snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Fredsministeriet!

Jag läser om flera miljöpartisters förslag att vi i Sverige borde skapa ett nytt departement som skall syssla med fred. Jag antar att de menar fredsskapande verksamhet.

Alla som propsar på eller stöder detta förslag går ifrån godhet till godast möjliga godhet. Godhet på något sätt i högre potens. Följaktligen är de som inte stöttar förslaget krigshetsare och onda människor.

Snyggt.

Jag skulle emellertid gärna höra förslagsställarnas vision om vad man i detta departement skulle sysselsätta sig med? Alltså utöver det som inte redan nu hanteras inom utrikesdepartementet och i viss mån inom försvarsdepartementet. Ja vad?

Det är ett lätt insett faktum att det är mycket lättare att skapa fred än att gå ut i krig. Det senare kräver ett icke oansenligt mått av aktivt agerande.

Fred uppnås med en lätt böjning på ryggen från länden ungefär samt en djup böjning av nacken. Ju längre denna position kan hållas desto fredligare blir situationen.

En konfliktsituation kan inte uppstå om den ena parten hela tiden ger efter för den andra partens krav. I regel består kraven i att en part har något den andre vill ha. Är det månde detta som skall upphöjas till departementsmässig konst?

Vi har ett parti i riksdagen som under den Sovjetiska tiden ville skapa fred genom fullständig underkastelse. Partiet hyllade till och med nazisternas anfall så länge Molotov-Ribbentropppakten höll! Efter detta tog de enbart order från de Sovjetiska ledarna.

Historia om Sveriges Komunistiska Parti (SKP) – Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) – Vänsterpartiet (V) här.

De var isanning så fredsälskande att övriga partier i riksdagen inte tillät deras deltagande i det som då var försvarsutskott och utrikesutskott. Tillförliten för dessa kommunister, som de kallade sig fram till 1991, var noll! De skulle aldrig anförtros Sevriges säkerhet.Nu heter de enbart Vänsterpartiet men de är samma skrot och korn som då.

Så vad skall ett fredsdepartement syssla med? Vi kan se att fred är inte särskilt svårt att åstadkomma. Men vi bör ställa oss frågan är det verkligen en sådan fred vi vill ha?

 

 

 

 

 

Får man ha en åsikt om man är fascist?

Svaret på frågan är nej!

Men om man är kvinnohatare då?

Svar nej!

Rasist?

Nej!

Svaren är helt logiska och speglar den värdegrund som vi skall ha, vi alla, i det svenska samhället. Man förutsätter att åsikter lämnade av personer uppfyllande kriterierna för fascism, rasism och kvinnohat strider mot vår gemensamma värdegrund!

Man kan också vända på resonemanget. Detta har åtskilliga debattörer och krönikörer gjort de senare åren. Deras åtgärd har varit mycket lyckad. Genom att vända på resonemanget har man kunnat bevisa att de människor som har åsikter som inte helt delas av etablissemanget är:

TADA, fascister!

Och livet blir enkelt!

Haha, där är en som inte har samma åsikt som oss andra! FASCIST! Ring hens arbetsgivare och anmäl. Vi vill inte ha människor med den värdegrunden i vårt samhälle!

Inga rasister på våra gator!

Mantrat för att överösta dem som anses ha ”fel” åsikt!

Det finns många belägg för att detta är vad som sker i samhället. Tydligt är när public service bjuder in en representant för Expo som inte har annan uppgift än att högljutt och med svaga argument påvisa att en debattör är rasist eller fascist! Alltså, han skall inte debattera det som den rasistanklagade har framfört som åsikter utan enbart påvisa rasism! Ivrigt påhejade av den för organisationen tidigare ordföranden Mona Sahlin och vågar jag påstå av programledaren Belinda Olsson.

Länk till detta!

En mycket bisarr situation uppstår. Tänk dig själv att du går till affären med en liter mjölk som är sur. Du: mjölken är sur! Butiksbiträdet: Jag tror att du är rasist! Och sedan blir du involverad i en försvarssituation där mjölkens surhet helt glöms bort.

För alla som ser anklagelsen om rasism som relevant skulle enkelt kunna ta reda på sanningen men det hade förstås krävt en läsförståelse långt över svensk PISA-nivå plus olägenheten att behöva diskutera sakfrågan.

Det finns ett otal andra belägg för detta odemokratiska beteende, alltså att man med starkt bistånd av public service hellre debatterar vem än vad. Helt i linje med den identitetspolitiska syn man har inom mediamakten med public service i täten. Man vänder emellertid lite lättvindigt på doktrinen. Att individer identifieras genom tillhörighet till en grupp och därmed alltid kan representeras av gruppen och gruppens åsikter har blivit förvridet till att man tillskriver individer åsikter genom att tilldela dem gemenskap med en viss grupp!

Voila, hur enkelt som helst!

För oss med en liberal världssyn, är tolkningen av identitetspolitikens doktrin otillständig och den reciproka delen helt vidrig!

– man tillskriver individer åsikter genom att tilldela dem gemenskap med en viss grupp!”

Ytterligare bekräftelse på sakernas tillstånd ges av Rakel Chukri i söndagens Sydsvenskan där hon måste friskriva sig från ofrivillig sammankoppling med de bruna när hon utdelar kritik mot bakomliggande orsaker vid det famösa uteblivna handslaget!

Och så menar vissa att det inte finns någon åsiktskorridor?

Eftersom min internetuppkoppling varit död större delen av dagen hinner jag med en omedelbar post scriptum!:

I P1 sändes idag ett program med en raljant redogörelse för fenomenet kognitiv dissonans. Fenomenet är stort och programledaren redogjorde för några uppmärksammade internationella fall. Sedan drogs det en serie exempel om den svenska aktuella kognitiva dissonansen. För mig var det en uppräkning av stollerier som åtminstone jag ej sett spridda bland den allmänhet som anses vara kritisk mot makt och media! Men själva uttrycket kognitiv dissonans tjänar ett annat syfte i programmet tror jag. Folk varnas för att ta åt sig av dåligt underbyggda teorier. Så långt håller jag med. Vad man bortser ifrån är att de flesta åsikter och argument dyker upp orsakade av egna observationer och analyser. Är då meningen att dessa också skall skrämmas eller avfärdas med ett epitet mer passande som halmgubbe?

Och därmed bidrog jag med eget exempel till fortsatt forskning i ämnet kognitiv dissonans!

Varför så ängslig Rakel Chukri?

Jag läste igår en artikel i Sydsvenskan skriven av Rakel Chukri. Egentligen publicerades den på 1 maj men jag missade den tydligen då.

Artikeln är välskriven och medhåll kan nog antas erhållas från de flesta håll. Så även av mig!

I stort går det ut på kritik av vissa mörkermän och ett starkt klargörande, åtminstone som jag uppfattat det, att frågan om Kahns olyckliga ickehandslag handlar om helt andra saker än den fysiska kontakten. Det handlar om bakomliggande tankegångar och jämställdhetssyn. Chukri vet med säkerhet vad det handlar om. Att hon tillika talar om, ja avfärdar, Masoud Kamalis expertis är mycket talande och pekar på en verklighetsuppfattning som man kan förmoda delas av många!

Men ängsligheten lyser igenom när man läser inledningen: ”Vi diskuterade det svåra i att som feminist kritisera religiösa, konservativa män utan att hamna i sällskap med sunkiga islamofober och rasister.”

Det är alltså detta som har hänt! När Amineh Kakabave, Nalin Pekgul och några till riktar kritik mot delar av den islamistiska sfären, alltså en väldigt liten del av Sveriges muslimer, så skall de tystas för att det kan finnas andra som kan dra nytta av kritiken?

Tänk om man hade haft integritet nog att kritisera det som skall kritiseras. Försöka lösa problemen där problemen finns! Och detta även på kulturredaktionerna där postmodernistiska attityder låter redaktörerna analysera verkligheten ur spelfilmer och fiktiva romaner! Tänk om man skulle ge fulla fan i att det finns andra som kanske tycker liknande och som man ej skall beblanda sig med. Kontamineras av och för den skull bli stämplade av andra kulturredaktörer i landet. Tänk att riskera intellektuell utmobbning från det goda kotteriet? Det finns folk att fråga hur det känns.

Så ett tack till Rakel Chukri att hon sväljer ängslan och kritiserar de okränkbara och tack framförallt i att hon ger oss insyn i vilka avväganden som görs innan så sker. Jag tänker emellertid inte tacka för att vi, tack vare dessa ynkliga överväganden, nu har ett opinionsmässigt starkt parti som hade kunnat hållas under fyra procent om verkligehten valts före hyckleriet!

Kulturell appropriation?

Är det kulturell appropriation då en rik svart kändis (Sammy Davies) sjunger om Mr Bojangles?
Nä naturligtvis inte! Uttrycket kommer inte till förrän den identitetspolitiska poskoloniala kulturblicken tar över politiken!
Från Wikipedia:
”Walker has said he was inspired to write the song after an encounter with a street performer in a New Orleans jail. While in jail for public intoxication in 1965, he met a homeless white man who called himself ”Mr. Bojangles” (who, in turn, presumably took his pseudonym from performer Bill Robinson, who was likewise nicknamed ”Bojangles”) to conceal his true identity from the police. He had been arrested as part of a police sweep of indigent people that was carried out following a high-profile murder. The two men and others in the cell chatted about all manner of things, but when Mr. Bojangles told a story about his dog, the mood in the room turned heavy. Someone else in the cell asked for something to lighten the mood, and Mr. Bojangles obliged with a tap dance.”

Och problemet är? Putin blir kränkt!

Tänker, med anledning av ryske utrikesministern Lavrovs meddelande till svenska regeringen i veckan, på hur meddelandet skall tolkas. Det finns uppenbarligen de som tycker att NATO-frågan, alltså hudruvida Sverige skall diskutera en anslutning eller ej, är kränkande för Ryssland.och Putin.
Really?
Om man tillhör den postkoloniala, postmodernistiska identitetspolitiska kultursfären där kränkthet är något fundamentalt i livsnerven, ja då fattar jag inställningen.
Men, om man som Stephen Fry säger ”So you are offended? So fucking what?” borde man försöka sträcka analysen något längre.
Att bortse från den lätthet med vilken Krim annekterats, Absjtjasien och Sydossetien 2008 eller den ryska ambitionen att återupprätta Sovjetunionens landgränser blir annars nödvändigt. Övrigt inser man lätt att ett svenskt NATO-medlemskap skulle kraftigt försvåra Rysslands eventuella ambition att annektera Baltikum. En förutsättning för detta är nämligen att besätta Gotland med trupp. Är svenskt NATO-medlemskap då vid handen kommer den förväntade omedelbara militära reaktionen verka avskräckande. Utan svenskt NATO-medlemskap vore Gotland förlorat till dess Ryssland behagar återlämna ön.
Har ni lust att ifrågasätta resonemanget så är ni välkomna om ni kan hålla er till saken och undviker karaktärsomdöme om mig som person.

Flyktingkrisens orsaker.

Jag kan inte hålla mig ifrån debatten, så här kommer ett litet inlägg till.

Man skall erkänna att det faktiskt finns många människor i Sverige som förstår och vill lösa flyktingkrisen i Europa med handling. Människor som dessutom visar med egna insatser hur. Idealister som avstår egen bekvämlighet och eget kapital för att göra skillnad om än så liten men ändå aldrig obetydlig!

Samtidigt ser man posörerna, de mikrofon- och TV-kåta opportunisterna, de som verkligen har att tjäna på att inte falla utanför gänget, stå och beundra sin egen godhet. En godhet som består i att påvisa andras ondska.

Vad man tycks glömma är orsaken, alltså den omedelbara orsaken, till varför människor är på flykt! Det är konflikter, regelrätta krig och inbördeskrig med all den omänskliga brutalitet som detta medför. Vi har rapporter om övergrepp, bestialiska avrättningar av motståndare, män, kvinnor och barn. Slavhandel och våldtäktsnormalisering. Vi vet dessutom vem eller vilka som utför dåden men står ändå som handfallna.

Vi känner också till den omfattande exploatering av de nödställda som pågår med flyktingsmuggling och slavhandel.

Många av oss vet också hur omöjligt det är att underhålla ett pågående krig eller som i flera av dessa fall, kontinuerliga terrorhandlingar utan omfattande logistik. Det behövs förbindelselinjer med tillförsel av vapen, ammunition, drivmedel, mat och dryck och inte minst färska utvilade soldater! Den minst begåvade strategen kan räkna ut att om man tillfogar en armés förbindelselinjer skada så kan den inte fortsätta sin offensiv!

Detta är elementärt och det var till exempel det som stoppade general Friedrich Paulus och den sjätte armén utanför Stalingrad 1943.

Detta vet alla, skär av förbindelsen! Ändå blundar man i de svenska myndigheterna med hjälp av politikerna för detta. Man ser med en axelryckning på hur IS-terrorister rekryteras i Sverige. Ser på hur dessa kommer hem och plåstras om och sedan skickas tillbaka till terrordåden utvilade och friska. I detta vägrar man se problem!

Hur tänker man?

I en panisk gest att uttrycka handlingskraft så tar man fajten. Man hittar en fullständigt irrellevant fiende att bekämpa. En som överhuvudtaget inte har med konflikten att göra. De förhatliga främlingsfientliga nationalisterna. Strategiskt kallas en sådan manöver för vilseledande och har inget med den egentliga krisen att göra.

Det är nämligen inte Sverigedemokraterna som är skuld till något av det vi ser i flyktingkatastrofen på Medelhavet eller i Europa!

Det är inte heller Israels eller USAs skuld. Orsaken till kriget ligger inte i dessa staters agerande historiskt även om de flesta marxister och leninister tror det. Det är i alla fall under inga omständigheter något som gynnar situationen genom att agera med demonstrationer utanför dessa staters ambassader.

Ibland tror jag i eftertanke, att i den politiska situation som idag föreligger i Sverige, om den förelegat 1944 hade vi haft upplopp på gatorna med en massa kändisar som talat för att söka stoppa invasionen på D-Dagen.

Sätt in krutet där det gör nytta. Stoppa möjligheterna för terroristerna, hindra folk att ansluta sig, gör det kriminellt!

Förenkla för dem som vill ta sig över Medelhavet och för dem som väljer att stanna. Och ta emot dem som tar sig till Europa på ett värdigt och välkomnande sätt. Se till så att mottagningen fungerar!

Och för guds skull stoppa dem som riktar sitt hat och sin avsky på helt fel håll!

 

Vad skall egentligen stoppas?

Flyktingkatastrofen i Europa och Mellanöstern september 2015.

Jag såg ett debattprogram i SVT1 i går, torsdag, som enbart handlade om den pågående flyktingkatastrofen i medelhavet och Europa. En hel hög experter var med och att kalla det för debatt är inte korrekt. Det uppstod aldrig någon debatt och det var nog inte heller meningen.

I stället framfördes åsikter och fakta baserade på väl grundade erfarenheter hos var och en av deltagarna. Även om en del var tydligt känsloladdat så, åtminstone i  mina ögon, framstod det sagda som relevant.

Jag kan tyvärr inte hitta SVT-Plays upplaga av programmet, det finns inte på SVT Debatts hemsida heller och jag kan därför inte heller namnge de som var deltagande i debatten. Men som jag kommer ihåg, en professor i migration (tror jag), en befälhavare från kustbevakningen, en representant för Röda korset och en från ett asylmottagande för barn, Morgan Johansson, EU kommissionens representant i Sverige, och några till.

Dessutom intervjuades Jan Egeland, norsk diplomat och expert på flyktingfrågor och flyktinghjälp bland annat i FN (UNOCHA). Det märkliga var att han propagerade för större, mycket större insatser i närområdet. Nästan som SD, men detta kommenterades inte alls. Jag skall nämna att han inte med ett ord nämnde neddragningar av volymer alls.

Professorn i migration nämnde att EUs hela asyl- och flyktingpolicy går ut på att ingen egentligen skall kunna ta sig hit. Och detta har tydligen inte Sverige och Tyskland fattat.

Men med den katastrof som just nu händer, döden på Medelhavet, kaoset i Budapest samt bilder på döda barn har fått befolkningen i flera länder att inse behovet av att hjälpa till. Alltså personligen och privat. Detta är oerhört bra.

Emellertid, i stort sett hela panelen, jag såg ingen avvikelse från det, var överens om att Sveriges andel av flyktingströmmen var en bagatell som vi i detta landet lätt borde klara av!

Då undrar jag, har de inte sett på situationen som den är? Att vi har ett bostadsproblem, ett försörjningsproblem, ett jobbproblem och ett automatiskt påföljande utanförskapsproblem? Med andra ord ett jättestort integratiponsproblem. Ett problem som inte blir mindre av att men öppnar upp för än fler asylsökande flyktingar.

Inte ens Morgan Johansson med socialdemokratiska löften om bostadsbyggande och jobbskapande löser några problem eftersom dessa lösningar inte är tillräckliga ens för dom som redan bor i landet. Dessutom är dessa lösningar inget annat än framtidsförhoppningar som knappast kan göra skillnad i det akuta läge vi befinner oss i nu!

Vi måste stoppa den vägen till det hägrande Europa som går över medelhavet. Tusentals människor luras i döden av hänsynslösa människosmugglare som leder män, kvinnor och barn i döden. Denna ström av människor i desperat nöd orsakas av situationen där de kommer i från som gör att det alltid är bättre att ta risken och resa med sin familj över medelhavet än att vara kvar i den situationen .

Detta kräver därför insatser på plats.

Mycket svåradministrerat förstås, kanske ogenomförbart men om det stora antal som har skyddsbehov skall tas emot under drägliga förhållanden, så måste mottagandet förbättras och spridas på fler mottagare.

Men så läser jag idag en passus ”50 years from now people will ask me the same question as I asked my father when I addressed the holocaust ; why didn’t anybody do something? Why did we just stand by and watched all these innocent people die?” skriven av Jiloan Hamad (fotbollsspelare svenska landslaget och MFF) och tänker.

Vad är det som ligger i frågan? Vad menas med ”varför gjorde inget nåt?”. Gjorde vad då? De flesta länder tog väl emot enorma mängder flyktingar så det är väl inte det som menas. Nä, jag tror det som menas är, ”varför stoppade ni inte bödlarna tidigare? Varför stoppades inte bödlarna redan när folk i Tyskland började ana vad som skedde?

Om vi jämför med det som händer idag vilket är näst intill omöjligt, vad är det då som skall stoppas? Den gemensamma nämnaren är att människor dödas urskiljningslöst eller drivs på flykt! Hur ser vi då en analog jämförelse?

Den inhemska politiska diskussionen? Är det SD som skall stoppas och så blir allt bra? Eller Ivar Arpi eller Marika Formgren, Alice Teodurescu eller Sakine Madon. Fanns det något liknande 1944?

Nej! Jag var inte med då, men det är för mig helt obegripligt den mediala kamp som utkämpas i Sverige. En kamp om att smutskasta och avhumanisera, att avskiljas från de onda och själv framstå som god. En fullständigt bisarr och meningslös strid som inte gynnar någon utanför redaktionerna. Det är inte i Sverige eländet börjar det är någon annanstans. Fatta det!

Efter Holocaust ansågs kommendanter och lägerbossar, SS-generaler och Nazi-staber som förövare. Och dessutom dömdes som förövare. Ingen fick rehab i Sverige, ingen fick förlåtelse! Alla dömdes för sina gärningar oavsett hur aktivt deras dödande varit. Det var ett system som skulle utrotas och ALDRIG komma tillbaka!

Det gjorde det tyvärr i en första våg, applåderad av många i det här landet men den vågen lade sig 1990. Det fanns inga gärningsmän(sic!) den gången utan bara en omänsklig ideologi.

Nu har vi en tredje våg av folkmord styrd av fanatism, en dödens fanatism och omvärlden står helt handfallen inför grymheterna.

Men i Sverige, som knappt alls fått känna av grymheterna än, ser man gärningsmännen som offer som behöver rehabiliteras och daltas med när de påträffas. Detta vore kanske möjligt när IS, Boko Haram, Al-Shabab, AlQuaeda och andra grupperingar är tillintetgjorda. Då kan man kanske tala om rehabilitering men inte tidigare! Det är viktigt att förövarna inte har möjlighet att återhämta sig och sedan vända tillbaka till exempelvis Syrien och IS. Det vore en väldigt förödande signal i annat fall!

Till dess måste vi lösa flyktingfrågan gemensamt i Europa och världen!

Tänk om någon hade yttrat ordet rehabilitering i Nürnberg 1945?

 

Tankar om terrorism

Med tanke på de fruktansvärda terrordåd som utlösts i dagarna, i Frankrike, Tunisien och i Kuwait, är det kanske dags att reflektera lite över vad som ligger i begreppet terror.

När debattörer säger att om kyrkoskjutningen i USA utförts av en muslim, då hade det betecknats som ett terrorbrott. Lite klyschigt kanske, opportunt, men har väl inget med definitionen av terror att göra? Även om brottet för de utsatta på intet sätt skall förringas, och även om det kan upprepas så har det vad jag vet ingen klar avsändare. Det förringar alltså inte brottet men människor i samma situation skall kanske inte vara överdrivet ängsliga för att det skall ske igen.

I min värld har terror inget taktiskt syfte, en terrorist utför inte sitt dåd för att vinna fysisk terräng. Nä, syftet är strategiskt och avsikten är att tvinga fram underkastelse genom att visa att dådet kan upprepas mot vem som helst, var som helst och när som helst, urskillningslöst! För att detta skall vara effektivt måste dådet ha en avsändare, någon som finns i verkligheten och i folks medvetande. Med kapacitet att upprepa enligt känt mönster och med en hänsynslöshet avsedd att sätta skräck i folk.

Avsikten är att tilltvinga sig underkastelse, vilket kan bestå i att samhället ändrar sitt beteende på ett undfallande, förödmjukande sätt. Det engelska ordet submissive passar bättre här!

Så när svensk kulturelit, detta kotteri i sin homogena enfald, med företrädare som Ann Heberlein, Täppas Fogelberg eller Malena Ernman tycker att Lars Vilks har sig själv att skylla för dödshoten mot sig själv. Eller påstår att Lars Vilks har skuld i terrorattentatet som skedde i Köpenhamn 2014 då är segern nära.

Denna inställning hos kultureliten, att vi skall låta bli att provocera vissa grupperingar för att slippa bli angripna är redan där ett bevis på att terror lönar sig. På väg mot seger alltså!

Den vidrigaste attacken som hittills hänt i Norden, är morden på Utöya.

Genast efter dåden på Utöya gick den norske statsministern Stoltenberg ut och deklarerade att samhället aldrig får vika sig för våld och terrorism. Rakryggat! Vad sänder det för signal?

Vänd på det då, vad sänder det för signal om han hade sagt: Vi måste inse att om man beter sig provocerande mot viss grupp får man skylla sig själv?

Varför uppträder man med sådan ynkedom i Sverige?

Vi är till nu förskonade från terrordåd med många offer inom Sveriges gränser, det behövs kanske inte heller. Det taktiska målet är förmodligen redan uppnått!

Fast vi har ju fortfarande problemet Lars Vilks.

Morsning och good bye!

Till vår stor ledsnad fick vi meddelande om Magnus Härenstams bortgång nu i helgen. Han efterlämnar många glada, till och med hysteriskt glada, minnen samt en stor saknad. Hela gänget från Fem myror är fler än fyra elefanter finns därmed inte mer. Men minnet av dem och programmet består.

Detta inlägg skall inte alls handla om denna sorgliga händelse, inte om sorg och inte om avsked. Det bara passade att skriva av sig de meningarna till att börja med och få sätta rubriken.

De (ytterst) fåtaliga men tydligen nyfikna besökare som dagligen tittar in på denna blogg för att se om det hänt nåt, är värda beundran med tanke på att det var en månad sedan jag publicerade det senaste inlägget och mer än den dubbla tiden till förrförra inlägget. (Men välkommen till min FB-sida, Bengt Andersson

 eller min Twitter

 @Benanderii där jag är lite mera aktiv)

Den bristande aktiviteten beror inte alls på avsaknad av ämnen att blogga om. Det finns det nämligen gott om. Det är snarare så att det finns numera så många som skriver med samma inriktning som jag, men med större briljans, större genomslag och framförallt större plattformar. De obskyra bloggare som jag utgjorde en del av är inte unika i sin inställning längre, det finns många bra debattörer som vågar kritisera den enfaldiga mediamakt som har sitt ursprung i den bisarrt självgoda sfären runt public service. Ni vet den, för att citera Pär Ström (tillåtet numera!) som hämtar all sin information de behöver om sina egna åsikter från stentavlorna på lattebaren på Södermalm* för att sedan publicera i Expressen, Aftonbaldet eller DN. I denna skara och bland journalisterna på dessa blad finns det lysande undantag. Men de är just undantag!

Så länge public service utgör den nuvarande största hejaklacken för dagens politiska situation med sin ytterlighetsfeminism och sina identitetspolitiska fantasier (se Jasenko Selimovic i Axess här.) så är det mycket svårt, även för stora plattformar som Axess, DN, GP med flera, att nå ut när public service drar iväg med sin extremt enfaldiga identitetsjournalistik i mångfaldens namn.

Jag menar att trots att det finns flera röster som ifrågasätter hegemonin inom Södermalmseliten så har public service fortsatt trumfen av att tillrättalägga allt, eller som de oftast gör stoppa informationen och sticka huvudet i sanden. Eller i påsen. Påsen de endast tar av sig vid besök på lattebaren.

Då hjälper det inte att briljansen hos Ivar Arpi, Sakine Madon, Caba Bene Perlenberg, Alice Teodorescu, Mats Skogkär, David Lindén, Johan Westerholm, Margit Richert med många flera, tar udden av fanatikerna på Södermalm. På Södermalm bildas nämligen en oöverstiglig mur mellan åsikterna genom att definiera sig som goda och de andra som onda. Förvisso inte helt förskrivna till Djävulen men åtminstone etikettbara som SD-sympatisörer. Så ser det ut idag.

Ännu värre är det för dessa som eventuellt skulle ifrågasätta den radikala tokfeminismen. Där agerar public service som en ogenomtränglig och helt opåverkbar åsiktsbubbla. Feminism är bra för alla är mantrat och resultatet är att tonåriga flickor får uttrycka sin skräck för män och förmedla en oftast påhittad eller starkt överdriven hot/hatbild mot dem som den extremt läsvärde bloggaren Toklandet skriver i sin blogg här.

Eller den hysteriska kampanj som framförs med fantasier om den manliga våldtäktskulturen. Den finns inte och har aldrig funnits. Om det finns en våldtäktskultur, OM, så är det inte bland svenska män i Sverige!

Uppenbarligen anser feministmaffian, inom public service och utanför densamma, att det är rätt att skrämma livet av tonårsflickor som saknar egen erfarenhet, att göra dem otrygga och hatiska. När det egentligen borde vara lätt att få dem att vara uppmärksamt vaksamma men trygga.

Som pojkar alltid fått vara!

Vänstervridningen i public service förnekas ihärdigt. Men hur dumt tror de folket är?

Det finns en journalist som, om man söker på hennes namn inom SR/P1 kommer upp på ett stort antal inslag. Hon är kommunist, Leninkramare och så långt ut på vänsterkanten att det borde vara omöjligt. Hon är kompis med etablissemanget och får mycket tid i etern. Kan ni förstå varför? Kan ni gissa vem som får komma till tals som en motpol? Tror ni att public service bedömer henne som oberoende objektiv? Ett nej på alla kan ni ju fundera på!

Hennes namn är Kajsa Ekis Ekman och det senaste jag hörde av henne var en recension av en bok som hon gjorde i P1 OBS Kulturkvarten här. Författaren till boken heter Björn Wahlroos och är framgångsrik affärs- och finansman. En som gjort sig rik på att förbättra för alla. Med detta en förment förespråkare av liberal kapitalism.

Denna bok recenseras alltså av en rabiat kommunist! En i varje andetag hatare av kapitalism.

Så fräscht alltså, man undrar hur tanken var där.

Någon slags balans?

Något som aldrig tas hänsyn till i övriga åsiktsbrytningar där man gärna låter folk av samma åsikt ”debattera” aktuella ämnen.

Ett exempel på detta i public service, i detta fall TV4, är när i en morgonsoffa Erik Hörstadius sade något kritiskt om feminism. En åsikt som inte delades av debattörerna (Bengt Westerberg och en kvinnlig feminist) eller de båda programledarna vilket syns på deras anleten. I stället för att debattera saken visar de att detta gick utanför rutinen och de blev ytterst generade alla utom Hörstadius. Tyvärr finns inte länken till denna morgonsoffa kvar. Länken finns men den innehåller inget!

Men det är inte bara i public service de stora övergreppen på demokratin utföres. Även dagspressen är tid till annan plattform för bakåtsträvarna. Så och DN.

En kvinna som jag tidigare beundrat jättemycket för sitt mod och frispråkighet är Ann Heberlein. Jag har läst flera av hennes böcker och massvis av artiklar skrivna av henne. Men, när hon yttrade sin uppfattning att den som ritar en streckgubbe utför ett värre brott än den som hotar att döda den som ritar eller till och med dödar den som ritat, då föll min beundran i stycker!

En annan kvinna jag hyser stor beundran för är den före detta muslimen och Somaliskan Ayyan Hirsi Ali. Hon har skrivit en bok, Heretic (avfälling som blir ”Reformera Islam” på svenska) som jag just nu läser. Den är recenserad av Ann Heberlein i DN här. Recensionen är positiv och manar till läsning av boken men anmälaren kan inte undgå att med styrka trycka på det faktum att förtrycket mot muslimer inte lyfts fram i boken av Ayyan Hirsi Ali.

Jag har sett samma undflyende kommentar av Nalin Pekgul, en annan kritiker av det islamistiska i religionen.

Eftersom jag läser boken, är nästan färdig, förstår jag inte vad Heberlein menar. Förtrycket är ju beskrivet i boken, jättetydligt! Det är bara det att förtrycket som författaren ser är det förtryck som islamister och konkurerrande islamgrupperingar utövar på andra muslimer. Det förtryck som Heberlein och kanske Pekgul ser tillhör den i Sverige anbefallda retoriken i identitetspolitiken om rasifiering och det förtryck som finns i de patriarkala strukturerna. Ja alltså den vite heterosexuelle Europeiske mannens patriarkala och strukturella förtryck. En mening som alltså trycks obligatorisk att uttrycka om man skall behålla sina kompisar på lattebaren.

Det finns nog en sådan i Lund också.

Vi ses!

*en metafor som jag gärna använder.

Varför är vi så många? Vi män alltså?

Jag är en stor anhängare av evolutionsteorin och har på ett ytligt sätt studerat densamma genom att bland annat läsa Richard Dawkins fantastiska böcker i ämnet. Han är faktiskt professor i Biologi även om han uttrycker sig rent filosofiskt i sina böcker om religionskritik, böcker vilka jag naturligtvis också har läst. Men det är det biologiska jag fastnat för. Hur fantastisk utvecklingen varit från den, om än mycket komplicerade encelliga organismen till den mångfald av organismer som existerar idag. Hur gener har muterat och förändrats genom eonerna och hur olika grenar av utvecklingen kommit till beroende av miljöer och livsförhållanden.

Det är fascinerande att se hur många versioner av principiellt samma sak, exempelvis ögat, som utvecklats för att på optimalt sätt tjäna sin art.  Detta gör att de egenskaper som den samlade mänskligheten har erhållit är optimala för tidsperioden och miljön vari arten människan lever i alla sina varianter. Av alla hominider är det homo sapiens sapiens som står som enda överlevare. Kanske på grund av konkurrens om miljö, eller att andra arter varit oförmögna att ställa om sitt beteende till skiftande miljöer, så har homo sapiens sapiens varit ensamma hominider på jorden de senaste 10-20.000 åren. Homo floresiensis verkar vara den sista av övriga arter hominider.

Jag är säker på att vi har nedärvda egenskaper som tillägnats oss och bevarats hos oss som art eftersom det gynnat utvecklingen och artens bestånd. En sådan egenskap är att vi, som däggdjur normalt, föder levande ungar. Dessutom föder vi för djurvärlden extremt outvecklade ungar. Det tar lång tid att lära in det som behövs för att vara människa. Exempelvis blir arten inte könsmogen förrän vid 12-13 årsåldern och en födsel är mycket komplicerad eftersom homo sapiens redan vid födseln utrustats med stor hjärna för att kunna lagra all nödvändig information. Kvinnors bäcken är utformade alldeles speciellt för detta trots att kvinnor är väldigt små i förhållande till artens manliga individer. Att inte kvinnor är större för att kunna utföra mindre komplicerade födslar räknar jag som en evolutionsdetalj utformad för att bäst gynna arten och väl beprövad under lång tid.

För en tid sedan föll en del tokfeminister för en mokumentär som förklarade att kvinnor är mindre eftersom individer av hankön stjäl deras mat. Argumenten för resonemanget höll inte kan man säga.

Patriarkatet kan inte skyllas för allt elände som drabbat arten.

Genusvetenskapen förklarar ju mycket av tillståndet i relationer och förhållandet mot miljön som patriarkala strukturer, dessutom enkla att se bara man har rätt kunskap. Som hypotesen ovan att maten stjäls.

Svara då gärna på frågan vilken av de patriarkala strukturena som gör att det föds ungefär lika många hanar som honor av arten homo sapiens sapiens? Jag har inte uppfattningen att detta går att styra utan det bara blir så. Varför? Jo, enligt tesen ovan, därför att det gynnat arten!

Men, alla vet att det är kvinnor som föder barnen, att det räcker med några få män för att befrukta samtliga kvinnor och för att få arten att bestå. Varför föds det så många män? Vad är det i arten homo sapiens sapiens utveckling som har gynnats av att det föds ett lika stort antal män som kvinnor?

Det är inte så inom de flesta andra arter bland däggdjuren. Varför är det så bland människor? Kan det vara en patriarkal struktur? Knappast.

Vad säger genusvetenskapen?

Jag bara undrar.

Post Navigation

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 684 andra följare