snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “augusti, 2012”

Hur effektivt blir det om man tar bort alla hot?

För hundrafemtio år sedan såg jordbruket i Sverige i huvudsak ut som det gjort i alla tider. Framsteg har gjorts men de har skett i nästan omärkliga steg, så generation efter generation har känt igen sig, även om man på kanske tio generationer kunnat se en märkbar skillnad i hanteringen. Men , som sagt i huvudsak som det alltid varit.

Sedan sjuttonhundratalet har väsentliga upptäckter och vetenskapliga framsteg skett. Tekniska framsteg började att användas i manufakturindustrin och inom kommunikationssektorn, tekniker som man egentligen känt till men tidigare inte kunnat utveckla. Tekniken formligen exploderade i utveckling. Detta möjliggjordes av att materialutvecklingen tog ett stort steg framåt, som i sin tur möjliggjorts av en sanslös energiutveckling av först stenkol och sedan petroleumprodukter.

Teknikutvecklingen applicerades inom jordbruket och färre bönder kunde effektivt försörja flera medborgare. Utslagningen på landsbygden gynnade arbetsköparna inom manufaktur och så småningom inom industrin. Den urbana utvecklingen fick ett gigantiskt förlopp. Landägare, godsägare och baroner ersattes i hierarkin av brukspatroner och grosshandlare och så småningom industrialister.

Vi hade fått ett i grunden helt förändrat samhälle. I stället för att ha en aristokrati med en i jordbruket till största delen arbetande befolkning vars förhållanden enligt nutida mall bör betraktas som svåra fick vi en mycket större del välbeställda medborgare och tillika en framväxande urban medelklass. Samtidigt fick vi ett proletäriat vars elände ibland kunde vara förfärligt.

Utvecklingen drev på och i alla sammanhang var man tvungen att visa effektivitet. Den som hankade efter i utvecklingen blev utslagen. Konkurrensen blev drivkraften för utveckling och utan den hade vi helt enkelt inte varit där vi är i dag.

Nu kommer personer fram som förfäktar idén att nu räcker det! Låt utvecklingen avstanna och stoppa evolutionen! Jag tror inte att man menar att allt skall förbli i status quo utan man tror att utvecklingen sker av sig själv på grund av människors välvilja blandat med goda politiska beslut. Så obegåvat naivt! Det är ju evolutionens väsen att testa olika grenar på återväxten och i den allmänna konkurrensen låta den mest passande få överleva. Evolution kräver konkurrens, så enkelt är det.

Om man påstår det så inser man också att ett samhälle som bygger på statliga monopol inte kan utvecklas. Trots att hela det östeuropeiska kommunistblocket till delar omfattades av en svart ekonomi så stod utvecklingen stilla. Kollapsen var en konsekvens av detta. I dagens Kina har man tagit lärdom och välkomnar konkurrens för samhällets utvecklings skull.

Vi människor har i detta sammanhang en tendens att föredra status quo. Förändringar mottages med skepsis, vilket är nyttigt, och med motstånd. Min tro är att den lilla del av mänskligheten som propsar på ständig förändring, skulle med lätthet bli nedröstade om vi haft ett sådant röstförfarande. Vi hade kanske inte ens kunnat tända en eld och varit långt ifrån att få uppleva ett hjul. Nä, vi tycker det är bra som det är och hatar förändringar.

Då kommer vi till dagens stora fråga! Kan man inom offentlig ej konkurrensutsatt förvaltning effektivisera på ett sätt som undviker stagnation. Kan man göra en effektivare budget än förra årets? Ja det kan man naturligtvis, men hur blir utfallet om man vet att inget händer om man missar målet?

Jämför med ett konkurrensutsatt företag som vet att om det missar målet så är man ute ur leken. För samhället är detta ingen katastrof därför att arbetstillfällena uppenbaras på ett annat ställe. Men för företaget är det en katastrof.

En konkurrensutsatt sektor har alltså större möjlighet att utvecklas i riktning mot effektivare och bättre service. Så även för skolor och omsorg. Samhället måste bara definiera gränserna för vad som är god service.

Konkurrens stärker utvecklingen helt i linje med evolutionsteorierna. Egentligen är följande argument inte relevant, men om man vill kan man påvisa tesen med de planekonomiska samhällenas kollaps.

Tolerans och kippavandring.

I dagens Sydsvenskan (30/8-12) skriver Luciano Astudillo om den kippavandring som företogs i Malmö för en liten tid sedan. Det var cirka 400 som deltog och visade sin solidaritet med en i Malmö utsatt grupp. Bland vandrarna fanns, förutom judar och kristna, också muslimer. Att Luciano Astudillo tar på sig att predika tolerans för utsatta grupper i samhället hedrar honom och detta inte minst när han omfamnar grupper som är så små att andra ledande politiker anser att man kan bortse från dem.

Att det i gruppen av vandrare också fanns muslimer ser jag som självklart. Jag har i min bekantskapskrets sekulära muslimer som har den tolerans mot andra grupper som vi tycker är självklar och som blir fly förbannade över privilegier som tilldelas vissa på grund av rädslan att få tillmälet rasist. Bland vandrarna, åtminstone av vad jag kan förstå av rapporteringen, fanns även representanter för den religiösa delen av islam. Bra! Är dessa representanter undantag? Vet ej! Men att det finns en form av skenhelighet som kopplas på inför offenligheten har ju avslöjats i bland annat Uppdrag Granskning.

Det finns, enligt verkligheten om den får åberopas, ett stort antal  malmöbor med muslimsk härkomst, som lever ett sekulärt men muslimskt liv och som inte har problem med den vidsynthet och tolerans mot andra grupper som vi tycker är nödvändig.

Då kan man undra. Varför måste då alla muslimer tvunget representeras i offentliga sammanhang av ordförande i olika muslimska förbund eller av imamer i olika muslimska samfund? Varför skulle i så fall inte den del av Sverige som inte är muslimskt bli representerade av företrädare för Livets Ord, Pingstvännerna eller Maranata?

Ja, tänk vilket ramaskri det skulle bli! Men, varför i hela friden blir inte de sekulära muslimerna upprörda och låter det visas i offentligheten? Kan det bero på att de religiösa ledarna är väldigt starka och att svenska journalister och politiker gör allt för att stärka dem? De sekulära muslimerna har ingen stans att vända sig!

Förklara, den som kan!

Liberal svensk dagstidning åberopar planekonomi för landets utveckling!

Först och främst vill jag tacka mina två hängivna läsare som följer denna blogg så troget. Min ambition är att fördubbla er minst ett par gånger i veckan. På de viset kommer hela jordens befolkning att strax vara trogna läsare. I alla fall inom några månader.

Eller, förresten, kan ni inte fördubbla er själva? Meddela mig när det är klart!

Det som jag tänker skriva om här framdeles är sådant som jag läser om på webben, i diskussioner och av de större mediernas krönikörer ibland helt hysteriskt galna yttranden. Eftersom mer än ett hundratal nya adrenalinskapande artiklar och uttalande skapas dagligen, så förstår ni att alla inte kan kommenteras.

Högst upp i medvetandet just nu porlar det av frustration av följande ledarstick i Sydsvenskan 26 aug. Under rubriken ”Efterlyses: innovativ politik” skriver man att ”Sverige behöver en sammanhållen innovationspolitik för att säkra välfärden och en fortsättning på den svenska framgångssagan”. Förutom att språket är tvivelaktigt ur förståelsesynpunkt kan man väl hålla med om att man skulle behöva en innovativ politik. Vad man menar är att man skall föra en politik som gynnar innovationer.

Märk väl att tidningen är borgerlig och liberal! Vad är det som får svenskar att tro att det är innovationer som styr välfärden? Jag trodde det bara var Lars Ohly och Stina Wollter som förfäktade denna idé. Men en liberal tidning? Inte ens i Kina tror man på en sådan hypotes längre. Jag tror att just nu på denna jord är det bara Nordkorea och Sverige som har denna inställning. Varför? Alltså, varför i Sverige? (I Nordkorea kan vi föreställa oss varför.) Är det den ingrodda tanken hos oss att tjänade pengar, som inte kommer från staten, innebär nåt skumt. Ett misstroende mot att tjäna egna pengar utan att staten står där och pekar? Jantelagen? Jag tror det!

Varför kan man inte inse att stat och regering skall inte bygga plattformar för innovatörer, de skall ta bort hinder för entreprenörer! Men politiker vill gärna vara med och ge subventioner och klippa band. Framförallt vänsterpolitiker men i Sverige gäller det samtliga från vänster till höger. Detta leder ofelbart till korruption och felsatsningar, kanske överetablering. Men det är den svenska självmordstaktiken.

Det finns de som i likhet med mig tror på entreprenörer eller har hört talas om uttrycket. Därför avslutar Sydsvenskan med detta ”För att förändra detta krävs kanske också entreprenörer. Envisa, fritänkande politiska entreprenörer. ” I en liberal tidning!

Underlätta, ta bort eventuella hinder, uppmuntra för blivande entreprenörer så skall ni se att innovationerna kommer också! Vi måste acceptera att de som kan exploitera en innovation också ska kunna bli stenrika. Det är denna morot som driver utvecklingen inte en massa ordbajs från politiker! Se Rausing, se Kamprad, se flera lyckade entreprenörer från förra seklets mitt. Entreprenörsandan avtog i mitten av 1970-talet och har inte helt tagit sig sedan dess. Ni får tänka ut en bra orsak till varför? Innovatörer har vi många i Sverige, framförallt inom IT-området, men entreprenörerna kommer utomlandsifrån och jobben hamnar inte i Sverige!

Den allra största bromsklossen i sammanhanget har varit den svenska fackföreningsrörelsen som envetet har gynnat de stora industrierna, där väl ingen är svenskägd längre, till nackdel för mindre aktörer. Det har att göra med vilken makt man vill ha i industrin. En stor arbetsplats har flera heltidsanställda ombudsmän. Klart som korvspad! Dessutom har man med protektionistens envishet slagits för att jobben skall vara svenska! Man har emellertid förstått att detta inte går längre, exempelvis inom sjöfarten har man fått ge sig med svenskflaggat tonnage men det tog lång tid. Detta var en avvikelse från huvudspåret som vi härmed rullar upp på igen!

Jag blir så besviken på människor, som borde veta hur de planekonomiska experimenten utfallit, nu igen pläderar för samma sak. Kan man omöjligt lära av historien? Kan ni räkna upp en enda sak som ni använder för att förenkla livet, som har sitt ursprung i forna Östeuropa eller forna Sovjetunionen? Jag tror inte det.! Varför? Fundera på det så skall jag under tiden redogöra för en detalj som ni säkert använder, kansk dagligen, och vars uppfinning kommer från Östeuropa. Den lilla elektroniska mojängen med pixlar hit och dit som sitter i alla digitala kameror och i de flesta mobiltelefoner, den som omvandlar ljus till bilder, uppfanns faktiskt av en tjeckisk vetenskapsman i Tjeckoslovakien. På 70-talet tror jag det var eller 60 talet. Han hade inga möjligheter att exploitera  mojängen i det planekonomiska systemet så han fick okey att samarbeta med två amerikanska forskare och entreprenörer som köpte upphovsrätten. Tjecken blev rikligt belönad men ni kan gissa vem som tjänade de riktigt stora pengarna.

Under de tre decennierna som föregick järnridåns fall 1989 besökte jag Polen och DDR vid ett flertal tillfällen. I Polen kunde man klart skönja ett kluster av entreprenörskap. Helt utanför den officiella sfären. Man hade uttalat en parallellekonomi eller en svart marknad som höll igång landet. Man hade sin anställning, (alla medborgare i kommunistiska länder har anställning!) men man drygade ut sin inkomst med sidosysselsättningar i en ofta svart marknad.  I Polen var detta ok eftersom polacker inte skvallrade på varann. Entreprenörskap utvecklades alltså. I DDR däremot med halva befolkningen enrollerad i spionage på och angiveri av grannar och de egna familjemedlemmarna framstod nog en svart marknad som hypotetisk.

I Kina har man insett att man måste släppa fram entreprenörer för att få fart på ekonomin. Vi som har varit i Kina under denna omvälvning har på plats fått studera resultat. Mina kinesiska förhandlingspartners har beskrivit hur systemet användes innan och vad det nya har drivit fram. Det är lätt att påstå att ett snitt av befolkningen har fått det enormt mycket bättre och några har blivit oförskämt och helt obegripligt förmögna. Nu är det alltså bara Sverige som inte förstår att det är entreprenörer som behövs (förutom Nordkorea som i sammanhanget får ses som svårbotat) och endast i Sverige som en liberal tidning blundar för fakta!

Lika för alla, utfallet i svensk rättsväsende.

Jag fick idag idag vetskap om hur svensk rättstillämpning sker i olika fall av prioritet. Vem är viktigast att jaga och varför? Med tack till Fredrik Moberg @brelovich och Torbjörn Jerlerup @jerlerup har följande artikel i Aftonbladet aktualiserats http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8031457.ab. Läs den och försök att förstå!

Vi får i artikeln beskrivet att vi har ett brott, väl dokumenterat, vi har ett offer, vi har två gärningsmän. Nästan på gränsen till övertydligt. Gärningsmännen är två identifierade irländska medborgare. Vore det inte möjligt att få dessa utlämnade från Irland och överlämnande till den svenska rättvisan? Jo, självklart tycker väl alla. Men inte kammaråklagare Thomas Holst. Efter en märklig förklaring varför, avslutar han med ”Så går det inte till. Sådant där håller vi på med när det är allvarliga brott – som mord”.

För offret kan det ju vara bra att veta att han får vara misshandlad och kränkt med svenskt rättsväsendes goda minne. Sådana bagateller sysslar man inte med.

Då tänker vi oss nästa fall. En kändis, vid tillfället högst på tapeten, kommer till Sverige och blir vid två olika tillfällen hembjuden till två medelålders kvinnor. Att kvinnorna känner varandra känner kändisen inte till. Det av kvinnorna inbjudna sexet förföll inte till tillfredställelse av för oss okänd anledning. De båda kvinnorna blir varse varandras förehavande och bestämmer sig för att gå till polisen med en förfrågan om man kan tvinga en person till att testa sig för venerisk smitta? Kvinnorna vet inte vid detta tillfälle att de blivit våldtagna. Tjänstgörande åklagare lägger ned förundersökningen och avskriver målet. (Min uppfattning är här att förövaren vid denna tidpunkt fått göra ett uttalande hos polisen, dvs intervjuats, ”förhörts”. )

Vi har alltså inget brott och inga offer och därför inte heller någon gärningsman. Då inträder, som en riddare i vit rustning, den självpåtagne kvinnofridsförsvararen, den tillika välrenomerade advokaten som utan vars aktiva hjälp den i Sverige i särklass enastående seriemördaren Thomas Quick aldrig kunnat bli dömd för sju av åtta mord. Enastående gärning som nu uppenbarligen skall krönas med ytterligare skalper.

Den från verkligheten helt frånkopplade advokaten uttalar nu att de båda kvinnorna blivit våldtagna. Och att det dessutom krävs en jurist för att konstatera detta. Det räcker alltså inte med kvinnornas egna subjektiva bedömningar. Dessutom borde väl den där kunnige juristen självfallet också ha varit närvarande i kammaren vid dådets utförande för att kunna vara så kategorisk? Eller? (N.B. Detta är Bloggarens egen personliga åsikt!)

Vi har alltså här: Ett tvivelaktigt brott, två till en början tvivlande offer samt en på tvivelaktiga grunder tilltänkt gärningsman. Dessutom har vi två målsägare, ett målsägarbiträde och en åklagare som arbetar gemensamt och aktivt inom samma politiska parti! (Den ene av dessa misstänks vilja kandidera till tjänsten som justitieminister. Hemska tanke!) Att processen skulle vara politisk avfärdas av många. Men då låtsas man väl förmodligen inte om hur tillsättandet av tingsrättens nämndemän går till?

Vi har här två fall, ett för lekmannen solklart fall och ett mycket tvivelaktigt.

Att den tilltalade inte har så stort förtroende för svenskt rättsväsende att han ställer upp i Sverige på den trivia det senare fallet egentligen innehåller kan kanske förstås vid en titt på de båda fallen. Att den tilltalade egentlige fruktar utlämning till tredje land låtsas man inte om i Sverige, fast svenskt track record i utlämningsfall är hårresande.

Varför gör man denna skillnad. Jag är ytterst intresserad av en anlys!

Exemplifiering och förklaring av Onaniprincipen.

Vid skrivandet av det här har  jag nyligen sett ett avsnitt av den norskproducerade serien Lillyhammer. Steve van Zandt. a.k.a. Little Steven spelar en huvudroll (hur får hans fingrar plats på gitarrhalsen när han spelar med the Boss?). I seriens första avsnitt ingår en parodiskt framförd arbetsförmedlare. Denna roll är naturligtvis förstärkt i all sin karikatyr men, om den kokas in ser man klart vad man delvis försöker avspegla.

Politiker satsar nu humpty miljoner kronor på att verksamheten inom arbetsförmedlingen skall effektiviseras och förbättras. Detta är som svar på en opinion som man tror sig ha avlyssnat. Vad som egentligen har hänt är att viss (tillrättalagd) statistik har uppmålats som problem av en handfull professionella krönikörer och tyckare i olika media. Om budgeten tillåter, om det finns en grupp som inte klagat på länge, kan man omallokera finansieringen genom att till exempel ta från omsorgen. Nyttan av penningutdelningen diskuteras inte, bara att det är bra att dela ut mer pengar. Herregud det är ju bara skattemedel, det finns hur mycket som helst.

Den stackars arbetsförmedlaren, vars uppgift är att förmedla jobb som inte finns, får helt plötsligt en stor summa pengar att sätta sprätt på. Att det måste finnas jobb att förmedla begriper alla utanför den här penningbrännande kretsen utom vänsterpartister som lätt skapar flera hundratusen jobb med ett snäpp med fingrarna. Nåväl, arbetsförmedlaren skapar nu, med hjälp av de tilldelade penningarna, nya jobb. Han skapar kurser och utbildningar, de han inte själv kan hålla i tilldelas kompisar och sådana där munviga försäljare. Att han inte själv håller i alla beror inte på bristande kompetens (kompetenskrav finns överhuvudtaget inte inom denna genre) utan på tidsbrist.

Att de som i all nåd utses att få ta del av all denna kunskap mycket väl förstår att den inte kommer att hjälpa dem ett dyft, får en större förståelse för betydelsen av kursen när deras arbetslöshetsersättning hotas att dras in.

Initiativtagarna till satsningen kan i detta skede vända ryggen till. Det kommer att knorras på några ställen men de flesta skulle inte våga eller orka att opponera sig och Uppdrag Granskning kan ju inte hinna med allt. Gud ske lov! I övrigt har de pressen med sig eftersom de granskande journalisterna har andra projekt som de ömmar för och som ger bättre utdelning enligt chefredaktörerna. Som till exempel att idiotförklara någon annan skribent med för dem avvikande åsikt.

Dessutom, skall du veta, att ingen kommer att uppvisa kvitton och ingen kommer någonsin att göra en utvärdering av satsningen. Politiker och tjänstemän är därmed home free! Detta är det bästa scenariot för alla. Det är så många som tjänar på denna satsning att vidimeringen blir översvallande positiv från målgruppen (som inte är de arbetssökande. N.B. inte denna gång och inte nästa heller!), utan de som kan ta del av finsieringen. Det sämsta scenariot är att få Uppdrag Granskning på sig. Då kan man bli entledigad. Det vill säga, behålla lön och titel men slippa allt jobbet och uppmärksamheten. Många siktar på detta senare.

Nu säger kanske någon att hela satsningen var kanske bra men tyvärr har de arbetslösas situation inte förbättras. De som hör detta hoppar nu av glädje och börjar spekulera i vad som kommer nu. Skall man satsa på att leda kurser med inriktning på coachning, nä det var förra gången, kanske makramé dyker upp igen? Svårt det där men någon kommer att dra vinstlotten. Tyvärr inte de arbetslösa, inte den här gången och inte nästa gång heller.

Och politikerna låter tillkännage att de satsar humpty miljoner på något som upprepar det som jag beskrivit ovan. Och den granskande pressen har just dött sotdöden. Eller svältdöden eftersom de inte förstår vad som är edible. (Edible är ett bra uttryck här. Det betyder ätbart men blir mycket större i en så här halvintellektuell text. Helintellektuell hade den varit om jag inte skrivit denna parentes!)

Jag försöker bara skriva om vad som generellt händer när politikers givmilghet överskrider alla gränser. Tro för all del inte att detta bara gäller arbetsmarknadspolitiken. Nä förtusan, jag bara fick en idé när jag såg Lillyhammer. Se den förresten!

Ett område som behandlas enligt denna princip, (skall vi på kul kalla den för onaniprincipen? Det gäller ju att tillfredsställa sig själv!) är integrationsområdet. Ta Rosengård i Malmö som exempel. Man har från myndigheternas sida pumpat in 256 Mkr under de tio första åren på 2000-talet. Har det blivit en märkbar förbättring integrationsmässigt? Nä det blev det inte! Men det blev en hel del silvergrå mercor och svarta be-em-we. 256 miljoner kronor har distribuerats på ett sätt där enbart en bråkdel har kommit de boende till del. Eller hur ser utvärderingen ut? Det skulle bli kul om min tes motbevisas.

Det finns de som helt ideellt hjälper till i området, som exempelvis Diakaté Mory ”Dallas” vars arbete med ungdomar är beundransvärt. Hur mycket pengar fick han av de 256 miljonerna? Han fick helt säkert i alla fall det förenings- och aktivitetsstöd som utgår till alla föreningar som har ungdomsverksamhet. Det vill säga någon promilles promille.

Den kunnige malmöpågen Luciano Astudillo hade en stor fallenhet att propagera för politiska insatser för integrationen i Rosengård tidigare. Var är resultaten? Luciano är numera knuten till privata intressen och utvecklar eget företagande bland invandrare. Jag är säker på att hans insatser där har betydligt större betydelse för integration och jobbskapande.

Kan vi inte med denna, även om sååå raljanta, beskrivning nära förhoppningen att få en granskande journalistkår eller måste vi nöja oss med Uppdrag Granskning?

”Jämställdhet, vem orkar ens ta ordet i sin mun längre?”

Rubriken är stulen från en krönika skriven av Nadia Behre, publicerad i Malmöfestivalens reklamblad. Skribenten syftar till det faktum som noteras när band bokas till festivaler och konserter.

Den ideella föreningen Ladyfest vill ha fler bokningar av kvinnliga artister/grupper och menar att det finns en slagsida mot manliga artister som framförallt är orättvis. Det finns de som påstår att Ladyfest är förment ideella eftersom de helst pushar för ”egna” band. Jag tror inte det ryktet är sant även om inom branschen de flesta jobbar som intensivast med det som ger bäst ekonomisk avkastning. För dem själva. Egentligen i så fall helt legitimt, mjölk och bröd skall alla ha!

Nåväl, tillbaka till jämställdheten. Vad säger att jämställdheten blir bättre av att minst 50% av bokade band är kvinnor? Är det inte mer jämställt att boka de bästa banden oavsett vilket kön de tillskriver sig? För publikens skull? Eller är det en rättighet att få gå upp på en scen och framföra vad som helst?  Ungefär som uppträda på dagis? Närmsta släkten kan övertalas att närvara, men betala? Nej, det måste nog skattepengar till! Då kan man kanske döpa om det till något annat än festival.

En koncert på Stortorget under Malmöfestivalen engagerar flera tusen personer, de allra flesta av dessa står inte på scenen. Vore det inte en självklar jämstäldhetsåtgärd om alla eller för den skull gärna bara kvinnorna fick vara på scenen och sjunga med? Varför gäller jämställdhetsträvan enbart den lilla gruppen kvinnliga artister, denna grupp enbart marginellt mindre än gruppen alla manliga artister.Åtmistone i jämförelse med antalet personer som inte ingår i någon av dessa grupper.  Borde inte jämställdheten eller rättvisesträvan riktas mot det faktum att de allra, allra flesta musiker, band, wannabes etc. kvinnliga eller manliga aldrig nånsin får en betald spelning? Varför just kvinnor?

Som avslutning vill jag nämna att namn som Patti Smith, Madonna, Bangles (var nu de är?) , Callajsa, First Aid Kit, Maybelle Carter (svårt, det medges), Sahara Hotnights med många flera är publikdragande artister. Inte för att de är kvinnor utan för att de är kolossalt bra! Är det verkligen underordnat med att artisterna skall vara bra eller räcker det att de är kvinnor?

Jag hoppas för publikens skull och för de spelande banden och artisterna att mixen tillfredsställer alla och krönikörens implicit åkallade princip om kvotering inte tas på allvar.

Kommer ni förresten ihåg 2011 års fredspristagare. Tre stycken ytterst välmeriterade personer. Kommer ni ihåg varför de tilldelades priset? I svensk media lät det som att orsaken till priset var att de är kvinnor! Kränkande, eller hur? Nästa man som nomineras till priset får det när alla världens kvinnor först fått det, kan tänka.

Förändring? Till det sämre kan en del tänka.

Igår kunde man höra på Sveriges Radios Eko, att man aviserade ändringar i de ekonomiska förhållandena i Nordkorea. Jag skall nämna att jag hört detta endast en gång och har bara en twitterreferens ytterligare att tillgå. Nyheten går inte att återfinna någonstans på SR:s hemsida. Det kan alltså vara något som reportern själv hittat på med durkslagsliknande underlag. Detta vore i så fall bara en upprepning av normal praxis, alltså inget att bråka om. Men radioredaktionerna brukar kunna stå på sig med märkliga förklaringar. Denna gång är reportaget borttaget alltså.

Nåväl, ungefär så här var det. Med referens till ”28 juni lagen” (ungefär) rapporterades att Nordkoreas ekonomi skull läggas om så att bland annat de stora jordbrukskollektiven delas upp i mindre jordbruk. Brukarna blev ägare till produktionen och produkterna på så sätt att 30% skall kunna avsättas för eget bruk, löner och som vinst! Man skall även låta producenten avgöra produktens pris själva! Detta liknar i hög grad en marknadsstyrd inriktning och är enligt mig ett bra sätt att på medellång sikt kunna producera livsmedel till den svältande befolkningen.

Nu undrar jag hur stor besvikelsen blivit hos de planekonomiska förespråkarna och alldeles särskilt de i Svensk-Koreanska Förbundet med sina anhängare. Fråga gärna info@svenskkoreanska.se eller gå in på http://svenskkoreanska.se det gör jag.

Samtidigt kan man undra varför planekonomi inte fungerar i Norkorea. Oavsett vad folk tror, så svälter människor ihjäl i detta land. Dissidenter placeras i fängelser som i sig faktiskt är ännu hemskare än verkligheten utanför, den så kallade friheten. I förlängningen kan man ju fråga varför planekonomi inte fungerar någonstans och dessutom heller aldrig har gjort det? Ja, jag vet! Allt beror på en oförstående, ovillig och illvillig omvärld med EU och USA i spetsen. (Jag kommer inom kort (10 min -2 år) förklara varför inte planekonomi kan fungera, i alla fall inte utan grova repressiva åtgärder, och varför en svart marknadsekonomi utvecklas spontant inom varje försök till centralstyrd planekonomi.)

Läs även Caroline Salzingers reseskildring från Nordkorea i hennes bok Hälsningar från ondskans axelmakter!

Hej

Välkomna till min blogg! Kolla här varför du skall besöka bloggen och hur du kan förkovra dig kunskapsmässigt genom att ta del av det fantastiskt intelligenta material som du finner här.

Du kan tacka vid senare tillfälle.

Post Navigation