snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “oktober, 2012”

Är socialkontoret en riskfylld arbetsplats?

Att man inte hör så mycket om det viktiga arbetet som utförs på kommunernas socialkontor är kanske inte så konstigt med tanke på den sekretess som omgärdar arbetet. Man kan ana sig till att det sker massvis med insatser som vi skall vara tacksamma för. När vi hör någon omnämna vad som sker är det oftast i samband med förment skandalösa ingripanden. Att pressen och stressen är stor på socialsekreterarna kan tyckas uppenbar, likaså att utsattheten från vissa aggresiva klienter kan vara stor. Ofta har socialsekreterarna hot hängades över sig.
När man då med detta i åtanke läser om påstådd mobbing av en mångårigt erfaren manlig socialsekreterare, börjar man undra. Mobbing som initieras av en chef enligt insatta personer. En mobbing som resulterade i ett självmord. Är detta möjligt?
Av en ren tillfällighet råkar jag genom bekanta och bekantas bekanta ha en del information om vad som händer på socialkontor på flera ställen i landet. I minst två fall kan man känna igen ett direkt mobbingförfarande med resultat avgång från tjänst. Eftersom jag själv varit chef på olika nivåer under ett helt arbetsliv bilr jag intresserad av en orsak.  Att ett stressigt arbetsklimat ligger bakom är självklart men det skall man klara av. Stressfria arbetsplatser tror jag nämligen inte existerar. Jag tror i stället att man har en chefskultur som är alldeles unik. Unik så tillvida att förebilderna, de bra cheferna inte finns. Åtminstone inte i tillräcklig mängd. Inom andra sektorer av arbetslivet börjar man se liknande problem. Man går direkt till chefsjobb av någon outgrundlig anledning. Det vill säga, man har dålig kunskap i hur olika etapper i produktionen utförs. I detta sammanhang menar jag produktionen även kan bestå av tjänster inom omsorgen exempelvis. Dessutom har man inte fått lära sig hur en bra chef skall vara, att ha en förebild alltså.
Det slutliga och avgörande för min frågeställning utgöres av ett dokumentärprogram i SVT som visade scener från ett socialkontor. Det sändes för något år sedan. Min bedömning är att det hade varit bättre för personalen om de haft en trädocka som chef, då hade de inte behövt förvänta sig någonting. En chef skall svara på frågor från personalen, eftersom personalen inte frågar om de är säkra på sin sak. Att svara, ”jag vet ej men jag skall ta reda på det” är ok men ”vad tycker du?” är det inte, om man inte har för avsikt att öppna en dialog som ger ett svar som man kan stå för. Personalen har rätt att förvänta sig att chefen tar de beslut som personalen antingen inte kan ta eller inte vill ta. Det senare är inte minst viktigt! När personalen sitter med huvudena nedböjda och med blicken i bordet på morgonmötena, då är chefen ett rejält misslyckande.
Jag har egentligen ingen slutkläm på min anklagande artikel. Jag hoppas att det är mycket bättre ute i arbetslivet än vad jag anser här men tvärr, det här med dåliga chefer är inte ovanligt.
Annonser

Har vi egentligen behov av demokratiska val i Sverige?

Vi uppmärksammar i dagens samhälle många verbala övergrepp. De flesta är av karaktären rasistiska eller sexistiska. De yttras av många anledningar, obetänksamhet, okunnighet eller av ren ovilja och elakhet, det vill säga i avsikt att såra eller till och med skada. Oftast är övergreppen riktade mot utsatta minoriteter och inte sällan är de uttalade av någon från en annan utsatt grupp. Ytligt verkar det som om övergreppen har sin grund i ett hat mellan grupper och mellan kön. Jag kan dessutom tänka att hatet inte är det primära utan det är snarare en desperat utväg att få sin åsikt hörd. Man skriker för att bli hörd. I detta sammanhang innebär detta att man grovt skjuter över målet. Är man utsatt, uppfattar man det, med all rätt, som en kränkning.

Dessa så kallade hatbrott har sitt ursprung i en förlorad eller förvrängd värdegrund. Var kommer värdegrunden ifrån då, den som säger att alla människor är jämlika? Att hudfärg, tro, politisk övertygelse, sexuell läggning eller kön inte skall ha betydelse i hur vi behandlar andra eller för den delen vill bli behandlade själva. Var kommer denna värdegrund från? Det mesta borde komma från köksbordet hemma och från dagligt umgänge med vuxna, lärare i första hand fast även alla andra. Det är med andra ord det samlade samhället som skall tillhandahålla de bitar som i slutändan skall utgöra en gemensam värdegrund.

Jag läste i City 8 oktober om Anna Sundman Marknäs, lärare med genuspedagogik som specialitet. Hennes bidrag till värdegrundsetablering är ett läromedel som är ämnat att användas i alla ämnen eftersom, ”Det finns genusfällor i alla ämnen”. Jag försöker förstå vilka genusfällor som förment finns i NO-ämnena. Hur lägger man genusaspekter på 2+2=4 eller skorpioner är spindeldjur? Det går alldeles utmärkt förstås men är det relevant? Att jag lägger in detta i värdegrundsdebatten beror på att Sundman Marknäs citeras så här på frågan hur hon tror mottagandet av boken blir ”Positivt hoppas jag. Jag tror att lärarna har en stark vilja att jobba i enlighet med värdegrundstankar. Det skulle nästan vara tjänstefel att säga nej, man kan ju inte välja bort några perspektiv i våra styrdokument”! Lärarna skall alltså fråntas sitt mänskliga tänkande och få lära sig en av myndigheten godkänd värdegrund. Den dyrbara skoltiden för ämnespedagogik skall delas med en värdegrundsideologi som det inte finns något stöd för i forskningen utanför genusfakulteten. Dessutom visas utdrag ur boken för att exemplifiera diskussionstips för olika ämnesområden. Tipsen är direkt behäftade med djupa fördomar om hur människor lever sina liv i dag. Tanken är god, enbart god, här skall vi fostra en ny människa med av oss godkända värderingar. Vad händer med de lärare som kanske inte ser det som Anna Sundman Marknäs ser? Eller de elever vars föräldrar motsäger sig denna politiska ideologi? Eller de troende i de konfessionella skolorna som jag antar måste anamma samma typ av pedagogik? Mer om detta senare!

En annan artikel som rönt min uppmärksamhet är denna av Kristina Hultman i dagens DN, läs den här.  Hon menar att feminismen har genomgått en djup förändring från en jämställdhetskamp till en maktkamp där frågan om jämställdhet helt kommit i skymundan för frågan om vem som skall diktera villkoren i samhället.  Jag drar slutsatsen att den vetenskap som en del feminister hävdar sysslar med mansproblem också, går ut på att omforma mannen till en godkänd ny människa. På ett mycket välvilligt sätt vill man ge männen möjlighet att förstå vad som är fel med dem och därmed också låta sig transformeras till godkända medborgare. I denna anda misstänker jag att Anna Sundman Marknäs verkar.

Därmed är det dags för min fråga. Hur skall man säkerställa kvaliteten på de nyformade männen, vilken standard skall man ha för godkänt? Hur skall man göra med dessa som inte kan eller inte vill tillgodogöra sig den nya kunskapen. Kanske av en anledning som består av ren motvilja, man tror helt enkelt inte på ett samhälle med den nya mannen som enda alternativ. Hur skall man göra?

Om man får tro vad som skrives på webben så finns det en hel del idéer som kan verkställas. Den metod som beskrivs i The SCUM Manifest är inte den enda, det finns flera. De som förespråkar dessa idéer har de fäder, bröder, älskare, söner som är exempel på varför idéerna skall realiseras? I så fall hur många är de?

Det finns alltså ett mycket effektivt sätt att ta fram den nya människan. Gamla beprövade metoder, men de visar sig inte fungera långsiktigt. De utgår från samma geniala idé som resulterade i att alla Bostonterrier förr var svart-vita. Metoden kan inte fungera utan ett starkt repressivt samhälle (se föregående inlägg för förklaring att ett sådant är möjligt.) Om repressiviteten är för stark så kommer samhället förr eller senare att gå under. Produktionen kommer att påverkas negativt av repression och svält kommer att föregå en kollaps.

Ni som inte förstår varför alla Bostonterrier var svart-vita får förklaringen här: Helsvarta eller helvita valpar avlivades direkt efter födsel. Smidigt och enkelt. Ungefär samma idé hade under andra halvan av 1970-talet den genom revolution tillsatta regimen i Kambodja eller Kampuchea som vi fick lära oss då att det hette. De Röda Khmererna under ledning av Pol Pot skulle med marxistisk övertygelse skapa ett land för den nya människan. Tyvärr för befolkningen var man även tvungen att skapa den nya människan vilket med entusiastiskt stöd från bland annat Sverige resulterade i 1,9 miljoner dödade människor. Många torterades svårt före avrättning.

Till de flestas stora förvåning finns det idag fortfarande personer som tycker att Pol Pot hade en bra idé. Personer som Jan Myrdal och som fortfarande hyllas av den svenska av marxism anstrukna intelligentian.

Anser man att det är staten som skall förse medborgarna med en värdegrund så är repression och folkmord en bra inriktning, i alla fall i ett kort perspektiv. Och under alla omständigheter, om våra opolitiska myndigheter skall förse oss med en värdegrund eller om universiteten skall styra våra liv i stället för tvärtom. Vad skall vi då med demokrati till? Vad skall vi rösta om när vi inte har något att påverka längre? Lägg ner den onödiga och alldeles för kostsamma rutinen med val och riksdag och sådant meningslöst! Vad fan sysslar vi med!

Den bloggosfäriska pöbeln ropar ”Kill! Kill! Kill!”

En utmärkt artikel i dagens DN av Emanuel Karlsten, läs här, som fick mig att reflektera och skapa denna tweet ”Ordspråk: ”Varför bry sig om sanningen när spekulationen är bra mycket roligare!” Svin är vad vi är på sociala medier!”

Varför bryr vi oss inte om rättelser eller sanningen?

Min teori är att vi i vår totala ynkedom, som om vi var närvarande vid någons rådbråkning och stegling på 1600-talet, inte bara försöker hålla oss undan det hemska som sker utan mer att vi vill visa att vi håller med den verkställande makten för att slippa utsättas för denna fasa. Det blir viktigt att solidarisera sig med den verkställande makten och helst visa att ens solidaritet är större än vad personen som står bredvid visar. Ta för bövelen hen nästa gång!

Jag är övertygad att det finns kloka studier med lika kloka slutledningar utförda av beteendevetare och psykologer som jag gärna tar del av.

Att forna tiders makthavare ansåg det nödvändigt att hålla pöbeln med skräckfylld underhållning får vi anta, ”enom till straff, androm till varnagel”, men vad får dagens mediemakthavare att inta denna attityd. Ja, alltså inte makthavare inom politik och förvaltning, med några undantag, utan inom den mediala världen. Alltså personer som anser sig vara helt utan ansvar och är det de facto om man bortser ifrån ansvaret för deras påverkan på suicidala och känsliga personer. Angreppen utförs i regel på personer som i sin tur inte är makthavare för att vara helt på den säkra sidan.

Jag vet inte vad som utgör orsak till dessa mediala angrepp men kan tänka mig att till exempel en snedtändning på ett lavemang kan vara en. I vart fall är det den typen av substans som levereras genom fingrarna eller genom munnen. Den retoriska egenskapen är infantil och argumenten låses ofta till personangrepp i form av invektiv. Mycket obegåvat, men ändå drar det många följare och påhejare. Är dessa lika obegåvade och infantila, javars, se min teori ovan om åskådare till rådbråkning och stegling. Överlevnadsinstinkt, som förvärvats genom genetiskt arv! Så är i alla fall min tes.

Som exempel på verkställande nämner jag Alex Schulman och Cissi Wallin. Båda är väldigt framgångsrika med många följare men använder sig av invektiv argumentation. Vem vill vara emot? Bäst att hålla med!

Ett annat exempel som jag egentligen hade stora tankar om är @Motargument på Twitter som för någon dag sedan hade en argumentation som mer med personliga invektiv gav sig på förmenta opponenter än gav de motargument som faktiskt existerar. Jag har känslan av att @Motargument rättat till detta nu.

Om vi bortser från @Motargument som nog bara slant med pennan, så kan man undra varför vissa mediala snillen får idén att vräka över andra sina värsta invektiv och sin värsta galla. Man undrar om de själv tycker de utstrålar begåvning? Ja jag tror faktiskt det. Är inte detta egentligen insikten av den fåvitskes begränsing. Det finns en ocean av kunskap bortom den kopp man håller framför sig.

 

Hur blir man kreationist?

Jag har för mig att jag nämnt något om evolution tidigare och att den kräver konkurrens. Utan konkurrens, ingen evolution. Utvecklingen stannar upp. Jovars!

Men alla vet att konkurrens är av godo, man vet till och med lite till mans att kunkurrensutsatt verksamhet kan bli både bättre och billigare. Utom om det gäller en själv, man vill helt enkelt inte ha konkurrens för det kan bli djävligt arbetsamt och till missbelåtenhet för en själv. Därför kan man som förment konkurrensutsatt individ gå samman med andra likasinnade och bilda en intresseförening. Konkurrens kan därmed bli något av ett socialt verktyg, skapat av människan och därför kan med lätthet konkurrensen avlivas. Bara man vill det tillräckligt mycket. Alla skall vara med, kurser skall anordnas och certifikat utfärdas! Jamen!

Nu tänkte jag tala med min vän Richard Dawkins, biologen vars böcker har fyllt på mitt sinne och öppnat det för kunskap om evolutionen. Richard Dawkins vet inte om vår djupa vänskap men i alla fall, hans böcker har varit mycket intressanta. Dawkins forskning och experimenterande i evolutionsteorier har gjort honom till övertygad ateist. Inta bara det, han häcklar all form av gudstro som påstår att den store Kreatören skapade världen får några tusen år sedan, med fossiler, arkeologiska lämningar och allt.

Min övertygelse och mitt resonemang utgår ifrån Dawkins teorier och de matematiska modeller som han gjort för att visa riktigheten i teorierna. Observera, matematiska modeller, inte flummigt resonerande!

Den som väckte tanken om evolutionen var Charles Darwin som med sin The Origin of Species visade vägen för dagens evolutionsteorier. Det som gällde då gäller också i dag, The Survival of the Fittest, om än i kraftigt modifierad form. Om ni inte är helt orubbliga i tron på en Kreatör, en Skapare av allt, så borde ni kunna medge att från de förste encelliga och flercelliga amöborna har det tvivelsutan skett en utveckling. Vissa människor får en att tvivla, men ändå en utveckling som vi kan tro på. Vi kallar den för evolutionen.

I varje stadium av utveckling har kampen om födan och kampen för fortplantning hela tiden utgjorts av konkurrens. Den som kunde visa upp mer styrka, större snabbhet, etc. vann. Och vinnaren delade inte med sig. På detta sätt har i varje steg minst en mutation slagit ut en annan. Därför borde vi i dag vara en stor mängd framgångsrika amöbor. Det är vi kanske också, men i konkurrensen växte också olika miljövillkor fram som gjorde det effektivt för en amöba medan en annan skiftade miljö. Utvecklingen delade upp sig och vi fick vårt fina utvecklingsträd med förgreningar och släktskap i en mäktig mångfald. Vi blev många till slut, djur och växter, alla med sina specialiteter som evolutionen styrt fram. Konkurrensen har tvingat fram vad vi idag ser av arter och ordningar. Alla optimerade, nåja nästan alla, för den miljö de lever i.

Ett exempel. Katter som tar möss kommer alla att visa upp dessa, ofta till vår förfäran. Lägga dem på farstutröskeln eller någon annanstans så att vi ser dem. Varför? Kan det var för att katternas allsmäktiga socialstyrelse sänder ut uppfostringsdirektiv vid varje ny katts födelse eller kan de veta detta, som vi säger, instinktivt? Genom tiderna, har möjligen de katter som haft detta som beteende också haft störst möjlighet att få stanna i människornas närhet? Till och med i sädesförråden? Ja, så kan det vara. Det ligger i så fall i kattens gener, en utvecklad funktion som blir en normalitet i katternas genom.

Ett annat exempel är, varför lägger nästan alla kvinnor huvudet på sned och ler när de träffar på okända personer, främst män? Ett klart resultat av uppfostran och social påverkan? Ja så kan det vara men vad skulle i så fall vara orsaken till det? Varför uppfostrar mödrar sina döttrar till en sådan gest. Vet de något som deras förfäder inte vetat? Eller har det alltid varit så i uppfostran? Alla mödrar tänker ”det är bäst att lära lillan detta så att hon inte blir ihjälslagen eller uppäten av folk”. Tänkbart, men är det inte mera tänkbart att det ligger i en gen någonstans och har aktiverats genom evolutionen. En gen som vet mer än morsan? Knepigt att ta ställning till.

Richard Dawkins presenterar också en teori med påtagliga sanningsanspråk som visar att altruism är en genetiskt utvecklad egenskap. Alla har den mer eller mindre tillämpbar i olika sammanhang. Denna lilla gen som styr altruismen, när den skall aktiveras och när den skall stängas av, vet alltså att det är bra för individen att åtminstone tillfälligt vara altruistisk. Kan någon annars säga vad altruism kan bero på? Det är, därför det är. Är altruistiska personer alltid altruistiska eller händer det att de ibland är riktiga egoistsvin? Kvinnor? Män? Kvinnor mot kvinnor? Män mot kvinnor? Och vice versa, vem vet varför? Bara en massa frågetecken! Eller hur?

Jag har precis läst början av boken som Pelle Billing skrivit, Jämstäldhetsbluffen, där han också lägger tid på att förklara människans utveckling. Han uttrycker också vikten av konkurrens, kampen om mat och kampen för fortplantning. Nu är nog boken inte tillåten läsning inom den numera i Sverige förhärskande sekten. Jag tillhör inte denna utan refererar gärna ur denna skrift ändå.

Om man ur detta perspektiv hävdar att allt är ett socialt betingat beteende och att könet är en social konstruktion, att man genom forskning också bekräftar detta, så är detta så nära kreationism man kan komma utan att kalla det för detta. Man hänvisar till forskning som i sin struktur är lika givande och seriös som när katolska kreationister gör arkeologiska efterforskningar i Biblisk miljö. Jamän, då kan man inte protestera.

Däremot, är min övertygelse att man genom att agera i en social kontext (jag oroade mig allvarligt för att inte få in detta ord i texten) kan begränsa de oönskade effekterna av genetisk betingat beteende. Och skapa en jämlik värld för oss alla.

Jag har för säkerhets skull beställt för läsning ett antal böcker med feministisk teori och feministisk historia, skrivna av kända genusforskare, så ni kan förvänta er en revidering av ovanstående text snart.

Post Navigation