snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “februari, 2013”

Idén om kommunism lever vidare.

I går såg jag en intervju i serien ”Min sanning” på SVT1. Objektet var Nina Björk och hon blev utfrågad av Petter Ljunggren på ett intelligent och ibland rent ifrågasättande vis. Att det skulle bli någon form av tuff diskussion var väl inte att tänka på. Jag gissar att Ljunggren har ungefär samma bakgrund och erfarenhet som Nina Björk. Någon enda djupdykning av ämnet kunde man ju ha gjort, ställt en fråga ungefär så här, ”hur har du tänkt att det skall gå till?”. Bara som exempel, men nej ingen provokation överhuvudtaget.

Nina Björk frågades ut om sin inställning till Feminism samt om sin politiska åskådning. Jag måste säga att hon gjorde ett mycket övertygande intryck. Det kan ha berott på de uddlösa frågorna men också på att hon är övertygad i sin egen polemik. Om feminism och barnuppfostran sa hon bland annat så här, ”jag tänker inte använda mina barn som ett politiskt projekt!”. Så skulle väl vilken mor som helst agera, även om modern är uttalad feminist med övertygelsen att kön är en social konstruktion? Javisst, men i Nina Björks värld får inte dessa mödrar välja utan skall inordna sig i den genuspedagogiska uppfostran som man tillhandahåller på jämställda förskolor! Nina Björk sa inte detta utan det blir en extrapolering av funktionen av Nina Björks vurm för vänsterfeminismen och vad som de facto sker på en del förskolor.

Politiskt är Nina Björk uttalad kommunist. Med tillägget, ”den kommunism som är för demokrati, alltså inte den som är emot demokrati”. Den väl motiverade motfrågan uteblev så jag gör en egen tolkning av vad hon sade.

Har någon någonsin hört talas om ett kommunistiskt samhälle som inte varit demokratiskt? Ett kommunistiskt land som inte haft demokrati i namnet, exempelvis ”folkdemokrati”, eller i sin konstitution? Så mycket för den demokratin alltså! Vi kan titta på sådana stater som dels existerar eller som nyligen har existerat. Har demokratin varit en utmärkande del av dessa länders politiska styre? Det finns hur mycket som helst att ta del av i styrkandet av detta, här kan vi visa till de olika administrativa arkiven i Moskva eller Bukarest som exempel.

Hon anför också sin aversion emot det kapitalistiska samhället. Enligt henne skall ingen få tjäna pengar på att ta fram innovationer.Som ett exempel nämner hon läkemedel. Läkemedel skall vara gratis för alla. Det kan man väl hålla med om men det är inte samma sak som att de som producerar läkemedel inte får ta ut någon lön eller vinst. Hon menar alltså att läkemedel inte får generera ett överskott. Bra tänkt det där!

Även om nya läkemedel skulle växa på träd, så måste någon samla in dem, någon måste kartlägga behovet, någon måste distribuera dem och slutligen måste någon skriva ut dem till behövande. Det låter enkelt. Åtminstone om man bortser från att trädet behöver skötsel och skydd. Alla förstår att detta är den rätta politiken för distribution av nödvändiga varor överhuvudtaget. Alla som inte själv sysslar med produktion och distribution, vill säga. Och i denna grupp ingår Nina Björk, och alla de kulturredaktörer som recenserar hennes alster och som deltar i debatten. Denna debatt som inte inkluderar någon annan än dessa till kotteriet lojala kulturredaktörer.

Nu växer inte moderna läkemedel på träd. Om vi räknar bort livsmedel och vissa naturprodukter så växer inget annat heller på träd! Någon som vill ha mat och värme och kläder och rum med lika högt i tak som Nina Björks måste syssla med detta. Vem eller vad skall bekosta detta? Skall dessa människor beskattas så att de själva bekostar det i en fantastisk cirkelgång. Javisst! Det finns folk som tror på pyramidspel så varför inte?

Man kan också se på de mest revolutionerande innovationerna. Innovationer som blivit vardagsföremål i de flesta moderna människors liv. Var har dessa innovationer sitt ursprung?  Ingen, ingen vettig sak mer än möjligen Vodkan har sitt ursprung i länder med den samhällsordning, socialism eller kommunism, som Nina Björk förespråkar. Ingen, fast jag vet att fotosensorn som idag sitter i alla digitala kameror har sitt ursprung i Tjeckoslovakien men inte fann någon praktisk utveckling förrän idén köpts av amerikanska kapitalister.

Jamen, allt nytt som kommer från Kina då? Tro mig, jag har varit en hel del i Kina, egna innovationer har inte kommit till stånd förrän man tillät människor att tjäna pengar på sitt arbete och skapa vinster.

Detta enkla faktum känner alla till, alla känner till detta utom de som inte har något alls att bidra med för produktutveckling, produktion, distribution och försäljning av de varor som vi konsumenter anser oss behöva för att kunna leva ett drägligt liv. Och för att besvära ännu mera skall jag meddela att dessa innovationer är i högsta grad reella inom den industri som håller oss med livsmedel. Inte minst den del som odlar och skördar eller håller med köttdjur. Man får ibland uppfattningen att dessa produkter börjar sitt liv som inslagna paket på ICA och som därifrån kan beställas för konsumtion. Eller i värsta fall att man inte ens har en aning om hur matvarorna hamnar i kylen hemma i köket!

Att utvecklingen och effektiviseringen av livsmedelsproduktionen har en direkt koppling till att samhället har råd med en elit som inte bidrar alls till försörjningen slår inte med en tanke de som profiterar. Ändå skall de ha en självklar bestämmanderätt och exklusivitet i debatten om vad som är rätt och riktigt för alla andra människor i samhället. Människor som aldrig någonsin tillåts in i debatten eftersom de förment bidrar med simpla och felaktiga åsikter. Inte minst också för att de inte har tillgång till rätt vokabulär och terminologi som används inom det elitistiska kotteriet.

Att man på de vanliga tidningsredaktionerna inte har uppfattat diskrepansen, i alla fall gäller detta på kulturredaktionerna, är oförståeligt. Alla är kompisar. Även om man diskuterar vissa fenomen så rör sig diskussionen högt över vanligt folks huvuden och det är meningen.

En upprepning från tidigare artikel kan vara berättigad. Hur kan det styrande politiska etablissemanget gå så fruktansvärt fel så att sveriges tredje största parti utgöres av ett främlingsfientligt missnöjesparti?

Svaret är att de flesta rikspolitiker älskar kotteriet och förstår inte vem man skall vara vän med.

Se bara vem som minglar med vem på vissa födelsedagskalas!

Förfärliga vita män med imperialistiskt blod i ådrorna.

Vid flera tillfällen härförleden har jag blivit involverad i diskussioner om den kolonialism och det därmed tillhörande koloniala förtrycket som utövats av vita europeiska män. Eftersom detta är en historisk korrekt beskrivning kan jag ju inte annat än ta på mig skulden för dessa tusenåriga övergrepp som begåtts i en förgången tid. Även om jag tycker att beskrivningen haltar om man inte inkluderar kvinnor också i förtryckarskaran. Det finns kanske de som vill hävda motsatsen men Victoria den andra av det brittiska imperiet var vad jag förstår kvinna. Hon hade i alla fall fött barn!

Att denna patriarkala och avskyvärda tid med kolonialt förtryck nu har övergått i en patriarkal och avskyvärd tid där kvinnan är objekt för förtrycket hävdas med all rätt! Jag vet att jag skall ta på mig skulden för det också. All denna generiska skuld, en blodssynd ungefär som den beskrivs i Bibeln, är ju ett faktum och det får vi bara acceptera.

Mitt i diskussionen hävdar jag att det faktiskt finns ickevita, ickeeuropeiska kolonisatörer och imperiebyggare med påföljande förtryck av den inhemska befolkningen. Det senaste, största och grövsta exemplet utgörs av det Sovjetiska imperiet. I alla de ingående 15 republikerna var det ryssar i ledningen och det var ryska som var officiellt språk trots att ryska inte var modersmål i de flesta av dessa republiker.

Jamen, de var ju vita europeiska män, ryssarna! Ja, visst känner man en viss släktskap och tar på sig ytterligare en skuldbörda.

Sedan avslutas debatten med att historia är tråkigt och definitivt onödigt. Och jag som hade så mycket att berätta om andra kolonisatörer och imperialistiska förtryckare. Man kan då få ytterligare ett möjligt argument framkastat som visar att man inte har behörighet att diskutera frågan, nämligen, jamen det är ändå vita europeiska män som är värst i den patriarkala könsmaktsordning som möjliggör förtrycket. Ja, jag har faktiskt fått ett alldeles likartat argument av en debattör som samtidigt vände ryggen till. Debatten avslutad.

Då tänker jag, under tusentals år har unga män skickats fram av generaler för att utgöra vad som i dag skulle kallas för kanonmat. Att på led få dö en fruktansvärd död för något som en elit har bestämt.

Tror du då att dessa män under marschen framåt har varit berusade av den makt deras kön har gett dem tillgång till? Denna patriarkala makt som pliktar de flesta av männen att dö på slagfältet för något som förmodligen inte spelar någon roll för dem? Är det någon som inte tror att de då gärna hade bytt med generalens fru, trots hennes uppenbara underordning? Tror ni att de alltid frivilligt valt att gå mot den fiende som inte önskade annat än slå ihjäl dem? Eller om de vände, bli ihjälslagna av serganten bakom? Ge mig då teorin bakom denna patriarkala könsmaktsordning! En bra inblick i patriarkatets förbannelse kan man få om man läser Battle Cry av Léon Uris eller Monte Casino av Cornelius Ryan.

I tysthet kan vi sedan mumla fram i vår ensamhet en förbannelse över att skolan inte har kunnat delge eleverna så mycket historieundervisning för att omöjliggöra denna kunskapsförvrängning!

Vi fortsätter lektionen med imperier av historisk karaktär. Nota Bene! I stort sett alla imperier är historiska och man får dessutom insikten att alla kan inte ha existerat samtidigt.

I nära tid har vi den Uppåtgående Solens Imperium. Det Japanska imperiet. Som innefattade stora delar av Ostasien och inte avslutades förrän 1945.

Det Ottomanska imperiet som fick sitt avslut så sent som 1922 och som efter det första världskriget fått lämna ifrån sig Palestina till segrarmakterna. Palestina sattes under protektorat av Storbritanien fram till 1948 då det förlänades den Judiska staten Israel. Imperiet hade som mest en utsträckning under 1480-talet som sträckte sig långt in i Ungern, Serbien och Kroatien. De stoppades enligt legenden av Serberna ett faktum som vid 1990-talets konflikt på balkan orsakade mycket motsättningar mellan kristna och muslimer.

Vi har också en sen mongolisk imperialism som exempelvis i det samlade Mittens Rike, det vill säga Kina så har nästan alla kejsare varit mongoler.

Men vi hade tidigare under 1200-talet ett mongoliskt imperium som sträckte sig till Anatolien i nuvarande Turkiet och stora dela av Balkan.

När Los Reyes Catolicos, Ferdinand och Isabella, på 1490-talet rensade Iberiska halvön från morer så var det slutet på en en 800-årig muslimsk eller morisk kolonisation. Araber och muslimer tillhör bland de mest framstående kolonisatörerna i historien. Tyvärr är denna imperialism inte till ända än vilket kan upplevas i Sudan, Somalia, Nigeria med flera stater i Afrika.

Sedan kan vi vid något tillfälle kanske få redogöra för de sydamerikanska kolonisatörerna före Cortez och Pizarro. Nämligen Inka, Maya och Aztekerna som ger utomordenltiga exempel på kolonisation och exploitering av andra folks arbete och tillgångar.

Här kommer vi egentligen fram till den rätta frågeställningen. Varför har mänskligheten haft en benägenhet att med rå styrka kolonisera och exploitera andra folks arbete och tillgångar. Det är inget den europeiske vite mannen kommit på utan det har mänskligheten kunnat sedan urminnes tider. Den som tror sig veta att det bara varit män som varit upphov till denna sysselsättning tror jag begår ett jättemisstag. Men alla får ha en tro. För det gäller tro!

Däremot kan man undra varför man från visst håll så ensidigt framhåller att det bara är vita europeiska män som har denna generiska skuld så påtagligt applicerad att de inte ens får eller kan rikta någon som helst kritik åt annat håll? Svaret är självklart, man kan på detta sätt manipulera samhället mot en inriktning att en ny typ av man skall fostras fram. Förutvarande tokideologier har pratat om en ny människa men i det här fallet räcker det med hälften av mänskligheten. Detta kan vara orsakat av att tidigare försök har haft att göra med gigantiska misslyckanden.

Att en historielöshet på ett lyckat sätt kan bidra till denna omvälvande nyfostran tas tacksamt emot. Tricket är som vid vilken hjärntvätt som helst. Töm först folket på all kunskap, rensa ut och förbered för att mata in ny bättre kunskap och voila, där satt den!

Våra självklara ledare?

För fjorton dagar sedan var jag och min sambo på det Kongelige Operaet och njöt av Bizets Carmen för femtielfte gången. Helt underbar upplevelse som vore i stort sett ogörlig om inte samfundet står för en del av produktionskostnaderna. I Sverige säkert större andel än i Danmark. Det är billigare att gå på Opera i Sverige. Detta är inte den enda statsfinasierade kulturen som vi har lyckan att njuta av. Så skall det vara, det är nämligen helt rätt! Det är också helt rätt att det offentliga anslår medel till kultur utan att kunna påverka densamma. Det kan då inte hjälpas att det av vissa anses som pengar nedspolade på toaletten. Vi måste ha denna vida och sparsamt refuserande attityd om vi vill att vårt kulturliv skall vara vitalt och intressant.

Vi kan försöka förstå att denna attityd som samhället har, att vissa, inte alla, konstutövare och kulturarbetare skall vara försörjda av allmänna medel är oerhört modern. Jag vågar inte sätta ett årtal på när denna försörjningsmöjlighet för kulturarbetare blev möjlig för ett stort antal människor. Fler och fler ju mer tiden går. Detta är enligt min mening en helt riktig utveckling och mottages nog av de flesta med bifall.

Att man tidigare, exempelvis på artonhundratalet inte kunde påräkna denna generositet från samhället berodde inte på illvilja eller kulturfientlighet. Nej det var nog helt enkelt så att det inte fanns offentliga medel i tillräcklig mängd att försörja dem som inte själva bidrog till produktionen. Det fanns därmed två alternativ i grunden. Det första att man utförde sin konst samtidigt som man bidrog till försörjningen genom vanligt arbete eller det andra att man fick stöd till sin försörjning av privata förmögenheter och mecenater. Ändå blomstrade kulturen genom kompositörer, författare och målare. Det är svårt att föreställa sig idag när det propsas på anslag för än det ena än det andra projektet. Men som jag sagt tidigare, vi har råd med kultur!

Utvecklingen har tagit stora steg framåt i detta avseende. Vår produktion är nu så hög och så effektiv att vi har råd att försörja alla dem som inte vill bidra själva. Alla som inte kan tänka sig att bidra menar jag då och alltså inte de som står utanför arbetsmarknaden av en eller annan anledning. De senare borde ju vara en högst prioriterad ansvarsfråga eftersom de vill bidra men hindras. (Alltså mer pengar till dem!)

Att utvecklingen har varit så gynnsam för kulturlivet att vi kommer att ha råd till mer och mer av offentliga medel avsatta för ändamålet har en orsak. Och den är inte påverkad av kulturarbetarna eller ens av kultureliten själv. De har bara ridit på den fantastiska våg som har naturvetare, ingenjörer, mekaniker, snabbköpsbiträden, montörer, lastbilschaufförer, matroser med flera som konstruktörer! De kan väl som individer ha sysslat med kultur också, men det är i produktionen de har bidragit.

Då blir man lite förvånad över den självgoda uppblåsthet som vissa kulturdebattörer uppvisar. Göran Greider poeten och Marcus Birro, känd från tv, har båda tagit avstånd från matematikundervisning i skolan. De har aldrig haft någon användning av den. Man kan undra då om de aldrig har flugit, aldrig färdats över någon bro? Någons matematik har de väl utnyttjat? En professor, Stellan Wellin, har mage att skriva i dagens (20/2-13) SvD Opinion att matematik är ett onödigt ämne i skolan. Hur tänker karln? Hur skall vi kunna få ingenjörer med tillräcklig kunskap i matematik om vi inte ”plågar” unga elever i tidig ålder med algebra och trigonometri? Hur i hela friden har han tänkt?

Vi har även andra exempel på hämningslös uppblåsthet. Mikael Wiehe skriver i texten till ”En Gammal Man” att han är stolt över vad han gjort för att förändra världen. Han har väl inte anledning att ta till sig något som andra har så mycket större delaktighet i. Han har tillfört vårt kulturliv en beundransvärd visskatt, en fantastisk poesi det medger jag gärna. Men förbättrat världen, hurdå? Genom att propagera för handgranater och Molotovcocktails? Genom att krama Castro och Mao (även om enbart metaforiskt!)?.

Vi har alltså en självutnämnd intellektuell elit som inte förstår att det är andra än de själva som håller samhället med livsmedel, värme och husrum. Ändå påtar de sig den fulla och exklusiva rätten att tala om för alla andra hur de skall framleva sina liv. De blir sedan upprörda över att det finns folk som inte håller med dem. Detta trots att de har kollat noga med kollegerna vid fikabordet. Att de dessutom fullständigt ignorerar dem som opponerar sig, alternativt uppmärksammar dem genom att idiotförklara dem kan de inte se som förakt och hat överhuvudtaget.

Hur då en man som journalisten Niklas Aurgrunn i Newsmill idag (20/2-13) kan anse att Åsa Linderborg är viktigare för demokratin än Filippa Mannerheim som hade artikel i Newsmill 17/2 kan enbart förstås om han samtidigt ansökt om jobb på Aftonbladets kulturredaktion. Det är själva benämningen ”viktig för demokratin” som blir problematisk här. Är inte denna värdering irrelevant?

Det som jag tycker är beklagansvärt är att man på vissa kulturredaktioner försöker få folk att förstå att det bara finns en åsikt som kan tolereras. Alla andra kommer att idiotförklaras och i värsta fall trakasseras, så man kan fortsätta och ha det mysigt  runt redaktionens fikabord.

Trösten är, att historiskt har medborgarna i detta land helt bortsett från och gett fulla fasiken i rappakaljan på kultursidorna och i viss mån på ledarsidorna. Kolla hela nittonhundrasjuttiotalet då socialismen regerade i medierna, framförallt i SVT, då en socialisering ansågs självklar. Vad hände då? I två val på raken tog borgerligheten hem valsegern. Socialdemokraterna pratade om statskupp och katastrofen var nära. Tänk om man bara hade gjort sig mödan att någon gång titta på historien och inte bli så förbannat upprörd när det visar sig att folket har en annan åsikt!

Sedan kan man undra var någonstans de politiska strategerna gör sin pejlingar? Att man kan komma så otroligt i otakt att ett udda främlingsfientligt parti kan vara tredje störst i opinionsmätningar visar på något fel. Men det får vi ta en annan dag.

Jag älskar folket som vägrar lära sig sitta och som inte vill gå i takt!

Vad är vi egentligen oense om?

Ju mer jag läser och blandar mig i den debatt som handlar om feminism, jämställdhet och genus undrar jag egentligen vilka ståndpunkter och principer som skiljer oss åt i debatten. Jag tänkte härunder redovisa mina för dagen giltiga spaningsresultat.

Är det jämställdhet mot icke-jämställdhet?

Nej! Båda sidor i debatten är för jämställdhet som det verkar. Man tolkar jämställdhet lite olika bara. Det är i varje fall väldigt svårt att finna denna polarisering i debatten. Det är faktiskt ganska svårt att finna en debatt överhuvudtaget. I stället verkar det vara ett gäng huliganer som ägnar sig åt att kasta skit på ett annat gäng huliganer. Som att hålla på ett lag i fotboll. Nja, säger du då, men det gäller väl bara det andra gänget? Bien sur! Så är det så klart, för då behöver man inte ens lyssna till den andre. Man kan förkasta, fördumma eller negligera som man vill.

Men det finns faktiskt en diskussion på nätet, invänder du. Javisst, den finns och utan att ha tagit del av mer än en bråkdel av denna debatt kan jag påstå att den är ganska sparsmakad. Sajterna är antingen uppenbart för det ena eller uppenbart för det andra. På de sajter som har kommentarsfält blir dessa oftast fyllda med tillrop av medhåll. Motargument dyker upp, men är oftast av karaktären ”menar du då verkligen att….” eller ”så att du menar alltså…..” och argumenterar om fall som ofta gäller vårdnadstvister eller partnervåld. Inte särskilt berikande i alla fall. (Nåja, det finns klara undantag till detta kvasianalytiska resultat men här håller vi oss till regeln!)

För att accentuera min synpunkt riktar jag också uppmärksamheten mot de twitterkonton som öppnats i den enda avsikten att företräda den ena sidan av debatten. Oftast extremt enfaldiga och självuppblåsta debattörer som uppenbart saknar den kunskap som behövs för att ge stöd i debatten. Jag gjorde faktiskt ett försök att välja ut ett exempel på den enfald och, får jag tillägga, på den härskarkultur som man visar. Det blev lite för stor volym på detta exempel eller på vilket exempel som helst men jag har screenprintat för eventuell åskådliggörning. Kontentan är emellertid att allt gott som beståtts mänskligheten är tack vare Feminismen i en förment ständig kamp mot det förfärliga Patriarkatet! Är det nödvändigt att säga, enfaldigt?

Det hävdas att vi som inte förstår det underbara med feminismen, vi har inte rätt information.  I alla fall inte rätt information om den feminism som tar kampen mot Patriarkatet och Könsmaktsordningen! Det saknas kunskaper! Jaså? Vilka kunskaper? Allmängiltiga historie- och biologikunskaper besitter vi väl i tillräcklig utsträckning för att kunna ha en klar åsikt! Vad är det då för kunskaper vi saknar. Jo det finns böcker. Böcker som beskriver den kunskap som vi saknar. Och, hör nu! Saknar vi denna kunskap så får vi inte ha en åsikt alls, i alla fall ingen som räknas! Enkelt eller hur? Luktar det månde Ron L. Hubbard? Eller Jehovas vittnen? Det finns alltså människor som inte har gått genom alla stadierna som gäller för denna sekt och de kan därför inte räknas i debatten! (Denna anhopning av utropstecken får ni förlåta.)

Att det skulle vara kvinnor OCH män som har stått för den utveckling som vi njuter av idag är helt otänkbart för vissa feminister. De VET att det var kvinnor som kämpade MOT män. Detta har man läst i sina heliga skrifter!

Det blev i textmassan svårt att hitta ett svar på den inledande frågan. Man kan i alla fall inte hävda att frågan gäller jämställdhet i den universella mening som de flesta icke-marxister föreställer sig, även om man i vissa läger påstår detta.

Nästa fråga: Är det frågan kvinnor mot män som förbistrar debatten?

Det är ju självklart att det är om kvinnor mot män som striden står! Feminism i sin godhet mot det fasansfulla Patriarkatet och könsmaktsordningen.

Kvinnor mot män, pojkar mot flickor, hustrur mot makar, mödrar mot söner och systrar mot bröder! Så ser kampen ju ut, rågången är solklar! Eller hur?

Javisst, alla vet att det är kvinnor, flickor, hustrur, mödrar och systrar som står för det goda, det feministiska. Ja hela den utveckling som vi kan njuta av idag (se tidigare artikel ”150 år av teknisk utveckling”  här.)

De som i den existerande Patriarkala Könsmaktsordningen motarbetat detta har varit: Män, pojkar, makar, söner och bröder!

Så enkel är teorin. Kvinnor mot män! (Här kommer kanske någon ”vetare” att påpeka att jag bör läsa in mig på teorierna. För att jag förenklar kan tänkas, men faktum är att om man inhämtar informationen som ges över Internet så får man den uppfattningen av feministerna själva! Och dessutom, jag kommer inte heller att läsa in mig på Dianetikens grunder eller Mormons bok. Jag förbehåller mig rätten att ta avstånd i alla fall!)

Men dessa män då, dessa män som bär de feministiska baneren högt? Är inte dessa också en del av det påstådda Patriarkatet? Hur har de kunnat genomgå den metamorfos som gör dem till så mycket bättre män än alla oss andra? Så mycket bättre att de till och med öppet kan visa sitt förakt mot oss andra, vi som bara vill ha till förändringar i riktning mot jämställdhet för alla, utan att forma någon ”Den Nya Människan”! (Läs gärna Killing Fields om tidigare försök i den riktningen.)  Vad gör dem så mycket bättre än vi andra att de kan tillräkna sig denna ynnest med guldstjärna vid sitt M i genusrutan? En sådan stjärna åtnjöt ju feministen Göran Lindberg, aka Kapten Klänning, åtminstone en tid. Varför var denna man en trogen feminist? Jo han TJÄNADE på det!!!

Men de andra då? Dessa underbara feministiska män? De är bara så mycket bättre, kan man tro! Att det skulle finnas mer än en opportunist i denna samling av icke-patriarkala män kan man väl ändå aldrig tänka?

Massor av män alltså på den Feministiska bekännelsesidan. Då är det alltså alla kvinnor OCH väldigt många män som sekten består av? Då är ju saken klar! Att dessa massor inte kan förmås till att få ihop en väljarandel på mer än cirka en halv procent till förmån för feministerna (förutom vid Uppsala Universitet) måste skyllas på något annat!

En vetskap som alla utanför de större tidningarnas kultur- och ledarredaktioner mycket väl känner till är att de flesta kvinnor, även om de är feminister, inte ansluter sig till den förhärskande genusvetenskapsdikterade feminism som man där tagit till sin övertygelse. Detta gäller så klart även för skvallerpressens ledar- och kulturredaktioner. (I sammanhanget gäller ju detta även för SR och SVT.) Det finns en helt ogrundad tro att dessa redaktioners skribenter skriver för en intresserad feministisk läsekrets! Ja, det är nog sant. Fast denna läsekrets sträcker sig inte så särskilt långt utanför de egna redaktionerna.

Se vad som händer om någon inom denna krets eller någon knuten till denna krets på grund av kändisskap, yttrar sig negativt om den så kallade extremfeminismen! Maken till personangrepp, förnedrande tillmälen och rena otidigheter får man leta efter! Varför? Vem är det som känner sig hotad? Vem är det som blir kränkt?

Man kan säga att dessa förespråkare av nyordningen feminism med inslag av vänsterextremistisk ideologi inte har förmåga att fatta att entusiasmen inte sträcker sig så långt utanför den egna redaktionen. Man vägrar att se att svenska folket inte vill lära sig sitta, inte vill gå i takt och att detta folk känner sig styvmoderligt bahandlade! Lyckligtvis visas detta genom utslag i de allmänna valen. (Se tidigare artikel ”Varför vet alla bäst?” här.)

Men vad skall vi med allmänna val till? Varför skall vi ha allmänna val när befolkningen inte röstar som eliten vill? Jo för att Sverige är en demokrati och kanske för att vi har fel elit. En egocentrerad och introvert elit som de flesta inte har någon som helst anknytning till! Därför vore det väl både önskvärt och lämpligt att införa de i sammanhanget mycket kontroversiella genusfrågorna i samhället genom att trycka ut dem på undervisningsanstalterna, förskola, grundskola, gymnasieskola och samtliga fakulteter på universtitet. Utan att fråga och i förvissningen att ingen vågar protestera eftersom de då visar att de inte har den gemensamma värdegrunden och rätt inställning i jämställdhetsfrågan! (Se tidigare artikel ”Har vi egentligen behov av demokratiska val i Sverige” här.)

Min högst perifera undersökning och helt ovetenskapliga analys ger i alla fall en bild av en ambivalens, en motsägelsefylld sekteristisk åskådning där man alltid har det universella argumentet ”men, det är ju INTE SAMMA SAK!” att tillgå för att förklara ambivalensen! Dessutom kan man, till skillnad från de mest inbitna feministerna, hävda att kampen inte står mellan goda feministiska kvinnor och patriarkalt onda män, eftersom det inte är kvinnor på den ena sidan och män på den andra. Goda eller onda är inte relevant i sammanhanget!

Eller är det det?

Genuspedagogik. En bra idé?

Vi har den senaste tiden fått rapportering och sett TV-program som visar det avskyvärda näthatet som riktas mot kvinnor. De kvinnor som modigt visade upp de hot som de tillhandahållits genom e-mail och kommentarsfält var kvinnor med stark opinionsbildande ställning. Alltså kända kvinnor inom media- och litteraturvärlden. Man kan därför utan större djärvhet lätt anta att det finns ett stort antal kvinnor som drabbats på samma sätt i det dolda men där vi ej fått reda på hur det förhåller sig. Man skall väl kanske inte därför beskylla programmet för att vara snävt i sin rapportering. Jag såg inte hela programmet Uppdrag Granskning så jag kan egentligen inte uttala mig men jag antar att det gjordes en utvidgning senare.

Det är nu dagen efter och det finns en del röster om hatet även idag, men ingen som pratar om varför, eller försöker analysera orsakerna till hatet. Inte heller någon som analyserar vem det är och hur hatutövarnas gruppidentitet är. Och framför allt,jag har inte hört någon som har gjort ett försök att hitta en åtgärd att vidta för att få slut på hatet. Så vad diskuterar man egentligen?

Jag skall inte ljuga, i SR STudio 1 har man bjudit in två genusforskare, Maud Edwards och en man. Helt oemotsagda fick de ta sig an de frågeställningar som jag nämner ovan. De hade naturligtvis de rätta svaren. Orsak och vem: Det är män som är rädda för att förlora sin makt. Åtgärd: Säg till dem att det inte är OK!

Det är väldigt trist att inte programledaren kan ställa en enda motfråga! För det första måste man undra med vilken vetenskaplig grund, vilka undersökningar och empiriska data som man bygger dessa uttalanden på? Män som är rädda att förlora sin makt, måste ju vara män som har makt. Varför skulle de då vräka ur sig dessa enfaldigheter? Är det inte troligare att det är någon utan makt som hatar och hotar, någon som inte har något annat sätt att göra sig hörd på? Någon med stora brister vad gäller språkbehandling och ämneskunskap? Men någon som i alla fall vet så mycket att vill man skada en kvinna så är det enklast att angripa hennes utseende och sexualitet. Det finns ingen jämförande strategi som närmelsevis kan skada en man på samma sätt.

Nästa fråga är naturlig för vem som helst som inte har alla fakta, varför måste alla hatare vara män? Och hur skall man i framtiden minimera risken för att kvinnor skall utsättas för hat, våld och hot om våld i framtiden?

Nu tycks hela problematiken vara låst hos genusvetare och för humaniora. Då har jag hört att ett sätt att förebygga fenomenet är ett ökat inslag av genuspedagogik. Då måste man fråga, hur så?

Naturvetare, såna du vet som ser till att vi blir mätta, är varma och torra, brukar vid problem kolla om något hänt innan problemen började uppträda. Någon uppdatering eller rutinförändring till exempel som skulle kunna ligga som grund för det ändrade beteendet. En sak som förändrats är naturligtvis att tekniken har möjliggjort distributionen av hatet. Men hur var det innan? Var det vanligt att män skickade hatbrev eller att män omnämnde kvinnor i hotfulla och hatfyllda termer. Inte ens anonymt? Nä! Var det för att genuspedagogiken fungerade så mycket bättre förr? Nej! Så varför kommer genuspedagogiken göra skillnad nu?

Har något annat ändras. Ja vi har fått en avsevärd invandring sedan 50-talet. Men, vi har inga som helst tecken på att denna har medfört något kvinnohat som spridit sig. Dessutom kan vi konstatera att den allmänna åsikten är att det är vita kränkta män som utför hatet och hoten!

Det måste alltså vara något annat. Vi vet att sedan 70-talet har ökningen av barn som uppfostras av bara en förälder varit markant. Pojkar har i större och större utsträckning uppfostrats av bara kvinnor. Detta borde ju ändå betraktas som något positivt särskilt när man betänkar att de flesta av barnen har mer och mer haft en utveckling på dagis där de sällan sett en man. Men allt detta borde väl vara en positiv utgångspunkt för att hatet och hotet inte borde finnas.

Men en mycket signifikativ förändring har skett! Skolresultaten och kunskapsnivån på våra ungdomar som går ur skolan har sjunkit till så katastrofala nivåer bland vissa grupper pojkar så det resulterar i ett säkert utanförskap. Med dålig kunskap, dålig språkbehandling parad med en stor tillgång på dator och Internet, är det kanske ganska lätt att räkna ut varför man tar till det som i det närmaste liknar våld. Det vill säga hat och hot på Internet.

Att i det läget föreslå mer genuspedagogik får väl lite ses som de i problemfyllda sammanhang väl använda uttrycken ”bomb Libya” och ”Let´s have a Toga Party”. Lite grand i panikens härad för politikerna och i paradiset för genusfanatikerna.

Nu anser jag själv, lite mot bättre vetande kanske, att genomförd genuspedagogik är en form av tvångsfostran som inte har något stöd i annat än en sekteristisk vetenskap. Definitivt inget folkligt stöd vilket jag tror man ger fullständigt tusan i. Det blir som ett straff för nutidens femåringar för brott som begås av vuxna imbeciller.

Övervakningssamhället är här, välkommen kära du!

I Sverige lever ju i uppfattningen att den ordning, övervakning, moraliska pålagor och restriktioner vi har, skall vara demokratiskt beslutade. Det vill säga, genomförda via majoritetsbeslut. De större, mera avgörande besluten avgörs i vår riksdag eller i våra mer lokala församlingar genom så kallad representativ demokrati. För att inte 51% i en omröstning skall kunna förslava de resterande 49% finns det ett konstitutionellt skyddsnät som anger grundläggande rättigheter, de brukar omfatta rätten till liv, rätten till egendom, rätten att fritt organisera sig, rätten att fritt uttrycka en åsikt i tal och skrift m.m. I Sverige kallas detta för Regeringsformen med ingående grundlag. Dessa grundläggande rättigheter kan, om jag förstår det rätt, endast kränkas av en för just detta ändamål tillförordnad myndighet!

På detta sätt skall demokrati förstås!

Ändå finns det stollar som helt opåtalat, ja i praktiken med påhejat stöd, anser att repressalier skall utövas mot människor och organisationer som har en obehaglig åsikt. Och inte bara dem utan även de som på något sätt har en relation till dessa organisationer. Heja, heja! Skall vi månde luska ut vem som levererar kanelbullar till dessa och sedan hänga ut dem, leverantörerna, på Twitter? Eller i alla fall de som köper kanelbullar från samma leverantör. Jaså ni tänkte inte på det? I en annan tid hade man pratat om totalitarism och repression. Dessa ord lärs inte ut på ett förståeligt sätt i skolan längre.

I stället lärs det ut ett annat ord som validerats till höga nivåer, och kan vara nästan lika effektivt som ett järnrör! ”Den gemensamma värdegrunden”. Och detta utan att förstå innebörden i orden på minsta sätt. Smaka på uttrycket ”Den gemensamma värdegrunden”! Vad uttrycker detta implicit? Vilka associationer får du? Tänker du, nu kommer strax en vetare, en professor i ämnet ”gemensamma värdegrunder” och talar om för oss vad som gäller? Eller, om ni uppfattar det explicit, att ”gemensamma” betyder du och jag och alla omkring oss, och att ”värdegrund” är vad vi gemensamt anser vi skall agera mot varandra och emot andra?

Om du förfäktar den första ordningen, vem vill du skall komma med ”värdegrunden”? Är det Reinfeldt? Schyman? Bratt? Lenin? Pol Pot? Grattis då är du välkommen som medborgare i det repressiva samhälle som du själva valt!

Tycker du att det är din omgivning som genom lång erfarenhet och en tyst överenskommelse påverkar dig så att du kan leva ett liv i symbios med andra levande varelser? I så fall kan du skatta dig lycklig, du är en demokratisk varelse. Som grädde på moset vet du också att inte alla kommer att agera enligt denna norm, några faller utanför, dessa må vi tolerera men kanske inte acceptera.

Nu ställs jag inför ytterligare ett dilemma. Jag kallar en ”gemensam värdegrund” för det förhatliga ”norm”. Hur skall vi ställa oss normkritiskt till detta?

Nu till exempel.

Nummer ett:

Tunaskolan i Luleå. Den målning som i media blivit känd som toaletmålningen. En elev tar efter ett år av målningens existens och efter moget övervägande beslutet att anmäla målningen som sexistisk. Modigt, otvetydigt, med tanke på den mobbingkultur som skolor idag visar upp. Hon fick emellertid genast stöd av andra att målningen var sexistisk, hon var inte ensam. Nu kom dessutom en ”vetare” som mångordigt förklarade vilken värdegrund som gäller och hur man skall med olika beskrivna medel åtgärda bristerna hos det okunniga folket. (Det okunniga folket är min tolkning.) Utelämnas endast ett förslag om koncentrationsläger eller uppfostringsanstalter, men tro mig, det kommer!

Resultatet blev att Tunaskolans ledning målade över den sexistiska målningen (ja, jag tycker målningen var sexistisk men det är inte det som är poängen!) Man påverkades av ett yttre tryck och uppmanades att åsidosätta den egna förmågan till ledning och demokratisk uppfattning! Frågan är skulle du kunna tänka dig att en ledning med så ryggradslös hållning är bra för en skola? Jaha!

Nummer två:

I en twitterkonversation mellan Lady Dahmer och en av hennes följare läser jag,

Lady Dahmer red

Här får vi ta till en tolkning av konversationen. Någon har hämtat en pojke(?) på dagis och verkar missnöjd med hur dagis sköter genusfrågan. Rapport går till Lady Dahmer vars stöd ingen behöver tvivla på. Här skall införas styrd pedagogik, men först skall någon DÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!

Att det skulle finnas barn på detta dagis med föräldrar som har en annan uppfattning om barns uppfostran får man ju anta. Jag menar att den klagande har med all säkerhet frågat de andra föräldrarna om detta. Om inte konsensus uppnås blir ju nästa steg att gå till den goda makten. I det här fallet en bloggare.

Ett järnrör hade inte kunnat svingas effektivare!

Nu skulle jag kunna skriva en hel inlaga om angiveri och dess yttringar, men det får anstå till en annan gång!

150 år av teknisk utveckling, tack för den!

I mitten av 1800-talet gick kvinnorna ”hemma”. De blev i hemmet medan mannen skötte sina åtaganden utanför hemmet. Mannen skulle dra hem försörjning på något sätt. För det mesta som årsanställd arbetskarl eller som det senare hette lantarbetare. Ett fåtal män var bönder eller hantverkare. De senare jobbade i städernas borgarskap. Jag har i släkten haft både bönder och hantverkare, de senare som guld-och silversmeder samt en som var vitgarvare. Borgarna och bönderna var något mera välbärgade än arbetskarlar och drängar men de som tror att de levde bekymmersfria enkla liv kan inte fatta förhållandena som tillhandahölls på 1800-talet.

Kvinnornas liv var i all väsentlig mening mindre varierat. De gick som sagt ”hemma”. Var de Lyxhustrur som valde att utnyttja rätten att inte ”arbeta”? Nä, knappast! Jag tror inte, med undantag av högreståndskvinnorna, att dessa hemmafruar betraktade sitt liv som något de hade valt. Att de gick hemma. Det fanns helt enkelt inga alternativ, i alla fall inga ”anständiga” alternativ.

Kvinnans roll var att föda de barn som behövdes för att trygga välfärden i familjen. Det var alltså inte ovanligt att kvinnor födde barn under hela sin fertila livsperiod. Att få 10 barn under en tjugoårsperiod var ganska vanligt. (Min farmor är ett bra om än senare exempel. Under tiden 1897 till 1917 födde hon 9 barn.)  Av dessa barn kanske endast 6 eller 7 levde till vuxen ålder. Klart som korvspad att en kvinna under dessa omständigheter inte hade möjlighet att lämna hemmet. Det var även normalt att äldre syskon tog hand om de yngre men även att barnen efter klar skolgång i 10-13 årsåldern skickades ut, som pigor och drängar, för att tjäna pengar till det gemensamma hushållet . Men kanske framför allt skickades de ut för att inte belasta matkontot i familjen.  När min farmor födde min yngsta faster 1917 så sade min äldste farbror född 1897, mycket upprört, ”hur skall vi få råd med en mun till?”.  Allt enligt min far. Min farfar arbetade på tegelbruket i Klagshamn vid denna tiden och familjen bodde i Vellinge. Han gick dagligen  milen till och från arbetet i sol som i snö eller regn. Detta var inget att klaga över. Tror ni att han någonsin fick anledning att vara tillfreds med sin överordning?

Ett hushåll var ett gemensamt projekt, det var inte möjligt att klara ett hushåll ensam. Både man och kvinna var oerhört värdefulla i det gemensamma hemmet. Mannen som den som ansvarade för intjäning av de medel som sedan av kvinnan på ett klokt sätt skulle fördelas på familjemedlemmarna. Mannen hade plikten som försörjare. Ensamma mödrar var mycket ovanligt. Det förekom men barn som föddes utanför äktenskapet fick många gånger en far genom att modern gifte sig med någon som tog på sig faderskapet. Fullt acceptabelt och förmodligen ur samhällets synpunkt  mycket önskvärt.

Bilden av den vanliga mannen och den vanliga kvinnan var för 100 år sedan ungefär som den varit i urminnes tider. Detta trots den urbanisering och den industrialisering som skedde på 1800-talets senare hälft. Omständigheterna för många familjer blev många gånger försämrade men principen kvarstod att mannen skulle försörja familjen och kvinnan skulle vara hemma och sköta barn och hem. Detta trots att det uppstod feministiska rörelser som suffragetterna i England till exempel. De var väsentligen mest engagerade för den allmänna rösträtten. Men dessa rörelser var i huvudsak ett intresse för en välbärgad medelklass och hade nog inte så mycket med kvinnor i allmänhet att göra.

Under nittonhundratalets första decennium började städerna elektrifieras. Detta banade väg för innovationer som tagits fram under tidigare perioder men som inte kommit i klorna på entreprenörer förrän en storskalig elektrifiering inleddes. Av dessa kan nämnas:

Dammsugaren, hanterlig vid 1910-talet, mera allmän vid slutet av 1930-talet.

Kylskåp för dem som hade råd redan vid förra sekelskiftet men mera allmänt runt 1950-talet

Tvättmaskin. Det fanns mycket tidiga modeller men kom i allmänt bruk efter andra världskrigets slut.

Dessa innovationer förenklade livet påtagligt för vanligt folk. Men andra tekniska åtgärder inverkade också på livsstilen i samhället. En sådan sak var exempelvis centralvärmen! Denna introducerades i början på 1900-talet och blev i vattenburen form mera allmän efterhand och hade stor täckning på 1960-talet.

Ytterligare exempel på effektivisering och förenkling av vanliga människors vardagsliv kan vi tacka en veritabel effektivisering av jordbruket. Tillsammans med matvaruförädling och tillgänglighet av ett karftigt utökat livsmedelssortiment är kosthålling inget kvantitativt problem längre, möjligen kvalitativt.

Framstegen som tillhandahölls hade inte varit möjliga om inte infrastrukturen byggts ut och logistik och kommunikation förbättrats i en parallell fåra.

Under första hälften av 1900-talet utkämpades två världsomspännande krig med svåra konsekvenser för mänskligheten och ytterst och framförallt för enskilda. Miljoner soldater och civila dödades. Flest män.

Under det andra världkriget, framförallt, höll bristen på män att orsaka stopp i bland annat industrin. Mycket varor skulle produceras, framförallt för krigsinsatserna, men även vardagliga nödvändigheter. Ett ”normalt” liv fördes ju parallellt med kriget. Männen i industrin och i övrig hemmaverksamhet ersattes av kvinnor. Det var en position som kvinnorna till stor del behöll efter kriget. Många kvinnor blev ensamstående som konsekvens av kriget, men det visade sig för många möjligt att försörja sig som sådan genom att arbeta utanför hemmet. Detta på grund av de många tekniska hjälpmedlen som uppräknats tidigare. Det var inte längre ett heltidsjobb att vara mor och hustru längre. I alla fall inte i jämförelse med tiden 20-30 år tidigare. Trots ett stort antal förvärvsarbetande kvinnor som resultat av krigsperioden, så tog ofta förvärvsarbetandet slut i samband med giftermål och barnafödande. Inte förrän på 1970-talet då attityder förändrats och dagis för alla inrättades så blev förvärvsarbetande småbarnsmammor vanliga.  I samband med detta uppstod starka feministiska rörelser med krav på dagis för alla och lika lön för lika arbete i första hand. Det fanns en klar patriarkal dominans över arbetslivet och i fackföreningarna. En dominans som inte gav plats så lätt.

En annan sak som hjälpte till med en påbörjad emancipation för kvinnor var den bättre tillgången till preventivmedel av någorlunda hög kvalitet. Det fanns därmed förutsättningar för kvinnor att inte vara gravida hela tiden. Detta ökade på en frigörelse som samtidigt satte igång en mycket tydligare och kraftigare feministisk rörelse. Framförallt var det i samlevnadsfrågor och sexualupplysningsfrågor som man agerade. Oftast till en del mäns stora förtret! (Här finns det säkert andra som bättre kan redogöra för den dåvarande feministiska rörelsen.)

På 1960-talet kom den stora omvälvningen för de flesta med introduktionen av P-piller för kvinnor. Mycket kontroversiellt, en del kvinnor var skeptiska och tveksamma på grund av bieffekter, en del hade andra invändningar, men för de flesta blev pillret en del av livet. Ett alldeles nytt liv.

Äntligen hade kvinnor möjlighet att kontrollera sina graviditeter själv. Ingen skall påstå att dessa kvinnor hellre hade velat att männen tog ett piller för preventiva orsaker. De hade ju i så fall varit tillbaka på ruta ett igen.

De krav som på 1970-talet ställdes av feminister för att samhället skulle tillse att de hinder som fanns togs bort, så att i jämställdhetens tecken barnomsorg fungerade och lönerna befanns på en jämförbar nivå med männens, möjliggjordes alltså på grund av den tekniska utvecklingen. Att en kvinna i ett arbetarhem eller i lantbruket femtio år tidigare skulle ha ställt liknande krav är alltså helt orealistiskt. Inte ens i sin vildaste fantasi skulle de kunna drömma om ett liv som inte innefattade husmorsarbete och barnomsorg. Kvinnan var fjättrad vid denna post. Det fanns inte något alternativ. I alla fall inte för de allra flesta kvinnor om de inte tillhörde en välbeställd medelklass eller ett högre stånd.

Post Navigation