snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “mars, 2013”

Fallet Ulf, det kommer ni väl ihåg? Otänkbart i feminismens Utopia!

Jag läser i gårdagens Norra Skåne att journalisten Jörgen Johansson skall skriva en bok där han tar upp ”fallet Ulf” och dess huvudperson Bo Larsson.

Detta är ju egentligen en uppgift som den framlidne journalisten Hannes Råstam skulle ha utfört men efter hans bortgång i januari 2012 ligger fältet öppet för andra. Det jag skriver här tar jag direkt ur minnet och därmed med viss reservation för exaktheten i detaljerna. Men hursomhelst:

Ni som inte minns vad det gäller skall veta att efter att ha tillbringat 3,5 år av ett 2002 tilldömt 8-årigt fängelsestraff blev fallet uppmärksammat av Hannes Råstam. Bo Larsson dömdes tillsammans med en kamrat för sexuellt utnyttjande av sin dotter. Det var endast dotterns berättelse som låg till grund för domen. Omständigheterna och bevisen i fallet var sådana att de med lätthet kunnat ifrågasättas och bortses ifrån med tämligen enkla medel. Exempelvis hade de flesta angivna övergreppen skett då dels dottern bevisligen varit i skolan och dessutom Bo Larsson varit på sitt arbete.

Dottern påstod sig ha varit med fadern och hans kompis på satanistmöten i Stockholm med detaljerad redogörelse för ritualmord på spädbarn, övertsepräsrinnans namn och lokalens utseende. Dessutom en bra beskrivning på var lokalen var belägen.

Följande knepigheter med satanistberättelsen avslöjades,

att:

berättelsen överensstämde med en berättelse i en bok som flickan blivit tillhandahållen på det behandlingshem hon var intagen på för vittnesvalidering.

berättelsen kan inte på något sätt bekräftas av Stockholmspolisen som på begäran undersökt historien noga och som skriftligt uttalat sig emot sannolikheten av densamma. Platsen för seanserna existerade helt enkelt inte.

berättelsen ligger dessutom som grund för Eva Lundgrens forskning om ritualmord av spädbarn i Sverige, eller om det var tvärt om. Jag kan tyvärr inte bekräfta riktigheten av påståendet men Eva Lundgren är inblandad.

Som ett resultat av en ovilja att se rimligheten i bevisen, en ovilja att se de omständigheter som talade för de tilltalade men en stark vilja att tillsammans med en amatörterapeut tillskansa sig poäng i feministkretsar lyckades åklagaren fixa en fällande dom. Detta lyckades eftersom de tilltalades försvar uppenbarligen hade viktigare saker att stå i.

Hannes Råstam gjorde ett enastående arbete med detta och lyckades övertyga HD om att ta upp målet och därvid återkalla de fällande domarna. I Råstams arbete blev senare det mera uppmärksammade Quick-målet huvudarbetet och på något sätt har Fallet Ulf  lämnat folks medvetande men är i min mening värt att återigen tas upp.

Som Bo Larsson säger ”Det finns många i den här historien som kommit alldeles för lätt undan”.

Min fråga till er alla är, om Mattias Gardells och Maria Svelands Utopia med feminsimöevervakningsrepression varit verklighet, tror ni då att Hannes Råstam överhuvudtaget fått undersöka saken? Tror ni att Bo Larsson hade beviljats resning?

Kunde nog tänka mig det!

Annonser

Hur underordnad kan man bli, Maria Sveland? En stilla undran.

En människa som är underordnad, alltså en individ som tillhör en underordnad grupp, hur definieras den? Är det en individ som särskild hänsyn skall tas till så att dennes mening kan uppmärksammas? Om inte detta görs kommer individen ur gruppen att marginaliseras. Skall denna individ skyddas till den milda grad att inget som säges av denne får ifrågasättas? Ja, kanske det. I varje fall är det vad som sker runt ikring den hyllade debattören och författaren Maria Sveland. (Förlåt ironin!) Det är ingen hejd på vilka mått man kan vidtaga för att skydda henne från någotsomhelst ifrågasättande. Sveland har beskrivit verkligheten som den ser ut och alla som inte delar hennes uppfattning borde ha yttrandeförbud. I alla fall enligt hennes påhejare.

Nu kan man undra hur underordnad en individ ingående i en underordnad grupp kan bli då denne individ utnämns som ”expert” för att ingå i en församling som skall ge förslag på registrering av meningsmotståndare. Se rapporten här. Hur blir man underordnad och marginaliserad om man utses att för skattepengar ingå i en grupp som taktiskt skall föreslå yttrandebegränsning för avvikande åsikter ? Hon kanske underordnar sig männen i gruppen? Dessa är ju per definition överordnade eftersom de ingår i den överordnade gruppen män! Som Mattias Gardell?

Ja som ni ser, bara en stilla undran.

 

Sveriges folkdomstolar! Wow!!!!

Vi har lagar i Sverige som vi låter oss underkastas så till vida att vi vet var gränserna går. Vi vet att om vi begår att brott så är risken att vi ska bli lagförda uppenbar. Det går alltså att relatera till en lag om vi råkar ut för repressalier! Polisen tar oss, det blir rättegång och vi tar vårt straff. En allt igenom demokratisk process!

Det som händer nu i Sverige är att vi har en ny i samhället organiserad skugginstutition som  utkräver straff av människor som inte bara varit olagliga och brottsliga utan även ur vissas perspektiv omoraliska. Det räcker att de varit omoraliska enligt den värdegrund som man förment antagit. Man kan säga att ur dessa värdegrunder så strider de olyckliga delinkventerna i klar differens.  Detta är en mening som inte säger någonting men det är helt i linje med de uttryck som förmedlas av de nya folkdomstolarna.

Till exempel fallet med fotbollsspelaren Alexander Gerndt, en ytterst begåvad fotbollspelare som bar sig jävligt illa åt och dömdes för misshandel av sin  hustru. Han slapp fängelse men inte straff. För billigt tycker somliga. Ja, det kan tänkas men ändå! Gerndt har sitt liv i fotbollen och blev uttagen till landslaget nu senast. Varför inte? Han tackade tydligen nej, och som jag förstår så beror det på att det ynkliga Fotbollförbundet inte kan deklarerar att saken är utagerad om än inte glömd! Man känner i förbundet pressen att ur ett värdegrundspespektiv inte förlåta! Vem hjälper detta. Igen – Ynkedom! Vad säger folkdomstolen?

Nästa exempel rör sig om den 22-årige fotbollspelaren i Malmö FF som hade ett sexuellt förhållande med en 14-årig flicka. Det är ett klockrent lagbrott. man får inte ha sexuellt umgänge med barn under 15 år. Att det rörde sig om ett kärleksförhållande togs med i beräkningen av tingsrätten som dömde till ett milt straff. Då tar fotbollsföreningen på sig ett ansvar och deklarerar att den kommer minsann fortsätta bestraffningen med uppfostringsmetoder. Detta går man ut med i media. Vad man gör i klubben kan vi bara spekulera ikring. Det hade varit  bättre och rakare om man talat med spelaren och gett fann i pressen. Eller hur? Men nej, man ville visa att klubben minsann har samma värdegrund som de som kritiserar klubben för avsaknad av samma. Ynkedom!

Exemplen radar upp sig och kan fortsättas med tårtan som hade en marsipandekoration föreställande en naken kvinna. Dumt, javisst! Men hur brottsligt var det? Det får i alla fall denna klubben att ytterligare en gång gå ut med hur viktigt det är med värdegrundsarbete och ett rejält tag i örat på de som stört ordningen. Vad i helvete hade hänt om ledningen sagt att ”vi har beivrat dessa misstag som spelare har gjort på sin fritid och vi kommer att fortsättningsvis visa vårt missnöje med sådana aktiviteter”. Men nej, man måste ut i pressen och visa med opportunistens nit hur högt man håller moral och att man förmedlar den sanna värdegrunden! Va fan! Be pressen dra åt helvete och ta hand om era spelare i stället. Ynkedom!

Vi skall inte förglömma det rabalder som uppstod på Tunaskolan i Luleå. Efter ett helt år av exponering ansåg någon att det var dags för anmälan. En av högstadieeleverna får eller tar på sig uppgiften att anmäla en målning på lärarnas personaltoalett,  som sexistisk. Uppfattningen att målningen är sexistisk kan inte ifrågasättas men varför skall den dras runt i pressen med fokus på lärarkollegiet och på rektorn i synnerhet? När vår goda folkdomstol har tagit fast i ärendet så lägger sig skolledningen platt och backar hela vägen. Hur mycket ynkedom är detta?

Nästa, är det missnöje som en anmälare visade med att hennes barns dagis hade låtit barnen själva dela in sig i en killgrupp och en tjejgrupp. Det framgår inte om anmälaren diskuterat med dagisets personal. Men anmälan går till folkdomstolens moder, Lady Dahmer, som avgör det hela med ett: ”DÖÖÖÖÖÖÖÖ”!

De två senaste exemplen har jag redogjort för tidigare, se här.

Nu har vi ytterligare ett exempel, Hannah Lemoine, på bloggen Onewaycommunication påvisar ett utomordentligt avskyvärt exempel på knepig könsuppfattning. Det gäller egentligen en ishockeyförening vars A-lag i herrserien behövde vända en förlorande trend. Tränaren visar upp på svarta tavlan (i detta fall ett white board) de egenskaper som han vill ha av laget. Olyckligtvis och med oturen hos en dåre lyckas han beskriva de icke önskvärda egenskaperna som kvinnliga. Dumt, fel, korkat, förtjänt av en tillsägelse. Men vad i hondan, vem kom på idéen att detta var ett ärende för folkdomstolen? Vem gav tipset till press och bloggare? Jo en utmärkt medlem av det subtila angivarsläktet som i bästa fall kan tjäna på hyckleriet själv eller i sämsta fall enbart utav ren illvilja.

Vad är det som får exempelvis Cissi Wallin, utmärkt berömlig för insatser i andra sammanhang, att i ett furiöst angrepp på Ulf Brunnberg helt utan argument bara uttrycka att han är en gammal gubbe. Man måste ha ett förhållande till en människa på ett plan som är svårt att förstå för att kunna uttrycka sig på det viset.

Eller när Janne Gunnarsson råkar säga nåt väldigt kontroversiellt, att då med en ställtid på en vecka med det blöta fingret i luften, den opportunistiske bloggaren Alex Schulmann kan begära allt för denna Gunnarsson utom just avrättning som i och för sig kan ha varit ett förbiseende.

Att folk är rädda in till panik för att utsättas för medias, inklusive bloggarnas, missnöje är kanske förståeligt. Att bli fullständigt avklädd och hånad, ibland ytterst förnedrad vill de flesta normala människor undvika. Det är bättre att hålla flabben än att drabbas av Lady Dahmers versaler exempelvis. Det är en otrolig makt som dessa skribenter har, en makt som skrämmer skiten ur de människor som egentligen ansvarar för Sverige, alla de tjänstemän, idrottsledare, föreningsmänniskor med flera som inte vågar ta sig till någonting eftersom risken är överhängande att det finns någon kränkt jävel som gärna vill rapportera till den nya överheten.

Vi kan skämta om detta och kalla det för angiverifobi eller vad som helst. Jag har själv upplevt samhällen där angiveri varit en stor del av den repressiva makten. Jag skulle bli extremt ledsen om vi skall behöva uppleva det i Sverige också.

Om vikten av att hålla människor i fruktan.

Min mormor blev änka med tre små barn tidigt i livet. Med hjälp av en storbondes hustrus välvilja fick hon säkerhet för att låna 800 kronor och byggde ett hus (som nästan orört står kvar än idag) för sig och barnen. Min mor var äldst och redan i sexårsåldern fick hon ta ansvar för småsyskonen med morgongröten och kvällsvarden eftersom deras mor arbetade mest hela tiden. Det gick bra, fattigt men inte i armod, det var ett gäng starka kvinnor som klarade sig i en patriarkal(sic!) värld.

Och året var 1921!

Min mor, som gick bort 2011, och gissningsvis min mormor ställde sig mycket frågande till den moderna feminismen. De visste vad de hade och de visste hur de fått det, utan utrymme för gnäll och myndighetsingripande! Jag växte upp i en matriarkal miljö med ett patriarkat som varken misshandlade eller våldtog. Och så gjorde de flesta i omgivningen. Varför försöker man skriva om detta och skildra det som förfärligt? Varför lägger man in en feministisk kamp som förklaring till den förbättring som skett? Vill man få oss att tro att det skett en social förbättring som har enbart feminismen att tacka?

De framsteg som har skett under 1900-talet har i huvudsak varit tekniska innnovationer som tillkommit utan anspråk på genusuppdelning. Det var kvinnor och män som stod för framstegen. Om man framställer framgångarna som resultat av en feministisk kamp, menar man ju implicit att det funnits ett starkt motstånd! Och om lögnen skall hålla, måste motståndet ha varit patriarkalt.

Jag kommer egentligen ihåg endast en kamp som försiggick på gator och torg och som man kan kalla för feministisk. En massa barn med plakat i händerna och banderoller runt halsen, barn som i dag är i 40-årsåldern, gick runt med sina mammor och skanderade – Ropen skalla, daghem åt alla! Så var det absolut, men vad var motståndet. Säkert enstaka konservativa med ideellt motstånd men framförallt stat och kommun som hade ekonomiska invändningar. Det fanns i min värld inget patriarkalt motstånd utan det var av  intresse för alla att denna service kom till stånd så fort som möjligt. En nödvändighet för samhällets funktion, vilket man inte behövde vara feminist att förstå. Men som jag började stycket, den feministiska kampen var i detta avseende obestridlig!

Sedan finns en seger i kampen för avskaffandet av sambeskattning som dagens feminister tillskriver sig. Märkligt, mycket märkligt! I de flesta yngre hushåll runt tiden 1971 hade båda makar förvärvsinkomster. Det var inte särskilt mycket matematik som krävdes för att räkna ut att särbeskattning skulle gynna båda! Så den som anser att detta var en feministisk seger över ett patriarkalt motstånd måste vara knepigt funtad för att inte säga dum i huvudet!

Nästa inslag i denna spaning utgöres av en paneldebatt om feminism, hållen på AF i Lund samt med Sydsvenskans Andreas Ekström som moderator. Deltagande var också en professor i kommunikationsteknik(?) som företrädde den feministiska sidan. Alla i panelen företrädde den feministiska sidan skulle det visa sig med tydlighet under ”debattens” gång. Pelle Billing ställde en ganska menlös fråga från publiken, vill jag minnas, som besvarades med ”jaså”. En annan man ur publiken ställde en långt mer kontroversiell fråga vars svar helt uteblev eftersom det var viktigare för panel och moderator att påpeka hur urbota dum mannen var. Allt i akt och mening att skrämma till tystnad i salongen, kan man tänka?

En ung kvinna, gissningsvis i 20-25 årsåldern, reste sig ur publiken och frågade med harm i rösten, ”Det är faktiskt inte längre sedan än 1960-talet som våldtäkt var tillåtet inom äktenskapet, visste ni det?”.

Man skall inte ifrågasätta andra människors kunskap, men man måste få fråga var de fått den ifrån? Hon var själv med säkerhet inte född vid den här tiden förmodligen inte hennes föräldrar heller. Hon säger det som en självklarhet att om inte det finns ett förbud mot våldtäkt inom äktenskapet så är det samma som en uppmaning till våldtäkt. Eller hur tänkte hon?

Det var faktiskt så att lagen reviderades 1965 så att våldtäkt som definition också kunde förekomma inom äktenskapet och vara föremål för allmänt åtal. Det var en anomali som rättades till, säkert på förekommen anledning men inte för att det var ett samhällsproblem. Jag kan säga med säkerhet att något allmänt patriarkalt motstånd inte existerade. De flesta män instämde och den segern som feministerna vann var egentligen en walk-over. Jag har aldrig hört någon beklaga sig över att det nu var slut på nöjet att våldta sin fru.

Nu kommer egentligen den spaning som jag finner som mest beklagansvärd. Debatten som modererades av Andreas Ekström sändes över Universitetets Webb TV och kunde alltså ses i efterhand. En av Ekströms underställda på Sydsvenskan kunde inte låta bli att på sin blogg nämna att han sett debatten i efterhand och att han inte annat än kan se vikten av att vi män måste ta ett steg tillbaka.

Tll dags dato har jag inte uppmärksammat att denne juniorreporter skulle ha tagit ett steg tillbaka till förmån för någon kvinna. Jag tror inte att det var tänkt så heller. Faktiskt tvärtom, om jag skall vara ärlig!

Tillbaka till meningen med rubriken. Jag refererar till den unga kvinnan här ovan och hennes kunskapsinhämtning. Det kan mycket väl vara så att det i hennes utbildning ingår en historisk undersökning av vilka rättsliga förändringar som genomförts över åren och som har påverkat kvinnor.  Det är alldeles korrekt i så fall med hennes referens till lagen. Men, vad får henne att tro att det var en så avgörande detalj för feminismen att det var nödvändigt att påpeka detta på ett sätt avsett att skuldbelägga män? Jag kan inte erinra mig att ändringen av lagen skulle ha haft någon inverkan på majoriteten av gifta kvinnor. Inte som exempelvis i den storleksordning införandet av preventivmedel för kvinnor i form av piller har haft. Detta gav en frihet och ett självbestämmande som inte har haft något motstycke överhuvudtaget i historien. Att kvinnan gavs möjlighet att kontrollera sin egen graviditet.

Nå var kommer aversionen i från? Varför är en del kvinnor, framförallt yngre kvinnor, hysteriskt skräckslagna inför män. Det är i flera fall ett resultat av egna erfarenheter förstås, men i de allra flesta fall en påverkan som kan härledas ur en felaktig historiebeskrivning.

Hjälper det att dessa av fruktan påverkade kvinnor skulle få träffa män? Män som inte är våldsamma eller dominerande? Kanske redan i tidig barnålder få göra bekantskaper av manligt kön. Det är inte alla män som är pedofiler! Att barnen inte så medvetet skall uppfostras med en skräck för män. Att visa att de flesta män är omtänksamma fäder, bröder och söner? Kommer det att funka?

Nu kommer frågan som är värd att försöka svara på. Hur skall vi få kvinnor att känna trygghet tillsammans med män? Vi måste hitta detta svar annars kommer männen så småningom att tillhöra en försvinnande art. Män behövs inte för fortplantningen, det behövs bara den del som kan producera spermier.

Dessutom måste det finnas ytterligare en fråga att besvara. Vem kan tänkas vara gynnade av att hålla fruktan kvar inom det kvinnliga sociala sammanhanget. Vem uttalar sig så,  att vilken kvinna som helst kan bli panisk av skräck när hon möter en man som är, mätt i muskelmassa, två till tre gånger så stor som hon? Är det sant? Är risken för våld så överhängande att kvinnor måste gå i ständig fruktan?

Kom ihåg att vi kan skapa en stark inre styrka om vi kan hitta en fruktad yttre fiende!

Social kastration eller nå´t! Eller vi måste alla bli flickor!

Innan vi griper in på det rubricerade ämnet tänker jag göra en liten minimal presentation av skribenten.

Med större iver för att skriva obegripliga och svårtydda artiklar än kunskap om hur det fungerar har jag haft den kryptiska signaturen ”helsnurrig” i samband med den här bloggen. Ehuru mycket relevant, framstår signaturen som en önskan att få vara anonym. Ingalunda  så! Den skärpte har redan uppmärksammat att artiklarna aviseras på Twitterkontot @Benanderii som i sin tur i klartext tillhör mig Bengt Andersson. Jag ändrar därför artikelförfattarens signatur till @Benanderii.

Sedan kan man tycka att Bengt Andersson är så nära anonymitet man kan komma ändå. À la bonheur, jag är i vilket fall en av dessa!

Nu till ämnet!

Det uppstod en diskussion på twitter igår (6/3 2013) efter programmet rektorerna och dess efterföljande debatt. Vad jag förstår så har alla deltagare en egen lösning på problemet även om jag saknar ”bomb Libya” och ”Let´s have a toga party”! I Mats Olssons blogg Tysta tankar beskrivs en del av debatten och ett skrämmande scenario uppenbarar sig i andanom. Låt oss kalla det för den ”sociala kastrationen”.

I ett twitterinlägg krävs det tydliga ”krossa pojkars könsroll!”. Känns retoriken igen? Detta att krossa vad det nu vara månde? Det ingår nämligen i många av de höger- och vänsterextremistiska gruppernas ideologiska retorik.  Just i detta fallet av en kommunist i Vänsterpartiet. Det har, jämte utrensningssystemet, varit en av kommunismens bästa grenar, den att skapa en ny människa. Naturligtvis är dessa inte fristående från varandra utan interagerar som fenomen i det perfekta samhället. (Läs gärna lite om Khmer Rouge i dåvarande Kampuchea runt 1976.)

Nu har man tydligen stannat vid insikten att det bara är hälften av befolkningen som behöver omskapas. Den andra hälften skall utgöra modell. En variant på en mycket välkänd kommunistisk tanke, i alla fall. Nu måste vi föreställa oss hur detta skall gå till eftersom åtgärdsprogrammet är höljt i dunkel. Jaja, man pekar på att det är en uppfostringsdetalj, en lätt åtgärd att vidta och dessutom riktad endast mot pojkar.

Om man studerar en del djurarter, jag får påminna om att människan faktiskt är en sådan, kan man konstatera att könsmognaden påverkar individens psyke varierande från ibland lite till oftast omvälvande mycket. Detta händer även hos människor, men inte lika omvälvande för alla. Jag har själv haft tonårsdöttrar i huset under deras pubertet och kan intyga att det sker en viss förändring. Bland pojkar kan man också med lätthet förmärka detta. Det är hormonella förändringar varav testosteronet orsakar de förändringar som vi associerar med manligt konkurrenbeteende men som  påverkar alla individer, kvinnor som män, flickor och pojkar, beroende på förekomsten i kroppen.

Nu är frågan hur skall vi uppfostra bort detta biologiska och väl dokumenterade faktum? Ja, vi får väl börja med att helt ignorera en vetenskap som påvisar något så, i vissas ögon, befängt. När vi gjort det så resonerar vi genom ideologiskt tänkande fram den rätta åtgärden.

I dag kan vi medicinera bort problem som skapas av de barn vi belägger med diagnosen ADHD. (ADHD som en av många diagnoser av denna typ.) Varför behövdes inte detta på 1950 och 1960-talen? Vad görs idag som inte gjordes då? Eller tvärt om, vad gjordes då som inte görs idag? Frågan är skall vi medicinera bort testosteronpåverkan på unga pojkar, är det så det är tänkt? Eller skall de genomgå kemisk kastrering? Jag tror inte någon har tänkt sig detta som en verklighet. Men man vet aldrig!

I detta sammanhang finns det ett program som utfördes och som presenterades i den så kallade ”Bunkeflorapporten”. En bra redogörelse finns hos Bashflak här. Det handlar om fysisk träning!

Nej, i ljuset av vetskapen att kön är en social konstruktion, så är det enkelt att åtgärda genom social påverkan. Eller, som vi brukar kalla det, genom uppfostran!

Jag hade vänner med hästgård på 1980-talet. Några av hingstarna var tvungna att rastas svettiga dagligen för att inte riva spiltan. Var detta möjligen en brist i deras uppfostran? Inte samma sak? Nähä! (Se ovan, Bunkeflorapporten)

Uppfattningen att en nyordning av social påverkan skulle kunna åtgärda de brister som finns i samhället vad gäller kvinnors upplevda ”underordning” anser jag vara skrämmande. Vi har idag problem med partnervåld och kvinnors utsatthet i övrigt i samhället. Om man tror att detta kommer att förändras genom att skuldbelägga femåringar (upprepning, jag vet!) då har man en skrämmande föreställningsvärld. Om man däremot föreställer sig att man skulle kunna tillskansa sig makt som man aldrig ens varit i närheten av som kommunistisk förespråkare? Ja då förefaller det rimligt.

Att det bara är en politisk idé skapad av före detta kommunister men anpassad så att man som utsatt skall kunna haka på i maktanspråken, förklarar en hel del. Vi skall emellertid inte bortse från argument om kvinnors utsatthet och fullständiga försvarslöshet i fysiska miljöer där det finns företrädare för manligheten som har dominerande idéer. Att kvinnor har en inneboende rädsla att bli misshandlade och att bli våldtagna. Detta är en realitet, tyvärr, som vi måste åtgärda men inte genom att….. ja ni vet.

Från Hatshepsut till Merkel.

Jag har denna dag tagit del av en diskussion som delvis tar plats på den utmärkta bloggerskan Hannah Lemoines hemsida. Denna gång gäller det att utröna vad som är rätt och vad som är fel om feminism och varför vissa har så tokigt fel. De sistnämnda kallas för antifeminister. Det kommer inte jag att göra eftersom detta implicerar att gruppen består av motståndare till kvinnors rättigheter. Så är inte fallet och man bör kanske skilja på alla de sorters feminister som finns och den underliggande vetenskap inom ämnet genus som sägs visa sanningen inom förhållandet mansnorm och kvinnonorm. Feminism är inte det som är problemet utan problemet är de stollar som med hjälp av forskning kan bevisa vad som helst inom den påstådda könsmaktsordningen. Gärna två helt motsägande teser samtidigt. Oftast med en knyck på nacken och en antydan att man (Hannah plus några andra undantagen) inte behöver diskutera med folk som inte förstår!

Hannah visar på fyra punkter  som förment lär visa på orsaker och tillhåll för vad man kallar ”antifeminism”. Ni kan läsa om dem här. För att vara ärlig så citerar Hannah bara från en diskussionsgrupp hon tagit del i och hon har själv flera invändningar till definitionerna. Min invändning på punkterna är att dessa verkar ha författats av personer med stora lojaliteter avseende genustänket och feminismen i stort. Det förefaller vara en benivolent tolkning de gör av feminismkritiken, kanske i avsikt att få igång en övertygande diskussion och en förståelse för saken.

Jag däremot, finner en utgångspunkt för diskussion i dessa påstående som obefintlig. Ungefär med resultatet: Jaså? Tycker ni det? Så tycker inte jag!

I en uppföljande artikel publicerar Hannah en text av Lena Gemzöe som underlag för vidare diskussion. (Finns att läsa här.) Utan att det nämns så uppfattar jag det som om att det ligger rimliga tankar bakom denna text som egentligen beskriver de initiala genusteorier som presenterades av Yvonne Hirdman i slutet av 1980-talet. Frånsett en hänvisning till ”den empiri som feminisimen samlat in” är texten inte särskilt övertygande. Jag undrar över de uppmätta resultat som hänvisas till och som ovedersägligt skulle kunna bevisa teorin.

Av samma anledning som jag inte tror på skapelseberättelsen i Genesis, tror jag inte heller på de förefintliga genusteorierna. Om det finns påvisbara, till och med mätbara, fenomen så måste vi som människor finna en förklaring. Så skapades världen och så vidare…! Om för tusen år sedan vi i Norden haft ett riktigt skriftspråk, så hade vi med säkerhet haft långa övertygande redogörelser för varför man inte kunde avstå från midvinterblotet (senare forskning tror runt den 14 januari) för då skulle inte våren komma.

Men, det allvarligaste i diskussionen är synen på vetenskaperna, de sociala vetenskaperna i kontrast till de naturvetenskapliga. Någon form av rangordning vilken som skulle vara den mest värdefulla. Då är det ingen som bryr sig om att trots de filosofer och sociala tänkare som historien har bestått oss med så är de sociala vetenskaperna ganska moderna. Man skiljde nog inte så mycket på humaniora och naturvetenskap för några hundra år sedan. De flesta naturvetare har också varit filosofer.

Det är inte mycket mer än 150 år sedan som resurserna för första gången tillät att social vetenskap kunde spridas. Exempelvis socialismen och marxismen. Dessa tillkom för att fördela makten över de tillgängliga och ständigt ökande resurserna på ett rättvist sätt. Så är det fortfarande. Oavsett vad det är för inriktning man pratar om så är det omfördelning av makt och resurser som det gäller. Så också för feminismen, det råder bara en oklarhet i hur långt man vill driva frågan.

Om man förenklar kan man säga att de resurser som skapats av naturvetenskapen strävar de sociala vetenskaperna att få makt över! För ingen vill väl påstå att det var en sociolog som första gången på ett effektivt sätt kunde förädla järn till stål? Detta så att den tekniska utvecklingen fick våldsam fart. En av konsekvenserna av utvecklingen var att livsmedelsproduktionen effektiviserades så att befolkningen kunde syssla med utveckling av andra ting. Till exempel humaniora.

Då undrar ni förstås över titeln? Min tanke är att den grupp som av moderna vetare anses som underordnad, har kanske haft lika många individer i absolut närhet till den högsta makten som den grupp som anses som överordnad.  Med exempel som Hatshepsut cirka år 1450 fvt och Angela Merkel samt de flera tusentals gruppmedlemmar däremellan som nått högsta positionerna i respektive hierarkier, borde man kunna  undra över rimligheten i Hirdmans antagande. Eller hur?

Post Navigation