snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “april, 2013”

Fascister!

Någon har för inte så länge sedan nämnt feminism och fascism i samma mening. Man har då gjort en grov jämförelse som andra indignerat har avfärdat som ren illvilja. Feminismen är mångfasetterad och därför i stort sett omöjlig att definiera. Att någon feminist skulle ha fascistiska idéer kan vara möjligt men det är absolut inte samma sak som likhetstecken mellan ideologierna. Någon annan får beskriva feminismen så tänker jag beskriva min syn på fascismen. Eventuell påkallad jämförelse får anstå till senare.

Dessutom tänker jag i resonemanget slå samman fascismen med några andra ideologier som tilltalas av totalitära idéer. De är ganska lika i sin praktik även om teorierna bakom är väsensskilda.

En av grundstenarna i fascismen är ”Staten är allt – allt är Staten”.

Staten ingår avtal med sina undersåtar, staten lovar beskydda och föda undersåtarna som i gengäld lovar staten fullkomlig lojalitet. Eftersom alla måste leva lyckliga under doktrinen så måste allt som uppfattas som hot mot densamma skäras bort ur samhällskroppen. Detta är inget unikt för fascismen utan delas av nazismen och kommunismen. Alla former av totalitärt styre har ungefär samma riskbedömning och en mycket omfattande apparat att övervaka utsedda riskobjekt. För att den personalintensiva övervakningen inte skall bli ekonomiskt katastrofal så rekryterar man tjänstvilligt folk från medborgarna. Dessa får några obetydliga favörer för sitt idoga arbete men får framförallt lite immunitet från undersökningar mot sig själv. Man lever i vissheten att det är bättre att ange än att anges.

“I efterhand är diktaturen full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda.” – Lena Andersson/DN

För att sammansvetsa samhället och uppnå den ömsesidiga lojalitet som parterna önskar så kan inte staten misslyckas. En fascistisk stat kan alltså inte misslyckas, i alla fall inte utan utifrån kommande påverkan. Sabotörer och motkrafter måste identifieras och tillintetgöras. (Är det någon som undrat varför diktatorer inte tillkännager att det finns uppror i deras land? Vad de hävdar, i stort sett alltid, är att det är terrorister utsända av främmande makt som står för upproret. Varför då tror ni?) För nazisterna var det ganska enkelt, man utnämnde judarna till huvudfiende och kunde därmed bli ganska effektiva i sin kamp. Många människor kunde därmed känna sig ganska trygga i sin tillvaro så att säga. Terrorn var alltså inte riktad mot alla, bara nästan.

”Det vill jag bara säga, för oss är judarna lika mycket tyska medborgare som de som inte har judisk tro. – Deras liv och egendom respekteras i lika hög grad. De fall där judar hålls i skyddsförvar bör förstås i denna anda.’ ” Heinrich Himmler

Lenin och Stalin hade det jobbigare om det inte var alla Kulakerna (självägande bönder) som skulle utrotas eller Kosacker. Dessa var ganska enkla att identifiera. Men, antirevolutionärer, före detta människor och ickemänniskor var svårare. Men stärkta i tron tog de sig an uppgiften och löste problemen med tillsättande av kommissarier i angivarposition och med allmän terror. Märkligt att det skall vara så enkelt att vara ett geni i ondska.

I den totalitära staten drivs en mentalitet att man befinner sig under ständig attack. Den egna sanningen förvrängs av utrikes korrespondenter och man känner sig i ständigt behov att försvara sig. Man visar på alla sätt att man slår ur ett underläge orsakat av externa konspirationer. Det finns skäl i detta läge att utöka repressionen så att media och skribenter inte kan sprida förmenta lögner.

”Från min balkong kunde jag se hur de sträckte sig mot varandra. Sedan kom Milosevic och nationalister, tävling i vem som är mest missgynnad, betonade av kollektiva rättigheter. De andra nappade. Det var allt som krävdes för att ett mångkulturellt land skulle spricka. Idag, i Sarajevo, försöker de överrösta varandra. Sorgligt.” – Jasenko Selimovic

Ifrågasättande opinion räknas som hot och måste bekämpas. Man lagstiftar om straff mot dem som inte håller med om de åsikter som tagits fram av ledningen. Åsikter som regelmässigt är baserade på kraftigt reviderad historieskrivning och dubiösa resultat inom nya forskningsområden, exempelvis rasbiologi. Det blir så småningom även straffbart att ifrågasätta dessa underlag.

De friheter som förutsätts finnas i en demokrati kommer att ifrågasättas och åsidosättas en efter en. Åsikts och yttrandefrihet är det första som ryker. Sedan kommer självbestämmandet och äganderätten att ifrågasättas.

Den i demokratier existerande självklarheten att föräldrar har rätt att inom sin familj och inom de lagar som finns uppfostra sina barn kommer att tummas på rejält. Social ingenjörskonst kommer att från myndighetshåll föreskriva tillsyn och övervakning så att inget går fel. Enbart av makten tillåten kunskap får tillgängliggöras för barn och ungdomar. Vi kommer att få se hur man genom angiveri och försåtlighet kommer att ta sig in över trösklarna till vanliga familjer. Den som läst Orwells 1984 vet hur det kan bli!

Att man genom upplysning och utbildning kan åstadkomma fullständig likriktning av åsikter inom en fascistisk, nazistisk eller kommunistisk diktatur vilar på en tanke som är sanslöst obegåvad. Inte ens om vi alla var klonade på identisk genuppsättning skulle detta vara möjligt. Det kommer alltid att finnas skiljaktigheter, beroende på biologiska och sociala miljöförutsättningar och vad skall man göra med dem som inte fogligt anammar vad de tycker vara myndighetsförtryck?

Dessa saker har testats noga och åtgärder är de facto redan på plats. Inom det ”semidemokratiska” system som vi lever i Sverige finns hot om strypta karriärvägar, social utestängning och ren mobbing som åtgärder mot sådant folk som inte förstår vad de skall tycka. Vi har än så länge inte uppfostringsanstalter eller möjligheter att frånta medborgarskap från oliktänkande men är det verkligen någon som tror att det inte är möjligt att införa i Sverige. På rent ”vetenskapliga” grunder?

Är det nu faktiskt någon som i sin vildaste fantasi kan fås att tro att ett samhälle med en (1) godkänd åsikt kan åstadkommas med utbildning, lock och pock? Vem tänker stoppa huvudet i sanden och inte förstå att ett sådant samhälle kräver starka repressiva åtgärder och att det kommer att skörda offer? Är det ingen som har studerat de försök som tidigare har gjorts i sådana sammanhang?

Under tiden 1975 – 1979 mördades 2 miljoner människor i Kampuchea (nuvarande Kambodja) för att de inte passade in i statens åsiktsfålla. Nån miljon till hade svultit ihjäl i en hungerkatastrof åstadkommen av statliga myndigheters stollerier om inte en intervention gjorts av den vietnamesiska armén som återställde en viss ordning av vansinnet. Det finns i Sverige, av kommunister hyllade personer, som inte klarar av att ta avstånd från det principiella mördandet!

De historiska exemplen på denna typ av repression är tyvärr många, många fler.

Att en sådan ordning skulle kunna ersätta den demokrati vi har i Sverige är väl inte tänkbar ändå? Nej, jag är säker på att så länge svenska folket har möjlighet att avstyra tokigheterna i öppna fria val så är det inte möjligt. Men visst gör det en förundrad när man ser de flesta journalister rusa runt som en homogen flock med ögat noggsamt riktat på grannen så att flocken verkligen styr åt samma håll! De finns ett fåtal klara undantag. Journalister som flyger som solitärer och som anses vara förrädare eller svikare och försök göres för att mobba bort dem.

Visst är det också märkligt att de som anges som de största hatarna och hotarna inom åsiktsmotståndarna är också de som fått sluta på grund av hot och trakasserier! Vem är det då som är utsatt, var är faran för demokratin?

Men, framförallt, visst är det konstigt att det finns starka krafter som helt oblygt och med skattemedel i ryggen propagerar för en repressiv åsiktskontroll som kan vara ett steg rakt in i totalitarismen. Tyvärr är det inte första steget. Det första steget är uppenbarligen taget för länge sedan eftersom det finns människor som helt ogenerat och utan reaktion i våra ”demokratiska” media kan föreslå något så fruktansvärt människoföraktande som åsiktskontroll och registrering i ett dokument, se här!

Det finns en utmärkt redogörelse på Genusdebatten såväl som hos Aktivarum.

För att inte tappa hoppet fullständigt så läs följande från en demokratiskt tänkande kommentator:

”Gardells harang är betecknande för rapporten som helhet. Den bygger på ideologi och påståenden snarare än på empiri och fakta.” – Ann Heberlein

och

”Sveland bidrar för övrigt också till rapporten, genom att ännu en gång berätta sin personliga historia och därmed ytterligare förstärka bilden av sig själv som martyr och förkämpe för det fria ordet.” – Ann Heberlein

Det finns flera , lyckligtvis. Så håll tummarna!

 

Rättning i ledet, sitt fint!

Jag har i tidigare inlägg beskrivit min spaning angående svenska folkets trohet mot ideologier och politiska partier. Resultatet av spaningen ger att oavsett vad media, främst kulturredaktionerna, anser vara ”topic of the day” så berörs den vanlige medborgaren mycket lite och lägger sina sympatier på invanda mönster. Detta blir tydliggjort vid de allmänna valen till riksdag och kommunfullmäktige.

Ett exempel är den radikaliseringsvåg som sköljde över samhället under 1970-talet med stark vänstervriden påverkan på utbildning och medier.  Detta decennium fick man för sig att radikaliseringen var så monumental att det var dags att smygvägen införa socialism. Löntagarfonder skulle så småningom ta över ägandet av näringslivet. Detta misstolkades till den milda grad att svenska folket två val i rad röstade fram en borgerlig regering . De facto har vi sedan början på 1960-talet haft en fördelning mellan blocken så att egen majoritet varit sällsynt. Regeringar har antingen varit i koalitioner eller haft stöd av partier inom blocket. Detta gäller alltså samtliga val sedan 1964!

Man kan då fråga sig vad det är som får tidningsredaktioner att publicera debattartiklar som i stort sett ignoreras av medborgarna?.

Jag tror vi upplever något liknande nu. Fast denna gång är det inte den vanliga marxismen som ligger i pipe-line utan den marxism som endast påverkar halva befolkningen och som numera stulet namnet feminism. Medias kulturredaktioner, framförallt, publicerar debattinlägg på debattinlägg med inriktningen att feminismen inte kan kritiseras. Man hyllar skribenter som Gardell, Sveland, Björk med flera. De politiska partierna hakar på och kan från vänster till höger inte förklara sig anhängare nog till de mer eller mindre stolliga idéerna. Man har inte ens reagerat på det yttersta stolleriet, ett dokument bekostat av skattemedel, som åberopar förbud mot och registrering av felaktiga åsikter! Det är ett antal mörkerpersoner som vill driva Norden in i en repressiv totalitarism och som inte uppmärksammas av vare sig media eller politiker. Härvid har jag dålig koll på SD, skall erkännas.

Nu kommer spaningen åter. När jag pratar med vänner, varav en del är chefspersoner inom områden som kräver en hög omvärldskoll, så undrar de vem den där Sveland är som jag nämner. De har ingen koll på sista årets kulturdebatt, ingen som helst! Då kan man undra, vem tror man att man skriver för, kulturredaktionerna alltså? Jo de skriver för varandra så att de kan peta i varandras argument, hylla varandras skrifter och lyfta fram varandras stolligheter som sedan görs till sanningar inom dessa kotterier! (Ja det finns undantag! Några få men viktiga.) De flesta medborgare bryr sig inte. De röstar på dem som de brukar rösta på och blir dessa för obegripliga i invandringsfrågan så testar man SD. Surprise?

Vi har alltså kotterier som på ett absolut minimalt mandat sitter och skriver och har åsikter om hur de resurser skall fördelas som nogsamt produceras av alla dessa människor som inte intresserar sig för Kielos, Swedin, Linderborg, Lindberg, Janouch, Skugge, Sveland, Gardell och många, många flera. Och, skall tilläggas, inte betyder något somhelst för Kielos, Swedin, Linderborg, Lindberg, Janouch, Skugge, Sveland, Gardell och många, många flera. Inte ens så mycket att man skulle lägga energi på att lyssna till dem.

Som tur är så nyttjar de flesta av dessa ändå rätten att föra sin talan vart fjärde år på valdagen.

(Tänkte inte Sveland och Gardell på detta?)

 

Post Navigation