snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “juni, 2013”

Att vara duktig feminist.

Jag lyssnade till programmet Oförnuft och känsla i radions program 1. Det var mycket om att visa kärlek, att visa känslor och att ha ett rikt sexliv. För att visa hur bra allt kan vara så medverkade en gäst, en författare som nyligen kommit ut med en bok. Det brukar ju vara därför medverkan beviljas. Hur som helst, boken beskrev den självupplevda omvandlingen från manssvin till ett rikt liv som feministisk jämställd man.

Hans berättelse innehöll en beskrivning hur han hade gått ur sitt gamla liv som förtryckare till jämställd feminist genom att göra en lista med trehundra punkter av betydelse för hushållets funktion. Alltså för att hans familj med hustru och barn inklusive han själv skall fungera effektivt. Han noterade vem av han eller hans hustru som hade ansvar för en punkt eller ansvar för att punkten blev utförd, Han fick för sin egen del bara ihop trettio punkter av de trehundra. Hans hustru fick alltså ta ansvar för resten!

Redan där tänkte jag, hallå vilken räkmacka gled du på innan du skaffade familj. Lärde din mor dig ingenting? Trettio av trehundra punkter, tio procent. Vad fasiken hade du för tanke med ett gemensamt projekt som äktenskap och familj egentligen? Eller är din hustru av den underdåniga självplågande sorten? Ja. vem vet?

För att visa vilken underdånig men självständig feministisk idealman han blivit, berättade han en anekdot ur boken som minsann skulle visa att han ändå var en helt vanlig man. Alldeles förfärligt elegant ur ett meningslöst pedagogiskt perspektiv för att alla vi andra trevandes mörkermän skall kunna se att man kan ta sig ur sin av honom utmålade mansroll. Jag tror ni kan förstå det listiga pedagogiska anslaget i berättelsen. Ungefär ett sådant som får små barn att tänka – vi tjänar nog på att lägga detta på minne så att vi kan upprepa vid behov!

Så här var det. På fråga från programledaren, en fråga som var misstänkt planterad av gästen, om han inte haft någon backlash i sitt jämställda förhållande där han blivit ledsen och där han fått bannor för något han tyckt han gjort bra? Gissa svaret?

Jamän, en gång när han var pappaledig. Han hade städat huset, gjort en massa hushållsbestyr dessutom samt slutligen tagit ut barnen på en friluftstur. Jag tror fisketur. När hustrun kom hem fick han en tillrättavisning som han tyckte han var oförtjänt av. Han skulle ha tvättat barnens kläder eftersom de skulle till morföräldrarna dan efter!

Här tror jag att jag skall spricka. Han blir ledsen! Jasså? Vad tror han? Hur är hans förhållande funtat? Eller rättare sagt hur är hans förhållande till förhållandet funtat? Det fanns hur många lösningar som helst för att det relaterade problemet aldrig skulle uppstå! Det känns som skådespel, ett pedagogiskt sådant! Hustrun skulle kunna säga när hon gick på morgonen – glöm inte tvätta för vi skall till mormor i morgon. Men det var nog för mycket insats av den icke ansvarige föräldern. Eller, varför skull det tvättas för att de skulle till mormor? Var kläderna smutsiga så skall de väl tvättas i alla fall? Vem bestämde att det skulle vara så just i detta fall? Det finns hur många lösningar som helst för att detta problem skall bli ett icke-problem! Fungerar verkligen förhållandet optimalt? Nåväl, jag bryr mig inte ett skvatt om det men jag blir lätt irriterad över den mästrande tonen. Jag tror de flesta par helt själv klarar av sådana oöverstigliga problem för denna ideala feministfamilj!

Programledaren fick i alla fall hjälpa en gammal kompis med en fjantig bok. Att författarens namn är Mats Söderlund och har andra projekt på gång skall nämnas så att ni kan ta del av hans förnumstiga sanningar! Andra projekt är bland annat att omforma mansnormen och männen enligt ett koncept som ingår i skriften Det Heter Feminism där man ställer upp ”20 anspråksfulla förslag för att förändra världen”. Att det bara gäller en omformning av den manliga delen av befolkningen framgår klart.

Läs den och värdera själv de fullständigt genomstolliga idéerna. Detta görs annars på ett förtjänstfullt sätt av skribenterna på Genusdebatten, läs där!

Kommunism, den omöjliga ideologin!

Detta inlägg avslutas med en kort litteraturlista. Om ni inte orkar läsa annat så lägg skrifterna på minnet och läs dessa för att bilda er en uppfattning. Särskilt intressant är Pol Pots leende.

Vi är fortfarande några stycken som har händelserna i Östeuropa under hösten 1989 i klart minne. Jag hade själv varit i Polen flera gånger under 1980-talet samt senast då på senvåren 1989. Landet jag varit i åtskilliga gånger sedan första gången 1964 har jag alltid betraktat som det östland som tillät mest av frihet för sina egna medborgare. Man kunde resa i stort sett som man ville inom landet, man kunde till och med skaffa visum för arbetsresor eller turistresor till Sverige. Man hade rätt att i princip syssla med vad man ville men styrelseskicket var kommunistiskt.

Vi kommer också ihåg hur det bildades en fackförening på Leninvarvet i  Gdansk 1980 och hur man började ställa krav på regimen i Polen. Hur man motstod den repression och förföljelse som staten utverkade och hur man överlevde undantagstillståndet som utfärdades av general Jaruzelski med Sovjetisk hjälp. Polackerna gav sig som sagt inte så lätt.

Jag har också varit en hel del på besök i forna DDR. Här var situationen helt annorlunda. Befolkningen var rejält kuschad och hade upplevt repressionen och statlig övervakning som en livsstil. Någon frihet i mening av individuella val existerade inte. Något som kan ha att göra med andra världskrigets slut att göra. Detta folk var ju bland de besegrade.

Jag kommer också ihåg hur vi hörde på radion i augusti 1989 att den österrikiska gränsposteringen hade tagit bort taggtråd  och hinder mot den ungerska gränsen så att ungerska medborgare strömmade fritt över gränsen till Österrike.

Ett litet antal DDR medborgare kunde ta sig till Österrike denna väg  och presidenten i DDR, Erich Hoenecker, beskrev händelsen så här: ”Habsburg delade ut flygblad ända borta i Polen, för att inbjuda östtyska semesterfirare där till en picknick. När de väl kommit till picknicken fick de gåvor, mat och D-mark varpå de övertalades att komma över till väst.” Händelsen benämndes ”Den Paneuropeiska Picknicken”. Hoenecker hade inget att sätta emot, landet var helt bankrutt efter 45 år av kommunistiskt vanstyre. Dessutom, till Hoeneckers förtvivlan, var det lika illa ställt i Sovjetunionen som annars inte hade tvekat en sekund att samla sina stridsvagnar för en intervention. Det blev inte så, alla fick klara sig bäst de ville, komintern var definitivt upplöst även i praktiken! (I teorin redan 1943 av Stalin!)

Sovjetunionen fick släppa kontrollen över sina republiker, samt kontrollen över samtliga satellitstater i östra Europa. Det fanns helt enkelt inte resurser till något annat. Landet var bankrutt och måste genomgå en liberaliseringsprocess som för befolkningen innebar att den kontroll, översyn, resursfördelning som staten utövat tidigare fick avstås. Varje individ fick klara sig själv i marknadsmässig konkurrens. Många av invånarna drabbades hårt, särskilt de som såg hela sitt välstånd som något den sovjetiska staten försåg dem med. Andra uppfattade glappet och blev stenrika. En något snedvriden fördelning av gracerna kan man tycka. För vissa en succé, för andra en tragedi men för den återuppståndna staten Ryssland utan tvivel av godo.

Jag minns hur nyligen befriade polacker kunde ta sig över gränsen till Tyskland och inhandla färska grönsaker odlade i väst. Orsaken var att de polskproducerade grönsakerna var kvalitetsmässigt underlägsna och prismässigt för dyra.

Detta var ett av bevisen för vad som händer när staten styr produktionen och utövar kontroll på både utbud och efterfrågan. Man producerar varor av en kvalitet som ingen vill ha till priser ingen kan betala. Men staten håller igång produktionen till varje pris och så förundras man över hur detta kan framkalla en statsbankrutt! Jordbruksprodukter är bara ett exempel. Det finns sådana i alla områden utom möjligen vapenindustrin.

Kan någon erinra sig någonting som kom från gamla Öststaterna som vi ansåg köpvärt på grund av hög kvalitet eller spetsteknologi? Ja, jag ger mig, Kalashnikoven, AK47, japp där satt den, jag ger mig!

Finns det anledning att fundera varför det blev så? Varför producerade inte den polske bonden grönsaker av bra kvalitet förrän han kunde ta betalt för sin egen insats? Varför höll han en medioker nivå intill han förstod att ju bättre han presterade desto mer belönad blev han? Varför, för att han var polack så klart, för att han var man såklart, (i de fall han inte var en kvinna,) för att han hade inte den rätta uppfostran och så vidare. Denna typ av människa är obotliga egoister kan man säga. Nej, säger jag. Det finns modeller som visar att människor och djur på denna planeten har utvecklats med en altruistisk förmåga. Denna finns i våra gener och visar sig ofta i praktiken. Det är ganska enkelt att förstå, i många lägen gynnas vi och andra arter av att osjälviskt hjälpa artfränder. Det  gynnar arten, det gynnar släktet och det gynnar i slutänden individen. Men den polske bondens agerande beror inte på egoism (motsatsen till altruism!) utan på att vi är programmerade att göra insatser utifrån vilken belöning vi kan få. (Kolla bara katten!)

Nu har jag bara berört det samhällssystem som praktiserades i de forna Sovjetrepublikerna och dess fullt ut kontrollerade satellitstater. Om man skulle gå inpå existerande kommuniststater som Cuba eller Nordkorea hade man förutom denna analys kunnat tillägga den fullständigt människovidriga och totalitära maktutövningen som förekommer. Främst då i Nordkorea. Exemplen är många. Dåvarande Kampuchea kanske det värsta med 2 miljoner mördade människor. Mördade för att de inte ansågs passa den norm av den nya människan som man ansåg skulle befolka  landet. Bland annat var bärandet av glasögon ett tecken på missanpassning.

Staten, de Röda Kmehrerna, stod för produktionen, precis så som man tänker sig ett kommunistiskt samhälle skall vara. Man ålade ett bondekorporativ att producera 300 ton ris. 200 ton till staten för export och 100 ton för egen konsumtion. Man producerade 200 ton för export och vågade inte berätta att de 100 tonnen för egen konsumtion inte blev av. I rädsla för arkebusering eller värre! Resultatet blev att staten, myndigheten ålade kollektivet att producera ytterligare 100 ton till nästa säsong. Många fick svälta ihjäl för sakens skull. Detta har beskrivits av svenska kommunister som den rätta vägen som tyvärr avbröts på ett olyckligt sätt. Jan Myrdal, till exempel, upprätthåller denna syn på de fasansfulla händelserna.

Det finns andra kommunistiska stater som har haft svält och folkmord som punkt på det progressiva programmet. Allt har gått ut på att folket genom staten skall ha makten över produktionsmedlen. Ingen skall kunna profitera på andras arbete. I alla fall ingen utanför den på livstid tillsatta makten. (Livstiden kunde begränsas genom den allt igenom populära utrensningsmetoden som vidtogs mot förmodade meningsmotståndare.) Var detta ett bra system?

På något sätt har man insett att Sovjetunionens debacle var indikation på något som var fel. För att undvika samma eller åtminstone risken för detsamma, så antog man i Kina officiellt att privat företagsamhet var accepterad. Helt emot den kommunistiska tanken. Det räddade Kina men fick även en uppdelning av folk. Mycket rika mot fattiga. En stor del av storstadsbefolkningen har påverkats och i städerna har nästa alla fått det mycket bättre.

Jag har varit en hel del i Kina och har erfarenhet av industriledarskiktet i åtminstone Shanghai och Dalian. När man kommit undan politruken och får ett samtal på tu man hand med någon chef kan man få reda på exempelvis, på fråga, varför de sysslar med det de gör? I detta fallet skeppsbyggnadsingenjör. ”Val? Det var inget val. Man utsågs på grund av talang till olika utbildningar. Staten bestämmer”. Jag frågade om han kunde tänka sig att fritt resa ut ur Kina. Svaret: ”Inte i min livstid, kanske i min dotters. Det går inte att komma i närheten av en utländsk ambassad utan att gripas av säkerhetspolisen”.

Detta var 1998! Nu 2013 vet vi att man på ett mycket enklare och framförallt friare sätt kan resa utomlands som kinesisk medborgare.

Nu kommer frågan igen, varför blev det så? Varför eller vad orsakade att så fort man gör ett försök med det kommunistiska samhället så blir det skit. Är det något inneboende fel, något som gör att ideologin blir omöjlig. Varför annars misslyckas det alltid?

Den andra frågan man ställer sig är, varför tror människor att det ändå fungerar om de bara får styra utvecklingen själv. Att kommunismen är den bästa, mest rättvisa idén som kommer att bringa lycka, välfärd och jämlikhet i samhället. Trots att de ser de misslyckanden som bevisligen har förekommit.

Vad är det som kommer att bli bättre vid nästa försök? Varför är kommunismens tillskyndare så övertygade att nästa försök kommer att bli bra? Har de inte tagit del av den information som är så uppenbar? Vet de inte att, i statsarkiven i dessa före detta kommuniststater, finns för forskare tillgängligt material som noga beskriver de övergrepp som vidtogs mot avvikande åsikter eller påstått avvikande åsikter. Medborgare som skickades till arbetsläger eller blev arkebuserade av minimal anledning. Ibland endast för att den ansvariga myndigheten hade en kvot av anhållna antirevolutionärer att uppfylla. I Sovjet fanns underkategorier av medborgare som utsågs för att ta alla rättigheter ifrån dem, inklusive rätten till liv. Det fanns kategorierna icke-människor och före-detta-människor. Det finns hur mycket dokumentation som helst om detta. Varför får ungdomar inte ta del av denna information? Varför vill Vänsterpartiets Rossana Dinamarca så ihärdigt stoppa all information om kommunismens brott i svenska skolor? Varför? Om hon inte är kommunist kan väl sådan information inte vara till men för henne? Eller är hon kommunist innerst inne?

Det uppstår många frågor.

Konsekvensen av den innehållna informationen är att det är lätt att rekrytera proselyter till den för många mest mänskliga ideologin. Mänskliga i meningen välvilligt inställd till alla, med människor mot förtrycket. Man glömmer då att det trots att alla människor omfamnas av idén så kommer det att finnas icke-människor och före-detta-människor. Man man tror inte att man själv eller någon man känner skulle kunna drabbas av dessa stämplar. Det skall ju bara vara människor som gjort sig förtjänta av detta som drabbas. Eller hur? Men det är här som historien lär ut annorlunda, skyldig blir man när man pekas ut!

Kommunisten ser sig själv som godhetens förespråkare. Han förespråkar kamp mot kapitalet och kapitalisterna. Ingen skall kunna göra sig rik på andras arbete. Allt arbete skall vara frivilligt och bara ske ett begränsat antal timmar om dagen så att alla kan delta. Ingen skall vara någonting förutan, allt skall tilldelas alla och vara gratis. Och framförallt skall alla alltid vara överens. Avvikande åsikter tolereras men finns egentligen inte. Alla är nöjda och väl försedda av allting.

Alla med minsta tillstymmelse till begåvning måste inse att här finns en uppdelning. Som det Kommunistiska Manifestet, av Karl Marx redan på artonhundratalet  förklarat som otidsenligt, säger, kommunisterna skall ta över makten och styra proletariatet. Kommunister och proletariat är alltså inte nödvändigtvis samma sak. Proletariatet skall förse kommunisterna med makt. Produktionsmedlen skall tas över och förstatligas. Det kommer därmed att finnas människor på olika nivåer i samhället. Kommunisterna kommer att vara högst i hierarkien. Tror sjuttsingen att alla vill vara kommunist under sådana förhållanden. Altruistiskt så det förslår! Nä, inte alls men en oerhört förslagen egoistisk strategi för att kunna exekvera makt över andra.

Alla dessa människor som finns i basen på pyramiden och som på ett generöst sätt skall förses med resurser för att inte svälta ihjäl eller frysa ihjäl. Som dessutom inte behöver göra något för att erhålla resurserna. Om de inte vill i alla fall. Hur skall dessa få del av de resurser som skapas? Vem skall skapa dessa resurser? Javisst, det skall de omformade kapitalisterna göra. Frivilligt och glatt. Det är här vi kommer in på den polske bonden. Varför skall han arbeta och slita i förvissningen att han aldrig själv kan dra nytta av sitt slit? Han gör det inte helt enkelt, han utför sitt arbete bara till gränsen så att han slipper arkebusering.

Då visar det sig att de resurser som skall fördelas måste produceras i allt högre takt. Det fungerar inte helt enkelt. Någon måste fråntas sina rättigheter och utses till statens slav. Arbetsläger inrättas och en hel massa anledningar skapas för att kunna förvisa människor dit. Ändå räcker inte resurserna till utan bankrutt väntar så småningom.

Det mest horribla är att man skapat ett samhälle med herrar och tjänare som i sin vidrighet ligger väldigt nära den dystopi de ville undvika.

Hur har man tänkt lösa problematiken med resurstillgång och hur man kan få en stor del av befolkningen att gratis och frivilligt förse alla andra med vad de behöver utan att själv få ta del av överskottet?  När löser man uppgiften att övertyga de besegrade kapitalisterna att arbeta hårt för andras försörjning utan att förslava dem eller utplåna dem?

Jo det finns en radikal metod, och det vet alla kommunister. Man gör som Pol Pot och idealsamhället skapas med två miljoner mördade inom loppet av några år.  Jag vill gärna höra hur man tänker undvika folkmord?

Där är jag idel öra!

Därför är jag inte kommunist!

Litteraturlista/Referenser:

Manifest der Kommunistischen Partei – Karl Marx/Friedrich Engels 1848

Pol Pots leende – Peter Fröberg Idling 2006 Bokförlaget Atlas ISBN 978-91-7232-074-1

Sista resan till Phnom Penh – Jesper Hour 2007  Ordfront ISBN 978-91-7037-308-4

Gulag – Anne Appelbaum 2003 Norstedts ISBN 91-1-31476-5

Kommunismens svarta bok – Stéphane Courtois m.fl 1997  Bokförlaget DN ISBN 91-7588-229-9

Gulag och Glömskan – Bent Jensen 2002  Natur och Kultur ISBN 91-27-09537-1

Den vetenskapliga vinklingen.

I flera tidigare inlägg har jag jämfört den utredningsteknik som humaniora verkar omfamna när man ställs inför problem som man anser sig behöva lösa. Jämförelsen är gjord mot det system som naturvetare brukar ta till vid problemlösning.

Om vi börjar med den senare så ställer man sig några rutinmässiga frågor. Man frågar vad som är avvikande, när anomalin uppstod och hur det såg ut innan. Om man kan fastställa tidpunkt för förändringen som orsakat problemet, försöker man från denna utgångspunkt bedöma förändringar som skett bakåt i tiden och gör sedan en analys av orsakssamband. En näst intill 100%-ig problemlösningsfrekvens kan iakttas vid detta förfarande. Imponerande.

Nu har vi identifierat sociala problem som mest verkar drabba kvinnor och flickor. Det är våld och våldtäkter som är mest iakttagna som problem. Det är mäns våld mot kvinnor som är det stora problemet men inom begreppet ryms också sexism, trakasserier och mobbing. Man ser män som förövare och kvinnor som offer. Iakttagelsen och problembeskrivningen ifrågasätts inte, alla är i sak överens. Det vill säga också sådana som jag! Orsakerna för att det blivit så är inte klargjorda i någon form av konsensus och framförallt, åtgärderna för att minska eller att eliminera problemen är i högsta grad ifrågasatta. Lägg märke till att jag skriver att det blivit så. Jag menar att det fanns en tid då våldet, våldtäkterna och trakasserierna var färre och mindre. Det fanns en tid då uttrycket gängvåldtäkt var okänt. En tid då krafter samlades för att ge skydd åt vad man uppfattade som utsatta kvinnor. Men det fanns en annan sida också, mörkare och våldsammare med förövare och ibland offer svårt störda av missbruk. Men min uppfattning är att det var betydligt säkrare förr, män var inte allmänt ett hot utan sågs som trygghet. Att det var lagligen tillåtet att våldta sin hustru innan 1965 tas ibland upp som bevis på en tid av övergrepp och otrygghet men sanningen är helt annorlunda.  Men oavsett vilket så framstår problemet klart, kvinnors upplevda otrygghet är ett faktum som bygger på rapporteringen av ett ganska stort antal misshandels- och våldtäktsfall. Det spelar ingen roll hur omfattningen är, problemet existerar. Och nu gäller det att hitta lösningen på problemet.

Om man kan hitta en anledning eller grund för fenomenet så är det bara att bekämpa denna för en lösning. Att barnet kastas ut med badvattnet spelar då inte så stor roll. Det ligger mycket pengar i systemet, pengar som skall fördelas mellan olika grupper som konkurrerar om dessa i samma grad som de konkurrerar om att vara mest radikala när det gäller att finna lösningar.

För att komma vidare så har man kommit överens om vissa grundläggande begrepp. Ett är Patriarkala Strukturer och det andra är Könsmaktsordningen. Inget av dessa begrepp kan verifieras som företeelse, men ingen av dessa får ifrågasättas.  Utifrån dessa begrepp kan man dra slutsatser emanerande ur resonemang som betecknas som vetenskapliga och till och med av en del som forskning. Tyvärr finns dessa åsikter fast antagna hos flera lärosäten eftersom staten har bestämt sig för att kasta miljarder av skattemedel rakt ut i denna korridor av stolligheter.

Att ha en grunduppfattning som underlag för en teori är inte fel. Men då har man som regel kunnat påvisa existensen av denna med hjälp av oberoende bevis och för det mesta med matematiska beräkningar. När det gäller patriarkala strukturer och könsmaktsordning fungerar det inte så. I stället ser man konsekvenser av dessa två påstådda fenomen som bevis för deras existens. Allt som sker är konsekvenser av dessa båda grundläggande fenomen. Man kan inte skylla ”forskare” som sysslar med detta ämne för verklighetsfrånvaro men man kan säga att de har en arkaisk inställning till vetenskap som visar sig i ett fullständigt bisarrt förhållande till bedömning av kausalitet. Man har ett upplevt skeende och måste hitta en orsak. Solen går upp varje dag och gör det för att Amons präster utför sina riter på rätt sätt.

Man har hittat en orsak till samhällsproblemen som beror på patriarkala strukturer och könsmaktsordningen. Orsaker som ofta kallas för mansroll och mansnorm. Den senare norm för allt i samhället om den kombineras med vit och väst! Helt odiskutabelt. Inte för att det är så elegant i sin genialitet utan för att man hysteriskt bekämpar varje form av ifrågasättande och att det hela är så enfaldigt. Men för att inte vara för kritisk så kan man väl kanske framhålla att den stora elegansen egentligen finns i det faktum att alla åtgärder som krävs omfattar bara en klar avskiljd del av befolkningen. Den blir därför lätt att acceptera för vissa som ser sig immuna från födseln (kvinnor) eller vaccinerade som feministiskt bekännande före detta män.

Vi har en lösning alltså! Ta bort män, benämningen på detta är att förändra mansrollen, men resultatet blir detsamma. Vi kommer att ha kvar människor som liknar män men de är inte män. De finns inte än men för att undgå utrensningen så kryper och krälar vissa män så att de förespråkar denna förändring men föreställer sig nog att de själva står på rätt sida av åtgärdsgränsen. De är vaccinerade. Hur gör man och vad är det tänkta resultatet? Vi ropar i mörkret och visst finns det konkreta förslag men inga som inte samtidigt självbenämns ironiska eller satiriska. Som Solanas Scum-manifestet. Men det finns ironiska kampsånger, ironiska teaterpjäser, ironiska filmclips och egentligen en massa ironiska representationer där man visar män som kastreras, sprängs eller bara skjuts i huvudet.

Jag har kanske missat något men finns det ett åtgärdsförslag som kommit fram och som inte är ironiskt? Genuspedagogik? Ja pedagogik är alltid bra, och särskilt genuspedagogik men helt oslagbart hade kunskapsinlärning varit. Men den kunskapsförmedlingen är alldeles för krånglig för de världens bästa pedagoger som vi har i Sverige. Det kräver nämligen kunskaper som inte finns och som dessutom anses gammaldags!

Ytterligare forskning behövs, mera pengar behöver allokeras till detta viktiga arbete. Men det händer verkligen positiva saker också. Till exempel på högskolan i Halmstad där två designstuderande kvinnor tog fasta på det obehag kvinnor upplever när de undersöks i gynekologernas undersökningsstolar. För att finna en lösning tilldelades dessa ingenjörsstuderande kvinnor några hundra tusen skattekronor. Tillräckligt mycket för att komma på att lösningen var att skapa samma typ av problem för män! Så underbart begåvat. Man löser alltså ett problem för en part genom att framkalla ett värre problem för en annan part. Visst har vi världens bästa utbildning och forskning! Det finns nog ett pris för detta med. Det borde rymmas inom ramen för Lenin-priset eftersom presumtiva mottagare av detta måste vara verifierade stollar.

Tänk om man vid analysen av detta samhällsproblem hade applicerat en naturvetenskaplig problemlösningsmall och tagit sig an uppgiften genom att gå igenom vad man vet och låtit verkligheten tala. Detta skulle kunna vara nyttigt för människor med en analytisk förmåga som mest går ut på önsketänkande och tyckande. Vad hade man kommit fram till?

Om vi konstaterar att på 1960-talet var förekomsten av dessa våldsproblem som finns idag ovanliga. Kvinnor kunde gå ut själv, en viss försiktighet fick iakttas men den hysteriska skräcken som är vida spridd idag fanns inte på 1960-talet. Detta var decenniet då mycket hände. Framförallt kvinnorollen förändrades men även mansrollen. Män fick börja att se sig som gemensamma försörjare av familjen tillsammans med hustrun. Det skall medges att alla klarade inte den omställningen. Men så blev det, graviditeter och familjebildning blev planerade och mycket förändrades. Kvinnor blev oberoende och en del ville vara helt oberoende och leva utanför familjeförhållanden. Med barn till och med. Det blev vanligare att barn, både pojkar och flickor fick växa upp med bara en förälder. För det allra mesta en mamma. För att klara detta måste den ensamstående föräldern ha ett heltidsjobb och barnen vistades på dagis hela dagarna. Personalen på dagis, senare förskolan, och den i barnens liv efter det upplevda grundskolans första årskurser, dominerades nästan fullständigt av kvinnor. Dessa barn kom om de hade otur inte i kontakt ordentligt med vuxna män förrän de var i början på puberteten. För pojkarna var det så dags då att försöka upptäcka manliga förebilder. Det blev förmodligen äldre kamrater som fick stå förebilder för många.

Denna trend har förstärkts under tiden som gått och det är alltså dessa barn födda på 80- och 90-talen som är våldsverkarna idag? Nej så klart inte men ett fåtal av dem är det! Barn som vuxit upp med dåliga förebilder och dålig styrning är de som ställer till bekymmer idag.

Så vad föreslår ni? Mer av samma sak! Pojkar skall bli flickor hävdas det. Det kommer att göra susen. Alltså mer av samma sak. Genusinriktning på pedagogiken kommer bara att ställa till det ännu mera. Men många har sina karriärer upplåsta av stollerierna så det går inte att ändra.

Finns det då verkligen ingen som kan göra en analys av skeendet och kan tala om för experterna att mer av samma inte kommer att hjälpa!

Jo det finns det och det är detta som är det sorgliga. Vi har ett litet främlingsfientligt parti, Sverigedemokraterna, som ”vet” vad som fattas. De skyller allt på den slappa invandringspolitiken. Det är där problemet ligger!

Men så är inte fallet, inte direkt i alla fall. Vi har haft invandring längre tid än vi haft problem. Det har aldrig tidigare kunnat utpekas som ett särskilt problem identifierbart med invandring men det är viktigt att förstå att det är inte bara infödda barn som saknar manliga förebilder utan ännu mera drabbade blir de dubbelt utsatta utlandsfödda barnen. Deras enda möjlighet till förebilder är äldre syskon och äldre kamrater. De kan inte se sina kvinnliga lärare som förebilder, det är inte möjligt. De kommer så småningom inte heller att kunna se sina manliga lärare som förebilder eftersom genustänket gör dem otydliga i mansrollen som förmedlas. Återstår alltså äldre kamrater.

Nu är det lyckligtvis så att de flesta klarar sig ändå men inte tack vare utbildningsväsende eller sociala myndigheter utan för att de har vuxna som engagerar sig för dem. Och de missanpassade är tillräckligt många så att den högst obefogade men hysteriska skräcken som inympas i unga kvinnor av ideologiska skäl, tyvärr måste tas på allvar. Detta gläder särskilt Gudrun Schyman och Rossana Dinamarca men kan tänkas omfamnas som fenomen även av såna som Maria Sveland och Cissi Wallin.

Alltså mer av samma sak, och våra karriärer kommer att förlängas in i evigheten.

Den retoriska lögnen.

Den retoriska lögnen,vad är det? Många skulle vilja säga att det är när retoriken övergår i propaganda. Men jag undrar jag, propagandan kan vara bra mycket mer subtil än en ren lögn. Propagandan syftar ju till att försköna det egna och demonisera det andra.

Jag har med ganska stor förvåning och med ibland inte så lite förundran sett att i debatten om feminism har man på den ena sidan för vana att citera motståndaren och sedan polemisera mot citatet. Om ni till exempel tittar på genusdebatten.se och aktivarum.wordpress.com så kan ni betrakta en omfattande behandling av debatten på just detta vis. Jag har varit tveksam till metoden eftersom jag tycker det blir väldigt mycket upprepning. En andra tanke har slagit mig och min uppfattning blir istället denna:

Det är sällan som vi får en polär betraktelse av en debatt. Endast den ena sidan, den sidan som för tillfället har ordet, kan yttra sig. Denne tar då till knepet att påstå att meningsmotståndaren har yttrat sig på ett särskilt sätt och kan därmed med kraft avgiva sina argument mot det förment påstådda. Jag har sett detta utnyttjas flera gånger av olika skribenter, framförallt skribenter på de stora drakarnas kulturredaktioner. Eftersom de som det polemiseras emot inte får utrymme i media att försvara sig, blir denna typ av diskussion ett rent övergrepp. Jag kan se vissa redaktörers skadeglada leende när de på ett ohederligt sätt får möjlighet att sätta dit en meningsmotståndare. Men ohederligt är det och jag tror man kan beskylla svag begåvning för tilltaget. En del människor har nämligen inte möjlighet att växa sig stora om inte alla andra förminskas.

Nu skall jag ta till samma metod och vällustigt känna oärligheten krypa i mig. Samtidigt skall jag försöka sätta mig in i redaktörernas känsla när de får möjlighet att ge en känga till någon. Nä förresten, inte oärligheten för oärlig är jag inte men ohederlig i värsta fall om nu detta kan frammana sådana känslor.

De mest utsatta jag vet, dessutom de enda som uppgett att de lämnat debatten på grund av trakasserier och mobbing, är Pelle Billing och Pär Ström. Det finns mycket nämnt om dessa, framförallt nu ett halvår efter deras utträde ur debatten, saker som man med lätthet kan konstatera inte kommer från deras mun. Men övergreppen startade långt tidigare.

När Pär Stöms bok Mansförbjudet utkom, gjorde Inti Chavéz Peréz en recension av skribenten och deklarerade samtidigt stolt att han inte läst boken. Denna skribent, ehuru vid flera tillfällen med idéer och åsikter som jag anser vara mycket bra, anser uppenbarligen att debatt med andra än de som tycker som honom är bortkastad. Han behöver inte säga det men jag vet, han är stor anhängare av den totalitära staten.

Vi har två liberala debattörer som tidvis tillhandahåller ohederliga stick. Den ena Ann Heberlein, som jag med stor behållning läst mycket av, både böcker och artiklar, har tidvis en attityd som visar att hon måste hata någon och helst skada någon. Då kommer den här typen av retorik. Den andra är Sydsvenskans politiske redaktör Heidi Avellan som har benämnt sig själv som liberal, och som utan vidare nämner exempelvis Pär Ström med tilldelade åsikter.

Gemensamt för dessa båda skribenter är att deras skriftliga alster antyder starkt att de har ingen som helst susning om vad som varit Billings eller Ströms åsikter. Liksom hos Inti Chavéz Peréz räcker det med en lögn, de kommer ändå att skapa poäng där så var ämnat.

Ni ser själv att detta var exempel på goda, välvilliga skribenter som ändå tog till den retoriska lögnen som grepp för att ställa sig i god dager hos någon, jag vet inte vem. Benevolensen övertrumfar i alla fall malicen i dessa båda fall.

Då tittar vi på några riktiga maliciöst anstrukna exempel. Dessa exempel fabulerar inte alls något om meningsmotståndares uttryckta åsikter. De förklarar frankt att de inte har för avsikt att ta del av dessa åsikter utan gör sin bedömning helt i renons av sådan information. För dessa är det superviktigt med vem. Inte vad. De vägrar ta debatten.

I detta gäng ingår hela Aftonbladets kulturredaktion med Åsa Linderborg i spetsen. Även Ali Esbati och kommunisten Kawa Zolfagary ingår häruti detta gäng. Mera förståeligt då dessa tycker att debatt med skilda åsikter inte passar in i deras form av demokrati.

Sedan har vi den okränkbara mytomanen Maria Sveland, som sanningsenligt berättar om hot och hat hon har fått, (ingen skall betvivla detta) men ljuger gränslöst när hon berättar om Billing, Ström och andra som hon benämner som kvinnohatare. Här har vi inte begåvningen som hos Heberlein, men ingen annan blir ursäktad för aggressivitet och lögn på grund av sådan brist.

En person som kommit in i korselden från Maria Sveland och hennes tillskyndare är journalisten Janne Josefsson. En person som blivit ifrågasatt på många håll men alltid kunna gå rakryggad. Hans inställning att man måste också lyssna till stollarna (tack för det Janne!) borde vara generisk. Inte den inställning som gör kotterierna så tydliga för alla utom för dem som ingår. Det finns en intern ryggdunkningskultur som gör att de som avviker bara vågar göra det lite lite grand. I alla fall på de större tidningarna. Jag skall tydligt och villigt poängtera att det finns skribenter ute på lokala tidningar som har en helt annan inställning till kotterierna och framförallt till sanningen än Åsa Linderborg som därmed får ge malicen ett ansikte.

Jag måste, utan att namnge någon, nämna alla de många bloggare som upplåter sina kommentarsfält på ett välvilligt sätt. Ingen skugga över dessa även om en del är direkt stolliga i sina verklighetsfrämmande åsikter.

Här sitter en, ha de bra!

 

 

Liberaler och kommunister.

Igår den 11 juni 2013 lyssnade jag på Obs! i P1 och inslaget Dagens Bikt. Det handlar om en person som får avlägga ”bekännelse” om något som orsakat en helomvändning av en åsikt. Dagens program handlade om Johan Lundberg, före det liberal chefredaktör på Axess men av Obs given epitetet konservativ. Jag har gjort en transkription av hans ”bekännelse” och den serveras här med mina kommentarer under varje stycke.

Bodde man i Umeå så var ju alla vänster, alla som var äldre. Självklart att man halkade in på den banan och när jag var 15-16-17-18 var det Trotskismen som ju var mycket i ropet på den tiden. I Umeå alltså, jag kommer ihåg sådana som Stieg Larsson med Millenieböckerna – vi satt på Röda Rummet, bokhandeln och diskuterade hur revulotionen skulle klaras, världsherraväldet, politisk aktivism och så där. Ockuperade hus och skogsdungar. En stor ockupation på ….hem, man skulle bygga en skola eller något, vi ockuperade en skogsdunge och polisen kom och tog oss, man blev slagen med och vi kom i nyheterna. Det som var lockande med vänstern var ju att man hade en ideologi som hade slutgiltiga svar på en massa frågor som fick andra människor att framstå som oreflekterande och ickeintellektuella. Så hade man föreställningen att borgerliga människor var egoister och att dom bara tänkte på sig själv. De tyckte det var OK med ett klassamhälle, OK med en uppdelning mellan olika mer eller mindre värdefulla människor, att det var OK att den tredje världen plundrades och så vidare.”

Inställningen, önskan att bli en i gruppen, är inte särskilt märkvärdig. Alla, med några få undantag, vill ju vara med i det dominerande gänget. Att detta råkade vara en trotskistisk grupp där Johan växte upp var bara en tillfällighet. Det kunde vara skinheads, rockers eller vad som helst. Nu blev det trotskister. Det var viktigt att tillhöra och kunna säga ”det tycker jag med”, åtminstone till en början. Det är väl så man skall förstå berättelsen, Johan hängde på andra som var drivande.

”Att vara vänster var liksom förutsättningen för att ha en kultur, skulle vilja gå så långt som att vara en intellektuell och tänkande människa. Så illa var det. Så kan man tänka att det var en naiv tankegång men det är många som tycker så fortfarande uppenbarligen.”

Det är mycket enkelt att som ung identifiera sig med den som förment har kunskap och som på grund av sina bristande kunskaper och sin lika bristande erfarenhet anser sig själv mer intelligent och begåvad än den vanlige Svensson.

”Den där självklara vänsterbilden fanns till du var 20 åtminstone.  När började ett tvivel att komma in i bilden? (Inflikat av intervjuaren)”

Johan Lundberg: ” Alltså, jag tyckte att man upplevde mer och mer av dogmatik och puritanism också i vänstern, det var en himla massa diskussioner om att man fick inte göra si, inte göra så. Det var en känsla av ofrihet som fick en att fundera. Är det verkligen likvärdiga samhällen i kommunistländerna och i Östeuropa. Då började också tankarna att komma. Vad finns i den här ideologin som göt att allting går åt pipan hela tiden? En känslomässig aspekt som fick en att fundera på konsekvenserna av kommunismen.”

Sedan avslutas intervjun med en sammanfattning och en undran varför så många håller fast vid ideologin. Orsaken kan vara att man inte vill riskera det kulturella kapitalet, vilket gör det omöjligt att ändra sig.

Det tvivel som anslår Johan i slutet på sin trotskistiska bana drabbar i stort sett alla som har haft en övertygelse om någonting. Detta är en rationell följ av den personliga kunskapsinhämtningen och erfarenhetsbildningen. Man hamnar i nya miljöer, till exempel i arbetslivet och man ser att det man tidigare trott inte stämmer. Detta tvivel drabbar dock inte alla. Det finns de som avrundningen antyder, har investerat alldeles för mycket kulturkapital i sin åsikt och som inte kan vika utan skaffar sig nya unga påverkbara proselyter att manipulera.

Detta förklarar också den politiska uppdelningen av valmanskåren som varit i stort sett 50% av vänster och 50% av högersympatisörer sedan början på 1960-talet. Detta trots att de politiska kommentatorerna, idag huserande på kulturredaktionerna, till större delen är mycket mera vänsterorienterade än 50 års röstande till riksdagen anger.

För att vara än mer påstridig om vänsterorienteringen tror jag faktiskt inte att alla socialdemokratiska väljare ser sig som socialister eller ens vänster. Då återstår kulturredaktionernas journalister och vänsterpartistiska drömmare som ser en helt ny generation utvecklas som har dålig utbildningsgrad och inte känner till något om Komintern, den internationella kommunismens härjningar i forna Sovjet, centralasien, Östeuropa, Sydostasien, Kina m.fl.

Nordkorea som fortfarande existerar i all sin fasansfulla ideologi låtsas man inte existerar eller anser det missförstått och misstolkat  liksom Kuba.

Det finns de som anser att kommunismens kollaps berodde på imperialistisk ekonomisk terror mot dessa stater och som anser att att hundratals miljoner mördade människor i regimer som Sovjet, Kina och Kampuchea som de allra värsta skall jämföras med alla de döda som den västliga imperialismen orsakat. Ja, jisses!

Då behöver man inte undra varför Rossana Dinamarca i Vänsterpartiet kräver att skolan skall sluta undervisa eleverna i kommunismens brott. Ja, jisses en gång till!

Jag kommer med ett inlägg till där jag beskriver varför, enligt min uppfattning, kommunism inte kan fungera i praktiken.

 

 

Vaddådå? Har man rent mjöl i påsen…!

Nu med avslöjandet av den helt och totalt avlyssnade internettrafiken hörs en och annan röst som upprepar mantrat ”har man rent mjöl i påsen…. Jag har inget att dölja…. ” och så vidare. Mycket tänkvärt och begåvat. Säkerligen mycket omtyckt av myndigheterna både i Sverige och på andra ställen i världen. I USA har vi NSA som många menar är förkortning för No Such Agency men som enligt andra betyder National Security Agency. En hemlig organisation som lyder direkt under Vita Huset. Hur hemligt och hur antidemokratiskt som helst kan man tänka. Men de har väl rent mjöl i påsen, så vi kan vara lugna. Eller hur?

Dessa svenskar som på ett märkligt och synnerligen naivt sätt påstår att övervakningen är enbart av godo eftersom den ju bara riktar sig mot sådana som ”gjort” något. FRA, Säpo och många många andra gnuggar händerna och tänker, hurra, vi klarar oss ju inte utan dessa nyttiga idioter!

Dessutom bortser man ifrån att myndigheterna har ett sjukligt intresse att åtala och döma den förste som misstänks för ett brott. Detta intresse kan skönjas i mål som det eventuella mordet och styckningen av Catrine da Costa, Quick rättegångarna, Ulf-fallet med flera. Vi kan bara minnas insatserna från exempelvis Hanna Olsson, Christian Diesen, Christer van der Kwasth, Jovan Rajs, Claes Borgström med flera som inte har djupare intresse av rättvisan. Åtminstone inte i jämförelse med sina egna aspirationer. Vi kan också ta Mattias Gardell och Maria Svelands önskan att registrera folk med åsikter som går dem emot. Det repressiva samhället är uppenbarligen en dröm för dessa båda.

I detta sammanhang finns det alltså en pueril inställning att man kan stå utanför bara för att man är oskyldig. Att man har ”rent mjöl i påsen” och så vidare. Precis som att innan misstanke utdelas så frågar utredande myndighet objektet ifråga: Är du oskyldig? Har du rent mjöl i påsen? Och svarar man då ja, då får man gå.

Till dig som tror detta kan jag säga. Innan du överhuvudtaget märker någonting så har den utredande myndigheten redan skapat en katalog med dig som huvudperson. I denna har allt samlats som, implicit och indiciemässigt, talar emot dig. Du tror väl för bövelen inte att dom frågar vad du tycker först?

Det är då som det visar sig hur betydelsefulla journalister kan vara för vårt rättsmedvetande. Hade det inte varit för sådana som Per Lindeberg, Hannes Råstam, Janne Josefsson och några till så hade vi gått omkring och trott att det räckte med att vara oskyldig för att klara sig.

På varje av dessa journalisters namn finns det många som helt ryggradslöst anser sig må bäst av att stödja etablissemanget och det som för tillfället verkar mest comme il faut. Att utmana makten som den avtecknar sig nu gör man bara inte för då kanske de som betyder något inte tycker om en längre! Då är det bättre och känns mer beundransvärt att mobba privatpersoner som dristar sig att delta i debatten. Det känns säkrare!

Ja jösses, att gå rakryggad i denna värld befolkad av opportunister är en gåva som inte är given alla!

Twitterarkivet.

Jag fick en kommentar på mitt inlägg Demokratins nya ansikte av Jonte och detta är ett svar, om än bristfälligt, på denna eftersom jag inte klarar att lägga in bilder i kommentarsfältet.

Svaret till Jonte är:

Jag har äntligen blivit klok på hur man vaskar fram i Twitterarkivet men klarar bara av den ena sidan av diskussionen. Min egen alltså. Sedan får man fantisera på vilka fraser jag svarar. Men det rör sig om ICPs recension av Pär Ströms senaste bok som han (ICP) vägrade att läsa! Sedan hur man måste lita till de forskningsresultat som kommer från universiteten samt en jämförelse med fetma-forskningen.

Jag klarar inte av att lägga in bilderna här utan gör det på ett eget inlägg.

Här är bilderna på Tweetsen, läses nedifrån och upp. De 0,7% syftar naturligtvis till F!s valresultat.

 

ICP 12nov2012_II

ICP 12nov2012

Feminist? Jag? Not any more!

Jag har som många andra uppmärksammat debatten mellan Dennis Nörmark och Nina Björk om svensk feminism. Människor har rusat till försvar för båda. Nörmark med sin högst säregna åsikt om manligt och kvinnligt beteende, han är förvisso antropolog, samt kommunisten Nina Björk. Båda polariserar åsiktsstrecket.

Tillskyndare åt Björk har bland andra varit både Sydsvenskans politiske redaktör Heidi Avellan och dess kulturchef Rakel Chukri. Alltså två personer i hög chefsställning som ojar sig över orättvisorna mot kvinnor i samhället. Avellans artikel finns här och inslag av Chukri finns på DR här samt på Sydsvenskans Podradio här.

Jag konstaterar att dessa, Nina Björks och feminismens tillskyndare, använder någotsånär samma strategi. Män är rädda för att en dominans av kvinnliga makthavare skall bli verklighet. Av dem utsedda extremantifeminister som Pär Ström dras fram och tillskrivs åsikter de nog aldrig haft.

En kort kommentar till deras relation till Pär Ström. Jag kan inte tänka mig att någon av dem läst någonting av Pär Ström utan har helt enkelt kommit överens om att slugga med det namnet nu när Anders Behring Breivik som epitet är fördummande för givaren. Det skall bli intressant att se hur detta följs upp av konsensusjournalistikens fanbärare.

Det andra är ett förlöjligande av män som är skrämda av att deras maktpositioner skall rubbas och övertas av kvinnor. Detta är direkt imbecillt. Det finns ingen annan orsak att använda detta argument i debatten än om man vill orsaka förnedring av motståndaren och som distraktion från ämnet.

Låt mig förklara:

Jag har i ett långt arbetsliv innehaft höga chefspositioner där jag jobbat med både kvinnor och män. Jag har haft flera kvinnliga chefer och jag har haft många kvinnliga kolleger. Jag har varit med och utnämnt kvinnor till toppositioner i arbetslivet och jag har haft kvinnliga motståndare i tuffa förhandlingar. När jag arbetade med entreprenader träffade jag på mycket skickliga och högt kompetenta kvinnor som projektledare och entreprenadingenjörer. Ingen av dessa har blivit tilldelade sina höga tjänster för att de är kvinnor! Ingen!

Jag tror faktiskt att både Chukri och Avellan har sina tjänster för sina meriters skull, men de hade kanske trivts bättre om det varit för att de är kvinnor!

Därför är jag så jävla trött på det här tjafset att vi exempelvis inte har någon kvinnlig statsminister i Sverige. Än! Skall vi ha en statsminister som är kvinna? Vem representerar hon då? Alla svenska kvinnor? Skulle det vara så mycket bättre om vi hade en kvinnlig statsminister, bara för att det vore en kvinna? Hur dum får man bli?

Anledningen att vi inte har haft någon kvinnlig statsminister är för att ingen har varit bra nog! Inte ens Mona Sahlin som till slut ratades av sitt eget parti!

Jag skulle vilja se Margot Wahlström som svensk statsminister, inte för att hon är kvinna utan för att jag har förtroende för henne. Men hon ville inte ens ta chansen. Det finns andra kandidater som är tänkbara men kommer någon fram som kandidat enkom för att hon har det avgörande attributet kvinnligt kön, då kommer jag att protestera.

Kommer ni ihåg de tre personerna som fick dela Nobels fredspris för något år sedan?  Tawakul Karman, Ellen Johnson Sirleaf och Leyman Gbowee. De tilldelades fredspriset enligt svensk media för att de var kvinnor. Tre kvinnor tilldelas fredspriset ropades det ut. Det var alltså viktigare att de var kvinnor än vad de hade åstadkommit som människor! Kommer ni ihåg vad de åstadkommit, var för sig? Nä, men ni minns att de var kvinnor! Då har ni gjort helt rätt enligt svensk media.

Det som Chukri och Avellan tycks propagera för är att kvinnor skall lyftas fram för att ta plats. Eftersom kvinnor inte är duktiga nog, argumenterar inte bra nog, har en fysik som bara är en tredjedel av det som bedöms som minimikrav, ja då sänker vi kraven. För att detta skall fungera så måste vi göra det jobbigt för pojkarna. Vi sätter fälleben för dem i skolan, vi sänker kraven för flickorna och vi kvoterar fram jämställdheten.

Att inte alla flickor kan få toppositionerna i samhället, liksom att inte alla pojkar har tillgång till dessa tänker man inte på. Dessutom förbiser man helt och hållet att flickor kan själv. Att flickor har förmågan själva, de skall ges tillfälle, uppmuntran och stöd så klarar de detta utan att man för den skull måste slå undan benen för pojkarna.

Rädsla att förlora makt gäller alltså inte för mig, inte heller skräck att ta hand om hemmet själv, städa, stryka, tvätta. Detta klarar jag utan vidare. Vad jag inte klarar och vad jag vänder mig emot är alltså inte att kvinnor kommer att ta mer och mer plats i höga positioner utan att det görs med den klara föresatsen att pojkar skall hämmas. Allt utifrån en forskning och vetenskap som utgår ifrån föresatser som inte kan påvisas. En forskning som är exkluderande och elitistisk. En forskning som passar en del med idéer rotade i kommunismens mörka vrår.

Det som jag är mest emot är den sekteristiska dimensionen med tolkare och följare. Allt ifrågasättande skall bekämpas, alla som uttrycker tvivel skall stämplas och registreras.  Det är inget härvidlag som skiljer denna sekt från andra. Se på Dianetiken, eller Maranata, Moon-rörelsen eller andra sekteristiska läror, det har blivit för mycket sådant i den svenska debatten.

Det räcker inte att ta itu med de utbildningsproblem som finns, det våld som finns eller den diskriminering som finns. Nä, sekten har hittat både orsaken och lösningen på alla dessa problem.

Det är så finurligt att om man bekämpar män så blir allt bra.

Feminist? Jag? Not any more!

 

Vem är det som engagerar sig, m.m.? En uppföljning Nörmark vs. Björk.

Vem, tror ni, är det som engagerar sig i den debatt som pågår på medias kultursidor och på webben? Debatten som handlar om feminism, för och emot. Vem hittar denna debatt på ledarsidorna (en liten del finns där men huvudparten finns på kultursidorna) eller på familjesidorna eller på nöjen? Var kan man läsa om debatten i de många populära vetenskapliga tidskrifterna? Vad tror ni?

Och vem tusan läser kultursidorna för att inta åsikter från psykiskt labila tyckare?

Svar:

Endast skribenterna på konkurrenternas kulturredaktioner är min gissning. De skapar en debatt genom att ha samma åsikt, samma mening, fast lite ännu mera för att med emfas höja sig över populasen och de egna kollegerna. Fråga i umgänget, eller på stan hur folk tar del av denna debatt som handlar om saker som direkt påverkar exempelvis utbildningsväsendet. Man vet inte mer än att jämställdhet är bra, och att Uppdrag Granskning visat reportage hur ett politiskt manipulerat urval av debattörer utsatts för hot och hat. Och hur dessa får företräda ett helt fenomen som kallas för näthat. De som sett Uppdrag Granskning reagerar naturligtvis med avsky! Men de vet inte, de får inte reda på att det finns många av annan åsikt som hotas och hatas. Man visar inte exemplet med de två debattörer som ansåg sig tvungna att lämna debatten på grund av trakasserier, mobbing, hot och hat. Lämna debatten alltså, under upplevt tvång! Ur den förra kategorin är samtliga kvar, och bland dessa finns människor som uttryckte stor tillfredsställelse för de senares utmobbning.

Folk i gemen vet inte detta, inte på grund av totalt ointresse utan på grund av utelämnad information! Fråga runt. Jag tar med intresse del av resultatet av en sådan ställd rundfråga.

Och så skall man dessutom ställa sig frågan hur en journalist kan koka ihop följande smörja? Jo, Jens Liljestrand i Expressen Kultur. Liljestrand påstår att det finns en konsensus(censur) i svenska dagstidningar som hindrar publicering av visst material och skriver apropå detta:

”Tydligen upphör dock regeln att gälla när avsändaren skriver från andra sidan sundet. Det är den enda rimliga förklaringen till att DN i går tryckte en lång, grumlig drapa av antropologen Dennis Nørmark, som ………….”

Liljestrand förefaller inte ha begåvning nog att ironisera. Då undrar man naturligtvis, är detta en miss i publiceringen? Skulle det verkligen komma till läsarnas kännedom att de inte är vuxna nog att få all information? Kan tänka att han vet, som jag konstaterade tidigare, att detta dravel bara läses av det kotteri som han själv strävar att vara en del av, och som besätter poster på övriga kulturredaktioner runt om i Sverige.

För att se detta i ett sammanhang så bör man också ta del av debatten i Danmark. I Danmark diskuteras det med kan ni tro! Men naturligtvis inte så fint och bra som i Sverige. De har tillåtet olika åsikter och släpper också fram dessa i media. Kan ni tänka er så tokigt det blir?

Genom bloggen Tysta Tankar, @tystatankar, har jag uppmärksammats på denna radiodebatt i Dansk radio som efter 10:44 påbörjar en intressant debatt mellan Nörmark och Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri. Lyssna till den men framförallt ta er tid och lyssna till den efterföljande debatten om Nordiska Rådets, genom en expertgrupp, förslag om registrering av personer som uttrycker antifeministiska åsikter. ( I expertgruppen ingår Mattias Gardell och Maria Sveland!) Lyssna noga till den danske feministens Elisabeth Möller Jenssens(?) raka försvar för förslaget och rys. Man tror inte det är verklighet utan en dramatisering och nyuppsättning av Orwells 1984!

Tag sedan dessutom in vår manlighetsexpert Inti Chavéz Peréz som anser att feminism och genusforskning är så svårt att det absolut inte bör diskuteras av okunniga vanliga människor. Denna senare tanke är så hundraprocentigt sekteristisk att det krävs en stor portion begåvningsbrist för att missa detta! Det är så självklart att trons heliga böcker inte får uttolkas av andra än dess högvurna prästerskap. (Jag vet att högvurna syftar till börd, men håll med om att det finns en viss ny adel i landet!)

Ett annat exempel som faktiskt berör både censurförespråkarna och prästerskapet obestridliga tolkningsföreträde gäller en debatt som hölls på Umeå Högskola, med inbjudan av Elisabeth (Lisa) Jansson. Rubriken innehöll ”diskussion om yttrandefrihetens gränser”. Jag kunde inte låta bli att kommentera att en begränsad yttrandefrihet är väl ingen yttrandefrihet. Man får uttrycka sin åsikt hur man vill anser jag, men kan bli åtalad eller stämd om det innehåller hets mot folkgrupp eller andra direkta hot.  Allting får alltså sägas men avgörande är hur och var för att man skall kunna utfärda sanktioner. Jag påpekade detta och när det framgick att jag inte var ”skriftlärd” fick jag höra att jag bara framförde ”tyckande”. Är det inte så det går till i en demokrati? Folk skall få tycka och tänka och uttrycka sig hur som helst? Att våra parlamentariker väljs på dessa grunder och inte av en elit som ”vet” är väl grundbulten.

Det finns ingen på nätet tillgänglig inspelning eller referat av tillställningen (vad jag kunnat hitta) men rubriceringen av debatten ändrades så att ordet begränsning eller gräns försvann. Men min reflektion går ut på den Macchiavelliska insikten att folket blir bara bångstyrigt om de vet för mycket. (Ni som hittar detta hos Macchiavelli kan väl meddela!)

Ytterligare en detalj i detta de fåvitskas interna diskussion på nätet och framförallt på Twitter har kommenterats av Robert Aschberg. Ni vet han journalisten som lyckades göra prutt- och bajsjournalistiken till vetenskap. Denne narcissist har beskrivit Twitter som ett forum för amatörer. Hade det varit så att de kolleger till honom som skriver på Twitter inte hade gjort det, hade säkert epitetet blivit idioter istället. Såna som jag alltså! Aschberg hatar Twitter så klart. Han har ju inte makt att redigera vad folk skriver och vilka åsikter de framför. Denna maktlöshet att folk får framföra budskap utan att bli överröstade av en gapande journalist blir nog för mycket för personer som Aschberg. Han är inte ensam, tyvärr!

Jag har kollat i min bekantskapskrets som till större delen består av professionella med stort kunnande socialt och allmänt. Jag är övertygad om att de har större insikter i kvantmekanikens mysterier än i de gensusvetenskapliga stollerierna som propsar på att få implementeras för påverkan av folks vardagsliv.  Detta är inte diskuterbart utan tillhandahålls över huvudet på folk med mediernas goda minne.

Vi kan konstatera att förespråkarna för den totalitära staten har återigen blivit högröstade och propagandan framförs av dagens opportunister, de fullständigt ryggradslösa kulturredaktionerna. Det finns undantag, klara sådana och dessa skall högaktas och behandlas väl. Men det konstiga är när de beröms för sin kritik så har de en konstig förmåga att ändå söka sig till opportunismens trygga famn.

Demokratins nya ansikte.

Som ni kanske vet så hade SR P1 igår efter kl 17 en ”debatt” om feminism där man hade som gäster Ivar Arpi, ledarskribent i SvD och Inti Chavéz Peréz som är expert i regeringens utredningsgrupp om mansrollen. Jämställdhetsminister Maria Arnholms liberalfeministiska projekt. (Genom ett felslag lyckades jag skriva jämställdhetsmonstret! Freudianskt? Jag försäkrar det ligger i alla fall ingen som helst sexuell baktanke i detta. Som ni kan se så korrigerade jag felslaget.)

I den debatt som de facto uppstod överraskades jag av en sak. Nämligen att Ivar Arpi nämnde extremfeminismen och dess avarter med Maria Sveland som exempel på förövare och Pelle Billing och Pär Ström som offer. Arpi sade en hel del annat övervägt och bra förutom detta. Det slog mig emellertid att det var väldigt modigt av Ivar Arpi att framhålla dessa namn som han gjorde. Att i ett sådant här sammanhang nämna de båda herrarna måste ha varit fyllt med ångest. Vissa tokdebattörer jämställer ju de båda med Anders Breivik och dennes fruktansvärda brott.

Peréz håller med och tillflikar att de som diskuterar feminism idag på de forum som står till buds för oss vanliga människor är en okunniga om feminism. (Jag tänker då på Lady Dahmer, Fanny Åström, Hannah Lemoine, Nina Ruthström. Kan han mena dessa feminister?) Han beskriver genuskunskapen som mycket svår att få fullt grepp om och väldigt få har läst och förstått tillräckligt mycket för att kunna debattera.

Jag tänker då på och får associationer till kvantmekaniken. En jämförelse att göra kanske? Det är inte många som kan ge sig in i den diskussionen. Det är väl samma sak med feminismen? Ja om det nu hade varit så att forskare inom kvantmekanikens område påtvingat oss ett sätt att agera så att det överensstämmer med kvantmekanikens idé. Känns det så? Nä, inte alls! Men genusforskningen i Inti Chavéz Peréz tappning går ut på det. Att  människors (läs mäns) genetiskt och epigenetiskt nedärvda uttryck skall tvångsförändras på vetenskapliga grunder som är högst tvivelaktiga eftersom de utgår från lösa teorier som ”bevisas”.

Jag har haft en tidigare twitterdiskussion med Inti Chavéz Peréz (han blir ICP från nu!) där han påpekar faktum att ett sådant system inte kan diskuteras och inte skall föreläggas ens riksdagen! Inte ens riksdagen? Det får inte debatteras i stugorna eftersom vi tänker fel och det får inte vara föremål för en parlamentarisk diskussion heller. Det skall bara implementeras över våra huvuden.

Ivar Arpi, kunde du inte åtminstone ha frågat regeringsexperten ICP om hans syn på detta?

Samtidigt som ICP intar en totalitär och odemokratisk hållning till den feminismen som bara(?) han kan och som han vill skall implementeras i alla aspekter av vårt liv, så har han mage att säga: Jamen, feminismen jobbar visst med mansfrågor. Feminismen jobbar med frågor som skall skapa förbättringar för män! Javisst, om du är dum nog att tro att alla män behöver en korrigering eftersom det finns män som är våldsverkare.

Är det jämställdhetsministerns avsikt att hela projektet skall fullföljas utan diskussion och sedan implementeras genom statliga verk som exempelvis skolverket? Var blev den liberala tanken av i Folkpartiet? Eller är det bara opportunism som gäller? Man brukar skälla politiker för vara populistiska i stället för opportuna. Men populistisk avser en politik som tillfredsställer populasen, med opportunism vill man låsa upp de stängda dörrarna och komma in i kotteriets salonger. Därför!

Post Navigation