snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “juli, 2013”

Vad får du lov att tycka, käre feminist?

Tycker du något? Är det någon som bryr sig?

Låt oss försöka bena ut vad ett tyckande är.

Tyckande kan vara i betydelsen åsikt, det vill säga, åsikt är en smalare del av och ingår i fenomenet tyckande.

Om vi börjar med åsikt så är det något vi var och en bär med oss och hänger oss åt, som har sitt ursprung i vad vi har upplevt, vilken erfarenhet vi har införskaffat samt till en del vad vi har lärt oss från media eller ifrån studier. Påverkan från personer som vi gjort oss beroende av ekonomiskt, socialt eller känslomässigt kan utgöra en särskilt tung del av vår åsiktsbildning. Vad som förefaller vara en mindre, ibland helt frånvarande, del av åsiktsbildandet är logik och verklighetsanknytning. Det är oftast viktigare att ha samma åsikt som alla andra i gruppen än att ägna sig åt någon form av analys och ifrågasättande ställningstagande.

Tyckande är ett vidare begrepp och kan ibland förmodas innehålla utsagor som kastas ut som en test. Som ett bete på en krok som kan halas in med något på eller så gör man ett försök till, med ett annat bete. Man provar ett nytt reviderat tyck.

Varför är det från skolat håll så viktigt att framhålla att tyckande är ett oskolat sätt att uttrycka sig och som man inom skolningen kan ha överseende med och därmed ignorera? Jag har ett exempel som kan förklara vad man har skolning till, i vilket sammanhang som man kan utkräva akademiska referenser.

Jag har erfarenhet av följande. I en affärsrelation hamnade vi i en som vi tyckte ofördelaktig och förfördelad position. Saken fördes till domstol och var ivrigt påhejad av en advokatbyrå (amerikansk) som såg sin ersättning tryggad. I sin iver tyckte byråns representant att detta var en enkel process och att den borde vinnas. Istället tvålades vi till så att det blev både gråt och tandagnisslan. Vi skulle naturligtvis ha sagt till advokaten att vi ämnade inte betala tusen dollar i timmen för att han skulle komma och tycka! Det hade vi själv kunnat göra. I stället skulle han med sina inre och yttre akademiska resurser tagit fram underlag för att målet var möjligt eller omöjligt att vinna. Exempel från liknande mål vore bra. I stället stannade han vid ett tyckande som var helt förödande. Ett fullständigt onödigt engagemang! Under alla omständigheter är det exempel på förfärligt och malplacerat tyckande. Inom andra områden finns det ett otvivelaktigt krav på professionellt kunnande, som till exempel hjärtoperationer eller kamaxelremsbyte på en Hyundai. Det finns emellertid så många andra tillfällen där man i demokratisk anda måste uppmana människor att tycka mera självständigt. Att ifrågasätta!

Nu kommer frågan. Kan man bara ha ett godkänt tyckande om man har en akademisk poängstinn utbildning. Kan man tycka i frågor som rör kärnfysik om man har sin utbildning inom humaniora? Javisst kan man det! Men kan man samtidigt säga att den som inte har sin utbildning inom humaniora kan ha en åsikt om kärnfysik utan att vara kärnfysiker? Ja här synes gå en gräns. En professor inom vad som helst har rättighet att uttala sig om vadsomhelst till skillnad från andra som då bara tycker.  Är det inte på något sätt mer sannolikt att en specialist på ett ämne har ganska grunda insikter i alla andra ämnen. Kanske grundare än den medelmåttligt kunniga svenske debattören?

Nåväl, jag har själv blivit avspisad vid ifrågasättande argumentation med ”nu tycker du bara” eller ”läs på” vilket indikerar att mina referenser inte duger för att ha en åsikt i vissa samhällsfrågor. Kom ihåg att detta gällde inte kärnfysik, organtransplantationsteknik, eller kvantmekanik utan frågor som rör exempelvis utbildning, jämställdhet och tryckfrihet. Vad man implicit menar är att om jag läst samma skrifter som de gjort så borde jag också ha samma åsikt som de har.  Man har alltså inte förmåga, ork eller intresse att tillåta någon ifrågasättande argumentation eftersom detta stör den konsensus man eftersträvar.

Till yttermera visso så existerar det formliga imbeciller som gör jämförelser mellan humaniora och naturvetenskapliga discipliner. Framförallt en jämförelse mellan genusvetenskap och fysik där man hävdar att osäkerheten i fysiken är större än i genusvetenskapen. Att ifrågasättandet är större, att diskussionerna är större och bittrare. Javisst, men alla fysikaliska teorier är belagda med matematiska modeller som kan verifiera det förutsagda. Belägget för de genusvetenskapliga teorierna ligger i att allt ifrågasättande angrips med en sådan frenesi att det liknar inkvisitorisk hädelseanklagelse. Många gånger åtföljd av oresonligt hat som främst kommer från de indoktrinerade fottrupperna.

Nu skulle man som normalskeptiker kunna fråga sig var underlaget, referenserna finns till dessa grava anklagelser om den splendid isolation som genusveteriet tycks befinna sig i. Massvis! Det finns hur mycket som helst. Försök gå ut och ifrågasätt könsmaktsordningen eller patriarkatet och se vad som händer. Det kommer inte mycket från institutionerna men fotfolket, bloggarna kommer att önska att du skall DÖÖÖÖÖÖ! Eller skämta om det och du skall hör ”FUCK YOU, FUCK YOU, FUCK YOU” från en professor som kränkt lämnar tillställningen!

Ta samtidigt och leta i vetenskapliga tidskrifter och i radio/tv efter intressanta vetenskapliga rön som nyligen presenteras inom genusvetenskapen. Har ni verkligen missat alla dessa?

Däremot kan ni mycket väl efter lite letande hitta de direktiv som förskolelärare och lågstadielärare fått i sin yrkesutövning och som vilar på tvivelaktig vetenskap. Utan någon som helst diskussion har dessa anpassats för att ”ingen vill väl vara emot jämställdhet”. Eller hur?

Lite mer länkar och referenser har jag samlat i tidigare inlägg här och här.

För att ytterligare visa på den avgrundsdjupa skillnaden mellan de omnämnda disciplinerna, så är det ingen som tvingar någon att aktivt tro på den senaste kosmologiska modellen eller de senaste rönen inom kvantmekaniken. Genusvetenskapens rön pushas däremot ut i samhället med största kraft och med början på barn i förskolan. De som inte anammar vad som anses som genusvetenskapligt riktigt betecknas med de grövsta invektiv.

Vad som nu händer går utmärkt att studera på diverse bloggsidor där man diskuterar vad som är rätt tyckande för att vara riktig feminist. Det finns så många män som inte nog kan uttrycka sitt medhåll men som får se sig ignorerade eftersom de inte har de rätta förutsättningarna.

Vad tycker du själv?

Jag hatar såna som du! – Fast inte dig, så du behöver inte ta åt dig!

Jag läser idag, 13 juli 2013, om det massiva hat som visas mellan olika grupper i samhället. Det visar sig att de båda grupperna befolkas av medborgare av olika sex och genus. Det ena hatet är oresonligt och bryter ut i irrelevanta uttryck och riktar sig enbart mot kvinnor. Det andra är relevant och försvarbart och riktar sig enbart mot män. Låter det konstigt? Följ med!

Damlandslaget i fotboll, av mig högst beundrat med sina världsstjärnor varav Pia Sundhage kanske är störst, gör en diskutabel insats mot Danmark i första EM matchen. Man missar de båda straffsparkar som man får sig tilldömda och detta är väl förmodligen i sammanhanget katastrofalt. De många kommentarerna har inte varit nådiga, både de på tidningarnas sportsidor såväl som de som återfinnes på de sociala medierna. Av de senare förevisas och retweetas en skärmdump som tagits just för ändamålet att visa vilket sexistiskt hat som finns. Skärmdumpen finns på @kwasbeb (Jack Werner) och kan ses här. Werner betitlar sidan ”svenska unga män med åsikter” vilket blir en någotsånär likadan som min rubrik ovan, fast något beskuren. Skärmdumpen består av ett ihopklippt urval av stolliga och ytterst sexistiska omdömen. Närmre räknat tio stycken av dem. Det finns säkert fler, miljoner av dem med samma sexistiska stil och mening, ett uttryck för hat mot kvinnor i allmänhet och damlandslaget i synnerhet. Man kan av förklarliga skäl inte ta med alla miljonerna av sexistiska tweets och FB-likes, men däremot kan man utan vidare anslå tonen att detta hat är utmärkande för ”svenska unga män” och kan därmed också förklara det relevanta och naturliga hatet mot alla män.

Anja Gatu, Sydsvenskans kunniga sportchef, gör något som fullständigt bryter mönstret för alla dessa uttalanden om de tio sexistiska hatbudskapen. Hon nämner att det är ”vissa” män som drivs av detta hat. Jag behöver inte känna mig skyldig för dessa tio tweets och det tackar jag för. Har månde Sydsvenskan antaget en ny policy vad gäller mäns kollektiva skuld eller var det ett olycksfall i arbetet kanske?

Nu är det dessutom så att kritiken mot damlandslagets insats har varit frän i de flesta sammanhang. Kritiken har framförts i tidningar och i etern. Har inte detta varit hatiskt eller är det bara de 10 tweetsen som skall uppmärksammas. Det konstiga är att det som uppvisas är 10 förfärligt sexistiska tweets som får representera åsikter hos en stor andel av befolkningen, det vill säga, alla män. Anja Gatu inskränker sig till vissa män, tack! Är dessa misogyna tweets värda den uppmärksamhet som egentligen svenska damlandslaget i fotboll borde ha? Säljer det lösnummer? Ja, vem vet? I vilket fall som helst är det en injektion för dem som antagit som sin uppgift att framföra det självklart relevanta och rättfärdigt goda hatet, misandrin!

Sedan läser jag en sida på genusdebatten.se, som vanligt med väl underbyggda kommentarer av hög kunskapsnivå. Kolla här och försök hitta något kvinnohat i kommentarerna. Ni kommer att i stor utsträckning i stället hitta välbelagda kommentarer med upplysningar som uppenbart har gått förlorade i den av ideologiskt propagande funktionsnedsatta omvärlden där sanning och fakta blivit underordnat tyckande och konsensuskrävande resonemang.

Nu är allt detta med berömmet till genusdebattens kommentatorer en sanning med brister varav en kan representeras av Axel Edgren som med rätta ger sig in i debatten. Han är naturligtvis välkommen, det är ju precis så en debatt skall se ut. Representanter från motsatta åsiktspoler skall delta. Det är detta som blir intressant för nu kommer det tunga artilleriet in med referenser och hänvisningar som borde kunna få vem som helst att ställa en fråga, i betydelsen ifrågasätta.

Nu gäller det hatet, det goda hatet och det onda hatet. Det onda hatet riktat mot kvinnor, misogynin, går inte att finna i kommentarsfältet. Det goda hatet låter sig representeras av Edgren som utan vidare låter förklara att han hatar antifeminister varvid en av kvinnorna i kommentarsfältet frågar honom vad hon gjort honom efter som han hatar henne? Edgren har inte fattat att han har hamnat i en öppen debatt där krav ställs på belägg och referenser och där man fritt ifrågasätter vilka påståenden som helst. Nä, han passar nog bättre i en konsensusdebatt där han kan få vara den som tycker mycket mer än någon annan fast ändå lika!

Glöm inte att följa @AxelEdgren på Twitter!

Gabriel Stille är också en man som sällar sig till det goda hatets upplysta män. Han kan förklara varför män är hatade, enkelt genom att bland annat hänvisa till SCUM-manifestet. Ja, se här i klippet:

Gabriel Stille

 

Av twittrandet förstår man att Gabriel Stille har lyckats lösa alla livets mysterier och kan utan redovisning av undersökningsmaterialet eller annat verifikat tycka hur klokt som helst. Han kan säkert bli mycket populär inom vissa kretsar, det kan till och med vara så att hans insikter måste framhållas i funktionen som utbildare. Lite opportunt kan tänkas, men, men!

Låt oss följa den understa tweeten med sin hänvisning till @niklasg lilla nattweet.

NiklasHellgren

 

Här ser man en sanningssägare till med rätt polaritet på sitt hat. Vad har hänt? Vad gör en man(?) så infernaliskt hatisk? Vad får en man att bli så hatisk mot män att han måste söka tröst genom att krypa ner till sin dotter? Jag känner mig verkligen vilse här, jag fattar inte vad det är för känslor han beskriver. Söka tröst hos sin dotter? Krypa ner till sin dotter? Hur är han funtad, eller är han full? Eller är det bara jag som stelnat till under och i det patriarkala förtrycket och anser att det är mer normalt att en dotter kryper ned till sin pappa för tröst än tvärtom. Om detta skulle behövas hur gör de då? Knäpper med fingrarna och swisch så är allt borta?

Och så tänker jag på Axel Edgren som varnar för att ”män kan råka begå våldtäkt”. Ett fullständigt bisarrt uttryck för misandri som jag tyckte då när jag först läste det. Men jag börjar förstå vad han menar.

Och kanske börjar jag också tycka att män är svin!

Logistik, det är svårt det!

Jag sitter och lyssnar på RingP1 och Anna-Lena Ringarp försöker på ett mjukt sätt få koll på åsikterna som rings in. Folk verkar ha skaffat sig en åsikt om nästan allting. För det mesta med en hyfsad insikt i bakgrunden men ofta, alltför ofta utan någon som helst insikt i bakomliggande faktorer. Så är det väl möjligen för oss alla, vi missar någon viktig aspekt när vi uttalar oss tvärsäkert om något vi egentligen inte har full koll på.

Någonting som engagerar många är bilism och trafik. Ibland får man för sig att det finns människor boende i våra städer som anser det möjligt att utöva alla stadens nödvändigheter med gångstråk och cykelvägar. Och som en självklarhet hakar vissa politiker på denna typ av oro för utvecklingen eller den rena avundsjuka som folk uttrycker. Några vill nog bara förbjuda allt som inte intresserar dem själva.

Nu hakar som sagt politikerna på och strör visioner kring sig med fordonslösa innerstäder som förtätas enligt förslag genom att bygga på ytor som idag ockuperas av gator och vägar. (V och MP i Malmö exempelvis.) Tanken är alltså att man skall förtäta staden samtidigt som man skall försvåra för trafiken!

Då undrar man, hur tänker de då?

Det finns ett nytt ord som användes lite för lite vid beslut tagna i olika politiska fullmäktigeförsamlingar. Beslut vars underlag har tagits fram av tjänstemän på förslag av politiker. Det nya ordet är ”konsekvensanalys”. Det betyder att vid alla beslut som tages skall konsekvenserna värderas så att även negativa effekter vägs in. Tillvägagångssättet är så självklart att man inte ens hade ett ord för det en gång i tiden. Nödvändigheten av ett ord visar bara att man tidigare dragit iväg med sina beslut utan vidare tanke för konsekvenserna. Någon har alltså börjat med att fråga: ”men har ni tänkt på konsekvenserna?” Konsekvensanalys alltså!  Nödvändigheten av ordet skrämmer en, eller hur?

Om staden förtätas på föreslaget sätt, blir förutsättningen att de som lever där inte har något större behov av att förflytta sig. De måste arbeta och bo på samma ställe, distansarbete hemifrån är ju väldigt vanligt nuförtiden, sägs det. Ja för en liten bråkdel av arbetsstyrkan som har denna möjlighet. Men säg att alla, kanske femtiotusen, som bor i den förtätade staden kan bo och arbeta utan att behöva större förflyttningar. Då har vi problemet med att de behöver förnödenheter, livsmedel och sådant onödigt tjafs. Då finns det två möjligheter. Antingen transporteras förnödenheterna in dit människor bor eller så tar sig människor till varorna och transporterar själv kilometervis på bussen, på cykeln eller dragandes på en matvagn. Om det inte är möbler eller dylikt de behöver.

Allt detta på trängre gator med långsammare trafik. Räkna med att hälften, säg tjugofemtusen människor, måste transporteras till arbeten, marknader, dagis och alla andra tänkbara nödvändigheter under loppet av några timmar på förmiddagen samt samma på eftermiddagen samtidigt som ett antal har behov att resa motsatt väg samtidigt. Det rör sig om ett par hundra bussar vid ungefär samma tillfälle enbart om alla skall på samma håll. Många fler om de skall till olika destinationer. Konsekvensanalys? Någon?

Dessutom har de båda bakåtsträvande och tillväxtfientliga partierna lyckat göra frågan till en genusfråga, kvinnor kör ju mindre bil än män och detta rättas till om männen förbjuds att köra bil. Samma analys gör man när man säger att det är en klassfråga, rika förbjuds och därmed blir det en klassutjämningsfråga.

Man hör parallella diskussioner eller liknande om broar och tunnlar. Människor ser det som personliga lösningar i stället för som samhällslösningar. Den mest kända diskussionen gäller tågtunneln genom Hallandsåsen. De flesta menar att den är onödig eftersom man bara tjänar tio minuter på en resa mellan Halmstad och Helsingborg. Javisst, men det rör kanske femhundra tåg i vardera riktningen per dag! Då kan man börja räkna på besparingar. Detsamma gäller alla broar och tunnlar, det kallas infrastruktur och är nödvändig för att samhället skall fungera effektivt. Folk och varor måste kunna transporteras, det är bara vissa småpartier som i populistisk anda kan förleda ett missnöje i tillväxtfientlig riktning.

Det finns kanske någon som kan förklara för mig hur allt skall bli bättre med sådana huvudlösa förslag. Varsågod i så fall!

 

Vilka är bristerna i kunskap och erfarenhet?

Förra inlägget handlade om ett ifrågasättande av den enkla ordning som både kommunism och vänsterfeminism önskar skall gälla för att vi skall leva ett lyckligt liv. Inför inlägget ställde jag några frågor till några kommunister på deras respektive bloggar. Ni finner länkar till deras bloggar här och jag uppmanar alla till att besöka dem för att bilda en egen uppfattning om vad det egentligen rör sig om. Kommunism och feminism.

Mina frågor gällde, om man som de föreslår skall fördela tillgången av resurser till befolkningen med en insats av mottagarna som jag uppfattar som frivillig. Man skall nämligen inte behöva arbeta. Och i synnerhet inte arbeta för någon annan! Då undrar jag, vem skall sköta tillverkningen av livsmedel och förnödenheter som vi, befolkningen, behöver. För att inte tala om artiklar som tillkommer för att kunna leva ett någorlunda modernt och bekvämt liv? Vem sköter tillverkningen? Vem förädlar dessa oändliga resurser som får människor att bli mätta, torra och slippa frysa? En av dem påstår dessutom att det är samhällets överskott som skall fördelas bland folket. Vilket överskott? Var finns detta överskott? Jag menar att detta överskott måste produceras varje dag, varje timme, av någon för någon annan. Om ingen tillför arbete för tillverkning av överskottet så kommer det inte att finnas något överskott, inte ens ett tillräckligt underlag för att undvika misär kommer det att finnas.

Man kan ju också leka med tanken att det finns ett överskott att fördela som idag innehas av vad som populärt kallas för kapitalister. Det stämmer, obestridligen finns det människor som har tilldelats eller roffat åt sig stora förmögenheter och som kan tänkas ha det orättfärdigt bra. Låt oss titta på de mest förmögna i vårt land. Kan vi fördela deras förmögenheter så att vi andra skall kunna sluta arbeta? Ja absolut, för en kort stund helt säkert. Men sedan blir det besvärligt.

Innan jag fortsätter med mina egna invändningar tänker jag att ni kan ta del av tidigare försök att kollektivisera privat förmögenhet. Detta gällde inte stormrika industrimän utan jordägande bönder, så kallade kulaker. De ansågs orättmätigt inneha egendom som egentligen tillhörde folket. Resultatet blev massmord och svältdöd. Läs om detta här.

Om vi går till Europa och Sverige och att vi dryga nio miljoner medborgare går till Kamprad (eller Wallenberg eller Persson eller någon annan, med flera) och kräver vår niomiljondel av hans förmögenhet. Vad skulle vi få? Några kronor, helt säkert, men resten hade bestått av innehav i Ikea. Ett innehav som vid denna aktion blivit helt värdelöst. Hade detta räckt för vår tillfredsställelse? Hade vi kunnat sluta arbeta då? Tja, vad tror ni? Jag vet  att några i sin skadeglädje hade blivit helt nöjda!

Nu påstår ju andra att kollektiviseringen inte skall ske på ett så revolutionärt sätt utan skall inskränka sig till varje enskild arbetsplats som därmed övertas av de anställda. Javisst, hur långt har man då kommit? För en enskild anställd förändrar detta ingenting. Om man vill upprätthålla produktionen, förändras ingenting. Allting blir som förut, men man har förment reducerat samhällets parasiter som lever på andras arbete till en annan grupp.

Vi kommer också att ha en grupp före detta medborgare som motsätter sig att godtyckligt ha berövats alla sina tillgångar. Men det kommer att lösas praktiskt med läger och arkebuseringar, det visar historien. Det går bra att redan nu konstatera att alla diskussioner kommer att förbjudas. Man anser redan nu att debatt är onödigt och dessutom att ta del av andra åsikter är bara dumt.

Nu vet jag att mitt resonemang kommer att anses vara utomordentligt naivt och ickeakademiskt. Jag har inte ett enda filosofisk citat att referera till och inser att detta kan betecknas vara en brist för att en fortsatt diskussion skall kunna föras .

Om man bortser från ett litet antal äldre stofiler, med av penningar till bredden fyllda bankvalv, så är det ungdomar med enbart akademisk erfarenhet som är de mest troende kommunisterna idag. De vet hur man citerar Marx och Engels, känner till Focault och vet allt om repressiva teorier. Men de klarar inte att ens teoretiskt förse ett bord med mat eller en barnfamilj med förnödenheter. Inte om de själv måste skapa dessa resursers underlag i alla fall. Kommer det från butiken direkt klarar de det förmodligen, men förståelsen för dess tillkomst existerar inte!

Vi andra som har akademin långt bakom oss eller som helt saknar denna erfarenhet, vilka brister i kunskap och erfarenhet är det som orsakar att vi inte kan ha samma klara övertygelse som de unga akademikerna?

Hemma hos kommunister!

Jag är en dålig skribent med ynkligt liten produktion. Detta fast uppslagen regnar tätt som ett ösregn. Jag far hit och dit och till slut har aktualiteten försvunnit. Därför blir mina inlägg oftast generellt hållna och i högsta grad inaktuella. Detta trots Femenaktioner, Almedalshysterier, Snowdenavslöjanden, Egyptiska upproret, etc, etc!

Jag siktar in mig på de två ämnen jag anser mest bör ifrågasättas, det vill säga Feminism/Genusvetenskap och Kommunism. Egentligen är det stora bekymret det hopplöst atrofiska utbildningssystem som vi har i Sverige. Ett system som spottar ut sämre och sämre förberedda studenter vars kunskapsnivå sjunker för varje år som går och för varje tillskyndad hysterisk åtgärd som förblindade politiker låter sig övertalas att vidta. Det är belagt att det är pojkar som det går sämst för, men de får skylla sig själv och måste ändra sig och bli mer som flickor. Flickor är också förlorare och visar vid en internationell jämförelse kraftigt försämrade resultat. För flickor har man dock tänkt sig att sätta in stöd och hjälp eftersom de är utsatta för illvilliga strukturer. Detta förklarar våra världsmästare till pedagoger för de sju- åttaåriga elever som storögt gör allt för att förstå!

Läs Tanja Bergkvists högst intelligenta och roliga blogg som handlar om just detta! Förutom Tanja så läs även Mats Olsson på Tysta tankar som också har en del att säga om utbildningssystemet. Mats är emellertid själv en del av det och verkar mera subtil och modererad i sin kritik.

Det är alltså det svenska utbildningssystemet som oroar mest eftersom detta är tänkt att producera de fantasimänniskor som man föreställer sig skall befolka världens första helt homogent rena feministiska stat. Att detta har en tydlig likhet med den fantiserade och inte ens i teorin fungerande kommunistiska staten är lätt att se. Det är nämligen människor med en kommunistisk ideologi som är mest rabiata feminister. Många av de män som med frenesi på ett frustande sätt stöder feminismen är kommunistiska i sin politiska hållning. Att många ser vinning och avancemang i sin opportunism framstår både som solklart och obestridligt.

För mig är det helt obegripligt att den sittande regeringen inte har bättre förståelse för vad som sker. Att dessa liberaler, som de gärna vill kalla sig, inte ser den tydligt totalitära ideologin som visar sig. Feminismen tillåter inte kritik eller ifrågasättande och kallar sina meningsmotståndare för hatare. Man vill inget hellre än skapa lagar som förbjuder ifrågasättande och vill registrera meningsmotståndare. Låter det som gamla tiders Sovjetunionen eller inte för så länge sedan i DDR? Jamen såklart, det är ditåt man siktar. Och detta förstår inte regeringen. Vad är de rädda för? Att Feministisk initiativ skall ta röster från dem? Glöm det, Fi tar röster från V. Däremot får regeringens enögda politik väljare att skynda till SD. Det sistnämnda är emellertid inte ett alternativ i min värld!

Jag har ställt en fråga till Piratpartiets utbildningspolitiske talesman Erik Einarsson huruvida partiet stöder ”SOU 2009:64″ eller ” Genus och text – När kan man tala om jämställdhet i läromedel?” (Tack återigen Tanja Bergkvist!) Om jag får svar tänker jag delge er detta i ett inlägg. Jag uppmanar alla som har intresse att ställa frågan till det eller de parti som man intresserar sig för.

Tillbaka till ämnet. Detta skulle bli ett kort inlägg hade jag tänkt men det sprack redan där.

För att kunna ifrågasätta de som stöder kommunismen lade jag in en kommentar på Fanny Åströms blogg  som jag tycker ni bör ta del av. Se särskilt på kommentar 2 av John Park så förstår ni nog varför kommunism inte ens kan fungera i teorin! Jag upptäckte att Isak Gerson (@laxsill) mycket passande gjorde ett inlägg på sin blogg där han ifrågasatte liberalismen. Detta kommenterade jag också och bege er dit för att kolla. Med Gerson uppstod en liten dialog som avslutades med en kommentar från mig. Från Fanny kom inte ett knyst. Jag kan bara dra slutsatsen att för kommunismens ideologer liksom för feminismens skarpaste genier (Fanny Åström) finns inte tillräckligt med fasta argument för att klara av en diskussion. Kolla TV-sända debatter, man överröstar, pratar i munnen och använder härskartekniker långt innan man ger ett argument. I skrift nämner man helt enkelt något annat av ingen relevans alls och lämnar debatten när man märker att argumenten tryter. En baddare på denna teknik är Inti Chavéz Peréz som inte klarar av att argumentera alls om han känner sig det minsta ifrågasatt. Han kan avgöra en debatt med ”läs på!” eller ”jag tänker inte lägga tid på din utbildning!”. Härskartekniker? Tja!

Man kan inte vara liberal och förespråka totalitarism samtidigt. Det krockar så att säga. Feminismen är totalitär eftersom den förutsätter likriktning av åsikter och förbjuder oliktänkande! Det gör inte liberalismen.

Gör ett besök på dessa bloggar och visa er åsikt om deras idéer. Jag är säker på att våra argument mot de totalitära idéerna som finns både inom feminismen och inom kommunismen är både relevanta och förståeliga!

 

 

Post Navigation