snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “augusti, 2013”

Att ha rätt åsikt.

Min enorma aktualitetssträvan är betydligt mer begränsad än min tveksamma ironiska förmåga vilket gör att följande inlägg kanske tycks lite ålderstiget. Det finns kanske till och med de som har glömt vad det handlar om.

Till skillnad från vissa storbloggare har jag inte, fast tid funnits därtill, stuckit upp fingret för att försäkra mig om riktningen på blåsten. Denna typ av klandervärd opportunism skall jag undanbe mig eftersom den inte gynnar mig alls.

Nå, i alla fall, på förekommen anledning vill jag kommentera det som har rubricerats med frågan ”Idrott och politik, hör de ihop?”. De flesta skribenter hävdar att det gör det. Som vanligt kan man anta att ledarna inom friidrottsförbundet och i Sveriges Olympiska Kommitté har en annan uppfattning.

Vad skulle kunna vara problemet? När ryska myndigheter stiftar en lag som klart visar att dessa inte har eller tänker ha någon respekt eller överseende med HBTQ-rörelsen så reagerar omvärlden mycket kritiskt, åtminstone den del som anser sig upplyst och demokratisk. Inte bara i ett kränkningsperspektiv utan man missförstår avsikten med lagen och framförallt att lagen representeras av ett starkt folkligt stöd. Det kan förklara stavhopparen Jelena Isembayevas tidiga reaktion på protesterna. Man skulle dessutom kunna påstå att vi i vårt land lätt skulle kunna mäta in samma åsikter här för några decennier sedan. Ryssarna är lite efter, men med upplysning och utveckling kommer de att  snart vara i kapp.

Men vi uppfattar inte det ryska folket som något som kan ha en egen åsikt om vi anser den vara fel. Till skillnad från nationer som Sydsudan, Uganda, Somalia och Nigeria med flera som infört eller håller på att införa dödsstraff för praktiserad homosexualitet. Vem avser åka dit för att protestera?

Men det var ju inte detta som mitt svammel skulle handla om utan om politik och idrott hör ihop. Att ha sett John Carlos och Tommie Smith utföra den behandskade knutna nävens demonstration på prispallen i Mexico OS 1968 för Black power rörelsen och mot segregationen i USA. En händelse som många idag har tappat förståelse för varför. Men vi kunde då konstatera att det var en god manifestation. Vi tyckte ju likadant!

När svenska förmedlare av den enda godheten, feministerna Borgström och Bodström, proklamerade sin åsikt att svenska fotbollslandslaget skulle protestera mot den tillåtande attityden mot laglig prostitution som finns i Tyskland. Detta var alltså inför fotbolls-VM i Tyskland 2006. Man ville dessutom att svenska folket skulle bojkotta tillställningen genom att inte resa dit! Herrarna fick inget stöd för detta, vare sig hos allmänheten eller hos fotbollslandslaget. Trodde de att de skulle få detta? Att alla kontakter inte fungerar hos Borgström har ju visat sig tidigare men Bodström? Kanske bara ett synnerligen flagrant uttryck för opportunism.

Det finns massor med exempel på politiska manifestationer i samband med sportevenemang både från utövare och pristagare såväl som från åskådare.  Ett bisarrt sådant exempel är sprängningen vid Boston Maraton nu i år!

Det märkliga är att när debattörer som exempelvis Torbjörn Jerlerup eller krönikörer på Sydsvenskan och de övriga experttyckarna skriver att politik skall höra ihop med idrott så glömmer de att det kanske finns åsikter som inte är acceptabla.  Att det är OK bara om de ”rätta” åsikterna visas! Att modet ligger i att kunna komma hem och ha gjort rätt. När man hyllar Jesse Owens i Berlinolympiaden 1936 och fullständigt glömmer de svenska deltagare som gjorde ”Hitler-hälsning”.

Nu till den senast uppmärksammade manifestationen. VM i friidrott i Moskva, höjdhopparen Emma Green Tregaro manifesterar genom att måla sina naglar i regnbågens färger. Av oss alla, jag med, godkänt och ivrigt påhejat. Att det skulle föreligga någon form av risk för Emma är knappast troligt utan tvärtom. För hennes del ökade med säkerhet PR-värdet avsevärt. Manifestationens värde minskar inte på något sätt av detta. Hon hyllas med rätta. Detta var helt rätt åsiktsmässigt.

För att förlänga intresset och fördröja människors glömska försöker journalister skapa nyheter ur tomma intet. Man tar in Isembayevas uttalande, såklart med ett opportunt fördömande, och framförallt så klämmer man den nyblivna mästarinnan på 1500 meter Abeba Aregawi på en kommentar. Hon kan inte särskilt bra svenska och det är inte säkert att hon vet vad det rör sig om. Hon svarar emellertid att hennes tro anser att män skall vara tillsammans med kvinnor och kvinnor med män. Inget annat.

Detta är enligt min mening en åsikt, en stark åsikt till och med. Kanske i ett sammanhang som Aregawi kommer från kan det räknas som opportunt men i svensk press blir det klassat som otillåtet. Vem var det som sa att politiska åsikter i samband med idrott var OK? Varför är Aregawi av journalister framtvingade öppet redovisade åsikt inte ingående i denna grupp av åsikter?

Vem tar sig rätten att bestämma de åsikter som får framföras i idrottsammanhang? Eller menar man att det skall proklameras av justitiedepartementet såsom Bodström ansåg 2006? Ja vem tänker stå som åsiktspolis när en idrottare uttalar sig?

Uppenbarligen kan en hel del kretiner i medie- och politikvärlden tänka sig ta på sig detta! Varför inte Alex Schulmann? Han kan i efterhand med säkerhet avgöra vad som är rätt åsikt om han bara får kolla på Stureplan först! Glöm inte den fullständiga desavoueringen av Janne Gunnarsson, den gamle tennisspelaren.

Heja Sverige, landet där alla har möjlighet att kunna ha rätt åsikt!

Annonser

Vad är planen, hör ni feminister?

Jag lade in följande kommentar på Toklandets blogg som ett inlägg i samhällets möjligheter att tillgodogöra sig allt genusvetande som existerar.

”Är det verkligen så att alla som studerar till genusvetare kan förvänta sig att anställas och få fasta jobb. Var då? Vad är det för arbetsgivare som skulle se det som positivt för sin verksamhet att anställa en genusvetare? Mitt svar är, – ingen!

Om arbetsgivare anställer genusvetare så är det inte frivilligt utan det sker genom påbud eller utpressning. Lagar kan stiftas som påbjuder att vissa företag skall ha kompetens inom genusområdet eller vissa offentliga upphandlingar kan kräva detta av sina anbudsgivare. Men inom privat sektor? 

Aldrig!

Om någon kan övertyga mig att privata arbetsgivare kan mäta i kronor och ören den förbättring av sin produkt en genusvetare kan bidra till så godtar jag att anställningar kommer att ske. Risken för det är emellertid minimal!

Jamen, säger då vän av ordning, allt värderas inte i kronor och ören. Jaha, har du som sagt detta någonsin försökt att övertala din lokale handlare om detta när du står i kassan och skall betala? Var inte så jäkla obegåvad, för en arbetsgivare är allt som inte kan omsättas i förbättrat kassaflöde ens tänkbart som objekt för investering.

Alltså, på vilket sätt kan en genusvetare förbättra för eller tillföra något åt en tänkt arbetsgivare?”

Genusvetenskapen synes vara djupt integrerad inom alla sektorer i samhället. Genom genusvetenskapliga teorier påvisas att det i samhället finns fel och brister av könskaraktär, könsmaktsordningen ,och vad som måste rättas till men inte hur. Detta uttalande kan tas med en nypa salt eftersom Valerie Solana med flera har mycket konkreta förslag till åtgärder.

   Vi skall beakta det bidrag som genusvetenskapen tillfört i vanliga människors vardag. Hur har de påverkats materiellt, har folk blivit mättare, varmare och torrare? Eller vilka abstrakta tillskott kan vi uppmärksamma? Har människor blivit tryggare, kunnigare eller mer öppna för intryck. Hur mäts detta i ett genusforskningsperspektiv?
   Min uppfattning är att majoriteten av medborgare i Sverige har inte märkt någonting, jag tror inte ens att de tagit till sig vetskapen om genusforskningens existens. Jag tror också att det kommer att förbli så, genusforskare och deras kompisar vill inte att detta skall bli allmängods eftersom den naturliga reaktionen skulle bli ”vad i h-e är detta?”.  Ingen känner nämligen igen sig i dessa stolliga funderingar eftersom de flesta rör sig både fysiskt och mentalt utanför kretsarna på Södermalm. (Södermalm får tjäna metaforiskt för den egenskap som gör alla i kultureliten till kompisar.)
   Jag inväntar den dag då vetenskapsjournalister tar upp något ämne från genusforskningen där ett genombrott gjorts i någon fråga. Ett vetenskapligt nyskapande. Jag tror att väntan blir lång, och under tiden får vi lita till UR och deras underhållande, på engelska skulle man säga ”hilarious”, redogörelse från GIH med genussyn på idrotten. Detta måste ses för att förstå vad det öses skattemedel över.
   Jag har uppfattningen att den beskrivning av de av könsmaktsordningen orsakade orättvisor som bekräftas dagligen genom statistiska påståenden är ett genuint masspsykotiskt uttryck och vi bör betrakta detta oemotsagt. Detta till trots att vi vet och kan påvisa felaktigheter i statistiken. Oavsett om det är mycket sant eller lite sant så finns det skäl att ge medhåll till förändring för vi vet att allt kan bli bättre. För alla! Utan att behöva göra pojkar till flickor!
   Därför är det viktigt att vi får vetskap om de åtgärder som man i feministisk anda vill vidta för att förändra världen i den riktning som feministerna anser vara nödvändig. Vi hör tydligt hur många anser att pojkar skall bli mer som flickor, till och med att pojkar skall uppfostras till att bli flickor. Det är inte säkert att alla medborgare håller med om detta och de bör då ha möjligheten att informeras om planerade åtgärder för att kunna ta ställning i ett val.
   Ett sådant förfarande orsakar stor oro bland de övertygade feministerna som anser att det enbart är genusforskningen  och genusvetenskapen som skall få styra samhällets sociala utveckling! Det är nog första gången i modern historia som denna form av ideologi trycks på en befolkning utan någon som helst demokratisk process. Det är inte alls konstigt att det är förment före detta marxister och kommunister som förfäktar denna ordning. Vi ser naturligtvis sådana som Gudrun Schyman, Kawa Zolfagary, med flera och även den av regeringen utsedde experten i mansfrågor, Inti Chavéz Peréz som starkt förordar detta. Som en stor överraskning ser vi även sådana som folkpartisten och jämställdhetsministern Maria Arnholm som uppenbarligen ser detta som ett slags liberalt tvångsmedel! Sug på den en stund. Liberalt tvångsmedel? Har inte Arnholm hamnat fel på något sätt?
   Nu tillbaka till åtgärderna! Det finns implementerad genuspedagogik i vissa förskolor och lågstadier. Jag har själv sett exempel i Malmö och undrar med detta som utgångspunkt, måste man vara imbecill för att tro på detta? Jag menar inte pedagogerna, dessa befinner sig kanske i en tvångssituation, utan dessa som producerar medel och metoder? Jag har inte sett allt, erkänner jag, och är övertygad om att det finns massvis med pedagogisk personal som vet hur man gör ändå. Det kan vara svårt när man som ifrågasättande pedagog får höra att man i så fall är motståndare till jämställdhet! Detta påvisar totalitära tendenser. Demokrati, farväl!
   Också den stora frågan. Det finns försök som görs med barn i förskolor som har en uttalad jämställdhetspolicy och som arbetar med genuspedagogiska metoder för att ”ta bort genus” i pedagogiken. Dessutom har man den olyckliga föreställningen att små pojkar måste få lära sig en ny mansroll. En mansroll som tar bort all form av konkurrens och som ämnar innehavaren att bli mer lik flickor i sin attityd. Det är en förborgad hemlighet hur man tänker hantera ett kommande undertryckt testosteronutbrott, problemet finns inte helt enkelt. Det är bara en social konstruktion. Dessutom har man för sig att små pojkar skall kunna få sin förebild till sin mansroll utav kvinnliga pedagoger. Detta tycker jag redan har visat sin orimlighet då många pojkar sedan åtminstone tidigt nittiotal inte ser en manlig förebild förrän i högstadiet! Om man nu inte har valt ut kontrollgrupper inom den genusvetenskapliga förskolan, och redovisat dessa, och som man kan utföra återkommande mätningar och kontroller på för att visa metodens kvalitet. Då skall man inte på något sätt åberopa vetenskaplig metodik utan hela paketet luktar bara dåligt inslagen marxistisk ideologi. Och detta ställer sig folkpartiet bakom, de liberala!
   Men, om utvecklingen ter sig skrämmande och orwellsk så är det inget mot vad som kommer att hända när det visar sig att de som valt att utbilda sig till genusvetare inte har några andra arbetsplatser att vända sig till än den akademiska eller strikt offentliga. Den enda utveckling som skulle kunna tjäna som incitament för privata arbetsgivare är att det blir obligatoriskt, det vill säga som negativt incitament. Det kommer aldrig någonsin hända att en privat arbetsgivare kommer att värdera som lönsamt att tillsätta en tjänst för en genusvetare. Aldrig! Däremot är det mycket troligt att politiker kommer att propsa på att samtliga arbetsgivare måste anställa minst en genusvetare i sitt företag. Denna profetia är inte särskilt vågad, det krävs inte särskilt stor begåvning att inse att det första kravet på genuskompetens i privata företag kommer ganska så snart, inom ett år. Bättre än socialbidrag? Nä, faktiskt inte.
   Vad skall man annars ha kompisar till.

Hatet, terrorn och demokratin!

Så hände det igen. I natt sattes två bilar i brand på gatan i en stadsdel i Malmö. Rapporten lyder – ”Det var två bilar som brann, en del rökutveckling och sot, säger Mats Streer, inre befäl på Räddninstjänst Syd.”

Det var allt, fenomenet utbrända bilar börjar bli så vanligt att det till och med uppfattas som normalt bland våra myndigheter.  Efter en natt då flera bilar hade brunnit i Stockholms förorter, i Rissne brann minst fem bilar, i Tensta en bil och i Husby en moped och en container, säger en representant för brandförsvaret på plats, ”Vi har varit ute på flera bränder i natt, men det är inget onormalt”. ”Inget onormalt” och ”normalt” betyder väl ungefär samma sak. Man kan säga att beteendet att bränna bilar har normaliserats och accepterats av myndigheten. Man får inte glömma var någonstans bränderna brukar vara mest förekommande. man kan påstå att alla bränder inträffar i ytterområden med stor andel invandrad befolkning, så kallade hårt segregerade områden. I förhållande till vissa gentrifierade områden i innerstäderna kan man säga alla.

Om vi tar som exempel en av årets största bilbränningar som dessutom utlöste bilbränder och upplopp på flera andra ställen i landet, nämligen den i Husby, där över hundra bilar sattes i brand. Orsaken, eller den efterkonstruerade förevändningen, anges vara polisens dödsskjutning av en man som skulle omhändertas. Några organisationer, som till exempel Megafonen, tilläts att uttrycka sitt hat mot samhället och lyckades samtidigt undvika fördömande av våldet och bränderna. Megafonens talesmän fick stort utrymme i media och deras systerorganisation Pantrarna fick också utan ifrågasättande uttala sitt hat mot samhället. Däremot var det mycket sparsamt med intervjuer och undersökningar av vad de mer än nittio procent av boende i området  som rent av skräckslaget åsåg sitt område bli vandaliserat och som inte stödde aktionen alls. Folk som var rädda för repressalier om de sade vad de tyckte. I förorten har alla samma åsikt. i alla fall de som vågar uttrycka en åsikt. Det blir väldigt enkelt och bekvämt för de lataste av rapporterande journalister att sträcka fram en mikrofon och få allt bekräftat som de redan har skrivit. Jag vill påminna mig att det fanns rapporter från lokala journalister, alltså personer med boende eller ursprung i förorten. Men dessa drunknade i de välanpassade drakarnas redogörelser som mer höll sig inom ramen för den mall som upprättats. Man försökte ivrigt romantisera upploppen som ungdomliga protester mot samhället eller direkt mot regeringen. Det passade bra. Att ta någon information från dessa som fått sin egendom förstörd eller uppeldad ingick inte i uppdraget. Att dessa människor skulle kunna vara till tysthet skrämda offer ingick inte i bilden. Offer är något annat och bor på helt andra ställen.

När de första rapporterna publicerats och allt är glasklart för media kom så klart mer välavvägda analyser. Kriminologer, sociologer och historiker drar ungefär samma slutsats. Det finns ett rättmätigt missnöje på grund av arbetslöshet och segregation. Detta rättfärdigar emellertid inte upploppen som uttryck för missnöjet, inte på det sätt som media tycks mena. Segregationen uttrycks av representanter för de utsatta områdena som avsaknad av fritidsgårdar, post, vårdcentral med mera.

Ingen gör reflektionen att det finns åtskilliga orter, som exempelvis bruksorter med nedlagda industrier, som har samtliga av dessa segregerande egenskaper som hög arbetslöshet, brist på fritidsgårdar och brist på samhällelig service. Här bränner man inte bilar och ingen undrar varför?

Vi skall också säga att det hatade samhället har slagit tillbaka om än inte särskilt kraftigt. Flera identifierade bilbrännare och upploppsmakare har lagförts och förväntas få straff. Jag undrar om dessa ändå uppfattas som rebeller och hjältar av kulturelitisterna på redaktionerna?

Den sura eftersmaken består helt av insikten att dagens media eller till och med dess representanter journalisterna och redaktörerna, helt bortser från offren i upploppssituationerna. Man har helt koncentrerat sig på de rebelliska upploppsmakarna och deras självutnämnda representanter. Att det finns många fler i området, kanske tio gånger fler, som skräckslaget sett sin egendom förstöras, glas krossas, bilar brännas och som inte vågat sig ut för rädsla för repressalier. Dessa offer uppmärksammas inte alls. De bor på fel ställe, de är inte viktiga i nyhetsrapporteringen, som verkar vara något som journalister gör samtidigt som de gör något viktigare. De bor på fel ställe för ni kan väl föreställa er hur rapporteringen varit om hundra bilar satts i brand i innerstan eller på Södermalm? Vem hade utropats till offer då?

Föreställ er alltså situationen då ett hundratal huliganer drar fram med facklor och bengaler, huvor och molotovcocktails. Hade det möjligen uppstått rädsla då i dessa kvarter, vad hade stått i tidningarna dagen efter? Detta är så hypotetiskt så man behöver inte bry sig alls. Ha, så tokigt! Men ponera att detta redan har hänt, men i sin iver att tysta folk har man hittat ett annat sätt att terrorisera till skräck och tystnad? Man skickar mail!

Benämningen terror tycker jag blir helt riktig här. När någon försöker få tyst på någon annan genom att inpränta skräck i denne, skräck och rädsla för att något kan hände personen, personens egendom, barn eller nära och kära. Då är det terror som gäller som benämning. Terror avsedd att tysta är demokratins dödgrävare oavsett om det sker i Husby eller på Södermalm, oavsett om det är hot med facklor eller mail och oavsett om det är extremvänstern eller ultrahögern som står för den.

Tänk om media kunde behandla all terror och framförallt alla offer likvärdigt.

Jenny Madestam, eller hur?

Jag kan inte låta bli att fascineras över Jenny Madestams självömkan och ojande med förklaringar som trotsar allt rimligt förstånd varför hon får bekymmersamma mail från läsarna av hennes kolumn senast i Expressen. Madestam är statsvetare och vet allt som vi andra stackare är okunniga om.  Att hon skulle få mothugg är ju förmodligen ofattbart eftersom hon ju säkert kollat med kompisarna på jobbet, vännerna på eko-baren på hörnet, och till och med i livsmedelsaffären i kvarteret där hon bor. Det är egentligen bara i tvättstugan som frågan inte tagits upp så vem är dessa barbarer som tar sig ton emot hennes kloka formuleringar?

Jag kan tänka mig att det är alla dessa som är sysselsatta med att få livet att fungera med barnpassning, arbete och fritid. Människor som lever i fred med sin omgivning och som har hyfsad koll på sig själv, sina ungar och sin omgivning. Att det skulle komma någon med akademiska kunskaper och knäppa dem på näsan och förnumstigt tala om för dem att de har fel tycker nog de flesta är både förmätet och enfaldigt.

Jag är säker på att de flesta också kan sortera ut meningen ”Muhammed är en gammal snusgubbe” som något man inta skall säga och framförallt inte till pietetsfulla muselmaner. Att de, föräldrarna alltså, själv kan säga ”men var har du fått det ifrån, så säger man inte”. Det ingår nog i de flesta föräldrars rutiner. Men för Jenny Madestam applåderas det i stället för att man slår på stora trumman och gör en så stor grej av det som möjligt. Jag kan tänka mig att här har det resonerats om konceptuellt och kontext i alla ordets böjningsformer samt möte, möte, verifikation, synliggöra, acceptera, respektera och framförallt bekräfta. Ja, absolut det måste bekräftas i denna kontext. Det är bara så att folk inte fattar denna fantastiska och av andra klart eftersträvansvärda akademiska godhet.

Att människor blir arga på denna förnumstighet är inte att undra på.  Det kan till och med vara så att de är med i pingstförsamlingen, personer med Jesus i hjärtat, som inte kan förstå var sådana som Madestam, eller rent av Jenny Madestam själv, var någonstans när Birgitta Ohlson Wallin visade sin fantastiska fotoutställning Ecce Homo. Var fanns pietisternas försvarare då? Ja du Jenny Madestam, och så ojar du dig och undrar över att människor blir arga. Människor som inte har möjligheten att ens under sin livstid få en ocensurerad åsikt publicerad. Människor som anser att Madestam representerar en handfull människor i sin egen omgivning där scratch my back… fenomenet är en självklar del av livet.

En sak kommer det att bringa Jenny Madestam, hon kan sälla sig till offren som blivit hatade och som sådan bli inbjuden till varenda intervjusoffa i medievärlden utan att riskera en endaste motfråga.

 

Hur får vi stopp på näthatet?

Jag är så trött på att behöva läsa om och få berättat för mig hur mycket fruktansvärt hat som förekommer på nätet. Åtminstone det som koncentreras på de sociala medierna. De som blir utsatta behöver mycket styrka i sig själv och mycket stöd från omgivningen för att orka fortsätta och inte bara tystas. Det sista vore en kolossal förlust för det öppna och demokratiska samhälle som vi lever i.

Vi vet hyfsat bra vem som blir utsatta. Det är i de rapporterade fallen flest kvinnor som blir hatade och hotade, det är i stort sett ett övervägande antal kvinnor. Jag hoppas verkligen att dessa på grund av mobbing, hat eller hot, inte känner sig tvingade till att dra sig ur debatten. Att det finns stöd för dem och att ogärningarna lyfts fram och belyses.

Man måste undra vem som utför dessa angrepp. Skulden har på något sätt automatiskt lagts på en grupp individer som karakteriseras som kvinnohatare, antifeminister, rasister, obegåvade ensamma män med händerna knutna framför datorn och nu senast hörde jag om volvo-gänget. Det senare en förfärlig och mycket föraktfull hänvisning till män som ägnar sig åt manligt kodade sysselsättningar som fordon och motor.  Att det finns kvinnor bland sådana aficionados såväl som högutbildade humanister är inte intressant kännedom. Att det finns vänsterpolitiker (män) och kvinnor inom denna grupp som sprider hat och hot är lika ointressant för de som besväras. Gruppen som hatar på nätet är kvinnohatande män, punkt. Något annat passar inte in i det formulerade problemet.

Nåväl, dessa kvinnohatande män då, dessa små kryp med sin anonyma tillvaro, varför bär de sig åt på detta hat- och hotfulla sätt. Man kan förstå om de är dåligt fungerande språkmässigt, att de formuleringsmässigt har svårt att få till en bra och förståelig mening. De har väl ändå rätten att uttrycka ett missnöje kanske de tänker. Eller så har de helt enkelt inget fungerande argument i diskussionen. Alltså ett förståeligt argument som avslutar debatten. Då kan i ett enkelt tillstånd invektiv och svordomar vara en snabb lösning. Framförallt när de framförs anonymt. I vilket fall som helst framförs de av människor som anser sig på något sätt översedda med, människor som inte räknas, människor som anser att deras synpunkter helt ignoreras. Alltså precis på samma sätt som med de bilbrännande unga män som härjat i Husby med omnejd. Skillnaden är att deras engagemang räknas som acceptabelt och som orsakat av samhället självt. Knepig uppdelning av aktionernas värde kan man tycka. Men ändå, så funkar våra medier!

Det måste till resurser för polis och åklagarmyndigheten att snabbt kunna utreda denna typ av brott. Det måste finnas en risk i att vara en hatare på nätet. Man måste se till så att i första hand den egna bloggen, mailen eller hemsidan kan skyddas och om den avsändande adressen är serverbaserad i utlandet så skall begäran om utlämning ske. Det måste skapas något som gör att det finns en risk för en nätförövare. Annars är demokratin i svajning.

Frånsett att människor känner sig hotade, kränkta och förnedrade vilket är ett starkt skäl till att få slut på näthatet, så finns det ett till som är lika enerverande. De som kan ange sig som måltavlor för specifikt hat från personer på nätet eller annorstädes har i realiteten av det stöd som givits dem blivit helt immuna mot all kritik. Jag tänker på Maria Svelands uppenbarelser i diverse morgonprogram och intervjusoffor. Att Sveland berättar sanningen och inget annat än sanningen är taget för givet till den milda grad att det aldrig förekommer någon fråga med tillstymmelse av ifrågasättande av utsagorna. Hon är en vorden ikon, en divinitet  som slipper all form av kritik. Det är bra jobbat för en medioker författare och journalist. Men vad skall man annars ha kompisar till?

En annan som  på samma sätt undandrar sig all kritik och ger föredrag på Slagthuset i dagarna är Anita Sarkeesian som har samlat massvis av poäng för att klassificeras som onåbar. Exemplen kan säkert mångfaldigas.

Detta visar starkt att för att kunna få en vettig diskussion till stånd så måste vi ställa upp för att få slut på de direkta hoten som förekommer mot vissa debattörer. Detta är oerhört viktigt och skall inte förväxlas med det register av meningsmotståndare som Mattias Gardell och samme Sveland föreslagit för Nordiska Rådet och som måste anses vara århundradets sanslöst mest odemokratiska förslag. Ännu ett bevis för att Sveland slipper kritiska frågor.

Tilläggas kan att det faktiskt finns bevis på att människor tvingats lämna debatten på grund av hat och hot, mobbing och trakasserier. Åtminstone två som jag känner till. Nämligen Pär Ström och Pelle Billing. Det råder inget tvivel om att detta är en annan sak, kolla med den medelmåttige skådespelerskan Lo Kauppi som åskådliggör en ondskefullt tecknad karikatyr av den förre av de utmobbade. Hon är enligt utsago mycket god vän med Maria Sveland men har inte lyckats komma upp i den status av oberörbarhet som så hårt eftersträvas.

Det finns alltså starka skäl för en skärpning av insatserna och en ökning av utredningsresurser vad gäller hatbrott på nätet.

Annars dör demokratin!

Lite om slöjuppropet.

Efter några dagars diskussion i ämnet har man på olika media utanför huvudstaden mycket diversifierat haft en argumentation för och emot detta populistiska upprop. I SR, med hård anknytning till Södermalm, kan man på rad presentera debattörer som vill försvara kvinnors rätt att bära slöja, av vilken typ som helst. Burkha, niqab eller vad det vara månde. Att detta är en  individuell rättighet skall inte förnekas. Det är dessutom en rättighet som enskilda kvinnor skall bestämma över helt själva. En kvinna som bestämmer sig för att bära slöja gör kanske bara det. Alltså den synbara och påtagliga signalen att ”jag har slöja och det är min mänskliga rättighet att bära en sådan”.  Det är inget att diskutera, så är det helt enkelt. Eller?

Vi vet, eftersom det nyligen visats bilder på och hörts röster från kvinnor som lyckats ta sig ifrån den tvingande ordningen att bära slöja, att det fanns kvinnor som gladde sig att slippa trycket av konvenansen. En ordning som finns i vissa länder, Saudiarabien och Iran officiellt, i Pakistan med flera länder i praktiken. Varför gläds dessa flyktingar för att ha undkommit tvånget? Detta som anses som frivilligt i vår del av världen? Hur frivilligt är det i Tensta, Rinkeby eller Rosengård? I praktiken? Finns det en hundraprocentig frivillighet? En femtioprocentig? En tioprocentig? Finns det någon som känner sig tvingad? Tvingad av sina män? Av sin omgivning? Av sammanhanget de lever i? Vad är viktigast? Att vara accepterad i sitt sociala sammanhang eller att vara fullt anställningsbar utanför? För de flesta, helt utan hänsyn tagen till ursprung eller religion, gäller det första antagandet!

Det fanns i tidigare kristna generationer en mening, ”hon var tvungen att ta doket”, som yttrades och som betydde mer än just handlingen. Doket är alltså en huvudbonad som täcker hela huvudet förutom ansiktet. Tror ni att detta hade den enda implikationen att personen som yttrade det hade som enda önskan att dölja håret? Eller fanns det en större betydelse av att ”ta doket”? Innebörden var tydlig både för den som tog doket och för andra som bevittnade detta.

Jämförelsen gäller enbart att både dok och slöja har en innebörd som indikerar att personer med beklädnaden visar att de underkastar sig de konvenanser som traditionen bjuder. Att tro att det bara är ett klädesplagg är aningslöst och obegåvat.

Jag själv möter ofta i det samhälle jag bor, många kvinnor och flickor som bär slöja. Att de har rätt till detta utan att bli annorlunda behandlade på grund av slöjan är självklart för mig. Men att i en missriktad aktion stödja dem som av olika skäl påbjuder bärandet av slöja, oavsett om det anses frivilligt eller ej är helt främmande och borde vara det också för de kändisar som frotterat sig i uppmärksamheten såsom Gudrun Schyman, Veronica Palm eller Åsa Romson.

Vad driver dessa opportunister att vidta åtgärden att bära slöja, vem stödjer de? Vad protesterar de emot? Vet de själva detta? Javisst, de stöder godheten emot ondskan och det blir skönt för dem att motta beundrande blickar när de sitter med glorian höjd över hjässan i sitt eget kotteri! Kvinnan med slöjan blir därmed inget annat än verktyget för populism och röstfiske.

Är det bara slöjan som klädesplagg man försvarar eller är det hela den symboliken som bärandet av slöjan innebär? Menar dessa kvinnor i uppropet att de medan de har slöjan på sig också accepterar det förhållande som religionen påbjuder mellan en man och dennes hustrur och döttrar? Eller hur tänkte man? Inte alls vill jag påstå! Istället för en fullt acceptabel manifestation emot våld och rätten att ha religiösa symboler har man i stället legitimerat en religiös rätt att förtrycka kvinnor. Var det verkligen detta man hade i åtanke?

Vad man också tror sig åstadkomma är en rågång mot de invandrarfientliga sverigedemokraterna. Man kan tänka sig vilken åtgärd som helst för att försäkra sig om en sådan position. Jag vill nog tro att deras omsorg för personer med slöja och om vad som bärandet av slöja egentligen innebär är av underordnad betydelse i detta fall.

 

 

Top of the Lake, en patriarkal recension.

Såg ni Top of the Lake? Den mycket omtalade serien från New Zealand gjord av  Jane Campion och Gerard Lee. Jag har redan bestämt mig för att följa denna högintressanta serie med sitt fantastiska persongalleri och inte minst helt bedövande sceneri. Det är inget snack om att den natur vari handlingen utspelas väcker äventyrskänslor i även den mest vankelmodiga och harhjärtade. Natursceneriet är så vackert skildrat så man kan titta på detta enbart och glömma intrigen. Nästan!

Kvinnorna i det kollektiv som skildras har jag växt upp med. Kvinnor som den som gestaltas av fantastiska Holly Hunter exempelvis, hade jag två av under min uppväxt. De förmedlade trygghet och stabilitet och dessa båda var de som man frågade om man ville ha svar som naturligt aldrig ifrågasattes. Kolla den enorma auktoritet som illuminerar denna person i serien. Kolla även de övriga kvinnorna i kollektivet, deras undfallenhet, deras duckande och deras vilja att vara till lags.

Till detta kollektiv anländer en tolvårig flicka. Hon är gravid, uppenbart med sin egen far, men ändå stark och som det verkar okuvlig. Vi har alltså här två starka kvinnor, en matriark och hennes discipel. Övriga kvinnor framställs som våp i detta kollektiv, obeslutsamma hierarkiskt styrda våp. Skall man möjligen förstå att de tröttnat på att underordna sig svin till män, brutit upp och sökt sig till någon annan auktoritet att underordnas? Kanske!

Det finns ytterligare en stark kvinna i serien. En polis som åtagit sig fallet med den tolvåriga gravida flickan. Också en karaktär med styrka och vilja men som saknar auktoritet. Det skall man ju i och för sig göra om man är freshman och inte än fått möjlighet att visa sin kompetens. Det kommer att ske, så säkert så! Denna polis, denna kvinna har jag träffat åtskilliga under min yrkeskarriär, dels de som har självkänsla och på väg i karriären såväl som de som etablerat sig i denna med stor auktoritet. Jag känner igen mig i alla fall.

Jag har aldrig varit i New Zealand. Jag har sett några filmer och läst någon bok av personer därifrån men kan säga att mitt kunnande om öarna och dess kultur är inget jag kan något särskilt om. Att det, emellertid, skull vara fullt av bufflar till män, känslokalla idioter som inte gör annat än jävlas med kvinnorna i serien, har jag svårt att tro. Otrevliga och tölpiga är de. Inte en enda sympatisk man hitintills. De kommer kanske? Jag glömde en man som tydligt visar drag av mänsklighet, jag tror han är flickans halvbror, han utgör enda undantaget hittills i serien.

Jag minns förresten en föreståndare för ett kasino i USA som jag arbetade med och kände under ett par år när jag var där. Han var från New Zealand och var inget patriarkalt svin. Åtminstone inte vad jag kommer ihåg. Men han var kanske undantaget?

Om det inte vore för galleriet av kvinnliga roller, även om en del av dem skall framstå som förtryckta, så skulle jag påstå att serien var extremfeministisk i sin syn på män och att man gör att försök att plantera misandri i åskådarna. Min känsla av igenkännande när jag ser kvinnorna i serien, kvinnor med självkänsla och status som klart uppfattas av omgivningen! Klart skild från de hysteriska, gnällande, manshatande feminister som mestadels består av unga kvinnor som ännu aldrig prövats till någonting mer än möjligen att få sitta och tycka misandriskt i något puerilt radioprogram. Ett fåtal visserligen, men tyvärr bland feminister en extremt högljudd och dominerande typ.

Om det inte varit för Det. Griffin (Elisabeth Moss), Tui (Jaqueline Joe) eller GJ (Holly Hunter) gestaltade karaktärer så hade jag aldrig velat se fortsättningen. Dessutom får vi hoppas att synen på män i serien förändras och att Johnno (Thomas M. Wright) räddar denna tilltro!

Nu avslöjas hela rubbet – jojomän, följ med!

Jag skall nu ut och cykla, cykla så jävla långt ut i periferin så att ingen kan följa mig och än mindre stoppa mig. Det är cykla det! På färden skall jag strö hypoteser och fantasier till höger och vänster, jag skall dra kritiska historier som visar dystopin vi är på väg in i. Jag skall visa hur det enda återstående som existerar är en snabb autoavdagatagande, åtminstone för släktets män. Alternativet är avskräckande!

Det kallar jag ut och cykla det!

Vi börjar med en koll på vår postmodernistiska upplevelseförmåga och skapar en sanning som är minsta lika sann som allt Maria Sveland har sagt. Det är avsevärt det! Vi gör en tolkning av den förljugna ovetenskapen evolutionsteori. Vi påstår, det går bra eftersom ingen tror på det ändå, att evolutionens framgång, att vi har blivit de vi är, är på grund av att alla alternativ har haft usel konkurrenskraft. De har helt enkelt inte funkat. I våra gener finns styrförmågan för vem vi skall bli och hur vi skall uppträda. Alla dessa inneboende företräden har en stark drift som är gemensam, nämligen en otrolig drift att reproducera sig. Den egenskap som  visar sig klara uppgiften bäst kommer också att reproducera sig mest.

Sedan finns det triggergener som beroende på miljö utlöser en egenskap. Som till exempel när puberteten skall inträffa. Under hela uppväxten och framförallt under fosterstadiet finns det gener som styr andra gener så att vi utvecklar de kroppsdelar som utgör oss och i rätt tidsordning. Vi har ett förhållandevis litet antal gener som skiljer oss från andra ryggradsdjur, och faktum är att i tidigt embryostadium ser alla ryggradsdjur likadana ut. Det finns gener som är specifika för oss och som styr vår kroppsliga utveckling. Just denna fysiska utveckling går numera att studera ingående och man förstår rätt bra hur det funkar.

Den själsliga utvecklingen går inte att på samma sätt verifiera men finns det skäl att tro att principen skulle vara annorlunda? Att det inte är gener som styr utvecklingen och vars triggning avgörs av yttre omständigheter, miljöinfluenser om ni så vill. Social konstruktion får man kalla det om man har en stark hokuspokus-tro.

Inom detta system har vi liksom alla andra levande varelser utvecklat ett system för fortplantning som gynnar släktet. Hos de flesta arter är det en av de fortplantande könen, honor eller hanar, som konkurrerar inbördes om den andra partens gunst. Hos människan och hos nästan alla däggdjur är det hannarna som konkurrerar om honorna. Så när hanarna strider om bästa positionen för att vara valbara som partners så kan stickor och strån ryka och blodvite uppstå. Man kan konstatera att denna kamp för ändamålet exkluderar honor. Det är honor som är belöningen. Och den starkaste hanen valdes av honorna. Evolutionärt riktigt, analogt med övrig fortplantning inom djurvärlden, men som av de flesta av oss inte uppfattas så. Men poängen är att kvinnorna inte ingår i just denna kamp.

Vi har en teknisk utveckling som gjort att dessa principer för fortplantning ruckats på och kanske inte kan tyckas gälla längre. Vi har fått helt andra parametrar för val av fortplantningspartner och de grundläggande evolutionära reglerna synes inte längre relevanta. Vi har ett helt annat socialt klimat nu där det håller på att ske en ökad jämställdhet och där kvinnor förhoppningsvis skall vara jämställda männen och vice versa. Detta är bra, men det evolutionära arvet finns kvar, män konkurrerar med andra män för att vinna gunst hos det motsatta könet. Männen konkurrerar i allt och under alla skeden av livet, men bara med andra män. Det finns män som är mer stridbara och det finns män som underordnar sig.  Men kvinnor är inte deltagare i denna kamp. Kvinnors kamp sker på ett helt annat sätt. Den konkurrensen är annorlunda.  Vad som hänt nu är att kvinnor, med rätta, på grund av den tekniska utvecklingen blivit konkurrenskraftiga på hela arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns män (det finns!) som blir förvirrade av detta. Det stämmer inte med den nedärvda konkurrenssituationen. Dessa förvirrade män kan reagera förutom normalt på två sätt,. Det ena med misstro, obstruktion och missundsamhet, den andra med överdriven hjälpsamhet och kvoteringsiver. Båda är förmodligen lika irriterande för de som blir utsatta.

Nu skall jag in på gissningsleken. Om männen strider för en position i hierarkien, den manliga, för att vara valbara av de bästa kvinnorna. Vad strider då kvinnorna för? Sorteringen är ju redan gjord. Den kampen är över! Mitt svar är att kvinnor konkurrerar inte alls i detta eller närliggande områden, i princip överhuvudtaget inte alls! (jaja undantag och så vidare…) Detta anmärkes på titt som tätt i och med att feminismen kritiserar den testosteronstinne mannens tävlingsbegär. Detta beskrivs som oönskat och ingående i den mansnorm som man så undantagslöst vill förändra och utrota. Det kan man göra med kastration men knappast genom uppfostran. Det känns bara dumt.

Att striden för platsen ”on top of the heap”, kan kringgås har anammats av många (män). Jag minns själv i min ungdom när jag gick på dansstudio just för att kringgå racet som pågick därute. Detta var mycket givande! Man skulle lika gärna kunna bli rockstjärna, det funkar tydligen lika bra. Hör bara på Magnus Uggla som klart deklarerar att han var ute för att supa och knulla! Hans gener funkar!

Sedan kan man kringgå stridens hetta genom att gå direkt i mål. Man kan bli feminist, det stärker valbarheten men om man blir feminist måste man anta en skepnad som klart skiljer sig från å ena sidan Kawa Zolfagery och å andra sidan Göran Lindberg. Jag betvivlar att det finns tillräckligt utrymme däremellan för etablering.

Nu cyklar jag hem igen!

 

 

En begäran i all ödmjukhet om förklaring.

Som nyfiken medborgare förstår jag att vi står inför en omvälvande omformning av de normer som de patriarkala strukturerna har pådyvlat folk och som i sin tur har åstadkommit den underordning av kvinnor som vi så brett kämpar för att få bort. Med vissa självutnämnda undantag lever vi män enligt en mansnorm som visat sig vara skadlig för samhället.

Inom politiken, framförallt inom den del som omfattar samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna, förefaller det finnas stark konsensus hur problem som rör kvinnors utsatthet ser ut. Man har identifierat orsakerna till den underordning kvinnor befinner sig i och den våldsutsatthet som blivit norm i dagens samhälle. Vi har enligt politikerna en mansnorm som spårat ur och lagt grunden till den våldtäktskultur som råder i riket. Att grovt våld mot kvinnor och våldtäktsfall har minskat enligt tillgänglig statistik påverkar inte detta omdöme.
Härvidlag tror jag det finns en gemensam övertygelse i samband och orsak. Partier och departement matas med dubiösa forskningsresultat som inkluderar termer som patriarkat, könsmaktsordning och mansnorm.
Nu uppstår den fråga som kan avgöra hur valresultatet kommer att utfalla.
Den som påstår att dagens män måste förändra sig måste först peka ut männen om det inte är så att det gäller alla män. Alltså även dessa som kallar sig för feminister! Sedan måste dessa män få en diagnos vad som är bristen i deras beteende. Och slutligen måste det antagas ett konkret förslag hur en förändring av männen och borttagande av denna brist skall åstadkommas. Vilken tvångsmetod skall vidtagas för att inordna män i den nya ordningen? Hur skall vi konstruera den nya mannen?
Om det varit 1976 och inte 2013 skulle retoriken kunna vara Pol Pots och Kmehr Rouge och platsen varit Kampuchea. Ytterligare en skillnad finns och det är att det då inte bara gällde män utan hela befolkningen.

Och detta ställer alltså de borgerliga partierna sig bakom! Vänligen lämna en förklaring! Gudrun Schyman står redan på barrikaden jämte alla sina systrar och ropar att nu är det minsann dags, det har gått alldeles för långt och nu måste det göras något! Tycker Fredrik Reinfeldt och Alliansen likadant? Vad är det då som måste göras?
Ja, så enkelt skulle en fråga kunna formuleras. Eller hur?

Vår ryggrad, vårt hemvärn,

Jag hörde nämnas ordet hemvärn på radion nu på morgonen och kan inte låta bli att le. Finns det fortfarande ett hemvärn i Sverige? Detta fullständigt anakronistiska försvarssystem? Kul!

Tanken med ett hemvärn är ju att de blir den enhet som snabbast kan mobiliseras vid ett anfall. Hemvärnsgubbarna ( finns det kvinnor?) är lokala, de har vapnen hemma i garderoben och de är tränade om än inte fysiskt. De skall alltså stå i första ledet när Spetznaz anländer och skrika ”Halt! Vem där? Stanna eller jag skjuter!”.

Detta var en dålig idé för femtio år sedan och har nu gått att bli helt omöjlig. Vem skall dyka upp när hemvärnet tröttnat? NATO? Ja, ni har väl hört Anders Fogh Rasmussens tankar om den möjligheten. Och svenska trupper finns ju inte längre.

Vem vill vara Hemvärnsman på Gotland när ryssen säger, ”för att säkra våra nationella ekonomiska intressen med bland annat gasledning dragen i Östersjön, känner vi oss nu tvungna att stationera trupper på Gotland.” (Om inte i morgon så räkna in det som möjligt inom de närmsta 50 åren.)

Här kommer det gotländska hemvärnet att ha stora möjligheter till hjältemod, allihopa! Lyckostar!

Men tala nu om för mig att detta otidsenliga inslag i vårt territoriella försvar är nedlagt, snälla? Eller i varje fall att benämningen hemvärnsman blivit hemvärnshen och att det numera kvoteras in kvinnor i systemet till ett jämlikt förhållande 70% kvinnor och 30% män. Det så kallade naturligt förekommande henförhållandet för total jämställdhet.

Och för Guds skull, tag vapnen ifrån dem så att de inte skadar sig själv eller någon annan! Låt dem lära sig feministisk retorik som borde vara mer skrämmande för en eventuell anfallare än något annat.

Men framförallt säg att de inte finns!

Post Navigation