Nu avslöjas hela rubbet – jojomän, följ med!

Jag skall nu ut och cykla, cykla så jävla långt ut i periferin så att ingen kan följa mig och än mindre stoppa mig. Det är cykla det! På färden skall jag strö hypoteser och fantasier till höger och vänster, jag skall dra kritiska historier som visar dystopin vi är på väg in i. Jag skall visa hur det enda återstående som existerar är en snabb autoavdagatagande, åtminstone för släktets män. Alternativet är avskräckande!

Det kallar jag ut och cykla det!

Vi börjar med en koll på vår postmodernistiska upplevelseförmåga och skapar en sanning som är minsta lika sann som allt Maria Sveland har sagt. Det är avsevärt det! Vi gör en tolkning av den förljugna ovetenskapen evolutionsteori. Vi påstår, det går bra eftersom ingen tror på det ändå, att evolutionens framgång, att vi har blivit de vi är, är på grund av att alla alternativ har haft usel konkurrenskraft. De har helt enkelt inte funkat. I våra gener finns styrförmågan för vem vi skall bli och hur vi skall uppträda. Alla dessa inneboende företräden har en stark drift som är gemensam, nämligen en otrolig drift att reproducera sig. Den egenskap som  visar sig klara uppgiften bäst kommer också att reproducera sig mest.

Sedan finns det triggergener som beroende på miljö utlöser en egenskap. Som till exempel när puberteten skall inträffa. Under hela uppväxten och framförallt under fosterstadiet finns det gener som styr andra gener så att vi utvecklar de kroppsdelar som utgör oss och i rätt tidsordning. Vi har ett förhållandevis litet antal gener som skiljer oss från andra ryggradsdjur, och faktum är att i tidigt embryostadium ser alla ryggradsdjur likadana ut. Det finns gener som är specifika för oss och som styr vår kroppsliga utveckling. Just denna fysiska utveckling går numera att studera ingående och man förstår rätt bra hur det funkar.

Den själsliga utvecklingen går inte att på samma sätt verifiera men finns det skäl att tro att principen skulle vara annorlunda? Att det inte är gener som styr utvecklingen och vars triggning avgörs av yttre omständigheter, miljöinfluenser om ni så vill. Social konstruktion får man kalla det om man har en stark hokuspokus-tro.

Inom detta system har vi liksom alla andra levande varelser utvecklat ett system för fortplantning som gynnar släktet. Hos de flesta arter är det en av de fortplantande könen, honor eller hanar, som konkurrerar inbördes om den andra partens gunst. Hos människan och hos nästan alla däggdjur är det hannarna som konkurrerar om honorna. Så när hanarna strider om bästa positionen för att vara valbara som partners så kan stickor och strån ryka och blodvite uppstå. Man kan konstatera att denna kamp för ändamålet exkluderar honor. Det är honor som är belöningen. Och den starkaste hanen valdes av honorna. Evolutionärt riktigt, analogt med övrig fortplantning inom djurvärlden, men som av de flesta av oss inte uppfattas så. Men poängen är att kvinnorna inte ingår i just denna kamp.

Vi har en teknisk utveckling som gjort att dessa principer för fortplantning ruckats på och kanske inte kan tyckas gälla längre. Vi har fått helt andra parametrar för val av fortplantningspartner och de grundläggande evolutionära reglerna synes inte längre relevanta. Vi har ett helt annat socialt klimat nu där det håller på att ske en ökad jämställdhet och där kvinnor förhoppningsvis skall vara jämställda männen och vice versa. Detta är bra, men det evolutionära arvet finns kvar, män konkurrerar med andra män för att vinna gunst hos det motsatta könet. Männen konkurrerar i allt och under alla skeden av livet, men bara med andra män. Det finns män som är mer stridbara och det finns män som underordnar sig.  Men kvinnor är inte deltagare i denna kamp. Kvinnors kamp sker på ett helt annat sätt. Den konkurrensen är annorlunda.  Vad som hänt nu är att kvinnor, med rätta, på grund av den tekniska utvecklingen blivit konkurrenskraftiga på hela arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns män (det finns!) som blir förvirrade av detta. Det stämmer inte med den nedärvda konkurrenssituationen. Dessa förvirrade män kan reagera förutom normalt på två sätt,. Det ena med misstro, obstruktion och missundsamhet, den andra med överdriven hjälpsamhet och kvoteringsiver. Båda är förmodligen lika irriterande för de som blir utsatta.

Nu skall jag in på gissningsleken. Om männen strider för en position i hierarkien, den manliga, för att vara valbara av de bästa kvinnorna. Vad strider då kvinnorna för? Sorteringen är ju redan gjord. Den kampen är över! Mitt svar är att kvinnor konkurrerar inte alls i detta eller närliggande områden, i princip överhuvudtaget inte alls! (jaja undantag och så vidare…) Detta anmärkes på titt som tätt i och med att feminismen kritiserar den testosteronstinne mannens tävlingsbegär. Detta beskrivs som oönskat och ingående i den mansnorm som man så undantagslöst vill förändra och utrota. Det kan man göra med kastration men knappast genom uppfostran. Det känns bara dumt.

Att striden för platsen ”on top of the heap”, kan kringgås har anammats av många (män). Jag minns själv i min ungdom när jag gick på dansstudio just för att kringgå racet som pågick därute. Detta var mycket givande! Man skulle lika gärna kunna bli rockstjärna, det funkar tydligen lika bra. Hör bara på Magnus Uggla som klart deklarerar att han var ute för att supa och knulla! Hans gener funkar!

Sedan kan man kringgå stridens hetta genom att gå direkt i mål. Man kan bli feminist, det stärker valbarheten men om man blir feminist måste man anta en skepnad som klart skiljer sig från å ena sidan Kawa Zolfagery och å andra sidan Göran Lindberg. Jag betvivlar att det finns tillräckligt utrymme däremellan för etablering.

Nu cyklar jag hem igen!

 

 

Single Post Navigation

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →