Top of the Lake, en patriarkal recension.

Såg ni Top of the Lake? Den mycket omtalade serien från New Zealand gjord av  Jane Campion och Gerard Lee. Jag har redan bestämt mig för att följa denna högintressanta serie med sitt fantastiska persongalleri och inte minst helt bedövande sceneri. Det är inget snack om att den natur vari handlingen utspelas väcker äventyrskänslor i även den mest vankelmodiga och harhjärtade. Natursceneriet är så vackert skildrat så man kan titta på detta enbart och glömma intrigen. Nästan!

Kvinnorna i det kollektiv som skildras har jag växt upp med. Kvinnor som den som gestaltas av fantastiska Holly Hunter exempelvis, hade jag två av under min uppväxt. De förmedlade trygghet och stabilitet och dessa båda var de som man frågade om man ville ha svar som naturligt aldrig ifrågasattes. Kolla den enorma auktoritet som illuminerar denna person i serien. Kolla även de övriga kvinnorna i kollektivet, deras undfallenhet, deras duckande och deras vilja att vara till lags.

Till detta kollektiv anländer en tolvårig flicka. Hon är gravid, uppenbart med sin egen far, men ändå stark och som det verkar okuvlig. Vi har alltså här två starka kvinnor, en matriark och hennes discipel. Övriga kvinnor framställs som våp i detta kollektiv, obeslutsamma hierarkiskt styrda våp. Skall man möjligen förstå att de tröttnat på att underordna sig svin till män, brutit upp och sökt sig till någon annan auktoritet att underordnas? Kanske!

Det finns ytterligare en stark kvinna i serien. En polis som åtagit sig fallet med den tolvåriga gravida flickan. Också en karaktär med styrka och vilja men som saknar auktoritet. Det skall man ju i och för sig göra om man är freshman och inte än fått möjlighet att visa sin kompetens. Det kommer att ske, så säkert så! Denna polis, denna kvinna har jag träffat åtskilliga under min yrkeskarriär, dels de som har självkänsla och på väg i karriären såväl som de som etablerat sig i denna med stor auktoritet. Jag känner igen mig i alla fall.

Jag har aldrig varit i New Zealand. Jag har sett några filmer och läst någon bok av personer därifrån men kan säga att mitt kunnande om öarna och dess kultur är inget jag kan något särskilt om. Att det, emellertid, skull vara fullt av bufflar till män, känslokalla idioter som inte gör annat än jävlas med kvinnorna i serien, har jag svårt att tro. Otrevliga och tölpiga är de. Inte en enda sympatisk man hitintills. De kommer kanske? Jag glömde en man som tydligt visar drag av mänsklighet, jag tror han är flickans halvbror, han utgör enda undantaget hittills i serien.

Jag minns förresten en föreståndare för ett kasino i USA som jag arbetade med och kände under ett par år när jag var där. Han var från New Zealand och var inget patriarkalt svin. Åtminstone inte vad jag kommer ihåg. Men han var kanske undantaget?

Om det inte vore för galleriet av kvinnliga roller, även om en del av dem skall framstå som förtryckta, så skulle jag påstå att serien var extremfeministisk i sin syn på män och att man gör att försök att plantera misandri i åskådarna. Min känsla av igenkännande när jag ser kvinnorna i serien, kvinnor med självkänsla och status som klart uppfattas av omgivningen! Klart skild från de hysteriska, gnällande, manshatande feminister som mestadels består av unga kvinnor som ännu aldrig prövats till någonting mer än möjligen att få sitta och tycka misandriskt i något puerilt radioprogram. Ett fåtal visserligen, men tyvärr bland feminister en extremt högljudd och dominerande typ.

Om det inte varit för Det. Griffin (Elisabeth Moss), Tui (Jaqueline Joe) eller GJ (Holly Hunter) gestaltade karaktärer så hade jag aldrig velat se fortsättningen. Dessutom får vi hoppas att synen på män i serien förändras och att Johnno (Thomas M. Wright) räddar denna tilltro!

Single Post Navigation

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →