snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Att ha rätt åsikt.

Min enorma aktualitetssträvan är betydligt mer begränsad än min tveksamma ironiska förmåga vilket gör att följande inlägg kanske tycks lite ålderstiget. Det finns kanske till och med de som har glömt vad det handlar om.

Till skillnad från vissa storbloggare har jag inte, fast tid funnits därtill, stuckit upp fingret för att försäkra mig om riktningen på blåsten. Denna typ av klandervärd opportunism skall jag undanbe mig eftersom den inte gynnar mig alls.

Nå, i alla fall, på förekommen anledning vill jag kommentera det som har rubricerats med frågan ”Idrott och politik, hör de ihop?”. De flesta skribenter hävdar att det gör det. Som vanligt kan man anta att ledarna inom friidrottsförbundet och i Sveriges Olympiska Kommitté har en annan uppfattning.

Vad skulle kunna vara problemet? När ryska myndigheter stiftar en lag som klart visar att dessa inte har eller tänker ha någon respekt eller överseende med HBTQ-rörelsen så reagerar omvärlden mycket kritiskt, åtminstone den del som anser sig upplyst och demokratisk. Inte bara i ett kränkningsperspektiv utan man missförstår avsikten med lagen och framförallt att lagen representeras av ett starkt folkligt stöd. Det kan förklara stavhopparen Jelena Isembayevas tidiga reaktion på protesterna. Man skulle dessutom kunna påstå att vi i vårt land lätt skulle kunna mäta in samma åsikter här för några decennier sedan. Ryssarna är lite efter, men med upplysning och utveckling kommer de att  snart vara i kapp.

Men vi uppfattar inte det ryska folket som något som kan ha en egen åsikt om vi anser den vara fel. Till skillnad från nationer som Sydsudan, Uganda, Somalia och Nigeria med flera som infört eller håller på att införa dödsstraff för praktiserad homosexualitet. Vem avser åka dit för att protestera?

Men det var ju inte detta som mitt svammel skulle handla om utan om politik och idrott hör ihop. Att ha sett John Carlos och Tommie Smith utföra den behandskade knutna nävens demonstration på prispallen i Mexico OS 1968 för Black power rörelsen och mot segregationen i USA. En händelse som många idag har tappat förståelse för varför. Men vi kunde då konstatera att det var en god manifestation. Vi tyckte ju likadant!

När svenska förmedlare av den enda godheten, feministerna Borgström och Bodström, proklamerade sin åsikt att svenska fotbollslandslaget skulle protestera mot den tillåtande attityden mot laglig prostitution som finns i Tyskland. Detta var alltså inför fotbolls-VM i Tyskland 2006. Man ville dessutom att svenska folket skulle bojkotta tillställningen genom att inte resa dit! Herrarna fick inget stöd för detta, vare sig hos allmänheten eller hos fotbollslandslaget. Trodde de att de skulle få detta? Att alla kontakter inte fungerar hos Borgström har ju visat sig tidigare men Bodström? Kanske bara ett synnerligen flagrant uttryck för opportunism.

Det finns massor med exempel på politiska manifestationer i samband med sportevenemang både från utövare och pristagare såväl som från åskådare.  Ett bisarrt sådant exempel är sprängningen vid Boston Maraton nu i år!

Det märkliga är att när debattörer som exempelvis Torbjörn Jerlerup eller krönikörer på Sydsvenskan och de övriga experttyckarna skriver att politik skall höra ihop med idrott så glömmer de att det kanske finns åsikter som inte är acceptabla.  Att det är OK bara om de ”rätta” åsikterna visas! Att modet ligger i att kunna komma hem och ha gjort rätt. När man hyllar Jesse Owens i Berlinolympiaden 1936 och fullständigt glömmer de svenska deltagare som gjorde ”Hitler-hälsning”.

Nu till den senast uppmärksammade manifestationen. VM i friidrott i Moskva, höjdhopparen Emma Green Tregaro manifesterar genom att måla sina naglar i regnbågens färger. Av oss alla, jag med, godkänt och ivrigt påhejat. Att det skulle föreligga någon form av risk för Emma är knappast troligt utan tvärtom. För hennes del ökade med säkerhet PR-värdet avsevärt. Manifestationens värde minskar inte på något sätt av detta. Hon hyllas med rätta. Detta var helt rätt åsiktsmässigt.

För att förlänga intresset och fördröja människors glömska försöker journalister skapa nyheter ur tomma intet. Man tar in Isembayevas uttalande, såklart med ett opportunt fördömande, och framförallt så klämmer man den nyblivna mästarinnan på 1500 meter Abeba Aregawi på en kommentar. Hon kan inte särskilt bra svenska och det är inte säkert att hon vet vad det rör sig om. Hon svarar emellertid att hennes tro anser att män skall vara tillsammans med kvinnor och kvinnor med män. Inget annat.

Detta är enligt min mening en åsikt, en stark åsikt till och med. Kanske i ett sammanhang som Aregawi kommer från kan det räknas som opportunt men i svensk press blir det klassat som otillåtet. Vem var det som sa att politiska åsikter i samband med idrott var OK? Varför är Aregawi av journalister framtvingade öppet redovisade åsikt inte ingående i denna grupp av åsikter?

Vem tar sig rätten att bestämma de åsikter som får framföras i idrottsammanhang? Eller menar man att det skall proklameras av justitiedepartementet såsom Bodström ansåg 2006? Ja vem tänker stå som åsiktspolis när en idrottare uttalar sig?

Uppenbarligen kan en hel del kretiner i medie- och politikvärlden tänka sig ta på sig detta! Varför inte Alex Schulmann? Han kan i efterhand med säkerhet avgöra vad som är rätt åsikt om han bara får kolla på Stureplan först! Glöm inte den fullständiga desavoueringen av Janne Gunnarsson, den gamle tennisspelaren.

Heja Sverige, landet där alla har möjlighet att kunna ha rätt åsikt!

Annonser

Single Post Navigation

11 thoughts on “Att ha rätt åsikt.

  1. Det var riktigt fult gjort av media att blanda in Abeba Aregawi i Pride-nagelnyheten. Respektlöst! http://malteroxxx.wordpress.com/2013/08/16/nu-backar-isinbajeva/

    Gilla

  2. För mig är och förblir tidernas största protest den som tysken Lutz Long gjorde i Olympiaden 1936 i Berlin mitt framför ögonen på Adolf Hitler. De flesta ser tyvärr mest denne man framför sig genom bilden på prispallen efter längdhoppet där han gör Hitlerhälsning. Long var definitivt ingen nazist men hade han inte gjort det där kan nog de flesta förstå vad som hade hänt honom.

    Det stora han dock gjorde var under själva tävlingen. Jesse Owens noterades efter varje hopp för övertramp trots att det definitivt inte var det. Lutz Long som var den som ledde tävlingen gick då fram till Owens och gav den chockade Owens lite råd. Ett råd han gav honom var att ta avstampet långt innan plankan: ”Du vinner ju ändå” sa Long. Owens gjorde så och inte ens Nazisterna kunde markera övertramp längre.

    ”Det krävdes stort mod av honom att hjälpa mej framför ögonen på Hitler”, skrev Jesse Owens senare i sina memoarer. ”Du skulle kunna smälta ner alla medaljer och pokaler jag hade och de skulle ändå inte räckt till för att förgylla den 24-karatiga vänskap jag kände för Lutz Long i detta ögonblick.”

    Owens och Long fick en speciell vänskap efter det här. För mig är Lutz Long den kanske störste av alla. Den protest han utförde mot Hitler och Nazismen är svår att föreställa sig och krävde ett mod utöver det vanliga. Longs ättlingar blev senare inbjudna till Berlin-Os 2009. Glöm aldrig Lutz Long. Jag gör det aldrig trots att inte ens mina föräldrar var födda när han gjorde det han gjorde.

    Gilla

  3. Pingback: Vad blir dörrmattornas motdrag « Toklandet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: