snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “oktober, 2013”

Varför turbulent flöde inte kan förklaras. En feministisk vetenskaplig analys.

Det förekommer just nu en diskussion i landet om huruvida vetenskapliga observationer skall betraktas de facto eller om de skall redovisas efter filtrering genom ideologiska filter. Man diskuterar också om det verkligen är rätt att låta massmedias redaktioner få lov att tolka och presentera dessa observationer innan de blivit ideologiskt prövade.

Många bloggare har på ett förtjänstfullt sätt ifrågasatt diskussionen. Bland många finns Ann-Marie Maukonen, Flying Martin, Susanna Varis, Toklandet, Bashflak, med flera som berör det och i genusdebatten.se har det diskuterats av både Erik och Ninni!

Försvar har publicerats av bland andra Charlotta Vainio som försvarar forskaren helt korrekt men som glömmer att kritiken, som jag ser det, egentligen riktar sig mot dem som anser att forskning och särdeles forskningens resultat måste spegla en överordnad ideologi eller förkastas! Detta borde vara diskursens ansats. Läs i Charlottas kommentarsfält mycket intressant av Chade, Bashflak och bloggerskan själv.

Och som vanligt är jag sist av alla med ett aktuellt ämne som alla andra redan traskat vidare från.

Frågan som man bör ställa är, skall ideologierna påverka vetenskapen eller skall vetenskapen påverka ideologierna? Hur det förhåller sig visar den diskussion som förevarit i detta ämne, men borde det inte vara tvärtom? Självklart borde det vara så! Tvärtom alltså! Vi har levt med en utveckling som har gjort att vi idag lever som vi gör, att vi kan producera ett överskott som används att finansiera det som inte själv bidrar till överskottets produktion. Så skall det vara och det är ingen som kan ifrågasätta detta system som vi alla i mer eller mindre full konsensus stöttar. Vi har kommit fram till denna situation genom vetenskaplig forskning som bestått av en blandning av naturvetenskap och filosofi. På något sätt har vi en obruten utvecklingslinje i vetenskaplig forskning från Archimedes och Pythagoras till Newton och Einstein  och som fortsätter från Einstein och framåt, oftast betecknat som naturvetenskap men med starkt innehåll av både sekulär och religiös filosofi. Vi vet att det tidigare funnits ideologiskt betingad forskning som var ämnad att förse ledarna med politiskt initiativ och som alltid förkastats efterhand. Ett exempel är den genealogiska forskning som utfördes vid tiden för Renässansen och som var ämnad att stärka monarkernas historiska rätt att vara just monarker.

Listan på ideologiska vetenskaper eller vetenskaper som låter sig kapas för att verifiera och bekräfta en ideologis rätt att exklusivt få styra över massorna, är lång. Som exempel kan nämnas marxistisk forskning, rasbiologisk forskning, frenologisk forskning, nationalsocialistisk forskning och inte att förglömma den forskning som utföres av religiöst troende fundamentalister för att stärka sin makt över sina proselyter.

Gemensamt för denna forskning är att den är svår att kategorisera som naturvetenskaplig eftersom den inte bygger vidare på den röda tråd som spänner från antiken till nu. Därför kategoriseras den vanligen som en del av den humanistiska vetenskapens forskning vilket bland några få gör hela det humanistiska fältet suspekt. Tråkigt nog.

Emellertid finns det en annan fördömande åsikt, denna gång från humanistiskt håll och som riktas mot de naturvetenskapliga disciplinerna. Den utgår ifrån de postmodernistiska idéerna som dekonstruerar, problematiserar och dömer ut naturvetenskaplig forskning som patriarkal och förtryckande. Kulturrelativism och identitetspolitik ligger på den postmodernistiska åskådningen som pålägg på en macka. Den postmodernistiska inställningen infinner sig inom viss del av ideologin som försöker styra genusvetenskapen och den feminism som oftast citeras av okunniga och okritiska skribenter. En elitistisk föreställning som tror att Nietzsche och Focault har mer att tackas för bidrag till vårt välstånd än Newton och Einstein.

Det är egentligen här som mitt inlägg startar för nu kommer det roliga.

Noam Chomsky, den amerikanska vetenskapsmannen och stridbare debattören ni vet, uttrycker sig så här om postmodernistisk filosofi:

(Min översättning efter egen transkription av vad han säger i detta videoklipp.)

Mina kommentarer finns inom [square brackets].

”Vi har de där personerna (guys) på fysik- och matematikfakulteterna och de har alla sorters komplicerade teorier som vi naturligtvis inte kan förstå. Men de tycks förstå dem. Och de har principer och de drar komplicerade slutsatser ut ur dessa principer och de experimenterar och de kan se om det fungerar eller inte. Verkligen imponerande grejer. Så vill jag också vara! Så jag vill med ha en teori, i litteratur… i humaniora, du vet, litteraturkritik, antropologi och så. Det finns alltså ett fält som kallas teori där vi liksom fysikerna kan prata oförståeligt. De använder stora ord, vi skall använda stora ord. De drar långtgående slutsatser, vi skall dra långtgående slutsatser. Vi uttrycker oss bara så som de uttrycker sig och om de säger att, hallå, vi [fysiker och naturvetare] sysslar med riktig vetenskaplig forskning. Det gör inte ni! Det där är bara vit manlig, sexistisk, borgeoisin, vadsomhelst som är svar på det, hur är vi annorlunda än de? OK!

Den tanken är väldigt tilldragande!”

(översättning copyright)

En annan av mina favoriter som jag har läst mycket av är professorn i biologi och genetisk evolutionsteori, den rabiate ateisten Richard Dawkins vars oerhört underhållande uttalanden exemplifieras här nedan. Han ger sig på postmodernism och feminism i detta videoklipp som jag transkriberat och översatt:

”Och så finns det ju postmodernismen. Jag skall bara citera ett exempel. Jag tror det är en bokrecension av en fantastisk bok av Sokal och Bricmont. Sokal är den utmärkte fysiker som skrev den parodiska artikeln som lurade och förödmjukade alla postmodernister. Den feministiske filosofen Luce Irigaray är en av dem som får ett helt kapitel av Sokel och Bricmont  i en ´passage reminisce’ av en ökänd feminists beskrivning av Newtons Principia som en ´våldtäktsmanual’. Newtons Principia är en ‘våldtäktsmanual’ ! Irigaray påstår att E=MC^2 är en sexistisk ekvation. Varför? För att det privilegierar ljusets hastighet. Privilegierar är deras mest favoriserade ord vågar jag påstå att ni noterat. Det privilegierar ljusets hastighet framför andra hastigheter som är livsviktiga. Typisk liksom ´the school of thoughts examination’ är Irigarays tes om `fluid mechanics’ [flödesmekanik, jag är inte helt säker på om det ingår i ämnet hydrodynamik?]. Flöden, förstår ni, har blivit orättvist förbisedda av maskulin fysik, privilegier, fasta solida saker, Hennes [Irigaray] amerikanska talesperson,Cathryn Hales, gjorde misstaget och återgav Irigarays tankar i lättförståelig klartext. Äntligen har vi fått en någorlunda oskymd föreställning av kejsaren, och ja, han är naken.
Citat:
Privilegierandet av ‘solid overfluid mechanics’ och särskilt vetenskapens inkapabla sätt att handha turbulent flöde överhuvudtaget ger hon [Irigaray] orsak av att den associeras med feminitet. Därsom män har könsorgan som genomtränger och som blir styva har kvinnor öppningar som läcker menstruationsblod och vaginala vätskor. Utifrån detta perspektiv är det inte konstigt att vetenskapen inte lyckats åstadkomma en fungerande modell för turbolens. Problemet med turbulent flöde kan inte lösas eftersom föreställningen om flöden och kvinnor formulerats på så sätt att det nödvändigtvis utelämnar onämnda rester.
Slut på citat.
Man behöver inte vara fysiker för att lukta sig till den idiotiska absurditeten i denna typ av åsikter, tonen i den har tyvärr blivit alltför igenkännbar men det hjälper att ha Sokal och Bricmont till hands för att få oss att förstå varför turbulent flöde är ett så stort problem, nämligen att Navier-Stoke ekvationerna är mycket svårlösta! ”                                                                                                                                          
(översättning copyright)
Dessa uttalande av Chomsky och Dawkins innehåller en del kritik mot både postmodernism och feminism. Framföraltt den kombination dessa ibland uttrycker sig som. En av huvudpersonerna i kritiken är Alan Sokal som skrev artikeln med namnet ”Transgressing the Bounderies: Towards a Transformative Hermaneutics of Quantum Gravity” som publicerades i Social Text och som enligt Dawkins ovan ”left them with egg on their face”. Se not1 nedan.
Tänkvärda citat av Alan Sokal (översatta av mig).
”Varför gjorde jag det? Jag erkänner att jag är en oförvitlig gammal vänsterman som aldrig riktigt fattat hur dekonstruktion varit tänkt att hjälpa arbetarklassen. Dessutom är jag en konservativ gammal vetenskapsman som naivt tror att det existerar en extern värld vari det det existerar objektiva sanningar om världen och att det är mitt jobb att upptäcka några av dessa.”
och
”Var och en som tror att fysikens lagar inte är mycket mer än sociala konventioner, inbjudes härmed att försöka överskrida dessa konventioner från fönstret på min bostad där jag bor på tjugoandra våningen!”                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                    
not1 utdrag från Wikipedia om Alan David Sokal:

Sokal is best known to the general public for the Sokal Affair of 1996. Curious to see whether the then-non-peer-reviewed postmodern cultural studies journal Social Text (published by Duke University Press) would publish a submission which ”flattered the editors’ ideological preconceptions,” Sokal submitted a grand-sounding but completely nonsensical paper entitled ”Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity.”[3][4]

The journal did in fact publish it, and soon thereafter Sokal then revealed that the article was a hoax in the journal Lingua Franca,[5] arguing that the left and social science would be better served by intellectual underpinnings based on reason. He replied to leftist and postmodernist criticism of the deception by saying that his motivation had been to ”defend the Left from a trendy segment of itself.”

The affair, together with Paul R. Gross and Norman Levitt‘s book Higher Superstition, can be considered to be a part of the so-called Science wars.

Sokal followed up by co-authoring the book Impostures Intellectuelles with Jean Bricmont in 1997 (published in English, a year later, as Fashionable Nonsense). The book accuses other academics of using scientific and mathematical terms incorrectly and criticizes proponents of the strong program for denying the value of truth. The book had mixed reviews, with some lauding the effort[6], some more reserved,[7][8] and others pointing out alleged inconsistencies and criticizing the authors for ignorance of the fields under attack and taking passages out of context.[9]

In 2008, Sokal revisited the Sokal affair and its implications in Beyond the Hoax.                                                                                                                                                                                                                                                                                                 not2 utdrag ur Wikipedia 

Luce Irigaray (born 3 May 1930) is a Belgian-born French feministphilosopherlinguistpsychoanalystsociologist and cultural theorist. She is best known for her works Speculum of the Other Woman (1974) and This Sex Which Is Not One (1977).

 

Alan Sokal and Jean Bricmont, in their book critiquing postmodern thought (Fashionable Nonsense, 1997), criticize Luce Irigaray on several grounds. In their view, she wrongly regards E=mc2 as a ”sexed equation” because she argues that ”it privileges the speed of light over other speeds that are vitally necessary to us”.[citation needed] They also take issue with the assertion that fluid mechanics is unfairly neglected because it deals with ”feminine” fluids in contrast to ”masculine” rigid mechanics. In a review of Sokal and Bricmont’s book, Richard Dawkins[5] wrote that, ”You don’t have to be a physicist to smell out the daffy absurdity of this kind of argument (…), but it helps to have Sokal and Bricmont on hand to tell us the real reason why: turbulent flow is a hard problem (the Navier–Stokes equations are difficult to solve).”

 

Annonser

Mansrollen, en definition.

Mansrollen, maskuliniteten eller vad man kallar den, hur skall den definieras?

Jag läste nyligen en kommentar, en fråga, på genusdebatten.se, i ett gammalt inlägg: Vad i mansrollen tycker du är bra och vad i mansrollen tycker du är dåligt. Man kan undra vad som ligger bakom en sådan fråga, varthän retoriken syftar. Det korrekta svaret är naturligtvis att mansrollen är enbart dålig, med sin patriarkala struktur emanerande ur könsmaktsordningen och med en överordnad våldtäktskultur som destillatet av hela mansrollen, essensen!

Pelle Billing har definierat mansrollen som det som en majoritet av män gör. Se hans blogg för mer information i hans egna ord. Om man tar Billings tolkning så förstår man mansrollen på det viset att våld mot kvinnor inte ingår i mansrollen därför att en förkrossande majoritet av män inte utövar våld mot kvinnor. Inte heller våldtäkter, härskartekniker och kränkningar för den delen. Varför skall vi då fås att tro, eller snarare varför skall en uppväxande grupp unga kvinnor fås att tro att alla män ingår i konspirationen patriarkatet för att förtrycka och våldföra sig på dem? Var ligger poängen i att det finns vetenskap som forskar fram uppgifter om ritualmord på barn och sammanslutningar som är rent pedofila? Varför vill man ha denna världsbild så ostört inplanterad i sina proselyter och stödtrupper så att inga kritiska frågor tillåts. Varför skrämmer man forskare till hysterisk tystnad om de upptäcker en företeelse som kallas för partnervåld? Varför går man till regeringen och kräver att det inte får benämnas partnervåld utan ”mäns våld mot kvinnor”?

Anledningen är solklar, denna bisarra inställning är ämnad helt och hållet att få kontroll över kvinnorna och feminismen. Det gäller makt och den som inkluderas i maktsfären får inte ta in annan information än den som förmedlas genom sekretariatet. Bedömare av kritisk art skall demoniseras och allt som kommer därifrån vara fördömt långt innan det analyserats. Så försvann Pär Ström och Pelle Billing och därför kallas professor Bo Rothstein för ”en sån där”. Det finns åtskilliga fler som mobbas till den milda grad att de inte anser sig kunna yttra kritik. En del tystade för alltid.

Med hjälp av de nyttiga idioterna i media, framförallt på kulturredaktionerna, förevisas fenomenet som sanning och politikerna tror att de gör rätt i att haka på. Det är därför vi har en jämställdhetsminister som oanat hjälper till att lägga makten i händerna på en genuselit.

Det finns uppenbara paralleller i agerandet jämfört med kommunisternas tänkta övertag av proletariatet och skapandet av en ny människa.

Tillbaka till mansrollen. I skenet av debatten ovan beskriven, blir slutsatsen att det finns inget positivt i mansrollen. Det är detta som man i sin maktiver vill få som slutsats. Då kommer makten över männen automatiskt och vi kan konstruera en ny människa i mannen. Den som inte känner igen detta från andra totalitära kommunistiska samhällsexperiment är dåligt påläst!

Mansrollen påverkas inte av sådant nonsens, mansrollen påverkas av vilka förebilder som finns i unga pojkars närhet. Förebilder som de kan se upp till och efterlikna.

Vad har hänt, varför funkar det inte så längre. Unga pojkar och unga män måste ha andra äldre män, helst en generation äldre som fäder eller kompisars fäder. Det är dessas, inte en ensam man, utan dessa mäns gemensamma interaktion, dessa mäns förhållande till och agerande mot kvinnor och andra vuxna som skall skapa förebilder! Dessa män som sedan ingången av 1990-talet försvunnit och ersatts av ensamma mammor, förskole- och grundskolefröknar och värst av allt, har ersatts av något äldre kompisar. Det är här som den unge pojken skall hämta sina förebilder. Från äldre kompisar eller från i de flesta fall kvinnliga pedagoger som läser ur en bok. Är det verkligen någon som tror att detta kommer att bli bra?

Så svaret på frågan är, i mansrollen finns mycket positivt så länge den ärvs av goda förebilder under pojkars uppväxt. Skall den däremot påverkas av en ideologi och påtvingas i något pedagogiskt experiment, tror i alla fall jag att utvecklingen kan bli förödande.

Till er och till Hannah Lemoine – Den klarast lysande stjärnan!

Jag hade tänkt kommentera på Hannah Lemoines blogg. Det avsnitt hon benämner Jag saknar Pelle. Lite vemod ligger både i rubriken och i texten. Men det blev ett eget blogginlägg istället!

Vi beklagar nog alla Pelle Billings uttåg från debatten och framförallt de diskussioner som han hade med Hannah. Polariseringen har blivit större och tydligare och dialog förekommer inte mer än ytterst sparsamt. Dialog förutsätter att vi har ett gemensamt mål och att debatten gäller vägen till målet. Men det tåget har uppenbarligen gått, det är inte jämställdhet som är det gemensamma målet utan en kväsning och total underkastelse av motståndaren, det är vad som gäller. Ytterligheterna måste skalas bort för att målet skall kunna bli gemensamt och just denna förståelse var du, Hannah, mycket duktig på förr. Men saker har förändrats.

Hannah skriver: (om genusdebatten GD)”kanhända har GD blivit bättre sedan jag slutade läsa aktivt, men de inlägg jag läst senaste månaderna har allihop haft antingen som huvudsyfte eller nämnt i förbigående en eller två av följande: 1. genusvetenskap är inte riktig vetenskap, 2. feminister tycker ditt eller datt.”

Trots att det bara är en bråkdel av feministerna som visar sig på nätet som extremister med Valerie Solana som en förebild och Maria Sveland som en annan. Jag måste hålla med Erik Wedin när han ställer frågan – var finns vår representation, vilket är vår arena där vi kan få våra åsikter framförda utan att häcklas? Alla kan ju se hur Fanny Åström några gånger har fått agera åsiktsexpert i Sveriges Radio, hur Natashja Blomberg refereras till, hur My Vingren får ösa ur sitt manshat och hur exempelvis Maria Sveland får läsa ur sina böcker som av de flesta insatta anses vara rena fantasierna. Att de hot och hat som dessa kvinnor emellertid har fått mottaga inte är fantasier eller påhittade fattar nog alla, men att detta också ligger i mediebilden och grundar för fritt fram i media utan någotsomhelst ifrågasättande, ja, det uppfattar också alla!

Tillbaks till Eriks fråga. Var finns forumet där vi kan debattera jämställdhet som mål? Efter Uppdrag Gransknings program om hatet och hoten har gardinen gått helt ned. Det finns inget uttrymme för debatt någonstans. När både Pelle Billing och Pär Ström lämnade debatten fanns det ingen öppning alls. Ingen har brytt sig överhuvudtaget att undersöka det verkliga skälet för dessa bådas avhopp. Men i vilket fall som helst, efter UG och avhoppen blev det natta.

Att sedan dessutom Sveland och Mattias Gardell inom ramen för Nordiska rådet kommer med förslag som ser ut som en vilja att införa åsiktsförbud, då blev oron väldigt stor.

Som jag skrivit ovan, det är inte fråga om att ta del av en debatt och vinna den, det är ett krig som skall vinnas till varje pris. Motståndaren skall förgöras. Och det är Kvinnolobbyn, Roks, Politism med flera som håller i vapnet som med hjälp av staten skall riktas mot de ifrågasättande männen på bland annat Genusdebatten. Åtminstone som det tycks. (Nu är det ju inte bara män där förstås!)

Det är nästan med gråten i halsen man hör från Hannah: ”Du sätter faktiskt fingret på något som är ganska besvärligt för mig här; det är mycket svårare för mig att komma med inomfeministisk kritik när polariseringen i debatten återgått till att enbart handla om ifall man är för eller emot feminism och/eller genusvetenskap, så som jag upplever att den gjort sedan Pelle försvann.”

Jag minns särskilt första gången jag kom i kontakt med Hannahs blogg och kallade henne för den klarast lysande stjärnan! Hannah skrattade åt detta och det var helt andra tider då. Men något har hänt, se ovan, som gjort att det till exempel i radio och tv inte finns plats med någon kritisk åsikt alls.Varför? Är det GDs fel?

I dag såg jag något som jag efterlyst länge. Vetenskapens värld visade en mycket intressant och populärt framställd film om rön som framkommit genom genusvetenskapliga metoder. Mycket intressant och jag hoppas verkligen nu att alla extremfeminister accepterar en kritik och ett ifrågasättande av slutsatserna så att en debatt skall kunna uppstå. 

Alltså inte det gamla vanliga ”läs på, gör om, gör rätt!”.

För att diskutera frustrationen över omdömena på GD om genusvetenskapen så bortse inte ifrån varför det finns en skepticism mot denna vetenskap, en skepticism som helt onyanserat dömer ut hela fältet av genusforskning. Om du tycker det är orättfärdigt kan jag inte annat än hålla med. Om rönen från genusforskningen skulle presenteras som vilka forskningresultat som helst så att vi vanligt folk kunde förstå signifikansen och konsekvenserna så hade det inte varit något problem. I stället uppfattas en del rön som slutgiltiga sanningar som genast skall implementeras genom förordningar och praxis för att på ett religiöst sätt anammas av de troende i sin kamp mot patriarkat, könsmaktsordningar och strukturer. Det gäller för de troende att förändra på ett sätt som de flesta människor inte kan förstå orsaken till men som man ser innehåller mer av fanatisk ideologi än av vetenskapliga resultat. Att dessa idéer okritiskt planteras framgångsrikt av media och kulturredaktörer hos regering och myndigheter gör tyvärr inte inställningen mindre negativ. Här kunde det vara annorlunda för förståelsen och acceptansen.

En annan del av kritiken gäller exempelvis att försvararna av genusvetenskapen ibland jämför denna med naturvetenskapen som man då finner lika ovetenskaplig och osäker i sina slutsatser. Jamen, så fungerar vetenskaplig forskning. Allt är osäkert tills observationer och försök kan bekräfta teorierna. På så sätt bygger man teorier på teorier från Archimedes till dagens fysiker exempelvis. Fungerar det så inom genusvetenskapen? När kommer dagens teorier att fullständigt kullkastas av nya? Nä, så är det förstås inte men jag har full övertygelse för att människans förmåga att hålla sig mätta, torra och varma mer har Newton och Einstein att tacka än Foucalt och Fairclough.

Så jag är alltså också en troende skeptiker av den enkla anledningen att till nu har man inte lyckats presentera något som är annat än foder åt vissa extremfeminister och av karaktären religiös dogm. Jag tror i och för sig inte att forskningen matar extremisterna utan mera att dessa hugger åt sig av de delar som passar i retoriken.

Jag är säker på att du, Hannah, skulle åtnjuta största respekt om du gav dig in på GD även om inte medhåll skulle ges på allt. Men det är beklagansvärt om du samtidigt skulle förlora respekten någon annan stans.

Post Navigation