snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “december, 2013”

Låt det nya året bli ett bra år!

Inför det nya året skall vi verkligen stålsätta oss för att det skall bli ett bra år! Låt oss hoppas på att vår behandling av våra meningsfränder blir positiv och gullig och låt ironin och sarkasmen falla över de stolligheter som vi kommer att bli presenterade.

Men var försiktig med hur ni uppfattas, det är inte lätt att vara godhjärtad i denna värld.

Låt för det första världen förstå att den skillnad som existerar mellan könen är påhittad och en social konstruktion. Låt oss påminnas om att mängden könsidentiteter är mycket större än just de två som biologin vill att vi skall tro på. XX och XY ser kanske ut som två men är många fler. Inom dessa kromosomkonstellationer och dess genuppsättningar finns stora variationer och det är inte alla som är klockrena XX och XY. Varianter finns däremellan och det är det som vi måste tänka på. Dessa varianter kan påverka hormontillverkningen, könets inre och yttre utveckling samt reproduktionsförmågan. Alla människor är bra och skall accepteras inom sin könsidentitet. Förutom de klockrena XY-människorna som vi ju fått vetenskapliga belägg för att det är fel på!

Detta går att ändra, och skall åtgärdas med dekret utfärdat av jämställdhetsministern som får hjälp av ett gäng genusmedvetna feminister att formulera mansproblemet, alltså mannen som problem. Detta ser vi fram emot så att vi fullständigt kan stryka befängda påståenden som att, till exempel, kvinnors reproduktionsförmåga inskränker sig till möjligen tjugotalet fullgångna grossesser under en livstid medan en man kan reproducera sig ett oräkneligt antal gånger.  Att detta skulle utgöra en påverkan på mäns och kvinnors beteende förstår vi ju är nonsens. Detta kallas för genusinsikt och är ett fundament i en i övrigt helt grundlös ideologi.

Att små och växande flickor skall lära sig att hata XY-personer kommer förmodligen inte att bli ett skolämne i år heller. Det gör ingenting, för det finns en omfattande hemundervisning i detta ämne. Fäder som som lär sina döttrar med skräck att hata män och som i sin tur tar på sig att vara hatobjekt för andra fäders döttrar. (det kan bli riktigt bra det här!) Frågan om hatet skall introduceras som skolämne får anstå till dess vi kan få in det som ämne i Pisa-undersökningen. I mellantiden får bloggerskorna i radikalfeminismen visa hur ett riktigt hat skall se ut.

En av de mest skarpa hjärnorna i debatten påpekar att vi (XY-slem) oftare borde gå på gay-barer och dansa med män. Det kommer att göra världen bättre! För honom kanske, annars kan han Googla på Ernst Röhm och förstå varför självklarheten i resonemanget bara är en chimär. Men, igen, vill man att något skall vara på ett visst sätt, så är det så! Postmodernt tänkande i praktiken.  Pepp, Pepp, säger jag.

Genusinsikten suddar dessutom ut de  påstådda fysiska skillnaderna mellan XX-varelser och XY-varelser, så att XX varelser egentligen kan kasta en boll lika långt som en XY-varelse. Om man bara vill det så. Det är ju egentligen enbart en social konstruktion som beror på att XY-varelser snott mat från XX-varelser genom generationerna.

Skolan kommer att bli mycket bättre från årsskiftet kan jag tänka mig. Små XY-varelser kommer att få lära sig mycket mer än jag fick, när jag gick i skolan.  Nu kan man, med stöd av viktig vetenskap, ge de små XY-arna skarp vetskap om att ”män slår”, ”män våldtar” och den fullt naturliga ”våldtäktskulturen”. Sådan kunskap har jag fått vara utan nästan hela livet. Först nu på äldre dar har jag fått veta att så är det. Jag försäkrar att många i min generation inte visste detta och det är ju en miss! Vi får lära om och be om nåd att vi låtit detta ske utan vår kunskap och ingripande. Lyckligtvis finns det män, riktiga män, som har den insikten och som dessutom påstår sig ha slutat med detta beteende och som nu helt utan normal självinsikt höjer fingret åt oss andra XY som aldrig någonsin sysslat med våld eller våldtäkt.

Också har vi fått en ny fin attityd att rätta oss efter. Den kallas för ”Tacka Nej”-kampanjen och går ut på att XY:are som får ett uppdrag skall tacka nej och istället erbjuda uppdraget till en kvinna. Detta gäller alla utom de redan feministiska männen. Redan har exempel på denna fantastiska inställning visat sig på stan. Det köpcenter, som jag brukar besöka, har några försäljare som får en liten inkomst av att sälja tidskriften Aluma. En tidning som produceras av och för hemlösa. Mest har det varit män som stått och sålt denna skrift men nu har jag även sett kvinnor stå där med en bunt tidningar. Man blir förvånad hur bra det funkar när den genusmedvetna feminismen ger sig in i och tar tag i verkligheten.

För att ta denna fantastiska kampanj lite längre finns det ytterligare skarp och genial man som börjat med en kampanj att han inte skall läsa böcker, se på film etcetera om inte en kvinna står bakom produktionen. Detta är så jävla bra att killen tydligen blir inbjuden av Gomorron Sverige att intervjuas. Wow! (tänker jag först och främst om redaktionen på Gomorron Sverige som lyckas snappa upp en sådan genomgripande och viktig nyhet!)

Nu kan jag inte låta bli att visa er det roligaste jag har sett på Twitter i år. Kampanjen kallas för #Mansfritt2014 och Kakan Hermansson redogör för sitt ställningstagande mot män som ”hjälper” till i ”kampen”. Se Nöjesguiden här! Oerhört underhållande när den tilltalade mansfeministen skall övertyga de ”riktiga” feministerna att han gör rätt, att han vet detta men är ytterst försiktig med sin patroniserande ton. Det här läser de riktiga feministerna sig rakt genom, det hade de insett vare sig stackaren uttalat sig eller ej. Nu återstår att se hur han skall ålande på mage med näsan i dammet kunna återta sin uppsatta position som XY-kritiserande mansfeminist. Heja! Kolla Godmorgon Sverige!

För den som vill studera twitter-konversationen som jag refererar till ovan kan se dem här och bläddra genom de tre bilderna. (De ligger tyvärr i omvänd ordning vilket beror på en inneboende personlig teknisk brist.)

Vi har mycket kul att förvänta oss under det kommande året. Låt därför 2014 bli året då sarkasmerna haglade, ironin odlades i turbobänk och där vi för evigt begravde arrogansen och den i skolan numera så vitt spridda ignoransen!

Låt oss se fram emot ett riktigt lyckat

2014

Ha ett Gott Nytt År!

Annonser

Nu skall vi tala värdegrund!

Efter att idag läst Mats Skogkär i Sydsvenskan och Peter J. Olsson i Kvällsposten ser jag med tillfredsställelse en motvikt till de senaste dagarnas värdegrundsdiskussion och Zlatanuttalande.

Ordet värdegrund används hysteriskt som ett slagträ när man vill framhålla att enskilda åsikter måste vara ett kollektivt ansvar. Inte ens Zlatan med sin bråkiga och inte helt stenrika bakgrund och uppväxt undgår att inkorporeras i den privilegierade mannens kollektiv. Ett kollektiv med en unken värdegrund. Jaha? Hur klarar man ut att filtrera ut en unken värdegrund från ett enskilt uttalande? Det kan man om man vill att skulden skall kollektiviseras. Här är det alltså inte en världsstjärna som yttrar något dumt utan ett kollektiv som har brister i sin värdegrund. Vem är dessa i kollektivet ingående individer? Det spelar ingen roll. Vem som helst som du har anledning att känna hat, missunnsamhet eller kanske avund inför. Huvudsaken är att du klart deklarerar att du själv har en värdegrund som utesluter underskattning eller kränkning av andra personer. Det radas upp journalister i spalterna som pratar om rätt värdegrund och därmed implicit menar att det är just vad de har av godhet som andra saknar. De ställer sig därmed utanför det kritiserade kollektiven, helt av egen kraft. De säger, ”jag är i alla fall oskyldig men där går en vi kan hacka på”. Jo, snacka om värdegrund!

Anja Gatu, en oftast sansad sportreporter på Sydsvenskan skriver något förvirrat i en krönika, om allt som ligger henne varmt om hjärtat och som inte har ett dugg med Zlatan eller vad Zlatan har sagt att göra. Hon bedriver en kampanj för mer genustänk och det verka som hon önskar ett tankeförbud att gälla för dem som inte tycker att damfotboll skall likställas med herrarnas fotboll.

En annan insatt kommentator är Caroline Seger som emellertid ger en klok om än missnöjd betraktelse av vad Zlatan sagt. Hon hänvisar till förebilder och tycker inte det är kul att Zlatan tycker små flickor som brinner av fotbollslängtan skall få veta att de aldrig kan bli så bra som herrarna är. Men hur gör man när man idoliserar och försöker efterlikna? Pojkar, i tidig ålder, gör gärna representationer av Spindelmannen och Batman. Hur gör flickor när de ser förebilder för sina fotbollslekar? Är det inte Caroline Seger och Lotta Schelin de vill efterlikna eller är det verkligen Zlatan?

Värdegrund kan aldrig komma uppifrån utan är en gemensam uppgift för alla i samhället ingående aktörer! Värdegrunden utgörs av det som vi gemensamt värderar i akt och mening. Värdegrunder sprids via att vi tar efter folket vi har ikring oss, när dessa föräldrar, syskon, släktingar, lärare, arbetskamrater, lagkamrater visar hur man betraktar och behandlar människor med respekt och med ömsesidighet. Att ingen skall lämnas utanför, det är vad värdegrund är. Inte något som tänkts ut av akademiker med särskilda värdegrundsstudier eller politiker med olika suspekta mål.

Värdegrund handlar aldrig om att man skall ljuga och förställa verkligheten för att tillfredsställa en viss trosinriktning. Det handlar inte om att man skall säga till små flickor, att visst kan de bli som Zlatan. Det vore rena bedrägeriet. Däremot kan man säga att de skall kunna bli som Lotta Schelin eller Marta som båda tillhör bland de allra, allra bästa i världen i sin sport, damfotboll. Det är stort och dessutom rimligt.

Jag tänkte göra liknelsen med Kejsarens Nya Kläder men den vinkeln var Treve före med och har skrivit om detta här.

Jag måste upprepa mig själv, nämligen konstatera att vi som vill höja statusen på damfotbollen måste bidra med vårt intresse och köpa entrébiljetter samt att abonnera på TV-sända evenemang.

Eller är det också en sanning som skall döljas, ni värdegrundsspecialister, skall vi låtsas att damallsvenskan är lika mycket besökt som herrallsvenskan?

 

Marknadsekonomi och sport.

Lite sent som vanligt tycker jag ändå det kan vara bra att skriva ett eget inlägg vad det gäller #Zlatangate. Ni vet den där fördelningen av ekonomiska medel som faller olika mellan skilda idrotter. Jag har förvisso kommenterat både på andras bloggar och på Twitter. Men som sagt, det är dags att skriva ett eget inlägg.

Många förordar fullständig jämlikhet och jämställdhet mellan utövarna och har väl därmed påvisat sin förmåga att lyssna av och svara som proffstyckarna i jämställdhetsdebatten gör samt sin fullständiga okunnighet i ekonomiska samband. De flesta som bedriver kampanj för större tilldelning har inte en tanke på att själv pytsa in några spänn utan det är helt och hållet andras pengar man tänker använda. Detta är ju signifikativt för hela vänstern, alla skall ha men ingen skall betala.

Vi har nu i dagarna sett ängsliga kommentarer om vad jag i början här benämnda #Zlatangate. Det vill säga Svensk idrotts förmodligen störste utövare åtminstone i ett globalt perspektiv, när han kritiserade debatten som uppstod då en annan stor spelare skulle ha en hyllning av sin prestation. I stället blev det en debatt om vem som har rätt att få utmärkelser och tack. Zlatans intervjusvar har redan förvanskats och utnyttjas nu av okunniga sportjournalister för att ta poäng i jämställdhetsdebatten.

Pengarna som kommer SvFF till del torde till allra största del utgöras av reklampengar, medielicenser och sponsring. En stor del av dessa pengar tilldelas SvFF efter landslagens placering i internationella tävlingar. SvFF belönas alltså efter den prestation som landslagen gör. Av dessa medel fördelas till damernas utveckling mycket mer än de spelar in och tvärtom gäller för herrarna.

Jag kommenterade på en bloggsida (en miljöpartists) där skribenten hävdade att om man bara hade fler kvinnliga beslutsfattare i företagen så hade också sponsringen av kvinnliga fotbollsspelare varit större. Du milde, varifrån fick han en så befängd idé? Fakta i uttalandet kan ifrågasättas.

För det första: Varför skulle kvinnor vara helt oberoende av en möjlig avkastning i en sådan investering? Varför satsar de inte medel redan nu åt detta håll? Är det inte förrän de har andras pengar att slösa som det blir intressant?

För det andra: Det finns redan en stor mängd kvinnliga beslutsfattare inom offentlig och privat sfär, fråga dessa hur deras sponsorpolicy ser ut! Gör de skillnad på kön? Varför anser de att det är mer värt att sponsra ett publikdragande lag än ett som inte är det?

För det tredje: Vad man än tror så är det ägarna till pengarna som avgör vad de skall användas till. Jag har svårt att tänka mig att en anställd VD har ett rikligt tilltaget konto att disponera för sponsring efter eget bevåg. Knappast!

För det fjärde: Min egen erfarenhet är dessutom, efter att ha jobbat med kvinnliga ägare och VD:ar, de är inte särskilt intresserade av att satsa stora sponsorpengar på idrott överhuvudtaget.

Och så vet jag förstås att det finns lokala klubbar och sportevenemang som sponsras av lokala företagare. Därvidlag kan det nog anses att det finns en genuin attraktion av just den sporten som sponsras. Som i Umeå till exempel, men att detta skulle ha en twist av genustänk eller jämställdhetssträvan i sig är nog bara en fantasi för fantasterna. Här bör man även inkludera Kent Widing Persson och LdB:s sponsring av Malmös damfotbollslag som även tog företagets namn till sitt, LdB FC.  Jag menar att här finns ett intresse, här förekommer en avtalsmässig ömsesidighet, här är det ägaren som beslutar och om jag inte misstar mig helt, det krävdes ingen kvinna för att ta beslutet!

Rappakaljan med att kvinnor skulle gynna kvinnor såsom män gynnar män tydliggörs av verkligheten då varken det ena eller det andra stämmer. Vill kvinnor och män gynna exempelvis damfotbollen så skall de i första hand bevista evenemangen, betala biljett för att se matcherna, fylla arenorna, förväntas sitta klistrade vid TV-apparaterna då matcher sänds och därmed visa för eventuella sponsorer att det är lönt att betala för reklam. INTE ATT GE BORT ANDRAS PENGAR!

Det finns också en annan synpunkt florerande i debatten. Jag tror den emanerar från norrländska gammelkommunister som har svårt att fatta att Sovjetunionen inte finns längre. De ideologiska drömmarna alltså. Synpunkten går ut på att sponsring och stöd skall utgå ifrån ansträngning och insats helt utan bedömning av resultaten. Om man lägger ner x antal timmar i veckan på sin sport så har man rätt till samma ersättning som Zlatan om han också lägger ner x timmar i veckan. Första frågan blir så klart, vem skall stå för denna sponsring? Är det en tillbakagång till de gamla amatörreglerna som fanns en gång i tiden. Idrottsutövare diskades om de så mycket som tog emot mer belöning än en pokal eller en medalj. Alla kunde därmed tjäna pengar på idrott utan att behöva dela med sig till utövarna. En idé som är helt jävla sanslös menar jag. Kommunistdrömmar som inte ens fanns i f.d. Sovjetunionen!

En tolkning av denna ersättningsprincip skulle kanske innebära att i kampsporter som boxning exempelvis, så skulle den utslagne dömas som segrare eftersom dennes insats egentligen är snäppet större! Eller hur? Man kan undra också om man även i andra samhällsområden skulle betala efter insats och inte efter resultat. Jovisst, helt säkert!

Vi måste, emellertid, leva efter de regler som finns idag och de enda medel som idrotten och dess utövare får dela på är de medel som vi som privatpersoner lägger på entréavgifter, TV-abonnemang och produkter som marknadsförs genom sporten. Vissa sporter och utövare är mer lönsamma att satsa på än andra. Och det är vi som privatpersoner som väljer detta. Om ni vill att damfotbollen skall få mer av dessa medel så får ni vara så goda att besöka arenorna och visa att det finns ett publikt intresse. Detta kommer jag att göra i alla fall med att se fantastiska Svenska Mästarna LdB FC/Rosengård FC under säsongen 2014. Det uppmanar jag er andra att göra med, eftersom det är enda sättet att stärka damfotbollens ekonomi! (Om man inte har den norrländska gam-kommunismen brinnande i huvet!)

Och för alla som lättvindigt tror att det bara är för en beslutsfattare att ta andras pengar för att fördela enligt eget skön bör läsa Skatteverkets regler för sponsring av kultur och idrott.  Om inte detta uppfylls så kan sponsringen uppfattas som gåva eller i värsta fall som ersättning för arbete varvid skatt skall erläggas av både givare och mottagare.

Från Skatteverkets hemsida:

”Det konstateras även att det för ett aktiebolag föreligger en klar presumtion för att dess utgifter utgör omkostnader för intäkternas förvärvande eller bibehållande.

Med andra ord ska ett sponsringsbidrag förväntas leda till ökade eller bibehållna inkomster i den verksamhet som givaren bedriver för att avdragsrätt ska kunna aktualiseras.

•  Utgiften utgör inte gåva,

•  Sponsringsutgiften är avsedd att öka eller bibehålla företagets inkomster och

•  Sponsorn erhåller en direkt motprestation från den sponsrade som förväntas ha ett marknadsvärde som motsvarar sponsringsutgiften eller att utgiften är en indirekt omkostnad på grund av att det finns en stark anknytning mellan sponsorns och den sponsrades verksamheter.”

Men kunskap är ingen bra grund att bedriva opinion på. Okunniga människor duperas lätt av journalister som för den skull inte heller behöver besitta någon särskild kunskap.

Man bör emellertid komma ihåg att det är lagligt och högst rekommendabelt att ge pengar till verksamheter man tycker är värda det. Risken är inte helt överhängande att en sådan ersättning blir beskattningsbar. Det finns ingen övre gräns för hur mycket man får ge av beskattade medel till entréavgifter, bingolotter, abonnemang etcetera. Men kravet tycker jag skall vara att men nöjer sig med att ge bort sina egna pengar och inte är så generös med andras!

En God Vit Jul till Alla!

Kom ihåg att julen är familjens högtid. Den betyder mest för barnen, vi har gjort julen till deras högtid. Många berättar idag om fulla vuxna på julafton som de som barn fick utstå. Tragiskt!

Gör julen till en positiv upplevelse.

 

God Jul önskar jag alla!

Nu fattar jag vad jag inte förstod!

Det är mycket påfrestande att inse att man inte fattat ordentligt. Inte har fattat att det gäller att inta rätt attityd. Attityden som de flesta människor intar. Inte för att det är en bra attityd utan för att om man intar den så slipper man undan en massa tjafs och får behålla jobbet och barnens kamrater pekar inte när man hämtar ungarna efter skolan. Man behöver inte heller skapa skamkänslor på andra ställen i familjen. Det enda man har att ta itu med är sina egna tvivel och den egna ångesten.

Nu förstår jag att jag trampade fel med min förklaring av vad jag tycker är en mänsklig inställning till andra människor. Att om man ser dem som individer och bedömer dem för vad de gör och säger, då gör man fel. Man skall göra bedömningen utifrån den gruppidentitet som åsätts personen och sen kan man bortse från vad de gör och vad de säger. Allt skall ske enligt en noga fastställd hackordning vars enda riktigt säkra attribut är att vita europeiska män är längst ned i ordningen. Därmed får jag inte ha en åsikt om något eller någon utanför den gruppen. Jag blir dessutom tillsagd att hålla truten om jag dristar mig. Nä det har inte hänt än men jag väntar på den första gången.

Allt detta står klart när man ser den film som spelats in för att ge stöd till Jason Diakité. Bland dem som medverkar, håller upp sitt pass och läser talet från prisutdelningen finns Tomas Ledin. Min reaktion är att Ledin ger sitt stöd för Timbuktu och emot främlingsfientlighet.

Jag hade fel där, liksom i allt annat i ämnet. Den som vet heter Foujan Rouzbeh och hon kan förklara felet med Tomas Ledins sympatiaktion, det gör hon på SVT-Debatt. Hon menar att Ledin kan inte vara Jason eftersom Ledin är vit. Min fråga är kan man som vit inte ha en åsikt och sympatisera i en fråga som gäller främlingsfientlighet och rasism? Att vara utlämnad, mobbad, förnedrad på grund av sitt ursprung, sitt språk sin konstitution är det inte möjligt för en vit cis-person? Är det inte möjligt att mobbas som vit överhuvudtaget? Vad skall vi säga till de anhöriga till män som tagit sina liv för att de inte stod ut med omgivningens mobbing? Att de är kränkta vita män? Är det därför alldeles otänkbart att Tomas Ledin vet hur det känns att vara liten och rädd? Jag vet hur det kan kännas, men jag håller käften, kastar mig på magen med ansiktet mot marken och stiger inte upp förrän jag fått förlåtelse. Jag vet att om man tillhör den grupp av befolkningen som anses som norm, det vill säga den vanligast förekommande i fråga om antal individer, så kan det förefalla mycket enkelt och problemlöst. Men hur skall vi kunna straffa dessa tillräckligt för sin förmenta självgodhet. Jo, genom att kritisera allt de gör. Att bryta normen.

Vänta lite, att bryta normen? Norm innebär en förväntan som grundas på förekomst. Om normen utgöres av vit heterosexuell man, vad skall göras för att bryta normen? Den som vet svaret får gärna höra av sig.

Det finns alltså erfarenheter och kunskaper som jag inte under några omständigheter får delge någon annan om denne annan ej kan bekräftas tillhöra samma identitetsgrupp som jag. Alla individer i andra grupper kan förmodas bli kränkta. Systemet kallas för identitetspolitik och förenklar det sociala samspelet mellan grupper av individer eftersom det klart anger vem som alltid har rätt. Det lämnas alltså helt utan betydelse vad du säger eller vad du gör, enda betydelsen utgörs av vem du är, vilken grupp du tillhör, vilken identitet du har.

Detta är så kolossalt viktigt att ett flertal av de personer som besätter medias kulturredaktioner har tagit på sig uppgiften att vara talespersoner för dessa icke normerade grupper. Trots sin vita medelklassidentitet. Knepigt, eller hur?

Vi kommer därmed in på den aldrig övergivna normen som styr svensk åsiktsmystik. Normen består av tre huvudingredienser. Eller egentligen bara två. Eller en. Beror på hur man ser på det.

Identitetspolitik, postmodernism och postkolonialism.

Egentligen handlar allt om Postmodernism. En överallt spännande rutin som förenklar för de mest avancerade tyckarna med den alltigenom svagaste begåvningen. Det finns naturligtvis en annan mycket mera benevolent tolkning också. Jag kan bara inte komma på den.

Om ni vill ha en maliciös tolkning av postmodernism så kolla detta med uttalande av både Noam Chomsky och Richard Dawkins. Läs gärna allt ni kan komma över om Luce Irigaray som här till exempel.

Inom postmodernismen finns en postkolonial inriktning. Den postkoloniala teorin utgår ifrån den under de senaste århundradena västerländska (Spanien, Portugal, Storbrittanien) kolonisationen av  länder utanför Europa. Framförallt att de länder som under denna tid varit underkuvade har rätt att ”ge igen”. Den tanken tycker jag är helt underbar, man har väl sett alla Hollywoods ”ge-igen-filmer”. Men de som koloniserade var inte mina eller folkets omkring mig släktingar, det var inte heller män som agerade utan kvinnlig påverkan. Men ändå skall jag, skit samma, och mina söner ta det fulla ansvaret och bland annat hålla käften!’

Jag tror att den postmodernism och postkolonialism som många idag ansluter sig till är en till benämningen och enbart den en trosförklaring.  I postmodernismen ingår en tanke att kunskap är relativ. Det finns en postmodern strömning som ger sina tillskyndare en slags åsiktslicens där det är en självklarhet att man lever ett normkritiskt liv. Man vet vad dekonstruktivism kan användas till och man har ett klart perspektiv på alla pågående diskurser.

Men det finns också ett mycket tristare, om inte rent av farligare, syn på sig själv som postmodernist.

För att uttrycka det på ett sätt som är ytterligt kategoriskt och på gränsen till rasistiskt, man definierar sig som postmodernist. postkolonialist och ansluter sig till identitetspolitiken av ren och skär lättja. En liten grupp som agerar under dessa epitet gör det väldigt lätt för sig. Dessa (få?) kan därmed agera under principen med den rätta hackordningen. Man gör det utifrån en föreställning som baseras på inget annat än denna hackordning. All kunskap som kan förfäkta eller bestrida inställningen sorteras, om kunskap överhuvudtaget användes, så att bekräftelse uppnås. Man tolererar inga avvikande uppgifter sprungna ur kunskap om historia eller ens de väldigt basala kunskaper som en samhällsstruktur är beroende av.

Hackordningen avgörs av hudfärg, etnicitet och kön. Dessa tre egenskaper poängsätts på ett slumpmässigt sätt och det enda som är säkert är att vita europeiska män alltid hamnar underst. Det är ganska självklart att jag som just vit europeisk man protesterar, kan tyckas, men det är inte jag som råkar illa ut det är de uppväxande små vita europeiska männen, det vill säga pojkar i förskoleålder och uppåt, som aldrig kommer att ta sig ur skuldpositionen. Trots att de är oskyldiga, kommer de aldrig någonsin att kunna drabbas av något annat än rättfärdigt hat.

Fastän att det inte råder något som helst tvivel om den europeiska kolonisationen förtryckande egenskap sedan slutet av 1400-talet till en bit in på 1900-talet, saknas en diskussion om hur kolonisationens historia egentligen ser ut.

För det första: Varför envisas man så ihärdigt att det bara skall vara män som skall ta på sig denna arvsynd, var de aragoniska drottningarna män? Eller Elisabeth I av England? Vad gör det så enkelt att bortse ifrån att detta var ett mänskligt projekt med främst män men också med kvinnor i drivande ställning. Och, kanske framförallt, massvis med män och kvinnor som inte fick reda på vad det gällde och kanske egentligen agerade utan bifall.

För det andra: Kolonisatörer har funnits i alla världsdelar under världshistoriens gång. Det är inget som uppfunnits av den vite europeiske mannen. Företeelsen är mycket äldre än så! Samhällen som är framgångsrika breder ut sig eftersom befolkningen tenderar att föröka sig. Imperier som Assyrien, Persien, Babylon, Mongoliet, Inkas  med flera, hur gjorde de för att kolonisera? Korstågen (läs Steven Runciman) där även kvinnor ingick fram till dagens imperier? Hur skall dessa historiska fakta kunna ingå i en postmodern uppdelning? Inte alls tänker jag. Det är bättre att vara kunskapsmässigt nollställd om man tar sig an denna tolkning av världen i postmodernistisk stil. Och den svenska skolan verkar vilja säkerställa denna ordning.

Hur många räknar in det japanska imperiets erövringar i Sydostasien och Pacifiken under första hälften av 1900-talet eller kanske det Ottomanska rikets (nuvarande Turkiet) fram till 1917 kolonisation av det som 1948 kallades för Palestina och som var brittiskt protektorat på ett NF-mandat (efter -45 ett FN-mandat) framtill Israel bildades 1948. Hur många vill se en sådan sanning? Eller varför inte det förra Sovjetunionens imperialistiska ambitioner som orsakade omfattande svältdöd  i exempelvis Ukraina? Var ligger sanningen i den expansion som islam som religion och etnicitet orsakat i Nordafrika? Är det på någons bekostnad, kanske liknande den katolska utbredningen i Sydamerika? 

För det tredje: Det finns också en inställning att slavhandel är en konstruktion av vita europeiska män, en inställning som är ytterst enfaldig och går ut på att det är bara vita europeiska män som kan besitta en sådan ondska! Faran med en sådan inställning är att man möjligen missar det slaveri som fortfarande finns i världen. Ett slaveri som inte bara gäller sexuell trafficking utan även arbetskraftsförslavning. Det slaveriet som exploaterades i Afrika under 1600- och 1700-talet var ingen västlig uppfinning. Man exploaterade en marknad som funnits länge. Zanzibar i Indiska Oceanen har fungerat som ett centrum för den arabiska slavhandeln länge, och enligt vissa så frodas denna handel fortfarande. Om än inte just där.

Men det är den vite europeiske mannen som skall skuldbeläggas! Enfalden är oändlig i vissa kretsar.

Det är detta jag motsätter mig därför det riktar strålkastarljuset på fel håll, det finns mörkermän som duckar för ljuset och förnöjt emotser den vite mannens eget påtagna skuld.

Och som jag antydde tidigare, det finns en uppväxande generation av vita europeiska män som kommer att leva med denna skuld och förmodligen få se den överföras till sina söner.

Det är kanske rätt åt dem, men förklara då detta för mig är ni snälla.

Och du, som eventuellt läser här, kommentera gärna men vet att jag bedömer dig utifrån vad du yttrar och vad du gör inte för vem du påstår dig vara eller vilken grupp som du anser dig representera.

PS. Jag blev tvungen att göra följande tillägg. Ett tillägg som egentligen fanns i mina tankar när jag började skriva inlägget här men som glömdes bort.

Jag tänker på den fullständiga missriktningen som man kan råka ut för när man grupperar människor i någon slags hackordning efter deras grupptillhörighet och gruppidentitet. Mina vänner som är judar i Malmö, är samtliga ättlingar till överlevare efter den mellaneuropeiska utrotningen vilket borde ge dem en hög placering. I stället har det blivit av etablissemanget accepterat att kritisera dem med glåpord och trakassera dem med spott och spe, för händelser som de inte har något avgörande på i Mellanöstern.

Är det rätt med identitetspolitik tycker du?

Jag är Jason!

Jag läser i dagens Sydsvenskan en angelägen och viktig ledarartikel om att bygga land tillsammans. I artikeln citeras en bit text ur talet som Jason Diakité höll i riksdagen vid mottagandet av Fem i tolv-rörelsens pris för sitt arbete mot rasism. Det lyder:

”Jag tog med den (passet, min anm.) i dag för att säga att detta är mitt bevis, i varje fall, på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet – det är och förblir rasism.”

Jag blev väldigt tagen och ledsen av hans gest vid talet som återgavs i TV-nyheterna. Jag tänkte, varför skall någon, någonsin känna sig så utsatt i ett land eller på ett ställe som man räknar som hemma? Det är ju där man skall känna sig trygg! Inte minst påminns man om otryggheten av nyheterna på ett antirasistiskt demonstrationståg i Kärrstorp utanför Stockholm som angreps av några som kallar sig SMR. Svensk Motståndrörelse, en som man påstår nynazistisk organisation. Detta är rasism och hat i sin svenska version. Den kan inte försvaras på något sätt och framförallt inte av orsak att det fanns representanter för RF, Röd Front, i demonstrationståget. RF är en på samma sätt våldsbenägen organisation som använder våld som argument.

Jag är mycket förtjust i artisten Timbuktu, vilket är Jason Diakités artistnamn. Jag gillar hans musik, hans texter och hans sätt att framföra dem. Jag kan tänka mig att jag skulle tycka om även privatpersonen Jason. Han är en individ, en person som man måste respektera långt förbi allt snack om etnicitet och hudfärg. Han är svensk, lika svensk som jag och det har så liten betydelse för bedömningen av honom som person eller artist! Han är Jason eller i hans egen mun, ”Jag är Jason!”.

Finns det verkligen någon som gillar Jason Diakité för att han inte är vit? Om nu någon ogillar honom, varför måste det då bero på att han inte är vit. Varför skulle det vara rasism att ogilla honom och inte rasism att gilla honom under dessa förutsättningar? Är det i stället antirasism att gilla honom? Blir vi goda om vi gör detta?

Nåväl, rasism finns i Sverige. Det finns rasism som vill underordna människor i andra folkgrupper och sätta vita européer överst och detta med förringande och hatiska medel. Det finns också rasism som kan visa sig på så sätt att man nedsättande lägger till epitet av rasistisk karaktär vid dispyter. Ingen av dessa är av strukturell natur men inte desto mindre rasism och oerhört kränkande.

Men då uppstår kanske frågan, får man inte tycka illa om icke-vita personer på grund av att de är elaka, dumma, kriminella, alltså egenskaper som inte kan förknippas med någon särskild etnicitet? Den frågan blir svår att besvara eftersom vi i Sverige har anammat ett informellt antaget system som kallas för identitetspolitik. Detta innebär att man mycket noga väger in en persons etnicitet i en icke tillkännagiven rangordning som avgör hur ett uttalande eller argument skall värderas. Det enda helt klara är att en vit europeisk man står underst på denna värderingslista. Man gör alltså allt för att lyfta fram etniciteten i politiskt syfte och har därigenom skapat en modern version av 1920-talets rasbiologiska tänkande.

Tillbaka till Jason Diakités upplevda rasism, som jag inte för en sekund betvivlar, antar jag med det ovan framförda att de flesta som av någon underlig anledning inte älskar hans artisteri och person, inte gör det av illasinnad rasism utan för att de helt enkelt inte är så jätteförtjusta. Men jag förstår honom djupt när han tycker sig stå som mål för kritik som utgår ifrån hans etnicitet, som han ju inte på något sätt kan åtgärda. Jag förstår hans frustration över något så orättvist.

Jag kan förstå det när jag får utstå samma sak eftersom mitt kön tillåter i stort sett vilka anklagelser som helst. Jag får inte försvara mig eftersom jag är längst ner på hackordningen. Men detta är något annat och får inte jämföras med rasism! Det är sexism och utföres i ett gott syfte. Ett hat som av vissa känns rättfärdigt och klokt när de hänger sig åt det. Att jag inte på något sätt tänker klä skott för detta hjälper inte. När jag ser förskolebarn, pojkar, utsättas för denna sexism i något vansinnesexperiment som kallas för genuspedagogik blir jag lika ledsen som när jag ser Jason Diakité uppleva rasism. Att det kanske inte är genuspedagogikens syfte hjälper inte när det tolkas av extremistiska misandriker i förskolorna. Det finns exempel på vuxna kvinnor som skriver om sitt hat mot åttaåriga pojkar. När man uppmärksammar sådant förstår man klart vart hatet är riktat och vart det slår.

Alltså, Jason, vi är många som älskar dig för vem du är, vad du gör och vad du säger. Vad du är eller var du kommer ifrån ser vi bortom och ger det ingen betydelse överhuvudtaget!

Med detta sagt skall jag be att få gilla eller ogilla vem som helst utan någon som helst annan orsak än utifrån hur de beter sig.

Vi har inget att frukta om vi bara tycker rätt!

Gårdagens (12/12) SVT/Debatt behandlade frågan om Expressens publicering av anonyma kommentatorers avslöjade identitet. En i mitt tycke mycket kontroversiell åtgärd i ett samhälle som säger sig värna demokrati och åsiktsfrihet. När man går in och identifierar och hänger ut människor som tror sig vara anonyma, då kan man bara ha en avsikt – att skrämma till tystnad. Och för all del, att sälja lösnummer. Fast på den punkten tror jag att Expressen har misstagit sig. Under alla omständigheter så säger man att man med hjälp av en vänsterextrem grupp har avkodat runt sex tusen e-mail adresser. Ägarna till dessa, oavsett vad de har sagt eller gjort skall nu veta att de står under bevakning av en privat organisation lierad med våldsvänstern. Det är detta som terror går ut på. Genom att exponera någon kan man därmed skrämma övriga till underkastelse och tystnad.

Man bör veta att hat är inget brott i sig själv. Det finns en brottsrubricering  som är hatbrott, men detta måste kopplas ihop med att brott, till exempel misshandel, som utföres mot någon på grund av dennes läggning eller etnicitet. Så rubriceringen är väldigt lätt att missuppfatta och det har tydligen gjorts, nämligen så att hata skulle vara ett brott. Det är faktiskt tillåtet att hata!

Hets mot folkgrupp (etnicitet, läggning) är däremot ett brott, liksom uttalade hot mot någon person. Detta skall i så fall handhas av rättsmyndigheten och inte av en pöbel ledd av en tidningsredaktion och en terrorgrupp. Detta torde vara olagligt med tanke på att uppsåtet är att sprida skräck inför yttrande av personlig åsikt!

Det måste finnas någon jurist som kan beskriva olagligheten i allt detta utifall inte våra allmänna åklagare kan åta sig en brottsbeskrivning. Någon måste stå till svars.

Konsekvenserna visar sig nu. Jag har redan haft samtal med personer som på grund av sin position avstår att uttala sig på något kommentarsfält eller på facebook. Nu har Expressen visat att de utan vidare med hjälp av dubiösa kollaboratörer kan avslöja vem som helst. Därmed finns inte längre någon möjlighet för privatpersoner att ha en åsikt om den inte fått ett godkännande av extremvänstern och dess alltför villiga vän Expressen.

Nu sitter en man från GP, Gert Gelotte, i SVT/Debatt och säger att det är bra att hänga ut de som kommenterar på internet så att deras offer vet vem de är. Offer sa han tydligt flera gångar. Är det hets mot folkgrupp eller uppenbara hot, då är det ett fall för polisen. Men om någon säger något kritiskt om immigrationsproblematiken som inte är brottsligt, ja då skall de hängas ut så att offren får reda på vem det är? Om inte detta är tillräckligt avskräckande så kommer det här. På fråga vem som skall hängas ut efter identifiering, på vilka grunder detta beslut skall tagas, så säger mörkermannen Gelotte, ”det får bli en bedömningssak”. Ingen annan än Researchgruppen, den extremvänstergruppering som gjort avkodningen, och Expressen har tillgång till materialet för en sådan bedömning. Tjosan, där satt den. Nu skall vi bara hitta en bedömare med lite Stalin-takter så blir det nog bra. Jamen du enfaldiga människa! Tänk om det blir en bedömare med Hitler-takter som utses för bedömningen?

Oavsett vilka som utsätts, så kunde jag inte drömma om att något liknande kunde hända i en demokrati med alla dess attribut tillstädes. Nu räknar man bort yttrandefriheten och gör det med repressiva medel. Vilket blir nästa flyende attribut?

Med tanke på den historiska aspekten har det tidigare funnits semioffentliga organisationer eller miliser som genom hat och hot, misshandel och mord har terroriserat den del av befolkningen som de inte gillat. Och vi vet att den nazistiska Sturmabteilung (SA) gick Hitlers ärenden men vems går Researchgruppen och AFA? Inte demokratins i alla fall!

Annars har väl inget hänt, tycker jag.

Att befinna sig i ett samhälle som som sakta men säkert rör sig från välbefinnande till misär och samtidigt inse att en andel av berörd befolkning inte kan skynda på utvecklingen fort nog, emedan andra har så extremt mycket i händerna att de inte uppfattar sin egen situation på the slippery slope, eller som vi säger det lutande planet. Det engelska uttrycket anger ett läge som inte är reciprokt allt medan det svenska är något hoppfullare inför en vändning. Vad tror ni?

Pisa-resultat

Ingen har väl missat redovisningen av PISA-undersökningen? Den visar att den svenska skolan lyckats med att försämra elevernas resultat ytterligare. Kunskapsmässigt halkar alltså svenska elever efter. Jaså? Big deal! Vadå kunskap, det vet väl alla att kunskap inte är bra för samhället. Framförallt inte ett samhälle som gör sitt bästa att omdefiniera vad som är värt att veta, att ha kunskap om helt enkelt. Det känns som om en andel av våra opinionsbildare, politiker och kulturelit, har en alldeles egen agenda för exploatering av kunskap. Åtminstone om man iakttar vem som promotas mest som tyckare i morgonsoffor och godkvällsmagasin. Att kunskap skulle vara så föraktat är inte lätt att förstå. Som om alla broar redan äro byggda och alla tumörer redan vore bortopererade.  Vad vet jag? Jag kan ju endast avgöra detta genom anekdotisk bevisföring. Till skillnad mot vad genusvetarna och postmodernismens förespråkare argumenterar med som ju är empiri. Därmed kan man avgöra den patriarkala penetration i det feminina flödet i allt som händer här på jorden Varför inte på fenomenet med en rysk ubåt penetrerande svenskt vatten. Lyckligtvis inget vi behöver invänta utan både besöket och den ur genussynvinkel så viktiga analysen är redan avklarade. Man kan undra vad kunskapen kallas som måste innehas för att lyckas med ett så för menigheten viktigt nummer. Pokerface! Pokerface, såklart! För att inte brista ut i en för hälsan olämplig skrattattack. 

Jag återkommer till vad som benämnes anekdotisk bevisföring. Man berättar om en sann upplevelse och en konsekvens, det blir en anekdot och förblir värdelös eftersom det endast beskriver en persons erfarenheter. Inte ens om du samlar in hundra sådana referenser så blir det mer än en anekdotisk bevisföring. Om du däremot ramar in din undersökning med vetenskapligt lullull som du lätt lär dig eller eventuellt kan kopiera från någon annan avhandling, ja då blir din undersökning empirisk och godkänd. Och det bästa är, dina slutsatser blir giltiga hur tokiga de än verkar i förhållande till den verklighet du undersökt. Nu kan du slå alla med ett käckt, läs på! Det behöver därmed inte stämma överens med någon annans erfarenheter alls, faktum är, det skall det helst inte.

Ironi och raljans i all ära men sarkasm smäller högre. Vem vill ha sina barn opererade av en sådan utbildad läkare, eller flygas av en sådan utbildad pilot. Vem vill gå på bron som konstruerades under sådana vetenskapliga premisser?

Utbildning vi behöver och utbildning vi inte behöver. Det finns ingen onödig utbildning. All utbildning är av godo, men ingen utbildning kan ges utan hänsyn till mottagarens nivå på förkunskaper. Skall du läsa historia så är det bra om du har läserfarenhet och kan klockan. Vill du studera kosmologi bör du ha hyfsade mattekunskaper och förståelse för Einsteins relativitetsteori. Att du inte kommer dit från intet är väl kanske inte så svårt att förstå. Ändå finns det människor som hävdar att ingången till dessa kunskaper inte behövs. Vad är det för några människor som tror att det finns genvägar in i vetenskapens värld? Vilka vetenskaper då kan man fråga? Här skulle sarkasmen sitta bra. Som en smäck!

Tillbaka till det dåliga resultatet hos våra elever. Finns det då inga bra och duktiga elever. Jo, det finns det! Finns det inga bra och resultatgivande lärare? Jo, det finns också! Men problemet är att systemet har ställt massvis med elever inför undermåliga lärare. Undermåliga, eftersom de varken har resurser eller verktyg att handha situationen. Det är i många stycken en ordningsfråga kanske mer än det är en kompetensfråga. Lärarna har inga möjligheter att få styrning på eleverna om de inte vill samarbeta, det existerar inga sanktionsmöjligheter och eleverna är medvetna om detta. Resultatet blir att alla tar den utförsbacke som finns ingen stretar emot, lättast möjliga lösning gäller. Mest allvarligt är förmodligen att detta görs med, i bästa fall, föräldrarnas goda minne. I sämsta fall med föräldrar som är fullständigt likgiltiga inför situationen.

I den nedåtgående spiralens tecken, så blir situationen bara sämre. Ingen vill bli lärare längre i den kaotiska situation som råder i skolan. Intagningskraven till lärarutbildningen har reducerats till nästan noll. Katastrofalt och måste åtgärdas. Så klart finns det begåvade elever, men de går till de naturvetenskapliga disciplinerna, bland annat, där de vet att de kan finna givande karriärer. De vill inte bli lärare. Vad de kräver är, bättre verktyg och högre lön. Det får de inom industrin och i näringslivet.

Men säger någon, det är väl ändå samhällets ansvar att tillse utbildningens kvalitet. Samhället utanför skolvärlden antar jag då menas. Självklart är det så, men det är samhället, inte staten, inte kommunen, som skall ta ansvar. Det vill säga, vi alla i allmänhet och alla föräldrar i synnerhet. Här brister det stort. Inte konstigt alls. Jag har en liten insyn i föräldraskapets bördor nu på tvåtusentalet. Det krav som finns på föräldrar att skaffa sig bra karriärer samtidigt som de skall uppfostra barn blir för många en olöslig uppgift. Barnen kommer aldrig i andra hand men de får sin omsorg och sin kvalitetstid i hård konkurrens med allt annat som måste göras. När barnen släpps till skolan, inbillar jag mig att föräldrarna släpper omsorgstänket. Det finns så mycket annat att ta hänsyn till och som måste göras. Städa, handla, klippa gräset, måla förrådet, laga mat, tvätta bilen, träffa vänner, åka på semester, vara tillsammans utan barn, mm, mm. Förutom detta, att vårda karriären. Jag ser att stressen ökar och det som går att skjuta bort, skjuts bort. Tvingas. Återstår ruelse och ångest.

Jag gissar att ett genomsnittligt par i karriären har en sammanlagd bruttoinkomst på runt 60.000 kronor, att de jobbar vardera runt 40 timmar plus cirka restider och övertid, kanske intressetid (obetald arbetstid) på 15 till 20 timmar i veckan. När skall de överhuvudtaget få möjlighet att intressera sig för barnen i lägen när de inte ser dem. I skolan till exempel. Ja, när?

I många andra länder kan man få hjälp med hushållsbestyr och praktiska göromål. Detta underlättar för de flesta. I Sverige är det också möjligt, numera, genom RUT och ROT. Hade inte den möjligheten funnits så hade en av föräldrarna fått ta minst sagt lätt på sin karriär, (gissa vem) eftersom en bruttolön på 60.000 kronor inte räcker på långa vägar att köpa de göromål som behövs för att kunna ta mer intresse i barnen.

Ett räkneexempel utan RUT/ROT. En hantverkare vill ha 50 kronor efter skatt på ett jobb han gör som du beställt. Han måste debitera dig 130 kronor varav staten skall ha 80 kronor i moms, arbetsgivaravgifter och skatt. Du måste alltså betala 130 kronor av dina beskattade pengar så, brutto, behöver du ha runt 190 kronor av din arbetsgivare som han dessutom måste betala arbetsgivaravgifter på, totalt cirka  60 kronor vilket tillsammans ger 250 kronor.

Kontentan är, köper du som privatperson en tjänst av en hantverkare så går 200 kronor till staten och 50 kronor till hantverkaren. Var det någon som påstår att vi betalar för lite skatt?

Finns det någon här som någon gång, någonsin, köpt en tjänst svart?

Det är många saker som kan göras för att åtgärda de fasansfulla PISA-resultaten. Att höja skatten är inte en av dem!

 

Post Navigation