snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Jag är Jason!

Jag läser i dagens Sydsvenskan en angelägen och viktig ledarartikel om att bygga land tillsammans. I artikeln citeras en bit text ur talet som Jason Diakité höll i riksdagen vid mottagandet av Fem i tolv-rörelsens pris för sitt arbete mot rasism. Det lyder:

”Jag tog med den (passet, min anm.) i dag för att säga att detta är mitt bevis, i varje fall, på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet – det är och förblir rasism.”

Jag blev väldigt tagen och ledsen av hans gest vid talet som återgavs i TV-nyheterna. Jag tänkte, varför skall någon, någonsin känna sig så utsatt i ett land eller på ett ställe som man räknar som hemma? Det är ju där man skall känna sig trygg! Inte minst påminns man om otryggheten av nyheterna på ett antirasistiskt demonstrationståg i Kärrstorp utanför Stockholm som angreps av några som kallar sig SMR. Svensk Motståndrörelse, en som man påstår nynazistisk organisation. Detta är rasism och hat i sin svenska version. Den kan inte försvaras på något sätt och framförallt inte av orsak att det fanns representanter för RF, Röd Front, i demonstrationståget. RF är en på samma sätt våldsbenägen organisation som använder våld som argument.

Jag är mycket förtjust i artisten Timbuktu, vilket är Jason Diakités artistnamn. Jag gillar hans musik, hans texter och hans sätt att framföra dem. Jag kan tänka mig att jag skulle tycka om även privatpersonen Jason. Han är en individ, en person som man måste respektera långt förbi allt snack om etnicitet och hudfärg. Han är svensk, lika svensk som jag och det har så liten betydelse för bedömningen av honom som person eller artist! Han är Jason eller i hans egen mun, ”Jag är Jason!”.

Finns det verkligen någon som gillar Jason Diakité för att han inte är vit? Om nu någon ogillar honom, varför måste det då bero på att han inte är vit. Varför skulle det vara rasism att ogilla honom och inte rasism att gilla honom under dessa förutsättningar? Är det i stället antirasism att gilla honom? Blir vi goda om vi gör detta?

Nåväl, rasism finns i Sverige. Det finns rasism som vill underordna människor i andra folkgrupper och sätta vita européer överst och detta med förringande och hatiska medel. Det finns också rasism som kan visa sig på så sätt att man nedsättande lägger till epitet av rasistisk karaktär vid dispyter. Ingen av dessa är av strukturell natur men inte desto mindre rasism och oerhört kränkande.

Men då uppstår kanske frågan, får man inte tycka illa om icke-vita personer på grund av att de är elaka, dumma, kriminella, alltså egenskaper som inte kan förknippas med någon särskild etnicitet? Den frågan blir svår att besvara eftersom vi i Sverige har anammat ett informellt antaget system som kallas för identitetspolitik. Detta innebär att man mycket noga väger in en persons etnicitet i en icke tillkännagiven rangordning som avgör hur ett uttalande eller argument skall värderas. Det enda helt klara är att en vit europeisk man står underst på denna värderingslista. Man gör alltså allt för att lyfta fram etniciteten i politiskt syfte och har därigenom skapat en modern version av 1920-talets rasbiologiska tänkande.

Tillbaka till Jason Diakités upplevda rasism, som jag inte för en sekund betvivlar, antar jag med det ovan framförda att de flesta som av någon underlig anledning inte älskar hans artisteri och person, inte gör det av illasinnad rasism utan för att de helt enkelt inte är så jätteförtjusta. Men jag förstår honom djupt när han tycker sig stå som mål för kritik som utgår ifrån hans etnicitet, som han ju inte på något sätt kan åtgärda. Jag förstår hans frustration över något så orättvist.

Jag kan förstå det när jag får utstå samma sak eftersom mitt kön tillåter i stort sett vilka anklagelser som helst. Jag får inte försvara mig eftersom jag är längst ner på hackordningen. Men detta är något annat och får inte jämföras med rasism! Det är sexism och utföres i ett gott syfte. Ett hat som av vissa känns rättfärdigt och klokt när de hänger sig åt det. Att jag inte på något sätt tänker klä skott för detta hjälper inte. När jag ser förskolebarn, pojkar, utsättas för denna sexism i något vansinnesexperiment som kallas för genuspedagogik blir jag lika ledsen som när jag ser Jason Diakité uppleva rasism. Att det kanske inte är genuspedagogikens syfte hjälper inte när det tolkas av extremistiska misandriker i förskolorna. Det finns exempel på vuxna kvinnor som skriver om sitt hat mot åttaåriga pojkar. När man uppmärksammar sådant förstår man klart vart hatet är riktat och vart det slår.

Alltså, Jason, vi är många som älskar dig för vem du är, vad du gör och vad du säger. Vad du är eller var du kommer ifrån ser vi bortom och ger det ingen betydelse överhuvudtaget!

Med detta sagt skall jag be att få gilla eller ogilla vem som helst utan någon som helst annan orsak än utifrån hur de beter sig.

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: