Marknadsekonomi och sport.

Lite sent som vanligt tycker jag ändå det kan vara bra att skriva ett eget inlägg vad det gäller #Zlatangate. Ni vet den där fördelningen av ekonomiska medel som faller olika mellan skilda idrotter. Jag har förvisso kommenterat både på andras bloggar och på Twitter. Men som sagt, det är dags att skriva ett eget inlägg.

Många förordar fullständig jämlikhet och jämställdhet mellan utövarna och har väl därmed påvisat sin förmåga att lyssna av och svara som proffstyckarna i jämställdhetsdebatten gör samt sin fullständiga okunnighet i ekonomiska samband. De flesta som bedriver kampanj för större tilldelning har inte en tanke på att själv pytsa in några spänn utan det är helt och hållet andras pengar man tänker använda. Detta är ju signifikativt för hela vänstern, alla skall ha men ingen skall betala.

Vi har nu i dagarna sett ängsliga kommentarer om vad jag i början här benämnda #Zlatangate. Det vill säga Svensk idrotts förmodligen störste utövare åtminstone i ett globalt perspektiv, när han kritiserade debatten som uppstod då en annan stor spelare skulle ha en hyllning av sin prestation. I stället blev det en debatt om vem som har rätt att få utmärkelser och tack. Zlatans intervjusvar har redan förvanskats och utnyttjas nu av okunniga sportjournalister för att ta poäng i jämställdhetsdebatten.

Pengarna som kommer SvFF till del torde till allra största del utgöras av reklampengar, medielicenser och sponsring. En stor del av dessa pengar tilldelas SvFF efter landslagens placering i internationella tävlingar. SvFF belönas alltså efter den prestation som landslagen gör. Av dessa medel fördelas till damernas utveckling mycket mer än de spelar in och tvärtom gäller för herrarna.

Jag kommenterade på en bloggsida (en miljöpartists) där skribenten hävdade att om man bara hade fler kvinnliga beslutsfattare i företagen så hade också sponsringen av kvinnliga fotbollsspelare varit större. Du milde, varifrån fick han en så befängd idé? Fakta i uttalandet kan ifrågasättas.

För det första: Varför skulle kvinnor vara helt oberoende av en möjlig avkastning i en sådan investering? Varför satsar de inte medel redan nu åt detta håll? Är det inte förrän de har andras pengar att slösa som det blir intressant?

För det andra: Det finns redan en stor mängd kvinnliga beslutsfattare inom offentlig och privat sfär, fråga dessa hur deras sponsorpolicy ser ut! Gör de skillnad på kön? Varför anser de att det är mer värt att sponsra ett publikdragande lag än ett som inte är det?

För det tredje: Vad man än tror så är det ägarna till pengarna som avgör vad de skall användas till. Jag har svårt att tänka mig att en anställd VD har ett rikligt tilltaget konto att disponera för sponsring efter eget bevåg. Knappast!

För det fjärde: Min egen erfarenhet är dessutom, efter att ha jobbat med kvinnliga ägare och VD:ar, de är inte särskilt intresserade av att satsa stora sponsorpengar på idrott överhuvudtaget.

Och så vet jag förstås att det finns lokala klubbar och sportevenemang som sponsras av lokala företagare. Därvidlag kan det nog anses att det finns en genuin attraktion av just den sporten som sponsras. Som i Umeå till exempel, men att detta skulle ha en twist av genustänk eller jämställdhetssträvan i sig är nog bara en fantasi för fantasterna. Här bör man även inkludera Kent Widing Persson och LdB:s sponsring av Malmös damfotbollslag som även tog företagets namn till sitt, LdB FC.  Jag menar att här finns ett intresse, här förekommer en avtalsmässig ömsesidighet, här är det ägaren som beslutar och om jag inte misstar mig helt, det krävdes ingen kvinna för att ta beslutet!

Rappakaljan med att kvinnor skulle gynna kvinnor såsom män gynnar män tydliggörs av verkligheten då varken det ena eller det andra stämmer. Vill kvinnor och män gynna exempelvis damfotbollen så skall de i första hand bevista evenemangen, betala biljett för att se matcherna, fylla arenorna, förväntas sitta klistrade vid TV-apparaterna då matcher sänds och därmed visa för eventuella sponsorer att det är lönt att betala för reklam. INTE ATT GE BORT ANDRAS PENGAR!

Det finns också en annan synpunkt florerande i debatten. Jag tror den emanerar från norrländska gammelkommunister som har svårt att fatta att Sovjetunionen inte finns längre. De ideologiska drömmarna alltså. Synpunkten går ut på att sponsring och stöd skall utgå ifrån ansträngning och insats helt utan bedömning av resultaten. Om man lägger ner x antal timmar i veckan på sin sport så har man rätt till samma ersättning som Zlatan om han också lägger ner x timmar i veckan. Första frågan blir så klart, vem skall stå för denna sponsring? Är det en tillbakagång till de gamla amatörreglerna som fanns en gång i tiden. Idrottsutövare diskades om de så mycket som tog emot mer belöning än en pokal eller en medalj. Alla kunde därmed tjäna pengar på idrott utan att behöva dela med sig till utövarna. En idé som är helt jävla sanslös menar jag. Kommunistdrömmar som inte ens fanns i f.d. Sovjetunionen!

En tolkning av denna ersättningsprincip skulle kanske innebära att i kampsporter som boxning exempelvis, så skulle den utslagne dömas som segrare eftersom dennes insats egentligen är snäppet större! Eller hur? Man kan undra också om man även i andra samhällsområden skulle betala efter insats och inte efter resultat. Jovisst, helt säkert!

Vi måste, emellertid, leva efter de regler som finns idag och de enda medel som idrotten och dess utövare får dela på är de medel som vi som privatpersoner lägger på entréavgifter, TV-abonnemang och produkter som marknadsförs genom sporten. Vissa sporter och utövare är mer lönsamma att satsa på än andra. Och det är vi som privatpersoner som väljer detta. Om ni vill att damfotbollen skall få mer av dessa medel så får ni vara så goda att besöka arenorna och visa att det finns ett publikt intresse. Detta kommer jag att göra i alla fall med att se fantastiska Svenska Mästarna LdB FC/Rosengård FC under säsongen 2014. Det uppmanar jag er andra att göra med, eftersom det är enda sättet att stärka damfotbollens ekonomi! (Om man inte har den norrländska gam-kommunismen brinnande i huvet!)

Och för alla som lättvindigt tror att det bara är för en beslutsfattare att ta andras pengar för att fördela enligt eget skön bör läsa Skatteverkets regler för sponsring av kultur och idrott.  Om inte detta uppfylls så kan sponsringen uppfattas som gåva eller i värsta fall som ersättning för arbete varvid skatt skall erläggas av både givare och mottagare.

Från Skatteverkets hemsida:

”Det konstateras även att det för ett aktiebolag föreligger en klar presumtion för att dess utgifter utgör omkostnader för intäkternas förvärvande eller bibehållande.

Med andra ord ska ett sponsringsbidrag förväntas leda till ökade eller bibehållna inkomster i den verksamhet som givaren bedriver för att avdragsrätt ska kunna aktualiseras.

•  Utgiften utgör inte gåva,

•  Sponsringsutgiften är avsedd att öka eller bibehålla företagets inkomster och

•  Sponsorn erhåller en direkt motprestation från den sponsrade som förväntas ha ett marknadsvärde som motsvarar sponsringsutgiften eller att utgiften är en indirekt omkostnad på grund av att det finns en stark anknytning mellan sponsorns och den sponsrades verksamheter.”

Men kunskap är ingen bra grund att bedriva opinion på. Okunniga människor duperas lätt av journalister som för den skull inte heller behöver besitta någon särskild kunskap.

Man bör emellertid komma ihåg att det är lagligt och högst rekommendabelt att ge pengar till verksamheter man tycker är värda det. Risken är inte helt överhängande att en sådan ersättning blir beskattningsbar. Det finns ingen övre gräns för hur mycket man får ge av beskattade medel till entréavgifter, bingolotter, abonnemang etcetera. Men kravet tycker jag skall vara att men nöjer sig med att ge bort sina egna pengar och inte är så generös med andras!

Single Post Navigation

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →