snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “januari, 2014”

Pojkar skall inte bli flickor, pojkar skall bli män!

Vad skapar våldtäktsmän? Är det en manlighetsnorm som finns inom maskuliniteten som gör alla män till potentiella våldtäktsmän. Med mig (alltså den som läser här) som enda undantag eller den enda som bibringats medvetenhet om det hela?

Eller är det vissa predestinerade olycksfåglar som bara råkar begå våldtäkter när de kommer åt utan för den skull representera gruppen alla män?

Eller möjligen, kan det vara personer som på ett eller annat sätt befinner sig i ett utanförskap utan möjlighet att avläsa de koder som det sociala livet innefattar? Människor som saknar den kunskap, erfarenhet och, för all del, empati som vi förväntar oss av dem.

Om det sista alternativet är det som vi bedömer som troligast, vari består bristerna, hur har de åstadkommits? Varifrån borde denna sociala kunskap, som det så tydligt brister i, ha kommit ifrån? Kan man påstå att den borde ha kommit från omgivningen i form av vuxna, föräldrar först och främst men även vuxenomgivningen i allmänhet och i skolan i synnerhet? Men eftersom det finns många som inte vill vara vuxna i skolan, lärare som hellre vill vara kompisar med sina elever än vuxna förebilder så missar skolan kapitalt i sin värdegrundande process. I stället utgör kompisar, äldre kamrater och ett tvivelaktig internetsamfund det enda egentliga värdegrundsunderlaget. Helt utan att ifrågasättas!

Är detta i så fall ett manlighetsproblem? Ja i allra högsta grad, eftersom de unga pojkarna vill ha starka förebilder att ta efter och efterlikna. Eftersom skolan så grovt misslyckats i sin uppgift att lära in socialt beteende och att föräldrar är så villiga att lämna över allt ansvar till någon annan, så ser det ut som det gör. Gudskelov gäller detta inte alla skolor och inte alla föräldrar men tillräckligt många för att det skall skapa problem. Men lösningen är inte att göra pojkar till flickor eftersom pojkar skall bli män. Med rätt förebilder och med en värdegrund som är stabil och inhämtad från en vuxen omvärld så är det fullt möjligt.

Intressant om detta kan ni läsa i AVFM här.

Annonser

Samtyckeslag? Javisst! Självklart!

Man kan självfallet undra vilket värde en lag om samtycke i sexuella relationer skulle innebära. Det är en lösning som många förespråkar och som verkar dela in mänskligheten i onda och goda. ”Either you are with me or you are against me”! (George W. Bush.)  Vi kan med lätthet se ondskan i dem som inte helhjärtat och storvulet med falsett i rösten stöder kravet på en samtyckeslag. Det skulle bringa ordning i domstolarna och våldtäktsmän skulle ansamlas i häkten och på anstalter! Vi har en lösning!

Men, med handen på hjärtat, vilket är problemet som vi har lösningen på? Det borde vi kanske hitta på först? En kvinna, oftast ung , anmäler en våldtäkt med utpekad gärningsman eller gärningsmän. Brottet har skett i en lokal, en lägenhet, med enbart privat åtkomst. I vart fall oftast inte i offentlig miljö. I något fall har det varit i ett stängt rum med belysningen frånslagen. Vi kommer att få två riktningar på berättelserna. Den ena att våldtäkt har skett och den andra, att våldtäkt ej har skett. Ord kommer att stå mot ord. Vad kommer en samtyckeslag kunna göra för skillnad därvidlag? Blir det enklare för nämndemän och ordförande att fatta ett riktigt beslut? På vilket sätt då?

Att utöka floran av lagar enbart för att markera är inte tillrådligt om de inte också har ett praktiskt syfte. Våldtäkt, eller att ha sexuellt umgänge med någon som inte vill det, eller inte samtycker är vad jag vet inte lagligt. Det är kriminellt och skall straffas. Men brottet skall liksom i alla andra fall först och främst påvisas vara begånget och sedan utom allt rimligt tvivel vara begånget av den som anklagas. Inget av detta kommer att ändras av en nystiftad samtyckeslag säger min amatörjuridiska kompetens.

Men om man inte menar att det är problemet utan att problemet är att förmodade offer inte ges trovärdighet i sina uttalanden då måste man gå en annan väg. Då måste man låta bestämma att vid en påstådd våldtäkt så skall alltid kärandens uttalande räknas som sant och den anklagade alltid dömas till ansvar. Om detta är avsikten, så säg det. Då behöver vi ju aldrig mera anlita domstolar i dessa mål, de kan avgöras direkt på gatan.

Vilket det verkar finnas en hel del förespråkare för redan!

Tufft för Maria Sveland och Hatet.

Jag kan inte sluta tänka på Belinda Olsson och hennes program Fittstim. Framförallt de rektioner som programmet har väckt i form av klagande, förklarande, tillrättavisande, hysteriska, rättänkande feminister som inte annat än känner sig främmande för andras feminism. Splittringen förefaller uppenbar i denna typ av jag-jag-jag-feminism.

Om vi ändå undviker ord som patetisk så undgår ju ingen den monolog som Maria Sveland delgivit menigheten i ärendet. Sveland påpekar nog gärna att det är en inlaga i en debatt, alltså en debatt som hon ju inte vill delta i. Nä, Sveland lägger till rätta och vill gärna förklara  hur saker och ting verkligen är. Omtänksamt och det där ordet vi undviker nämna som beskrivning.

Vad som gör det intressant är att Maria Sveland har gjort upptäckten att det finns ett ifrågasättande hos de tidigare feministerna som hon helt enkelt inte klarar av. Om hon sin vana trogen kallar dessa för hatare och kanske till och med kvinnohatare så kommer kanske andra att börja ifrågasätta. Nä du, Maria Sveland, denna kritik kan du inte bara ruska av dig och vägra ta debatten. Detta är kritik från dina trosfränder och du klarar inte av den!

Vilket uppvaknande för dessa med Sveland i spetsen som helst sätter sig i diskussioner med kopior av sig själv, i varje fall inte mer avvikande än Lo Kauppi eller Andrea Edwards. Helst bara sig själv så klart, med tydlig markering att allt utanför denna diskussionssfär består av hat och särskilt då kvinnohat!

Då tycker väl jag att det är dags att lyssna till Belinda och hennes frågor istället. En liten repa i glasyren blev det allt ändå.

Det är inte lätt med kritik som inte kan omvandlas till och beskrivas som hat!

Bra så! Men, faktiskt, när jag igen läser artikeln av Maria Sveland som publicerades i ETC den 17/1 tänkte jag att jag skulle bli glad av att ha så rätt.

Men jag blev i stället ledsen – av att ha så rätt!

Äntligen svar på vad feminismen vill!

Med Belinda Olssons SVT-program Fittstim i lagom perspektiv åtminstone tidsmässigt, har jag försökt ta del av så många kommentarer som möjligt. En lista över dessa finns på Genusdebatten.se.

Jag hade förhoppningen att äntligen få en hänvisning till vad som egentligen är feminismens mål, att någon skulle ha vänligheten att förklara detta för oss fåvitska krakar. Till exempel mål som jämställdhet, lika lön för samma arbete, delat ansvar för barn och hem, kompensering för pensionsintjäningssystemet som grovt diskriminerar kvinnor, minskat relationsvåld, förbud mot tvångsäktenskap och barnäktenskap, förbud mot kvinnlig och manlig omskärelse, att varje individ skall ha rätt till att välja liv. Man skulle kunna förtydliga och säga vad man är för, vilka rättigheter som skall utökas, vilka individuella val som skall stärkas istället för alla inskränkningar och förbud och kampen emot.

Belinda Olsson ställer frågor, på gränsen till ett ifrågasättande men so what? Hon avslöjar ingenting om feminismens innersta styrkor eller svagheter. Det gör däremot de feministiska kommentatorerna som tar plats i media och som verkar ha utlöst någon form av panik. Demonstrerande en individualistisk personlig ideologi där svammel är i högsätet och som under inga omständigheter får ifrågasättas. Gemensamt för alla kommentatorer är inte ideologin utan att det finns frågor som uppfattas som kritik. Det finns alltså inga skiljaktigheter inom den feministiska rörelsen, en rörelse som stoppar huvudet i sanden och förnekar den splittring som de tror Belinda Olsson vill ge uttryck för.

Det som saknas så det skriker om det helt av sig självt är inte de definierade skevheterna, dem kan alla se, utan vilka åtgärder som måste till i praktisk form för att påverka utvecklingen i mer jämställd riktning. Om detta hade diskuterats så hade dessa feminister råkat ohjälpligt i luven på varandra. Såsom varje ideologi som förespråkar politisk inriktning på den Nya Människan. Kommunismen kan lära ut mycket härvidlag. Då är det bättre för rörelsen att misstänkliggöra de som uppfattas som kritiker. Kritiker som Belinda Olsson, Eva Bratt Wittström eller Helene Bergman.

Catia Hultquist DN 2013-12-30

”När public service för en gångs skull väljer att uppmärksamma modern feminism får vi se Belinda Olsson testa topless-aktivism och bekymra sig över om männen blivit kuvade.”

”Vad är det egentligen kriget handlar om? Vilka ”slag” har stått genom historien? Vilka kämpar mot vem? Vilka är det som egentligen tycker att jämställdhetskampen har gått för långt? Och så kan vi låta Belinda Olsson brottas med sina tvivel och spela in en musikvideo i valfritt nöjesprogram. Okej?”

Tolkning ”Håll med oss eller håll tyst!” travesti på Bush´s ”Either you are with us or you are against us”. Frågan man ställer sig är, hålla med om vad?

Erika Hallhagen summerar reaktionerna. SvD 2014-01-17

Här samlas en del hysteriska och panikartade kommentarer. Som den här av extremfeministen och kommunisten ”Kawa Zolfagary twittrar: ”#fittstim var cisnormativt, heteronormativt, vitt och till för medelklassen. Det är Belinda Olsson som spanar på sig själv, inte feminismen.” 

Fittstim-profilen Karolina Ramqvist i SvD 2014-01-17

”– Programmet bygger på en påhittad motsättning mellan feminister och det som Göran Hägglund skulle kalla för ”verklighetens folk”. På tanken att feminism inte angår dem. Det finns till exempel ett jättestort feministiskt arbete för frågor som föräldraförsäkring, mäns våld mot kvinnor och kvinnolöner, som har pågått sedan 60-talet.”

Påhittad motsättning, jaha, men ändå en till ytterlighet yvig betraktelse om allt som den kritiserade feminismen i andanom har tagit på sig äran för. Bra!

Kulturskribent och aktivist Emma Lundberg tycker Belinda Olsson går vilse i ”Fittstim” i YA 2014-01.17

”När jag senare tänker på hur feminismen otroligt nog skulle kunna gå för långt är det kanske den dagen alla kvinnor hämnas på sina förövare, dricker deras blod och festar loss på deras sargade kroppar, men i tv-serien verkar en hel politisk rörelse gått utför på grund av det lilla ordet ”hen”.”

På något sätt finns det inom ”rörelsen” en klick som ser detta som lösningen på problemen. Att det inte vore att gå för långt alls utan en önskvärd realitet. Ta gärna del av Tenebrism bloggande.

Vi kan prata om hur nedmonteringen av välfärden främst drabbar kvinnor, hur våra kroppar anses vara offentlig egendom, vad queer- och transfrågor är, om kvinnors fattigpensioner, om feministisk asylrätt och framför allt hur systerskapet kan rädda liv.”

Det underbara systerskapet!

Maria Sveland i ETC-nyheter 2014-01-17

”Har feminismen spårat ur i Sverige? Blivit för självupptagen och världsfrånvänd? Ja. I alla fall om du frågar danskarna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, antifeminister som Pär Ström, Janne Josefsson, Ulf Brunnberg och andra goa gubbar.”

Hon passar på att också räkna in Belinda Olsson i gänget så klart!

Gudomligheten hos Maria Sveland existerar nog bara i hennes egen fantasi. Som jag skrivit innan så är det väldigt mycket som endast verkar finnas i hennes fantasi. Tur är att det finns individer som inte låter sig luras men det förstår inte Maria Sveland!

Inte heller denna gång försågs jag alltså med en förklaring hur en förändring till det bättre skall åstadkommas. Fast egentligen finns det pragmatiska feminister som har praktiska lösningar som går ut på att utplåna manligheten, maskuliniteten eller om man så vill männen. Är det månde denna av Kvinnolobbyn beskrivna  ”Klipp Kuken”-kampanjen som vi egentligen skall förhålla oss till?

Lysenkos teorier på ankor!

Vad händer om barn i mycket tidig ålder får lära sig att deras könstillhörighet är så individuell så att ingen annan har denna identitet, det normkritiska och normraserande utveckling som gör barn ovetande om könsnormer, att det finns en könsgrupp som de kanske tillhör? Frågan är, vad händer när de blir varse denna norm? Hur skall vi kunna hålla dem ifrån fakta att kroppen utvecklas och att det kommer att ske en indelning av könsvarelser från det klart kvinnliga till det klart manliga. Att de flesta kommer att ligga på ena eller andra sidan klart avskiljda, men att det finns identiteter däremellan.

Inte ens inom den förutsägbara genusvetenskapen med sina, i allra högsta grad, strikta förutsättningar för att något skall kunna mätas, kan leda i bevis en trovärdig utveckling av denna hjärntvätt!

För vad det är värt kan man studera följande ej avslutade anekdot. (Huvudpersonerna lever fortfarande efter 3 år!) På en lantgård vars ägare jag känner väl sedan många år, lades av för mig nu bortglömd anledning, ett ankägg för ruvning hos hönsen. Ellingen har alltså växt upp tillsammans med kycklingar och höns. Hundra meter bort finns det numera ett anksamhälle med samme ägare. Ellingen är numera en fullvuxen anka men kan inte fås att socialisera sig med de övriga ankorna. Det går inte ens att få den att bada i ån, den är livrädd för vatten! Den lever som en höna bland hönorna, äter som en höna, beter sig som en höna. Då är frågan är det en höna? Ja, själv är den övertygad om detta! Och ännu mer fantastiskt, de andra hönorna accepterar ankan som höna de också!

Ni vet, ”if it walks like a duck, talks like a duck, looks like a duck, it sure is a duck!”. Så är det med denna anka, den är en anka i alla fall. Var och en får själv dra slutsatser ur denna anekdot. Är det sociala arvet mer betydelsefullt än det biologiska? Det första man kan dra slutsatser om är att detta sociala arv aldrig kommer att passera ankans egen generation! Det finns ingen Lysenkoeffekt som kommer att visa sig. Om denna anka reproducerar sig på konstgjort vis, så kommer avkomman att bli ankor. Om de uppfostras som ankor kommer de att fortplanta sig som ankor och deras avkomma kommer att bli ankor. Generna och den för ankor normala epigenitiken kommer att se till detta!

Var det någon som trodde annorlunda?

 

Kvinnofridslagar åter!

Har ni sett filmen Animal House med John Belushi? Den handlar om ett brödraskap på ett amerikanskt collage. Ett lite udda brödraskap som kallades för Delta. Alltid i opposition och klammeri med de lite finare brödraskapen. Vid ett tillfälle hotades samtliga medlemmar i Delta att bli relegerade från collage varvid panik utbröt. What to do? What to do? Skreks som man samtidigt for runt i panik. Den klarast tänkande i gruppen kom med den självklara lösningen, Let´s have a Toga Party! Sagt och gjort!

Jag får en association till detta högst irrelevanta förslag när jag läser följande i dagens KvP på sidan 2 med rubriken ”Fridslagar åter”:

”Var fjärde kvinna känner idag oro för att gå ut ensam i sitt bostadsområde en sen kväll och var tionde tillfrågad väljer helt enkelt bort att gå ut, skriver TT.

Bostadsområden måste byggas, organiseras och belysas så att kvinnor kan känna sig lika trygga utomhus som män.”

Den anonyme författaren har uppenbarligen inte ens försökt att sätta sig in i en analys av den otrygghet som finns. Exempelvis att det är män som oftast råkar illa ut i misshandel på offentlig plats. Att våldtäkter som sker på offentlig plats är ovanliga och att hysterin om otrygghet är ett mediefenomen.

De omdiskuterade och kritiserade våldtäktsmål som vi blivit varse genom media på sistone har skett i privata hem och på privata tillställningar. Var kommer skräcken för att gå ut på offentlig plats ifrån?

Jag kan tänka mig att bättre belysning, övervakningskameror och annat kan minska den onödiga otryggheten men knappast att det skulle förändra brottsstatistiken.

Se om brott i offentlig miljö här.

 

Mest trolig förklaring – patriarkatet och könsmaktsordningen.

Ni har väl hört teorierna om hur man skall göra bästa värdering av kausalitet eller orsakssamband. Det vill säga, om man har ett skeende och vill ta reda på orsaken på skeendet så bör man ställa frågan varför och leta fram flera möjliga svar. Därpå välja ut den troligaste och mest förklarande orsaken. Det hela bygger på kunskap, en faktor det synes lida brist på i samhället. Kunskap har ersatts av övertygelse och tro. Helst i kollektiv form.

Om vi tittar på det Faraoniska Egypten till exempel, så vet vi att befolkningens överlevnad var högst beroende av Nilens årliga översvämning. Egyptens folk var övertygade till visshet att denna översvämning berodde på att de ritualer som Farao och prästerskapet  utförde, gjordes på rätt sätt! Om inte satt de höga herrarna löst till om översvämningen inte kom som den skulle. Att de inte visste att den årstidsbundna nederbörden i centrala Afrika orsakade översvämningen gjorde att de inte kunde väga in den som trolig orsak.

Man kan inte heller dumförklara de förkristna bronsåldersmänniskorna i Norden att de ansåg att solen vände på sin bana och orsakade längre dagar efter vintersolståndet om inte det stora midvinterblotet utföres på rätt sätt. Man vågade inte chansa.

Det finns massvis med sådana här kausala sammanhang i världen idag, inte minst inom sporten där vissa utövare måste utföra en viss ritual för att allt skall gå bra.

Jag tänker på detta när jag nyligen tagit del av en översatt GirlsWriteWhat (Karen Straughan)-video vars text ligger på svenska AVFM-hemsida. Hon berättar följande.

En Libanesisk man med muslimsk tro lever efter muslimska seder med sin familj i London. Kvinnan i familjen arbetar inte utanför hemmet och det är precis så som han vill ha det. Det passar båda säger han.

Kan orsaken vara,

1) Mannen har en syn på kvinnan som är starkt patriarkal och vill ha henne som fängslad i hemmet!

eller möjligen,

2) Enligt traditionen så är mannen underhållsskyldig för familjen, kvinnan barnen och deras behov. Kvinnan får gärna arbeta men behöver i så fall inte dela med sig av sin lön. Den är hennes helt och hållet. Om kvinnan skulle jobba utanför hemmet så hade familjen fått skaffa barnomsorg och enligt meningen i underhållsskyldigheten är det mannens plikt att betala för den.

Andra exemplet gäller en tradition i Afganistan som medger alla män förtur till vården framför kvinnorna och barnen.

Kan orsaken vara,

1) Synen på kvinnan i samhället översvämmas av förtryck och detta är bara ett uttryck för detta förtryck.

eller kanske,

2) Eftersom traditionen är att mannen är underhållsskyldig för sin familj, kvinna och barn, så vore det katastrof för familjen om mannen inte kan hålla sig frisk.

Tredje exemplet gäller i Kina där flickfoster aborteras eftersom familjer väljer att bara få pojkar. Det finns en ett-barn policy i Kina som gör att familjer bara får ha ett barn.

Detta beror på,

1) Flickor värderas lägre på grund av patriarkalt förtryck. Bara pojkar anses värda att födas fram.

eller,

2) Att det enligt tradition krävs av pojkar att de när de blir vuxna skall försörja sina föräldrar och det enligt samma tradition ges flickorna rättigheten att bo hemma och försörjas av sin föräldrar hela livet om de inte gifter sig.

Detta ger bara exempel på alternativa svar på varför och det blir betraktarens skyldighet att göra ett val av det mest troliga alternativet. Men om man aldrig ges möjlighet av alternativa lösningar, att kunskapen undanhålles, då kan det individuella ställningstagandet äventyras. Det är inte lätt att låta bli följa med i lynchstämningen när den framföres på sådant sätt att den inte får ifrågasättas.

Det är, med bakgrund av var och ens erfarenhet och kunskap, en medborgerlig plikt att kunna göra dessa värderingar. Men, vad gör man om erfarenhet och kunskap till stora delar saknas?

 

 

Att hata män!

Jag önskar att makthavare i vårt samhälle kunde se förbi etnicitet och kön vid bedömning av personers kvaliteter. Jag är högst tveksam till den metod som inom postmodern teori kallas för identitetspolitik. Alltså att allt värderas utifrån vem du är, vilken grupptillhörighet du har. Intersektionell genusteori ligger inom detta område, ett område som jag anser borde problematiseras.

I mitt numera avslutade arbetsliv har jag träffat många personer inom olika verksamheter som med självklarhet skapat sig en plats och varit auktoriteter i dessa. En del med briljans varav många varit kvinnor andra med tveksamhet och en del av dem har varit män. De har varit kompetenta eller inkompetenta och min syn på detta har varit helt utanför all genusteori.

Teorin verkar idag inkludera en aspekt på ledarskap som utgår ifrån att allt vore så mycket bättre med kvinnor i ledningen. Var kommer den tanken ifrån? Jag tror inte att världen skulle bli bättre med flera Angela Merkels, Indira Gandhi, Benasir Bhutto, Golda Meir eller kanske Margareth Thatcher, Lucretia Borgia eller möjligen Jian Qing, Mao Tsedungs änka?

Jag tror inte på det alls, vilket inte alls motsäges av en önskan att öka andelen kvinnor inom alla beslutande organ.

Men, när män, som till exempel, Johan Forsberg, ishockeyspelare i Luleå, går ut och förklarar sin aversion mot män, då ringer en varningsklocka! Det blir lite Göran Lindberg-vibbar och det känns lite kapten klänning över det. Man undrar var övertygelsen kommer ifrån? Egen erfarenhet, tja knappast. Någon som med ideologisk övertygelse berättat? Ja, mera troligt!

Jag undrar hur en man som fördömer andra män egentligen klarar sin vardag. Vad gör han i favör för ett mångfasetterat samhälle som inte jag gör. Vad hos honom gör honom bättre av att peka finger åt andra män?

Om nu Johan Forsberg på ett drastiskt sätt vill att män tar ett steg tillbaka så kan han väl börja i sin egen omgivning. Man kan förstå att han inte kan släppa in en kvinna på hans egen plats i laget (men varför inte, enligt postmodern teori så borde detta vara fullt möjligt) men det borde emellertid vara fullt möjligt för honom att med övertygelse driva att klubbens tränarteam skall bestå av kvinnor liksom klubbledning och sekreteriatet. Kör hårt och lycka till!

Kom i håg att all förändring börjar med dig själv och där du själv står!

Varför står tågen stilla? GDs ansvar!

Ytterligare en reflektion jag gjort om postmodern okunnighet kombinerad med kvartalsekonomi är hur det kommer sig att tågen inte går.

Vad som utlöst detta är naturligtvis kaoset som uppstod vid urspåringen av ett godståg i veckan, (tänk om det varit ett X-2000 tåg!) och den återkommande osäkerheten i tågens tidtabeller.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så dikteras Sverige idag av ett tänkande som premierar ungdomlig entusiasm spetsad med brist på erfarenhet och kunskap. Med den tvärpolitiska rådande normen befästes detta som manifesterat kunskapsförakt i skolan och i arbetslivet ges detta uttryck som åldersdiskriminering med satsning på lättstyrda ungdomar och med utfasning och avtalspensionering av erfarna äldre! Alla de som skriker på tidiga pensionsavgångar för att säkra arbetstillfälle för yngre har inte en susning om vilka konsekvenser detta skulle medföra. Endast om man med en dåres envishet kan påvisa att yngre har mer kunskap och erfarenhet än äldre så är denna modellen plausibel och utvecklande.

Man kan fråga sig var åldersgränsen för kunskap går? Jag menar när i livet minskar kunskapen och erfarenheten? Vid 18? 25? 38? 45? Med säkerhet kan det klargöras att gränsen går just där i livet som den uttalande personen just då råkar befinna sig. Märkligt eller hur? Jag vet eftersom jag själv gått igenom alla faserna. Ropat på avgång av gubbarna i riksdagen så att vi 17-åringar kunde få visa hur verkligheten egentligen såg ut. Eller väntade på pensionärsavgångar i karriären så att den ungdomliga entusiasmen fick flöda fritt. (Yes; been there, done that! BTDT) Men som tur var fanns det också en naturlig respekt för erfarenhetsgrundad kunskap som höll oss i schack. Det finns inte nu när hela livet skall vara som ett dagis, och ungdom är det enda som räknas i Sverige.

Så poängen är alltså att om en äldre erfaren driftledare säger att den åtgärden som ekonomerna förespråkar inte fungerar eftersom erfarenheten säger att tågen inte kommer att gå då. Den erfarenheten kommer att ersättas av en yngre oerfaren driftledare som mycket väl kan tänka sig införa (tokiga) systemförändringar. Detta gör att ursprunget till det bristfälliga förslaget kan dra sig ur allt ansvar, vilket ju är det väsentliga eftersom lönen inte kommer att påverkas. Inte negativt i alla fall.

I fallet med det urspårade godståget så var ju skadan på rälsen inrapporterad och registrerad men någon i ansvarskedjan ansåg inte det var något att åtgärda akut. Det finns alltså en rutin i företaget som gör att incidentrapporteringen kan avbrytas av någon som tycker så. Om man i ledningen inte ser något fel i detta bör styrelsen i Trafikverket noga överväga om inte hela ledningen bör bytas ut. I varje fall GD. En GD som inte klarar av sitt ansvar skall inte vara kvar!

I alla verksamheter krävs det erfarenhet och det krävs att den erfarenheten klarar av att stå på sig när de förenklande kunskapsföraktande kvartalsekonomiska nedskärningar uppkommer.

Det hade varit enkelt att härvidlag skylla ansvaret på ekonomiavdelningarna som oftast är de som kommer med förslagen. Detta är fel tycker jag eftersom förslagsställarna gör helt rätt att testa även ogenomförbara förslag. Den öppenheten måste finnas! Men, när förslagen inte får motstånd eller ifrågasätts av rädsla för repressalier, då är det ett ledningsfel som inte får upprepas. Att en GD kan dra sig ur ansvaret ger inget större hopp om att det skall bli bättre i framtiden.

Jag har själv varit i situationen att få svara nej på frågor från marknadsavdelningen om vår utrustning var kompatibel med vad de hade för avsikt att sälja till kund. Ingen ifrågasatte rättigheten att fråga, ingen ifrågasatte att få höra sanningen och framförallt, ingen framförde önskan om att man borde ha mer medgörliga medarbetare på avgörande platser i verksamheten.

Jag har själv suttit i företagsledningen i ett mycket framgångsrikt företag med miljardomsättning. Bakom det hela stod en mycket erfaren storföretagsledare, en entreprenör med bakgrund som civilekonom. Han brukade citera en av sina mentorer också han legendarisk företagsledare med följande:

Ett slag eller ett krig kan aldrig vinnas vid kamrersbordet men det kan mycket väl förloras där!

De moderna företagsstrategierna som florerar framförallt inom det offentliga och inom media (läs public service) är med sitt förakt för kunskap och erfarenhet fullständigt obegripliga. Men jag antar att detta kompenseras av att ingen i ledningen någonsin behöver ta ansvar utan kan bara lugnt se sin lönestege öka.

”Vi tar detta till oss”, ”Vi kommer att se över våra rutiner”! Har ni hört detta nån gång tidigare? Man satsar oerhört mycket pengar på medieträning av ansvariga företrädare men inget på praktiskt ledningsarbete verkar det som. Det är ”damage control” före ”damage avoidance ” för man pratar ju förstås engelska på dessa internationellt hållna kurser. (BTDT!)

På detta sätt ersätter man den förevarande mångfalden med institutionaliserad enfald. Låt de ungdomliga idéerna sprudla och frodas, det är en nödvändighet att dessa inte stoppas. Men byt inte ut erfarenhetsmässig kunskap mot ungdomlig entusiasm!

 

 

Helene Bergman – Med Svärtad Ögonskugga – En kommentar!

Under en veckas semester lyckades jag avverka och läsa två böcker, Helene Bergmans 
Med Svärtad Ögonskugga och Ludvig Rasmussons Åldersupproret. Båda behandlar på 
olika sätt det moderna svenska samhället som ensamt i världen underhåller och främjar
en attityd inom kultur, media och politik som hyllar ungdomlig, okunnig o oerfaren 
verksamhet som riktar sig till en ungdomlig, okunnig och oerfaren publik. 
Förutsättningen är alltså okunnighet och okunnighet förser oss det offentliga aningslöst
med!

Jag skall här hålla mig till en av dessa böcker, nämligen Med Svärtad Ögonskugga. 
Innan jag kommenterar den skall jag rekommendera er att läsa den. Anledningen är 
att den förmedlar en skildring av historien som tyvärr redan har kidnappats och 
förpassats ner i postmodernismens glupande svarta hål. Konsekvensen av 
historielösheten skildras skarpt i bokens del om feminism i nutid då egocentrism och
populism får styra. 

Mina följande rader är alltså kommentarer till boken inte citat ur den. Använda adjektiv 
och epitet är mina och inte nödvändigtvis hämtade ur densamma.

Fastän Helene Bergman (HB) skriver med utgångspunkt från ett feministiskt vänster-
 och framförallt ett kvinnligt perspektiv, känner jag igen mig i det hon skriver fastän 
mitt perspektiv varit liberalt och manligt. Mina omvärldserfarenheter överensstämmer 
med HBs mycket på grund av att vi är i samma ålder.
Boken är skriven i två tydliga avsnitt. Ett handlar om utvecklingen från HBs barndom
över 68-rörelsens influenser samt 70-talets frigörelsekamp. Det andra handlar om
verkligheten idag från 90-talet och fram till då boken skrevs. 

Det första är väldigt personligt och handlar om en ung kvinnas kamp för att komma in
på en arbetsmarknad där jämställdheten inte är självklar. Det handlar om feminism som
med stöd från män kämpade för kvinnors utveckling, om hur det var lite svajigt med 
solidariteten ibland och där egennyttan ibland var total liksom rädslan av att bli utfrusen. 

HB skriver om den politiska viljan att med Olof Palme i spetsen, stärka jämställdhets-
arbetet i offentligt liv och framförallt i arbetslivet. Jag var själv övertygad då på 
70- talet att om Sverige skulle uppleva en ekonomiskt fördelaktig utveckling och 
kunna bygga ut en välfärd för alla, så kunde inte halva befolkningen hållas utanför 
arbetslivet. Bland sossar och liberaler var nog detta en självklarhet, frågan var bara 
hur detta skulle presenteras. Till exempel infördes särbeskattning av äkta makar och 
barnomsorgen började byggas ut efter kommunernas ekonomiska förutsättningar. 
Tack vare kämpande feminister åstadkoms förbättringar men till skillnad från vad
en del tror idag så genomfördes reformerna med stor hjälp av män som insåg 
betydelsen av reformerna och inte så mycket i ett kompakt motstånd av ett patriarkat
som man då inte visste vad det var för något.

Innan jag hinner sakna att under fyra år på 70-talet så hade vi olika borgerliga 
regeringar, så skriver HB om regeringen Ola Ullsten (Fp) som fick riksdagen att
 antaga en lag mot könsdiskriminering i arbetslivet! Man ser att mitten, sossar och
liberaler, stod för mycket av den progressivitet som idag vänstern försöker sno åt 
sig äran av. Vänstern bestod då av vänsterpartiet kommunisterna (VpK) som var ett
4%-parti (4,8% 1976) med odemokratiskt kommunistiska idéer och med stor 
splittring internt. Alla som studerat valresultat från tidigt 60-tal vet att Sverige haft 
en i stort sett 50/50 fördelning av sympatier för de för tillfället förevarande blocken. 
Att hålla kommunisterna på armlängds avstånd var en självklarhet för både Tage 
Erlander och för Olof Palme. Detta även om det fanns en  "vänster" inom 
socialdemokratin.

Man lyckades alltså att få ut kvinnorna i arbetslivet men man lyckades inte 
att förhindra att många kvinnor anställdes i yrken med låga löner och/eller 
låg status. 

Till detta skall läggas att sedan 40 år tillbaka har inget skett på den fronten, 
trots mångfaldiga låglönesatsningar av LO-förbunden. Den löneutveckling 
som varit, har tilldelats bland annat Byggnads och Metall. Man kan undra 
varför? Däremot har kvinnor kunnat ha en god karriärutveckling inom juridik,
medicin och journalistik, vilket HB är ett utmärkt exempel på. Men inte utan 
besvär som hon beskriver i boken. Besvär som har med bristande jämställdhet 
att göra eller i kombination med bristande solidaritet.

För att belysa den kolossala förändring som skedde sedan slutet på 60-talet, kan 
man erinra sig att det i mitten av detta årtionde fanns särskilda flickskolor med 
sjuårig utbildning som jämförelsevis på läroverken var 3 eller 4 årig, efter 
folkskolans klass 6 alltså, och som inte avsåg annat än att lära flickorna skriva 
maskin och sedan bli goda hustrur åt någon chef påkontor. Den sista flickskolan
lades ned 1974,

HB ger också prov på sina egna känslor, sympatier och passioner. Vad det är 
som triggar dessa. Mjukt och underhållande beskriver hon sitt sexliv, till en liten, 
liten del i alla fall. Atthon tänder på män som visar sig omtänksamma mot barn,
är ingen nyhet för raggande män. Att enbart detta skulle vara passionsgrundande
är naturligtvis inte sant. Men det är en bra start. Det finns män som till och med 
lånar en liten hund av sådana orsaker. Att omsorgen är selektiv vet vi, män som
kvinnor, men det hjälper inte, tricket är verksamt och fungerar med variation även
 idag. Jag har sett en twittrande, enligt egen utsago, radikalfeminist som beskrivit 
hur hon blivit fuktig när en man har uttryckt sig vara feminist. Sedan kan man undra
vad som gör denna omsorgsbit så attraktiv, genetik eller uppfostran?

Vad gäller kärlek, attraktion och passion så är den tyvärr inte jämnt fördelad. Vi 
som inte är fullständigt översköljda av detta får stå lite på sidan beundrande övriga.
 Men vad det gäller yrkesmässiga prestationer och deras värdering så kunde 
jämställdheten varit bättre, då och nu. HB beskriver hur de uteblivna hurraropen 
och gratulationerna vid succéer beskrev tidsandan, män accepterade att kvinnor 
kom ikapp men inte förbi. Propparna var ganska tydliga i våra föräldrars generation
 men syns fortfarande. HB beskriver motstånd hos männen och tystnad hos kvinnorna.
Så här långt kommen i boken börjar man undra, vad har hänt med journalisterna och 
vad har hänt med feministerna. Hur har utvecklingen kunnat gå från en disciplinerad
rörelse med kunskap till en egocentrerade opportunistisk rörelse som saknar all 
kunskap om tidigare skeenden och som dessutom kallt räknar med samma brist 
på kunskap i omgivningen. En tillbliven rörelse som förutom okunskap bygger på 
hat emot något. Om man frågar feminister idag vad de kämpar för tror jag inte man 
kan få ett svar däremot vad de kämpar emot. Att det finns män som ställer upp och 
gemensamt hatar andra män passar väldigt bra in i omsorgs-tänket. 

I boken tar HB upp senare tiders uppmärksammade händelser och beskriver dem. 
Man kan undra hur medie och det offentliga med gott samvete tillåter exempelvis
 det drev som resulterat i att Julian Assange sedan flera år tillbaka sitter i någon 
slags husarrest i London. Enbart på grund av radikalfeministiska idéer. Claes 
Borgström och Marianne Ny nämns i detta sammanhang.

Det starkaste att läsa i boken utgörs av det avsnitt som beskriver testning av 
mediciner förturist-diaré i Bangladesh. Stött av SIDA! Hur mörkläggning 
och personlig rädsla döljer sanningen. Detta har vad jag kan se ingen skuld
 i patriarkat och könsmaktsordning utan ren och skär ondska iklädd feministisk
 arrogans. Dessutom visar det hur en fristående sanningssökande journalist
bör arbeta.

För att inte tala om HBs beskrivning av (F!) och Gudrun Schymans fullständigt
vidriga attityd mot flickor och pojkar som luras till tvångsäktenskap eller till 
och med mördas. Denna arrogans för att hon och Maria Sveland skall sitta 
på sina upphöjda positioner och styra opinionen. 

Jag uppmanar alla att läsa boken och att komma till insikt att det finns en 
feminism som kan tas på allvar! En feminism som i sin kamp strävar efter
ett bättre samhälle för alla utan den hatretorik som idag strömmar från media,
krönikörer och sociala medier?

Som sagt läs den!

Post Navigation