Tufft för Maria Sveland och Hatet.

Jag kan inte sluta tänka på Belinda Olsson och hennes program Fittstim. Framförallt de rektioner som programmet har väckt i form av klagande, förklarande, tillrättavisande, hysteriska, rättänkande feminister som inte annat än känner sig främmande för andras feminism. Splittringen förefaller uppenbar i denna typ av jag-jag-jag-feminism.

Om vi ändå undviker ord som patetisk så undgår ju ingen den monolog som Maria Sveland delgivit menigheten i ärendet. Sveland påpekar nog gärna att det är en inlaga i en debatt, alltså en debatt som hon ju inte vill delta i. Nä, Sveland lägger till rätta och vill gärna förklara  hur saker och ting verkligen är. Omtänksamt och det där ordet vi undviker nämna som beskrivning.

Vad som gör det intressant är att Maria Sveland har gjort upptäckten att det finns ett ifrågasättande hos de tidigare feministerna som hon helt enkelt inte klarar av. Om hon sin vana trogen kallar dessa för hatare och kanske till och med kvinnohatare så kommer kanske andra att börja ifrågasätta. Nä du, Maria Sveland, denna kritik kan du inte bara ruska av dig och vägra ta debatten. Detta är kritik från dina trosfränder och du klarar inte av den!

Vilket uppvaknande för dessa med Sveland i spetsen som helst sätter sig i diskussioner med kopior av sig själv, i varje fall inte mer avvikande än Lo Kauppi eller Andrea Edwards. Helst bara sig själv så klart, med tydlig markering att allt utanför denna diskussionssfär består av hat och särskilt då kvinnohat!

Då tycker väl jag att det är dags att lyssna till Belinda och hennes frågor istället. En liten repa i glasyren blev det allt ändå.

Det är inte lätt med kritik som inte kan omvandlas till och beskrivas som hat!

Bra så! Men, faktiskt, när jag igen läser artikeln av Maria Sveland som publicerades i ETC den 17/1 tänkte jag att jag skulle bli glad av att ha så rätt.

Men jag blev i stället ledsen – av att ha så rätt!

Single Post Navigation

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →