snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “februari, 2014”

Skolpolitik – ämnet för proffs!

Nu skall jag göra något ovanligt. Jag skall exponera min okunnighet, något som jag försöker undvika, om möjligt. Mest utav anledning att jag anser mig väldigt kunnig och det kan ju förvisso spegla en svag verklighetsuppfattning eller en snedvriden självuppfattning.

Jag har under mitt arbetsliv varit ansvarig för andra experters arbete. Experter vars kunskap inom sitt område inte jag kan nå upp till alls. Vi har haft diskussioner om metoder men, vill jag påstå, aldrig om resultatet. Vi har haft klart för oss i ömsesidighet vad som det förväntade resultatet skall vara. Om resultatet inte blivit det förväntade har det kanske funnits kritik att lämna mot metoden.

Nu försöker jag som chef i Sverige tillsammans med andra chefer, det vill säga alla vi huvudmän till alla riksdagsbeslut, stiftade lagar och därav utformade ämbetsmannabeslut som riket omfattas av, värdera resultaten i de olika gemensamma verksamheterna som till exempel vården, omsorgen och skolan. Vi utför vårt huvudmannaskap genom vår rätt att rösta på företrädare i de beslutande organen. Observera att dessa beslutande organ är riksdag, kommunfullmäktige samt region- och landstingsfullmäktige. Inte regering, kommunalstyrelse eller region- eller länsstyrelse, även om det kan tyckas så ibland.

En av dessa resultatenheter som vi bedömer är skolan och utbildningsverksamheter, framförallt den kommunala skolan. Många har väl anat att det inte står rätt till överallt i alla skolor. Alla har någon form av erfarenhet eller upplevelse som stärker det ena eller andra synsättet. Jag har till exempel besökt skolor vid full verksamhet och det har slagit mig hur folk överhuvudtaget kan vistas i sådan miljö.  Detta blir alltså till anekdotiska slutsatser gjorda av människor utan rätt kunskap. Inget att fästa sig vid med andra ord.

Men så kom chocken, vi fick se den senaste PISA-rapporten som visar undervisningsresultaten som en jämförelse mellan 15-åringar i ämnena matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Svenska femtonåringar hade sjunkit i prestation drastiskt till en position under genomsnittet. Detta måste ju kommenteras. Det kan ju inte vara så att den svenska skolan är så mycket sämre än de andra, som Finlands till exempel.  Med mycket harm i rösten försvarades svensk skola av många företrädare som menar att PISA-undersökningen är undermålig, att den lider av marknadsmässiga ideologiska ståndpunkter och att det är därför som svenska elever misslyckas när de egentligen har så mycket annan [icke mätbar] kunskap! Hur vet man det om det inte går att mäta?
Nu var jag på en kvartsföreläsning på Malmö Stadsbibliotek i går (26/3). Föreläsare var Margareta  Serder doktorand i utbildningsvetenskap på Malmö högskola.
Hennes mycket intressanta föreläsning var till min förvåning mer ägnad att kritisera PISA-utredningen än att finna fel i den svenska utbildningen. Jag kan ha missförstått detta med anledning av att föreläsningen blev väldigt nedkortad och tät. Det kan också varit av anledning att de åhörarfrågor som ställdes vid den efterföljande frågestunden mer åsyftade försvar av den rådande svenska utbildningen och kritik mot PISA-utredningen. Jag ställde aldrig min fråga eftersom den formulerades färdigt under promenaden ut ur biblioteket. En ursäkt till Margareta Serder är på sin plats för detta.
Margareta Serder visade på ett exempel, en naturvetenskaplig fråga som hon undersökt svenska elevers reaktion på i efterhand. Frågan det gällde var att undersöka ljusgenomsläppet av en substans i fyra olika utföranden i förhållande till referensmaterialen Zinkoxid och mineralolja. Den förra helt ogenomsläpplig och den andra helt genomsläpplig. Testet skall göras på ett ljuskänsligt papper som belyses med de sex proven applicerade på ytan. Testet är utfört och för eleven visas sex olika resultat varav ett är det rätta. Med tanke på förutsättningarna skall eleven kunna resonera sig fram till rätt testresultat. Låter detta svårt? Ni skall veta att jag skriver detta helt ur minnet så här ett dygn efter det förevisades på biblioteket. Kan det då vara så jäkla svårt? Det gäller alltså 15-åringar, inte förskoleelever.
Nä, det är helt omöjligt visar det sig. Det verkar som att de studerade eleverna inte förstod att det var ett problem med en lösning. De hakade upp sig på för dem konstiga ord. De hängde upp sig på varför man gjorde en sådan test. Det senare är som jag ser det ett utmärkt bevis på hur svenska ungdomar lär sig att ifrågasätta utan någon som helst bakomliggande kunskap. De klarade alltså inte testet. Men de visade att de hade andra färdigheter. Det måste nog till extrema experter, tror jag, för att förstå vilka dessa färdigheter är.
Den mest självklara frågan, den jag kom på när jag gick därifrån, är förstås: Varför fanns det uppenbarligen elever från andra undervisningskulturer som förstod problemet och som kunde komma på en lösning utan att hamna i mental blockering av fullständigt aparta orsaker?
Ja, just det varför?

Jills veranda – recension #3.

Så var det dags för ytterligare sessioner på Jills veranda.

Denna gång med den extremt talangfulla och begåvade Marit Bergman.

Jag vill dessutom berätta om det fantastiska och väldigt påverkande avsnittet med Kristian Gidlund.

Marit Bergman.

Det har varit en tyst period runt Marit Bergman, en period som varat några år och i samband med att hon tillbringat tid i New York. Men här på Jills veranda var hon med i allra högsta grad. Marit har utmärkt sig som feminist och vänstersympatisör och har vad jag vet exploaterat detta som artist. Hon var bland annat  medskribent i antologin Fittstim 1999.

Det är ok att vara vänster, feminist, flata och alla kombinationer som kan komma ur detta. Man kan förmodligen skapa mycket vänner genom sådan attityd. Men, det är inte ok att dela ett djupt hat mot dem som inte är vänster, feminist eller flata även om detta tydligen också lockar vänner som verkar ha hatet som något gemensamt. Nog om detta!

Tillbaka till Marit Bergman, som denna gång utövar stark konkurrens på Jill vad gäller både begåvning och utstrålning. Mer än nån annan av gästerna hittills. Marit blir naturlig medelpunkt vilket också blir en markör på hennes storhet.

Att utmana hillbillies på deras eget territorium i Appalacherna med deras egen country- och bluegrassmusik, kändes minst sagt vågat. Man har väl sett Den Sista Färden (Deliverance) och hur illa det då kan gå. Men icke nu. Istället lindar de båda svenska begåvningarna invånarna runt sina lillfingrar och framför dels en gammal psalm omskriven av A.P. Carter  Will the Circle be Unbroken samt dels en av Marit Bergmans låtar Snow on the 10th of May.

Tillsammans med den i Nashville verkande låtskrivaren Pam Rose skriver Marit på några timmar en låt som skall utföras på legendariska Bluebird Cafe i Nashville med kanske världens kräsnaste countrypublik. Låten, av Marit beskriven som en snyftare, (make eyes tear) heter Never You och den skall ni lyssna till noggrant.

Men det blir succé och Marit Bergman visar vilken enastående artist hon är. På något sätt har hon överglänst Jill, något som inte är så lätt kanske. Men så var det.

Hur urvalet av artister har skett kan man kanske spekulera över och när jag har sett alla avsnitten skall jag komma med ett omdöme.

Jag som inte ens gillar country! För det gör man väl inte om man är cool? Det är ju trots allt de vita heterosexuella männen* med all makt som har gjort denna musik till sin. Hur skall vi ställa oss här då? Jag kan tänka mig att hillbillies i Appalacherna inte är fullt medvetna om sina privilegier.

*(Med undantagen Emmylou Harris, Dolly Parton, Linda Ronstadt, Tammy Wynette, Lynn Anderson, ……………)

Kristian Gidlund

Så till den andra delen av recensionen. Den om Kristian Gidlund.

Många av oss visste sen tidigare vem Kristian var, de som läst hans bok eller de som hörde hans Sommarprogram eller båda. Övriga fick en snabb genomgång, att han levde sista tiden av sitt liv medveten om att den skulle bli kort på grund av obotlig cancer. Programmet spelade in i juni 2013 och Kristian avled i september.

Trots denna kunskap blir programmet ett ytterst vackert program med avsaknad av den mellankolli och sentimentalitet som man kanske väntat sig. Det är Jill som är mest känslosam inte Kristian och det finns inga överdrifter alls. I det som vi förevisas vill säga, vi vet ju inte vad som pågick utanför bilden.

Jill och hennes kompisar överraskar Kristian med en helt nyskriven sång som handlar om hans mod och det överlämnade arvet till hans ofödda barn. Kristian får ta del av hyllningen framförd av låtskrivarna på en bar i Nashville. En stark och mycket vacker sång som han tar emot märkbart rörd.

Kristian skall själv framföra en låt av eget val tillsammans med Jill. de gör det i en tom lagerlokal och han sjunger med en ljus röst förvånansvärt fylld av kraft. Jill faller in i andra stämman som vanligt på ett underbart sätt i refrängen. Låten är skriven av Fred Rose och har gjorts av bland annat Willie Nelson. Den heter Blue Eyes Crying in the Rain.

En rekommendation går härmed ut, se programmen och alldeles speciellt rekommenderar jag avsnittet med Kristian Gidlund. Meddelandet går till alla oss självömkande personer som kräver uppmärksamhet för minsta lilla, se programmet och se vad livet är, se hur det yttersta uttrycket för ”att gilla läget” kan se ut.

En hyllning till Kristian Gidlund och alla dem som befinner sig en svår situation.

Jills veranda – recension #2.

Jag avstod att se Jills veranda när Kakan Hermansson presenterades som gäst. Fast jag hyser stor beundran för artisten och människan Jill Johnson kan jag inte se vad Kakan Hermansson skulle kunna tillföra som inte utgjorde ett hot eller våld på programmet. Till skillnad från Titiyo och Skizz så ångar ju Kakan av bullersamt förakt och hat mot de som hon inte gillar. De båda förstnämnda verkar visa ett varmt förtroende för sin publik vilket jag också har beskrivit i tidigare recension.

Men nu gäller det Kakan.

Programets format och på det strikta sätt som Jill Johnson och produktionen ser till att det hänger ihop gör det fortfarande till mycket sevärt, även med Kakan Hermansson som gäst. Kakan ger av sig själv och gör en duett med stil tillsammans med Jill, Red Dirt Girl av Emmylou Harris. Mycket bra, Kakan är ok men Jill gör en fantastisk andra stämma som bär det hela ända in i mål.

Som sagt, Kakan Hermansson har gjort sig känd för en del misandriska uttalanden och hon har tydligen lätt att visa förakt för människor som hon uppfattar ej delar hennes åsikter. Hon visar sitt illa dolda förakt i programmet men det går inte längre än till en undran, en fundering hos Jill. Kakan skulle kanske må bra av att ta intryck av Mrs. Kay, en Tea Party kvinna med djup religiös läggning, som i stället för ”I´ll destroy you, Cookie!” säger ”I´ll pray for you, Cookie!”.  Men Kakans världsuppfattning ligger inte åt det hållet trots sin påstådda gudstro.

Man får uppfattningen att Kakan Hermanssons besatthet består i att visa världen att hon är lesbisk feminist. Frågan är bara, bryr sig världen? Det blir ungefär samma dråplighet som när Matt Lucas som Daffyd Thomas kommer  med favoritfrasen ”I am the only gay in the village” och vill provocera men ingen bryr sig!

Nu undrar vi förstås alla varför Kakan är gäst hos Jill? Bland riktiga artister med riktiga karriärer som exempelvis Tityio och Marit Bergman? Jo av samma anledning som man kan få höra kommentarer av exempelvis Fanny Åström och Lady Dahmer i radion. Det vill säga, ingen aning!

Mansutredningen och Frejaskolan.

I eftersvallet av den statligt tillsatta mansutredningen och dess presentation så kom hyllningarna av genuspedagogikens positiva påverkan som en naturlig följd. Mansutredningens chef, Svend Dahl tog upp detta i en intervju i P1 Studio Ett. Redaktionen hade  fått med rektorn för den hyllade skolan via telefon i en intervju i samma program.

Skolan som påstår sig avsevärt ha förbättrat skolresultaten för pojkar och i viss mån även för flickor heter Frejaskolan och ligger i Gnesta. Rektorn Magdalena Eberhardsson berättar i intervjun hur deras jätteviktiga genusarbete  orsakat jätteviktiga förändringar. Med PISA-studien i färskt minne borde man väl redogöra för vad som åstadkommits i form av förbättring av läsförståelse, hur den matematiska kunskapen förbättrats och så vidare. Men nej, det gäller något annat mycket jätteviktigare. Vi får emellertid inte veta vad i det virriga svamlet med drag av rappakalja. Till och med intervjuarna bekänner vid flertal tillfälle att de inte förstår och till och med avslutar med  ”Det är inte alldeles lätt att förstå hur ni gör måste jag säga. He, He!” direkt riktat till rektorn.

Av detta underlag drar ministern Arnholm slutsatsen att vi behöver fler genuspedagoger i skolorna! Hon visar därmed sin extrema okunnighet. Eller eventuellt visar hon sitt förakt för vanliga människors förmåga att tänka självständigt!

Hon borde nog vänta till denna generation skolelever blir röstmyndiga innan hon bedriver de här propagandastollerierna!

Jag skall referera till delar av intervjun som jag tyckte vara anmärkningsvärda men den som vill döma själv kan lyssna på intervjun här så länge den finns på SRs hemsida. Ni kan också läsa den transkription jag gjort här: Intervju med frejaskolan.

Det som ingen av intervjuarna begriper och enligt mitt förmenande ingen annan heller är att rektorn visar på allt som är jätteviktigt. Det är jätteviktigt att börja tidigt, det är jätteviktigt att man jobbar hela tiden och inte bara ett par studiedagar en termin. Jag förstår inte vad som är jätteviktigt för hon anger det inte. Inte heller på vilket sätt kunskaperna i de mätbara ämnen som ingår i PISA-studien förbättrats. Man både Dahl och uppenbarligen minister Arnholm har förstått det som ingen annan förstått.

Intervjun avslutas med följande ord, förkortat av mig,

Svend Dahl: – Det är inspirerande när lärarna klarar se bortom stereotypen, det gäller inte den direkta interaktionen…… Bla, bla, bla…

Intervjuare:  – Svårt att hänga med. Vad vill du att ministern skall göra med det här?

Svend Dahl: – – Bland annat satsa stenhårt på pojkars läsförståelse….. Utbyte mellan skolor, det finns ju de som funkar bra som Frejaskolan till exempel….

Men innan dess har Frejaskolans rektor nämnt två konkreta åtgärder som införts i undervisningen och som är jätteviktiga. Det ena är att de samarbetar med en organisation som heter Män för jämställdhet. Då kan man undra varför de anlitar en grupp män som av vad jag förstår innehåller medlemmar av före detta våldtäktsmän och våldsverkare. Det är ju deras grej att alla män är våldsverkare och våldtäktsmän. Den slutsatsen kan man ju undra hur de kom fram till.

Det andra är att de använder ett material som heter Machofabriken och som jag inte har någon uppfattning om alls. Det kanske är bra, jag vet ej.

Vi skall också komma ihåg att den framgång som Frejaskolan påstår sig ha uppnått inte på något sätt verifierats i någon studie utan är kraftigt ifrågasatt. Stödet kommer egentligen bara från dem som helt okritiskt vill att det skall vara sant.

Tanja Bergqvist nämnde Frejaskolan i sin blogg redan 2011.

Per Hagwall nämner det här och här.

Läs även Ekvalist i ämnet.

Eller varför inte Bittergubben som desutom hävdar att det finns andra skäl till den ytterst måttliga förbättringen.

Eller läsvärda Livets Bok som också behandlar ämnet.

Hur fixar vi jämställda pensioner?

Om vi kunde utrota de monetära skillnaderna som i samhället uppfattas som den största pluggen för införande av full jämställdhet, skulle den feministiska kampen ändå fortgå? Mot vilket mål då?

Frågan är retorisk. Jag vet att det finns mål som exempelvis att utjämna skillnaden i inkomster och makttillgång på grund av val. Dessa mål går att uppnå om det inte skall ske tvärt. Pensionsutjämningen är emellertid inget som kommer av sig självt oavsett hur länge vi väntar. Denna fråga är också väsentlig om vi i liberal mening vill behålla någon form av personliga val.

Sedan finns det naturligtvis målet att krossa patriarkatet. Detta är feministisk retorik och tolkas av en hel del misandriker som ett medel att krossa männen. Man döper om det till manlighet eller maskulinitet och det skall krossas. De som kommer att drabbas värst är utsatta pojkar i unga år vars vuxna förebilder är könlösa femininister som i alla avseenden mer liknar tanter än vuxna män!

Tillbaka till ämnet och inga retoriska utsvävningar nu. En av de största konsekvenserna av mäns och kvinnors olika intjäning av lön och bidrag under ett yrkesliv är den förväntade pensionsersättningen.  I stort sett är alla inkomster man har under sin livstid pensionsgrundande. Skatteverket har fullödig information om pensionsgrundande inkomst på sin hemsida.

Problemen med pensionssystemet är två .

Det första är det faktum att det finns en övre gräns för intjäning och den är ganska låg. Personer som vid pensionering har full pott i intjäningen av den statliga pensionen kommer att se sin levnadsstandard sänkas betydligt om ingen ytterligare ersättning erhålls.

Det andra problemet är att intjäningspoängen sänks raskt om man inte kommer upp till gränsen för full intjäning. Som vid föräldraledighet eller sjukdom. Eller för den delen ett deltidsarbete av låginkomstkaraktär.

Det första problemet åtgärdas genom individuella lösningar, privata eller genom att arbetsgivare betalar in till en tjänstepension. Man kan påstå att för att uppnå hyfsad standard efter pensioneringen så bör man ha extra ersättningar utöver den statliga pensionen med ungefär lika mycket. Men, vad jag vet är det dåligt med individuella pensionslösningar inom LO-kollektivet.

Det andra problemet drabbar kvinnor extra hårt eftersom det fortfarande är kvinnor som föder barn, tar merparten av föräldraledigheten och jobbar deltid för att vara med barnen. Oftast av eget val. Detta är svårt att åtgärda men från mansutredningens håll självklart reglerbart med statliga ingrepp i familjelivet.

Denna propå kommer alltså från förment liberalt håll. Det behövs ingen marxism i detta landet med sådana liberaler.

Tänk nu om vi kunnat åtgärda det andra problemet så att kvinnor som fött barn, kanske alla kvinnor, kan åtnjuta en pension som vore jämförbar med den lägsta pension som kan erhållas inom LO-kollektivet med full intjäningspoäng.

Detta hade då inte inkräktat på familjers enskilda val. Det hade enbart inkräktat på den marxistliberala tanken att människor enbart skall göra av statens tjänstemän godkända val.

Eftersom tanken innebär en allokeringsförändring av pensionsmedel och en förmodad avgiftsökning för just detta ändamål så kan man inte kalla tanken liberal. Möjligen socialliberal men i alla fall inte marxistisk med vad detta innebär av statlig inblandning i normala familjers val.

Det finns en tanke att den ena parten i ett förhållande skall kunna ”ärva” den andres intjäning vid dödsfall. Problemet med detta är att nivån på den ersättning som erhålls är beroende av att folk dör utan att ta ut pensionsersättning. Dessa pengar fördelas alltså till de överlevande.

En liknande tanke är att en delning av den statliga pensionsrätten görs så att båda parter får häften var vid en bodelning.

Båda förslagen är praktiskt svårgenomförbara. Det vore enklare och rättvisare att sätta den undre gränsen för pensionsintjäning vid LO-kollektivets lägsta nivå efter full intjäning. Detta blir emellertid mycket dyrt och kräver mycket större inbetalningar än dagens. Skatten skulle behöva höjas avsevärt.

Sedan kan man förstås spekulera i en kvalificeringsgrund för kompenserad intjäning där man riktar sig till en viss grupp. Exempelvis personer som gått hemma med barn, deltidsjobbande med barn och så vidare. Detta förslag ökar förstås administrationen avsevärt och möjligheten till fusk å ena siden och felaktiga avslag å andra sidan är överhängande.

Med vetskapen att nästan ingen under 40 års ålder någonsin intresserat sig för sin egen pension känns det futtigt att engagera dem som skall bli frmatidens pensionärer. Något måste dock göras, så kom med en lösning!

Maukonens Referensbibliotek.

Jag vill uppmärksamma er på att jag har lagt in en länk under ”intressanta bloggar” till Ann-Marie Maukonens länkbibliotek. Där finns m-a-s-s-v-i-s med information i artiklar och inlägg snyggt förpackat under relevanta rubriker.

Bloggen finns här och referensbiblioteket här.

Sanningen syster, rena rama sanningen!

Med tanke på min förra artikel här på sidan kan jag inte låta bli med lite uppföljning.

Kolumnisten och krönikören Jenny Strömstdt har skrivit hur allting egentligen är i dagens Expressen.  Läs i margianlen det som rubriceras ”Veckans vi förstår inte varandra (1)”.

Jenny Strömstedt framstår inte för mig som ämne till en ny Nobelpristagare precis. Hon gjorde tillräcklig skada som partiledarutfrågare i TV4 för någon valkampanj sedan tillsammans med Peter Jihde. Att misslyckas så kapitalt med följdfrågor, på gränsen till medveten manipulation, får mig att ifrågasätta hennes begåvning. I alla fall hennes tankar om tittarnas begåvning.

Jag brukar inte läsa igenom hennes krönikor eftersom jag anser de vara enfaldigt hållna. Inte på något sätt med mindre av detta denna lördag.

I förstone tänker jag att det var väldigt generöst av henne när hon skriver att ”det går inte längre att tvångsansluta människor till någon enda- ism”. Hon kanske tillåter att människor drar sina egna slutsatser och har egna åsikter? Wow, det var något nytt ifråga om elitistiskt tänkande.

Men herregud så menade hon inte alls!

Hen menar att istället för hat så skall man med upplysning lära avfällingarna den rätta läran. Detta är min tolkning av Strömstedts text och det som tillsammans med slutklämmen får mig att inse att ansatsen om förbättrad kunskap är fåfäng på gränsen till omöjlig eftersom hon avslutar, ”Kommentarsfältet på Blondinbellas blogg gör mig mörkrädd och lika orolig för framtiden som hennes egen okunnighet.”

Vem är det som innehar mästerskapet i okunnighet? De hatbloggare som skriker att Blondinbella skall minsann vara tacksam för att feminismen har gjort så att hon får lov att tala och att ha en blogg och att ha en åsikt? Eller är det Blondinbella som inser att hon klarar sig bra utan den jantementalitet som just svensk feminism är hårt anstruken av? Att hon liksom Benazir Butto, Golda Meir och Angela Merkel bland andra har lyckats bra utan någon som helst hjälp av svensk feminism! Dessutom helt utan kunskap om denna av enfaldig självgodhet uppfyllda rörelse så elegant personifierad av Jenny Strömstedt.

Är detta möjligen kunskap som Jenny Strömstedt skulle kunna tillägna sig?

Logiken systrar, logiken.

Trots att vi just fått oss tilldelad den så kallade mansutredningen som utförts av statsvetaren och feministen Svend Dahl och hans gäng av inbitna feminister, så tänker jag inte kommentera denna alls nu utan något helt annat. Anledningen är att jag bara ytligt har skummat igenom delar av utredningen som innehåller en feministisk uppfattning om vad som är problem med män.

Istället tänker jag kommentera något annat som dykt upp i veckan. Nämligen de ursinniga och av hat flödande angreppen på Isabella Löwengrip, Blondinbella.

Hon har tydligen dristat sig att säga några kritiska ord om feminismen och det gör man inte ostraffat i systerskapet. Förutom denna ofattbara hädelse har hon dessutom, med bara sin existens, lyckats bevisa att en driftig kvinna både kan vara framgångsrik och skaffa sig makt.

Man kan undra om inte detta vore något för systerskapet att visa upp? En kvinna som visar att kvinnor kan. Inte för att någon lyfter och stöttar utan av egen kraft. Nä, så fungerar det inte. Blondinbella har haft mage att skaffa sig detta utan att alla andra medsystrar kunnat surfa på vågen och själv få ställa sig i rampljuset. Och utan att tacka detta fågelholkliknande kollektiv som kallar sig feminister.

Det enda som är värre än ett gubbslem är uppenbarligen en kvinna som klarar sig på egen hand. Maken till uppvisning i janteuttryck får man leta efter.

Nåväl, det är bara ett tiotal bloggerskor som gått bärsärk och kanske ett hundratal kommentatorer som hatat så där jättefint och rättfärdigt som feminister tillsammans med vänstern är de enda som kan. Men man kan tycka det är beklagansvärt att de andra ”justa” feministerna inte klarar av att ta avstånd från de hatiska stollarna. De till och med upplåter medieplats för hatet.

Den enda som tagit avstånd från hatet är den annars så hatiske My Vingren på Politism.se. Men bara den delen som gäller ett sexuellt övergrepp. Det andra hatet är okay för My.

Det som kritiseras är Blondinbellas otroliga fräckhet att vägra tacka feminismen för sina framgångar. Feminismen som enligt de tokiga feministbloggarna har fört kampen så att hon överhuvudtaget får lov att yttra sig. Ja den historien vill jag gärna ta del av. I vilket verk kan man hitta dessa uppgifter? Förmodligen bara som slagord i huvudet på stollarna och på ett och annat plakat.

Vad de här bloggande tonårsfeministerna inte förstår är att Blondinbella tackar alldeles särskilt för att ha gjort succé utan att ha förhindrats av avundsjuka feminister. Feminister vars janteattityd gör att alla som försöker kommer att pressas tillbaka och ingen kommer att ta steget till fri- och oberoende verksamhet med för andra positiv utkomst.

Kan de inte i logikens namn försöka inse att det som gjort det möjligt för kvinnor tillsammans med män att trots avsaknad av börd kunna ta en plats i samhället är inte de misantropiska gnällspikarna Sveland, Alakoski, Schyman, Vingren med flera. Dessa kvinnor som ser män stå i vägen för sin framgång. Dessa kvinnor som uppenbart anser att kampen inte är över förrän alla kvinnor någon gång varit styrelseordförande i något börsbolag. Dessa kvinnor som inte kan fatta att kvinnor kommer i position genom att ta ett steg fram. Inte för att män tar ett steg bak! Och att detta visas av Blondinbella. Hon kan tillsammans med Bodil Jönsson, Marianne Nivert, Annika Falkengren, Peggy Bruzelius, Amelia Adamo, Barbro Westerberg och alla de som i ökande andel och antal är verkställande direktörer och chefer i industrin.

2007 var 28% av alla chefer kvinnor, (Högre ämbetsmän, politiker och chefer i ideella föreningar ej inräknade,) och andelen stiger snabbt. 

Varför kan man inte inse att det krävs egna insatser för att nå personlig framgång? Det räcker inte att män tar steget tillbaka, kvinnor måste ta steget fram. Det finns de som gör det och lyckas utomordentligt i konkurrensen. En uppfattning i debatten är att vi skall göra det enklare för kvinnor att nå framgång, att kratta i gången, så att säga. Även om metaforen är dålig så innebär detta att någon har gått före och jämnat marken. Att nå framgång som individ, människa, samhälle, mänsklighet är att någon tar sig ut på obrutna vägar. Vem skall göra det när allt skall vara utstakat? Det vore i så fall en tillbakagång i utvecklingen och det finns gudbevars förespråkare för det med. Det är bara att det i så fall skulle påverka välfärden negativt. Det är kanske ändå inte ett val vi skall göra?

Är det verkligen så att inom denna stolliga del av feminism så måste alla göra allt gemensamt? Ingen får sticka ut och alla är väl medvetna om detta. Det så kallade systerskapet. Är det detta som visar sig nu när man sluggar kraftigt åt alla håll och kanter inom feminismen.

Jag tror de flesta män ställer sig frågande till detta spektakel. Är ni feminister verkligen säkra på att ni vill ha män in i detta, eller vill ni bara ha någon att luta er mot som är tyst medan ni grälar inbördes? Jag är säker på att i alla fall jag inte vill delta och jag vill heller inte se uppväxande pojkar tvingas in i systerskapet.

Men det är kanske inte så mansutredarna menar heller. Låt oss se efter.

 

 

 

Åter dags med recension. Nu gäller det Nour El-Refai.

Brasklapp: Tycker ni detta inlägg verkar obehagligt så starta läsningen nedifrån 😉

En av de mest diskuterade och med oerhört spridda omdömen försedd personlighet är Nour El-Refai. För mig verkar omdömen om Nour vara polariserade i dels det främlingsfientliga, rasistiska och kvinnofientliga hatet dels det uppbackande stödet från feministfeminister som fått misandri till frukost sedan barnsben. Det vill säga ett (upplevt) oresonligt hat och ett för balansens skull feministiskt stöd med inslag av hat mot hatarna.

Kan man inte få lov att ställa sig däremellan och säga Nour, du är min favorit och du skall veta att vi är många som gillar dig skarpt. Vi anser att du är stark, självständig och humoristisk till den grad att det ultrafeministiska stödet för dig ter sig mest som overkill. Kanske till och med lite patetiskt. Nämligen, är man kompetent och säker på det man gör känns det som väldigt överambitiöst att agera stödtrupp och peppa. Ungefär som att påla under Kebnekajse för att inte berget skall trilla.

När jag först rejält uppmärksammade Nour El-Refai var när hon var värd i sitt eget sommarprogram i P1 2009. Tidigare hade hon varit med i olika produktioner som jag uppenbarligen lyckats missa.  Dock inte den version av Melodifestivalens svenska uttagningar 2008 där hon agerade reporter. I programledarteamet som leddes av Kristian Luuk fanns då också komikern Björn Gustafsson. Medan Nour fick erhålla mycket kritik för sin insats så hyllades Björn Gustafsson gränslöst. Hans succé var gjord, ingenting kom på andra plats.

De program som jag såg av Melodifestivalen 2008 gjorde naturligtvis också mig medveten om Björn Gustafssons geni. Jag såg dessutom Nours reportage och tyckte dessa var bra. För mitt liv kunde jag inte förstå den kritik som utdelades eller egentligen vad kritiken gällde. Men det var mot Nour den utdelades.

När jag sedan lyssnade till sommarprogrammet där Nour till stor del uppehöll sig vid hur hon uppfattade all kritik i just programmen 2008 var det fascinerande och starkt. Hon hade uppenbarligen tagit kritiken mycket hårt och var tvungen med bearbetning för att ruska den av sig. Man kan ana lite bitterhet.

Jag såg sedan Nour i  Spanska Flugan, en uppsättning av Peter Dalle som tillsammans med underbara Susanne Reuter satte ribban för skådespeleriet. Bland annat för Per Andersson och Nour El-Refai. Båda var fantastiska i sina roller.

Jag visste därmed, fick det bekräftat, hon är proffs och mycket bra den där Nour.

Nu är det samma kör igen med Melodifestivalen 2014. Nour är programledare tillsammans med Anders Jansson. Kritik i massor men jämnt fördelade mellan Nour och Anders. Vad är det med folk? Jag skall erkänna att programmet är inte min favorit men av någon anledning har jag sett de två redan sända avsnitten. Behållningen är att Nour och Anders gör ett utmärkt jobb.

Nour, jag vänder mig direkt till dig nu, det enda jag har emot dig är ditt ursprung. Lund, Västra Fäladen vad fan e de? Är du säkert inte från Malmö?

Sen slår det mig plötsligt. Tänk om uppskattningen inte är ömsesidig? Tänk om det är mig hon menar när hon uttrycker förakt för män? Eller att det är mig hon menar när hon beskriver män som as? Var är felet? Vems människosyn är det fel på?

Jag är ju inte feminist, jag skulle aldrig stödja en attityd som påstår att alla män ingår i en våldtäktskultur, misshandlar och startar krig. Vilka kriterier skall uppfyllas för mig och mina manliga bekanta, söner och bröder, för att vi skall undgå pekpinnarna och föraktet? Vad har Anders Jansson fått skriva för affidavit för att undgå spe? Är han månde kastrerad?

Nähä!

Jills Veranda recenseras.

Ni kanske har uppmärksammat att jag vid tillfälle här på bloggen har recenserat olika företeelser. Jag har blivit engagerad och velat dela med mig av engagemanget. Nu såg jag Jills veranda på SVT-play i går. Ni vet detta medium som låter oss se godbitarna i efterhand. Som Jills veranda till exempel.

Programmet skall sändas i sex avsnitt och tre har visats hittills. Jag har sett två av dessa tre, ett av dem har jag undvikit.

Det första programmet var en riktig chicken skin provider. Fantastiska Jill (med lite underdrift) hade Titiyo som gäst. Titiyo är även hon en av mina stora favoriter, hon ingår i den kanon som jag upprättat i andanom. Jag kan berätta att i denna kanon ingår även verk av Verdi, Rossini, Mozart och andra mindre kända aktörer.

Om man har en favorit som Jill medverkande i ett program tillsammans med ytterligare en favorit så tänker man att det borde bli dubbelt så bra. Det blir det inte. Det blir fem gånger så bra! Underbart.

Titiyo letar upp originalsångerskan till ”Color him father”, Linda Martell. Svårigheten med att finna henne fick mig att tänka på någon som slagit i samhällets botten. Så var det absolut inte, utan vi fick se en före detta artist i full vigör. Titiyo fick till och med henne att sjunga med i en spontan duett av låten. Underbart! Tilläggas bör att Linda Martell (född Thelma Bynem 1941) dessutom är den första afroamerikanska kvinnliga artist som fått sjunga på Grand Ole Opry, countrymusikens heligaste tempel. Detta hände 1969,

När sedan Jill och Titiyo tillsammans sjöng ”Color him father” med full sing-a-long på den lokala baren, ja då gick lyckan i topp! Ett fantastiskt program. Se det!

Nästa program jag såg var med gästen Skizz. Jag har ingen aning om vem Skizz är men läser mig till att han är rappare  och heter Rikard Bizzi. Fastän både Hip-Hop och Rap intresserar mig mycket som konstform, står jag långt utanför själva miljön. Jag har väldigt dålig koll på vilka artisterna är. Men som sagt, jag gillar konstformen.

I programmet besöker Skizz en Trailer Park där människor bor i så kallade mobile homes. Ofta under fattiga omständigheter. Skizz blir bekant med ett par där hon är metal rocker och han är country fan. Hon är dessutom före detta tung drogmissbrukare och det har påverkat henne. De har barn och mannen, country-fantasten, älskar sin kvinna högt. Han har dessutom en favoritlåt, ”Crazy Woman”, som han gärna vill spela för sin hustru. Texten beskriver deras förhållande, säger han. Han spelar den också men får inte henne att lyssna på texten ordentligt eftersom country inte är hennes musik.

Skizz berättar för Jill om detta och det är inte så förvånande vad hon föreslår, eller hur? De tränar och övar och far sedan ut till denna trailer park där de gör ett underbart framträdande inför familjen. Vi har redan fått se hur respekten och kärleken inom familjen flödar, hur barnen uttrycker stor trygghet men denna avslutning toppar ändå allt. Vilket fantastiskt klimax.

Vi har under programmets gång även fått lära oss en del om Skizz. Han är feminist och berättar också kort om varför. För mig tar inte detta bort någonting av den positiva känsla jag har efter programmet. Det bara konstateras och det är okey.

Det tredje programmet, det andra i ordningen, har jag inte sett. Jag har undvikit att se det medvetet. Det finns annat som känns viktigare. Orsaken är att Jills gäst var Kakan Hermansson. Hon beskriver sig också som feminist och det är hon säkert. Jag har tagit del av saker hon skrivit på Twitter och i Nöjesguiden. Kakan Hermansson företräder en feminism som vill konfrontera normer och framförallt normer som innehåller spår av män. Det är väl inte mycket att protestera emot om det inte varit för att hon har media som plattform att sprida sitt hat på. Hon skriver i Nöjesguiden och är programledare i radio. Det finns knappast någon anledning för henne att känna diskriminering eller hat.  Men hon anser sig ha anledning att i stora doser delge oss av sin misandri. Men det har vi förmodligen förtjänat, vi gammaldags normkramare.

Är det någon som  såg programmet med Kakan? Beskriv gärna om ni tyckte det var bra och varför jag bör se det så gör jag kanske det!

 

Post Navigation