snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Jills Veranda recenseras.

Ni kanske har uppmärksammat att jag vid tillfälle här på bloggen har recenserat olika företeelser. Jag har blivit engagerad och velat dela med mig av engagemanget. Nu såg jag Jills veranda på SVT-play i går. Ni vet detta medium som låter oss se godbitarna i efterhand. Som Jills veranda till exempel.

Programmet skall sändas i sex avsnitt och tre har visats hittills. Jag har sett två av dessa tre, ett av dem har jag undvikit.

Det första programmet var en riktig chicken skin provider. Fantastiska Jill (med lite underdrift) hade Titiyo som gäst. Titiyo är även hon en av mina stora favoriter, hon ingår i den kanon som jag upprättat i andanom. Jag kan berätta att i denna kanon ingår även verk av Verdi, Rossini, Mozart och andra mindre kända aktörer.

Om man har en favorit som Jill medverkande i ett program tillsammans med ytterligare en favorit så tänker man att det borde bli dubbelt så bra. Det blir det inte. Det blir fem gånger så bra! Underbart.

Titiyo letar upp originalsångerskan till ”Color him father”, Linda Martell. Svårigheten med att finna henne fick mig att tänka på någon som slagit i samhällets botten. Så var det absolut inte, utan vi fick se en före detta artist i full vigör. Titiyo fick till och med henne att sjunga med i en spontan duett av låten. Underbart! Tilläggas bör att Linda Martell (född Thelma Bynem 1941) dessutom är den första afroamerikanska kvinnliga artist som fått sjunga på Grand Ole Opry, countrymusikens heligaste tempel. Detta hände 1969,

När sedan Jill och Titiyo tillsammans sjöng ”Color him father” med full sing-a-long på den lokala baren, ja då gick lyckan i topp! Ett fantastiskt program. Se det!

Nästa program jag såg var med gästen Skizz. Jag har ingen aning om vem Skizz är men läser mig till att han är rappare  och heter Rikard Bizzi. Fastän både Hip-Hop och Rap intresserar mig mycket som konstform, står jag långt utanför själva miljön. Jag har väldigt dålig koll på vilka artisterna är. Men som sagt, jag gillar konstformen.

I programmet besöker Skizz en Trailer Park där människor bor i så kallade mobile homes. Ofta under fattiga omständigheter. Skizz blir bekant med ett par där hon är metal rocker och han är country fan. Hon är dessutom före detta tung drogmissbrukare och det har påverkat henne. De har barn och mannen, country-fantasten, älskar sin kvinna högt. Han har dessutom en favoritlåt, ”Crazy Woman”, som han gärna vill spela för sin hustru. Texten beskriver deras förhållande, säger han. Han spelar den också men får inte henne att lyssna på texten ordentligt eftersom country inte är hennes musik.

Skizz berättar för Jill om detta och det är inte så förvånande vad hon föreslår, eller hur? De tränar och övar och far sedan ut till denna trailer park där de gör ett underbart framträdande inför familjen. Vi har redan fått se hur respekten och kärleken inom familjen flödar, hur barnen uttrycker stor trygghet men denna avslutning toppar ändå allt. Vilket fantastiskt klimax.

Vi har under programmets gång även fått lära oss en del om Skizz. Han är feminist och berättar också kort om varför. För mig tar inte detta bort någonting av den positiva känsla jag har efter programmet. Det bara konstateras och det är okey.

Det tredje programmet, det andra i ordningen, har jag inte sett. Jag har undvikit att se det medvetet. Det finns annat som känns viktigare. Orsaken är att Jills gäst var Kakan Hermansson. Hon beskriver sig också som feminist och det är hon säkert. Jag har tagit del av saker hon skrivit på Twitter och i Nöjesguiden. Kakan Hermansson företräder en feminism som vill konfrontera normer och framförallt normer som innehåller spår av män. Det är väl inte mycket att protestera emot om det inte varit för att hon har media som plattform att sprida sitt hat på. Hon skriver i Nöjesguiden och är programledare i radio. Det finns knappast någon anledning för henne att känna diskriminering eller hat.  Men hon anser sig ha anledning att i stora doser delge oss av sin misandri. Men det har vi förmodligen förtjänat, vi gammaldags normkramare.

Är det någon som  såg programmet med Kakan? Beskriv gärna om ni tyckte det var bra och varför jag bör se det så gör jag kanske det!

 

Advertisements

Single Post Navigation

10 thoughts on “Jills Veranda recenseras.

  1. Tack för ditt positiva och inspirerande inlägg. Jag har undvikit hela serien bara för att slippa just Kakan-liknande episoder. Det har varit orättvist av mig, jag vet. Du har fått mig på andra tankar. *svt-play here I come*

    Gilla

  2. Tycker du ska se det dels av den enkla anledningen att du (vad jag förstår) gillar country och Jill, dels därför att du (vad jag förstår) intresserar dig för jämställdhetsdebatten och är kritisk till feminism.
    Jag halvsåg eller tredjedelssåg programmet. Hade tv-n på när det gick, men sysslade med annat, så uppfattade bara småbitar av det. Av det jag känner till om Kakan så ogillar jag henne starkt, och jag fick intryck av att en stor del av programmet fokuserades runt att hon är lesbisk och problemen det innebär i den som sagt, jag tittade högst fragmentariskt, men intrycket jag fick var att avsnittet fick en underton av ”vilka hemska homofober det finns i amerika”.
    Det som annars slog mig var just att i några av brottstyckena som jag uppfattade så diskuterade Kakan med någon ärkekonservativ kristen kvinna som då menar på att homosexualitet är onaturligt, Och hon menar på att om Kakan träffar den rätte så kommer hon att bli botad från sin homosexualitet.
    Detta framhålls då sedan (tror det görs också i programmet, men inte helt säker på det) som ”vilken vidrig mäniskosyn”.

    Man kan väl tycka vad man vill om kvinnans idéer om homosexualitet. Det som dock slog mig var att hon bemötte Kakan hänsynsfullt och trevligt och var aldrig på något vis (vad jag såg) fördömande mot Kakan. Jag såg heller inga tecken på att hon var spelat vänlig. Hon verkade accepterade faktumet att Kakan var lesbisk utan några större problem. Hon uttryckte dock en syn på homosexualitet som fenomen som avviker från Kakans, och att homosexualitet per definition då är något onaturligt som man kan ”botas” från. Vilket då skulle göra henne till en vidrig människa.
    Och Kakans syn på män och heterosexualitet skulle då vara väldigt tolerant och visa på en sund människosyn?

    I beg to differ.

    För mig förefaller den amerikanska kvinnan vara en genuint god och kärleksfull person, oavsett hur rätt eller fel hennes syn på homosexualitet i sig är. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om Kakan.

    Gilla

    • Ja, jag skall nog göra ett försök att se programmet. Din recension kan faktiskt öppna för ytterligare skarpa iakttagelser vad gäller Kakan och hennes ”människosyn”. Kräver lite förberedelse dock, en halvpanna eller så kanske.
      Vad gäller min musiksmak så tycker jag att i genren ”country” inbegrips så mycket så det är mer än vad som inbegrips i begreppet ”klassisk”. Sägandes, en liten del av det är okey!
      På något vis känns det likadant med feminismen, en liten del av det är okey. 🙂

      Gilla

      • Du kanske ska spara halvpannan till EFTER du har sett programmet. Du vill väl vara så skärpt som möjligt när du tittar, och sen kan du döva obehaget efteråt.
        Country tillhör inte mina favoriter heller (vilket du säkert upptäckt om du läst mina inlägg på GD), men … Johnny Cash har ju faktiskt gjort en hel del bra (jag vaknade till för honom på allvar när de använde ”When the Man Comes Around” i det brutala slutet på ett avsnitt av tv-serien Terminator), och så finns ju den gamla klassiska Camoflauge av Stan Ridgway. Och visst, Dolly Parton har inte bara en dunderhylla, hon har gjort en hel del bra låtar också.

        Gilla

        • Ja det där med halvpannan var bara en metafor för i don´t know what.
          Det är så med musik att jag kan säga, svensk dansbandsmusik är det sämsta som finns samtidigt som jag skrålar med i Sten&Stanleys Margareta eller Arvingarnas Eloise. Det finns undantag, så och inom den gigantiska countrygenren.
          Ett tips för exclusive country-blues. Lyssna till John Campbells Ain´t afraid of Midnight från albumet Howlin´ Mercy, lyssna särskilt på hans gitarrspel! http://bit.ly/1bovEAj

          Gilla

  3. Pingback: Aldrig feminist? | WTF?

  4. Hör och häpna men jag gillar Kakan. Kan inte riktigt förklara varför. Vet att vi inte är överens när det gäller feminism och genusfrågor generellt men jag har sett henne lite varstans och det är något med henne som jag gillar trots allt.Det är något med henne dom känns ärligt och äkta..Till skilllnad mot många proffstyckare som bara tycker ”rätt” hela tiden. De som har memorerat ett manifest som proklamerar ut så fort tillfälle ges.Kakan är kakan.
    Håller med om att Jill är fantastisk. Är verkligen ingen större countryentusiast , men älskar programmet. Ser fram emot Kristian Gidlund imorgon. Vi delar samma politiska ståndpunkter, men jag högaktar honom som människa och författare. Mycket tråkigt att han fick lämna så tidigt.

    Gilla

  5. Jag måste kolla avsnittet med Kakan så att jag också vet vad jag snackar om.
    När du säger ”vi inte är överens” förstår jag det som att du menar du och Kakan inte du och jag.

    Gilla

    • Precis och ang Gidlund delar vi INTE samma politiska ståndpunkter. Beklagar slarvet..Skriver alltid via mobilen och får dessutom skylla på många barn i huset 😉

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: