Hur fixar vi jämställda pensioner?

Om vi kunde utrota de monetära skillnaderna som i samhället uppfattas som den största pluggen för införande av full jämställdhet, skulle den feministiska kampen ändå fortgå? Mot vilket mål då?

Frågan är retorisk. Jag vet att det finns mål som exempelvis att utjämna skillnaden i inkomster och makttillgång på grund av val. Dessa mål går att uppnå om det inte skall ske tvärt. Pensionsutjämningen är emellertid inget som kommer av sig självt oavsett hur länge vi väntar. Denna fråga är också väsentlig om vi i liberal mening vill behålla någon form av personliga val.

Sedan finns det naturligtvis målet att krossa patriarkatet. Detta är feministisk retorik och tolkas av en hel del misandriker som ett medel att krossa männen. Man döper om det till manlighet eller maskulinitet och det skall krossas. De som kommer att drabbas värst är utsatta pojkar i unga år vars vuxna förebilder är könlösa femininister som i alla avseenden mer liknar tanter än vuxna män!

Tillbaka till ämnet och inga retoriska utsvävningar nu. En av de största konsekvenserna av mäns och kvinnors olika intjäning av lön och bidrag under ett yrkesliv är den förväntade pensionsersättningen.  I stort sett är alla inkomster man har under sin livstid pensionsgrundande. Skatteverket har fullödig information om pensionsgrundande inkomst på sin hemsida.

Problemen med pensionssystemet är två .

Det första är det faktum att det finns en övre gräns för intjäning och den är ganska låg. Personer som vid pensionering har full pott i intjäningen av den statliga pensionen kommer att se sin levnadsstandard sänkas betydligt om ingen ytterligare ersättning erhålls.

Det andra problemet är att intjäningspoängen sänks raskt om man inte kommer upp till gränsen för full intjäning. Som vid föräldraledighet eller sjukdom. Eller för den delen ett deltidsarbete av låginkomstkaraktär.

Det första problemet åtgärdas genom individuella lösningar, privata eller genom att arbetsgivare betalar in till en tjänstepension. Man kan påstå att för att uppnå hyfsad standard efter pensioneringen så bör man ha extra ersättningar utöver den statliga pensionen med ungefär lika mycket. Men, vad jag vet är det dåligt med individuella pensionslösningar inom LO-kollektivet.

Det andra problemet drabbar kvinnor extra hårt eftersom det fortfarande är kvinnor som föder barn, tar merparten av föräldraledigheten och jobbar deltid för att vara med barnen. Oftast av eget val. Detta är svårt att åtgärda men från mansutredningens håll självklart reglerbart med statliga ingrepp i familjelivet.

Denna propå kommer alltså från förment liberalt håll. Det behövs ingen marxism i detta landet med sådana liberaler.

Tänk nu om vi kunnat åtgärda det andra problemet så att kvinnor som fött barn, kanske alla kvinnor, kan åtnjuta en pension som vore jämförbar med den lägsta pension som kan erhållas inom LO-kollektivet med full intjäningspoäng.

Detta hade då inte inkräktat på familjers enskilda val. Det hade enbart inkräktat på den marxistliberala tanken att människor enbart skall göra av statens tjänstemän godkända val.

Eftersom tanken innebär en allokeringsförändring av pensionsmedel och en förmodad avgiftsökning för just detta ändamål så kan man inte kalla tanken liberal. Möjligen socialliberal men i alla fall inte marxistisk med vad detta innebär av statlig inblandning i normala familjers val.

Det finns en tanke att den ena parten i ett förhållande skall kunna ”ärva” den andres intjäning vid dödsfall. Problemet med detta är att nivån på den ersättning som erhålls är beroende av att folk dör utan att ta ut pensionsersättning. Dessa pengar fördelas alltså till de överlevande.

En liknande tanke är att en delning av den statliga pensionsrätten görs så att båda parter får häften var vid en bodelning.

Båda förslagen är praktiskt svårgenomförbara. Det vore enklare och rättvisare att sätta den undre gränsen för pensionsintjäning vid LO-kollektivets lägsta nivå efter full intjäning. Detta blir emellertid mycket dyrt och kräver mycket större inbetalningar än dagens. Skatten skulle behöva höjas avsevärt.

Sedan kan man förstås spekulera i en kvalificeringsgrund för kompenserad intjäning där man riktar sig till en viss grupp. Exempelvis personer som gått hemma med barn, deltidsjobbande med barn och så vidare. Detta förslag ökar förstås administrationen avsevärt och möjligheten till fusk å ena siden och felaktiga avslag å andra sidan är överhängande.

Med vetskapen att nästan ingen under 40 års ålder någonsin intresserat sig för sin egen pension känns det futtigt att engagera dem som skall bli frmatidens pensionärer. Något måste dock göras, så kom med en lösning!

Single Post Navigation

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →