snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Jills veranda – recension #3.

Så var det dags för ytterligare sessioner på Jills veranda.

Denna gång med den extremt talangfulla och begåvade Marit Bergman.

Jag vill dessutom berätta om det fantastiska och väldigt påverkande avsnittet med Kristian Gidlund.

Marit Bergman.

Det har varit en tyst period runt Marit Bergman, en period som varat några år och i samband med att hon tillbringat tid i New York. Men här på Jills veranda var hon med i allra högsta grad. Marit har utmärkt sig som feminist och vänstersympatisör och har vad jag vet exploaterat detta som artist. Hon var bland annat  medskribent i antologin Fittstim 1999.

Det är ok att vara vänster, feminist, flata och alla kombinationer som kan komma ur detta. Man kan förmodligen skapa mycket vänner genom sådan attityd. Men, det är inte ok att dela ett djupt hat mot dem som inte är vänster, feminist eller flata även om detta tydligen också lockar vänner som verkar ha hatet som något gemensamt. Nog om detta!

Tillbaka till Marit Bergman, som denna gång utövar stark konkurrens på Jill vad gäller både begåvning och utstrålning. Mer än nån annan av gästerna hittills. Marit blir naturlig medelpunkt vilket också blir en markör på hennes storhet.

Att utmana hillbillies på deras eget territorium i Appalacherna med deras egen country- och bluegrassmusik, kändes minst sagt vågat. Man har väl sett Den Sista Färden (Deliverance) och hur illa det då kan gå. Men icke nu. Istället lindar de båda svenska begåvningarna invånarna runt sina lillfingrar och framför dels en gammal psalm omskriven av A.P. Carter  Will the Circle be Unbroken samt dels en av Marit Bergmans låtar Snow on the 10th of May.

Tillsammans med den i Nashville verkande låtskrivaren Pam Rose skriver Marit på några timmar en låt som skall utföras på legendariska Bluebird Cafe i Nashville med kanske världens kräsnaste countrypublik. Låten, av Marit beskriven som en snyftare, (make eyes tear) heter Never You och den skall ni lyssna till noggrant.

Men det blir succé och Marit Bergman visar vilken enastående artist hon är. På något sätt har hon överglänst Jill, något som inte är så lätt kanske. Men så var det.

Hur urvalet av artister har skett kan man kanske spekulera över och när jag har sett alla avsnitten skall jag komma med ett omdöme.

Jag som inte ens gillar country! För det gör man väl inte om man är cool? Det är ju trots allt de vita heterosexuella männen* med all makt som har gjort denna musik till sin. Hur skall vi ställa oss här då? Jag kan tänka mig att hillbillies i Appalacherna inte är fullt medvetna om sina privilegier.

*(Med undantagen Emmylou Harris, Dolly Parton, Linda Ronstadt, Tammy Wynette, Lynn Anderson, ……………)

Kristian Gidlund

Så till den andra delen av recensionen. Den om Kristian Gidlund.

Många av oss visste sen tidigare vem Kristian var, de som läst hans bok eller de som hörde hans Sommarprogram eller båda. Övriga fick en snabb genomgång, att han levde sista tiden av sitt liv medveten om att den skulle bli kort på grund av obotlig cancer. Programmet spelade in i juni 2013 och Kristian avled i september.

Trots denna kunskap blir programmet ett ytterst vackert program med avsaknad av den mellankolli och sentimentalitet som man kanske väntat sig. Det är Jill som är mest känslosam inte Kristian och det finns inga överdrifter alls. I det som vi förevisas vill säga, vi vet ju inte vad som pågick utanför bilden.

Jill och hennes kompisar överraskar Kristian med en helt nyskriven sång som handlar om hans mod och det överlämnade arvet till hans ofödda barn. Kristian får ta del av hyllningen framförd av låtskrivarna på en bar i Nashville. En stark och mycket vacker sång som han tar emot märkbart rörd.

Kristian skall själv framföra en låt av eget val tillsammans med Jill. de gör det i en tom lagerlokal och han sjunger med en ljus röst förvånansvärt fylld av kraft. Jill faller in i andra stämman som vanligt på ett underbart sätt i refrängen. Låten är skriven av Fred Rose och har gjorts av bland annat Willie Nelson. Den heter Blue Eyes Crying in the Rain.

En rekommendation går härmed ut, se programmen och alldeles speciellt rekommenderar jag avsnittet med Kristian Gidlund. Meddelandet går till alla oss självömkande personer som kräver uppmärksamhet för minsta lilla, se programmet och se vad livet är, se hur det yttersta uttrycket för ”att gilla läget” kan se ut.

En hyllning till Kristian Gidlund och alla dem som befinner sig en svår situation.

Advertisements

Single Post Navigation

3 thoughts on “Jills veranda – recension #3.

  1. Larsson on said:

    Jag är väldigt överraskad av hur den svenska publiken tagit emot Jills program, med förvåning över vad countrymusiken har för själ och hjärta. Country andas amerikansk arbetarklass, texterna är förvånansvärt komplexa. Den har allt att erbjuda den svenska intellektuella vänstern. Men de har tydligen varit nästan helt omedvetna om denna sprängkraft. De verkar ha varit fast i bilden av kommersialism och amerikansk version av svensktopps-schlager.

    Att sedan musiken i mina öron känns banal och oftast plågsamt upprepande, med den gnälliga steel-guitaren som dess instrumentella centrum, är för mig en smaksak – något personligt. Men jag skulle förmodligen inte lyssna mer på country för att jag visste allt detta och gillade det andra.

    Jag upptäckte pärlorna för snart 15 år sedan, känner viss beundran för de skickliga vokalisterna, och för låtskrivarna de gånger musiken faktiskt lyfter sig utanför det trygga.

    Gilla

    • Spannet mellan den religiösa Bluegrass-stilen till den mer uttrycksfulla Country-bluesen är enorm. Att då bara lyssna till Weylon Jennings och Tammy Wynette blir alldeles för snävt. Men Jill är bra i alla fall, hon har definitivt hamnat rätt i genren. Till exempel när hon gör Springsteens No Surrender. Country? Jovars!

      Gilla

    • Jag påminner också om den countrystil som Toby Keith representerar, Han var i Sverige och introducerade sin egen The American Ride, som ju är en protest mot slit- och slängmentaliteten och ett miljöinlägg. Jag undrar hur många som uppfattade det och inte bara såg ”just another country clown”, på tal om spreaden i countrymusiken.
      Jag hänvisar än en gång till John Campbell med hans Ain´t Afraid of Midnight från albumet Howlin´Mercy.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: