snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “mars, 2014”

Mäns ansvar för våldtäktsdiskussionen!

På FB-sidan Genusdebatten kom ett mycket kommenterat inlägg som berörde varför inte diskussionen om mäns våld och mäns inblandning i våldtäkter var livligare på just genusdebatten. Varför diskuteras inte våldsproblematiken bland de frågor som finns i jämställdhetsdebatten (underförstått)? Insändaren har förutom en hyfsat klar beskrivning av problemet också en syftning mot maktperspektiv och könsmaktsordning. Vad som inte sägs är, det är mäns som bär skulden och det är män som är skyldig lösningen. En lösning som anges av feminister. Detta kan vara feltolkat av mig men jag reflekterade ändå så här:

Jag måste få beskriva den reflektion jag gör på inlägget Jag finner det svagt att vi i den här gruppen inte kan diskutera kring problem som generellt gruppen män står för. ”. Han tycks mena att det är mäns problem att våldtäkter och våld existerar. Eftersom det är gruppen män som har det brottsliga beteendet så bör det vara gruppen män som skall lösa det. I alla fall de som skall diskutera fram en lösning. Och det är alltså den här gruppen, Genusdebatten, han menar. Alla de kvinnor han ser här tycks han bortse ifrån.

Jag har tänkt i samma banor, hur skall lösningen se ut för de problem som en grupp debattörer räknar som mäns problem? Eller problemet med män? Är det inte de som formulerar problemet så, som också bör tillhandahålla lösningen? Jag efterlyser i alla fall detta.

Nåväl, insändarens ansats är god, helt i linje med könsmaktsordningens och patriarkatets förespråkares. Han bryr sig alltså inte om att just denna grupp (Genusdebatten) gärna diskuterar dessa problem men inte utifrån de premisserna. Nämligen att utlysa ett samhällsproblem som ett mansproblem och ålägga gruppen män att tillföra en lösning som bygger på feminismens grunder. Det vill säga feminismen talar om för män hur de skall göra och detta får mig att undra hur maktordningens principer skall definieras där?

Vi skall lösa problemen men först inse vad problemen är. Man får först och främst försöka förstå att medlemmarna i denna grupp är individer. De ser ut som en grupp men de är individer, män som kvinnor. De har därför särdeles svårt att förstå identitetspolitikens satser att en persons gärningar skall bedömas utifrån den grupp han tillhör. Och vad det gäller män, skuldbelägga hela gruppen. Då blir det svårt att diskutera vad gruppen män skall göra åt det som är ett samhällsproblem. Det finns de som anser att män skall hålla käften, men jag tror inte det fungerar i den här gruppen.

Fotbollshuliganer, Svenskarnas parti, Röd Front, SMR, AFA, Anarkister och Syndikalister har inom sin led ett påtagligt antal som är beredda att begå våld mot meningsmotståndare. Är de alla män? Nä, det är de inte men de flesta kommer från gruppen manliga mellan ungdom och unga män. De som är ”äldre” får väl betecknas som anomalier. Inom gruppen som begår våldtäkter är det inte heller enbart män även om de överväger i antal stort. Yngre som äldre.

Man skulle ju kunna spekulera i om orsaken är den manliga frånvaron som spökar? Ni vet frånvarande fäder. Det är mammor som uppfostrar barn och ungdomar på grund av fädernas frånvaro. Det är dessutom en mängd ensamma mammor och mammor som strider hänsynslöst för att få uppfostra barnen själv. Och, skall vi tillägga, de vuxna som barnen träffar i skolan upp till högstadiet är i antalet övervägande kvinnor. Var någonstans i detta led borde männen komma in och rätta till felen som leder till att ett litet antal av dessa barn bli våldsverkare och begår sexuella övergrepp. Mitt svar är uppenbart, på alla nivåer men tillåts de?

Och, om vi tittar tillbaka på den förfärliga och förtryckande patriarkala tiden för femtio år sedan, vad gjorde vi då som inte resulterade i den våldsanvändning och den våldtäktskultur som somliga anser finnas idag?

Vi har sedan början av 1990-talet organisationer och verksamheter som bygger sin verksamhet med stöd av statliga medel och som fungerar med genusvetenskapen som verktyg. Det gäller maktordningar, patriarkala strukturer och intersektionalitet som sorterar ut gruppen män som roten till allt ont. Det finns applicerade program, från bland annat Män för Jämställdhet, för förskola och grundskola. Bland annat. När får vi se en vetenskaplig utvärdering som visar att detta inte är bortslängda skattemedel? Vi har ju tjugo års erfarenhet, något måste väl ha skapats. Jag menar mer än eget välstånd?

Om man, som utredaren Svend Dahl pekar på, visar på Freijaskolan som en lyckad utveckling av dessa genusmetoder då kan man undra hur det egentligen står till? Denna skola i Gnesta har lyckats höja resultatet för både pojkar och flickor från en usel nivå till en något mindre usel. Vad som åstadkommit förbättringen(sic!) anser man alltså vara genuspedagogiken och inte den under samma tid 25 %-iga ökningen i lärartäthet. Vi får höra rektorns ytterst virriga framställan av hur jätteviktigt allt är och hur jätteviktigt det är att börja tidigt men tyvärr inte hur och vad som stärkt resultaten. Se min blogg.

Så frågan återstår hur ser diskussionen och lösningen ut om vi bortser från skuldfrågan?

 

 

Annonser

Postmodernism for Dummies.

Jag tänkte göra ett seriöst försök att presentera postmodernismen och dess avarter på ett så koncist sätt som möjligt. Med insikten att postmodernismen egentligen utgår från ett stort antal obegripliga resonemang innehållande medvetet svårbegriplig terminologi så kanske uppgiften verkar något förmäten.

Som namnet antyder utvecklas postmodernismen som en motreaktion mot modernismen som varit en drivande kraft kulturellt och politiskt sedan slutet av 1800-talet. Som vanligt när det gäller kulturella och ideologiska strömningar så bygger de inte vidare på äldre uppfattningar utan kastar dessa helt och hållet överbord och börjar om på ny kula. Modernismen tänkte sig att samhället skulle omformas och förbättras genom vetenskaplig kunskap och tekniska framsteg. Det traditionella tänket skulle överges och normen var förnyelse.

Med postmodernismen kommer nya anspråk på utveckling in i debatten. Det finns de som hävdar att postmodernismen är en vidareutveckling av modernismen, jag hävdar dock motsatsen. Modernismen speglar en tro på kunskap och tekniska landvinningar som postmodernismen fullständigt verkar förkasta. Kanske inte bara det utan man borde kanske säga förakta.

Ur Wikipedia kan vi läsa:

Men vad postmodernism egentligen innebär är inte klart definierat, utan föremål för ständig debatt. Utifrån ett historiskt perspektiv kan man tyda en kronologisk ordning från det moderna till det postmoderna. När man beskriver kulturella tillstånd är det dock viktigt att vara medveten om hur det moderna och det postmoderna existerar parallellt mellan olika kulturella och sociala skikt i vår samtid. Postmodernismen vände sig ifrån tanken på att det fanns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och kritiserade därmed varje tanke på objektivitet. Istället är allt relationellt och kontextuellt; den postmoderna världsbilden är skeptisk.”

Det är uppenbart att den som påstår sig veta vad postmodernism är, har inte fattat ett dugg. Detta gäller även för mig så klart och påvisar dessutom det faktum att personer som ansluter sig till postmodernismen kan välja vilken tolkning de vill.

Tyvärr verkar en tolkning vara förhärskande, den som anger postmodernism med texten som ges i de två sista meningarna i Wikipediautdraget. Som konsekvens kan dessa personer visa sitt förakt för kunskap, alldeles särskilt naturvetenskaplig kunskap, men för den delen också humaniora som exempelvis historia. Däremot hyllas kunskaper som är anekdotiska och ovetenskapliga. Rena fantasier som romaner och åsiktskrönikor hyllas som sanning och används som underlag i  ”vetenskaplig” forskning. Forskning som utgår från en tes eller en teori och som visar resultat som bygger på dessa teorier i  stället för som naturvetenskaparna menar pröva teser och teorier och se om de kan verifieras eller avfärdas. Detta slipper postmodernisterna, de utgår från icke falsifierbara teser och teorier och påvisar resultat som är helt och hållet baserade på dessa.

Att de drivande postmodernisterna som exempelvis Jean Baudrillard och Michel Foucault var franska filosofer och sociologer är ingen slump. Den senare kanske mer en företrädare för konstruktivismen. Mer om detta senare. Frankrike var nämligen i en situation av megalomania vilken bestod i en tilltro till den egna inhemska vetenskapen och avfärdande av allt icke franskt, i synnerhet anglocistisk vetenskap som i princip ansågs icke existerande. Detta gällde till exempel för Darwin som inte gavs erkännande förrän en bit inpå 1900-talet. Franska filosofer har en tradition av självtillräcklighet.

Att bejaka postmodernismen och den av Foucault omhuldade konstruktivismen blev därigenom en genväg till kunskap för folk med avsaknad av kunskapens grunder. Alla påståenden och all vetskap blev därmed lika sann och omöjlig att ifrågasätta. En lättjans väg för dem som vill hitta på egna vetenskaper utan att behöva kunskaper i redan vedertagna ämnen.

När Noam Chomsky raljant beskriver den postmodernistiska humanioran går det inte att hålla sig för skratt. Han menar att om man använder svår terminologi inom naturvetenskaplig teori så beror det på ämnets komplexitet medan man inom humaniora använder liknande svåra terminologi enbart för att göra ämnet obegripligt.

En reflektion som kan göras är att mänskligheten genom att fullständigt ansluta sig till postmodernismens och konstruktivismens kunskapsförakt kommer att svälta ihjäl.

Wikipedias definition av konstruktivism:

Konstruktivism avser inom filosofin en kunskapsteori som säger att kunskap konstrueras och är således ingen avbild av verkligheten. Det finns olika riktningar inom konstruktivism. Den mest konsekventa riktningen är den radikala konstruktivism med Ernst von Glaserfeldt som företrädare. Utgångshypotes är att allt som iakttas av ”verkligheten” står i relation till människan som iakttar. Det får som konsekvens att varje människa konstruerar sin verklighet, subjektivt orienterad och på eget ansvar. Följaktligen finns det lika många verklighetsbilder som det finns människor”

Och ändå finns det inte plats för ifrågasättande kritik!

En omfattande genomgång av postmodernismen med många inlägg finns hos Flying Martin på hans blogg ”Mer än 140 tecken”. Läs dem!

På  genusdebatten finns ett omfattande bibliotek som kan refereras till. Ninni har gjort ett jättejobb med att recensera och utvärdera vetenskapliga skrifter och resultat inom den postmoderna sfären. Till exempel denna om maskuliniteter.

Om ni undrar varför min avsky för postmodernismens avarter är så stark så betänk att den vetenskap som vissa vill skall genomsyra alla aspekter av samhället, själv är helt marinerad i detta stoff med allt vad det innebär av obegriplig terminologi och ogrundad vetenskap. Nämligen stora delar av genusvetenskapen om inte hela.

 

 

Invandringens fördelar för Sverige.

Jag vill inte gärna ge mig in i diskussionen om invandring eller flyktingmottagning i Sverige eftersom om man inte använder absolut rätt terminologi, blandat med känslomässigt dravel, riskerar man att uteslutas ur den sociala gemenskapen och stämplas som fascist och rasist. Det är som att balansera på slak lina när man inte har rättighet att yttra sig alls egentligen, på grund av hudfärg och födelseort.

Men nu händer det. Jag måste reagera på ett av de klumpigaste argumentationsförsök jag någonsin sett i ämnet. Tillika som kommer från vanligtvis välinformerat håll.

Det första jag vill säga är att jag har ståndpunkten att Sverige skall vara öppet för invandring, eftersom den är bra för oss. Vi skall också vara generösa i förhållande till dem som kommer hit som flyktingar från krig och utsatta förhållande. Det sista gäller alltså även dem som är tvingade att fly på grund av sin politiska och/eller sexuella läggning. Detta så även från länder där det inte pågår regelrätta strider. Vi har råd och vi skall.

Men jag anser att det skall diskuteras. Inte om! Utan hur! Annars kommer grupper i Sverige att sakna allt engagemang i frågan och till och med bli fientligt inställda till den. Om vi inte diskuterar ökas risken för avståndstagande.

För att minska den risken ger sig namnkunniga personer ut och förklarar sin inställning som positiv till den invandring och flyktinghantering som pågår. A la bonne heur!

Men den här artikeln i DN idag! Den verkar skriven av en fjortonåring och avsedd att läsas för femåringar. Den puerila stilen är helt obegriplig. Uppfattar man målgruppen som idioter? Förstår man inte att ”vanligt folk” har en verklighet som de förhåller sig till? En verklighet som de själv kan dra slutsatser ur?

När man i sin ”Myth-Busting” nämner forskning och studier så säger detta ingenting för de tilltänkta läsarna. Antingen har de läst och avfärdat dessa eller så har de förstått och är inte längre emot. De som avfärdat dem kommer väl inte att ändra sig bara för att de hänvisas till i en naiv debattartikel?

Fastän och även om de har rätt och innehållet är sant så är det presenterat med puerila argument som liknar ”det stod i tidningen”. ”Enig forskning” eller ”vetenskapen” och för den delen ”undersökningar” är så flagrant förnedrande för den tilltänkte läsaren att man verkligen undrar hur de tänkt? Som om den minst begåvade i gänget fick bestämma takten. Kan undras vem det är?

Den punkt som störde mig mest är nr 7. Här borde de nämnt positiva exempel om det funnes sådana. Läsare som har avancerat över den indoktrinerande förskolans nivå undrar ju om de bortser från balkankonflikten, Darfur, Rwanda, uigurerna i Xiangnan, och den nyligen uppståndna krimkrisen. Är dessa bevis på etnisk samlevnad?

Eller tror de verkligen att folk är dumma? Fattar de inte att de som till äventyrs läser en debattartikel i tidningen med säkerhet har hört talas om oroshärdarna i världen. Att de vet att det finns situationer i världen som liknar inbördeskrig i bland annat Egypten. I Syrien är det fastställt. De vet dessutom att det är etniska falanger som vänt sig mot varandra, och de undrar förstås var den etniska blandningen är så paradisisk som debattörerna tycks vilja påskina.

Just detta var en vådaskjutning av den goda saken som skulle kunna ha undvikits. Det hade räckt att ange sin åsikt och välvilja och sedan slå hål på myterna på ett seriöst sätt.

Till sist. Jag håller med om att invandringen skall accepteras och uppmuntras men denna rappakalja driver bara folk i armarna på främlingsfientligheten!

Hoten mot demokratin.

Personer som hänger sig åt politisk extremism finner anledning till detta i skäl som för många av oss andra är helt obegripliga.

Det kan vara för att kompisen gör det, eller flickvännen gör det, eller pojkvännen gör det.

Det kan vara för att hoppet om en bättre värld för sig själv, någon slags idealistisk utopi, hägrar. Detta gör det då försvarbart att förgöra, ordagrant, de som motsätter sig den för dem så självklara ordningen.

Sedan kan jag inte komma ifrån den anledning som med glimten i ögat, Magnus Uggla säger varför han drogs till att spela och framföra musik. ”För att få knulla och dricka brännvin”. På något sätt kan denna förklaring kännas mer relevant för rekryteringen.

Under alla omständigheter så finns det media som frotterar sig i händelserna som man rapporterar med stora rubriker. Senast idag rapporterar DN om nazister som värvar avhoppade eller uteslutna sverigedemokrater. Som det verkar med källhänvisning till Expo, en organisation som inte är särskilt balanserad i sina rapporter. Media rapporterar deras rön som om de vore oberoende experter. Men det finns värre!

Efter att ha bevittnat nazistiska manifestationer med fruktansvärda konsekvenser har media bestämt att nazismen utgör det största utomparlamentariska hotet i Sverige. Uppenbart med tydlig påtryckning av ”oberoende” organisationer.

Jag hävdar att den firmakultur, de huliganaktiviteter som vi kan iaktta vid olika idrottsevenemang, främst fotboll, är i analogisk mening ett mycket större hot mot demokratin. Anledningen är att denna huliganism är bra mycket frekventare än nazisternas ”attacker”. De märks mycket mer under ”slagsmålssäsongen”

Men, det finns ingen politisk underton i huliganismen. Det är bara personer som vill leva rövare och tillsammans med andra spöa upp tilltänkta och utsedda motståndare. Att det ingår medlemmar i firmorna som även är anslutna i extremistiska mer välorganiserade politiska ytterfraktioner är inte särskilt otänkbart. Målet är det samma, att ge motståndarna spö. Man har en ömsesidig inställning därvidlag.

Det som markant skiljer huliganerna från extremisterna är att de senare skapar dödsfiender i andra friställda läger. Nazisterna ger sig på invandrare och folk med icke-nordiskt utseende av rent rasistiska skäl. Extremisterna på vänsterkanten drar sig inte för att resa ut och trakassera överklassen, kapitalisterna i sina bostadsområden. Ett hat som är lika oresonligt vilket som.

Men vem är flest, vem skall vi vara mest rädda för? Inte för att träffa på oväntat på stan en kväll, eftersom jag inte tror att någon av dem* har för vana att spöa ”vanligt” folk hursomhelst. Det är inte denna fara som SÅPO bedömer när de säger vilken grupp som är största hotet mot demokratin. De anger den utomparlamentariska vänstern, alltså grupper som AFA och Röd Front. Nazisternas grupperingar är för obetydliga om man bortser från risken att bli utsatt för våld.

Den mest ansenliga och mest synliga gruppen torde vara huliganerna. Dessa har jag aldrig upplevt som ett hot mot demokratin. De vill ju inget annat än slåss! Det är med andra ord våldet som är den uppenbara risken. Här bör man inte stå i vägen i onödan, men något hot mot demokratin kan de inte anses vara.

Hotet mot demokratin utgörs ju inte av enbart risken att bli nedslagen. Eller egentligen inte alls. Hotet utgörs av påtryckningar och hot mot samhället, mot politiker, mot myndigheter, mot enskilda tjänstemän i akt och mening att därigenom få meningsmotståndare att förlora jobbet, motarbetas vid tillståndsgivning och till och med indoktrinering av barnen. Att få sin vilja genom helt enkelt. Detta är ju redan i full gång och det är INTE nazister som utgör det hotet. Inte heller huliganerna utan detta hot är redan etablerat och detta inser SÄPO. Men inte media som helt litar på information från Expo, Researchgruppen och den självutnämnde experten Henrik Arnstad.

Det finns idag ett angiverisystem som går ut på att meddela arbetsgivare om det finns oliktänkande anställda i deras organisation. Hotet mot arbetsgivaren är uppenbarligen så starkt att de anser sig nödvändigas att avskeda den anmälde. De är rädda för… ja vad då? Uthängning? Skvaller? Kundförluster? Något hotas de i alla fall med. Om inte annat så implicit.

Detta har idag resulterat i att många sansade debattörer på bloggar och andra sociala medier håller sig anonyma på grund av risken för repressalier eller mobbning av sig själv eller sina närstående.

Det, är ett mycket större hot mot demokratin!  Och redan satt i system!

Varför låter sig mediebevakningen styras så flagrant av organisationer och personer som inte på något sätt kan anses som oberoende eller neutrala.

Expo låter man ge underlag och anses som källa. Researchgruppen som består av personer gemensamma med AFA får göra analyser och betraktas som oberoende. Och sedan anlitar man urskillningslöst dessa källor utan att märka att det finns alternativ. Om och om igen.

Jag vet att man på medias redaktioner har listor på experter som skall tillfrågas då olika spörsmål dyker upp. Det kan vara politiska eller andra. Det är därför vi hör samma kommentarer från samma personer ideligen. Ett tag var tydligen Göran Greider den ende som kunde uttala sig. Men i gengäld måste han ha varit tacksam för han var expert på allt. Det finns andra exempel. De mest flagranta är Henrik Arnstad som anges vara expert på fascism. Han flödar inte över av förtroende precis. Det finns duktiga personer med bra mycket bättre insyn och bra mycket bättre analys än Arnstad. Men han står på listan och helt okritiskt väljer redaktionerna denne ”expert”.

När redaktionerna sedan väljer Researchgruppen för sin analys av politiska händelser är det jämförbart som om redaktionerna endast skulle citera Avpixlat när det gäller immigrations och invandringsfrågor.

Expo är väl i så fall den källa som kan anses vara minst partisk. Den är emellertid helt styrd av personer och organisationer på vänsterkanten och glömmer förvånansvärt ofta rapportering som rör dessa extremistiska rörelserna.

Att urvalet är som det är beror på att dessa rapporterande journalister på medias redaktioner inte själv letar upp experter. De har sina listor skapade ur någon åsiktsinriktning och okunnigheten gör att de inte klarar att ställa motfrågor eller klarar att ifrågasätta. Fritt fram alltså för den åsiktstyngda rapporteringen. Hade inte okunnigheten i vissa avseenden varit så ofantligt stor så hade jag påstått det vara en illvilligt iståndsatt nyhetskapning av pirater med vänster slagsida. Men bedömningen är nog att det bara är imbecillt. Dumhet och lathet går här hand i hand.

Kvalitetstänk hade gjort sig även i media, tänker jag!

På Genusdebatten har Dolf liknande resonemang: http://genusdebatten.se/nazistisk-pest-eller-feministisk-kolera/ 

*Rasister undantagna vilket ju av händelsen på Kroksbäck i Malmö i september 2013 visas vara andra än nazister!

Svenska Kyrkan som politisk aktör.

Är du kristen? Religiös? Medlem i Svenska Kyrkan?

Att vara kristen är för många en manifestation att ansluta sig till kärleksbudskapet i Nya Testamentet. Det vill säga, man värnar om de utsatta individer i världen som behöver hjälp. Är man dessutom troende, innebär det att man skall övertyga hjälpta människor att bli frälsta och låta dem upplyftas i kristendomen.

Nu är jag inte troende, jag är kristen ateist med meningen att jag är uppväxt och uppfostrad i en kristen omgivning, döpt och konfirmerad, men inte troende.

Att inte tro själv innebär inte att förminska eller på annat sätt ifrågasätta andra som är religiösa och beroende av sin tro. Tvärtom, dessa människor skall respekteras och kanske högaktas för vad de gör, men inte med automatik. Det finns nämligen en attityd hos vissa, få i antalet, religiösa som i kraft av sin tro känner sig bättre, överlägsna och på alla sätt mer värda än sina otrogna medmänniskor. Dessa går väl att rätteligen känna en viss misstro emot?

Dessutom motsätter jag mig med all kraft när människor med stark tro kräver att jag skall förändra mitt dagliga beteende eller mina dagliga rutiner för att den starkt troende inte skall bli kränkt i sin religionsutövning. Att jag med andra ord måste avstå rättigheter för någon annans religiösa tro. Då har man gått för långt.

Med detta i åtanke har jag därför alltid funnit skäl till att stanna kvar som medlem i svenska kyrkan för att den skall kunna verka för sina medlemmar i deras tro. Att kyrkan då också manifesterar sig med att sända humanitär hjälp till katastrofområden är okay liksom att ge materiellt stöd till utsatta grupper i Sverige, exempelvis romska migranter. Ungefär som de flesta andra kristna samfunden, däribland Frälsningsarmén.

När religionen utvecklas till en politisk plattform med tydlig dogmatisk inriktning tänker jag inte vara med. Inte heller när kyrkan tar klar ställning för en annan religion, alltså inte andra religiösa individer, utan en helt annan religion och enögt tar in all propaganda därifrån som sann i stället för att hjälpa individer i de grupper som är utsatta. Då blir mitt stöd indraget.

Därför är jag inte medlem i svenska kyrkan längre. Konsekvensen av det är större resurser att hjälpa dem som behöver hjälp utan att svenska kyrkans värderingar står i vägen.

Att det inom svenska kyrkan dessutom finansieras politiska tankesmedjor gör mig högst frågande till inriktningen och vad som skall attrahera människor som har en gudstro? Kyrkans inställning borde vara ödmjuk och sökande efter förlåtelse såsom deras funktionärer delar ut gudomlig förlåtelse åt sina följare. Inställningen bör inte vara fingerpekande och övermaga tillrättavisande eftersom kyrkan genom sina prelater genom tiderna utövat ett starkt förtryck på befolkningen. Till och med ända in på 1800-talets mitt fortsatte husförhör och kyrkoplikt. Det var ett sätt för överheten att ha kontroll på menigheten. Inte enbart av ondo, beroende på den individuelle funktionären, utan ävan av godo då läskunnigheten spreds på detta vis, men också nyheter och förordningar och dekret. I Sverige alltså. Internationellt är det mycket värre, framförallt på den katolska sidan av kristendomen.

Under dessa omständigheter känns det minst sagt förmätet att den kristna socialistiska tankesmedjan Seglora Smedja delar ut pekpinnar och tillrättavisningar. Det är alltså representanter för dessa kanske i historien värsta mänskliga förtryckarna, religion och socialism, som vill visa hur allt bör vara.

Det kristna budskapet borde vara fullgott även för en liberal ateist. Utan inblandning av de självutnämnda* sakrala ombuden!

*En del tror felaktigt att det handlar om kall vilket i så fall är en omskrivning för samma sak.

Att få sin maskulinitet kapad.

Jag såg Uppdrag Granskning i går kväll. Det handlade i första hand om Linus som fått sin identitet på internet kapad. I andra hand handlar det om den ofrivilliga exponering som unga flickor blir utsatta för på nätet.

Nu var det så att den som kapade Linus identitet använde denna till att förleda unga flickor att skicka foto på sig själva till kaparen. Dessa användes sedan för utpressning av flickorna. Det var inte bara en flicka han utsatte för utpressning utan många. Allt med hjälp av en stulen identitet.

Linus utsattes i mer än två år för kapningen. Han polisanmälde till ingen effekt alls. På något sätt anser samhället att detta är varje individs eget problem. Det tog alltså som så många gånger förr att Uppdrag Granskning engagerade sig för att Linus kapare skulle åka fast.

Det finns ett antal slutledningar att dra ur denna historia.

För det första, samhället bryr sig inte om den typ av brott som Linus utsatts för. Det bedöms av polisen till och med att inte vara ett brott. Att någon begår brottslig verksamhet med hjälp av din identitet, mot din vilja, är alltså inget brott. Nämen se till att det blir det då!

För det andra, varför finns det sådan utbredd naivitet och godtrogenhet hos dessa exponerade flickor att de frivilligt försätter sig i den här situationen? Vad driver dem? Svaret kan vi ju ana. Det finns en högst dubiös forskningsverksamhet som kan dra vilka ideologiskt passande slutsatser som helt i full postmodernistisk anda. Det blir alltså patriarkala maskulinitetsnormer som anges som orsak. Jag tillstår att denna förhärdade åsikt kanske är felaktig då det gäller akademien, men inom den mångfaldiga radikalfeministiska bloggande svansen, utgör detta en självklar förklaring.

För mig framstår det som underligt att unga kvinnor och flickor inte skräms till avhållsamhet mot denna utpressning på nätet. Ungefär på samma sätt som feministerna försöker skrämma vettet ur unga kvinnor med våld- och våldtäktsanklagelser mot gruppen alla män! Eller resonerar man lika befängt med analogin att flickor och unga kvinnor minsann skall kunna lägga ut sexbilder på sig själv utan att bli utnyttjade.

Den tredje slutsatsen blir att det inte är män som grupp som utför de här trakasserierna och utpressning på nätet. Det visar sig tydligt att det finns ett flertal män och pojkar som är motståndare till detta brottsliga agerande. Att man till och med kan säga att det bara är ett fåtal som sysslar med dumheterna men som å andra sidan gör detta upprepade gånger.

Att den maskulinitet som man vill tillintetgöra och förändra egentligen är den attityd som pojkar uppfostrats till, att försvara och beskydda. Är det detta som är ”avarten” som skall förändras?

Är det denna idé som blivit en så stor inkomstkälla för vissa att den med inertian hos ett tågsätt fortsätter att med ökande fart ånga fram utan möjlighet att sakta in. Den som ifrågasätter kommer att straffas.

Borde inte någon på ett departement, på en myndighet eller i ett politiskt parti ha vaknat nu och insett stolligheterna? Ett parti som vi med våra sedan länge fastställda värdegrunder fortfarande kan lägga en röst på i kommande riksdagsval.

Nazister och kålsupare.

Jag tänker inte kalla mig jämställdist inte heller antirasist eller feminist. Jag är liberal och vill kämpa för alla individers frihet och lika värde. Jag har läst tillräckligt med historia och har lång egen erfarenhet av världen så jag har svårt att haka på den postmodernistiska, postkoloniala, intersektionella identitetspolitiken som i sitt förakt för kunskap tycks kunna påstå vadsomhelst.

Jag har därför så svårt att förstå hur man under AFAs och syndikalisternas*) fanor kan gå i tåg för demokratins upprätthållande. Att tycka det är försvarbart att välja våld som metod för sin övertygelse. Att med hänsynslöshet nyttja dem som bara vill protestera mot antidemokrater och att piska upp stämningar mot grupper.

Att samma metod av postmodernism och kunskapsförakt även präglar dem som skall bekämpas, det vill säga nazisterna, vill man inte förstå. Att det i båda fallen är ett hat mot grupper som är det viktigaste och när man då använder våld så är det inte individer man ger sig på utan representanter för en grupp motståndare.

Detta grupptänk är lika begåvat som när vissa radikalfeminister säger sig hata män men inte dig. Att de vill döda dig är alltså då inte du som individ utan den grupp du företräder som är målet. Postmodernistiskt och självklart! Att offren i Dachau inte tänkte så, då hade ju allt varit så annorlunda!

Nä, jag kan inte demonstrera under AFAs och syndikalisternas fanor. Det är helt omöjligt eftersom det var representanter för dessa grupper som stod på andra sidan när jag manifesterade för judarnas existens i Malmö 2009 och de efterföljande kippa-vandringarna. Då var solidaritet inget honnörsord för denna vänster.

Så när vissa debattörer väljer retorik med syftning på att om man inte går under AFAs och syndikalisternas fanor bör man förknippas med nazisterna, då är det oärligt och väldigt enfaldigt. Men inte förvånande!

Läs även denna utomordentliga sammanfattning: http://jhlundell.wordpress.com/2014/03/10/en-win-win-for-radikalfeminismen-och-den-extrema-vanstern/

*) Hör Syndikalisternas Generalsekreterare Liv Marend yttra sig i denna debatt om just ”attacken” i Malmö 8/3 och hur svårt hon har för att ta avstånd från våldet som metod. I själva verket helt tvärt om! Kolla då hon rättar programledaren som säger att AFA och Syndikalisterna är vänsterextrema yttringar.

Jills Veranda – Recension #4

Så blir det dags med en avrundning av tyckandet kring Jills Veranda, programmet med ett format och innehåll som varit en hit. Åtminstone för mig, men med nämnda undantag som verkligen förbryllar.

Det sista programmet hade Magnus Carlson, sångare i Weeping Willows, som gäst. Jag har ingen särskilt bra koll på vare sig sångaren eller bandet men har undermedvetet en välvillig inställning. Det framgår av presentationen att bandet är en dyster samling med tragiskt elände i sin musik, definierat som country.

Jag får upprepa min inställning att jag inte gillar country särskilt mycket, jag tillhör den generationen. Att jag känner till de flesta av aktörerna och gillar det mesta i genren är en annan sak. Country är ”the white man´s blues” enligt en rasistisk och sexistisk gammeldags tolkning. Men det är också samhällskritik och framförallt, all country är en berättelse. (And I like it!) Snart kommer jag väl att gilla svensk dansbandsmusik också, även om ”that will be the day…”, men jag har faktiskt svårt att stå still till Vill Du Vara Min Margareta eller musik med Sven Ingvars som har en av världens bästa(!) riff-gitarrister Ingvar Nilsson i bandet.)

Tillbaks till Jill. Programmet med gästen Magnus Carlson var liksom de förra upphängt på att tema. Denna gång utslagning och hemlöshet. Man träffade på en hemlös musiker, Doug Seegers, med en fantastisk begåvning i både sång och musik exemplifierat av hans egen Going Down to The River. (I´m going down to the river, gonna wash my soul again, I´ve been running with the devil and I know he ain´t my friend.) De får tillgång till den legendariska Cabin Studio som var Johnny Cash och June Carters privata studio i Hendersonville just utanför Nashville. The Cabin som egentligen är en stor anläggning ägs och drivs av John Carter Cash, June och Johnnys enda gemensamma barn.

Den som  hör låten som den sjungs av Doug, Jill och Magnus och samtidigt inte blir helt sålda på denna typ av country… Ja, ja hur som helst. Doug avslutar –  That was fun, that was fun. En bra och nöjaktig sammanfattning av hela programserien Jills Veranda.

Man kan säga att idén, som var Jills från början och som utvecklades av producenten Agnes Lo-Åkerlund, blev mycket lyckad. Detta trots att producenten ville ha en politisk vinkling i varje avsnitt. Hör här henne i en intervju av Lotta Bromé. Vi hör att Jill Johnson inte vill vara politisk och det märks tydligt på hennes attityd i värdskapet. På samma sätt agerar alla gästerna aven om deras avsnitt berör rasism, utanförskap och social utslagning. Dessa fantastiska musiker, inklusive den annars så rabiata feministen Marit Bergman, var ödmjukheten själv och undvek att dominera i annat än i sitt artisteri.

Utom Kakan Hermansson som jag fortfarande uppfattar som apart och avvikande. Ödmjukhet? Artisteri? Nähä, inget av detta kunde uppvisas. Dominans, bullrigt platstagande? Japp fullt av detta.  Det är OK att ta plats, framförallt för en lesbisk kvinna. Men vad var meningen med hennes medverkan i Jills Veranda? Läs artikeln av Hanna Hellquist i DN där hon beskriver hur man kan få plats i ett program utan att vara kvalificerad. Vänskap! Hellquist som är en av Kakans vänner beskriver också allt det hat som Kakan får ta emot för att hon vågar stå upp för sin sexualitet och feminism. Om man tillägger hennes misandri och hennes fullständiga förakt för människor som har en från hennes avvikande åsikt, så kan man kanske förklara hatet men självfallet inte acceptera det. Av detta får var och en göra sin egen bedömning varför Kakan Hermansson tilldelats en plattform att uttrycka sitt förakt ifrån, en plattform som hennes belackare aldrig någonsin skulle kunna drömma om att få.

Makten i samhället fördelas så av jämställdhetsskäl.

Men för allt i världen se Jills Veranda som är ett riktigt bra program ändå!

Something´s happening in Crimea!

Jag vet inte om ni la märke till det men rubriken är på utländska. Ni får meddela om ni vill ha den översatt.

Jag har då sett så mycket virrigt, lögner, förvrängningar och dogmatiska floskler denna vecka så jag tror det är något slags rekord. Också har vi det här med Ukraina, Krim och vänskapen med Ryssland. För att inte bli något undantag så tänkte jag bara skriva ner det jag tänker just nu. Ingen hänvisning eller referens utan rätt upp och ner. Eftertanken får komma vid den där kallsvettiga sit straight up in the bed in the middle of the night together with close friend anxiety. Ja, ni vet.

Ukraina har ju regerats av skurkar som löst av varandra och som aldrig varit populära hos den missgynnade delen av befolkningen. Så vi har haft en del färgglada uppror. Nu senast EuroMaidan-upproret som avsatte den valde presidenten Viktor Yanukovitj och bildade en provisorisk regering med det Fascistiska Svoboda ingåend med under 10%.

Eftersom landet och framförallt östra delarna inklusive Krimhalvön har en stor del etniska ryssar i befolkningen, kanske en majoritet, som gärna blir ryska undersåtar fast ändå vill stanna kvar i landet. Med andra ord de vill att det skall bli ryskt. Hur mycket av landet vet vi inte men minst den del som utgörs av Krimhalvön. Det ligger till och med lite politisk logik i detta, fastän eller kanske på grund av att Krim förlänats Ukraina av Chrustjev på 1950-talet som autonom region.

Alla kommer kanske inte ihåg att den stora imperialistiska makten då var Sovjetunionen vars makt var suverän över Ukraina. 1992 kollapsade Sovjetunionen och kunde inte hålla kvar många av de ingående republikerna som Ukraina och för den delen inte Estland, Lettland eller Littauen heller.

Den nuvarande presidenten i Ryssland, den gamle KGB-agenten Vladimir Putin, har starkt beklagat detta. Vi är många som tror att han med förevändning av att skydda ryska intressen och ryska medborgare som finns i de förra republikerna vill återställa unionen. Ett exempel hände 2008 i Georgien då ryska trupper invaderade och skilde Sydossetien och Abchasien från Georgiskt territorium.

Nu skall vi komma i håg att i alla de förra, nu fria, republikerna var ryssarna inflyttad styrande elit och det är dessa och deras familjer som nu Putin vill skydda.

Den andra haken i det hela är att Ryssland (förmodligen Putin personligen) säljer och levererar gas till väst. Tyskland är en av mottagarna och deras beroende är uppenbart efter beslutet att lägga ned alla kärnkraftverk. Tyskland skulle bli desperat om den tillgången stängdes, om så bara för ett ögonblick.

Gasledningen går nu genom Ukraina och ryssarna betalar transitavgifter till Ukraina med lägre gasavgifter för Ukrainas konsumtion. Politiskt har både Ukraina och Ryssland spelat med detta faktum. Framförallt har det varit stor påtryckning från Ryssland på Ukraina tidigare.

Med svenskt bifall och med tyska påtryckningar läggs det nu ny gasledning till Tyskland från Ryssland. Den läggs på botten av Finska viken och Östersjön. Mellan Gotland och Ösel fast meningen var först att den skulle gå mellan Öland och Gotland. Implikationen av detta förhållande kan ju var och en fundera på en stund. Nåja, en skarping på svensk sida, alltså inte Reinfeldt, sade – Jamen så kan vi inte ha det! Och Sverige avslog som många tyckte denna timida ryska begäran.

Nu skall vi vrida tiden framåt och spekulera lite.

Om, säger  om, Putin får för sig att det finns ryska intressen, ryska medborgare att skydda i Baltikum? Vad händer då? Hur illa ser det då ut för svensk del, för Gotlands del? Om rysk trupp går över gränsen till Estland eller Lettland, båda anslutna till Nato, kommer Nato då att begära få sätta trupp på Gotland? Hur kommer Ryssland att se på gasledningen och dess skydd då?

Och! Framförallt hur kommer Tyskland, medlem av Nato, EU och strategiskt mycket beroende av gasledningen, hur kommer Tyskland att ställa sig?

Fria spekulationer, fria fantasier, vad tycker ni?

Spekulera också lite i hur det kom sig att tidsmässigt allt så bra passade in med Yanukovitj teater (ena dagen EU – nästa dag Ryssland) med Sotji, rysk truppövning och vad som verkar bli resultatet. Går det rysningar?

Peace in our time – Neville Chamberlain 30 september 1938!

För fredens skull skall vi kanske låta offra Krim.

Ukriana.?

Estland?

Lettland?

Gotland?

Sov gott!

Post Navigation