snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “april, 2014”

Varför känns det inte tryggt nu? Om lite ditt och datt!

Jag har några tankar jag gärna vill dela med mig, små funderingar som gör att man borde fråga sig fram mer än man gör.

Jag tänker på den feministiska kampen. Den pågående striden eller kanske till och med kriget som förs mot manlighet och maskulinitet, könsmaktsroller och patriarkat. Kampen förs med vapen som ingår i de båda arsenalerna identitetspolitik och intersektionalism.

Teorin att det alltid är sanningen som är första offret gör inget undantag i detta krig. Om man betänker att sanningen också omfattar uppriktighet så gör ett försök att få förklarat hur F! kommer att förverkliga sina minst sagt spretiga förslag. Det förslag som ställer till mest problem i min tankevärld är att alla män skall omskolas till en bättre manlighet. Hjärntvätten skall alltså påbörjas i förskoleåldern med något som har med genusteorier att göra. Det har man hållit på med rätt länge nu och kan fortfarande inte påvisa positiva resultat men det är många som satsat på metoden och lite dåliga resultat tolkas mycket välvilligt så att ingen blir modstämd. Åtminstone inte bland förespråkarna. Vi som passerat förskoleåldern och de facto de flesta andra perioderna i livet likväl, blir vi internerade för korrigering eller får vi kursen på distans? Kan man få dagstraktamente? Vad händer med oss om vi inte klarar omskolningen? Blir våra demokratiska rättigheter oss fråntagna då? Nackskott? Blir vi föredettingar utan rättigheter eller hur har man tänkt? Många frågor där!

Man skall inte glömma den tradition som Gudrun Schyman kommer ifrån, en tradition där angiveri premieras och utrensningar är rutin. De omskolningsläger som upprättades under den kommunistiska regeringen med Pol Pot i spetsen resulterade i 2 miljoner mördade människor. Det var i Khmer Rouges Kampuchea 1976 till 1979.

Men så illa skall det väl inte behöva gå.

Det är en kamp om makten, som i all politik, fast i detta kriget får man folk att tro att de maktlösa människorna som syns och hörs mest på kultursidor och debattsidor, skall ge makten till kvinnor som stöder dem. Men hur? Vem skall lämna över makt? Du och jag? Men vi har väl ingen makt? Och vem skall ta över denna schimära makt då. Eller kommer Schyman att dela på sin?

Vem är det som står och skränar tillsammans med Schyman? Det är väl de redan etablerade maktprofilerna inom media och kultur samt några prepubertala tonårsflickor som ser makten hägra. Vem mer? Ingen jag känner men jag rör mig förmodligen i fel åldersgrupp och i helt fel sociala sammanhang.

Förresten, jag har alltid varit fascinerad över hur man i Sverige vid möte mellan människor på trottoaren med stor smidighet gör en axelrörelse för att visa varandra ödmjukhet och låta passagen bli smidig. I Sydeuropa har jag däremot lagt märke till statusmarkeringen och arrogansen som kan visas vid ett möte genom att låtsas inte se och tvinga den mötande ut i gatan. Ovant för mig i alla fall. Nu har jag vid flera tillfällen i Sverige blivit prejad ut i gatan i möte på trottoaren. Detta har hänt uteslutande i möte med två eller tre unga kvinnor som inte gjort någon som helst ansats att släppa fram mig vilket egentligen vore en bagatell. Det har känts i efterhand som om jag mottog någon slags hämnd vid dessa tillfällen. Vad vet jag?

Jag har prenumererat på ytterligare en blogg. Jag vet inte om jag skall nämna vilken, men den beskriver mycket om varför det är så skadligt med våldtäktskulturen, maskuliniteten och detta i aspekten skadligt för män. Min tanke är att skribenten kanske får en mindre naiv och en mindre förnumstig inställning när hon bara passerat puberteten. Men sen undrar jag om man kan vara kvar i puberteten vid 28-års ålder, som jag sedan ser att hon är. Hon avslutar sitt inlägg så här:

 ”Det är inte att smutskasta alla män att belysa dessa saker, däremot förlorar alla män på att mansnormens våldsideal och sexnorm får fortsätta stå oemotsagd. Kom igen män, upp på barrikaderan nu och kämpa för att ni ska få ses som de individer ni är och inte sexgalna våldsmän!”

Det är nog godhjärtat men mycket över gränsen till naivt inbillad verklighetsuppfattning.

Ni som läser denna bloggen kan nog inte ha undgått lägga märke till min position vad gäller Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Det finns ingenting hos dessa som kan locka mig att lägga en röst på dem. Detta fast vi är gemensamma motståndare till genusvansinnet och att jag tycker att invandringen och flyktingmottagningen måste kunna diskuteras.  Allra helst eftersom denna del av politiken är starkt reglerad som det är i dag.

Men SD är inröstade på mandat av en väljarkår som anser de skall vara med i de bestämmande församlingarna. Framförallt då som lagstiftare i riksdagen. De har inte kuppat sig dit, de är valda och de har accepterat denna demokratiska ordning.

Nu finns det enskilda aktörer som av politiska skäl vill hindra SD-representanter att, på samma vis som andra riksdagspartier, besöka arbetsplatser och skolor. Flerfaldiga gånger har jag hört att anledningen är att man inte vill normalisera ett odemokratiskt parti.

Vore det kanske inte på sin plats att informera dessa aktörer om vad som menas med demokrati? Att i en demokrati skall inte rättigheter undanhållas bara för att någon tycker så. Man kan inte ha demokrati enbart för vissa. I alla fall inte om man har en icke-kommunistisk ideologisk bakgrund. Detta passar sig mer för F! och V!

Nu till något roligt. Jag bevittnade en Twitterdebatt idag mellan Henrik Sundholm och Sara Schmenus som gjorde mig glad. Båda är personer som jag gärna läser. I huvudsak resonerar de om förhållandet mellan människor, mellan pojkar och flickor, kvinnor och män. Hur går man från vänner till älskande? När vet man om det är ok att försöka? Vill alltid mannen ha sex och den andra, kvinnan bara vara vänner? Vad styr detta? Vilken attraktion får människor att vilja vara vänner? Vilken attraktion får människor att vilja vara älskande? Attraktion, vad är det? Hade det varit så enkelt att både kvinnor och män hade samma formel så hade ju varje raggning varit en succé. Men så är det inte. Varför då? Vi har inte samma förväntningar. Och självfallet varierar det stark inom gruppen män och gruppen kvinnor.

Min allra första insats i bloggvärlden var just denna relationsfråga. Eller egentligen denna, varför är det alltid kvinnor som förstår och kan tala om sex och samlevnad? Varför är det ingen man som säger, så här är det? På den tiden Hannah Lemoine var ordförande RFSU Malmö, hade de en upplysningskampanj på Malmö högskola med flera bord. Varje bord var bemannat av en eller flera kvinnor. Varför inga män? Var inga intresserade eller var ingen kompetent? Kanske en blandning, men varför är det självklart att kvinnor kan ge svar? Och vilka var frågorna?

Nu kan vi tänka tillbaka på bloggerskan som jag nämner ovan. Hur hon i sin puerila attityd vill berätta för män hur saker och ting är, verkligen är! Och genom pepp verkligen vill befria denne fångne man. Väldigt rart och omtänksamt.

Lösningen kanske är som F! vill och som jag också nämner ovan, män måste omskolas. Män är inte bra som de är. Detta vet vissa kvinnor och hör och häpna även en del män. Men det är i regel män som gjort sig en karriär på denna tingens ordning.

Och jag känner mig så himla trygg. Allt är ordnat, sätt dig tillbaka och slappna av. Någon annan vet!

 

 

 

Allt för männens befrielse!

Känner du någon av manligt kön som du inte gillar? Tycker du att han står i vägen för dig i din vidare karriär eller bara att han är allmänt motbjudande?

Gå med i hämnarklubben Sättåtdomjävlarna så kommer du att vara i större balans efteråt. Nu är det så att de styrande medlemmarna är omogna kvinnor med psykiska besvär så om du vill vara med får du vara snäll och aldrig säga emot någon av dessa. Håller du med dem så är medlemskapet klart och då måste du visa din starka vilja att verkligen sätta åt någon man eller pojke! Alla kommer att asgarva när du ser till att någon råkar riktigt illa ut helst med ett längre fängelsestraff. Namn och bild i tidningarna ger poäng.

Tänk på att det är för männens egen välfärd du gör detta.

Är du riktigt duktig kan du göra skada på någon och ändå känna dig som ett försvarslöst offer. Den bäste läraren härvid är Kawa Zolfagary som lyckats starta en sajt som ägnat sig åt personlig mobbing och ändå betraktar sig själv som ett offer. Genom att ta upp detta som ett ämne i TV3:s Trolljägarna så får man en uppfattning om hur smal åsiktskorridoren är. Detta visar Robert Aschberg med tydlighet bland annat med offerroller för både Åsa Linderborg och My Vingren i programmet. Återstår nu bara att offerrollens mästare, faktaförvrängaren och mytomanen Maria Sveland skall dyka upp.

De senast nämnda är ju kvinnor och kvinnor har en helt egen regelbok att följa. Den får vi inte ta del av eller ens se.

Men det finns stora möjligheter för män ändå. Har du till exempel en kompis som har åsikter som inte stämmer med ovan nämnda elittyckare så kan du ange kompisen. Då stärker du dina poäng i feministsammanhang och det kan vara bra framdeles. Är den du angiver en konkurrent om något, karriären kanske, eller om en hyresrätt, då finns inga gränser för hur lyckat det kan bli med lite angiveri. Vill du ha tips om hur man gör så ta kontakt med Kawa Zolfagary. Han har sysslat med detta och är likt alla kommunister en överdängare på angiveri.

Att det är viktigt att hitta på regler och inskränkningar som enbart gäller män är självklart. Så självklart att en begåvningssvag vänsterpartist i en norrländsk kommun ville ha infört en regel om att män måste sitta ned och kissa. Om än obegriplig var en påstådd anledning skvättrisken eller hygienaspekter. Jag vet inte hur människan tänker men han har nog aldrig varit inne på en offentlig damtoalett där fantastiska kvinnliga egenskaper tas fram för att slippa vidröra ringen.

Detta var länge sedan stollen med sittkissaregeln var i farten men det visar hur viktigt det är att säga något som drabbar bara män. Och lägg märke till att det är män som krumbuktar sig för att ställa till det för andra män. Könet är man, men genus?

Vi är på väg med stormsteg mot mannens fullständiga befrielse nu!

Det där med uppmärksamhet ger höga poäng. Försök att vara först och ta åt dig av ryggdunkarna. En sann angivare måste också vara en hängiven opportunist. Denna bör alltså ha klara ambitioner hur han eller hon skall kunna tjäna på ett angiveri. Inte bara den kredd som fås i gruppen. Kommissarierna på NKVD var väldigt flitiga under utrensningarna i Moskva 1937! Det är många som drömmer sig tillbaka. Kawa Zolfagary kanske? Men man glömmer ofta att festen på NKVD abrupt kunde ta slut för någon stackars enskild som råkade ut för samma angiveri.

Nu kommer vi till lite mera aktuella ämnen. Den moraliskt högt stående personen som anmälde kristdemokraten Anders Sellström för sexism efter att ha lagt upp en video på en fantastisk bollkonstnär på nätet, var ju egentligen en kvinna. Tänk på, emellertid, att hade det varit en man så hade denne kunnat lägga till i sin poängställning för att så småningom kunna yrka status som feministiskt offer.

Sellström skall vara glad om någon lägger sin röst på honom till valet. Hans fullständigt ryggradslösa beteende borde diskvalificera honom för all framtid i alla styrande församlingar.

Sellströms befrielse är nära!

Sedan har vi mannen som efter 10 år i fängelse frias från misstankarna om 100-tals våldtäkter på sin dotter. Man hör en del beklaganden i media. Mannen var ju dömd, bevisen fanns där även om de endast bestod i flickans berättelser. Eftersom hon senare började berätta om andra våldtäkter som uppenbart var påhittade, gick man åter igenom bevisningen och fann skäl till att underkänna den i första fallet. Mannen friades efter att straffet avtjänats. Detta störde några kommentatorer. En sade i P1-morgon att det är naturligt att offrens berättelse varierar och ändras. Jaha, tänkte jag, och alla varianter är så klart ändå med sanningen överensstämmande?

I detta fallet kan man tala om befrielse men inte som det ursprungligen var tänkt!

Att det finns flera dömda på felaktiga grunder, alltså oskyldiga personer, är mycket sannolikt. Dömda som fått sina domar enbart på det förmenta offrets utsaga som lockats fram ur förträngda minnen. Som advokat Thomas Olsson säger – Domstolarna tar alldeles för mycket hänsyn till självutnämnda experter. Amatörterapeuter som lockar fram ”minnen”. Se även fallet Ulf.

Nu finns det en tendens bland radikala feminister att prata om en våldtäktskultur. De flesta män, nästan alla, har aldrig sett något sådant eller sett något annat än avsky inför begångna våldtäkter. Ändå finns det män som ställer sig bakom fantasin om en våldtäktskultur, som Tomas Wetterberg (män för jämställdhet) och Johan Ehrenberg (chefredaktör ETC). Båda dessa anser sig själv vara våldtäktsmän men som klarar kontrollera sin drift med hjälp av feminismen. Nåväl, då kan man väl tänka att dessa båda skall låta sig doppas i tjära och rullas i fjäder, enom till straff och androm till varnagel, de svinen. Nähä så är det inte. Det är alla andra män som skall bibringas denna behandling. Bara för att…??

Befrielse?

Tomas Wetterberg är ju starkt beroende av det genusindustriella komplexet och lär hitta på fler stolligheter. Här är en man som lyckats fruktansvärt väl i sin opportunism. Han servar skolorna med genusmedvetet material och har gjort det i massvis av år. Trots en obegåvad slutledning av Frejaskolan i Gnesta finns vad jag vet inga säkerställda förbättringar av barns utveckling och kunskap genom dessa fantasimetoder. Rätta mig gärna om jag har fel, ingen skulle bli gladare än jag om man kunde höja pojkars prestationer och resultat genom metoderna. Det finns faktiskt metoder som bevisligen fungerar men de är inte genusvetenskapliga och de gynnar därför inte Tomas Wetterberg och sjunker därmed in i glömskan. Se Bunkefloprojektet!

Nu tänker man, feminister alltså, a propos våldtäktskulturen, ta hjälp av opportunisterna och skapa en ändring i lagen om sexuellt ofredande och sexuellt våld. Ett klart uttryckt samtycke skall kunna visas upp för att en anklagad inte skall åka dit för våldtäkt. Är det någon som ser detta som ett könsneutralt lagförslag? Om ni gör det så tänk om, den riktar sig mot män och inget kommer att förändras i lagpraxis om man inte vänder på bevisbördan. Att detta är målet förstår nog alla. Särskilt när motivet är att alldeles för många frias från våldtäktsanklagelser. Brott behöver inte fastställas ha begåtts, det räcker alltså med en anklagan.

Just? Ja, med tanke på mäns befrielse från maskulinitetsoket. Hrmm!

Det är alltså inte jämställdhet som projektet sysslar med utan makt utifrån den maktordning man beskriver och som noggrant anger den vite heterosexuelle mannen högst upp. Jag vet inte vad det är för makt man mäter, men att det bara är en liten andel av männen som har den makt som påstås innehas av hela gruppen är jag säker på.  Sinnrikt använder man uttrycket ”gruppen män” som förvirring och för att styra bort all kritik. Detta gillas naturligtvis av dem som har något att ge igen för. Man kan hata och man kan anklaga med mycket liten risk för något annat än bifall. Från andra kvinnor, från media, från politiker och från män som finner detta jämställt.

På kultursidorna sitter maktlösa människor och representerar arbetarklass, rasifierade och förtryckta kvinnor och män. Sedan får dessa maktlösa människor tid i TV-soffor och TV-program för att förklara sin utsatthet.

Så ligger det till.

Kom till saken tycker ni nu. Detta var en liten tur i feminismens radikala irr-landskap. Det är alltså inte jämställdhet som projektet handlar om utan om att formatera om begreppet manlighet. Eller för att folk inte skall kunna förstå kallar man det för maskulinitet. Det är här som mannen som objekt kommer in. Mannen skall uppmärksammas för sin inneboende ondska, inte den man som är ond utan hela gruppen män. Mannen skall avstå något som han aldrig haft, han skall avstå den makt och de privilegier som tillskrivs gruppen män. Detta görs genom att man för varje enskilt tillfälle har ett helt batteri av motsägande regler. Huvudsaken är att här skall man inte kunna avgöra vilken regel som gäller.

Om någon finner sig kränkt av texten ovan, skall denna någon tänka på att det är en ironisk text skriven på skämt.

Alla ni andra skall veta att verkligheten är mycket dystrare än så! Det finns många personer i Sverige idag som på grund av den skvallerbytta-mentalitet man premierar i vissa politiska kretsar och den ryggradslösa rädslan hos företagare och arbetsgivare för att bli utsatta för medial-politisk uthängning, gör att folk håller tyst eller yttrar sig anonymt! Observera att det är INTE sverigedemokrater jag pratar om. Det är människor som är kritiska mot den radikalfeministiska totalitära människosynen men som inte ändå kan tänka sig att rösta på SD. Många män men påfallande många kvinnor också.

Och så har vi ju receptet på den fullständiga manliga befrielsen, uttryckt lite skämtsamt(sic!):

”Just as humans have a prior right to existence over dogs by virtue of being more highly evolved and having a superior consciousness, so women have a prior right to existence over men. The elimination of any male is, therefore, a righteous and good act, an act highly beneficial to women as well as an act of mercy.” – Valerie Solana The Scum Manifesto

 

Läs också Toklandet som beskriver ämnet utmärkt här och här.

Samt Henrik Sundholm skarpa analys här.

Trollan är inne på ungefär samma linje här.

Postmodernism for Dummies #4

Ni som läst här på bloggen kan inte ha undvikit att konstatera att jag är väldigt kritisk till de uttryck som vissa humanister tar till. Alltså några av dem som läst humaniora och har akademiska poäng i filosofi. De uttryck jag är mest emot är när dessa förnumstiga herrar, (ja herrar!) kritiserar all annan kunskap som inte innefattar den de själva är rustade med, som nonsens och utan värde. Deras uppfattning i sakfrågor stöder sig i argument som, ”läs på”. Precis som om alla skulle dra samma slutsatser om de bara läser samma sak.

Baloney!

I första hand har jag i min kritik mot de postmodernistiska strömningarna vänt mig mot den del som antagit en rent föraktfull hållning inför kunskap. Framförallt inför den kunskap som kan erhållas inom de naturvetenskapliga ämnesområdena. Jag har läst ledande skribenter förfäkta iden att matematik är ett ämne som ingen har någon nytta av eftersom dessa herrar, (återigen herrar!) inte själv kunnat finna någon tillämpning. Min reaktion på ett sådant synsätt har varit, men herredumilde, har ni aldrig flugit i flygplan? Eller kört över en bro? Skrivit något på en PC? Detta utan att förstå att dessa företeelser, flygplan, broar, PC med mera, är direkta resultat av tillämpad matematik. Hrm – Ingen nytta av matematik?

Nu skall alla veta att det är inte de lärda i humaniora som jag tänker kritisera, inte heller de som kallar sig postmodernister utan de som med sin pompösa inställning till sig själv och till sina kunskaper diskvalificerar andra genom att med råge överträffa kriterierna i förra stycket.

Jag har inte kunskapen att kritisera dessa akademiskt skolade filosofer utifrån filosofiska ståndpunkter, utan enbart på den effekt de lägger på debatten. Jag följde en debatt på twitter häromdagen som gällde Stephen R.C. Hicks kritik av postmodernismen. Debatten ”vanns” av den som kunde visa att Immanuel Kants filosofiska lära var helt påläst och förstådd. Att Hicks dessutom ”avslöjas” som Randian (Ayn Rand!) ingick i poängräkningen samtidigt som det dessutom avgjorde det som ointressant att läsa honom. Debattören utsåg sig själv som vinnare i ”debatten”. Alltså, en diskussion om postmodernismen och dess eventuellt skadliga avarter mynnade ut i en batalj om vem som kunde mest och bäst Immanuel Kant. Jag förstår den akademiska spänningen i detta och kan tänka mig en sådan verklighetsfrånvänd diskussion på en akademisk middag eller i en aula. Men förövrigt kan jag inte se hur det skulle kunna påverka utvecklingen av samhället. Och framförallt, i förhållande till kritiken av postmodernismen som enbart trams!

Själv läser jag helst intressanta redogörelser skrivna av naturvetare som Richard Dawkins (de biologiska skrifterna främst), Stephen Hawking, Christopher Hitchens (antiteism!) och nu läser jag Alan Sokal.  Beyond the Hoax, av den sistnämnde, beskriver den text som han fick publicerad i den postmodernistiska tidskriften ”Social Text”. Texten är avsiktlig mumbo jumbo och betyder absolut ingenting, Detta avslöjas väldigt enkelt med ledning av vissa textavsnitt och av den som är väldigt kunnig i fysik och matematik. Tidskriftens läsare, de postmodernistiska filosoferna hade däremot inga invändningar eftersom texten var snarlik de obegripligheter som de själva brukar producera. Boken Beyond the Hoax innehåller annotationer på vänstersidan och artikeln ”Transgressing the boundaries: Towards a transformative hermeneutics of quantum gravity” på den högra. Utan dessa annotationer hade det inte varit meningsfullt för mig att försöka läsa artikeln och annotationerna gör det både begripligt och underhållande.

En stor del av Sokals kritik utgörs av den terminologa förvirringen som uppstår då postmodernisterna knycker uttryck från fysiken eller matematiken och ger dem helt annan betydelse men presenterar dem i diskussioner som om det vore samma sak. Detta lurar ju ingen i det naturvetenskapliga lägret men alldeles för många i humanioran. Och i politiken!

Det är nästan som om det finns en vilja att säga, inget behöver vi lära oss, kunskap är relativt, se bara hur lätt man avfärdar fysik och matematik. Ren lättja alltså, att vetenskaplig teori bygger på sociala konventioner. Eller som Alan Sokal själv säger:

”Var och en som tror att fysikens lagar inte är mycket mer än sociala konventioner, inbjudes härmed att försöka överskrida dessa konventioner från fönstret på min bostad där jag bor på tjugoandra våningen!”  

Eller varför inte citera en annan av mina favoriter lingvisten och professorn Noam Chomsky:

Vänsterintellektuella deltog aktivt i arbetarklassens inlevda och reella kultur. Någon försökte kompensera den klasskodning som funnits inom kulturens institutioner genom att skapa program för arbetarklassens utbildning eller att genom att skriva populärt säljande böcker om matematik, vetenskap och andra ämnen för att intressera allmänheten. Då är det anmärkningsvärt att deras motsvarande vänsteranhängare idag oftast försöker beröva arbetarklassen denna verktygsuppsättning för emancipation, med hänvisning till att ”the project of the Enlightment” är dött, och att vi måste överge illusionen om vetenskaplighet och rationalitet – ett meddelande som kommer att glädja hjärtat hos de mäktiga, överförtjusta över att kunna monopolisera dessa instrument för sitt eget bruk” (Min Översättning.)

Detta citat av Noam Chomsky är mycket tänkvärt. Det är för övrigt det mesta han sagt! Man kan undra vad som får den kulturella eliten att villja sprida denna misinformation och rent ut sagt grova lögner!

Mer av Noam Chomsky här.

Människor med maktaspirationer har som en intuitiv funktion som säger att folk är lättast att ha makt över om man inger dem skräck! Det allra enklaste och kanske mest beprövade är att bygga upp ett repressivt samhälle. Att genom förtäckta hot få människor att anta de beslut som makten genomför för dem. Ifrågasättande och/eller sjösättande av annan åsikt vet den maktpåverkade undersåten kan vara skadligt och till och med dödligt. undersåten gillar därför läget i ljuset men bildar celler i mörkret. Celler som makten gör allt för att krossa.

En annan skräckmetod är att det finns ett yttre hot, ett yttre hot som är så farligt så att undersåtar helt enkelt av fri vilja tyder sig till makten för skydd. De som inte uppfattar hoten som reella utan som propagandaspöken behandlas med smutskastnings-, utfrysnings- och mobbningsmetoder. Ungefär som vid den repressiva metoden.

Metoden kan inte fungera om man har välinformerade och kunniga undersåtar. De skulle omedelbart och i stor omfattning genomskåda bluffen. Och det är nu som en del postmodernistiska uttryck kommer in. Med argument som innehåller fraser såsom, ”en enig forskarkår”, ”samstämmig forskning” och ”Läs På” tystas redan från början den begåvade fast svagt beläste tvivlaren. Manegen är krattad för introduktion av fullständigt disparata läror.  Läs igen Noam Chomsky ovan, så förstår ni vad jag menar.

Problemet utgörs alltså inte av vad postmodernismen står för utan vad den för med sig i släptåg. Det är de förtäckta men ack så tydliga maktambitionerna som är problemet. Genom att spela på befolkningens okunnighet och dess vilja att ta åt sig skrämmande hot kan man genom den alltigenom postmoderna genusvetenskapen påvisa sanningar som inte har någon relevans utifrån en testad teori utan snarare ur en ideologisk proklamation.

Södertörns högskola gör följande presentation av sin genusvetenskap nu 2014;

”Genusvetenskap är ett tvärvetenskapligt ämne som grundar sig på flera decenniers feministisk forskning. Ämnet utgår ifrån att genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner. Fokus ligger vid att undersöka hur föreställningar om genus, kön och sexualitet, i samspel med andra maktordningar som klass, etnicitet och funktionalitet, fylls med innehåll och ges betydelser i olika historiska, geografiska, politiska och sociala sammanhang.”

Läs gärna den beskrivning som finns på Wikipedia, hur genusvetenskapen tillkommit med grunden i feministisk teori, om de nu inte är samma sak. Studera också den banbrytande och underliggande litteratur som utgör grund för genusvetenskapliga studier. Gör er egen bedömning. Skall denna vetenskap få implementeras på förskolan eller på utbildningar i stort? Skall denna vetenskap ligga till grund för familjepolitiken? Skall den få impregnera alla samhällsfunktioner. Skall vi skrota framkomlig cancerforskning och i stället kasta pengar på genusperspektiv vad gäller snöskottning och familjeangelägenheter. Man skulle kunna tro att det finns valmöjligheter men det finns inte om man inte menar SD. Och det är inget alternativ för mig.

Det är inte fråga om jämlikhet eller maktfördelning som många av oss kämpar för, det är ett oförblommat sätt att tillskansa sig makt, all makt. Applåderna haglar från dem som får vara med och det utan någon annan synlig begåvning än förmågan att hålla med. De kan lyftas till obeskrivliga höjder genom otroligt pladdrande och oresonligt hat. Ett hat som ofta beskrivs som ironi eller skämt. Mannen som säljer Aluma/Faktum hånas för att han inte förstår skämtet och han liksom alla andra får skylla sig själv i sin privilegierade maktposition. Fjortisarna skrattar så de gråter samtidigt som de gråter för att ingen vill ha dem som programledare i stället för Filip och Fredrik. Som ju egentligen enligt den rätta tron bör ”ta ett steg tillbaka”.

Har ni märkt att de ytterst ömkansvärda opportunisterna har slutat kväda om ”ta ett steg tillbaka”. De hade tyvärr inte begåvningen att inse att detta krav skulle först och främst gälla dem själva!

Att tjäna på tingens ordning kallas normalt för medlöperi eller opportunism. Att mobba andra, kalla dem för saker ingår i opportunistens jobb och det är många som helt ofattbart ställer upp på detta.

En del av dessa kallar sig dessutom för liberaler vilket gör ordets mening obegriplig.

Ledsamt och beklagligt.

Kan konkurrens vara bra?

Det verkar som om marknadsekonomins mest drivande tes, alltså den om tillgång och efterfrågan, också är den som är mest förvirrande. Åtminstone för planekonomins företrädare. Man har i denna grupp av konservativa[sic!] flummarxister inte heller någon som helst avsikt att studera historiska fakta utan ser bara mot en utopisk framtid och betecknar sig därmed som radikala. Reaktionära radikaler vore kanske rätt epitet. (Epitet är viktigt inom denna grupp eftersom de annars inte kan skilja på gott och ont!)

Jag skall försöka att inte vara mästrande men en gnutta förnumstighet måste ni stå ut med när jag berättar för de fåvitska.

Alltså, en producent som är ensam på marknaden kan styra sin förtjänst genom att justera tillgången i förhållande till efterfrågan. Detta även om producenten är ägd av det offentliga. (Staten, kollektivt, alltså vi själva.) Inkomsten kommer att maximeras och kvaliteten kommer att minimeras (se hela östblocket före 1990!). Eller är det någon som vill tro att staten (politikerna, vi) skulle undvika att maximera vinsterna? I en planekonomi alltså, á la det kommunistiska Östeuropa? Minimera skatterna med andra ord? Nej, så klart inte! Resultatet kan bli en produktion av varor med så låg kvalitet att ingen vill ha dem eller så högt pris att ingen har råd till dem. Detta hände med det polska jordbruket och exemplifieras med att det skapades en våg av polacker som tog sig till Tyskland för att köpa jordbruksprodukter strax efter murens fall.

Är det då så jättesvårt att förstå att om en ny aktör släpps in på marknaden så kommer denne nye aktör kunna utnyttja det faktum att det finns en avsevärd diskrepans mellan kvalitet och pris som går att utnyttja. Den andra producenten måste skärpa till sig om denna vill vara med på marknaden. Detta händer ständigt om man har en marknad som är i balans, det vill säga som fungerar utan subventioner och undantag. Företag slås ut, nya kommer till, processerna förbättras och förfinas. Människor med specialkunskap saknar arbetsuppgifter men nya arbetsuppgifter tillkommer. Om inte detta sker kommer samhället att uppleva stagnation. Det är med andra ord bra för samhällets utveckling men kan vara uselt för enskilda människor i en akut situation. Därför är det bättre för den enskilde att inget förändras men det vore en katastrof för samhället.

Ett exempel av kuriosa. Fram till 1930-talet grävdes alla gropar, kanaler och husgrunder för hand. Det började då bli tillgängligt för byggherrarna att använda sig av grävmaskiner. Resultatet blev att grovarbetarna, (en yrkesgrupp som faktiskt hette så fram till 1970-talet) gick ut i vild strejk eftersom man tog jobbet ifrån dem!

Nu kan inte marknadens konkurrensfenomen appliceras på produktion och tjänster som samhället, vi alla, förbinder sig att erbjuda. Som exempelvis rättsväsendet och försvaret. Det går inte särskilt bra heller i de branscher som sysslar med utbildning, omsorg eller hälsa.  Inte om man undviker att tillsätta oberoende kvalitetskontroller av verksamheten.

Resultaten av denna nyttiga konkurrens kan vi glädja oss åt genom att kunna köpa bra produkter till lågt pris. Samtidigt har massvis med människor blivit av med sina invanda arbetsplatser. Exempelvis i stort sett alla textilarbetare och varvsarbetare. Vem tänker på det idag?

Vi har även kunnat nyttja effekten av att vissa hellre arbetat än gått på bidrag. Är det någon som funderat över varför man kan få en falafel för femton kronor i Malmö? Eller varför vi kan gå ut och äta pizza för en dryg femtiolapp? Det har existerat en hel del svartjobb men det är framförallt den hårda konkurrensen som bidrar. Kan vi få bort de svarta pengarna överallt så kommer vi också att störa den organiserade brottsligheten kraftigt.

Det finns i stort sett bara en bransch som med alla medel stridit mot sådan konkurrens och det är byggbranschen. Eller åtminstone byggbranschens fackföreningar. Vi har därför också en mycket välbeställd och ohotad yrkeskår inom branschen. Vi har dessutom ett rasande högt kostnadsläge för byggnation. Subventioner som räntebidrag och vad det vara månde tjänar bara till att begränsa utbudet och att förhöja prisnivån. Producenten klarar sig väldigt bra på det som byggs, hela branschen lider inte någon brist. Allt medan bostadsbristen är gigantisk och fastighetspriserna stiger över inflationen och för egnahem långt över inflationen.

Med staten som garant kan man låna amorteringsfria lån på summor som man aldrig skulle kunna avbetala på en livstid och det värsta är att dessa lån inte försvinner på grund av den låga inflationen. Det finns de som hävdar att det är billigt att låna idag, men det är det inte. Situationen är svårbemästrad men bör åtgärdas. På sikt så måste protektionism-ambitionen dämpas och nyttig konkurrens släppas in samtidigt som eventuella regleringar, subventioner och räntebidrag avskaffas.   Något måste göras för att alla skall kunna få tillgång till bostäder som är anpassade för var och ens situation och önskemål.

Eller är det möjligen så att den tid då satsningen på egnahem var ett vinstprojekt för den enskilde till den milda grad att det gränsade till osanolikhet. Så länge räntesubventionerna fanns och inflationen låg på 8-10% så var succén klar. Det vill säga fram till 1990 ungefär. Det fanns en tid då man köpte att hus för 200.000 kronor och sålde det femton år senare för det tiodubbla. Detta innebar att man istället för bostadskostnad hade tjänat stora pengar på att bo, och så skyllde man kraschen på branschen och bankerna!

Men nu när inflationen är mycket låg och räntesubventionerna nästan borta så säljs ganska medelmåttiga egna hem för fantasisummor som tre miljoner kronor. Detta lån kommer sannolikt att ligga kvar när huset säljs om tio år. Vad kommer nästa ägare att få betala? Och nästa? Och nästa igen?

Ja du milde himmel, hur skall detta ordnas upp?

Det goda i det hela är att jag har skrivit detta inlägg utan något krav på att göra en genusanalys av problemet. Tänk er vad mycket vi kommer att tjäna på en sådan när det blir obligatoriskt. (För att ni nu inte skall tro att jag övergett den kampen!)

 

Vilken grupp skall ta på sig det här då?

Det helt otroliga händer, något som man inte trodde var möjligt. Barn som säljer majblommor blir rånade på försäljningskassan. Helt jävla otänkbart i min värld. Ett nytt fenomen som dyker upp och som de flesta nog tänker är ofattbart.

Men barn har rånat barn förr, för inte så värst länge sedan började det att bli rätt vanligt. Förövarna har koncentrerat sig på märkeskläder och mobiltelefoner. Men nu är det alltså dags för cash. Jag har för mig att det hände liknande brott i fjol vid den här tiden också.

Nu måste vi, helst utan eftertanke, i journalistisk anda presentera en orsak och en lösning. Nä inte en lösning, det är inte normalt i såna här fall. Men vi skall skuldbelägga någon. Helst en grupp.

Eftersom män inte redan är, i stark konkurrens med maskulinitet, uthängda som orsaken till rånen så måste det ju skyllas något annat. Våra hysteriskt snabbt fördömande kolumnister och reportrar har ännu inte kommit med ett spår. Varför? Det rör ju barn, inte flickor, inte pojkar, utan barn.

Är det barnens föräldrar som skall ha skulden, alltså alla föräldrar? Är det månde Majblomman som kollektivt bör betraktas som skyldiga? Är det alla barnen?

Nä! Man gör inte så. Man skuldbelägger inte en hel grupp för något som utförs av enskilda individer. Man gör det inte eftersom gruppanklagan på grunder som enbart vilar på kön, hudfärg, religion eller etnicitet anses som sexistiska eller rasistiska och det förstår de flesta att det är inte korrekt.

Men ändå, man kan kanske fråga sig, hur kan man vara så förbannat dum att man låter barn springa omkring med ganska stora summor pengar på sig. Det är väl ingen förborgad hemlighet att de som säljer majblommor också måste ha pengar på sig! Det kan även den som har oärliga avsikter räkna ut.

Men det är ännu ingen som säger saker som: Man skall kunna låta barnen gå omkring med skyltning av medhavda pengar, det är inte barnens fel att de blir rånade. Det är något annats fel (samhället, patriarkatet, skolan etc. you name it)! Låt ungarna gå med pengarna i handen, det måste vara möjligt.

Nä, det går inte för sig. Alla vet nämligen att den akuta situationen hanteras och undviks genom försiktighet. Ha inte så mycket pengar, gå inte där eller där, undvik… osv.

Långsiktigt måste man börja med att identifiera förövarna, lagföra dessa och OM de eventuellt skulle tillhöra en viss grupp, rikta stöd och utveckling på just den gruppen.

Kan man hoppas att människor tänker så, och i detta fallet, även journalister?

 

Postmodernism [av] dummies #3

Detta är egentligen avsett som en kommentar till Erik Wedin på Aktivarum och på GD men blev så långt att jag tar med det som ett inlägg här på min egen blogg.

Det är mycket bra och lovvärt av dig Erik att reda ut postmodernismen så som du gör här på GD och på din egen blogg Aktivarum. Du har lagt ned mycket jobb på detta och det blev mycket bra!

Men, diskussion om vad postmodernism är och inte är eller vem som är postmodernist, om feminismen är en postmodernistisk idé allt utifrån ett teoretisk bygge som är ytterst filosofiskt och där det gäller att visa förståelse för vad postmodernism är. Denna diskussion är i mina ögon helt onödig eftersom den aldrig kommer leda någon vart. Den är enbart och i snäv betydelse, av akademiskt intresse. (Snäv = viss del av humaniora.) Jag själv kan inte bry mig mindre eftersom denna del av diskursen ligger långt utanför påverkan på det dagliga livet. Eller borde i alla fall så göra!

Postmodernism är en filosofisk inriktning som vore ointressant för de flesta om den inte trängt sig på genom att antagas av än den ene än den andre för att legitimera ett överlägset synsätt på vad som är rätt eller fel. Helst skall detta göras med ett språk och en terminologi som inte används i något annat sammanhang. (Hör Noam Chomsky om detta.) Att diskutera postmodernistiska frågor låter sig bara göras om de diskuterande har en ömsesidig och likartad kunskap i ämnet. Om inte detta inträffar så tar man till orden ”läs på!” vilkas användning jag såg senast då det användes av Mattias Irving för att nonchalant avfärda Stephen Hicks, eller som det visade sig,  anmälan av dennes bok i DN. Det finns flera som tar till detta som det slutgiltiga och förtryckande argumentet för att med arrogans avfärda en meningsmotståndare. Detta är okey, om man hade använt detta som en kulturyttring, eller inom humaniora som en filosofisk diskussion, där uttryck står mot uttryck. Inom arkitektur, inom konst, inom litteratur exempelvis, men man borde faktiskt ändå begränsa sina ambitioner till herravälde över allt och alla. Det är det senare som gör inställningen problematisk.

I ett papper som lämnades in för publicering till det vetenskapliga magasinet för kulturella studier ”Social Text”. Titeln för papperet är ”Transgressing the boundaries: Towards a transformative hermeneutics of quantum gravity”, driver Alan Sokal hejdlöst med den filosofiska mumbojumbon och den postmoderna terminologin. Efter redaktionell vetenskaplig bedömning, så kallad peer review, publicerades papperet i Social Text vår/sommar 1996.

Alan Sokal avslöjade själv bluffen och de så kallade postmodernistiska vetenskapsmännen stod där med brallorna nere. Reaktionerna tänker jag beskriva i ett annat inlägg.

Det är svåra saker som Sokal egentligen skriver om, alltså inget allmängods hos den aldrig så intresserade amatörfysikern eller ens den fysiker som studerar ett annat gebit. Men grundsatsen i hans egen kunskap bygger på ett matematiskt kunnande, som vida överstiger oss vanliga dödligas förstånd, men som kritiseras starkt av den filosofiska kultureliten. Det är uppenbarligen få av de senare som kan sätta upp en differentialekvation och detta drar Sokal nytta av i sin text genom att uttryckligen förbise matematikens betydelse för naturvetenskapliga framsteg. Detta ökar naturligtvis Sokals möjlighter att bli publicerad i ett kulturellt magasin.

Jag håller på att läsa Sokals bok Beyond the Hoax som gavs ut 2008 och som handlar om just denna publicering av papperet med annotationer på vänstersidorna som (nu i efterhand) förklarar vad som egentligen står i papperet. En text som av avancerade naturvetare (alltså inte jag!) genomskådas som bluff och ironi. Annotationerna hjälper en sådan som jag genom texten och ger även möjlighet att kolla fakta. Men som jag nämnt det är långt fram på fysikens spjutspetsforskning.

Jag har bara påbörjat läsningen så det kommer att ta tid eftersom 1) det är inte ett simpelt ämne, 2) annotationerna med ständig fokusförskjutning, 3) det finns inte bara annotationer utan det vimlar av noter på varje sida av texten, 4) texten i boken är 462 sidor lång i mycket litet/litet typsnitt! Ögonen far som under rem men upplevelsen är både intressant och mycket underhållande. I och för sig är själva papperets text inte mer än ~60 sidor inklusive annotationerna men resten är inte desto mindre komplicerat och handlar om postmodernistisk bluff i publiceringen av papperets svall. Låt mig återkomma om detta.

Det famösa papperet inleds med två citat. Det ena av Valerie Greenberg, ur boken Transgressive Readings. 1990
(Min översättning.)

Att överskrida disciplinernas gränser…[är] ett omstörtande företag eftersom den
sannolikt våldför sig på de helgedomar som utgör en accepterad form av uppfattning.
Bland de mest befästa av dessa gränser har varit mellan naturvetenskapen och
humaniora.

Det andra citatet kommer från Stanley Aronowitz och boken Science as Power, 1988.
(Min översättning.)

Kampen för att omforma ideologier till att vara kritisk vetenskap…. föregår
på grunderna att alla vetenskapliga eller ideologiska antaganden granskas
kritiskt och att detta skall vara den enda slutgiltiga vetenskapliga principen.

Att Sokal citerar Aronowitz vid ett flertal tillfällen i boken är en turlig slump eftersom det visar sig att Aronowitz är en av redaktörerna i Social Text.

Citaten visar en syn på gränserna sedd från en filosofisk och humanistisk vy. Ett sätt att ta sig in på de naturvetenskapliga områdena utan att behöva lägga ner den energi och kunskap som behövs. Framförallt så i det förhatliga ämnet matematik.

Det finns humanister som på allvar tar fram den osäkerhet som existerar inom den disciplin som kallas för kvantmekanik och framförallt inom det ännu smalare strängfysiken. Att fysiker testar och testar och testar sina teser och teorier betraktas av somliga postmodernister som fritt att framföra vilken mumbo jumbo som helst och att kalla detta för seriös vetenskap. Vad de inte fattar är att fysikerna förkastar sina teorier när de inte kan påvisas för troliga och i överensstämmelse med iakttagbara och mätbara fenomen och/eller att vara matematiskt kontrollerbara.

Det är här den feminism kommer in som förlitar sig på genusvetenskapen. En vetenskap som stöder sig på ej verifierbara eller falsifierbara förutsättningar där den vetenskapliga terminologin är viktigare än mätbara resultat.

Att verkligheten och kunskapen om denna diskuteras i postmodernistiska termer med de sanningar som dessa tycks tolerera är en tragedi när det gäller historia men ren katastrof om de överförs till de naturvetenskapliga disciplinerna.

Feminism och postmodernism i sammanhang och i samband med varandra är inte intressant. Det är när vetenskapen står med grunden på postmodernistiska idéer och på rent ideologiska grunder anser sig skola appliceras på såväl de naturvetenskapliga disciplinerna som på befolkningens uppfostran i stort. Det är då man inser att det är skadligt, när sanningar presenteras helt grundlöst som om de vore axiom och som all verksamhet i form av forskning och politiska beslut skall omfattas avvdessa.

Tyckande utan stöd i akademiska poäng från de filosofiska fakulteterna, men det skiter jag i!

För lite mer om postmodernistiskt dravel, läs också:

http://genusdebatten.se/stephen-hicks-och-thomas-gur-diskuterar-postmodernismens-forklaring-del-2/

http://aktivarum.wordpress.com/2014/04/08/postmodernismen-imperialismen-och-antirasismen-lankmaraton/

och naturligtvis Mer än 140 tecken

Regeringen låter utreda demokratin i Sverige!

Regeringen har tillsatt en utredning för att undersöka demokratisituationen i det svenska samhället. Man vill undersöka och kartlägga den påverkan på demokratin som partier som Svenskarnas Parti och Svensk Motståndsrörelse har. Man kommer även att värdera Sverigedemokraterna och de som kallar sig jämställdister, huruvida dessa gruppers inverkan på det demokratiska samhället är sådan att åtgärder måste vidtagas.

I detta viktiga arbete, låter integrationsminister Billström och jämställdhetsminister Arnholm utnämna historikern och experten på fascism, Henrik Arnstad till utredningsledare.

Som sekreterare och expert på normkritiska kränkningar utses Kawa Zolfagary för hans utmärkta expertis att kunna se personer med dåliga värderingar och peka ut och anmäla dessa.

Den tredje fasta medlemmen i utredningsgruppen som utses är My Vingren som är expert på åsikter och som har förmågan att plocka fram dessa såväl opåkallat som annars.

Efter jämställdhetsministerns kalkyl som utfördes av kunniga personer på departementets kansli konstaterades att det behövdes fler kvinnor i utredningen. Man enades då om att Natasja Blomberg med sin fantastiska förmåga att med versaler angripa hart när vad som helst utan någon som helst eftertanke, var det naturliga valet.

För att jämställdheten skall synas även i regeringens utredningsarbete så för balansens skull utses även Åsa Linderborg som ingående expert. Motiveringen är att Linderborg aldrig har tvekat att underkänna åsikter som hon tycker passar dåligt och att hon kämpar obrutet för de demokratiska värden som hon lärt sig ur sin dyrkan av Lenin.

Regeringens företrädare anser sig mycket nöjda med utnämningarna och menar att man har stora förhoppningar att genom dessa få fram riktlinjer om vad som skall få tyckas i ett demokratiskt samhälle.

Ibland känns allt just så där tokigt möjligt ni vet, som hur man utser deltagare i en utredning. Jag tänker på mansutredningen som exempel och snart kommer en jämställdhetsutredning. Skall den ledas av Gudrun Schyman? Inte omöjligt alls. Och sedan skall vi ha en utredning om skolans resultat är tillräckligt bra. Den skall ledas av en femteklass från Tensta och så vidare.

Underbart när all är möjligt!

 

Hägglund, entlediga Eliasson! Nu!

Jag vet inte vad som hänt vad gäller försäkringskassan, de högre tjänstemännen och generaldirektören själv förstås. Så jag ligger lite efter i tyckandet kanske.

Jag hade emellertid en klar uppfattning att Dan Eliasson borde ta sitt pick o pack och dra redan vid första ”förseelsen”. När han uttryckte att han ville kräka på Jimmie Åkesson efter ett framträdande, tycker jag att anständigheten gräns är långt överskriden! Inte för att han yttrar en åsikt, utan för att han är generaldirektör för en av de viktigaste verken, nämligen försäkringskassan. Han visar att han är klart olämplig som ledare och chef! Varför då? För att han inte gillar Jimmie Åkesson (vars namn jag fick googla för att stava rätt)? Nä, inte alls för det har han rätt till och det stämmer även med den uppfattningen jag har.

Men!

Mannen är ju en katastrof som chef!

Försäkringskassan skall ju vara en institution där man kan komma och bli behandlad neutralt. Oavsett vem man är och vilket ursprung man har! De som kommer är ju helt i tjänstemännens våld och vet att de måste behandlas lika och neutralt. De skall inte behöva känna oro eller särskild otrygghet på grund av politisk hemvist eller av något annat skäl.

Vad den imbecille generaldirektören visar är att alla skall inte behandlas lika. Det är ok att göra skillnad! Risken finns att det ner igenom organisationen tolkas av någon som så att alla inte är lika värda och särbehandling är okey!

Att det finns andra skäl att yttra krav på avgång visar sig högst relevanta men jag tycker att detta första skäl räcker.

Dan Eliasson måste på grund av visad inkompetens entledigas från sitt ämbete. Nu!

Postmodernism för dummies #2

På mitt nattduksbord har en tid legat en supertegelsten med titeln ”Blod och Jord” skriven av professorn i historia Ben Kiernan. I de nästan 800 sidorna ingår massvis med sidor fyllda av referenser och noter. Men det blir ändå en ansenlig mängd att läsa sig igenom. Jag kan också tycka att boken inte är särskilt spännande eftersom temat återkommer i princip likadant överallt. Ett folk, i alla fall dess härskare, behöver mer utrymme och  rikedom. Ett annat folk står i vägen och låter sig inte eller tillåts inte integreras eller underkastas. Man genomför då ett folkmord och löser problemet såtillvida. Man kan kanske gradera dessa folkmord men resultatet är detsamma överallt.

Att den vite västeuropeiske mannen skall ha stor skuld i genociderna, slaveriet och koloniseringen råder det inget tvivel om alls. Men att det bara är den vite mannen som är i skuld är emellertid en kraftigt överdriven politisk villfarelse. Genocidal verksamhet har nämligen utövats i alla tider och på alla bebodda kontinenter. Att peka finger är ett postmodernt ignorant sätt att skapa verksamhet för okunnigheten. Detta visas i just denna nämnda bok och jag undrar vem som har dumheten att bestrida sanningen i den utan att kompromettera postmodernismen ytterligare?

En annan orsak till att jag lämnar boken är följande intervju med Anna Hedenmo i Magasinet Neo. Det är Paulina Neuding som ställer frågorna och Anna Hedenmo visar med tydlighet med sin egen person att det finns seriösa journalister som hämtar intryck och åsikter utanför den egna vän- och kollegiekretsen. Dessutom utan den uppenbara ängslighet som gör ensidigheten, för att inte säga enfalden, inom journalistiken till ett demokratiproblem.

Anna Hedenmo nämner för Paulina Neuding i Magasinet Neo Nr 2 2014. ”Vad då folkstorm? Du ska veta en sak: Jag fick inte ett enda samtal eller mejl från tittare efter den sändningen. Det var inte en folkstorm, det var inte ens i närheten av en folkstorm”. Detta med tanke på rubriken i Agenda, Hur mycket invandring tål Sverige? Reaktionen förstår vi kom från journalister och media.

Jag undrar, vems röst företräder de?  Journalisterna alltså, de som ondgjorde sig så över Agendas rubriksättning?

Sedan hände ytterligare en sak som fick mig att sätta kaffet i halsen! Susanna Birgersson, ytterligare en journalist som inte behöver se vindflöjeln på Södermalm för att yttra sig, skriver en anmälan i DN av en nyutgiven bok skriven av Stephen R C Hicks Ph. D. vid Rockford University. Boken har titeln ”Postmodernismens förklaring – Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault”

Så gör man nog inte i ett feministiskt klimat. Inte om man är kvinna i alla fall. Det verkar som om att de enda kvinnor som duger är de som lugnt säger samma saker som och engagerar sig i maskulinitetskritiken eller de som snällt sitter i ett hörn och låter sig förtryckas av patriarkatet. Att ha en egen mening i frågor som alla vet svaret på går inte för sig eller att ge kritik åt någonting som används för att gömma undan fördumningen. En hel del stoffiler gick i taket.

N.B. vi pratar inte om postmodernismen som kulturell och filosofisk rörelse. Om man applicerar postmodernismen på konst, arkitektur och kultur i stort så finns mycket lite att kritisera. Det är när man går utanför denna ram och applicerar sitt tankegods på politiken och vetenskapen, alltså den vetenskapen som förser oss med vårt dagliga och världsliga behov, naturvetenskapen som det går illa. Men vi är i vardagslag inlindade i stollerierna, dels i kulturelitens dödskramande av skräckslagna politiska ledare och så förvisso den besynnerliga genusvetenskapen som lägger sig som ett paralyserande täcke på andra discipliner.

Självklart kan de självutnämnda moraliska väktarna på sina upphöjda plattformar på kulturredaktionerna inte tillåta det! Bland annat Mattias Irving, skribent på Seglora Smedja, avfärdade Birgerssons anmälan som strunt. (Jag kommer inte ihåg exakt uttryck men ett avfärdande.) Det framgår sedan ur twitterdiskussionen att Irving inte vet vem Stephen Hicks är. Och utan att ha läst boken avfärdas han också med det faktum att Hicks är involverad i Ayn Rand och The Atlas Society. Objectivism och individualism är ledorden i denna liberala filosofi alltså fullständigt apart från den kollektivism som förespråkas av de postmodernister som besätter i stort sett alla kulturella stolar i Sverige.

För att tillräckligt ta avstånd så tar Irving i med riktig rappakalja genom att hänvisa till Immanuel Kant och till (sin) position som professionell filosof. Han får stöd från andra mindre begåvade gaphalsar som Kawa Zolfagary men det behöver man bara notera utan att bry sig om.

Vi skall inte jaga eller peka ut postmodernister mer än de som på ett pompöst sätt sätter sig på höga hästar och pekar med hela handen på människor för att visa hur man skall leva sitt liv.

Jag har lyssnat timmavis på lingvisten Noam Chomsky. Han är inte någon förebild annat än att han använder språket som indikator på makt eller om man så vill på förfall. Jag rekommenderar hans synpunkter och för att illustrera vad jag menar lägger jag här in ett citat av honom översatt av mig själv. Chomsky delar med sig av sin syn på traditionell vänster jämfört med modern vänster.

Vänsterintellektuella tog aktiv del av arbetarklassens kultur. En del försökte kompensera för klassynen som de kulturella institutionerna uppvisade genom att genomföra kunskapsprogram för arbetarklassen eller genom att skriva populära böcker om matematik, vetenskap och andra ämnen just för allmänhetens bildning. Men besynnerligt nog, motsvarighetens vänster av idag försöker ofta beröva arbetarklassen denna typ eller dessa verktyg för emancipation eftersom ”upplysningsprojektet” [The project of Enlightement] är dött och att vi måste överge ”illusionen” om vetenskap och rationalitet” — ett meddelande som kommer att glädja makten som blir överförtjust för att kunna monopolisera verktygen för sitt eget behov!

De som inte förstod vad Chomsky menar, —– Ja, du milde!

Jag återkommer strax med en uppföljning av postmodernismen.

Läs gärna under tiden:

Mer än 140 tecken (Flying Martin)

 

 

 

Post Navigation