snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Postmodernism för dummies #2

På mitt nattduksbord har en tid legat en supertegelsten med titeln ”Blod och Jord” skriven av professorn i historia Ben Kiernan. I de nästan 800 sidorna ingår massvis med sidor fyllda av referenser och noter. Men det blir ändå en ansenlig mängd att läsa sig igenom. Jag kan också tycka att boken inte är särskilt spännande eftersom temat återkommer i princip likadant överallt. Ett folk, i alla fall dess härskare, behöver mer utrymme och  rikedom. Ett annat folk står i vägen och låter sig inte eller tillåts inte integreras eller underkastas. Man genomför då ett folkmord och löser problemet såtillvida. Man kan kanske gradera dessa folkmord men resultatet är detsamma överallt.

Att den vite västeuropeiske mannen skall ha stor skuld i genociderna, slaveriet och koloniseringen råder det inget tvivel om alls. Men att det bara är den vite mannen som är i skuld är emellertid en kraftigt överdriven politisk villfarelse. Genocidal verksamhet har nämligen utövats i alla tider och på alla bebodda kontinenter. Att peka finger är ett postmodernt ignorant sätt att skapa verksamhet för okunnigheten. Detta visas i just denna nämnda bok och jag undrar vem som har dumheten att bestrida sanningen i den utan att kompromettera postmodernismen ytterligare?

En annan orsak till att jag lämnar boken är följande intervju med Anna Hedenmo i Magasinet Neo. Det är Paulina Neuding som ställer frågorna och Anna Hedenmo visar med tydlighet med sin egen person att det finns seriösa journalister som hämtar intryck och åsikter utanför den egna vän- och kollegiekretsen. Dessutom utan den uppenbara ängslighet som gör ensidigheten, för att inte säga enfalden, inom journalistiken till ett demokratiproblem.

Anna Hedenmo nämner för Paulina Neuding i Magasinet Neo Nr 2 2014. ”Vad då folkstorm? Du ska veta en sak: Jag fick inte ett enda samtal eller mejl från tittare efter den sändningen. Det var inte en folkstorm, det var inte ens i närheten av en folkstorm”. Detta med tanke på rubriken i Agenda, Hur mycket invandring tål Sverige? Reaktionen förstår vi kom från journalister och media.

Jag undrar, vems röst företräder de?  Journalisterna alltså, de som ondgjorde sig så över Agendas rubriksättning?

Sedan hände ytterligare en sak som fick mig att sätta kaffet i halsen! Susanna Birgersson, ytterligare en journalist som inte behöver se vindflöjeln på Södermalm för att yttra sig, skriver en anmälan i DN av en nyutgiven bok skriven av Stephen R C Hicks Ph. D. vid Rockford University. Boken har titeln ”Postmodernismens förklaring – Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault”

Så gör man nog inte i ett feministiskt klimat. Inte om man är kvinna i alla fall. Det verkar som om att de enda kvinnor som duger är de som lugnt säger samma saker som och engagerar sig i maskulinitetskritiken eller de som snällt sitter i ett hörn och låter sig förtryckas av patriarkatet. Att ha en egen mening i frågor som alla vet svaret på går inte för sig eller att ge kritik åt någonting som används för att gömma undan fördumningen. En hel del stoffiler gick i taket.

N.B. vi pratar inte om postmodernismen som kulturell och filosofisk rörelse. Om man applicerar postmodernismen på konst, arkitektur och kultur i stort så finns mycket lite att kritisera. Det är när man går utanför denna ram och applicerar sitt tankegods på politiken och vetenskapen, alltså den vetenskapen som förser oss med vårt dagliga och världsliga behov, naturvetenskapen som det går illa. Men vi är i vardagslag inlindade i stollerierna, dels i kulturelitens dödskramande av skräckslagna politiska ledare och så förvisso den besynnerliga genusvetenskapen som lägger sig som ett paralyserande täcke på andra discipliner.

Självklart kan de självutnämnda moraliska väktarna på sina upphöjda plattformar på kulturredaktionerna inte tillåta det! Bland annat Mattias Irving, skribent på Seglora Smedja, avfärdade Birgerssons anmälan som strunt. (Jag kommer inte ihåg exakt uttryck men ett avfärdande.) Det framgår sedan ur twitterdiskussionen att Irving inte vet vem Stephen Hicks är. Och utan att ha läst boken avfärdas han också med det faktum att Hicks är involverad i Ayn Rand och The Atlas Society. Objectivism och individualism är ledorden i denna liberala filosofi alltså fullständigt apart från den kollektivism som förespråkas av de postmodernister som besätter i stort sett alla kulturella stolar i Sverige.

För att tillräckligt ta avstånd så tar Irving i med riktig rappakalja genom att hänvisa till Immanuel Kant och till (sin) position som professionell filosof. Han får stöd från andra mindre begåvade gaphalsar som Kawa Zolfagary men det behöver man bara notera utan att bry sig om.

Vi skall inte jaga eller peka ut postmodernister mer än de som på ett pompöst sätt sätter sig på höga hästar och pekar med hela handen på människor för att visa hur man skall leva sitt liv.

Jag har lyssnat timmavis på lingvisten Noam Chomsky. Han är inte någon förebild annat än att han använder språket som indikator på makt eller om man så vill på förfall. Jag rekommenderar hans synpunkter och för att illustrera vad jag menar lägger jag här in ett citat av honom översatt av mig själv. Chomsky delar med sig av sin syn på traditionell vänster jämfört med modern vänster.

Vänsterintellektuella tog aktiv del av arbetarklassens kultur. En del försökte kompensera för klassynen som de kulturella institutionerna uppvisade genom att genomföra kunskapsprogram för arbetarklassen eller genom att skriva populära böcker om matematik, vetenskap och andra ämnen just för allmänhetens bildning. Men besynnerligt nog, motsvarighetens vänster av idag försöker ofta beröva arbetarklassen denna typ eller dessa verktyg för emancipation eftersom ”upplysningsprojektet” [The project of Enlightement] är dött och att vi måste överge ”illusionen” om vetenskap och rationalitet” — ett meddelande som kommer att glädja makten som blir överförtjust för att kunna monopolisera verktygen för sitt eget behov!

De som inte förstod vad Chomsky menar, —– Ja, du milde!

Jag återkommer strax med en uppföljning av postmodernismen.

Läs gärna under tiden:

Mer än 140 tecken (Flying Martin)

 

 

 

Annonser

Single Post Navigation

5 thoughts on “Postmodernism för dummies #2

  1. dolf (a.k.a. Anders Ericsson) on said:

    ”skriver en anmälan i DN av en nyutgiven bok”, anas ett dansk påbrå här?

    Gilla

    • Ja men nej, icke så! Det fanns en tid då man på tidningarnas kultursidor, i Sverige, ”anmälde” nyutkomna böcker. Jag tog helt enkelt upp det gamla uttrycket utan att säkert veta vad som menades. En slags recension var det i alla fall. 😉
      När jag tänker efter kanske det har koppling till det danska ”melding”? Really dunno!

      Gilla

  2. Jag känner att jag måste lägga till ett citat av Alan Sokal: [min översättning]
    ”Det finns många naturvetenskapare, framförallt fysiker, som fortsättningsvis motsätter sig tanken att de discipliner som sysslar med social och kulturell kritik har något som helst att bidra med , förutom, möjligen perifert, till deras forskning!”
    No lullabies there!

    Gilla

    • Larsson on said:

      Tack igen för din igen för rekommendation av min sida.

      Sokal konstaterar att många motsätter sig det hela, och så är det ju, åtminstone vad gäller grundläggande forskningen. Orsaken är dessutom enkel: kritiken som framförs anses som ny och fräsch därför att den framförs delvis av grupper som inte är vita män. Men kritiken till sitt innehåll är densamma som framförts i de 300 år som förlöpit sedan Newtons Principia.

      Dessutom finns en genuin oro hos fysiker att det som de sysslar med ska anses som hädiskt. Den oron blir inte mindre där postmodernismen drar fram. Fysikerna kan sin historia.

      Gilla

      • Dina videoklipp visar vad postmodernism är sett ur en kritisk synvinkel. Det är värdefull information att reflektera över för de som vill.
        Jag tänker fortsätta resonera kring den påverkan som missbruket av postmodernismen har på det så kallade kunskapssamhället.
        Chomsky sätter fokus på problemet i citatet ovan och som tydliggörs av de debattörer som upprepar frasen ”läs på” så fort de hör en avvikande åsikt. Med andra ord en självupphöjd position med åsikter som inte får ifrågasättas. Det är fullständigt ointressant om man kan citera Kant eller Foucault eftersom det inte är en kunskap som får vetet att gro!
        Det är det oproportionellt fördelade greppet om samhällsdebatten som finns på kulturredaktionerna som borde problematiseras(sic!) och inget annat.
        Och det tycker jag att vi skall göra!

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: