snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Postmodernism [av] dummies #3

Detta är egentligen avsett som en kommentar till Erik Wedin på Aktivarum och på GD men blev så långt att jag tar med det som ett inlägg här på min egen blogg.

Det är mycket bra och lovvärt av dig Erik att reda ut postmodernismen så som du gör här på GD och på din egen blogg Aktivarum. Du har lagt ned mycket jobb på detta och det blev mycket bra!

Men, diskussion om vad postmodernism är och inte är eller vem som är postmodernist, om feminismen är en postmodernistisk idé allt utifrån ett teoretisk bygge som är ytterst filosofiskt och där det gäller att visa förståelse för vad postmodernism är. Denna diskussion är i mina ögon helt onödig eftersom den aldrig kommer leda någon vart. Den är enbart och i snäv betydelse, av akademiskt intresse. (Snäv = viss del av humaniora.) Jag själv kan inte bry mig mindre eftersom denna del av diskursen ligger långt utanför påverkan på det dagliga livet. Eller borde i alla fall så göra!

Postmodernism är en filosofisk inriktning som vore ointressant för de flesta om den inte trängt sig på genom att antagas av än den ene än den andre för att legitimera ett överlägset synsätt på vad som är rätt eller fel. Helst skall detta göras med ett språk och en terminologi som inte används i något annat sammanhang. (Hör Noam Chomsky om detta.) Att diskutera postmodernistiska frågor låter sig bara göras om de diskuterande har en ömsesidig och likartad kunskap i ämnet. Om inte detta inträffar så tar man till orden ”läs på!” vilkas användning jag såg senast då det användes av Mattias Irving för att nonchalant avfärda Stephen Hicks, eller som det visade sig,  anmälan av dennes bok i DN. Det finns flera som tar till detta som det slutgiltiga och förtryckande argumentet för att med arrogans avfärda en meningsmotståndare. Detta är okey, om man hade använt detta som en kulturyttring, eller inom humaniora som en filosofisk diskussion, där uttryck står mot uttryck. Inom arkitektur, inom konst, inom litteratur exempelvis, men man borde faktiskt ändå begränsa sina ambitioner till herravälde över allt och alla. Det är det senare som gör inställningen problematisk.

I ett papper som lämnades in för publicering till det vetenskapliga magasinet för kulturella studier ”Social Text”. Titeln för papperet är ”Transgressing the boundaries: Towards a transformative hermeneutics of quantum gravity”, driver Alan Sokal hejdlöst med den filosofiska mumbojumbon och den postmoderna terminologin. Efter redaktionell vetenskaplig bedömning, så kallad peer review, publicerades papperet i Social Text vår/sommar 1996.

Alan Sokal avslöjade själv bluffen och de så kallade postmodernistiska vetenskapsmännen stod där med brallorna nere. Reaktionerna tänker jag beskriva i ett annat inlägg.

Det är svåra saker som Sokal egentligen skriver om, alltså inget allmängods hos den aldrig så intresserade amatörfysikern eller ens den fysiker som studerar ett annat gebit. Men grundsatsen i hans egen kunskap bygger på ett matematiskt kunnande, som vida överstiger oss vanliga dödligas förstånd, men som kritiseras starkt av den filosofiska kultureliten. Det är uppenbarligen få av de senare som kan sätta upp en differentialekvation och detta drar Sokal nytta av i sin text genom att uttryckligen förbise matematikens betydelse för naturvetenskapliga framsteg. Detta ökar naturligtvis Sokals möjlighter att bli publicerad i ett kulturellt magasin.

Jag håller på att läsa Sokals bok Beyond the Hoax som gavs ut 2008 och som handlar om just denna publicering av papperet med annotationer på vänstersidorna som (nu i efterhand) förklarar vad som egentligen står i papperet. En text som av avancerade naturvetare (alltså inte jag!) genomskådas som bluff och ironi. Annotationerna hjälper en sådan som jag genom texten och ger även möjlighet att kolla fakta. Men som jag nämnt det är långt fram på fysikens spjutspetsforskning.

Jag har bara påbörjat läsningen så det kommer att ta tid eftersom 1) det är inte ett simpelt ämne, 2) annotationerna med ständig fokusförskjutning, 3) det finns inte bara annotationer utan det vimlar av noter på varje sida av texten, 4) texten i boken är 462 sidor lång i mycket litet/litet typsnitt! Ögonen far som under rem men upplevelsen är både intressant och mycket underhållande. I och för sig är själva papperets text inte mer än ~60 sidor inklusive annotationerna men resten är inte desto mindre komplicerat och handlar om postmodernistisk bluff i publiceringen av papperets svall. Låt mig återkomma om detta.

Det famösa papperet inleds med två citat. Det ena av Valerie Greenberg, ur boken Transgressive Readings. 1990
(Min översättning.)

Att överskrida disciplinernas gränser…[är] ett omstörtande företag eftersom den
sannolikt våldför sig på de helgedomar som utgör en accepterad form av uppfattning.
Bland de mest befästa av dessa gränser har varit mellan naturvetenskapen och
humaniora.

Det andra citatet kommer från Stanley Aronowitz och boken Science as Power, 1988.
(Min översättning.)

Kampen för att omforma ideologier till att vara kritisk vetenskap…. föregår
på grunderna att alla vetenskapliga eller ideologiska antaganden granskas
kritiskt och att detta skall vara den enda slutgiltiga vetenskapliga principen.

Att Sokal citerar Aronowitz vid ett flertal tillfällen i boken är en turlig slump eftersom det visar sig att Aronowitz är en av redaktörerna i Social Text.

Citaten visar en syn på gränserna sedd från en filosofisk och humanistisk vy. Ett sätt att ta sig in på de naturvetenskapliga områdena utan att behöva lägga ner den energi och kunskap som behövs. Framförallt så i det förhatliga ämnet matematik.

Det finns humanister som på allvar tar fram den osäkerhet som existerar inom den disciplin som kallas för kvantmekanik och framförallt inom det ännu smalare strängfysiken. Att fysiker testar och testar och testar sina teser och teorier betraktas av somliga postmodernister som fritt att framföra vilken mumbo jumbo som helst och att kalla detta för seriös vetenskap. Vad de inte fattar är att fysikerna förkastar sina teorier när de inte kan påvisas för troliga och i överensstämmelse med iakttagbara och mätbara fenomen och/eller att vara matematiskt kontrollerbara.

Det är här den feminism kommer in som förlitar sig på genusvetenskapen. En vetenskap som stöder sig på ej verifierbara eller falsifierbara förutsättningar där den vetenskapliga terminologin är viktigare än mätbara resultat.

Att verkligheten och kunskapen om denna diskuteras i postmodernistiska termer med de sanningar som dessa tycks tolerera är en tragedi när det gäller historia men ren katastrof om de överförs till de naturvetenskapliga disciplinerna.

Feminism och postmodernism i sammanhang och i samband med varandra är inte intressant. Det är när vetenskapen står med grunden på postmodernistiska idéer och på rent ideologiska grunder anser sig skola appliceras på såväl de naturvetenskapliga disciplinerna som på befolkningens uppfostran i stort. Det är då man inser att det är skadligt, när sanningar presenteras helt grundlöst som om de vore axiom och som all verksamhet i form av forskning och politiska beslut skall omfattas avvdessa.

Tyckande utan stöd i akademiska poäng från de filosofiska fakulteterna, men det skiter jag i!

För lite mer om postmodernistiskt dravel, läs också:

http://genusdebatten.se/stephen-hicks-och-thomas-gur-diskuterar-postmodernismens-forklaring-del-2/

http://aktivarum.wordpress.com/2014/04/08/postmodernismen-imperialismen-och-antirasismen-lankmaraton/

och naturligtvis Mer än 140 tecken

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: