snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “maj, 2014”

Lite politik så här på eftermiddan.

Triangulering, ordets magiska kraft, sno en idé lansera den som din och du får motståndarens följare att lämna för att följa dig. Lyckosamma stölder kan tyckas.

I politiken resulterar oskicket i en röra av åsikter som inte skiljer sig åt nämnvärt. Alla är arbetarpartier, alla värnar skolan och omsorgen och alla är feminister. Det finns en liten detalj som skiljer åsikterna åt och som vi som valkår kan märka av ibland. Det är en marginell skillnad på de som anser att skatterna skall höjas för att lösa alla problem och de som tycker att skatter aldrig löser några problem. Skillnaden är inte större än att vi har bland världens högsta skatter hur som helst.

Men ingen skulle tänka sig att från höger ropa på förstatligande eller höjda kapitalskatter eller något annat populistiskt för att sno röster från vänstern. Eller för den delen ropa på och få igång en debatt om invandring för att sno röster från sverigedemokraterna heller.

Nä, men då det gäller att sätta åt manligheten eller maskuliniteten vare sig det gäller påhittade strukturer och kulturer eller vad gäller småpojkars problem i skolan med att de får skylla sig själv alternativt bli som flickor. Ja då springer politikerna benen av sig för att bli värst, uttala sig mest nedsättande och föreslå åtgärder mot 98% av manligheten för att få bukt med 2% med avarter. (I denna tanke stannar jag upp med en reflektion, kan det finnas 2% kvinnor som utgör hot eller fara för andra? Ja visst finns det sådana till uppskattningsvis 2%. Skillnaden är att dessas tillkortakommanden till allra största delen, cirka 100%, kan skyllas på patriarkala strukturer.)

Jisses vad man kan prestera i indignation och med övertygelse visa att man vill längst, vill vara den som driver repressionen till det yttersta och inte tänker ge sig förrän alla platser är tagna av kvinnor. En beta åt alla män. Och inte kommer man undan för att man är hemlös och ligger i rännstenen. Priviligierna får man vara snäll att hålla reda på ändå! De enda som kommer undan är det jämförelsevis stora antalet män som tar livet av sig. De har sig själva att skylla, i alla fall kan man med trygghet skylla på patriarkala strukturer eftersom det alltid är rätt.

Överlägsna i sin strategi att triangulera och verkligen visa sig värre är Birgitta Olsson och Maria Arnholm i folkpartiet. Deras snack om patriarkat, pojkars antipluggkultur, strukturell sexism, löneskillnader* mellan könen, ensidigt om mäns våld mot kvinnor är allt snott från radikalfeminister som i Feministiskt Initiativ. Det finns ingen verklighetsanknytning som man kan hänvisa till utan den radikala inställningen får väl skyllas på ett ointresse för vanligt folks vilja och önskningar. Man avser sno väljare från (F!) genom att utveckla samma dogmatiska politiska uttryck som dem. Inte genom att argumentera mot dem och visa att de har fel utan genom att göra samma sak som dem fast värre! Jag tror inte folkpartiet kallar sig för ett liberalt parti längre, de skulle skämmas om de så gjorde.

Denna mentala kollaps fortgår och man kan tänka sig om man skulle vidta samma strategiska åtgärder vid alla strider om röster? Skulle då Vänsterpartiets idéer kopieras och förvärras för att kallas liberala i avsikt att ta röster direkt från dem? Nä man lägger fram en egen vision som bygger på de principer som väljarna förväntar sig av till exempel ett liberalt parti. Självklart tycker nog de flesta. Men varför i hela friden håller man på som Olsson och Arnholm i (Fp)?

Var kan man finna de politiker som rakryggat tar en diskussion med (F!)? Om de faktiska omständigheterna som driver misandrin till ständigt nya höjder? Om strukturer, om mansfrågor ur ett mansperspektiv utan att för den skull glömma driva de viktiga kvinnofrågor som det i grunden handlar om. Politiker som kan visa en vision om ett jämställt samhälle utan sexistiskt förtryck, där genus är av underordnad betydelse och varje människa får leva efter egna val och önskningar utan restriktioner och där av vissa uppfattade skevheter inte kompenseras med förtryck av någon annan av något som helst skäl. Där var och en kan få möjligheten att leva sitt liv utan att kräva att samhället skall fixa allt.

Vem tar diskussionen?

*De flesta vet att det är intjäningen som skiljer och inte lönen. Intjäningen beror till stor del på egna val. Men inte Olsson och inte Arnholm.

Annonser

Senap i stjärten som mål?

Nu är första etappen av supervalåret överstånden med resultat att två av de parlamentariska ytterpartierna snodde åt sig mandat i EU-parlamentet. Man röstade så minsann och då blev det så.

Det ena, det på den så kallade högerkanten, är ett resultat av ett folkligt missnöje som odlas med principer i ett vi och dom-tänk.

Det andra, som snappade åt sig ett av Sveriges 20 mandat, är ett parti som drivs av kärlek, empati, jämställdhet och antirasism. Säger de själva, epitet som man givit sig själv och som med förkärlek upprepas av vår public service, radio och TV. Men dikotomin vi och dom är uppenbar. Skiljelinjen är skarp.

Ingen tog sig mödan att ställa frågor till F!s representanter hur de tänkt genomföra sina förslag som luktar ”gratis godis till alla barn” och som de flesta förstår att i slutändan är inget gratis. Inte ens arbetskraft. Någon måste betala!

Tanken hos (F!) är att skapa ett samhälle som alla får plats i (godis till alla barnen) och som tilltalar många men som inte beskriver hur kalaset skall bekostas eller av vem? Ja, kanske ändå? Man skall omskola män så att dessa får lära sig nya och bättre konsumtionsvanor. Om inte annat, så har man visat en vilja att sätta åt män. Och detta tilltalar många!

I sitt totalitära anslag liknar man till förvillelse marxismen om man ersätter bourgoisin  med manligheten. Något skall ersättas av något annat och för de övriga mycket bättre. Tilltalande för vem? Ett ännu idag litet antal fanatiker och entusiaster som lyckligtvis möter modigt och klokt motstånd från både män och kvinnor utanför ”sfären”. Modigt därför att ”sfären” det politiska och sociala trycket som upprätthålls av våra medier och i synnerhet våra kulturredaktioner anger tonen och människor har hängts ut för sina åsikters skull. Rena SA-metoder alltså.

Vem stödjer detta radikalfeministiska initiativ och vem försöker sno deras röster genom att vara likadan eller värre?

Vi har en grupp som är de vanliga vänsterromantikerna som fick sig en näsbränna vid den kommunistiska genomklappningen när muren föll 1989, men som i glömskans och i ignoransen hos nya generationers namn vill påbörja byggnationen av den nya människan, vars omskrivning så träffande blivit den nye mannen. Dessa fantaster finns bland kultureliten och kulturelitens svans på tidningsredaktionerna. Ett antal wannabes med skarp ledning av elitister. De kallar sig ofta för postmodernister vilken ger dem rätten att förkasta all kunskap som inte stämmer med deras egen övertygelse. En egenskap som kvalificerar sällskapet som sekteristiskt.

En annan grupp är de som på annat sätt än kanske ren övertygelse ser engagemanget som en födkrok men som kanske kan byta färg om vinden vänder. Dessa befinner sig inom institutioner och organisationer som förser samhället med service i form av utredningar och skolmaterial. En sådan är ju Män för jämställdhet exempelvis. De förser skolan med material för att alla skall bli goda inordnade feminister och har gjort så i ett antal år. Man borde kunna se resultatet eller det är kanske det som visas i senaste PISA-undersökningen?

Ytterligare en grupp finns som identifierar sig med de indignerade feminister som berättar om angrepp och hat, vilket beklagligtvis existerar massvis men som för det första inte är specifikt för feminister och för det andra ofta förväxlas med ifrågasättande och kritik. Dessa är ovilliga i den sekteristiska andan att ens ta del av kritiken utan avfärdar den som uttryck för maktfullkomlighet och hat. Det händer att dessa blir antifeminister när de en gång väl lyft blicken och förstår att det inte är jämställdhet som är den egentliga frågan.

Den fjärde gruppen består av människor som ser radikalfeminismen som en väg att samla röster inför riksdagsvalet och försöker därmed övertrumfa radikalfeministernas utspel. Jag tänker då på sådana som Birgitta Olsson och Maria Arnholm i folkpartiet som därmed tog bort detta parti från den liberala sfären. Individuella och frivilliga livsval är inte längre tänkbara hos (FP).

Sedan har vi den grupp som jag föraktar mest av alla, egentligen den enda som förtjänar förakt. De feministiska män som med sina pekfingrar pekar på andra män och kräver att de skall ”ta ett steg tillbaka”, erkänna sin skuld i den ”våldtäktskultur” som anses finnas eller varför inte ”inse sina privilegier”. Dessa män, ofta med makt, som anser sig kunna tillrättavisa andra män och som inte har en tanke på att ”ta ett steg tillbaka” själv eller kanske sluta slå sina fruar. Avskyvärt! Men förståeligt, de gör intryck på de ställen som män oftast kämpar för att göra intryck på, nämligen hos kvinnor! Opportunism säger jag, som Kapos!

Nota Bene! De män, som kallar sig feminister av skäl som har med jämställdhet att göra finner jag ingen anledning att annat än respektera för sin inställning. Det är inte dessa som skall föraktas utan de som kliver på andra för att finna gunst hos kvinnor. Duktiga idioter eller kanonmat –  min fria tolkning av Valerie Solanas.

Den sista gruppen som jag uppmärksammat i radikalfeministiska sammanhang består av många, till synes mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som ser sin makt över det andra könet säkrat genom radikalfeministiska aktioner. Ett slags systerskap inom sekten som också är en form av avantgarde, en stormavdelning som kan skrämma till tystnad och konformitet. Ett slags SA inom sekten som liksom dessa verkar med ett överslätande och ett skrockande från de ledande feministerna. ”De är inte vi och man skall inte ta deras hat på allvar” skrock, skrock!

Jag undrar vad denna entusiasm i detta påtagliga systerskap kommer ifrån. Social konstruktion utförd av klåpare? Eller en gen som utvecklats och vars epigenetik utlöses vid viss masspåverkan. Att ta makten från någon vars innehav förment misstolkas?

För att åskådliggöra vill jag delge er en fundering som jag gått och burit på i många år. Jag råkade se ett barn/ungdomsprogram på SVT någon gång anno dazumal. Det innehöll en sketch där de två mycket unga kvinnliga programledare satt på en bänk och fantiserade på ett barnsligt snuskigt sexuellt sätt. Man kom fram till att lyckan skulle vara att få smeta in stjärten på ishockeyspelare med senap (det fanns inga kvinnliga ishockeyspelare på den tiden). Scenen fullbordades med att två i full mundering skrudade ishockeyspelare kom in på rullskridskor och åkte i rundor runt bänken där flickorna satt samt gjorde klart för alla hur det skulle kännas med senap i stjärten. En av flickorna var en mycket ung kvinna, Johanna Westman och det måste ha varit på slutet av 1980-talet men när jag söker på Johanna Westman ser jag att hennes SVT-record inte går längre tillbaka än till 1991.

Hänvisningen till Johanna Westman har för övrigt inget i övrigt med detta inlägg att göra.

Men frågan är? Vad symboliserade ”att stryka senap på stjärten”? Är det detta som de unga feministfanatikerna försöker göra?

Får jag någonsin ett svar?

Och så denna dags disclaimer; Alla som nu tänker att ni just läst det mest kvinnohatande, antifeministiska, manschauvinistiska övergreppsinlägget någonsin bör läsa mina tidigare inlägg eller prata med folk som har gjort det, för att inse: Hade det inte varit för den sekteristiska metoden och radikala förändringsivern, de rena stolligheterna hos radikalfeministerna och deras svans, så hade undertecknad varit glad för att kallas feminist.

Men inte som det är!

Ytterligare disclaimer: Om ni tycker det är barockt att jag jämför radikalfeminismen med nationalsocialismen skall ni veta att det gör jag inte alls. Däremot finns det till synes likartade metoder som tas till utan att jag för den skull vill jämföra ideologierna.

Definiera gärna demokrati, tack!

Jag läser Sakine Madon i Norran och Marcus Birro i Expressen och undrar egentligen vad svenska medborgare menar med demokrati. Man får uppfattningen att många bara ser i demokratin något som gynnar dem själva, något som får dem att kunna få rätt i alla lägen samt något som gör att just dessa demokrater kan avgöra om andra är demokrater eller ej. Då blir det självklara att de som inte har den med dessa demokrater gemensamma åskådningen eller den rätta åsikten, automatiskt blir anklagade för fascism och antidemokratiskt agerande.

I just denna fråga är ovan nämnda krönikörer suveräna i sin analys. Jag håller med eftersom jag alltid betraktat mig som liberal, om nu någon förstår vad som menas med detta, och har väldigt svårt att identifiera mig med något av de partier som kandiderar för riksdagen i höst. Allra längst bort från min liberalism ligger (F!) och (SD) tätt följda av (V) och vill jag påstå (F). Det senare ett parti som tidigare uttryckt sig vara liberaler men det är bara att lyssna till Maria Arnholm och Birgitta Olsson så förstår man att denna idé sedan länge måste vara borttagen från programmet.

Men är dessa personer och partier odemokratiska? Nä, såklart inte! Att vara fördömande mot etniskt identifierbara grupper eller mot av kön definierade grupper kan vara nationalistiskt (även rasistiskt) men behöver inte vara odemokratiskt. Att tycka illa om individer ur olika identifierbara grupper av genus eller etnicitet måste vara tillåtet utan att vara varken sexistiskt eller rasistiskt. Men sexism och rasism är fantastiska epitet att slunga ut mot sina motståndare. Det tillfredsställer blodtörsten inom de egna leden men har ingen som helst inverkan på motståndarens sympatisörer. När allehanda ”forskare” och ”experter” uttalar att (F!)s väljare i huvudsak är välutbildade storstadsbor i välburgna stadsdelar och (SD)s är lantisar med låg utbildningsnivå så vill man få folk att alienera sig med gruppen (SD)-väljare eftersom ingen vill bli sedd som okunnig. Så erbarmligt och enfaldigt! Såklart ser sympatisörerna rakt igenom sådan rappakalja och vet både sin egen status och sina med-sympatisörers. Möjligen kan man se att uppeldningen i (F!)s stormtrupper av mycket unga kvinnor (fjortisar!) tjänar på en sådan ”forskar”-analys.

Demokratin består härvid av att dessa partier accepterar de allmänna valen och att representationen i de befullmäktigade organen är beroende av en sympatiserande väljarkår. Det finns emellertid politiska strömningar i Sverige som inte accepterar allmänna val. På högerkanten har vi SMR vars representation är i stort sett obefintlig men som har en revolutionär agenda. Betydligt fler sympatisörer har de på vänsterkanten förekommande Revolutionär Front (RF) och KPML(r). Båda revolutionära. Det mest märkliga är att dessa organisationerna anses av vissa journalister och politiker ändå vara demokratiska. För att de har goda avsikter. Har ni någonsin hört värre rappakalja?

Den förmenta demokratin i dessa revolutionsromantiska organisationer på vänsterkanten försvaras av medlemmar som ingår i kultureliten. Är det någon som betvivlar att denna självutnämnda elit är vänster till extremvänster? Med företrädare som Henning Mankell, Kajsa Ekis Ekman, Sven Wollter, Jan Guillou, Maria Sveland med flera. Demokrater?

Vilket är demokrati? När Ametist Azordegan påstår att en journalists uppgift inte är att beskriva verkligheten utan är att bringa bildning till allmänheten? Eller när Jonna Sima uttrycker exakt samma tanke? Diskussioner skall beröra ideologiskt rätta ämnen eller tystas ned. Detta är också anledningen till att den förra ansåg att Janne Josefsson borde komma ut som nazist! Verkligheten och dess beskrivning är skrämmande för vissa men kan hanteras enkelt med hjälp av den postmodernistiska inställningen (mer om detta i senare inlägg).

Vad är demokrati? Den som garanterar människor bland annat detta:

1) Rätt till liv

2) Rätt till egendom

3) Rätten att organisera sig

4) Rätten till åsikt och

5) Rätten att uttrycka den

6) Rätten att bedömas och dömas efter samma måttstock som alla andra

Och framförallt rätten att känna tryggheten av att dessa rättigheter aldrig kan förnekas en på grund av val med tillfälliga majoriteter. Man skall inte ens behöva rösta, även om allmänna och fria val ingår i demokratitanken, och ändå veta att dessa rättigheter inte kan tas bort!

I stället ingår i vänsterns demokratiideal en tanke om att en majoritet alltid kan bestämma över en minoritet. Det kan man alltså inte när det gäller de konstitutionella rättigheterna som i Sverige kallas för grundlag och regeringsformen. I de flesta demokratier överses de konstitutionella rättigheterna av fristående rättsväsen. I USA, som exempel, väljs Supreme Courts medlemmar av den politiska makten men sitter sedan i ämbetet på livstid och kan inte avsättas vid växlande politiska majoriteter. Så är det inte i Sverige. Vi har ett politiserat rättsväsende och i tingsrätten tillsättes nämndemännen efter politiska majoriteter. I de flesta demokratier räknar man regering och parlament som första och andra statsmakten samt rättsväsendet som den tredje. Pressen blir därmed fjärde statsmakten. Fast inte så i Sverige, här har vi pressen som tredje statsmakten och rättsväsendet ingår i den exekutiva makten hos regeringen.

Där borde man kunna undra hur detta påverkar demokratin.

I den nationalistiska tanken finns ju en diskriminering som gäller en människas ursprung, i den rasistiska rymmes diskriminering av människor av etniska skäl och slutligen den feministiska som hänger sig åt diskriminering av sexistiska skäl. Om ett parti utmärker sig på ett diskriminerande sätt kan det inte samtidigt vara demokratiskt eftersom de då vill ta bort någon av de sex punkterna ovan. Då spelar det ingen roll om man har allmänna val, demokrati blir det i alla fall inte!  Detta var som mest påfallande under den tid då de kommunistiska staterna utövade ett hänsynslöst och dödligt grepp om sina befolkningar på grunder som vilade på misstanke om avvikande åsikter.

Alla de här beskrivna diskriminerande attityderna existerar i Sverige och till skillnad från de repressiva totalitära före detta regimerna, så stöds metoderna av de från makten avskilda och fria medierna i vårt land. Det skedde i de omnämnda staterna endast av de statsreglerade medierna. Vi har alltså en statsmakt som kan uppdelas i två, den tredje och den fjärde ingår i dessa två.

Någon nämnde nyligen att i en fungerande demokrati granskar media makten åt folket men i Sverige granskar man folket åt makten!

Det är detta som Sakine Madon och Marcus Birro så elegant beskriver i sina krönikor.

Läs dem!

Om protektionism och skatter. Hur sprids välstånd globalt?

Vi har ett val till EU-parlamentet alldeles strax (25/5) och ett val till Sveriges riksdag senare i år, i september. Det läggs alltså en massa krut på partipolitiska idéer och den ena sanningen staplas på den andra. Argumentationen går hyfsat bra för alla partier. Bara man inte diskuterar samma sak som den för stunden utsedde debattmotståndaren. Gäller diskussionen siffror, som ju ofta räknas som tillförlitliga, så mäter alla på olika sätt för att alla skall kunna få rätt i diskussionen och vi som lyssnar till spektaklet har ju redan uppfattningar som vi endast vill ha bekräftade. Av den anledningen får vi ofta höra från det ena partikansliet att deras kandidat ”sopat banan” med opponenten, vars kansli självfallet kan rapportera samma sak för sin kandidat.

Borgarna säger att det aldrig varit så mycket inbetald skatt som under denna mandatperioden allt medan de rödgröna påstår att aldrig förr har Sverige varit utsatt för så kolossala skattesänkningar som under de borgerliga regeringsåren. Här ser man den klara skillnaden i ideologi. Den ena vill ha in så mycket som möjligt för att förse oss med kvalitativ vård, omsorg och utbildning efter våra behov medan den andra vill, förment av samma skäl, begränsa utvaldas tillgångar på ett jämlikt sätt.

Vi behöver ha mer folk i arbete, det inser alla, men de rödgröna är förvissade att de kan göra detta genom att höja skatterna och skapa jobb i det offentliga, skola, vård och omsorg, medan de borgerliga vill att jobb skall skapas i den privata sektorn, bredda underlaget och därmed höja skatteintäkterna.

Vem tjänar på höjda skatter? Alla som får ta del av dem är det självklara svaret. Vi har offentliganställda inom kommun, landsting och stat (exempelvis lärare, sjukvårdspersonal och poliser) med låga ingångslöner och som behöver bli fler och dessutom få höjda löner. Instämmer! Men, fixas detta med höjda skatter? Varför är det då inte redan fixat? Vi har under åren skickat massvis av skattepengar till dessa sektorer och visst har det påverkat lönerna. Se bara på alla landstingspolitiker, sjukhusdirektörer och klinikchefer. Eller varför inte på våra rikspolitiker som lyckats förbättra sina villkor på ett enastående sätt tack vara vår vilja att betala skatt.

Är det verkligen någon som på allvar tror att höjda skatter kommer att gå till bättre villkor för offentliganställda?  Ställ då frågan varför de tror det när den totala skatteintäkten sjunker och vissa potentater kommer att finna skäl att belöna sig själv och varandra.

Jamen, skattepengarna skall ju gå till vården, omsorgen och skolan inte till vinster hos ägarna. Här finns ett tankefel, man har inbillat vissa inom befolkningen att det fula ordet ”vinst” skall bekämpas. Ingen vill erkänna att vinst är en förutsättning för att en verksamhet skall kunna fungera. I stället borde man vara inriktad på höga kvalitetskrav på entreprenörerna. Men då hade förmodligen en hel del kommunala verksamheter fått stänga ner på grund av kvalitetsskäl. (Privata verksamheter också så klart.)

Lars Ohly prisade en överläkare för att denna hade skänkt nästan en halv miljon till (V) valkampanj om inga vinster i välfärden. Det är viktigt att inte skattepengar går till annat än välfärden så man kan ju undra hur en offentliganställd, åtminstone som jag tror, överläkare fått sitt enorma överskott ifrån? Eller tog han ett lån? Jag ställde frågan till Lars Ohly som svarade ”Överläkare tjänar bra!”. Men så klart, Lars Ohly vill ju gärna att skattepengar skall gå till partiet. A la bonne heure!

Men detta är bara en repa i den politiska fernissan. Vad mycket värre är den mycket inskränkta hållning man har inom (S) och (V) vad gäller fri rörlighet av handel och arbetskraft. Jag får inget grepp över de ytterst grumliga värderingar som företrädare för dessa partier har och som de så förtäckt till människokärlek. I stället är det protektionistiskt och separatistiskt. Man har helt enkelt ingen förståelse för vad som skapar välstånd. Man tror envist att välstånd skapas genom höjda skatter som kan fördelas som bidrag. Om medborgarna blir bidragsberoende så blir de också medgörliga,  eller hur?

En förutsättning för människor globalt skall kunna skapa sig välfärd och demokrati är att man får möjlighet att verka på samma arenor och marknader som vi gör här i Sverige. Det är inte genom bistånd och bidrag utan genom beställningar av varor och tjänster som detta kan ske. Den separatism och protektionism som (S) och (V) förespråkar kommer ofelbart att segregera världsbefolkningen i vi och dom. En grogrund för politiskt missnöje och revolutionära önskemål och jag tror att detta kan vara ett mål för vissa politiker i Sverige.

Vi måste släppa in arbetskraft från andra länder för deras skull och för vår skull. Det senare kanske inte som omedelbar och individuell förbättring, men på sikt är det bra för landet. Vi skall emellertid vara noga med att det inte sker någon lönedumpning och arbetskraftsexploatering. Vi bör emellertid vara beredda på att vi kommer att kunna sänka våra kostnader inom vissa sektorer såsom omsorg, och kanske inom byggnad. Utvecklingen kan stoppas men det kommer inte att gagna Sverige.

Jag exemplifierar gärna med en bransch som jag har flera decenniers erfarenhet av. Den är dessutom gränslöst global i alla meningar. Det jag pratar om är transportbranschen i allmänhet och sjöfarten i synnerhet. Dessutom påverkade sjöfarten arbetssituationen i Sverige på minst två sätt eftersom vi både hade en livlig sjöfart och på grund av detta en högst internationell varvsindustri. Var finns de idag?

Varven försökte på 50- och 60-talen att specialisera sig. De större varven koncentrerade sig på att bygga stort och enkelt. Plåtschabrak till stora tankers blev resultatet eftersom dessa bestod mest av raka plåtar och kunde produceras i serier. Antalet mantimmar som krävdes var minimalt i förhållande till vad som krävdes för specialfartyg som till exempel passagerarfartyg. (Även om Kockums gjorde ett försök i genren med Celebration och Jubilee). När marknaden försvann i och med oljekrisen 1973 så lades varven ner pö om pö. Den stora produktionen hade redan flyttats till Japan och fjärran östern. På 1990-talet hade industrin flyttat till Korea från Japan och vid 2000-talet är det Kina som gäller som byggnationsland. (Generaliserat, jag vet, men det har en poäng.)

Varvsindustrin, som bringat så mycket välstånd, försvann från landet. I stort sett. Katastrofalt för kommuner och individer men har Sverige tagit skada? Nej! Kommuner och individer kommer igen i bättre skick och med massvis av erfarenhet och kunskap för att förbättra sin situation. Välstånd har även bibringats både Japan och Korea samt kommer nu även till Kina. Detta är exempel på konkurrens som har gynnat alla! Och ändå höll man på 1970-talet på med en kampanj som kallades för ”rädda varven” med ansvarig minister i en borgerlig regering. Phew! Vilket politiskt tryck det var då som kunde få frihandelsivrare att bli protektionistiska.

När det gäller själva rederinäringen var situationen under denna period mera uppenbar. Regering och myndigheter gjorde på fackets förslag det omöjligt att behålla passagerarfartyg med svensk flagg redan på 1970-talet. Allt för att säkra(sic!) jobben. De närmaste decenniet och det påföljande utmärktes av stollerier som enbart hade som avsikt att avgiftsbelägga svensk sjöfart. Att exempelvis momsbelägga inköp i svensk hamn vilket då av praktiska skäl endast gällde för svenskt tonnage. Mot detta stolleri var faktiskt facket med i kampen, de hade nu fattat att jobben var utsatta för risk.

Men, den i sammanhanget mycket ringa andel av all sjöfart som bedrivs på det mycket lilla landet Sverige tvingar svenska rederier att transportera varor i internationell trafik mellan andra länder än Sverige. Att man då skall kunna konkurrera på samma villkor som lågskatteländer är befängt. I dag har alla insett detta och konkurrensen är global.

Denna konkurrens har inte bara skapat välstånd i andra länder utan även i Sverige. Vi har blivit av med varvsindustrin, med textilindustrin, med delar av fordonstillverkningen, jordbruket är konkurrensutsatt, har varit sedan länge. Nu kommer även skarp konkurrens inom transporter på väg. Åkerinäringen är under press.

Bygg är den enda näring som inte kan tänka sig konkurrens. Försök har gjorts men svensken i gemen kan inte tänka sig annat än betala de skyhöga priser som utebliven konkurrens skapar. Varför tänker man inte så när det gäller kläder, elektronik eller livsmedel? Nä bara när det gäller hus!

Den protektionism och den separatism som (S) och (V) ställer sig bakom med ytterst grumliga avsikter kommer att vara förödande för Sveriges ekonomi och framförallt kommer den att vara hämmande för välfärdens och därmed demokratins spridning såväl inom som utom Europa.

Tänk om!

 

Om gymnasielärare och political stymie!

Jag har varit inaktiv i mitt bloggande senaste tiden. Mest beror det på att jag sitter i chock och förfäran vid åsyn av den politisk-ideologiska debatten som försiggår i landet Sverige. Världens mest jämställda, jämlika och framförallt toleranta land. Jag ser just idag hur motdemonstranter försöker blockera ett av Sverigedemokraterna utlyst torgmöte med Jimmie Åkesson som talare. Det är utmärkt att visa sin åsikt och kanske sin avsky men varför samlar man ihop människor för att förhindra andra att få ut sitt budskap? Vad är det som är så farligt i själva budskapet, så farligt att andra människor inte skall få höra det? Ett budskap som uppenbarligen uppfattas på så sätt att tolkningen och fördömandet inte kan överlämnas till allmänheten utan skall utföras by proxy. En egenbeviljad proxy som som ingen annan har vidimerat.

På SF-biografer går viss publik till attack mot personal eftersom Sverigedemokraterna har köpt in reklamtid för sitt valbudskap. SF väljer att då avstå från att visa reklamen i omsorg för sina anställda. Bra av SF, men är det rätt sätt att åtgärda problemet?

På liknande sätt har SL i Stockholm sålt reklamplats till Sverigedemokraterna vilket resenärer har påtalat SL att upphöra med via telefonsamtal. Förmodligen genom att hota. Om inte annat med hotet att aldrig mer nyttja SL.

Man kan undra varför detta går bra, att utfärda political stymies mot åsikter som inte gillas. Man förhindrar en aktör att utföra det som vore det naturliga för ögonblicket genom att omöjliggöra möjligheten.

Ja, varför gör man så här?

Därför att det går! Det finns inte lagliga resurser att skydda allas rätt att uttrycka sig, det saknas också en allmän rättrådighet som säger att denna typ av blockering eller stymie är otillåten. Alldeles särskilt hyllas de blockerande åtgärderna i den av trångsynthet anfäktade kulturjournalistiken.

Man skall inte fördöma ungdomar som råkar begå övergrepp, stöld och mord när de utför en handling av ren övertygelse sa Hitler och menade de brott som begåtts av SA under Kristallnatten 9 november 1938. Han blev tyvärr inte den siste med en sådan apologetisk inställning. Vi har alldeles för mycket av den i Sverige.

Nu är inte det svenska samhället homogent inom tyckeriet även om det ser ut så på kultursidorna och på vissa ledarsidor. Vi har ett gäng debattörer, en av dem är Jonas Thente andra är Sakine Madon, Ivar Arpi, Alice Teodorescu, Marika Formgren och några till som lyckats bryta sig ur och utmanar till viss del hegemonin av trygghetstörstande journalister. Tryggheten att vara av samma åsikt som alla andra.

Jag kan inte låta bli att citera Anna Hedenmo, SVTs nyhetsankare, när hon intervjuades av Paulina Neuding i Magasinet Neo om rektionen på inslaget i Agenda med titeln ”Hur Mycket Invandring tål Sverige?”.  Ingen påringning av arga tittare alls utan bara reaktioner från andra journalister på andra redaktioner. Något som säger lite om hur åsikterna konstrueras i detta landet.

Nu till det som borde göra de flesta liberaler och rättighetskämpar sömnlösa om nätterna. Något som fått mig till att undra vad vi håller på med, hur har det kunna bli så här. Samtidigt som vissa feminister samlas i grupp och jagar oliktänkande för att avskräcka människor från att yttra sig kritiskt eller visa att de har en annan åsikt, så har andra feminister mage att säga – nä, så är inte feminismen. Trots hatisk retorik och med avsikten att genom mobbing och förföljelse förlöjliga och krossa sina motståndare, så har denna feministiska svans, eller månde de skall kallas för förtrupp, all plats hos media. De uppvisas som offer för näthat och de får plats att framföra sin agenda i radio och TV. Då kallas deras retorik för konst och för ironi, och det accepteras av sådana som Aschberg i TV3. Medborgaren i Toklandet har beskrivet detta med saklighet och humor på sin blogg. De beskrivna betraktar sig som offer för hat och deras världsbild bekräftas ömsesidigt av dem själva. Allt för att kväsa den minsta lilla kritik och det minsta lilla ifrågasättande.

Ingen, tar sig tid att se efter vem som blir utsatt eller varför. Det verkliga skälet till mobbingen. Det verkar inte som om Aschberg eller ledningen för F! eller andra radikalfeministiska grupperingar bryr sig vad som händer. De tycker förmodligen det är skönt med pöbeln som rensar bland oliktänkande och framfusiga ifrågasättare. Det är bekvämt för dessa feminister att slippa bli ifrågasatta, det tar den oorganiserade pöbeln hand om. Schyman och kompani kan lugnt säga – Det var inte vi, vi skall väl inte stå till svars.

Och inte en enda fråga från journalisterna som dessutom inte kan låta bli att tävla i hur mycket de håller med! Undantagen som nämns ovan ifrågasätter men utsätter sig inte för att ställa sig i den direkta skottlinjen. Än! Det får tillsvidare bara privatpersoner göra, personer med mod och integritet som vågar ifrågasätta öppet i eget namn. Det är dessa personer som står i bräschen och som naivt tror att de kan resonera och argumentera med radikalfeministerna. Den senaste och vi får hoppas inte den siste är gymnasieläraren Annelie Sjöberg.

Jag uppmanar er att läsa vad som skrivits på diverse bloggar om denna mobbing och direkta integritetskränkning som mynnar i en önskan att hennes arbetsgivare skall avskeda henne efter påtryckning från gruppen. Här av Erik Wedin på Genusdebatten, av Annelie Sjöberg själv här varvid där även blir möjligt att bedöma var hatet kommer ifrån. WTF Toklandet igen här, hos Jussi H. Lundell här och här eller hos 7ster här.

Här har vi alltså en situation då en debattör hotas av ett SA-liknande gäng feminister som önskar hålla rent framför sina ledare så att dessa inte behöver besvära sig eller ens kännas vid det. Hotet utgörs av ett angiveriförfarande och att meddela arbetsgivaren att hon bör avskedas för sina åsikters skull. Helt i still med den repressiva metod som utövades i Nazityskland och gamla Sovjetunionen. Det är bara det att repressionen utförs inte här av staten eller av myndigheter utan av privata politiska grupperingar utan intervention av den förment demokratiska representationen. Ibland kan man uppfatta ett stöd för fasonerna hos vissa politiker i regeringen. Men definitivt från media vars outgrundliga stöd för mobbingen är signifikant!

Är det verkligen någon som undrar varför vissa föredrar att vara anonyma i sin kritik, i sin argumentation och i sina åsikter? Någon? När vi har fascistoida skribenter på kultursidorna som med största nit bidragit till att tysta starka åsikter och sedan har applåderat när de väl dragit sig ur. Allt för att stärka demokratin. Är det någon som hör hur tokigt det låter?

Ja, jag tänker på Pär Ström och Pelle Billing.

Jag har för en tid sedan avslutat läsningen av en bok som handlar om de utrensningar som skedde i Stalins namn i dåvarande Sovjetunionen under perioden 1936-1939, Terror och Dröm av Karl Schlögel. Jag har också tidigare läst Gulag av Anne Appelbaum och Gulag och Glömskan av Bent Jensen. Dessutom har jag läst ytterligare litteratur om repressiva system i olika länder. Gemensamt för dessa är att repressionen utövas av staten eller med statens överinseende. Jag vet inte hur det kunnat bli privat bussiness i Sverige men det är uppenbarligen så att en viss repressiv ådra finns hos media och ynkryggar inom det offentliga vågar inte stå emot.

En annan yttring är den helt okrossbara viljan att inte vara annorlunda än gruppen. Att inte singlas ut och hamna i en mobbingsituation. Därför är det viktigt att vara värst, vara den som alltid tycker mest och verkligen tävla i retorisk excess. För att inte bli den som det pratas om.

Ytterligare en yttring är den fantastiska viljan för angiveri. Att kunna visa inför gruppen att man är lojal och att kunna hänga ut någon meningsmotståndare. Helst som den sanne demokraten Kawa Zolfagary anbefaller, angiveri till vederbörandes arbetsgivare. Detta har tydligen blivit en populär metod i avsikten att få tyst på meningsmotståndare.

Än en gång, är det konstigt att så många önskar behålla anonymiteten vid debatter? Jag känner många som inte ens vågar sig in i debatten på grund av risken för mobbing.

Därför skall alla dessa människor hyllas som öppet och övertygande vågar debattera sina åsikter. Som exempel Annelie Sjöberg, men även Susanna Pettersson, Susanna Varis , Ann-Mari Maukonen, med flera öppna identiteter plus en mängd andra kvinnor som vill behålla sin anonymitet.

Och vi skall visa vår avsky mot dessa ryggradslösa kryp i politiska partier, på kulturredaktionerna och i privata sammanhang som väljer att se bort och undvika lägga märke till vad som händer, två sina händer och påstå att det är någon annan och i full bekvämlighet åse hur yttrandefriheten inskränks för vissa utan att själv vare sig motverka eller delta.

Post Navigation