Om gymnasielärare och political stymie!

Jag har varit inaktiv i mitt bloggande senaste tiden. Mest beror det på att jag sitter i chock och förfäran vid åsyn av den politisk-ideologiska debatten som försiggår i landet Sverige. Världens mest jämställda, jämlika och framförallt toleranta land. Jag ser just idag hur motdemonstranter försöker blockera ett av Sverigedemokraterna utlyst torgmöte med Jimmie Åkesson som talare. Det är utmärkt att visa sin åsikt och kanske sin avsky men varför samlar man ihop människor för att förhindra andra att få ut sitt budskap? Vad är det som är så farligt i själva budskapet, så farligt att andra människor inte skall få höra det? Ett budskap som uppenbarligen uppfattas på så sätt att tolkningen och fördömandet inte kan överlämnas till allmänheten utan skall utföras by proxy. En egenbeviljad proxy som som ingen annan har vidimerat.

På SF-biografer går viss publik till attack mot personal eftersom Sverigedemokraterna har köpt in reklamtid för sitt valbudskap. SF väljer att då avstå från att visa reklamen i omsorg för sina anställda. Bra av SF, men är det rätt sätt att åtgärda problemet?

På liknande sätt har SL i Stockholm sålt reklamplats till Sverigedemokraterna vilket resenärer har påtalat SL att upphöra med via telefonsamtal. Förmodligen genom att hota. Om inte annat med hotet att aldrig mer nyttja SL.

Man kan undra varför detta går bra, att utfärda political stymies mot åsikter som inte gillas. Man förhindrar en aktör att utföra det som vore det naturliga för ögonblicket genom att omöjliggöra möjligheten.

Ja, varför gör man så här?

Därför att det går! Det finns inte lagliga resurser att skydda allas rätt att uttrycka sig, det saknas också en allmän rättrådighet som säger att denna typ av blockering eller stymie är otillåten. Alldeles särskilt hyllas de blockerande åtgärderna i den av trångsynthet anfäktade kulturjournalistiken.

Man skall inte fördöma ungdomar som råkar begå övergrepp, stöld och mord när de utför en handling av ren övertygelse sa Hitler och menade de brott som begåtts av SA under Kristallnatten 9 november 1938. Han blev tyvärr inte den siste med en sådan apologetisk inställning. Vi har alldeles för mycket av den i Sverige.

Nu är inte det svenska samhället homogent inom tyckeriet även om det ser ut så på kultursidorna och på vissa ledarsidor. Vi har ett gäng debattörer, en av dem är Jonas Thente andra är Sakine Madon, Ivar Arpi, Alice Teodorescu, Marika Formgren och några till som lyckats bryta sig ur och utmanar till viss del hegemonin av trygghetstörstande journalister. Tryggheten att vara av samma åsikt som alla andra.

Jag kan inte låta bli att citera Anna Hedenmo, SVTs nyhetsankare, när hon intervjuades av Paulina Neuding i Magasinet Neo om rektionen på inslaget i Agenda med titeln ”Hur Mycket Invandring tål Sverige?”.  Ingen påringning av arga tittare alls utan bara reaktioner från andra journalister på andra redaktioner. Något som säger lite om hur åsikterna konstrueras i detta landet.

Nu till det som borde göra de flesta liberaler och rättighetskämpar sömnlösa om nätterna. Något som fått mig till att undra vad vi håller på med, hur har det kunna bli så här. Samtidigt som vissa feminister samlas i grupp och jagar oliktänkande för att avskräcka människor från att yttra sig kritiskt eller visa att de har en annan åsikt, så har andra feminister mage att säga – nä, så är inte feminismen. Trots hatisk retorik och med avsikten att genom mobbing och förföljelse förlöjliga och krossa sina motståndare, så har denna feministiska svans, eller månde de skall kallas för förtrupp, all plats hos media. De uppvisas som offer för näthat och de får plats att framföra sin agenda i radio och TV. Då kallas deras retorik för konst och för ironi, och det accepteras av sådana som Aschberg i TV3. Medborgaren i Toklandet har beskrivet detta med saklighet och humor på sin blogg. De beskrivna betraktar sig som offer för hat och deras världsbild bekräftas ömsesidigt av dem själva. Allt för att kväsa den minsta lilla kritik och det minsta lilla ifrågasättande.

Ingen, tar sig tid att se efter vem som blir utsatt eller varför. Det verkliga skälet till mobbingen. Det verkar inte som om Aschberg eller ledningen för F! eller andra radikalfeministiska grupperingar bryr sig vad som händer. De tycker förmodligen det är skönt med pöbeln som rensar bland oliktänkande och framfusiga ifrågasättare. Det är bekvämt för dessa feminister att slippa bli ifrågasatta, det tar den oorganiserade pöbeln hand om. Schyman och kompani kan lugnt säga – Det var inte vi, vi skall väl inte stå till svars.

Och inte en enda fråga från journalisterna som dessutom inte kan låta bli att tävla i hur mycket de håller med! Undantagen som nämns ovan ifrågasätter men utsätter sig inte för att ställa sig i den direkta skottlinjen. Än! Det får tillsvidare bara privatpersoner göra, personer med mod och integritet som vågar ifrågasätta öppet i eget namn. Det är dessa personer som står i bräschen och som naivt tror att de kan resonera och argumentera med radikalfeministerna. Den senaste och vi får hoppas inte den siste är gymnasieläraren Annelie Sjöberg.

Jag uppmanar er att läsa vad som skrivits på diverse bloggar om denna mobbing och direkta integritetskränkning som mynnar i en önskan att hennes arbetsgivare skall avskeda henne efter påtryckning från gruppen. Här av Erik Wedin på Genusdebatten, av Annelie Sjöberg själv här varvid där även blir möjligt att bedöma var hatet kommer ifrån. WTF Toklandet igen här, hos Jussi H. Lundell här och här eller hos 7ster här.

Här har vi alltså en situation då en debattör hotas av ett SA-liknande gäng feminister som önskar hålla rent framför sina ledare så att dessa inte behöver besvära sig eller ens kännas vid det. Hotet utgörs av ett angiveriförfarande och att meddela arbetsgivaren att hon bör avskedas för sina åsikters skull. Helt i still med den repressiva metod som utövades i Nazityskland och gamla Sovjetunionen. Det är bara det att repressionen utförs inte här av staten eller av myndigheter utan av privata politiska grupperingar utan intervention av den förment demokratiska representationen. Ibland kan man uppfatta ett stöd för fasonerna hos vissa politiker i regeringen. Men definitivt från media vars outgrundliga stöd för mobbingen är signifikant!

Är det verkligen någon som undrar varför vissa föredrar att vara anonyma i sin kritik, i sin argumentation och i sina åsikter? Någon? När vi har fascistoida skribenter på kultursidorna som med största nit bidragit till att tysta starka åsikter och sedan har applåderat när de väl dragit sig ur. Allt för att stärka demokratin. Är det någon som hör hur tokigt det låter?

Ja, jag tänker på Pär Ström och Pelle Billing.

Jag har för en tid sedan avslutat läsningen av en bok som handlar om de utrensningar som skedde i Stalins namn i dåvarande Sovjetunionen under perioden 1936-1939, Terror och Dröm av Karl Schlögel. Jag har också tidigare läst Gulag av Anne Appelbaum och Gulag och Glömskan av Bent Jensen. Dessutom har jag läst ytterligare litteratur om repressiva system i olika länder. Gemensamt för dessa är att repressionen utövas av staten eller med statens överinseende. Jag vet inte hur det kunnat bli privat bussiness i Sverige men det är uppenbarligen så att en viss repressiv ådra finns hos media och ynkryggar inom det offentliga vågar inte stå emot.

En annan yttring är den helt okrossbara viljan att inte vara annorlunda än gruppen. Att inte singlas ut och hamna i en mobbingsituation. Därför är det viktigt att vara värst, vara den som alltid tycker mest och verkligen tävla i retorisk excess. För att inte bli den som det pratas om.

Ytterligare en yttring är den fantastiska viljan för angiveri. Att kunna visa inför gruppen att man är lojal och att kunna hänga ut någon meningsmotståndare. Helst som den sanne demokraten Kawa Zolfagary anbefaller, angiveri till vederbörandes arbetsgivare. Detta har tydligen blivit en populär metod i avsikten att få tyst på meningsmotståndare.

Än en gång, är det konstigt att så många önskar behålla anonymiteten vid debatter? Jag känner många som inte ens vågar sig in i debatten på grund av risken för mobbing.

Därför skall alla dessa människor hyllas som öppet och övertygande vågar debattera sina åsikter. Som exempel Annelie Sjöberg, men även Susanna Pettersson, Susanna Varis , Ann-Mari Maukonen, med flera öppna identiteter plus en mängd andra kvinnor som vill behålla sin anonymitet.

Och vi skall visa vår avsky mot dessa ryggradslösa kryp i politiska partier, på kulturredaktionerna och i privata sammanhang som väljer att se bort och undvika lägga märke till vad som händer, två sina händer och påstå att det är någon annan och i full bekvämlighet åse hur yttrandefriheten inskränks för vissa utan att själv vare sig motverka eller delta.

Single Post Navigation

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →