snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “juni, 2014”

Vilken grupp tillhör du? – Om identitetspolitik.

Jag läser på tidningarnas debatt och ledarsidor att Sverige borde öppna gränsen för HBTQ-personer från Ryssland. Tanken är helt förståelig eftersom denna grupp människor förföljs av myndigheterna och mobbas i det ryska samhället för sin sexuella läggnings skull. Eller endast för avvikande genus. Det är hemskt av det ryska samhället som skall vara ett sekulärt och modernt samhälle. Förföljelse av gruppen förväntar vi ju oss enbart skall drivas av totalitära regimer i religiöst dogmatiska länder.

Man kan konstatera att de kristna lärde vill satsa på omvändelse och bön för dem som inte ingår i den heterosexuella gruppen alltmedan de lärde imamerna, många i alla fall och kanske de flesta, inom islam inte har de problemen. De ger hellre ett väldigt kallsinnigt uttryck för att avvikande sexualitet eller genustillhörighet inte existerar inom den muslimska tron och därför inte är något att ta hänsyn till.

De feministiska teoretikerna ligger därför närmare de kristna prelaterna i sina uttryck för tolerans eftersom de förra propagerar för att man kan lära sig bli homosexuell i paritet med de senares försök att visa folk hur man reverserar denna sexualitet. (”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” av Mian Lodalen och Matilda Tudor,)

Detta var inte alls vad mitt inlägg skulle handla om men eftersom jag växlat in på detta spår så fortsätter jag innan jag kommit på rätt igen.

De båda nämnda författarna förfasas nämligen över att heteronormativiteten är det som samhället uppmuntrar. Det är det normala! Ja tänka sig, det är normen för att så gör de flesta om än inte riktigt alla. (Cosi fan tutte!) Hade primaten människan haft en annan ordning för reproduktion så hade kanske denna i så fall varit norm. Våra gener, i sin iver att kopiera sig själva, utnyttjar den väg som visat sig vara mest framgångsrik för arten.  Det är förmodligen inte att beslut som tagits vid lägerelden av de gamle i stammen, patriarkerna, utan ett självständigt val av generna. Eftersom andra vägar testats samtidigt, men inte varit lika framgångsrika, så har den heterosexuella fortplantningen framgångsrikt blivit människor bland andra primater, däggdjur och ryggradsdjur och mollusker. Bland de andra vägarna har framgången lett till amöbor och virus till exempel. På något sätt skall vi vara tacksamma för denna utveckling det som blivit avskyvärd norm.

Om man vill ha ett ifrågasättande av den norm som hittills fått människan att befolka jorden, då måste man sjösätta en ny norm för reproduktion. Är det så man tänkt när man yrkar på fri inseminering. Här kan man ta vara på Solanas idé samtidigt som släktet lever vidare utan den komplikation som män utgör. Plötsligt förstår jag ivern hos vissa män att vara mer feministiska än kvinnorna!

För dem som inte uppfattade ironin ovan finns möjlighet att läsa om det tills ironin går in!

Men, det finns fortfarande homosexualitet kvar i våra gener. För det är väl genetiskt och inte en social konstruktion? Det senare leder ju ofelbart till slutsatsen att bedjande kristna präster och islamska imamer har rätt!

Är det genetiskt, så finns det en mening med det som inte har med reproduktion att göra. Men, man kan, utan ironi, undra vilken?

Tillbaka till öppna gränser för HBTQ-personer som flyr repressionen i Ryssland. Absolut, öppna gränserna det vore en god gärning som jag stöder.

Men nu kommer det som jag egentligen tänkte skriva om. Inom gruppen HBTQ-personer, är alla lika där? Finns där inga kvinnomisshandlare, lurendrejare, pedofiler, mördare, rasister eller annat tråkigt. Finns där inte några som tillhör den mest avskydda gruppen av alla, vita medelålders män? Vad garanterar att det vid helt vidöppna gränser inte kommer in några som vi får problem med. Inget naturligtvis, men så länge det inte är slackarna på Södermalm som får det i rabatten så är det ju ingen fara. Höjda skatter och andras arbete löser situationen. (Södermalm utgör här ett talesätt.)

Garantin heter så klart identitetspolitik. Gruppidentiteten är så mycket viktigare än din individuella karaktär och prestation så det spelar ingen som helst roll hur du bär dig åt. Någon avgör (på Södermalm?) om din grupp är underordnad eller överordnad sedan blir överseendet med mord, pedofili, hustrumisshandel, stening etcetera av helt underordnad betydelse.

På så sätt kan HBTQ-personer enbart vara goda och i allt förlåtna.

På samma sätt är de som flyr från vedervärdigheter i krigszoner alla goda skyddsvärda människor. Skulle det slinka in någon jihadist av rehabiliteringsskäl eller av rekryteringsskäl så lovar vi att blunda för det. Inte ens tanken att flyktingar från en krigszon kan komma från samtliga stridande fraktioner kommer någonsin att tänkas. Att människor som flyr från terror och tortyr kan tänkas konfronteras av just förövarna i det land de flytt till kan aldrig bli en tanke inne på lattefiket  på Södermalm (metaforiskt återigen!) och alla som som tänker så bör noga tänka över sina privilegier. Förmodligen vita cis-män eller av patriarkatet förvända kvinnor.

Någon måste påstå det sanslösa och befängda

och

någon stackars enfaldig stackare vara villig att tro på det för att det skall funka!

Det är gycklarnas marknad och de som borde inse det, jamsar bara med!

Vem vill bli entreprenör – någon?

Jag läser en intressant artikel i dagens Sydsvenska. Den behandlar entreprenörskap och refererar en debatt mellan ett antal framgångsrika entreprenörer och några av tidningens ekonomijournalister. Mycket bra och intressant.

Jag skall nu i all ödmjuk förnumstighet utveckla mina tankar om entreprenörskap.

Det som förbryllar i debatten är att frågan ”Varför blir man entreprenör” ställs. Det är som om det finns kurser att gå eller statliga bidrag att söka för just det, att bli entreprenör. Som om någon på hög politisk nivå sade, nu behöver vi skapa entreprenörer som kan utveckla vårt samhälle. En parallell finns i tron att man kan skapa innovatörer genom politiska beslut. Båda mycket naiva tankar.

De som drivs till att utvecklas som entreprenörer har det förmodligen synligt i sig redan i barnaåren. Det är viljan att göra något för att omsätta en tjänst till ett värde för någon som vill betala. Att bli rik är inte det drivande målet, då skulle de ha sysslat med poker istället. Nä, just att omsätta en tjänst till ett värde. Tjänsten kan vara att förmedla och sälja en produkt men kan också vara helt immateriell.

Detta driv, lär man sig inte. Finns det inte från början så kan man inte lära in det.

Lite hårdraget kan man säga att entreprenörskurserna, utbildning i entreprenörskap, har lika många entreprenörer vid avslutningen som det fanns vid starten. Förmodligen bara en. Den som höll kursen!

Jag har lyssnat till entreprenörer berätta hur de startade sitt företag, hur många misslyckande de tagit sig igenom och hur det slutligen sett ut som om de glidit på den så kallade räkmackan. Jag har jobbat nära entreprenörer, haft nära vänner som varit entreprenörer samt själv gjort försök till entreprenöriella ansatser.

Det jag vet krävs är: En insats som aldrig tar paus, ingenting får skjutas upp, ingenting får komma före, utan bara jobb, jobb, jobb! Motgångar och medgångar behandlas lika, arbetsinsatsen tilltar.

De jag kommer på nu vars berättelser finns i minnet, båda som sommarpratare, är Anders Wall och Ingvar Kamprad. Båda sprungna från enkla förhållanden. Alla blir inte lika lyckade som de, men att lyckas behöver inte betyda att man är med på Forbes lista över rika eller att man umgås med majestäter. Det räcker att man kan ge sig själv och sina nära en trygg  tillvaro. Men det innebär också att de som utgör nära familj får vara utan en när jobbet kallar. Uppoffringar och jobb, jobb, jobb. Inte alltid en självklarhet att omgivningen gillar läget lika mycket som entreprenören.

Så, konklusionen: Nej, staten och politikerna kan inte skapa entreprenörer, de finns redan. De kan däremot, med krånglig byråkrati och med besvärliga låneregler strypa de entreprenörskap som är i vardande. Avskräckande är de exempel som vi sett i den socialistiska och totalitära världen! Sovjetunionens planhushållning blev en spik i kistan för ekonomin. I Kina har man sett vad som krävs och släppt entreprenörerna lösa med resultat att ekonomin blomstrar och alla har fått det bättre.

Att vissa fått det så enormt mycket bättre än andra är en nagel i ögat på de troende socialisterna. Detta utan att reflektera en sekund på att ALLA fått det bättre. De rika skall också ha mat, kläder och bostad.

Detta utgör problemet med statens inblandning, höga skatter, brist på investingsvilligt kapital, och byråkrati i kombination med ett rättvisetänk där ingen får ha det bättre än andra. Här kan vi se den verkliga hämskon.

Därför manar jag, låt entreprenörerna tjäna pengar, låt folk bli rika, se till så att pizzabagaren eller fönsterputsaren kan expandera i verksamheten och kanske förädla och utveckla mot annat. Släpp entreprenörerna lösa! Låt dessa genier försöka med sina idéer, acceptera misslyckanden och omstarter.

Och när jag nu är inne på det, låt de som kommer hit som invandrare genast få en chans att utveckla en verksamhet utan krångel!

 

 

När åsikter blev fakta – Postmodernism for dummies #5.

Åsikter är inte fakta. Fakta låter sig inte påverkas av åsikter!                                                                                                                                                                                                                                                                         Ricky Gervais

Sanning i form av fakta är något som de flesta av oss lärt oss vara försiktiga med. Det finns en objektiv sanning även om den inte framstår som självklar alltid. De händelser som hänt historiskt, har hänt även om eftervärldens tolkning varierar utifrån egoistiska eller möjligen altruistiska skäl. Det senare mera som förment ställningstagande i godhetens namn som ofta kan iakttas på den röda halvan av spelplanen.

Jag skall ge er ett exempel på vad jag menar:

2012 blev Mohammed Merah dödad i Toulouse av polis efter att själv ha dödat tre soldater, tre judiska skolflickor samt en rabbin. Göran Greider vid Dalademokraten uppmärksammade händelsen genom att skriva en hyllning  till förövaren och ge legitimitet åt dåden. Så här skulle den rätta vedergällningen se ut minsann om man deltog i kampen för godhet och rättvisa!

Eller hur?

Nä, så var det inte alls. Göran Greider skrev en dikt som handlade om morden och förövaren men i avsikt att lägga en förklarande om än inte ursäktande aspekt på dåden. Befängt, visserligen, och med en släng av rasism i form av antisemitism.

Men inte som jag beskrev ovan. Problemet är att jag i postmodern anda har skapat en sanning, ett fakta som är oantastligt och inte kan ifrågasättas. Anomalin från vad några stycken av oss anser vara anständighetskrav är uppenbar. Men tyvärr är metoden ett uppskattat verktyg av ledande företrädare för fakulteter vid våra lärosäten och andra till postmodern-filosofi-försvurna anhängare. Exemplen är många och finns bland radikalfeminister, genusvetare, journalister och debattörer.

Det finns enligt dessa humanistiska stollar inga vetenskapliga teorier som är värda att ta tillvara eftersom alla har sin egen sanning att förhålla sig till. Denna utomordentligt farligt obegåvade tanke ligger till grund för svenskt utbildningssystem och resultatet kan ju diskuteras.

Här delas, åtminstone terminologiskt, vetenskapen upp i humaniora och i naturvetenskap. Ordet teori har olika betydelser och anger i naturvetenskapen en eller flera prövade och upprepat testade bevis, vars sanning inte bestrids utan kan byggas ut via nya tester och försök. En teori ligger till grund för fortsatta vetenskapliga landvinningar. Exempelvis Newtons Principia, Darwin och evolutionsteorin, Einstein och relativitetsteorin.

I humaniora förstås teori som en idé som sedan läggs som grund för en ideologisk tanke. Idén om patriarkatet, våldtäktskulturen, maskulina strukturer etcetera kan illustrera exemplet. Dessa teorier kommer att förkastas och ersättas av andra teorier i framtiden. Till skillnad alltså från de naturvetenskapliga teorierna som inte ändras eller omdefinieras utan utvecklas och byggs på.

För att förstå bättre borde alla se dokumentären på SVT hur man för trettiosju år sedan utförde så kallade trajectories (banberäkningar), för de båda Voyagersonderna som med hjälp av Newtons lagar bokstavligen ämnades slungas ut i interstellära banor. Med hjälp av Newton beräknades planeternas läge ut, de planeter alltså som sonderna skulle dra nytta av vid katapulteringen. Detta var exakt newtonsk matematik och fungerade till 100 procent. Läget av planeterna skulle inträffa så att sonderna var tvungna att skickas iväg 1977. Sedan dröjer det nämligen 127 år till nästa gång en möjlighet inträffar. Fortfarande efter så många år ligger sonderna i bana som beräknat och sänder hem data till kontrollen på jorden ifrån sina platser i yttre solsystemet.

Jag har lagt märke till skribenter, professionella debattörer, som avfärdar alla med sitt postmoderna dravel. Exempelvis, har man inte läst och förstått Kant och Foucault så kan man inte vara seriös som debattör!

Det är väl inte konstigt att naturvetare och forskare blir trötta på en sådan pompöst uppblåst attityd. Det som förundrar mig mest är att en del humanister inte vill förstå att det är naturvetenskapen som håller dem varma, mätta och torra. Inte filosofin. Filosofin har andra mycket starka förtjänster, men en av dem är inte föraktet mot kunskap. Där detta florerar, skall jag tillägga eftersom den dryge filosofen och kulturdebattören inte får betraktas som den generelle humanisten. Men tyvärr är hen mycket påtaglig i debatten och i media. Tacksamt emottagna av de semi-intellektuella vars stöd de inte kan vara utan men som absolut inte är ömsesidigt.

Jag har en sambo som är medlem i Svenska Naturskyddsföreningen sedan många år. Jag hade själv varit medlem om de inte haft kärnkraftsmotstånd på programmet. Naturskyddsföreningen hade under många år en vana att ge ut faktabaserade mycket underhållande och intressanta årsböcker. 1992 gav de ut en årsbok med titeln Genvägar. Den är en beskrivning av det banbrytande verk som Richard Dawkins gjorde på 1970-talet med boken The Selfish Gene. Med egna exempel tar boken upp de för arterna specifika villkoren som gör att gener strävar mot kopiering av sig själv. Kunnigt och intressant.

Richard Dawkins evolutionsbiologiska faktaböcker är fyllda av förklaringar om hur arternas egenskaper förändras och hur nya arter uppstår. The Mystery of Mysteries som Charles Darwin uttrykte det. Med matematiska modeller tar Dawkins fram en förklaring och en teori som via vissa avvikelser ändå strikt följer Darwins The Origin of Species. Matematiska modeller körda i datorer avbildar egenskapers utveckling. Dawkins är naturvetare by definition.

Senaste numret av tidskriften Sveriges Natur, Naturskyddsföreningens mycket intressanta medlemstidning, görs reklam för en bok av Göran Greider. Ja, Dalademokratens Göran Greider, han som sa att matematik är onödigt eftersom den inte går att använda. Ett djupt kunskapsförakt i postmodern anda med andra ord. Boken heter Den Solidariska Genen, en direkt travesti på titeln till Dawkins bok och enligt Greider en anspelning på översättningen av ordet selfish. Egoistisk skulle vi säga och semantiskt är väl inte solidarisk motsatsen utan det borde väl vara altruistisk. Och vet ni vad? Dawkins lägger ut ett långt resonemang varför han tror att altruism är en genetiskt framavlad egenskap som har gynnat primaten människan. Bevis går väl inte att lägga fram men hypotesen är mycket trolig eftersom människor ju bevisligen har samarbetat inbördes till framgång. Samarbete funkar inte utan altruism. Man måste ge något för att kunna få något.

Tillbaks till Greider, nu har han skrivit en bok med vetenskapligt stöd om den solidariska genen. Stödet har han fått av två psykologer/psykiatriker och en etnolog. Humanister alltså.

Jag har inte läst boken, men skall försöka lägga in den i läslistan som redan nu är alldeles för lång. Jag är övertygad att den behandlar detta intressanta ämnet på ett illuminerat sätt. Men, innan ni som läser den flummar iväg rejält, läs först Dawkins evolutionsbiologiska texter och gör er bedömning därefter.

Om någon redan läst Den Solidariska Genen av Göran Greider så vore jag tacksam för en liten recension. Faktum är att det mest känns som en postmodern åsiktsbok än ett vetenskapligt verk i populärversion. Men vi dömer efter läsning!

Ur Alan Sokals bok Beyond the Hoax tänker jag gör att lösryckt citat som påvisar den naturvetenskapliga egenskapen att alltid se till påvisbara fakta och inte hitta på stödteorier från tomma intet som osynliga strukturer för att få teorierna att gå ihop.

Min översättning, texten är Sokals fotnot 37.

Astronomer, exempelvis med början av Le Verrier 1859, observerade att Merkurius omlopp skiljer sig lite, lite från det omlopp som förutsägs av den Newtonska mekaniken. Avvikelsen motsvarar en precession (vingling)  vid den periheliska punkten, alltså den punkt då Merkurius är närmast solen, ungefär 43 bågsekunder per sekel. (Detta är en otroligt liten vinkel om vi kommer ihåg att en bågsekund är 1/3600-del av en grad som i sin tur är 1/360-del av en hel cirkel.) Olika försök utfördes för att förklara det  avvikande beteendet inom det sammanhang som den Newtonska mekaniken utgör. Till exempel försökte man förklara genom att lägga till en ännu oupptäckt planet intra-Merkurius. (Självklart eftersom detta varit givande i fallet med Neptunus.) Man misslyckades emellertid att hitta denna planet. Avvikelsen blev slutligen förklarad genom att man 1915 använde Einsteins generella relativitetsteori. Se Roseveare (1982) för en utförligare beskrivning.”

That´s all for the dime, people.

Vi hörs!

 

 

 

 

 

 

När argumenten tryter.

I bland och på gott humör, vill jag intala mig själv att de goda krafter som tilsammans ifrågasätter radikalfeminismens värsta idéer, att deras skara utökas. Jag råkar känna en del av dem och gruppen består av män och kvinnor, akademiker och hantverkare, bland de förra finns en del med stort antal poäng i genusvetenskap. Det finns före detta feminister som har fått nog. Det finns en övervägande del som ansluter sig till vänsteridéer, många är liberaler och inte någon gång har jag sett folk som förfäktar sverigedemokratiska idéer.

Det ingår inte i den radikalfeministiska agendan att lyssna på, än mindre ta åt sig, kritik och ifrågasättande från denna grupp. I stället agerar man med aggression eller arrogans och vill gärna ha det till att de som ifrågasätter skall betraktas som okunniga och ges epitet som rasist eller kvinnohatare. På så sätt kan man avfärda allt som inte stämmer med den egna övertygelsen.

För en tid sedan sändes i radions P1 ett program, Debatt, som handlade om jämställdhet och leddes av den, i mångas ögon, öppet ställningstagande, Alexandra Pascalidou. I debatten ingick som enda representant för någon form av feminismkritik, den mycket påläste och kunnige Erik Wedin. I sammanhanget hade regeringens utredare Svend Dahl publicerat Jämställdhetsutredningen. I debatten, på en direkt i tonläget nedsättande fråga från Ebba Witt Brattström, om han hade läst utredningen svarar Erik ja. Jag undrar vad svaret blivit om Witt Brattström fått samma fråga?

Arrogansen kan man inte ta miste på, den yttersta radikalfeminismen får inte ifrågasättas. Den inställningen är tyvärr företrädd av dem som borde ha en granskande uppgift i samhället. Hyllningskörerna är ändlösa på kultursidorna och man kan ta till vilken lögn som helst för att leda i bevis denna feminism och dess för mänskligheten benefika påverkan. Den kritik som yttras är oftast på ledarsidorna men i stort sett ALDRIG från en storstadsbaserad redaktion. I synnerhet inte från en redaktion vars medlemmar  har boställe runt Södermalm, denna av hegemoni överfylllda kulturö i Stockholm.

Ni som så patetiskt bestrider riktigheten i påståendet kan väl vara snälla och ge exempel på åtminstone en antydan om den diversifierade miljö på Södermalm och vars uttryck kan ses i media. Stadsdelens namn kan för övrigt metaforiskt användas för åsikter som existerar i något slags kollegial rundgång.

Radikalfeminismens idéer upprätthålls av en elit på genusfakulteterna vars forskning kan menas bygga på postmoderna teorier, av många också benämnd som rappakalja. Det krävs en sekteristisk inställning vars totalitärt demagogiska lära inte på något sätt får varken debatteras eller ifrågasättas. Förutom dessa, de högsta lärde, vars existens bygger på att rappakaljan inte ifrågasätts, finns det ett avantgarde som ställer upp med bloggar och Twitterkonton. När dessa förtrupper använder sig av mobbing, förakt, lögn eller bara ren misandri så försvaras de av de högste lärde med näbbar och klor. Detta försvar gäller även  när man skruvar upp skrämseltaktiken och argumenterar för vem eller vad som måste omformas i samhället. Detta passar in i den totaltära tanken som existerar i vissa fakulteter på våra lärosäten. Begåvningen och seriösiteten i den avantgardistiska miljön kan bedömmas utifrån de argument som oftast gäller vid ifrågasättandet av feminismen. Förutom att blockera bort det obehagliga på nätet så har man ”läs på”, ”skaffa dig en analys” och ”googla patriarkatet” som argument. Är det någon mer än jag som då anar att det egentligen inte finns något argument? Åtminstone inget som de här avantgardisterna kan komma på. Argumentet borde ju vara – så är det för att det vet vi, det har de högste lärde berättat för oss! Helt igenom en dogmatisk, sekteristisk trosuppfattning.

Med okunnighet (hos andra!) kan man komma långt. Men enligt postmodernistisk teori, (där okunnighet skulle var frihet från alla tankar, det vill säga ett vegetativt tillstånd) helt försvarbart.

Jag kommer snart till anledningen av detta inläggs tillkomst. Men först lite mer av lösa tankar. Jag ser det som upppenbart att feminismen försöker inordna människor i två olika kategorier, en så kallad dikotomi. De accepterade och de oacceptabla. Alla totalitära ideologier har haft detta som klar målsättning. Genom att skrämma skitarna ur aningslösa medborgare, påhitt och lögner, skall alla vilja vara i den accepterade gruppen. Skrämsel förklädd till upplysning är metoden. Aningslösa ungdomar och opportunister inom kultureliten är medlet. Och makt över alla är målet! Därför denna förfärande skräck inför varje form av hot på den ideologiska vägen. Man tänker inte vinna med övertygande argumentation utan med uteslutning ur gemenskapen.

På Umeå universitet och på Södertörns högskola finns det forskare och vetenskapsfolk vars reaktion på kritik visar att kritiken är befogad. Ur vetenskaplig synpunkt är detta förhoppningsvis en brist som uppdagas och rättas till någon gång när opportunismen inte längre belönas. Med kränktheten likt den som nyss blivit påkommen med att skita i grannens brevlåda går man till angrepp på kritikerna. I vetenskapens namn alltså med en inställning som gränsar till dårskap. Vi kan för vi vet och vi behöver inte tala om för någon hur vi vet! Men det gäller strukturer. Strukturer som inte alla kan se men som jämförelse kan man säga att Jesus är Herrens enfödde son och tror man obetingat på detta så faller allt annat på plats också. Liknelsen kan utsträckas till att båda trosinriktningarna har gett mycket god ekonomisk avkastning till en del utövare genom tiderna.

Och nu äntligen till anledningen av inlägget.

Igår läste jag en artikel av bloggaren Toklandet som gjorde mig riktigt upprörd!

Toklandet skriver med humor och använder ofta citat från Twitter eller facebook. Alltså uttalande som är genuina och gjorda av olika debattörer. Ibland lägger han in citat av sig själv. De som inte på något sätt är offentliga personer brukar han maska, det vill säga, anonymisera.

Nu har representanter för Umeå universitet citerats och en av dessa låter sin arrogans och ignorans bli övertydlig med att uttala sig om de rasistiska och antifeministiska bloggarna som skall avfärdas. Rasistiska? Hur får hon ihop detta med andra epitet, som jämställdistiska? Jo genom att göra en helt igenom oärlig och lögnaktig utsaga för att demonisera dem som ses som motståndare. Varje vettig person borde just här ställa sig frågan – hur bedriver hon forskning egentligen?

Men för människor som aldrig hör talas om Orwell, eller känner till Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot, eller för den delen vet hur fascismen och nazismen spreds via avhumanisering och skräckpropaganda. Ja för dessa är ju detta allright, bara man är på rätta sidan.

Och fåren de bräker.

Och opportunisterna spelar med.

Och jag säger, Toklandet och alla ni som kallar er jämställdistbloggare, kvinnor och män, fortsätt, sprid ert budskap! Det finns mycket kunskap och empati i detta gäng och där existerar ingen egoistisk opportunism!

Jag har läst det mesta från många av er och kan säga framfrallt:

Här existerar INGEN rasism!!!!

Till Toklandets eminenta blogg kommer man via http://toklandet.wordpress.com

 

Fienden är identifierad, upp till kamp och förgör hen!

I Malmö öppnar i morgon ett forum för feminism på mässområdet. Ett  gott initiativ kan tyckas. Åtskilligt står på programmet, bland annat föreläsningar och seminarier. Här kommer inte att bli någon diskussion, allt är klart redan, nu skall slutsatserna verifieras och få sina hallelujor. Den förment enade forskningen kommer att visa sin styrka.

Här kommer det att bli plats för entreprenörer som under ”forskningens” täckmantel säljer in sina koncept. En av dem är den amerikanske filosofen Jackson Katz vars förberedande rappakalja kunde läsas i gårdagens Sydsvenskan.

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/mannen-har-nyckelrollen-om-vald-mot-kvinnor-ska-kunna-bekampas/ (mina länkar fungerar inte i mobilversionen så klipp och klistra tills jag ordnat till det)

Nu undrar jag, när man läser om de fruktansvärda övergrepp som sker mot kvinnor som exempelvis nu senast i Indien, hur skall man reagera då. Jo, en normal man som har haft uppväxten full av manliga förebilder. Fäder, storebröder och män i omgivningen som visat hur man skall bete sig, maskulinitet när den är som bäst alltså. En sådan man skulle reagera med största avsky. Kanske skulle denna man krama och omfamna sina hustrur och döttrar i förvissningen att det aldrig kommer hända dem om bara denne man är kvar och i närheten. Eller hur? Jag förenklar genom att beskriva den traditionelle heteromannen i lika traditionellt parförhållande. Självklart är jag medveten om att män i andra relationer skulle reagera på samma sätt.

Borde, vill säga. Sanningen är emellertid att detta är fel, vi blir tillsagda att i stället känna skuld som om det var vi som utförde dådet. Det är du och jag som skall åtgärda oss själva och komma till insikten att vi måste förändra vårt beteende. Vi som inte har detta beteende alls och förmodligen inte känner någon som har det. Vi som överhuvudtaget aldrig någonsin kommer i kontakt med personer som har ett sådant beteende.

Jag skulle vilja beteckna dessa kritiker av maskulinitet och mansnormer , de som problematiserar inom ämnet med direkt ovetenskaplige metoder, som domedagsprofeter. De samlar proselyter och klerikalt verkande predikare vars hela världsbild bekräftas av en ”enad forskning”. Bilden av män, manlighet eller maskulinitet är boven till allt ont som kan drabba dem. Till och med egna misslyckanden skylls på detta, eller som man lärt sig säga, på patriarkala strukturer.

Diskussionen gäller inte rätten till lika lön (för lika arbete) eller insatser och ansvar på det privata planet. Diskussionen har kommit mycket, mycket längre än så. Se bara alla dessa opportunistiska entreprenörer som med stöd av populistiska politiker som tillsammans utger sig vara ledarna som skall leda massorna inför det patriarkala hotet. Ett hot som är nogsamt planterat hos delar av allmänheten.

Någon har myntat begreppet ”det feminism-industriella komplexet” och det är precis vad det är. Någon täjnar pengar på tingens ordning, därför kommer tingens ordning att bestå!

Läs väldigt bra om den goda manligheten i kommentarsfältet på http://genusdebatten.se/en-studie-i-hur-man-forsoker-vrida-en-debatt-politiskt-korrekt

 

Remember, be careful out there!

Detta inlägg har blivit till efter att ha läst Jesper Sandströms artikel i Nyheter24 för några dagar sedan.

Ni kanske kommer ihåg meningen i rubriken. Den yttrades av vaktbefälet efter genomgång och tilldelning av dagens uppgifter. Det är ur den amerikanska polisserien Hill Street Blues och var en omtänksam uppmaning. Alla är inte snälla därute även om flertalet är det.

Vad är det som gör att poliser bör vara försiktiga out there? Jo för att dessa rör sig i miljöer som är stökiga och där de inte alltid är välkomna. Mer om detta senare.

Jag var i slutet på 1960-talet i den fantastiska staden New Orleans i Louisiana USA. En bekant till mig, en kollega, fick tillfälle att besöka Vieux Carré och Preservation Hall liksom jag gjort vid flera tillfällen både före och efter. När han begav sig in till nöjeskvarteren blev han varnad att inte ha så mycket synliga sedlar på sig. Men han tyckte det var coolt att kunna ta upp en rulle dollarsedlar ur fickan, dra ett par sedlar ur rullen och betala på klubbar och barer. Sådant skapar popularitet och imponerar säkert på några. Så var nog den naiva tanken.

Han blev av med allt och nästan livet med. Han fick tillbringa lång tid på sjukhusets intensivavdelning enbart för att under en kort stund få imponera med sitt ego.

Hur dum får man vara? Nåväl, det var vi som var dumma som inte skrämde honom ordentligt så hans attityd förändrades. Men inte någonsin ansågs det vara hans fel, det han blev utsatt för, men han kanske hade kunnat ”be more careful out there” lite mera.

Inte heller fanns det någon anledning att skylla någon annan än gärningsmännen för dådet. Ingen vet vem det var, men det är inte så svårt att förstå att inga andra än de som utförde gärningen har skuld, i vart fall inte offret.

Jag kände under 1980-talet en kollega som bodde i Rio de Janeiro. På denna tid var staden extremt laglös och kriminella hade ett hårt grepp om dess invånare. Hans sätt att undvika bli rånad var att tydligt visa att han inte hade något på sig. Ingen klocka ingen plånbok, bara byxor, tröja och tofflor.

Denna typ av exempel kan jag ge er hur många som helst. Det gäller människor som värderar riskerna med att interagera med människor man inte vet något om.

Blir risken eller hoten så stora så att de med skräck lamslår en aldrig så liten andel medborgares livsrum, då dröjer det inte länge innan någon politiker börja lova hårdare tag. För röstfiske. Fast alla vet att detta inte är den rätta metoden att skapa trygghet. Troligen ökar alienationen, utanförskapet och diskrimineringen. Men vad bryr sig en politiker som vunnit sitt mandat på dessa premisser?

Metoden kan skalas upp, så att hoten målas upp som svårt skadliga för vanliga människor. Det gäller att isolera hotet, ursprunget till alla stölder, rån och våldtäkter. Bedrägerier och till och med ritualmord av spädbarn kan tas till för att rikta avskyn mot en grupp människor.

När hotet har målats upp och blir verklighet för folk, ingen har bivit utsatt ingen känner någon som blivit utsatt men alla vet hur det är. Historierna blir otaliga och detaljerade. Då träder kadrerna fram, de som har ambitionen att skapa makt åt sig själv, de med drömmen att kunna leda massorna i hysterisk blindo, de som med kraftfullhet kan lova trygghet om bara folk ansluter sig till dem. Då skall fienden pacificeras och oskadliggöras. Tryggheten skall härska. Men till priset av övervakning, åsiktsregistrering och repression.

Detta hände i Ryssland, där fienden var burgoisien, kapitalister, kulaker och antirevolutionärer. I Tyskland där hoten kom från Untermenschen, kommunister och judar. I Spanien hotades monarkin och kyrkan av kommunister och republikaner.

I dagens Sverige finns det flera aktörer som profiterar på folks rädsla. Man konstruerar hot, kreerar rädsla och framställer sig själv som lösningen och frambärare av trygghet. Tryggheten ses som anihilering av problemet. Viss retorik går ordagrant ut på just detta. Det stora retoriska greppet är att skylla allt som kan gå galet eller har gått galet på just problemgruppen. Som på judarna i 1930-talets Tyskland ungefär.

Om man har en klart avskiljbar grupp som invandrare eller muslimer exempelvis, så kan man lägga all skuld för andras tillkortakommande på dessa. Varför fungerar inte äldreomsorgen? Jo, för att…. Och så vidare.

Man kan även hitta på egna svårt definierbara grupper som rasister, fascister eller kapitalister. Det går inte att särskilja dessa individer från andra individer genom etnicitet, kön eller religion, vilket är suveränt. Epiteten kan användas helt fritt mot någon man inte gillar. Konstigt nog passar alla epitet in på vita, europeiska män som alla dessutom anses vara kränkta, detta helt obefogat förstås.

Jimmie Åkesson står därför som garant för tryggheten åt dem som anser hotet kommer från muslimer och invandring. Jonas Sjöstedt är en annan trygghetsgarant.

Den mest övertygande trygghetsgaranten är den lysande politikern, demagogen och magikern Gudrun Schyman. Det hot som hon målar upp är helt outstanding och kan inte jämföras med någon av de andras rop på vargen. Hon lyckas att dela upp befolkningen i två halvor vars intressen är påhittat helt motstridiga. Retoriken går ut på att allt ont som händer har ursprung i strukturer i maskulinitet, manlighet eller patriarkat. Till och med kvinnor som utövar våld eller kriminalitet är resultat av sådana strukturer och utan egen skuld. Och detta får hon folk att tro!

Jag har i tidigare inlägg berört den hänsynslösa skrämseltaktiken som skall få den kvinnliga delen av populasen att vilja ha sin egen Führer som de blint ger sin lojalitet.

Vem är mest av allt. Ja, Schymans lilla svans består av åtminstone tre delar. (Fem beskrivs här.) En del består av en postmodernistisk elit delvis inom akademin och vars hela tillvaro är beroende av att hypotesen om de patriarkala strukturerna är sann. Detta kan märkas på de sanslösa utfall som vi kan se mot kritiker av den sanna tron från representanter för exempelvis Södertörns Högskola. Ylva Habel är en som vet exakt hur man diskuterar med folk som inte delar hennes åsikter, från Toklandet. En annan grupp är de mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som brinner för denna kampen, att få underordna männen i någon form av hämndaktion för inbillade övergrepp.  Att det finns manliga övergrepp riktade mot kvinnor finns det ingen som förnekar men tolkningen om vad som är övergrepp blir ibland absurd.

En tredje grupp är den sanslöst ryggradslösa grupp män som helt ogenerat profiterar på skräcken och säljer media och undervisningsmaterial i kampen. De har dessutom den obehagliga och helt verklighetsfrånvända attityden att ta sig friheten att tillrättavisa och skuldbelägga alla andra män för något som dessa självklart tar avstånd ifrån utan att vara opportunistiska feminister.

Sedan finns det de som kallar sig feminister för att de anser att jämställdhet är viktigt och förväxlar feminism med jämställdhet. Men dessa idealister återfinns knappast i F! för där har man helt andra ambitioner!

Läs också här och här.

Jussi Lundell skriver skarpt i ämnet.

Läs även Ninnis välskrivna och underbara inlägg om feminism!

 

Post Navigation