snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “december, 2014”

Alla får komma till tals – eller?

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg på min FaceBooksida med anledning av en artikel i Sydsvenskan. Artikeln hade forskarstöd från Södertörns högskola, tror jag det var. En institution som i postmodernistiskt nit kan tillhandhålla sådant stöd för vilken godkänd åsikt som helst verkar det som. Länk till artikel och min FaceBookartikel finns nedan efter följande inledning.

När jag idag hör Tomas Tengby leda ingringarprogrammet RingP1 och hur han med harm i rösten meddelar en dam hans egen uppfattning om åsiktsfrihet och vad man får lov att säga. Tomas Tengby framstår för mig som en av de bästa programledarna för RingP1. Han låter åsikter komma till tals utan att rätta eller diskvalificera. Detta till skillnad från de båda självgoda programledarna Täppas Fogelberg och Alexandra Pascalidou. Den förre använder programmet för att tydliggöra sina egna åsikter och den senare nyttjar det för att visa sin avsky för åsikter hon anser fel!

Idag blev tydligen Tomas Tengby, då som representant för Sverige i allmänhet och journalistkåren i synnerhet, påhoppad av någon som har mage påstå att personer i bekantskapskretsen uttrycker vånda över att säga vad de tycker. På ett obehagligt sätt ville han tvinga inringaren att exemplifiera.

Tomas Tengby, vilken bubbla lever du i egentligen? Jag brukar använda metaforerna ”lattebaren” och ”Södermalmskt” för att åskådliggöra åsiktslikriktningen i svensk politik och huvudstadsmedia. SR är visserligen i det Sverige som kallas Stockholm, det vill säga, hela Sverige, men du Tomas Tengby är ju i Göteborg. Finns det en filial där månde? Är lattebaren inte bara en metafor utan gravallvarligt verkligt?

Jag har att stort antal bekanta som gör sin röst hörd i olika frågor på Twitter, i bloggar och på Facebook. De flesta av dessa ifrågasätter den radikalfeminism som odlas i svensk media och ingen av dem är sverigedemokrat!

Ett antal, majoriteten av dessa har önskemål om att vara anonyma eftersom de tycker de utsätter sina familjer, barn och släktingar för onödig risk om de agerar öppet. De vet också att det finns sammanslutningar som gärna meddelar arbetsgivare anonymt om hur deras verksamhet kan påverkas om de inte säger upp vederbörande! Och, det mest avskyvärda, det finns arbetsgivare som inte lojalt vågar ta upp och försvara påhoppade anställda. Vidrigt!

Vi har några kända exempel. Richard Herrey, Marcus Birro och Ivar Arpi har alla tillkännagivits som persona non grata. Och du som eventuellt tror att detta bara är enskilda tokstollar på Twitter som dammar på får tänka om. Det är skribenter på de stora drakarna som håller i yxan och leder drevet.

Andra som inte tänker i mittfåran och som får dåligt utrymme på grund av detta är professorn i statsvetenskap Bo Rothstein och nationalekonomen Tino Sanandaji.

För att inte tala om mobbarnas favoritoffer Pär Ström och Pelle Billing.

Men du Tomas Tengby verkar förargas över att få din värld perforerad av sanningar.

Inlägget på FaceBook (aningen redigerat med länken till artikeln):

Quote

På något sätt känns det som artikeln i Sydsvenskan kommit direkt ur munnen på Bagdad Bob. Det finns en oro bland publicister och journalister att opinionsläge eller sanningar skulle emanera ur sociala medier på internet i stället så som det alltid varit ur dagstidningsjournalistiken och de anrika lärosätena. Man tar till vetenskapliga undersökningar som bevis för att åsikterna på Twitter och Facebook verkligen inte representerar ”alla”.
Nä det är klart, men vem är ”alla”? Vem anser vetenskapen är mest betrodda att representera ”alla”? Vad tror sydsvenskan? Är det den handfull av journalister vid redaktionens kaffebord som är de rätta representanterna, eller insändarsidornas redaktörer som har makten att göra urvalet ”alla”? Eller möjligen lattebarens besökare som sett stentavlornas* sanningar och kan beskriva dessa i en av vaga fakta understödd krönika i kvällspressen. Är det månde journalisten som tyckte det var underligt att inte F! kom in i riksdagen eftersom ”alla” hen kände röstade på dem?
Vem tycker ni på Sydsvenskans redaktion eller på Södertörns högskola representerar en opinion? Är det den som anges av ett flertal eller är det den som anges av de få som anser sig ha rätt uppfattning om den?


Borde det inte vara lättare att tolka en opinion där den uttrycks av en mångfald av röster och tolkas av en mångfald av mottagare eller är det den som uttrycks av ett jämförelsevis litet antal personer i ett elitistiskt kotteri?


Journalisten(sic!) Robert Aschberg skriver inte på Twitter eftersom han anser det vara forum för amatörer. I själva verket skulle han möta argument som vederlägger hans egna storflabbade uttalanden. Det skulle denna man, vars största journalistiska bedrift varit arrangerandet av lavemangtävlingar på TV, inte klara av!


Acceptera sociala medier, acceptera att det finns åsikter som spretar åt alla håll och lär er förstå att ”alla” inte finns. Inte ens i er egen trångbodda världsbild!

Unquote
Gott Nytt År
Eller hur?
*Stentavlorna, begreppet kommer ur satiren Perukklubben skriven av Pär Ström.

Ett tokparti ersätter ett annat – bra?

Väljarnas sympatier fördelades så här på de olika partierna i riksdagsvalet 2014:

V=  5,7%

S= 31%

Mp= 6,8%

C= 6,1%

Kd= 4,5%

Fp= 5,4%

M= 23,3%

SD= 12,8%

Ingen av de konventionella blocken kan få majoritet utan stöd av SD, och det kan man inte föreställa sig ska kunna hända.

Det som hände vid budgetrundan på hösten 2014 var att S+Mp lade ett förslag med stöd av V. Det vill säga av 43,1% av riksdagspartierna. Dessutom hade vi ett gemensamt förslag av Alliansen, M+C+FP+Kd och ett förslag av SD. Om var och en röstat på sitt eget förslag så hade S+Mp förslaget gått igenom och klubbats.

Men så skedde inte. SD röstade på Alliansens förslag och vips blev det en majoritet för denna. Nämligen 52,1%. Oslagbart och ovälkommet! Så kan man inte ha det!

Vad som förväntades var att Alliansen borde lägga ned sina röster så att S+Mp skulle kunna få igenom sin budget, med eller utan stöd från V.

Nu har man kommit överens, verkar det, i en ”decemberöverenskommelse” där man mellan partierna i regeringen S+Mp samt partierna i Alliansen M+C+FP+Kd bestämt att vid ett upprepat sådant tillfälle vid budgetomröstning, det näst största blocket skall lägga ned sina röster. På så sätt kan en minoritet styra och ställa i landet. Precis så som alla vill, att vara överens. Det är ju det viktigaste. Eller hur?

I denna ”decemberöverenskommelse” ingår inte V eller SD. De senare var ju dem som skulle uteslutas ur det demokratiska systemet och det är kanske bra? Men V? Var hamnar vi där?

Om inte V vill stödja en S+Mp budget, då blir ju Alliansen större än förslagets stödjare. Skall de lägga ned sina röster då? Nä säger du, det kommer inte att hända, V kommer att stödja förslaget och då lägger Alliansen ned sina röster.

Det är väl tänkbart, kanske rent av förutsägbart, att det blir så. Men det är väl knappast tänkbart att V stöder en budget om de inte själv har stor inverkan på innehållet? Vi kommer att få förslag med rent ut sagt tokiga kommunistförslag som då inte får någon motsättning från Alliansen. De skall enligt överenskommelsen lägga ned sina röster. För vad säger att V inte tar den löst slagna bollen och returnerar den med full kraft, eller slår bollen i öppet mål?

Blev det bra?

Man har alltså självsvåldigt i denna ”decemberöverenskommelse” gett ett tokparti med låg representation oproportionerligt stor makt för att utestänga ett annat, dubbelt så stort tokparti från den demokratiska scenen!

Eller är det verkligen så att oavsett hur stödet för regeringens, nu för tillfället S+Mp, ser ut så skall Alliansen lägga ned sina röster? Det vill säga, i praktiken kommer det bara att finnas ett förslag!

Det låter både praktiskt och bra, i alla fall för den late. Men demokratiskt?

Vad tycker du?

Med vänlig hälsning!

Om man skall ligga i tiden så skall naturligtvis detta inlägg handla om Björn Söder och hans uttalande. Det gör det också men du ombeds vänta med läsning av det tills du gått genom texten i sin helhet.

Jag har inte sett TV-dokumentären ”Bränn en bil – få ett jobb” som jag tror den heter. Någon kanske kan tycka att då skall jag inte heller yttra mig om den. Det skall jag inte heller.

Nämligen!

Men, det som titeln anspelar på och vi ges en uppfattning om, är att kriminalitet, allmänbrottsligt beteende, avståndstagande från vuxenvärlden och ren meningslös egendomsförstörelse är en reaktion på brister i samhället. Det kan jag hålla med om men inte så som apologeterna menar kanske.

På engelska pratar man om defy, despise and demolish. Tre ord som beskriver romantisk juvenil rebellisk attityd. Man revolterar mot samhället och makten. En bil i brand representerar kanske samhället men knappat makten. En brandbil från räddningstjänsten som kommer för att släcka bilbranden kan väl inte ens i något fall representera makten?

Ändå kan man höra röster, oftast representerande makten, som likt apologeter förklarar sig förstå bristerna och varför man revolterar. Oftast på vänsterkanten hörs dessa apologeter som vid tillfällen också själv deltar i de revolterande aktionerna. Makten revolterar alltså med glatt mod, kampsånger och saxofonspel mot sig själv.

Det behövs inget geni för att se varifrån apologeterna har sin ideella rot. Socialister, kommunister och övrigt vänsterfolk. Varför inga liberaler eller konservativa? Tänk inte på den svenska politiska partiindelningen som inte riktigt stämmer med dessa epitet, alltså liberaler och konservativa. En liberal eller konservativ ståndpunkt utgår ifrån individen och att denne har fullt ansvar för sitt handlande. De liberala vill till och med att man skall ha individuell kontroll över sina val och ansvaret som följer på detta.

Socialisterna i Sverige, alla till vänster om Socialdemokraterna tillika en stor falang inom dessa, vill ta över allt ansvar från individen. Alla val görs av staten. Man har till och med mage att kalla detta för gemensamt ansvar.

Eftersom staten tar fullt ansvar för enskilda individers val i socialisternas rike så faller det också naturligt att friheten, det egna valet, måste inskränkas. Det innebär alltså en risk att ta ansvar för enskilda individer om man inte kan ha full kontroll över den enskildes val. Enbart höga skatter och statliga monopol kan i slutändan garantera statens riskfria inblandning i enskilda individers val. Med andra ord, det riskfria samhället karakteriseras av ytterst lite valfrihet. Som boskap eller mer allegoriskt som mjölkkor.

Men, inskränkningar kommer inte plötsligt som i Kampuchea, med Khmer Rouge eller i Ryssland 1918. Nä, inskränkningarna är stegvis vidtagna mot grupper i samhället. Vetskapen om att en inskränkning berör få och inte en själv gör att oppositionen blir liten. Se bara debatten om fri gårdsförsäljning av vin (alkohol) som ju ”bara berör några få” som statsrådet sa. Det är taktiken. Om ingen opponerar, kommer det totalitära samhället att komma tidigare än någon trott.

Och detta kommer att ske med nickande huvuden på lattebaren där nya stentavlor hängs upp med sanningar som skall spridas i media.

Och vad det gäller Björn Söders uttalande om nationer, medborgarskap och annat.

Fast jag inte för en sekund håller med Björn Söder i något han säger så tänker jag, innan ni hysteriska hyenor på mediaredaktionerna tagit del av stentavlorna på lattebaren och tagit sats och givit er in i kampen att vara mest fördömande så kunde ni väl för fan först hört vad karln sa!

En ganska enkel sak. Men ni bevisar er fullständiga inkompetens på att analysera en nyhet som rör makten eftersom ni ligger skavföttes med densamma (kanske sked?). Jag kan meddela er att det finns många som insett att ni inte är de som defy, despise and demolish i de tre ordens djupa betydelse. Ni är hycklande medlöpare, bigotter och opportunister.

Med vänlig hälsning!

Att vara en i gänget, det är viktigt!

Ja, visst är det så. Det är väldigt ovanligt att människor tar ställning för eller emot något i klar motsats till sin omgivning. Det händer, men de flesta kollar noga runt sig innan de uttalar sig. Trygghet eftersträvas, och uppnås med en minimal naggning av det egna samvetet samtidigt som motståndet man möter beräknas vara noll.

Men hur stor behöver denna upplevda och framförallt förmenta kongenialitet vara för att man som individ skall uppfatta att ”alla” tycker likadant? Alla som har fostrat barn vet hur ordet ”alla” kan användas som påtryckningsmedel vid speciella önskemål eller klädköp. Det är viktigt att tycka som alla andra, det vet barn som växer upp. Om de trodde det var på ett annat sätt hade de väl inte använt uttrycket ”alla [får/gör/tycker]” som påtryckning. Var har de lärt sig detta?

Barn vet att om de inte är en i gruppen så kommer de med tyst bifall av vuxna och ibland på initiativ av vuxna, bli mobbade. Garanterat! Med andra ord, är du inte som de andra, tycker som de andra, klär dig som de andra så mobbas du. Detta är en bra förhandlingsposition mot föräldrar, tycks barnen tro. Tro mig jag har också varit barn.

Det vi ser nu är att infantiliseringen av människan har gjort att denna gruppgemenskap blivit än viktigare. Efter skolåren, ett läge då man förr förväntades ta ansvar åtminstone för sig själv, har denna trygghetsönskan förstärkts.  En känsla som tydligen numera följer med genom skolans och ut i vuxenlivet.

Vi kommer då till frågan åter igen, hur stor behöver en sådan grupp vara? Antalet tre påstås vara vad som behövs för att man skall kunna agera hur vidrigt som helst. Ryggdunk från två personer räcker alltså för att bli en ny Hitler eller Breivik. Med detta stöd vet vederbörande att det bör finns personer med annan åsikt än den egna. Men hur många behövs för att man skall vara trygg i att ha samma åsikt som ”alla”?

Svaret är att det kan man inte. Man måste skilja ut och isolera, demonisera och denominera så att de som inte ingår i den trygga åsiktskorridoren verkligen känner av detta. Om det inte varit för ursprunget så hade vem som helst utifrån insett att det är mobbing.

Folk i mediebranschen vet idag exakt vilken åsikt som gäller för att få möjligheten att få sitta i morgonsoffor och agera på tidningsredaktionerna. Det är inte särskilt polariserat även om duktiga skribenter som Ivar Arpi, David Lindén och Sakine Madon plus ett fåtal till håller sig borta från den värsta djuprännan så håll med om att de är ganska nära ändå. Marika Formgren ligger lite längre ut bland skären för att inte tala om Ingrid Carlqvist och Roger Sahlström som gått på grynna efter grynna.

Den här ensidigheten gör också att om feminism diskuteras i en morgonsoffa så är enigheten stor. Deltagarna är alltid av samma uppfattning och tävlar om att vara mest av allt. Någon motpol presenteras ej eftersom den ju inte ”finns”!

Det finns en spridd uppfattning i medieutbudet som gör att enigheten är total. I alla fall i jämförelse med om det varit ett demokratiskt forum. Det finns meningsmotståndare men de skall mobbas väck, skrämmas i väg. De är ändå hemska människor med fruktansvärda värderingar. Ingen vill väl lyssna till något sådant?

Jag hänvisar därför återigen till MiT Toklandets blogg där han klart beskriver den till löje gränsande viljan att få vara till lags i genusfrågor. Nåväl, en del tjänar pengar på det, skapar sig en karriär och förutsätter att deras påstående går rätt in i djuprännan av påbjudna åsikter. Det gäller machokulturen, den destruktiva manligheten (all),  våldtäktskulturen med mera. Vi som vet att manlighet är konstruktiv och inte destruktiv men att den har förvägrats unga uppväxande pojkar och att den taktik man utövar på unga kvinnor med skräckpropagande om våldtäktskultur, har inget med manlighet att göra utan utgör bara ett verktyg för vissa politiker och entreprenörer att få sig tilldelat anslag.  Man får inte medel om man inte kan bevisa förekomsten av det man kämpar mot nämligen.

I dag kan man uppmärksamma ett program på SVT som kallas Runda Bordet som beskrivs av Ivar Arpi så här: ”..1h i Runda Bordet med postkolonial vänster: Per Wirtén, Kitimbwa Sabuni, Elena Namli, Irene Molina och Bengt Westerberg…” Jag har inte sett programmet, tänker inte se det heller, men har lite svårt förstå i en diskussion om rasism vem av dessa som står för något som är skilt från övrigas ståndpunkter? Ett samtal där man försöker övertrumfa varandra i hur överens man är. Men det är klart om statliga anslag skall kunna äskas så måste ju företeelsen finnas till varje pris, och då är det bra om alla som syns är överens.

Hur kan övertygelsen vara så stor att man inte ens kan se att det finns tankegångar utanför konsensus? Förmodligen för att man inte träffar andra än sådana som sig själv. Man vill inte se andra, och gör man det så låtsas man som ingenting.

Dessutom ingår ett självsanerande inslag som gör att de flesta med hysteriskt nit säger vad som helst för att inte hamna utanför den grupp som sköter mobbingen av oliktänkande. Tryggheten sätts framför allt annat.

Av anledningar som dessa kommer det aldrig att bildas annat än en svag och udda opinion, människor vågar inte vara annat än anonyma för att undvika mobbing. De enda som klarar motsätta sig, med stort obehag som reaktion är vissa Sverigedemokrater. Men flertalet av dem vill ändå vara anonyma. I ett riksdagsparti med i senaste valet cirka 800.000 väljare. Märkligt! Det tyder inte så mycket på udda ståndpunkter hos Sverigedemokrater som en odemokratisk hållning hos övriga som absolut inte tänker dela makt med dem.

Det som förstärker hela denna mediala åsiktskorridor, är att de medier med störst anslutning är de som finns i Stockholm. SVT, TV2, SR, DN, SVD, Expressen och Aftonbladet även om i varierande grad.

Det är inte heller en slump att riksdagspolitikerna finns i Stockholm, umgås och träffar mediefolket och får höra deras syn på sanningen och lyckas misstolka detta som en ”folkets” mening.

Men politiker och mediaföreträdare borde försöka vara mentalt mogna och förberedda på att andra åsikter kan förekomma utan att deras puerila trygghet i samförståndets hägn egentligen behöver ruckas, alls!

Den politiker som testar kan få ett oväntat röststöd vid nästa val. Och omvänt med för den delen, om man fortsätter misstolka vad man ser och hör.

I Sverige har den bisarra situation uppstått där media, genom sitt kompisförhållande med makthavande politiker, i stället för att utföra den granskning av makten  och dess konstellationer inom politiken och kulturen som borde vara självklar, i stället granskar folket.

All makt utgår från folket står det i Regeringsformen.

Jaha?

 

Dags att ta kampen mot strukturerna!

Har du träffat på någon som varit direkt otrevlig mot dig eller andra och som fått folk att må illa av obehag?

I så fall slår jag vad om att orsaken varit en man. En man som i den fulla kraften av sitt kön lever ut sitt förtryck mot andra. En man som representerar könsmaktsordningen och gör sig till representant för alla män. Det är egentligen bara de män som inser detta sitt maktövertag i den förtryckande strukturen som invändningsfritt kan bete sig så, de feministiska männen, de som gör att alla män inte skall tolkas som alla män. (Uttrycket ”män +[verb i infinitiv]” äger därför giltighet i alla lägen med ej nämnda undantag. Gemåler, fäder, bröder och sånt är undantag.)

Att det rent hypotetiskt skulle kunna vara en kvinna med dåligt uppförande som beter sig illa betyder ju inte att alla kvinnor är sådana. Tvärtom, enligt hypotesen är det i stället könsmaktsordningen som påverkar alla så att, rent hypotetiskt, även kvinnor kan begå brott exempelvis. Därför skall aldrig kvinnor dömas för begångna gärningar utan att först ha övervägt den självklara inblandningen av patriarkatet via könsmaktsordningen.

Att det manliga könet ger ett övertag och en maktfördelning som är katastrofal visar sig i de karriärer som anses som eftersträvansvärda. Hade det inte varit för den feministiska kampen så hade alla dessa positioner varit fyllda av män. Tänk själv, om inte kvinnors feministiska kamp funnits så hade vi inte haft kvinnor i positioner som, läkare, advokater, politiker, industriledare, nobelpristagare, fysiker. Inte heller inom områden som i dag domineras av män, som uteliggare, sopåkare, byggnadsarbetare.

Säkert är det uppmuntrande för alla kvinnor i olika positioner att höra att det inte beror på egen kompetens utan på feministisk kamp som gör att de är där de är. Liksom det endast är patriarkala strukturer som gör att inkompetenta män tilldelas sådana positioner.

Inom artistvärlden är det rent katastrofalt. Där är det så snedvridet att vissa arrangemang och festivaler, framförallt de som sysslar med rock’n roll företrädesvis engagerar fler män än kvinnor. Att det skulle ha att göra med att det finns fler killband än tjejband är bara nys. Killbanden påstås vara många fler, konkurrensen vara stenhård och under den absoluta toppen skulle det finnas band av högsta kvalitet som säljer sig billigt. Alla tjejband av hög kvalitet kommer få spelningar, de som inte gör det är kanske inte så bra? Så tokigt det där lät, eller hur? Alla vet ju att det är publikens fel om ett tjejband inte får fulla bokningar meddetsamma!

Förekomsten av fler killband kan bero på att dessa fattar att detta är en genväg till att dra till sig kvinnligt intresse. Tvärtom är inte aktuellt, det har den patriarkala strukturens ordning sett till. Tjejer nöjer sig med att beundra killarna. När fenomenet groupies etablerades på 1960-talet var det ingen som tänkte sig det vara killar.

Uppgifter om detta har sitt ursprung och referens hos M. Uggla.

Och en sak som kanske inte är uppenbar för alla, bra gig drar mycket publik. Ingen är rädd för att satsa egna pengar på erkända bra band. Det är därför en vedertagen patriarkal struktur som måste brytas. För att även oattraktiva band skall få spela, måste skattemedel anslås till festivalerna så att banden får spela även om ingen publik kommer. Andras pengar finns det gott om, ju! Som ersättning för den nedlagda kommunala musikskolan, kanske?

Huvudsaken i kampen skall vara och måste vara: De flickor som inte lyckas med sin teater eller sitt rockband eller sin yrkeskarriär eller som av någon anledning inte får bli det som de själva vill, skall veta att det inte är deras skuld, att det är patriarkala strukturer som lägger hinder i vägen för deras utveckling. Dessutom, skall de veta att om de bara gnyr eller för den delen gapar om orättvisan så måste samhället visa dem, med skattemedel, att de har fullt stöd. Lagstiftningen måste ändras till förmån för detta. Man skall kunna grina sig till ett bra resultat om man är flicka. Man skall kunna skylla på någon annan om man är flicka. Samhället måste förändras.

De hundratusentals kvinnor i Sverige som genom sin kompetens och duglighet redan är långt i karriären, artister, forskare, vetenskapsmän, medicinare, företagsledare, entreprenörer, med mera, skall veta att deras kompetens inte kommer att värderas längre. Vi måste ha ett annat förändrat klimat, där gnäll och gny skall kunna vara karriäravgörande.

Detta kommer även att gynna pojkar så klart! Det gör det alltid, det som föreslås på den feministiska agendan. Fråga inte hur, för det är självklart.

Dessutom finns det många fantastiska män som utan att engagera kvinnor kan etablera skattfinansierade tjänster för att förverkliga dessa feministiska visioner. De har inga problem att få finansiering från staten, det skall de inte heller ha i detta behjärtansvärda värv, för det finns massor med statliga tjänstemän som inte kan bli av med pengarna fort nog.

Allt i demokratins tjänst, den verkliga och äkta demokratin som gör jämställdheten till en lyckad sak för kvinnor och en fest för entreprenörer utan skrupler.

 

 

Feminists get sick on their own dog food.

I den turbulenta tid vi lever i, med tanke på det politiska läget i Sverige, så knuffas andra ämnen som bara indirekt kan förknippas med rasism och fascism lite åt sidan. Bland annat FATTA-projektet och påstående som att kvinnors berättelser om våldtäkt alltid skall bli trodda.
Därför kan det vara intressant att läsa följande bloggartikel av Dalrock som handlar om våldtäktskulturen som härjar på University of Virginia. Hur otrolig, i ordets rätta bemärkelse, anklagelserna än är så fastnade Rolling Stones redaktion för den. Utan att kolla underlag eller få belägg för sanningshalten överhuvudtaget. Rolling Stones inser så småningom sitt misstag och gör en rättelse.
Att anklagelsen ändå skulle kunna tjäna som ”bevis” i Sverige för ”våldtäktskulture” ser jag som ytterst troligt!

Dalrock

Feminists have been lecturing us for years that we need to automatically believe women who accuse men of rape.  To carefully investigate these serious accusations and wait until the facts come in is to perpetuate ”rape culture”, feminists tell us.  Slate’s DoubleX warned about the danger of this foolish philosophy back in September with False rape accusations exist, and they are a serious problem:

More than a quarter-century ago, feminist legal theorist Catharine MacKinnon wrote that “feminism is built on believing women’s accounts of sexual use and abuse by men”; today, Jessica Valenti urges us to “believe victims en masse,” because only then will we recognize the true prevalence of sexual assault.

But the warning from within their own ranks wasn’t heeded.  In late November Sabrina Rubin Erdely and her editors at Rolling Stone made the mistake of eating their own feminist dog food, and ran with a fantastic story of…

View original post 678 fler ord

S.C.U.M – Ytterligere en representation.

Jag har inte läst hela Valerie Solanas The S.C.U.M. – Manifesto. Och jag har inte sett uppsättningen av den dramatiserade version som TUR-teatern gjort med Andrea Edwards som aktör. Men tillräckligt av båda för att ha en uppfattning om vad det handlar om.

Jag har, emellertid, sett hela den dokumentär som producerats av Andrea Edwards och som i veckan som gick visades i SVT. Jag såg den i efterhand på SVT/Play, SCUM-en kärleksförklaring!

Länk: http://www.svtplay.se/video/2499930/scum-en-karleksforklaring

Dokumentären innehåller filmsnuttar ur föreställningen på olika arenor där den uppförts. Den tar också upp, på ett förment seriöst sätt, de reaktioner som uppsättningen av pjäsen medförde för några år sedan. Med ambitionen att visa människorna bakom hatet och hoten har Edwards gjort intervjuer med några som hon lyckades få att ställa upp. Att det inte är hat och hot som dessa representerar är lätt att begripa när de rakryggat förklarar hur de tänkt. Och den lilla besvikelsen hos Edwards för att de inte bara ber om ursäkt och nåd.

Men i stort är denna del av dokumentären bra.

Intervjuer med män som kallar sig feminister ingår också i dokumentären, bland annat med Johan Ehrenberg ETCs chefredaktör och grundare, som har sin egen röda agenda. Edwards visar tydligt, framförallt när hon drar ner brallorna på Erik Holmström, föreställningens regissör, att hon inte har mycket till övers för mäns feminism. Men för all del på ett ganska tillbakahållet och godmodigt sätt.

Jag erinrar mig en intervju med Andrea Edwards i TV, i en fråga just angående SCUM-föreställningen, hur hon beskrev en grupp män som stannade kvar efter en föreställning. ”De satt i en cirkel och ville diskutera. Gulliga men absolut inte såna som man skulle vilja ligga med!”

Denna scen är med i dokumentären. Gulliga men… Det är fantastiskt hur skådespelaren så tydligt klarar gestalta just den episoden, med sitt kroppsspråk, sitt hånande fnitter, sitt tal. Perfekt.

Några funderingar med relevans. Varför var det enbart väldigt unga kvinnor som ”extras”, alltså det som vi amatörer kallar statister, i pjäsen? Varför var det en så stor grupp väldigt unga vuxna kvinnor i publiken? Den analysen vore intressant.

Ytterligare en fundering, Valerie Solanas uttryckte ju klart och tydligt att män som hjälper till i den feministiska kampen betraktas som nyttiga idioter. I klipp från föreställningen visar Andrea Edwards detta tydligt, men även i dokumentären utanför dessa klipp verkar Edwards vara av denna bestämda uppfattning.

För egen del går mina funderingar således – att vara feminist är att vara för jämställdhet mellan könen. Det är okey! Att vara feminist med som enda önskan att förnedra och förringa män är det inte. Framförallt inte när denna feminism utförs av män. Ett mer patetiskt uttryck för en vilja att vara till lags är svårfunnet.

De avsnitt som dokumentären har med från uppsättningen av pjäsen SCUM-manifestet visar, för min del i alla fall, att kvaliteten inte håller måttet. Det är inte ett dramatiserat uttryck av en kvinna som i frustration skriver ett manifest. Det finns ingen sådan representation, eller den som finns är dramatiskt intetsägande. I stället finns en skådespelare som tydliggör sina egna uppfattningar och spottar ur sig dem i ett mobbningsförfarande där en part är lycklig över att slippa vara den utsatta men som ändå gärna deltar i mobbingen. Edwards gör detta till en enkel match men det är alltid mobbaren som ger den fadda smaken. Men Edwards spelar Edwards hur mycket hon än vill gestalta Solanas.

Det är säkert bara i denna pjäsen som skådespeleriet inte håller måttat. Dramatiken verkar undermålig och kan likställas vid ett politiskt dogmatiskt torgmöte. Gudrun Schyman hade säkert kunnat dra hela pjäsen på ett home party med lyckad respons. Men det är ju inte dramatiken och uttrycket som verkar vara det väsentliga utan innehållet.

Andrea Edwards utgör i detta avseende en andel av gänget i the fabulous untouchables, ett gäng performers som förmedlar ett förment viktigt budskap med dålig konstnärlig kvalitet.

Ungefär lika dåligt som Kakan Hermansson är som country artist, Maria Sveland som författare och Kajsa Grytt som punkrockare. Det är bara budskapet som räknas och skulle kritik framföras så är det ett blasfemiskt brott som riktas mot hela den sekteristiskt kvasireligiösa gruppen. Därför är det så många helt oförklarliga hyllningar i Radio och TV av kulturyttringar som är helt undermåliga. Men alla vill stå bakom mobbarna. Inte framför!

Då köper man till och med att en föreställning av Ung Scen/Öst läggs ned på grund av publikens påstådda rasism och inte av anledning att den är oengagerande. Ynkligt säger jag, det är helt enkelt för dåligt.

Jag riktar i stället ett varmt tack till alla dem som rakryggat vågar stå för sin kritik och sina åsikter trots hotet om exkommunicering och repression.

Sensmoralen som yttrades av Andrea Edwards var – hur kan någon få för sig att de hot om utplåning av män som uttrycks i pjäsen är på riktigt?

Ja hur kan man tro att alla hot är på riktigt och att kritik är hot?

Jag bara undrar!

Men gullig är hon!

 

 

 

Post Navigation