snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Att vara en i gänget, det är viktigt!

Ja, visst är det så. Det är väldigt ovanligt att människor tar ställning för eller emot något i klar motsats till sin omgivning. Det händer, men de flesta kollar noga runt sig innan de uttalar sig. Trygghet eftersträvas, och uppnås med en minimal naggning av det egna samvetet samtidigt som motståndet man möter beräknas vara noll.

Men hur stor behöver denna upplevda och framförallt förmenta kongenialitet vara för att man som individ skall uppfatta att ”alla” tycker likadant? Alla som har fostrat barn vet hur ordet ”alla” kan användas som påtryckningsmedel vid speciella önskemål eller klädköp. Det är viktigt att tycka som alla andra, det vet barn som växer upp. Om de trodde det var på ett annat sätt hade de väl inte använt uttrycket ”alla [får/gör/tycker]” som påtryckning. Var har de lärt sig detta?

Barn vet att om de inte är en i gruppen så kommer de med tyst bifall av vuxna och ibland på initiativ av vuxna, bli mobbade. Garanterat! Med andra ord, är du inte som de andra, tycker som de andra, klär dig som de andra så mobbas du. Detta är en bra förhandlingsposition mot föräldrar, tycks barnen tro. Tro mig jag har också varit barn.

Det vi ser nu är att infantiliseringen av människan har gjort att denna gruppgemenskap blivit än viktigare. Efter skolåren, ett läge då man förr förväntades ta ansvar åtminstone för sig själv, har denna trygghetsönskan förstärkts.  En känsla som tydligen numera följer med genom skolans och ut i vuxenlivet.

Vi kommer då till frågan åter igen, hur stor behöver en sådan grupp vara? Antalet tre påstås vara vad som behövs för att man skall kunna agera hur vidrigt som helst. Ryggdunk från två personer räcker alltså för att bli en ny Hitler eller Breivik. Med detta stöd vet vederbörande att det bör finns personer med annan åsikt än den egna. Men hur många behövs för att man skall vara trygg i att ha samma åsikt som ”alla”?

Svaret är att det kan man inte. Man måste skilja ut och isolera, demonisera och denominera så att de som inte ingår i den trygga åsiktskorridoren verkligen känner av detta. Om det inte varit för ursprunget så hade vem som helst utifrån insett att det är mobbing.

Folk i mediebranschen vet idag exakt vilken åsikt som gäller för att få möjligheten att få sitta i morgonsoffor och agera på tidningsredaktionerna. Det är inte särskilt polariserat även om duktiga skribenter som Ivar Arpi, David Lindén och Sakine Madon plus ett fåtal till håller sig borta från den värsta djuprännan så håll med om att de är ganska nära ändå. Marika Formgren ligger lite längre ut bland skären för att inte tala om Ingrid Carlqvist och Roger Sahlström som gått på grynna efter grynna.

Den här ensidigheten gör också att om feminism diskuteras i en morgonsoffa så är enigheten stor. Deltagarna är alltid av samma uppfattning och tävlar om att vara mest av allt. Någon motpol presenteras ej eftersom den ju inte ”finns”!

Det finns en spridd uppfattning i medieutbudet som gör att enigheten är total. I alla fall i jämförelse med om det varit ett demokratiskt forum. Det finns meningsmotståndare men de skall mobbas väck, skrämmas i väg. De är ändå hemska människor med fruktansvärda värderingar. Ingen vill väl lyssna till något sådant?

Jag hänvisar därför återigen till MiT Toklandets blogg där han klart beskriver den till löje gränsande viljan att få vara till lags i genusfrågor. Nåväl, en del tjänar pengar på det, skapar sig en karriär och förutsätter att deras påstående går rätt in i djuprännan av påbjudna åsikter. Det gäller machokulturen, den destruktiva manligheten (all),  våldtäktskulturen med mera. Vi som vet att manlighet är konstruktiv och inte destruktiv men att den har förvägrats unga uppväxande pojkar och att den taktik man utövar på unga kvinnor med skräckpropagande om våldtäktskultur, har inget med manlighet att göra utan utgör bara ett verktyg för vissa politiker och entreprenörer att få sig tilldelat anslag.  Man får inte medel om man inte kan bevisa förekomsten av det man kämpar mot nämligen.

I dag kan man uppmärksamma ett program på SVT som kallas Runda Bordet som beskrivs av Ivar Arpi så här: ”..1h i Runda Bordet med postkolonial vänster: Per Wirtén, Kitimbwa Sabuni, Elena Namli, Irene Molina och Bengt Westerberg…” Jag har inte sett programmet, tänker inte se det heller, men har lite svårt förstå i en diskussion om rasism vem av dessa som står för något som är skilt från övrigas ståndpunkter? Ett samtal där man försöker övertrumfa varandra i hur överens man är. Men det är klart om statliga anslag skall kunna äskas så måste ju företeelsen finnas till varje pris, och då är det bra om alla som syns är överens.

Hur kan övertygelsen vara så stor att man inte ens kan se att det finns tankegångar utanför konsensus? Förmodligen för att man inte träffar andra än sådana som sig själv. Man vill inte se andra, och gör man det så låtsas man som ingenting.

Dessutom ingår ett självsanerande inslag som gör att de flesta med hysteriskt nit säger vad som helst för att inte hamna utanför den grupp som sköter mobbingen av oliktänkande. Tryggheten sätts framför allt annat.

Av anledningar som dessa kommer det aldrig att bildas annat än en svag och udda opinion, människor vågar inte vara annat än anonyma för att undvika mobbing. De enda som klarar motsätta sig, med stort obehag som reaktion är vissa Sverigedemokrater. Men flertalet av dem vill ändå vara anonyma. I ett riksdagsparti med i senaste valet cirka 800.000 väljare. Märkligt! Det tyder inte så mycket på udda ståndpunkter hos Sverigedemokrater som en odemokratisk hållning hos övriga som absolut inte tänker dela makt med dem.

Det som förstärker hela denna mediala åsiktskorridor, är att de medier med störst anslutning är de som finns i Stockholm. SVT, TV2, SR, DN, SVD, Expressen och Aftonbladet även om i varierande grad.

Det är inte heller en slump att riksdagspolitikerna finns i Stockholm, umgås och träffar mediefolket och får höra deras syn på sanningen och lyckas misstolka detta som en ”folkets” mening.

Men politiker och mediaföreträdare borde försöka vara mentalt mogna och förberedda på att andra åsikter kan förekomma utan att deras puerila trygghet i samförståndets hägn egentligen behöver ruckas, alls!

Den politiker som testar kan få ett oväntat röststöd vid nästa val. Och omvänt med för den delen, om man fortsätter misstolka vad man ser och hör.

I Sverige har den bisarra situation uppstått där media, genom sitt kompisförhållande med makthavande politiker, i stället för att utföra den granskning av makten  och dess konstellationer inom politiken och kulturen som borde vara självklar, i stället granskar folket.

All makt utgår från folket står det i Regeringsformen.

Jaha?

 

Annonser

Single Post Navigation

One thought on “Att vara en i gänget, det är viktigt!

  1. Pingback: Kön som social konstruktion | WTF?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: