Mångfald enligt Public Service.
Först måste jag hänvisa till Jussi H. Lundells blogg där han i ett inlägg visar interndiskussioner angående hur strategin och taktiken bör utvecklas för att effektivt utestänga människor av annan åsikt.
Samtidigt tänkte jag på ett inslag i Nordegren & Epstein där SR/ekots chef intervjuades om aktuella frågor. Bland annat om policyn om mångfald vid nyanställningar. Jag hörde också tidigare ett program av Cecilia Uddén där hon tog upp just policyn om mångfald i korrespondentleden. Nu kunde Uddén på ett mycket pedagogiskt och trovärdigt sätt förklara varför det inte borde gälla hennes unika position på radion utan enbart för andra. Mångfaldspolicyn alltså.
Så skall exklusivitet utnyttjas, särskilt sådan exklusivitet som man tilldelar sig själv!
Nåväl, SR har, åtminstone för korrespondenter policyn att en av tre skall ha mångfaldsbakgrund. Mångfaldsbakgrund, kan någon en bra dag förklara vad det innebär! Vad innebär mångfald? Är det konstiga namn? Som Andersson eller Nilsson, kanske Bandjouil eller Ezerdogan? Kanske är det ens föräldrar det beror på? Att de kommer från ett annat land, helst Mellanöstern och Nordafrika?
Yes, det är mångfald det!
Men mångfalden är garanterat enfaldig eftersom kravet också är att inte ha åsikter som går emot sanningarna på de synliga stentavlorna. Det enda med garanti som kan yttras om mångfalden på Public Service är att ”mångfalden” har samma åsikt om allt väsentligt. Om manligt våld, om feminism, om Hamas demokratiska giltighet, om Israels uselhet, om Fridolins storhet, om Lars Ohlys icke-kommunism, om Jimmie Åkessons nazism. Ja de är verkligen eniga därvidlag och de vet att skulle de yttra minsta tvivel på Public Service-doktrinen så är det ut med huvudet före.
Rent struntprat alltså och tjänar endast som försvar för att utöva ett gemensamt hat mot någon man ogillar. Oftast någon, inte så ofta något!
Ett exempel som åskådliggör eländet är den Tweet som Emmy Rasker skrev när hon lämnade P3 för P1. ”Jag kunde inte fatta att inte alla var feminister”.
Ett annat exempel på mångfaldstanken är när man utser ny chef för Radioteatern i november 2014. Ny chef blir förre konstnärlige chefen på Ung Scen/Öst. En chef som skyllde på publiken när en pjäs inte var engagerande nog. Inte bara det utan även beskyllde publiken för rasism. Inte en sekund kunde hon drömma om att pjäsens handling och meddelande inte stämde med vanliga medborgares, i detta fall gymnasieelevers uppfattning. Då sände teatern en teaterpedagog till skolan, för tanken var att eleverna så klart tänkte fel, att de inte förstod. Och tänka sig, förstod gjorde de inte efter hennes puerila förklaringar heller.
Chefen heter Malin Axelsson och utgör ett bra exempel på mångfaldsrekrytering.
Men den som lutar sig tillbaka och tänker, jamen de har ju gäster också. Både i nyheterna och i nöjesprogramen.
Är det en slump, en tombola, som väljer ut medverkande som Gudrun Schyman, Kakan Hermansson, Özz Nujen med flera?
Saknas någon?
Det kan ni ju fundera på och skänk då den gummibandsartade mångfaldspolicyn en tanke. Ni kommer aldrig att få höra Chang Frick, Tino Sanandaji, Nasrin Sjögren, Bahareh Andersson eller någon annan som med råge uppfyller mångfaldskriteriet.
Men inte åsiktskriteriet.
Och det är väl så, att ingår man i ett åsiktskotteri där gemenskapen styrs av rädsla, är det nog svårt att tro att det existerar något annat.
Det är dessutom så att eftersom detta kotteri även har ödesdiger makt över allt som produceras av media får man även stor andel politiker att tro det är en allmän uppfattning.
Såsom i alla mobbingsammanhang gäller det att kunna peka ut den som inte i detta sammanhang anses ”normal”. Det är få som vill ta risken att utsättas för oresonligt hat, bli baktalad och mobbad. Så det är säkrats att falla in i den mångfald som föreskrivs.
Det är den stora risken, att de som är på gång i karriären mycket väl vet vad som gäller för att inte bli stoppad. Och det lider Sverige av idag!
Man vet att de man själv är lojal mot och beroende av, arbetsgivare och andra uppdragsgivare, visar sin ryggradslösa attityd när det börjar blåsa. Så kraftig är likriktningen att det skrämmer skitarna av stora starka karlar. Ja faktiskt, det är karlar oftast, som ynkligt faller in i mobbingen.
Fråga Marcus Birro, fråga Marika Formgren.
Det blir nog ett bra 2015!
snurrigtdotcom 
Pingback: Stockholmsjournalisternas kartor över Sverige | WTF?
Imponerande och överlag väldigt träffsäkert. Tack!
GillaGilla
Tackar 😉
GillaGilla
Det är helt riktigt så att även ”stora starka karlar” ger efter för mobbning, men det är i min erfarenhet ytterst sällan de som är drivande i den. Däremot är det många av dem i maktpositioner som inte har integritet eller ryggrad nog att försöka skydda eller försvara de som blir mobbade utan de ser i första hand om sitt eget hus. Kanske för att de vet hur bräcklig deras maktposition i verkligheten är.
Träffsäkert i övrigt, men jag tycker inte att man bör hymla om varifrån drevet börjar och styrs.
GillaGilla
Nä, man behöver inte hymla, de flesta liksom du vet varifrån det kommer.
Tack!
GillaGilla