snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Hat och hot, ett normaltillstånd.

Jag läser idag om Alexandra Pascalidou och hennes beslut att avsluta sitt engagemang i debatten. Hon beskriver det trauma som hon genomlevt och de hat- och hotmejl hon erhållit. Beklämmande i allra högsta grad, onödigt och improdoktivt. Sådant skall ingen behöva ta!

Jag tillhör emellertid inte dem som kommer att sakna Pascalidou. Hennes utgångspunkt i sin egen godhet går mig på nerverna. Att upprepat tala om sin tolerans mot allt och alla slås tyvärr med hästlängder av att vara tolerant mot allt och alla. Och detta kan man vara tyst om, det märks ändå.

Pascalidou har kritiserats från olika håll. Jag har själv twittrat kritik till henne och tyvärr bemötts av irrelevanta gensvar, kritik tas inte på allvar. Det märks att kritik inte är välkommen. Tyvärr! Åsikten är klar, den är basen för diskussionen och har man en divergerande åsikt så kan man inte vara med och debattera. Detta märks i RingP1 och framförallt i radioprogrammet Debatt i P1. Alla skall på ett mysigt sätt inneha samma åsikt och ”debattera” utifrån det.

Jag är övertygad om att alla inte tycker som jag därvidlag och jag är lika övertygad om att de som inte gör det, generellt sett, har samma åsikt som Pascalidou. Testa ett ifrågasättande!

Det misstag man gör när man som Pascalidou, alltså inte bara hon för den delen, anser sig påhoppad är att inte se sin egen position och sin egen plattform. Att vara opinionsbildare i media har blivit svårt eftersom reaktioner inte låter vänta på sig. Förr, innan internet, märkte man inget förrän man skrivit nästa dumhet. Att ignorera irritation och debatt ingick som gratifikation. Men å andra sidan hade vi andra media som motdebatterade. I dag synes det vara konsensus i det mesta och man vänder sig i stället mot en gemensam fiende, som om det vore krig mot en utifrån kommande attack.

Den stora finessen med denna gemensamma fiende är att allt ifrågasättande och alla avvikande åsikter kan hänföras till samma fiende. Och därmed lätt avfärda, förringa och förhåna denna. Se bara på knasbollar som Thomas Matsson (Expressen), Åsa Linderborg eller Fredrik Virtanen (båda Aftonbladet).

De som inte har tillräcklig plattform men ändå anser att de har något att tillföra debatten, ser sig därför överkörda av journalister som kan uttrycka sig fritt i de stora drakarna och framförallt av de journalister som har sin plattform på public service. De känner sig inte bara överkörda, de är ignorerade, marginaliserade och placerade i utanförskap. Ingen lyssnar!

De måste skrika. Desperation! Frustration!

Det är sådant som vi skall ha överseende med om de skulle ansluta sig till Islamiska Staten. Men inte om de har åsikter som befinner sig utanför åsiktskorridoren.

Sveriges nyinstallerade polischef tänker ta i med hårhandskarna och inrättar därmed en åsiktspolis.

Det känns inte precis som det som Sverige behöver.

Vi har en koncentrisk maktfördelning med den verkställande makten i mitten, regeringen. Utanför detta har vi en ring med rättsapparaten och polisen, den yttersta ringen består av media och public service. Allt har sitt ursprung i den gemensamma nämnaren Södermalmskan! Alla är kompisar och alla attacker initieras inifrån och riktas utåt. För att det är utanför cirkeln de befinner sig, De som är kritiska. Fienden! Några är Sverigedemokrater, andra är genuina liberaler, jämställdister och demokrater. Men det är dessa som gemensamt betecknas som fienden. Det är dessa som skall bekämpas, det är dessa som skall ignoreras.

Jag vet inte om Alexandra Pascalidou håller med om detta sista. Men det skulle förvåna mig mycket om hon inte gör det.

Det är inte Alexandra Pascalidous skuld på något sätt att hon fått mottaga hat- och hotmejl. Inget offer skall ha skuld alls. Men kritik skall man tåla. Man skall besvara och debattera. Lyckligtvis har ännu inget av dessa hot, som vi egentligen inte vet något om, mynnat i någon allvarlig händelse. Skulle det göra det är det naturligtvis inte den attackerades fel. Aldrig!

Inte i Paris!

Inte i Köpenhamn!

Aldrig i Sverige!  Inte ens ifall det existerar en kultur inom maktringen och inom public service där man anser att en grupp själv skulle ha skuld till antipatier gentemot gruppen.

Så Alexandra Pascalidou, stå upp mot hatet, anmäl hoten och behandla människor utifrån deras vilja att göra gott. Förringa inte, exkludera inte, låt dem vara emot och fråga varför.

Jag hoppas du kommer igen!

P.S.     Jag läser precis Malin Ullgrens artikel om hat och hot mot journalister i allmänhet och Alexandra Pascalidou i synnerhet. Tendentiös rappakalja minst sagt.

I en tid när man inom journalistkåren applåderar initiativ som Politism lista på vad som får länkas till eller den uppståndna och nu nerlagda sajtkoll.se med avsikt att censurera webben, blir man inte förundrad över Malin Ullgrens utspel. Dessutom glömmer hon att utanför den cirkel som hon agerar i finns en annan som också innehåller skribenter, opinionsbildare och journalister. Skall de tystas med som Johanna Frändén tyckte om Alice Teodurescu?

Annonser

Single Post Navigation

5 thoughts on “Hat och hot, ett normaltillstånd.

  1. Kristian on said:

    Just så!

    Tyckte det var lite komiskt när sajtkolls grundare sade att det var viktigt att sajten var ‘oberoende’. Han och jag har nog olika definition på det ordet.

    Gilla

  2. Pingback: Det aktuella näthatet | WTF?

  3. Erik S on said:

    Åsa Lindeborg må vara marxist men hon är ingen knasboll.

    Gilla

  4. Marxist och knasboll ligger rätt nära varandra i min värld. Men det finns förmodligen andra åsikter om just det.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: