snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the month “juni, 2015”

Tankar om terrorism

Med tanke på de fruktansvärda terrordåd som utlösts i dagarna, i Frankrike, Tunisien och i Kuwait, är det kanske dags att reflektera lite över vad som ligger i begreppet terror.

När debattörer säger att om kyrkoskjutningen i USA utförts av en muslim, då hade det betecknats som ett terrorbrott. Lite klyschigt kanske, opportunt, men har väl inget med definitionen av terror att göra? Även om brottet för de utsatta på intet sätt skall förringas, och även om det kan upprepas så har det vad jag vet ingen klar avsändare. Det förringar alltså inte brottet men människor i samma situation skall kanske inte vara överdrivet ängsliga för att det skall ske igen.

I min värld har terror inget taktiskt syfte, en terrorist utför inte sitt dåd för att vinna fysisk terräng. Nä, syftet är strategiskt och avsikten är att tvinga fram underkastelse genom att visa att dådet kan upprepas mot vem som helst, var som helst och när som helst, urskillningslöst! För att detta skall vara effektivt måste dådet ha en avsändare, någon som finns i verkligheten och i folks medvetande. Med kapacitet att upprepa enligt känt mönster och med en hänsynslöshet avsedd att sätta skräck i folk.

Avsikten är att tilltvinga sig underkastelse, vilket kan bestå i att samhället ändrar sitt beteende på ett undfallande, förödmjukande sätt. Det engelska ordet submissive passar bättre här!

Så när svensk kulturelit, detta kotteri i sin homogena enfald, med företrädare som Ann Heberlein, Täppas Fogelberg eller Malena Ernman tycker att Lars Vilks har sig själv att skylla för dödshoten mot sig själv. Eller påstår att Lars Vilks har skuld i terrorattentatet som skedde i Köpenhamn 2014 då är segern nära.

Denna inställning hos kultureliten, att vi skall låta bli att provocera vissa grupperingar för att slippa bli angripna är redan där ett bevis på att terror lönar sig. På väg mot seger alltså!

Den vidrigaste attacken som hittills hänt i Norden, är morden på Utöya.

Genast efter dåden på Utöya gick den norske statsministern Stoltenberg ut och deklarerade att samhället aldrig får vika sig för våld och terrorism. Rakryggat! Vad sänder det för signal?

Vänd på det då, vad sänder det för signal om han hade sagt: Vi måste inse att om man beter sig provocerande mot viss grupp får man skylla sig själv?

Varför uppträder man med sådan ynkedom i Sverige?

Vi är till nu förskonade från terrordåd med många offer inom Sveriges gränser, det behövs kanske inte heller. Det taktiska målet är förmodligen redan uppnått!

Fast vi har ju fortfarande problemet Lars Vilks.

Morsning och good bye!

Till vår stor ledsnad fick vi meddelande om Magnus Härenstams bortgång nu i helgen. Han efterlämnar många glada, till och med hysteriskt glada, minnen samt en stor saknad. Hela gänget från Fem myror är fler än fyra elefanter finns därmed inte mer. Men minnet av dem och programmet består.

Detta inlägg skall inte alls handla om denna sorgliga händelse, inte om sorg och inte om avsked. Det bara passade att skriva av sig de meningarna till att börja med och få sätta rubriken.

De (ytterst) fåtaliga men tydligen nyfikna besökare som dagligen tittar in på denna blogg för att se om det hänt nåt, är värda beundran med tanke på att det var en månad sedan jag publicerade det senaste inlägget och mer än den dubbla tiden till förrförra inlägget. (Men välkommen till min FB-sida, Bengt Andersson

 eller min Twitter

 @Benanderii där jag är lite mera aktiv)

Den bristande aktiviteten beror inte alls på avsaknad av ämnen att blogga om. Det finns det nämligen gott om. Det är snarare så att det finns numera så många som skriver med samma inriktning som jag, men med större briljans, större genomslag och framförallt större plattformar. De obskyra bloggare som jag utgjorde en del av är inte unika i sin inställning längre, det finns många bra debattörer som vågar kritisera den enfaldiga mediamakt som har sitt ursprung i den bisarrt självgoda sfären runt public service. Ni vet den, för att citera Pär Ström (tillåtet numera!) som hämtar all sin information de behöver om sina egna åsikter från stentavlorna på lattebaren på Södermalm* för att sedan publicera i Expressen, Aftonbaldet eller DN. I denna skara och bland journalisterna på dessa blad finns det lysande undantag. Men de är just undantag!

Så länge public service utgör den nuvarande största hejaklacken för dagens politiska situation med sin ytterlighetsfeminism och sina identitetspolitiska fantasier (se Jasenko Selimovic i Axess här.) så är det mycket svårt, även för stora plattformar som Axess, DN, GP med flera, att nå ut när public service drar iväg med sin extremt enfaldiga identitetsjournalistik i mångfaldens namn.

Jag menar att trots att det finns flera röster som ifrågasätter hegemonin inom Södermalmseliten så har public service fortsatt trumfen av att tillrättalägga allt, eller som de oftast gör stoppa informationen och sticka huvudet i sanden. Eller i påsen. Påsen de endast tar av sig vid besök på lattebaren.

Då hjälper det inte att briljansen hos Ivar Arpi, Sakine Madon, Caba Bene Perlenberg, Alice Teodorescu, Mats Skogkär, David Lindén, Johan Westerholm, Margit Richert med många flera, tar udden av fanatikerna på Södermalm. På Södermalm bildas nämligen en oöverstiglig mur mellan åsikterna genom att definiera sig som goda och de andra som onda. Förvisso inte helt förskrivna till Djävulen men åtminstone etikettbara som SD-sympatisörer. Så ser det ut idag.

Ännu värre är det för dessa som eventuellt skulle ifrågasätta den radikala tokfeminismen. Där agerar public service som en ogenomtränglig och helt opåverkbar åsiktsbubbla. Feminism är bra för alla är mantrat och resultatet är att tonåriga flickor får uttrycka sin skräck för män och förmedla en oftast påhittad eller starkt överdriven hot/hatbild mot dem som den extremt läsvärde bloggaren Toklandet skriver i sin blogg här.

Eller den hysteriska kampanj som framförs med fantasier om den manliga våldtäktskulturen. Den finns inte och har aldrig funnits. Om det finns en våldtäktskultur, OM, så är det inte bland svenska män i Sverige!

Uppenbarligen anser feministmaffian, inom public service och utanför densamma, att det är rätt att skrämma livet av tonårsflickor som saknar egen erfarenhet, att göra dem otrygga och hatiska. När det egentligen borde vara lätt att få dem att vara uppmärksamt vaksamma men trygga.

Som pojkar alltid fått vara!

Vänstervridningen i public service förnekas ihärdigt. Men hur dumt tror de folket är?

Det finns en journalist som, om man söker på hennes namn inom SR/P1 kommer upp på ett stort antal inslag. Hon är kommunist, Leninkramare och så långt ut på vänsterkanten att det borde vara omöjligt. Hon är kompis med etablissemanget och får mycket tid i etern. Kan ni förstå varför? Kan ni gissa vem som får komma till tals som en motpol? Tror ni att public service bedömer henne som oberoende objektiv? Ett nej på alla kan ni ju fundera på!

Hennes namn är Kajsa Ekis Ekman och det senaste jag hörde av henne var en recension av en bok som hon gjorde i P1 OBS Kulturkvarten här. Författaren till boken heter Björn Wahlroos och är framgångsrik affärs- och finansman. En som gjort sig rik på att förbättra för alla. Med detta en förment förespråkare av liberal kapitalism.

Denna bok recenseras alltså av en rabiat kommunist! En i varje andetag hatare av kapitalism.

Så fräscht alltså, man undrar hur tanken var där.

Någon slags balans?

Något som aldrig tas hänsyn till i övriga åsiktsbrytningar där man gärna låter folk av samma åsikt ”debattera” aktuella ämnen.

Ett exempel på detta i public service, i detta fall TV4, är när i en morgonsoffa Erik Hörstadius sade något kritiskt om feminism. En åsikt som inte delades av debattörerna (Bengt Westerberg och en kvinnlig feminist) eller de båda programledarna vilket syns på deras anleten. I stället för att debattera saken visar de att detta gick utanför rutinen och de blev ytterst generade alla utom Hörstadius. Tyvärr finns inte länken till denna morgonsoffa kvar. Länken finns men den innehåller inget!

Men det är inte bara i public service de stora övergreppen på demokratin utföres. Även dagspressen är tid till annan plattform för bakåtsträvarna. Så och DN.

En kvinna som jag tidigare beundrat jättemycket för sitt mod och frispråkighet är Ann Heberlein. Jag har läst flera av hennes böcker och massvis av artiklar skrivna av henne. Men, när hon yttrade sin uppfattning att den som ritar en streckgubbe utför ett värre brott än den som hotar att döda den som ritar eller till och med dödar den som ritat, då föll min beundran i stycker!

En annan kvinna jag hyser stor beundran för är den före detta muslimen och Somaliskan Ayyan Hirsi Ali. Hon har skrivit en bok, Heretic (avfälling som blir ”Reformera Islam” på svenska) som jag just nu läser. Den är recenserad av Ann Heberlein i DN här. Recensionen är positiv och manar till läsning av boken men anmälaren kan inte undgå att med styrka trycka på det faktum att förtrycket mot muslimer inte lyfts fram i boken av Ayyan Hirsi Ali.

Jag har sett samma undflyende kommentar av Nalin Pekgul, en annan kritiker av det islamistiska i religionen.

Eftersom jag läser boken, är nästan färdig, förstår jag inte vad Heberlein menar. Förtrycket är ju beskrivet i boken, jättetydligt! Det är bara det att förtrycket som författaren ser är det förtryck som islamister och konkurerrande islamgrupperingar utövar på andra muslimer. Det förtryck som Heberlein och kanske Pekgul ser tillhör den i Sverige anbefallda retoriken i identitetspolitiken om rasifiering och det förtryck som finns i de patriarkala strukturerna. Ja alltså den vite heterosexuelle Europeiske mannens patriarkala och strukturella förtryck. En mening som alltså trycks obligatorisk att uttrycka om man skall behålla sina kompisar på lattebaren.

Det finns nog en sådan i Lund också.

Vi ses!

*en metafor som jag gärna använder.

Post Navigation