snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the category “Åsiktsfrihet”

Konsten att utföra hjältedåd.

Mina mer och mer sporadiska inlägg med ambition att innehålla både kvalitet och kvantitet får jag nog avstå ifrån framdeles. Skälet är främst tidsbrist och en överväldigande känsla av att idiotin inte går att stoppa. Ett deprimerande tillstånd som egentligen inbjuder till emigration. Då skulle man enkelt kunna strunta i angelägenheterna i det nya landet samtidigt som man kan rycka på axlarna åt vad som sker i Sverige.

Dessutom, ett ytterligare skäl är att det dykt upp så många duktiga debattörer o skribenter som väcker intresse och som tydligt demonstrerar emot idiotin som blivit statsideologi. Tyvärr, har vad jag vet, ingen av dem nått till grytorna på public service eller till de större mediehusens redaktioner. Bland de senare finns det några viktiga undantag och låt dessa bli fler.

Jag tänker emellertid försöka skriva korta inlägg med reaktioner på aktuella akuta eller pågående tokerier som jag upptäcker i media.

So folks, stay tuned!

Jag börjar med att jag läste om feminismens avståndstagande från Ayyan Hirsi Ali. Ni vet hon, kvinnan som konverterade från islam och flydde för sitt liv från hot om död och värre. Uppväxt i muslimsk kontext, könsstympad och inställd i ledet vet hon vad hon kritiserar. Hon försöker förändra inställningen till och ta avstånd från det patriarkala förtryck som hon anser finns inom stora delar av islam.

Hon använder väl inte alltid korrekta metoder, vad vet jag, men hon beskylls för det i alla fall. Men! Hon tar en betydande personlig risk i sin kamp. I stället för att hyllas av feminister för sin kamp mot patriarkala strukturer motarbetas hon av dessa av grumliga orsaker som till mesta del utgöres av identitetspolitiska kriterier.

För mig representerar Ayyan Hirsi Ali mod!

Modiga kvinnor skall hyllas, och det förstår vi i det politiska Sverige. Vi har en utrikesminister, Margot Wallström, som berömmes för sitt mod. Hon har modigt sagt sin mening om och till en kunglighet och dennes medeltida straffmetoder. Mycket modigt hör jag i debatten.

För att uppfylla kriteriet för benämning mod bör väl åtminstone vederbörande riskera något av personlig karaktär. Som livet eller förmögenheten eller möjligen folks respekt vilket i detta fall inte verkar troligt. Risken har i stället det svenska samhället, det svenska folket, Sverige fått bära. Det är väl inte mod att kunna satsa av andras tillgångar? Eller har det blivit det nu?

För att verkligen utmåla hela situationen som en dagisrevolt så har ETC, tidningen alltså, uppmanat folk att skriva på en lista för stöd åt utrikesminister Margot Wallström. Så rebelliskt! Så ini helvete rebelliskt! Typiskt Johan Ehrenberg om man säger så. Tänka sig, rebellerna står på maktens sida. Brukar det inte vara tvärtom? Det vill säga, rebellerna upprättar petitioner och listor MOT MAKTEN?

Nä! Inte i Sverige!

Men jag uppmanar, ni alla som oroar er för er plats på lattebaren om ni inte skriver på, gör det så att ni i lugn och ro tillsammans med likasinnade kan sitta där och hymla om er godhet. För tusan tag inte risken att ej skriva på! Den är för stor!

Till alla andra – kan ni så lämna landet!

Och till sist undrar jag, om alla dessa resurskrävande krumbukter är ämnade enkom för att kunna få en plats i FNs säkerhetsråd 2017-2018, hur stort är detta för det svenska samhället? Vad utgör fördelen för den normale svensken. Vad tjänar vi på detta som samhälle?  Vem tjänar på att vi har representation i ett av diplomatins och politikens mest ineffektiva inrättningar? Ja, vem? Är det värt det svårartade ödmjukandet och krypandet? Är det värt det, att behöva dämpa uttalanden på det mest förödmjukande sätt för en plats i FNs säkerhetsråd?

Knappast! Berätta annars för mig eljest vad som ligger i godispåsen för andra än Wallström/Löfven?

En del sätter likhetstecken mellan mod och dumdristighet eller varför inte ren dumhet?  Detta är nog rätt tillfälle för det, skulle jag tro.

Hat och hot, ett normaltillstånd.

Jag läser idag om Alexandra Pascalidou och hennes beslut att avsluta sitt engagemang i debatten. Hon beskriver det trauma som hon genomlevt och de hat- och hotmejl hon erhållit. Beklämmande i allra högsta grad, onödigt och improdoktivt. Sådant skall ingen behöva ta!

Jag tillhör emellertid inte dem som kommer att sakna Pascalidou. Hennes utgångspunkt i sin egen godhet går mig på nerverna. Att upprepat tala om sin tolerans mot allt och alla slås tyvärr med hästlängder av att vara tolerant mot allt och alla. Och detta kan man vara tyst om, det märks ändå.

Pascalidou har kritiserats från olika håll. Jag har själv twittrat kritik till henne och tyvärr bemötts av irrelevanta gensvar, kritik tas inte på allvar. Det märks att kritik inte är välkommen. Tyvärr! Åsikten är klar, den är basen för diskussionen och har man en divergerande åsikt så kan man inte vara med och debattera. Detta märks i RingP1 och framförallt i radioprogrammet Debatt i P1. Alla skall på ett mysigt sätt inneha samma åsikt och ”debattera” utifrån det.

Jag är övertygad om att alla inte tycker som jag därvidlag och jag är lika övertygad om att de som inte gör det, generellt sett, har samma åsikt som Pascalidou. Testa ett ifrågasättande!

Det misstag man gör när man som Pascalidou, alltså inte bara hon för den delen, anser sig påhoppad är att inte se sin egen position och sin egen plattform. Att vara opinionsbildare i media har blivit svårt eftersom reaktioner inte låter vänta på sig. Förr, innan internet, märkte man inget förrän man skrivit nästa dumhet. Att ignorera irritation och debatt ingick som gratifikation. Men å andra sidan hade vi andra media som motdebatterade. I dag synes det vara konsensus i det mesta och man vänder sig i stället mot en gemensam fiende, som om det vore krig mot en utifrån kommande attack.

Den stora finessen med denna gemensamma fiende är att allt ifrågasättande och alla avvikande åsikter kan hänföras till samma fiende. Och därmed lätt avfärda, förringa och förhåna denna. Se bara på knasbollar som Thomas Matsson (Expressen), Åsa Linderborg eller Fredrik Virtanen (båda Aftonbladet).

De som inte har tillräcklig plattform men ändå anser att de har något att tillföra debatten, ser sig därför överkörda av journalister som kan uttrycka sig fritt i de stora drakarna och framförallt av de journalister som har sin plattform på public service. De känner sig inte bara överkörda, de är ignorerade, marginaliserade och placerade i utanförskap. Ingen lyssnar!

De måste skrika. Desperation! Frustration!

Det är sådant som vi skall ha överseende med om de skulle ansluta sig till Islamiska Staten. Men inte om de har åsikter som befinner sig utanför åsiktskorridoren.

Sveriges nyinstallerade polischef tänker ta i med hårhandskarna och inrättar därmed en åsiktspolis.

Det känns inte precis som det som Sverige behöver.

Vi har en koncentrisk maktfördelning med den verkställande makten i mitten, regeringen. Utanför detta har vi en ring med rättsapparaten och polisen, den yttersta ringen består av media och public service. Allt har sitt ursprung i den gemensamma nämnaren Södermalmskan! Alla är kompisar och alla attacker initieras inifrån och riktas utåt. För att det är utanför cirkeln de befinner sig, De som är kritiska. Fienden! Några är Sverigedemokrater, andra är genuina liberaler, jämställdister och demokrater. Men det är dessa som gemensamt betecknas som fienden. Det är dessa som skall bekämpas, det är dessa som skall ignoreras.

Jag vet inte om Alexandra Pascalidou håller med om detta sista. Men det skulle förvåna mig mycket om hon inte gör det.

Det är inte Alexandra Pascalidous skuld på något sätt att hon fått mottaga hat- och hotmejl. Inget offer skall ha skuld alls. Men kritik skall man tåla. Man skall besvara och debattera. Lyckligtvis har ännu inget av dessa hot, som vi egentligen inte vet något om, mynnat i någon allvarlig händelse. Skulle det göra det är det naturligtvis inte den attackerades fel. Aldrig!

Inte i Paris!

Inte i Köpenhamn!

Aldrig i Sverige!  Inte ens ifall det existerar en kultur inom maktringen och inom public service där man anser att en grupp själv skulle ha skuld till antipatier gentemot gruppen.

Så Alexandra Pascalidou, stå upp mot hatet, anmäl hoten och behandla människor utifrån deras vilja att göra gott. Förringa inte, exkludera inte, låt dem vara emot och fråga varför.

Jag hoppas du kommer igen!

P.S.     Jag läser precis Malin Ullgrens artikel om hat och hot mot journalister i allmänhet och Alexandra Pascalidou i synnerhet. Tendentiös rappakalja minst sagt.

I en tid när man inom journalistkåren applåderar initiativ som Politism lista på vad som får länkas till eller den uppståndna och nu nerlagda sajtkoll.se med avsikt att censurera webben, blir man inte förundrad över Malin Ullgrens utspel. Dessutom glömmer hon att utanför den cirkel som hon agerar i finns en annan som också innehåller skribenter, opinionsbildare och journalister. Skall de tystas med som Johanna Frändén tyckte om Alice Teodurescu?

Demokrati

Jag skrev häromdan på följande på Twitter.

”Observera att demokratin är inte till för att bevara ordningen utan för att ifrågasätta den för att skapa en bättre ordning.”

Det blev några likes och några RT, men den var värd betydligt mer. Jag skulle kunna tillägga, för att demokratins utveckling skall säkras måste yttrandefriheten vara total och utan begränsning. Det minsta diskussionen påbörjas med att föreslå inskränkningar i yttrandefriheten så är det ytterst demokratin som attackeras.

Den intellektuelle eliten inom åsiktskorridoren strävar idag efter ett bevarande av ordningen. Grattis svenska folk vart ni än kommer ifrån! En elit som genom sina åsikts- och propagandakanaler i svensk media anser att det är dags att fördjupa diskussionen om högerextremism som reaktion på två terrorattentat i Paris med totalt 20 döda!

Att offren var vänsterradikala debattörer i ena fallet och judiska affärsinnehavare i det andra förbigås, åtminstone i det senare fallet, med total tystnad.

Nä, nu är det dags att diskutera högerextremism!

Jamen, förövarna var ju islamister, jihadister?

Det är högerextremismen som är farlig och som måste bekämpas! I detta sammanhang finns ej vänsterextremism på kartan ens. Trots att de står för merparten av det politiska våldet i Sverige.

Är det verkligen inte islamistisk extremism som borde diskuteras?

Jo, absolut! Bra att du tar upp det men först skall vi diskutera varför den finns. Det vill säga, imperialism, Al Ghuraib, drönare, USA, kolonialism, förtryck och förringning, förnedring och skändelse. För att inte tala om islamofobi! Den siste fick tyst på alla, nästan som att skära tungan av folk. Tyst, tyst, tyst.

Det är nämligen så att media i allmänhet och public service i synnerhet försvarar den ordning som vi har nu i riksdag och parlament. Allt annat ses som ett angrepp på demokratin. Osökt går tankarna till George Orwell och hans nyspråk i 1984!

Man bör undra skarpt över varför kritik som är mer än menlös och som riktar sig mot makten i departement och i riksdag måste komma ifrån bloggare och sociala medier. Varför inte från pappersmedia och public service?

Jo, helt enkelt för att det är en levande lögn som det är mycket behagligt att leva i. Journalister och makthavare är kompisar och ett bättre tillstånd kan vi väl knappast ha för demokratin. Att inte ifrågasätta något och att aktivt ikläda sig censur är ett demokratiskt toppagerande. Som stöd har man också utsett några ”experter” som kan uttala sig exakt så som makten vill. De anlitas av en helt korrupt journalistkår. (Inte alla journalister N.B. och jag tänker inte enbart på stollen Arnstad!)

Det är därför terrorattentatet i Paris behandlas som ett problem med högerextremism och att alla judar har skuld till övergrepp i Gaza. Att det bara finns en typ av muslimer och de representeras av Rashid Musa, Katimba Sabuni eller Omar Mustafa. För Ulf Bjereld och Anna Ardin i f.d. Broderskapsrörelsen är detta geschwind eftersom de då tror sig ha medlemmarnas lojala stöd. En helt igenom patriarkal tanke.

Angående judar som förföljs med politikers och medias goda minne läs Sofia Johansson utmärkta blogg.

Min bekantskap med muslimska vänner visar att det inte existerar en gemensam muslimsk idé. En artikel från 2005 kan sprida lite ljus över just det, läs Salam Karam i Expressen.

Eller varför inte Patrik Kronqvist i Expressen 12/1 2015!

Slutsatsen är.  Korrumperad media återfinns inte enbart under totalitära regimer. Även i Sverige upprätthålls ordningen av en journalistkår som skådar fiender i befolkningen och som med alla medel försöker behålla ordningen. Bland annat genom att aldrig ifrågasätta makten.

Därför tål det att upprepas:

”Observera att demokratin är inte till för att bevara ordningen utan för att ifrågasätta den för att skapa en bättre ordning.”

 

En fri röst, vad är det?

Vem har rätt att göra anspråk på yttrandefriheten i världen? Man får tänka efter som svensk eftersom det i Sverige inte har förekommit jakt på sanningssägare som stört etablissemanget. Eller hur? Man får också ta i betraktande att frågan egentligen är två. Den första är den för mig självklara. Vem kan som individ göra anspråk på att få säga precis det man tycker och tänker utan att bestraffas? Den andra borde inte få existera, men har synliggjorts av en tyckarelit. Nämligen, hur skall samhället göra anspråk på kontroll av yttrandefriheten så att bara allmänt vedertagna sanningar får yttras?

Av outgrundlig anledning är det ofta samma personer som anser sig vara rätt individ i första frågan som samtidigt gör anspråk att företräda samhället, oss alla, i den andra.

Det är förbjudet i lag att uttala hot mot någon individuellt. Det är helt okey att hota mörda alla män till exempel. Men personliga och individuella hot skall man lagföras för. Självklart skall det också vara så! Detta är egentligen en distinkt avgränsning i yttrandefriheten och den är lätt att förstå.

Ytterligare inskränkning i yttrandefriheten är lagtexten om hets mot folkgrupp. Inte särskilt kontroversiell och tillkomsten har att göra med den jakt på bland annat judar och romer som förekommit i historien. Också mycket lätt att förstå.

Nu har man omtolkat och utvidgat begreppet folkgrupp så att det kan innefatta vad som helst förutom den vite europeiske så kallade cis-mannen. Det var ju tänkt som ett skydd emot minoriteter och judar har exempelvis varit i minoritet överallt de förekommit förutom i Israel efter den statens bildande. Likaledes har romer alltid varit en minoritet varhelst de befunnit sig.

Muslimer, däremot, är det svårt att säga är en minoritet på samma sätt som romer eller judar. Inte ens i Sverige. Men de som utsätts för hot eller angrepp för sin tillhörighets skull skall betraktas som skyddsvärda och samhället skall för detta tillhandahålla det skydd som krävs för alla medborgare. Men det gör man inte, synagogor lämnas utan skydd trots den utsatthet som den judiska minoriteten befinner sig i. Församlingarna får stå för sitt eget skydd.

Dessutom, det finns alltså en minoritet som är politiskt värdefull att vurma för. Att spela spel för, klä ut sig för. Och då menar jag inte kippavandringar i Malmö och Stockholm.

När den socialdemokratiska riksdagsmannen Veronica Palm anmäler talmannen Björn Söder för hets mot folkgrupp har detta vurmande gått lite väl långt. I en tid då ett av de värsta terrordåden med 20 personer döda utspelat sig väljer alltså en svensk demokrat(sic!) att anmäla för uttalandet: ”Då har fredens religion visat sitt rätta ansikte.”

Att Björn Söder och hans parti företräder idéer som går stick i stäv med mina egna gör inte att det blir självklart att han skall tystas.

Inte heller när en annan förment demokrat, kommunisten Rossana Dinamarca, mycket provocerande, uttryckte ”du är inte min talman” kände jag någon sympati för Söder. Jag tycker emellertid att han kunde nämnt för den okunniga Dinamarca att han är riksdagens talman inte någon enskild ledamots!

Det finns alltså tokstollar i Sverige som anser att yttrandefriheten därutöver skall regleras ytterligare. Vem som helst som yttrar sig utanför regelverket skall veta att de har sig själv att skylla om något skulle hända. Täppas Fogelberg ligger bra till därvidlag som årets tokstolle. I hård konkurrens förstås. Jag har helt missat om han rakryggat har försvarat sin inställning i frågan. Nu kan han ju tryggt sälla sig till skaran av likasinnade som vägrar att diskutera islamistisk terror utan att först ha dragit hela sagan om hur imperialismen och högerextremismen egentligen är skuld till det hela. Göran Greider och Åsa Linderborg är utmärkta exempel på detta.

De som vill veta inverkan av imperialismen på dagens politiska karta kan ju studera historia och läsa lite om Osmanska riket som stoppades vid Wien 1683 i sin strävan att islamisera Europa eller om morerna som föstes ut ur Iberiska halvön 1492 efter nästan 800 år av islamisering. Men kunskap är inte debattens stollar stora styrka. Man kan kanske begära att stollarna funderar över hur Europa kunde islamiseras i så lång tidsperiod så att det enbart återstod landet mellan Wien och Madrid (som inte fanns då!) och landet där norr om.

Man missionerade islam i Nordafrika och Europa på samma sätt som conquistan katolicerade Sydamerika, med svärd!

Nu var det ju den svenska yttrandefriheten som jag pratade om. Och det finns starka krafter som vill begränsa den så att obehagliga frågeställningar inte uppstår.

En forskare på Södertörns högskola, det finns flera där med personlig politisk bias, ansåg att sociala media och allas rätt att uttala sig där hotar demokratin. Just så, folks rätt att yttra sig fritt hotar demokratin. Läs Lars Wilderängs (Cornucopia) blogg och bilda er en uppfattning själv.  (Länken går till avsnittet där forskaren replikerar.)

Vi har ett journalistiskt skrå i Sverige vars uppgift verkar vara att resa murar mot åsikter och redaktionella uttryck som inte godkänns av hela kåren. Med något litet undantag för de utmärkta borgerligt liberala skribenter vi har som tillfälligtvis tillåts att roama på gränsen. Åsiktskorridoren är emellertid smal och hårdbevakad och de som aldrig tar sig in inom dess gränser kommer aldrig att accepteras i skrået.

Detta är alltså i demokratins Sverige. Vi har alltså en journalistkår som kontrollerar varandra som hökar och bara låter rätt åsikter yttras. Vi har statligt utbildade journalister som hellre ifrågasätter folket än den makt de så förtjust delar med politikerna.

Hur man särskiljer rätt från fel framgår starkt av följande artikel ur Magasinet Neo som beskriver modus operandi av de som anser sig ha monopol på åsikter.

En annan attityd av segregerad åsikts- och yttranderättighet är mobbingen av Jan Sjunnesson som inte lär bli medlem av författarförbundet trots uppfyllande av de kriterier som utgör grund för medlemskap. Man kan fråga sig, även om författarförbundet har rätt att göra som de själv finner lämpligt, borde de ju fundera över om de verkligen förfäktar idén om allas lika värde och allas rätt att uttrycka vilken åsikt som helst.

Hur i hela friden skall man kunna upprätthålla ett demokratiskt samhälle om de som debatterar garanterat är av samma eller liknande åsikt?

Ja, säg det!

Muslimer, alla muslimer och män

Mordet på det fria ordet, attacken på Charlie Hebdo i Paris utfördes tydligen av islamister. Det verkar bekräftat, islamister som besvarar kritik mot profeten, , som de uppfattar det, med hämnd och mord.

Jag har i bekantskapskretsen och bland nära vänner haft de som bekänt sig till islam. Jag har varit med på begravningsceremoni i moskén. Med detta vill jag säga att ingen av dessa förknippar jag på minsta sätt med morden i Paris eller den islamism som drev fram den. Ingen!

Och ingen annan av muslimsk tro heller. Att det skulle vara händelser och metoder som kan klistras på alla muslimer är för mig och de flesta andra rent befängt. Det är inte så att vi hör uttalandet ”muslimer gör” med tillägget ”ja, inte ALLA muslimer”. De flesta av oss kan separera religionen islam ifrån terrorismens islamister.

Men, idag har jag hört muslimer slå ifrån sig såsom det vore självklart att alla står på de anklagades lista. Jag förstår dem, det är fruktansvärt att vara anklagad för något som man inte ens är i närheten av att utföra. Att bara för att man tillhör en grupp med gemensam tro, anses som skyldig till vad en klick i denna gemenskap utför.

Det svenska civilsamhället är mycket känsligt för sådant och skruvar och vrider sig för att inte de högerextrema skall dra fördel. För att inte göda islamofobin tar man på sig hijab och visar glödande hat mot andra grupper i stället.

När skall man dra slutsatsen att saken måste diskuteras? Det finns grogrund för islamism i Sverige, den gror hos någon imam i någon moské. Den gror i sammanslutningar som inte är islamskt religiösa utan islamskt politiska. Det är inte den personliga pietismen som styr utan den våldsamt missionära. Den politiska islamismen! När skall vi våga påpeka detta och när skall intresset riktas ditåt! Och det är ändå en i min uppfattning mycket liten grupp!

Jag vill påstå att det är inte lätt för en muslim att ge sig på och kritisera islam öppet. Det kan innebära fara, det bör man vara medveten om. Inte alls som kristna som kritiserar sin egen religion. Se bara varför så många installationer, pjäser och vernissager som fått begränsas eller stoppas av säkerhetsskäl. Varför är det så?

Sekulära och troende muslimer som inte ansluter sig till islamism eller politisk islam utgör huvudparten av den muslimska gemenskapen. De skulle gärna ställa sig upp och protestera mot sina ”företrädare”. Jag vet!

Men hur skall de kunna känna trygghet i protesten när de ser företrädare för det svenska politiska samhället med hijab på huvudet gå i armkrok med dessa ”företrädare”.

Vi får se.

Angående rubriken går det bra att gissa vad jag syftar på.

 

Charlie Epdo – mordet på det fria ordet.

Det är fruktansvärt, det som hände idag på satirtidningen Charlie Epdots redaktion. Vid en i det närmaste militär aktion mördades 11 eller tolv människor på tidningens redaktion eller i dess närhet. (Poliser är också bland offren.)

Genast börjar spekulationerna om vem som legat bakom. Varför har denna attack utförts? Tidningen publicerade sina reportage i form av tecknade satiriska bilder med religiösa motiv. Mestadels islamiska, judiska och kristna. Många kan känna sig stötta, en del kränkta och ytterliga vissa känner upprättelsebehov.

Utan att veta något om motiven, är det många som yttrat sig redan om att satiren gått för långt, att tidningen helt enkelt får skylla sig själv. Beklämmande slutsatser.

Margot Wallström yttrar sig så småningom och nämner liknelse med hoten i Sverige. Som exempel nämner hon mordet på Niklas Horner vilket hon gör rätt i. Men det finns en avgörande skillnad. Nils Horner befann sig vid dådet i en konfliktzon och inte bakom skrivbordet på SVT i Stockholm. Avskyvärt vilket som men inget som behöver öka skyddsinsatsen i Sverige.

Vad mer i Sverige? Jo det kom en stolle in på GTs kontor i Göteborg och lyckliggjorde Frida Boisen med underlag till ett löp.

Sedan är det väl inte mycket svenska tidningar behöver vara oroliga för. Någon satir mot någon annan än SD klarar man väl inte av. Religiös satir, eller kanske inte ens försvaret av religiös satir, kan man åstadkomma vad gäller Profeten eller islam. Så varför är man oroliga?

Hade svenska redaktioner haft någon stake så hade de prompt publicerat alla senare teckningar från Charlie Epdot med kristen, judisk och muslimsk satir. Alla, för att visa solidaritet med dem som vågar stå för det fria ordet.

Men uppriktigt sagt, jag tror inte det. Jag tror att man är väldigt nöjd med att angripa ofarliga SD-politiker och slippa övriga.

Tacksamt är detta också för SÄPO som då inte behöver hålla särskild koll på vare sig den ena grupperingen eller den andra.

För att dra just detta, SÄPOS av bedömningsskäl låga aktivitet till sin spets, så blir ju Sverige ett utmärkt land att organisera sig ifrån. Klart som fan att man inte hotar tidningarna i ett land där man kan få fristad.

Fråga JyllandsPosten eller Lars Vilks.

Rebecca Weidmo Uvell har gjort exakt vad jag menar, publicerat satirteckningarna på sin blogg. När gör ni det Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, Göteborgsposten, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet?

Visa er support eller låt oss veta vilka ynkryggar ni är!

Alla får komma till tals – eller?

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg på min FaceBooksida med anledning av en artikel i Sydsvenskan. Artikeln hade forskarstöd från Södertörns högskola, tror jag det var. En institution som i postmodernistiskt nit kan tillhandhålla sådant stöd för vilken godkänd åsikt som helst verkar det som. Länk till artikel och min FaceBookartikel finns nedan efter följande inledning.

När jag idag hör Tomas Tengby leda ingringarprogrammet RingP1 och hur han med harm i rösten meddelar en dam hans egen uppfattning om åsiktsfrihet och vad man får lov att säga. Tomas Tengby framstår för mig som en av de bästa programledarna för RingP1. Han låter åsikter komma till tals utan att rätta eller diskvalificera. Detta till skillnad från de båda självgoda programledarna Täppas Fogelberg och Alexandra Pascalidou. Den förre använder programmet för att tydliggöra sina egna åsikter och den senare nyttjar det för att visa sin avsky för åsikter hon anser fel!

Idag blev tydligen Tomas Tengby, då som representant för Sverige i allmänhet och journalistkåren i synnerhet, påhoppad av någon som har mage påstå att personer i bekantskapskretsen uttrycker vånda över att säga vad de tycker. På ett obehagligt sätt ville han tvinga inringaren att exemplifiera.

Tomas Tengby, vilken bubbla lever du i egentligen? Jag brukar använda metaforerna ”lattebaren” och ”Södermalmskt” för att åskådliggöra åsiktslikriktningen i svensk politik och huvudstadsmedia. SR är visserligen i det Sverige som kallas Stockholm, det vill säga, hela Sverige, men du Tomas Tengby är ju i Göteborg. Finns det en filial där månde? Är lattebaren inte bara en metafor utan gravallvarligt verkligt?

Jag har att stort antal bekanta som gör sin röst hörd i olika frågor på Twitter, i bloggar och på Facebook. De flesta av dessa ifrågasätter den radikalfeminism som odlas i svensk media och ingen av dem är sverigedemokrat!

Ett antal, majoriteten av dessa har önskemål om att vara anonyma eftersom de tycker de utsätter sina familjer, barn och släktingar för onödig risk om de agerar öppet. De vet också att det finns sammanslutningar som gärna meddelar arbetsgivare anonymt om hur deras verksamhet kan påverkas om de inte säger upp vederbörande! Och, det mest avskyvärda, det finns arbetsgivare som inte lojalt vågar ta upp och försvara påhoppade anställda. Vidrigt!

Vi har några kända exempel. Richard Herrey, Marcus Birro och Ivar Arpi har alla tillkännagivits som persona non grata. Och du som eventuellt tror att detta bara är enskilda tokstollar på Twitter som dammar på får tänka om. Det är skribenter på de stora drakarna som håller i yxan och leder drevet.

Andra som inte tänker i mittfåran och som får dåligt utrymme på grund av detta är professorn i statsvetenskap Bo Rothstein och nationalekonomen Tino Sanandaji.

För att inte tala om mobbarnas favoritoffer Pär Ström och Pelle Billing.

Men du Tomas Tengby verkar förargas över att få din värld perforerad av sanningar.

Inlägget på FaceBook (aningen redigerat med länken till artikeln):

Quote

På något sätt känns det som artikeln i Sydsvenskan kommit direkt ur munnen på Bagdad Bob. Det finns en oro bland publicister och journalister att opinionsläge eller sanningar skulle emanera ur sociala medier på internet i stället så som det alltid varit ur dagstidningsjournalistiken och de anrika lärosätena. Man tar till vetenskapliga undersökningar som bevis för att åsikterna på Twitter och Facebook verkligen inte representerar ”alla”.
Nä det är klart, men vem är ”alla”? Vem anser vetenskapen är mest betrodda att representera ”alla”? Vad tror sydsvenskan? Är det den handfull av journalister vid redaktionens kaffebord som är de rätta representanterna, eller insändarsidornas redaktörer som har makten att göra urvalet ”alla”? Eller möjligen lattebarens besökare som sett stentavlornas* sanningar och kan beskriva dessa i en av vaga fakta understödd krönika i kvällspressen. Är det månde journalisten som tyckte det var underligt att inte F! kom in i riksdagen eftersom ”alla” hen kände röstade på dem?
Vem tycker ni på Sydsvenskans redaktion eller på Södertörns högskola representerar en opinion? Är det den som anges av ett flertal eller är det den som anges av de få som anser sig ha rätt uppfattning om den?


Borde det inte vara lättare att tolka en opinion där den uttrycks av en mångfald av röster och tolkas av en mångfald av mottagare eller är det den som uttrycks av ett jämförelsevis litet antal personer i ett elitistiskt kotteri?


Journalisten(sic!) Robert Aschberg skriver inte på Twitter eftersom han anser det vara forum för amatörer. I själva verket skulle han möta argument som vederlägger hans egna storflabbade uttalanden. Det skulle denna man, vars största journalistiska bedrift varit arrangerandet av lavemangtävlingar på TV, inte klara av!


Acceptera sociala medier, acceptera att det finns åsikter som spretar åt alla håll och lär er förstå att ”alla” inte finns. Inte ens i er egen trångbodda världsbild!

Unquote
Gott Nytt År
Eller hur?
*Stentavlorna, begreppet kommer ur satiren Perukklubben skriven av Pär Ström.

Med vänlig hälsning!

Om man skall ligga i tiden så skall naturligtvis detta inlägg handla om Björn Söder och hans uttalande. Det gör det också men du ombeds vänta med läsning av det tills du gått genom texten i sin helhet.

Jag har inte sett TV-dokumentären ”Bränn en bil – få ett jobb” som jag tror den heter. Någon kanske kan tycka att då skall jag inte heller yttra mig om den. Det skall jag inte heller.

Nämligen!

Men, det som titeln anspelar på och vi ges en uppfattning om, är att kriminalitet, allmänbrottsligt beteende, avståndstagande från vuxenvärlden och ren meningslös egendomsförstörelse är en reaktion på brister i samhället. Det kan jag hålla med om men inte så som apologeterna menar kanske.

På engelska pratar man om defy, despise and demolish. Tre ord som beskriver romantisk juvenil rebellisk attityd. Man revolterar mot samhället och makten. En bil i brand representerar kanske samhället men knappat makten. En brandbil från räddningstjänsten som kommer för att släcka bilbranden kan väl inte ens i något fall representera makten?

Ändå kan man höra röster, oftast representerande makten, som likt apologeter förklarar sig förstå bristerna och varför man revolterar. Oftast på vänsterkanten hörs dessa apologeter som vid tillfällen också själv deltar i de revolterande aktionerna. Makten revolterar alltså med glatt mod, kampsånger och saxofonspel mot sig själv.

Det behövs inget geni för att se varifrån apologeterna har sin ideella rot. Socialister, kommunister och övrigt vänsterfolk. Varför inga liberaler eller konservativa? Tänk inte på den svenska politiska partiindelningen som inte riktigt stämmer med dessa epitet, alltså liberaler och konservativa. En liberal eller konservativ ståndpunkt utgår ifrån individen och att denne har fullt ansvar för sitt handlande. De liberala vill till och med att man skall ha individuell kontroll över sina val och ansvaret som följer på detta.

Socialisterna i Sverige, alla till vänster om Socialdemokraterna tillika en stor falang inom dessa, vill ta över allt ansvar från individen. Alla val görs av staten. Man har till och med mage att kalla detta för gemensamt ansvar.

Eftersom staten tar fullt ansvar för enskilda individers val i socialisternas rike så faller det också naturligt att friheten, det egna valet, måste inskränkas. Det innebär alltså en risk att ta ansvar för enskilda individer om man inte kan ha full kontroll över den enskildes val. Enbart höga skatter och statliga monopol kan i slutändan garantera statens riskfria inblandning i enskilda individers val. Med andra ord, det riskfria samhället karakteriseras av ytterst lite valfrihet. Som boskap eller mer allegoriskt som mjölkkor.

Men, inskränkningar kommer inte plötsligt som i Kampuchea, med Khmer Rouge eller i Ryssland 1918. Nä, inskränkningarna är stegvis vidtagna mot grupper i samhället. Vetskapen om att en inskränkning berör få och inte en själv gör att oppositionen blir liten. Se bara debatten om fri gårdsförsäljning av vin (alkohol) som ju ”bara berör några få” som statsrådet sa. Det är taktiken. Om ingen opponerar, kommer det totalitära samhället att komma tidigare än någon trott.

Och detta kommer att ske med nickande huvuden på lattebaren där nya stentavlor hängs upp med sanningar som skall spridas i media.

Och vad det gäller Björn Söders uttalande om nationer, medborgarskap och annat.

Fast jag inte för en sekund håller med Björn Söder i något han säger så tänker jag, innan ni hysteriska hyenor på mediaredaktionerna tagit del av stentavlorna på lattebaren och tagit sats och givit er in i kampen att vara mest fördömande så kunde ni väl för fan först hört vad karln sa!

En ganska enkel sak. Men ni bevisar er fullständiga inkompetens på att analysera en nyhet som rör makten eftersom ni ligger skavföttes med densamma (kanske sked?). Jag kan meddela er att det finns många som insett att ni inte är de som defy, despise and demolish i de tre ordens djupa betydelse. Ni är hycklande medlöpare, bigotter och opportunister.

Med vänlig hälsning!

Att vara en i gänget, det är viktigt!

Ja, visst är det så. Det är väldigt ovanligt att människor tar ställning för eller emot något i klar motsats till sin omgivning. Det händer, men de flesta kollar noga runt sig innan de uttalar sig. Trygghet eftersträvas, och uppnås med en minimal naggning av det egna samvetet samtidigt som motståndet man möter beräknas vara noll.

Men hur stor behöver denna upplevda och framförallt förmenta kongenialitet vara för att man som individ skall uppfatta att ”alla” tycker likadant? Alla som har fostrat barn vet hur ordet ”alla” kan användas som påtryckningsmedel vid speciella önskemål eller klädköp. Det är viktigt att tycka som alla andra, det vet barn som växer upp. Om de trodde det var på ett annat sätt hade de väl inte använt uttrycket ”alla [får/gör/tycker]” som påtryckning. Var har de lärt sig detta?

Barn vet att om de inte är en i gruppen så kommer de med tyst bifall av vuxna och ibland på initiativ av vuxna, bli mobbade. Garanterat! Med andra ord, är du inte som de andra, tycker som de andra, klär dig som de andra så mobbas du. Detta är en bra förhandlingsposition mot föräldrar, tycks barnen tro. Tro mig jag har också varit barn.

Det vi ser nu är att infantiliseringen av människan har gjort att denna gruppgemenskap blivit än viktigare. Efter skolåren, ett läge då man förr förväntades ta ansvar åtminstone för sig själv, har denna trygghetsönskan förstärkts.  En känsla som tydligen numera följer med genom skolans och ut i vuxenlivet.

Vi kommer då till frågan åter igen, hur stor behöver en sådan grupp vara? Antalet tre påstås vara vad som behövs för att man skall kunna agera hur vidrigt som helst. Ryggdunk från två personer räcker alltså för att bli en ny Hitler eller Breivik. Med detta stöd vet vederbörande att det bör finns personer med annan åsikt än den egna. Men hur många behövs för att man skall vara trygg i att ha samma åsikt som ”alla”?

Svaret är att det kan man inte. Man måste skilja ut och isolera, demonisera och denominera så att de som inte ingår i den trygga åsiktskorridoren verkligen känner av detta. Om det inte varit för ursprunget så hade vem som helst utifrån insett att det är mobbing.

Folk i mediebranschen vet idag exakt vilken åsikt som gäller för att få möjligheten att få sitta i morgonsoffor och agera på tidningsredaktionerna. Det är inte särskilt polariserat även om duktiga skribenter som Ivar Arpi, David Lindén och Sakine Madon plus ett fåtal till håller sig borta från den värsta djuprännan så håll med om att de är ganska nära ändå. Marika Formgren ligger lite längre ut bland skären för att inte tala om Ingrid Carlqvist och Roger Sahlström som gått på grynna efter grynna.

Den här ensidigheten gör också att om feminism diskuteras i en morgonsoffa så är enigheten stor. Deltagarna är alltid av samma uppfattning och tävlar om att vara mest av allt. Någon motpol presenteras ej eftersom den ju inte ”finns”!

Det finns en spridd uppfattning i medieutbudet som gör att enigheten är total. I alla fall i jämförelse med om det varit ett demokratiskt forum. Det finns meningsmotståndare men de skall mobbas väck, skrämmas i väg. De är ändå hemska människor med fruktansvärda värderingar. Ingen vill väl lyssna till något sådant?

Jag hänvisar därför återigen till MiT Toklandets blogg där han klart beskriver den till löje gränsande viljan att få vara till lags i genusfrågor. Nåväl, en del tjänar pengar på det, skapar sig en karriär och förutsätter att deras påstående går rätt in i djuprännan av påbjudna åsikter. Det gäller machokulturen, den destruktiva manligheten (all),  våldtäktskulturen med mera. Vi som vet att manlighet är konstruktiv och inte destruktiv men att den har förvägrats unga uppväxande pojkar och att den taktik man utövar på unga kvinnor med skräckpropagande om våldtäktskultur, har inget med manlighet att göra utan utgör bara ett verktyg för vissa politiker och entreprenörer att få sig tilldelat anslag.  Man får inte medel om man inte kan bevisa förekomsten av det man kämpar mot nämligen.

I dag kan man uppmärksamma ett program på SVT som kallas Runda Bordet som beskrivs av Ivar Arpi så här: ”..1h i Runda Bordet med postkolonial vänster: Per Wirtén, Kitimbwa Sabuni, Elena Namli, Irene Molina och Bengt Westerberg…” Jag har inte sett programmet, tänker inte se det heller, men har lite svårt förstå i en diskussion om rasism vem av dessa som står för något som är skilt från övrigas ståndpunkter? Ett samtal där man försöker övertrumfa varandra i hur överens man är. Men det är klart om statliga anslag skall kunna äskas så måste ju företeelsen finnas till varje pris, och då är det bra om alla som syns är överens.

Hur kan övertygelsen vara så stor att man inte ens kan se att det finns tankegångar utanför konsensus? Förmodligen för att man inte träffar andra än sådana som sig själv. Man vill inte se andra, och gör man det så låtsas man som ingenting.

Dessutom ingår ett självsanerande inslag som gör att de flesta med hysteriskt nit säger vad som helst för att inte hamna utanför den grupp som sköter mobbingen av oliktänkande. Tryggheten sätts framför allt annat.

Av anledningar som dessa kommer det aldrig att bildas annat än en svag och udda opinion, människor vågar inte vara annat än anonyma för att undvika mobbing. De enda som klarar motsätta sig, med stort obehag som reaktion är vissa Sverigedemokrater. Men flertalet av dem vill ändå vara anonyma. I ett riksdagsparti med i senaste valet cirka 800.000 väljare. Märkligt! Det tyder inte så mycket på udda ståndpunkter hos Sverigedemokrater som en odemokratisk hållning hos övriga som absolut inte tänker dela makt med dem.

Det som förstärker hela denna mediala åsiktskorridor, är att de medier med störst anslutning är de som finns i Stockholm. SVT, TV2, SR, DN, SVD, Expressen och Aftonbladet även om i varierande grad.

Det är inte heller en slump att riksdagspolitikerna finns i Stockholm, umgås och träffar mediefolket och får höra deras syn på sanningen och lyckas misstolka detta som en ”folkets” mening.

Men politiker och mediaföreträdare borde försöka vara mentalt mogna och förberedda på att andra åsikter kan förekomma utan att deras puerila trygghet i samförståndets hägn egentligen behöver ruckas, alls!

Den politiker som testar kan få ett oväntat röststöd vid nästa val. Och omvänt med för den delen, om man fortsätter misstolka vad man ser och hör.

I Sverige har den bisarra situation uppstått där media, genom sitt kompisförhållande med makthavande politiker, i stället för att utföra den granskning av makten  och dess konstellationer inom politiken och kulturen som borde vara självklar, i stället granskar folket.

All makt utgår från folket står det i Regeringsformen.

Jaha?

 

Representation.

Jovisst, representation är viktigt! Och då menar jag inte gratisgroggen på försäljningsmötet utan att man som individ får räkna med att representera något. Eller någon. Din ras (ja ett återuppstått ord och en förnyad benämning på hudfärg, etnicitet eller religion), din politiska inriktning, din sexuella läggning eller din könstillhörighet. Representationen kan vara tilldelad för det mesta. Det vill säga din grupptillhörighet bestäms av andra liksom att du inte kan representera bara dig själv. På gott och ont. Ja, på gott kan man tänka, aldrig! Mest på ont. Är du av en viss etnicitet, viss härkomst, viss religion eller viss sexuell läggning då får du uttala dig för alla i den gruppen. Lätt som en plätt!

Man kan fråga sig ganska enkelt, kan inte exempelvis en muslim ha många gemensamma erfarenheter med en kristen? En färgad med en vit? En sig queerdefinierande individ med en heterosexuell? Ingenting? Inte ens om de växt upp som grannar? Nota bene, jag frågar om de EJ kan ha samma erfarenheter, eller rättare jag påstår att de har mycket fler gemensamma erfarenheter än det motsatta.

Eller om vi vänder på det som det egentligen borde handla om. Är alla muslimer lika? Alla kristna? Alla färgade? Alla vita? Man får ju för sig att alla HBTQ-personer är alla lika. Klär sig i färggranna kläder med penisar påsydda utanpå eller att de såklart är socialister och antirasister. De behandlar alla människor likvärdigt. (Om de inte heter Birro, Arpi, Ström, Wallin eller Sjöberg. (Nä,menar inte Stanley!)

Detta är representationen, du kan aldrig bryta dig ur den grupp du anses representera. Nu händer ju det ganska ofta ändå, men det är då vi får höra ord som husneger, eller onkel Tom. Man vill inte förstå att folk är individer. Jag vet inte vad det är för system som gör att så många vill ingå i en grupp och därifrån ösa galla över icke gruppmedlemmar. Man gör detta med skydd av gruppen, av tillhörigheten. Ett beteende som idag hos många överlever de tidiga tonåren och fortsätter långt in i vuxen ålder. Starkt understödda av vissa mediepersonligheter, framförallt inom public service.

Man skapar identiter och identiter låter sig skapas. Dessa identiteter är oerhört viktiga vid maktanalyser och överordningsresonemang. Och då får fanimig ingen tramsa sig utanför ramen.

Det är mycket som har hänt i Sverige de senaste tiden, mycket att uppröras över. Framförallt den del av befolkningen som tagit på sig att tolka läget och att beskriva det för det okunniga folket. Då är ”läget” det man ser och hör på Södermalm inom sin egen identitetsgrupp. Detta är vad som ses och som hörs ur de större media. Detta är vad politikerna, åtminstone en del av dem, ser som den verklighet de vill agera på. Då ser de inte att de riksdagspartierna som gick rejält back i valet var de som framförde radikal feminism. Det vill säga, V, MP och FP! I Vänstern och Miljöpartiet finns det en totalitär anstrykning som passar i sammanhanget men Folkpartiet? Fortsätter de så kommer de att ramla ur riksdagen till nästa val.

Angående representation som vi egentligen talar om, hörde jag idag den utomordentliga utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén förklara varför just hon skall vara kvar på Sveriges Radio i det jobb som hon nu innehar. Inte ta ett steg tillbaka eller nåt sånt för de gör ju aldrig de som själv förordar systemet. Patetiskt.

Ja, ni vet vad det rör sig om. Det gnys över att radions utrikeskorrespondenter nästan alla är etniska vita svenskar och så kan vi ju inte ha det. Alldeles särskilt så eftersom anställningspolicyn säger att av tre anställda skall en vara av så kallad mångfaldsbakgrund. Får alltså inte heta Svensson och vara från Svedala. Vad blir så himla bra med denna så kallade representation? Om vi har, och vi har många, skickliga reportrar och journalister från Balkan till exempel. Skall de då representera ett folkslag som finns där? Eller bara dem som kommer därifrån och blivit svenska medborgare. Är alla från Balkan lika? Liksom alla homosexuella? Vad skall den här mångfaldstanken bidra med som vi får vara utan om man endast letar efter individer med särskilda färdigheter?  Som kunskap till exempel?

Urvalet kommer naturligtvis att bestå av någon som heter Ahmed eller Bojan och som fått sin identitet skapad på Lattebaren på Södermalm. Mångfaldsbakgrunden sitter alltså i namnet?

Och hur tänker man när man anser att en tredjedel av de anställda skall representera, ja vad? En tredjedel av befolkningen skulle man tro. Men en tredjedel av befolkningen bor ju ute i landet, i förorten och i landsorten. En tredjedel av de Sveriges radioanställda bor inte där, har inte sina erfarenheter därifrån utan från lattebaren på Södermalm. Hur fungerar representationen då har man tänkt?

Och Cecilia Uddén kan med sin skicklighet nog fortsätta argumentera på sitt känsliga sätt att just hon har de rätta mångfaldskriterierna för att hon skall slippa byta namn till Miriam.

Inte mångfald, enfald!

Jag läser också idag att en MUF-ledare, språkröret Josefin Sasse kritiserar en festival, Bråvallas, att de inte har tillräckligt med kvinnliga artister i programmet. 24 av 25 är män, 25 av 25 är vita. Så kan man tänka om man hanterar andras pengar. Om vi skall tvinga spelningar att vara identitetskvoterade så kommer det inte bli några spelningar alls. Bra då tar vi skattepengar till det. Typiskt MP säger de flesta! Och så behöver man inte ha så stora scener eller spelningslokaler. För publiken kommer att utebli. Om man inte, som det verkar, skambelägger publiken och kallar den saker om de inte uppskattar föreställningen.

Så gjorde Ung Scen/Öst när de misslyckades med sin pjäs, en hyllning till ligisterna i Husby/Tensta och hatpropaganda mot polisen. De lyckades inte engagera publiken och då är det publikens fel. Ytterst förnärmat fick de radiotid och kunde obehindrat skylla publik och den skola som den kom ifrån för rasism.

Malin Axelsson, konstnärlig ledare på Ung Scen/Öst har utsetts att bli ny chef för Radioteatern. Varför då? Fanns det ingen med rätt namn och mångfaldsbakgrund?

Vem representerar hon?

Det blir nog bra det här!

Post Navigation