snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the category “Åsiktsfrihet”

Hur nära ligger önskemålen den totalitära staten?

Jag är förfärligt trött på det klimat som förekommer i svensk debatt. Åsikter bryts inte mot åsikter utan det är absolut sanning som står mot absolut lögn. Omognaden hos debattörer, i alla fall vissa, är uppenbar. När argumenten tryter, om de överhuvudtaget någonsin existerat, övergår man till personangrepp och utstuderade härskartekniker.

Det är alltid en sida som skall demoniseras, förlöjligas, hatas och förkastas. Det är lite som om livet vore en fotbollsmatch. Huliganerna understryker sin kärlek till det egna laget och sitt hat mot det andra laget. Eller rättare, det andra lagets supportrar.

Vi ser agerandet genast vid det minsta ifrågasättande av de idéer som görs till sanningar lite väl lättvindigt. Det är bara känslor och tyckande som anses som dagens fakta.

Aktuella fall just nu är twitterstormarna mot Richard Herrey och liberale krönikören Ivar Arpi. Båda rakryggade i sin argumentation. Den förra råkade påstå att den teokratiskt styrda regimen i Iran var religiöst färgad och ”helt sjukt”. Se Toklandets sammanfattning här. Ivar Arpi skrev på twitter: ”Att regeringen kallar SD för ett odemokratiskt parti men vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det är bortom ironi.” Det renderade en storm av kritik med innebörd att Ivar Arpi är rasist. Detta beskrivs utmärkt av Gendertruce på hans blogg.

Voine, voine, stackars oss.

Ett annat exempel är synen på dem vi kallar för EU-migranter eller romska tiggare som det ofta är. Jag har skrivit om dem tidigare och det är en skam hur de behandlas av både sitt eget samhälle och av vissa i vårt samhälle. Men den som antyder att det ligger ett system bakom med entreprenörer och fixare som drar hem bra vinst på verksamheten, vit slavhandel, organiserat tiggeri eller vad som tänkas kan. Ja, frambäraren av en sådan antydan blir genast kallad för rasist. Varför? Jo för denne sätter en hypotes på plan, en gissning som förmodligen är fel, men ändå. Varför rycker den personifierade godheten ut och anklagar folk för rasism? För att det finns bevis för att antydan är osann? För att det finns bevis för att motsatsen föreligger? Nä, inte alls. Utan enbart för att de vill att det skall vara fel. Deras hypokratiskt ansatta självmedvetenhet vill att det skall vara så!

Dessa godhetens apostlar som kråmar sig i benevolensens strålglans när de sitter med sin latte och exponerar sin otroliga medmänsklighet till allmän beskådan.

Hycklare!

En annan företeelse man kan bli deprimerad av är när man ger barn vuxna argument att framföra i debatt som ligger utanför dagis. Jag mådde illa på 70-talet då barn i barnvagnar tilläts att protestera med plakat med krav som de vuxna ställer. ”Ropen skalla, daghem till alla!” exempelvis. Även när kraven är hur rättfärdiga som helst. Man utsätter inte sina barn för sådant som är vuxenproblematik, det bör vara förbjudet att använda barn som vapen, att skjuta fram dem i främsta stridslinjen.

Om det förra är vidrigt så skall jag berätta om något som är mycket vidrigare. När man tar barn i nedre tonåren eller yngre och får dessa att skriva debattartiklar och inlagor med klart vuxet innehåll. Ni får tro vad som helst om era barn men jag tror inte att man i den åldern varken är mogen nog att förstå hela problematiken eller att formulera sig för ett debattinlägg i svåra frågor. Barn gör som de tror de vuxna vill att de skall göra, det är ingen konst att förmå dessa ungdomar att engagera sig i det som en vårdnadshavare eller lärare önskar. (Ni kanske kommer ihåg vännen Sven Melanders fråga om vad barn egentligen vill?)

Anledningen till all denna min upprördhet kommer som vanligt, tada, från Toklandets blogg WTF som tar upp ämnet. Denna gång är det en 14-årig flicka som ger sig in i debatten. Det är ju helt okey. Men det hon debatterar är inte alla helt överens om. Hur gör man då. Jo, uppenbarligen har vårdnadshavaren haft i tanken att – om jag låter min dotter skriva vad jag tycker, så vågar ingen protestera eftersom det då bör betraktas som barnhat!-

Självklart skall barn tillåtas ha åsikter, men de skall inte behöva utsättas för risken att få vuxna motargument eftersom detta kräver ytterligare erfarenhet av att debattera. När debatten går från statisk till dynamisk så blir det inte realistiskt att tro, bortsett från de egna barnen så klart, att en 14-åring har den kunskap och erfarenhet som behövs.

Läs kommentarerna som Toklandet publicerar och se om ni hittar barnhatare bland dessa! Eller överhuvudtaget alls. Min kommentar är att den som fått flickan att skriva har betett sig vidrigt. Mot henne!

Sedan är det också upplysande att läsa hur man, med utstuderad härskarteknik, avsiktligt behandlar de som behagar visa avvikande åsikt. Man pratar om statistik, forskning och uppfattning hos gemene man. När Bashflak radar upp 8 (tror jag) exempel på vad en motdebattör efterfrågade så blir det kepsen på, neddragen över ögon och öron.

Något som också framstår är demoniseringen av dem som inte intar samma åsikt som vissa andra. Om vi frågar Anders(Vemihelvete) eller Axel Edgren (Misandry doesn’t exist) eller någon av alla de andra 25 white knights vad som skiljer Bashflak, The Chade, Toklandet och dem? Eller mig för den delen, från dem exempelvis?

Jag tar mig själv som exempel och bedömer att övriga nämnda och ytterligare alla dem som inte hyser radikalfeministiska åsikter har ungefär liknande attityder och åsikter.

Är jag då emot att kvinnor har samma villkor som män i arbetsliv och karriär. NEJ, jag är uppväxt med starka kvinnor, i det närmaste ett matriarkat. Jag har haft åtskilliga kvinnliga chefer som jag haft som förebilder och jag har, när möjlighet givits, promotat dugliga kvinnor till högre tjänster.

Accepterar jag våldtäkt? NEJ, aldrig! Inte av män mot kvinnor men faktiskt inte heller av kvinnor mot män! (Fråga mig en dag om det senare!) Jag vet att våldtäkter begås men jag vet också att i min bekantskapskrets är det inget man applåderar utan förövarna föraktas!

Mäns våld mot kvinnor. (Låt oss för ett ögonblick glömma kvinnors våld mot män!) NEJ, aldrig! Det ligger inte inte inom tänkbart räckhåll och måste bekämpas på alla sätt. Tyvärr så förekommer det ändå.

Skall vi dela på de obetalda arbetet med barn och hem, bil och trädgård? Vad fan som helst? JA, absolut! Men det vore ju jättebra om man kan komma överens om VAD som måste göras innan man bråkar om VEM som skall göra det.

Nu undrar jag vad som skiljer mig från de exempel som räknats upp ovan? Varför anser de sig så mycket bättre an vad jag är? Vad gör de som är så mycket värdefullare än det jag gör? Vad rättfärdigar dem att se ner på sådana som mig?

Jo en sak skiljer i grunden. De önskar ha ett totalitärt samhälle där människor med idéer som förfäktas av dem, styr över alla andra. Jag vill å andra sidan ha ett samhälle där i jämställdhetens namn varje individ kan göra sina egna val i en grundförutsättning att var och en är vuxen att ta sina egna beslut. Det kommer alltid att finnas individer som anser att deras makt är för liten, det gäller både kvinnor och män, och som av den anledningen vill ha rättelse ifrån politiker och regering. Men att hävda sin rätt får inte innebära att någon annans rätt begränsas.

Så ni, i Valerie Solanas värld, nyttiga idioter som på ett så patetiskt sätt lyfter ut er själv från sammanhanget och sätter er själv på åskådarplats. Ni som inte kan tänka er att saken också gäller er utan urskillningslöst pekar finger åt andra. Ni som så högt önskar en totalitär regim med makt att likrikta alla åsikter. Ni som inte kan invänta skapandet av den nya människan i form av den nya manligheten. Vad är det ni kämpar för eller åt? Det är uppenbart inte jämställdhet. Det är snarare en kamp för en position i det åsiktsbegränsade samhället. En del av er har redan skapat ett entreprenöriellt deltagande, ni lever på att förtrycka åsikter. I en förment kamp för jämställdhet deltar ni i kampen för ett totalitärt samhälle med en nyskapad människa som ni kan ha makt över. Denna kamp har förekommit förr och ni skall veta att alla dessa kamper har hittills förlorats. Men den siste dåren är inte född än, så kämpa på!

Men ni skall också veta att det är inte feminism ni slås för! Feminism är något annat som de flesta utan tvekan kan och vill ställa upp på och som syftar till ekonomisk och social jämställdhet. Dessa uttryck finns inte i er vokabulär annat än som slagord på plakat i demonstrationer för den dystopiska totalitära framtid ni så högt önskar.

Jag kommer alltid att delta i kampen emot er och stå upp för liberala världen om mänskliga rättigheter, individuella val, jämlikhet och sist men inte minst jämställdhet!

Men så har jag heller aldrig något att säga när jag kommer in på lattebaren. Och uteblivna ryggdunkningar kan jag leva med!

Annonser

Värdegrund

Jussi Lundell skriver intressant om värdegrund på sin blogg idag. Egentligen handlar den om annat som näthat och svensk elits rädsla att tillåta åsikter utanför åsiktskorridore. Men den fick mig att, återigen, fundera över det som kallas värdegrund, den gemensamma värdegrunden.

Skall läras ut i skolan. Är det någon som vet vad som skall läras ut i skolan? Alla människors lika värde? Eller nästan alla människors lika värde? Eller möjligen alla människors nästan lika värde? Om man upprättar en lista över de ingående delar som lika värde bör representera, borde den då inte vara lik listan över rättigheter som demokrati bygger på? Om inte, hur ser då listan ut?  Eller får vilken flummare som helst diktera sina egna tolkningar?

Vad skall vi tänka?

Hur är det när barn dödas i konflikter, skall de räknas, kvantifieras för värdering eller skall man se varifrån våldet kom först? Är alla barn skyddsvärda? Även pojkar?

Är alla papperslösa som kommer till Sverige skyddsvärda? Är de det för att vi inte gitter ta reda på vem de är? Eller om de begått brott eller vilka brott de i så fall begått? Är de skyddsvärda även om de inte kommer från en konfliktzon utan bara från ett annat land? Är de skyddsvärda om de kommer från IS styrkor och behöver vila upp sig? Är det någon som vågar bry sig?

Hur ser Lady Dahmer på 8-åriga pojkar? Röner hennes värdegrund så stor uppskattning att hon bör vara sanningsvittne i frågor om hat?

Fredrik Virtanen då? Som hatar män och sig själv så mycket?

Är det en värdegrundsbaserad åsikt att pojkar som går vilse i uppväxten, inte klarar skolan, begår självmord bör skylla sig själva och skall uppfostras till värdegrundszombies enligt regeringens jämställdhetsminister Arnholm med mansutredningen som underlag? Den senare utförd av ett gäng radikalfeminister med den värdegrund det innebär.

Hur är värdegrunden fastställd när det kommer till frågor om identitet och intersektionalism. Är det inte då man egentligen får frispel i utövat hat? Om man förstås inte tillhör gruppen vita europeiska cis-män eller strax därunder i den identitetspolitiska djungeln. Är det inte då man kan hata på, som det nysvenska uttrycket heter, vem som helst som, inom den egna värdegrundens basideal, inte har något värde?

Värde! Alla människors lika värde talas det om. Är det inte självklart? Jovisst säger antirasisten men då antar jag att man liksom inom den numera så omhuldade men fullständigt missförstådda kommunismens ideområde, såg metoder att utesluta personer från mänskligheten.

Detta omhuldas i någon form av den så kallade södermalmsandan, där alla som vill leka med förstår att de skall anamma de föregivna reglerna och stå upp för den gemensamma värdegrunden. Så fungerar riktig demokrati! I huvudet på virrpannor och kommunister i alla fall!

Det finns en tanke att makten, i sitt politiska värv skall kunna uppfostra och likrikta folket, medborgarna, genom manipulation, belöningar och framförallt med skrämsel och hot! Vem skulle vilja stå utanför? Och det är en koncentrerad och ideologiskt homogen journalistkår som står för verktyget och som framförallt står för idéerna i den unika konforma svenska värdegrunden. Där inte alla är lika värda utan en bedömning görs utifrån etnicitet och kön först. Men den har stort genomslag och alla ”vet” vad som gäller. Fatta!

För att folket skall kunna förstå sin plats anlitas en privat vänsterextremistisk grupp av tidningsredaktörerna för att avslöja oppositionen. En grupp som står utanför parlamentarisk kontroll men som får hållas med Expressens chefredaktör Thomas Mattsons goda minne. Sådana autonoma parlamentariskt vilda grupper har funnits i många schatteringar. Den som jag genast associerar till är SA (SturmAbteilung) i Tyskland under 1920 och 1930-tal. En organisation med stöd för en viss politisk inriktning och som där tas emot med öppna armar.

Det har alltså blivit medias, med politikers välvilliga bistånd, mål att uppfostra folket till att ha en riktig värdegrund där människor rangordnas efter kön och etnicitet. Vi har fått ett nytt rasbiologiskt institut som sysslar med kritisk vithetsforskning som exempel på nyordning.

Likaledes är det alltså makten som vill ha ett politiskt tillrättalagt och uppfostrat folk, ett folk som intar samma värderingar som på den mest udda platsen, åsiktsmässigt sett, låt oss kalla den för Södermalm. Det är alltså makten som vill välja folket, inte tvärtom!

Att det historiskt sett finns åtskilliga liknande politiskt uppbyggda system vet vi. De flesta har på grund av dysfunktionalitet* upplösts men några av dem återstår. Vi kallar dem totalitära och repressiva. De som avviker, dissidenterna, skall förföljas och tystas. I demokratier synas makten, var den än ligger, i totalitära regimer med repressiva tendenser är det oppositionen som granskas. Därför kan journalistiska priser ges till utomparlamentariska organisationer som jagar oliktänkande i ett land som Sverige.

Gudskelov, som jag noterat tidigare, så valde runt 90% svenska väljare bort kommunister och radikalfeminister. De radikalfeministiska partierna (V), (MP), (F!) och (FP) vann inget stöd eller förlorade mycket stöd. (Ja F! vann men hålls utanför riksdagen!) De marxistiska partierna (V) och (F!) kan inte heller sägas få något stort väljarstöd.

Gudskelov!

Nu skall detta faktum bara sjunka in på latte-baren på hörnet.

Eller det har kanske gjort så redan för nog kan man märka en ökad offensiv mot åsiktsfriheten och mot oliktänkandet. Eller?

Tack gode gud för landsorten och för dess redaktioner som med ett undantag med råge förstår vad det rör sig om.

 

* Jag vet att ordet betyder kroppsligt tillkortakommande, därför passar det här!

Av välvilja eller enbart i eget intresse?

Jag läser bloggaren Toklandet ofta eftersom han på ett humoristiskt sätt lyckas åskådliggöra stolligheterna som sker i den feministiska och i den genusvetenskapliga världen. Oftast är det citat ur konversationer eller på webben som påvisar galenskapen i samhället.

Just nu är det ett inlägg som i sin tur behandlar en artikel i Dagens Juridik. Min kommentar till artikeln är att om hon ämnar göra karriär som ombud för någon så bör hon nog ändra inställning helt innan dess. Vem vill ha en dedikerad loser till ombud?

Men egentligen var det en kommentar som intresserade mig mest. En länk till Länstyrelsen i Örebro och deras inbjudan till en konferensserie om Maskulinitet i Förändring – Maskulinitet och Makt, Om ni ser vem som deltar i panel och som moderator så är det uppfinnaren av den svenska patriarkala könsmaktsordningen Yvonne Hirdman och den opportunistiske entreprenören Thomas Wetterberg. Den senare är ordförande i Män för Jämställdhet som distribuerar kurser för jämställdhet och genuspedagogik, förment för att befria mannen från förtryckarrollen och få dem att ta ett steg tillbaka.

Ungefär lika altruistiskt som när Bert Karlsson öppnar flyktingförläggningar. Skillnaden är att Bert Karlsson låtsas inte vara någonting.

Denna ordning av feministiska entreprenörer har blivit en jätteindustri. Det är bra att man kan öka sysselsättningen men i detta fallet är de pengar som rusar runt i systemet enbart skattepengar. Tagna från allt annat som behöver finansiering. Har vi råd med det? Ja, tydligen.

Bedrövligt är att denna feministiska dogmatism påverkar unga kvinnor utan egen erfarenhet att bete sig som den juriststuderande i Toklandets beskrivning ovan eller att skräckslaget inte våga gå utanför dörren på grund av risken för våldtäkt.

Men det som bedrövar mig mest är de manliga feminister som i någon form av kanniballiknande agerande fördömer andra mäns maskulinitet, och påpekar att män bör ta ett steg tillbaka. Rättfärdiga och pretentiösa ställer de sig själva utanför och betraktar manligheten utifrån. Gör man inte så som de gör eller om man inte svansar med så tillhör man automatiskt det förtryckande patriarkatet i en könsmaktsordning som är den ideologiska grunden för allt stolleri. Detta gäller alltså även de män, alltså 98% av alla män som tar avstånd från våld och våldtäktsmän och som delar vardagen med dem de älskar.

Principen är alltså för den ideologiskt inbitne feministen att dessa 98% inte finns. Manligheten består menar de i två grupper. Den första är den grupp som ”ställer upp” på kvinnors villkor, alltså de uttryckligen feministiska dogmatikerna i motsats till den andra gruppen som motarbetar jämställdhet och allt vad kvinnligt är. Den misogyna gruppen! Ja, ni känner igen er.

Denna dogm är så viktig att man dessutom lyckats tillskansa sig skattemedel för att försvara den, eller rättare sagt för att bekämpa dem som kritiserar den eller rent av opponerar sig emot den.

Även detta ur Toklandets rika arkiv av intressant feminism:

Strategi mot motstånd

Detta är alltså skattefinansierad propagandaliknande totalitär fascistoid åsiktsbekämpning och gäller det omändringsarbete som skall utföras i Sveriges räddningstjänster så att fullständig jämlikhet kommer att gå före begrepp såsom värna liv och lem. Det skrämmande är att just detta som vi trodde hörde Räddningstjänsten till, det som vår trygghet vilar på, skyddet av våra hem och våra liv, helt strukits ur policyn!

Bra Sverige, kämpa!

Definiera gärna demokrati, tack!

Jag läser Sakine Madon i Norran och Marcus Birro i Expressen och undrar egentligen vad svenska medborgare menar med demokrati. Man får uppfattningen att många bara ser i demokratin något som gynnar dem själva, något som får dem att kunna få rätt i alla lägen samt något som gör att just dessa demokrater kan avgöra om andra är demokrater eller ej. Då blir det självklara att de som inte har den med dessa demokrater gemensamma åskådningen eller den rätta åsikten, automatiskt blir anklagade för fascism och antidemokratiskt agerande.

I just denna fråga är ovan nämnda krönikörer suveräna i sin analys. Jag håller med eftersom jag alltid betraktat mig som liberal, om nu någon förstår vad som menas med detta, och har väldigt svårt att identifiera mig med något av de partier som kandiderar för riksdagen i höst. Allra längst bort från min liberalism ligger (F!) och (SD) tätt följda av (V) och vill jag påstå (F). Det senare ett parti som tidigare uttryckt sig vara liberaler men det är bara att lyssna till Maria Arnholm och Birgitta Olsson så förstår man att denna idé sedan länge måste vara borttagen från programmet.

Men är dessa personer och partier odemokratiska? Nä, såklart inte! Att vara fördömande mot etniskt identifierbara grupper eller mot av kön definierade grupper kan vara nationalistiskt (även rasistiskt) men behöver inte vara odemokratiskt. Att tycka illa om individer ur olika identifierbara grupper av genus eller etnicitet måste vara tillåtet utan att vara varken sexistiskt eller rasistiskt. Men sexism och rasism är fantastiska epitet att slunga ut mot sina motståndare. Det tillfredsställer blodtörsten inom de egna leden men har ingen som helst inverkan på motståndarens sympatisörer. När allehanda ”forskare” och ”experter” uttalar att (F!)s väljare i huvudsak är välutbildade storstadsbor i välburgna stadsdelar och (SD)s är lantisar med låg utbildningsnivå så vill man få folk att alienera sig med gruppen (SD)-väljare eftersom ingen vill bli sedd som okunnig. Så erbarmligt och enfaldigt! Såklart ser sympatisörerna rakt igenom sådan rappakalja och vet både sin egen status och sina med-sympatisörers. Möjligen kan man se att uppeldningen i (F!)s stormtrupper av mycket unga kvinnor (fjortisar!) tjänar på en sådan ”forskar”-analys.

Demokratin består härvid av att dessa partier accepterar de allmänna valen och att representationen i de befullmäktigade organen är beroende av en sympatiserande väljarkår. Det finns emellertid politiska strömningar i Sverige som inte accepterar allmänna val. På högerkanten har vi SMR vars representation är i stort sett obefintlig men som har en revolutionär agenda. Betydligt fler sympatisörer har de på vänsterkanten förekommande Revolutionär Front (RF) och KPML(r). Båda revolutionära. Det mest märkliga är att dessa organisationerna anses av vissa journalister och politiker ändå vara demokratiska. För att de har goda avsikter. Har ni någonsin hört värre rappakalja?

Den förmenta demokratin i dessa revolutionsromantiska organisationer på vänsterkanten försvaras av medlemmar som ingår i kultureliten. Är det någon som betvivlar att denna självutnämnda elit är vänster till extremvänster? Med företrädare som Henning Mankell, Kajsa Ekis Ekman, Sven Wollter, Jan Guillou, Maria Sveland med flera. Demokrater?

Vilket är demokrati? När Ametist Azordegan påstår att en journalists uppgift inte är att beskriva verkligheten utan är att bringa bildning till allmänheten? Eller när Jonna Sima uttrycker exakt samma tanke? Diskussioner skall beröra ideologiskt rätta ämnen eller tystas ned. Detta är också anledningen till att den förra ansåg att Janne Josefsson borde komma ut som nazist! Verkligheten och dess beskrivning är skrämmande för vissa men kan hanteras enkelt med hjälp av den postmodernistiska inställningen (mer om detta i senare inlägg).

Vad är demokrati? Den som garanterar människor bland annat detta:

1) Rätt till liv

2) Rätt till egendom

3) Rätten att organisera sig

4) Rätten till åsikt och

5) Rätten att uttrycka den

6) Rätten att bedömas och dömas efter samma måttstock som alla andra

Och framförallt rätten att känna tryggheten av att dessa rättigheter aldrig kan förnekas en på grund av val med tillfälliga majoriteter. Man skall inte ens behöva rösta, även om allmänna och fria val ingår i demokratitanken, och ändå veta att dessa rättigheter inte kan tas bort!

I stället ingår i vänsterns demokratiideal en tanke om att en majoritet alltid kan bestämma över en minoritet. Det kan man alltså inte när det gäller de konstitutionella rättigheterna som i Sverige kallas för grundlag och regeringsformen. I de flesta demokratier överses de konstitutionella rättigheterna av fristående rättsväsen. I USA, som exempel, väljs Supreme Courts medlemmar av den politiska makten men sitter sedan i ämbetet på livstid och kan inte avsättas vid växlande politiska majoriteter. Så är det inte i Sverige. Vi har ett politiserat rättsväsende och i tingsrätten tillsättes nämndemännen efter politiska majoriteter. I de flesta demokratier räknar man regering och parlament som första och andra statsmakten samt rättsväsendet som den tredje. Pressen blir därmed fjärde statsmakten. Fast inte så i Sverige, här har vi pressen som tredje statsmakten och rättsväsendet ingår i den exekutiva makten hos regeringen.

Där borde man kunna undra hur detta påverkar demokratin.

I den nationalistiska tanken finns ju en diskriminering som gäller en människas ursprung, i den rasistiska rymmes diskriminering av människor av etniska skäl och slutligen den feministiska som hänger sig åt diskriminering av sexistiska skäl. Om ett parti utmärker sig på ett diskriminerande sätt kan det inte samtidigt vara demokratiskt eftersom de då vill ta bort någon av de sex punkterna ovan. Då spelar det ingen roll om man har allmänna val, demokrati blir det i alla fall inte!  Detta var som mest påfallande under den tid då de kommunistiska staterna utövade ett hänsynslöst och dödligt grepp om sina befolkningar på grunder som vilade på misstanke om avvikande åsikter.

Alla de här beskrivna diskriminerande attityderna existerar i Sverige och till skillnad från de repressiva totalitära före detta regimerna, så stöds metoderna av de från makten avskilda och fria medierna i vårt land. Det skedde i de omnämnda staterna endast av de statsreglerade medierna. Vi har alltså en statsmakt som kan uppdelas i två, den tredje och den fjärde ingår i dessa två.

Någon nämnde nyligen att i en fungerande demokrati granskar media makten åt folket men i Sverige granskar man folket åt makten!

Det är detta som Sakine Madon och Marcus Birro så elegant beskriver i sina krönikor.

Läs dem!

Om gymnasielärare och political stymie!

Jag har varit inaktiv i mitt bloggande senaste tiden. Mest beror det på att jag sitter i chock och förfäran vid åsyn av den politisk-ideologiska debatten som försiggår i landet Sverige. Världens mest jämställda, jämlika och framförallt toleranta land. Jag ser just idag hur motdemonstranter försöker blockera ett av Sverigedemokraterna utlyst torgmöte med Jimmie Åkesson som talare. Det är utmärkt att visa sin åsikt och kanske sin avsky men varför samlar man ihop människor för att förhindra andra att få ut sitt budskap? Vad är det som är så farligt i själva budskapet, så farligt att andra människor inte skall få höra det? Ett budskap som uppenbarligen uppfattas på så sätt att tolkningen och fördömandet inte kan överlämnas till allmänheten utan skall utföras by proxy. En egenbeviljad proxy som som ingen annan har vidimerat.

På SF-biografer går viss publik till attack mot personal eftersom Sverigedemokraterna har köpt in reklamtid för sitt valbudskap. SF väljer att då avstå från att visa reklamen i omsorg för sina anställda. Bra av SF, men är det rätt sätt att åtgärda problemet?

På liknande sätt har SL i Stockholm sålt reklamplats till Sverigedemokraterna vilket resenärer har påtalat SL att upphöra med via telefonsamtal. Förmodligen genom att hota. Om inte annat med hotet att aldrig mer nyttja SL.

Man kan undra varför detta går bra, att utfärda political stymies mot åsikter som inte gillas. Man förhindrar en aktör att utföra det som vore det naturliga för ögonblicket genom att omöjliggöra möjligheten.

Ja, varför gör man så här?

Därför att det går! Det finns inte lagliga resurser att skydda allas rätt att uttrycka sig, det saknas också en allmän rättrådighet som säger att denna typ av blockering eller stymie är otillåten. Alldeles särskilt hyllas de blockerande åtgärderna i den av trångsynthet anfäktade kulturjournalistiken.

Man skall inte fördöma ungdomar som råkar begå övergrepp, stöld och mord när de utför en handling av ren övertygelse sa Hitler och menade de brott som begåtts av SA under Kristallnatten 9 november 1938. Han blev tyvärr inte den siste med en sådan apologetisk inställning. Vi har alldeles för mycket av den i Sverige.

Nu är inte det svenska samhället homogent inom tyckeriet även om det ser ut så på kultursidorna och på vissa ledarsidor. Vi har ett gäng debattörer, en av dem är Jonas Thente andra är Sakine Madon, Ivar Arpi, Alice Teodorescu, Marika Formgren och några till som lyckats bryta sig ur och utmanar till viss del hegemonin av trygghetstörstande journalister. Tryggheten att vara av samma åsikt som alla andra.

Jag kan inte låta bli att citera Anna Hedenmo, SVTs nyhetsankare, när hon intervjuades av Paulina Neuding i Magasinet Neo om rektionen på inslaget i Agenda med titeln ”Hur Mycket Invandring tål Sverige?”.  Ingen påringning av arga tittare alls utan bara reaktioner från andra journalister på andra redaktioner. Något som säger lite om hur åsikterna konstrueras i detta landet.

Nu till det som borde göra de flesta liberaler och rättighetskämpar sömnlösa om nätterna. Något som fått mig till att undra vad vi håller på med, hur har det kunna bli så här. Samtidigt som vissa feminister samlas i grupp och jagar oliktänkande för att avskräcka människor från att yttra sig kritiskt eller visa att de har en annan åsikt, så har andra feminister mage att säga – nä, så är inte feminismen. Trots hatisk retorik och med avsikten att genom mobbing och förföljelse förlöjliga och krossa sina motståndare, så har denna feministiska svans, eller månde de skall kallas för förtrupp, all plats hos media. De uppvisas som offer för näthat och de får plats att framföra sin agenda i radio och TV. Då kallas deras retorik för konst och för ironi, och det accepteras av sådana som Aschberg i TV3. Medborgaren i Toklandet har beskrivet detta med saklighet och humor på sin blogg. De beskrivna betraktar sig som offer för hat och deras världsbild bekräftas ömsesidigt av dem själva. Allt för att kväsa den minsta lilla kritik och det minsta lilla ifrågasättande.

Ingen, tar sig tid att se efter vem som blir utsatt eller varför. Det verkliga skälet till mobbingen. Det verkar inte som om Aschberg eller ledningen för F! eller andra radikalfeministiska grupperingar bryr sig vad som händer. De tycker förmodligen det är skönt med pöbeln som rensar bland oliktänkande och framfusiga ifrågasättare. Det är bekvämt för dessa feminister att slippa bli ifrågasatta, det tar den oorganiserade pöbeln hand om. Schyman och kompani kan lugnt säga – Det var inte vi, vi skall väl inte stå till svars.

Och inte en enda fråga från journalisterna som dessutom inte kan låta bli att tävla i hur mycket de håller med! Undantagen som nämns ovan ifrågasätter men utsätter sig inte för att ställa sig i den direkta skottlinjen. Än! Det får tillsvidare bara privatpersoner göra, personer med mod och integritet som vågar ifrågasätta öppet i eget namn. Det är dessa personer som står i bräschen och som naivt tror att de kan resonera och argumentera med radikalfeministerna. Den senaste och vi får hoppas inte den siste är gymnasieläraren Annelie Sjöberg.

Jag uppmanar er att läsa vad som skrivits på diverse bloggar om denna mobbing och direkta integritetskränkning som mynnar i en önskan att hennes arbetsgivare skall avskeda henne efter påtryckning från gruppen. Här av Erik Wedin på Genusdebatten, av Annelie Sjöberg själv här varvid där även blir möjligt att bedöma var hatet kommer ifrån. WTF Toklandet igen här, hos Jussi H. Lundell här och här eller hos 7ster här.

Här har vi alltså en situation då en debattör hotas av ett SA-liknande gäng feminister som önskar hålla rent framför sina ledare så att dessa inte behöver besvära sig eller ens kännas vid det. Hotet utgörs av ett angiveriförfarande och att meddela arbetsgivaren att hon bör avskedas för sina åsikters skull. Helt i still med den repressiva metod som utövades i Nazityskland och gamla Sovjetunionen. Det är bara det att repressionen utförs inte här av staten eller av myndigheter utan av privata politiska grupperingar utan intervention av den förment demokratiska representationen. Ibland kan man uppfatta ett stöd för fasonerna hos vissa politiker i regeringen. Men definitivt från media vars outgrundliga stöd för mobbingen är signifikant!

Är det verkligen någon som undrar varför vissa föredrar att vara anonyma i sin kritik, i sin argumentation och i sina åsikter? Någon? När vi har fascistoida skribenter på kultursidorna som med största nit bidragit till att tysta starka åsikter och sedan har applåderat när de väl dragit sig ur. Allt för att stärka demokratin. Är det någon som hör hur tokigt det låter?

Ja, jag tänker på Pär Ström och Pelle Billing.

Jag har för en tid sedan avslutat läsningen av en bok som handlar om de utrensningar som skedde i Stalins namn i dåvarande Sovjetunionen under perioden 1936-1939, Terror och Dröm av Karl Schlögel. Jag har också tidigare läst Gulag av Anne Appelbaum och Gulag och Glömskan av Bent Jensen. Dessutom har jag läst ytterligare litteratur om repressiva system i olika länder. Gemensamt för dessa är att repressionen utövas av staten eller med statens överinseende. Jag vet inte hur det kunnat bli privat bussiness i Sverige men det är uppenbarligen så att en viss repressiv ådra finns hos media och ynkryggar inom det offentliga vågar inte stå emot.

En annan yttring är den helt okrossbara viljan att inte vara annorlunda än gruppen. Att inte singlas ut och hamna i en mobbingsituation. Därför är det viktigt att vara värst, vara den som alltid tycker mest och verkligen tävla i retorisk excess. För att inte bli den som det pratas om.

Ytterligare en yttring är den fantastiska viljan för angiveri. Att kunna visa inför gruppen att man är lojal och att kunna hänga ut någon meningsmotståndare. Helst som den sanne demokraten Kawa Zolfagary anbefaller, angiveri till vederbörandes arbetsgivare. Detta har tydligen blivit en populär metod i avsikten att få tyst på meningsmotståndare.

Än en gång, är det konstigt att så många önskar behålla anonymiteten vid debatter? Jag känner många som inte ens vågar sig in i debatten på grund av risken för mobbing.

Därför skall alla dessa människor hyllas som öppet och övertygande vågar debattera sina åsikter. Som exempel Annelie Sjöberg, men även Susanna Pettersson, Susanna Varis , Ann-Mari Maukonen, med flera öppna identiteter plus en mängd andra kvinnor som vill behålla sin anonymitet.

Och vi skall visa vår avsky mot dessa ryggradslösa kryp i politiska partier, på kulturredaktionerna och i privata sammanhang som väljer att se bort och undvika lägga märke till vad som händer, två sina händer och påstå att det är någon annan och i full bekvämlighet åse hur yttrandefriheten inskränks för vissa utan att själv vare sig motverka eller delta.

Hoten mot demokratin.

Personer som hänger sig åt politisk extremism finner anledning till detta i skäl som för många av oss andra är helt obegripliga.

Det kan vara för att kompisen gör det, eller flickvännen gör det, eller pojkvännen gör det.

Det kan vara för att hoppet om en bättre värld för sig själv, någon slags idealistisk utopi, hägrar. Detta gör det då försvarbart att förgöra, ordagrant, de som motsätter sig den för dem så självklara ordningen.

Sedan kan jag inte komma ifrån den anledning som med glimten i ögat, Magnus Uggla säger varför han drogs till att spela och framföra musik. ”För att få knulla och dricka brännvin”. På något sätt kan denna förklaring kännas mer relevant för rekryteringen.

Under alla omständigheter så finns det media som frotterar sig i händelserna som man rapporterar med stora rubriker. Senast idag rapporterar DN om nazister som värvar avhoppade eller uteslutna sverigedemokrater. Som det verkar med källhänvisning till Expo, en organisation som inte är särskilt balanserad i sina rapporter. Media rapporterar deras rön som om de vore oberoende experter. Men det finns värre!

Efter att ha bevittnat nazistiska manifestationer med fruktansvärda konsekvenser har media bestämt att nazismen utgör det största utomparlamentariska hotet i Sverige. Uppenbart med tydlig påtryckning av ”oberoende” organisationer.

Jag hävdar att den firmakultur, de huliganaktiviteter som vi kan iaktta vid olika idrottsevenemang, främst fotboll, är i analogisk mening ett mycket större hot mot demokratin. Anledningen är att denna huliganism är bra mycket frekventare än nazisternas ”attacker”. De märks mycket mer under ”slagsmålssäsongen”

Men, det finns ingen politisk underton i huliganismen. Det är bara personer som vill leva rövare och tillsammans med andra spöa upp tilltänkta och utsedda motståndare. Att det ingår medlemmar i firmorna som även är anslutna i extremistiska mer välorganiserade politiska ytterfraktioner är inte särskilt otänkbart. Målet är det samma, att ge motståndarna spö. Man har en ömsesidig inställning därvidlag.

Det som markant skiljer huliganerna från extremisterna är att de senare skapar dödsfiender i andra friställda läger. Nazisterna ger sig på invandrare och folk med icke-nordiskt utseende av rent rasistiska skäl. Extremisterna på vänsterkanten drar sig inte för att resa ut och trakassera överklassen, kapitalisterna i sina bostadsområden. Ett hat som är lika oresonligt vilket som.

Men vem är flest, vem skall vi vara mest rädda för? Inte för att träffa på oväntat på stan en kväll, eftersom jag inte tror att någon av dem* har för vana att spöa ”vanligt” folk hursomhelst. Det är inte denna fara som SÅPO bedömer när de säger vilken grupp som är största hotet mot demokratin. De anger den utomparlamentariska vänstern, alltså grupper som AFA och Röd Front. Nazisternas grupperingar är för obetydliga om man bortser från risken att bli utsatt för våld.

Den mest ansenliga och mest synliga gruppen torde vara huliganerna. Dessa har jag aldrig upplevt som ett hot mot demokratin. De vill ju inget annat än slåss! Det är med andra ord våldet som är den uppenbara risken. Här bör man inte stå i vägen i onödan, men något hot mot demokratin kan de inte anses vara.

Hotet mot demokratin utgörs ju inte av enbart risken att bli nedslagen. Eller egentligen inte alls. Hotet utgörs av påtryckningar och hot mot samhället, mot politiker, mot myndigheter, mot enskilda tjänstemän i akt och mening att därigenom få meningsmotståndare att förlora jobbet, motarbetas vid tillståndsgivning och till och med indoktrinering av barnen. Att få sin vilja genom helt enkelt. Detta är ju redan i full gång och det är INTE nazister som utgör det hotet. Inte heller huliganerna utan detta hot är redan etablerat och detta inser SÄPO. Men inte media som helt litar på information från Expo, Researchgruppen och den självutnämnde experten Henrik Arnstad.

Det finns idag ett angiverisystem som går ut på att meddela arbetsgivare om det finns oliktänkande anställda i deras organisation. Hotet mot arbetsgivaren är uppenbarligen så starkt att de anser sig nödvändigas att avskeda den anmälde. De är rädda för… ja vad då? Uthängning? Skvaller? Kundförluster? Något hotas de i alla fall med. Om inte annat så implicit.

Detta har idag resulterat i att många sansade debattörer på bloggar och andra sociala medier håller sig anonyma på grund av risken för repressalier eller mobbning av sig själv eller sina närstående.

Det, är ett mycket större hot mot demokratin!  Och redan satt i system!

Varför låter sig mediebevakningen styras så flagrant av organisationer och personer som inte på något sätt kan anses som oberoende eller neutrala.

Expo låter man ge underlag och anses som källa. Researchgruppen som består av personer gemensamma med AFA får göra analyser och betraktas som oberoende. Och sedan anlitar man urskillningslöst dessa källor utan att märka att det finns alternativ. Om och om igen.

Jag vet att man på medias redaktioner har listor på experter som skall tillfrågas då olika spörsmål dyker upp. Det kan vara politiska eller andra. Det är därför vi hör samma kommentarer från samma personer ideligen. Ett tag var tydligen Göran Greider den ende som kunde uttala sig. Men i gengäld måste han ha varit tacksam för han var expert på allt. Det finns andra exempel. De mest flagranta är Henrik Arnstad som anges vara expert på fascism. Han flödar inte över av förtroende precis. Det finns duktiga personer med bra mycket bättre insyn och bra mycket bättre analys än Arnstad. Men han står på listan och helt okritiskt väljer redaktionerna denne ”expert”.

När redaktionerna sedan väljer Researchgruppen för sin analys av politiska händelser är det jämförbart som om redaktionerna endast skulle citera Avpixlat när det gäller immigrations och invandringsfrågor.

Expo är väl i så fall den källa som kan anses vara minst partisk. Den är emellertid helt styrd av personer och organisationer på vänsterkanten och glömmer förvånansvärt ofta rapportering som rör dessa extremistiska rörelserna.

Att urvalet är som det är beror på att dessa rapporterande journalister på medias redaktioner inte själv letar upp experter. De har sina listor skapade ur någon åsiktsinriktning och okunnigheten gör att de inte klarar att ställa motfrågor eller klarar att ifrågasätta. Fritt fram alltså för den åsiktstyngda rapporteringen. Hade inte okunnigheten i vissa avseenden varit så ofantligt stor så hade jag påstått det vara en illvilligt iståndsatt nyhetskapning av pirater med vänster slagsida. Men bedömningen är nog att det bara är imbecillt. Dumhet och lathet går här hand i hand.

Kvalitetstänk hade gjort sig även i media, tänker jag!

På Genusdebatten har Dolf liknande resonemang: http://genusdebatten.se/nazistisk-pest-eller-feministisk-kolera/ 

*Rasister undantagna vilket ju av händelsen på Kroksbäck i Malmö i september 2013 visas vara andra än nazister!

Sanningen syster, rena rama sanningen!

Med tanke på min förra artikel här på sidan kan jag inte låta bli med lite uppföljning.

Kolumnisten och krönikören Jenny Strömstdt har skrivit hur allting egentligen är i dagens Expressen.  Läs i margianlen det som rubriceras ”Veckans vi förstår inte varandra (1)”.

Jenny Strömstedt framstår inte för mig som ämne till en ny Nobelpristagare precis. Hon gjorde tillräcklig skada som partiledarutfrågare i TV4 för någon valkampanj sedan tillsammans med Peter Jihde. Att misslyckas så kapitalt med följdfrågor, på gränsen till medveten manipulation, får mig att ifrågasätta hennes begåvning. I alla fall hennes tankar om tittarnas begåvning.

Jag brukar inte läsa igenom hennes krönikor eftersom jag anser de vara enfaldigt hållna. Inte på något sätt med mindre av detta denna lördag.

I förstone tänker jag att det var väldigt generöst av henne när hon skriver att ”det går inte längre att tvångsansluta människor till någon enda- ism”. Hon kanske tillåter att människor drar sina egna slutsatser och har egna åsikter? Wow, det var något nytt ifråga om elitistiskt tänkande.

Men herregud så menade hon inte alls!

Hen menar att istället för hat så skall man med upplysning lära avfällingarna den rätta läran. Detta är min tolkning av Strömstedts text och det som tillsammans med slutklämmen får mig att inse att ansatsen om förbättrad kunskap är fåfäng på gränsen till omöjlig eftersom hon avslutar, ”Kommentarsfältet på Blondinbellas blogg gör mig mörkrädd och lika orolig för framtiden som hennes egen okunnighet.”

Vem är det som innehar mästerskapet i okunnighet? De hatbloggare som skriker att Blondinbella skall minsann vara tacksam för att feminismen har gjort så att hon får lov att tala och att ha en blogg och att ha en åsikt? Eller är det Blondinbella som inser att hon klarar sig bra utan den jantementalitet som just svensk feminism är hårt anstruken av? Att hon liksom Benazir Butto, Golda Meir och Angela Merkel bland andra har lyckats bra utan någon som helst hjälp av svensk feminism! Dessutom helt utan kunskap om denna av enfaldig självgodhet uppfyllda rörelse så elegant personifierad av Jenny Strömstedt.

Är detta möjligen kunskap som Jenny Strömstedt skulle kunna tillägna sig?

Var drar vi gränsen för rätten att ha en åsikt?

Vad jag förstår går den någonstans inom Rumäniens territorium. Inte alla som har sitt ursprung i detta land kan tilldelas rätten att få yttra sig. Gränsen är så skarp, precis som jag antyder, så att på ena sidan har man den helt oinskränkta rätten att yttra sig och får dessutom ovillkorlig inskränkningsrätt av denna yttrandefrihet för dem som kommer från andra sidan gränsen.

Det måste vara en underbar känsla, vetskapen att ha så rätt i en åsikt, kunna tvåla till, avbryta och medvetet missförstå någon annan som inte har samma rätta åsikt. Dessutom i full försäkran att det står en hord av likasinnade beredda att applådera och dunka rygg i sin iver att bekräfta och inte hamna utanför. Allt i den sanna andan.

Till yttermera visso så sker denna demonstration i en avsaknad av både begåvning och kunskap vilket ju gör styrkan i den rätta åsikten så stark att man utan vidare kan tvåla till någon som innehar avsevärt större intellekt!

Och att gränsen för detta går någonstans i Rumänien, så märkligt ändå.

Vi som är vita män skall vara ytterst medvetna om våra privilegier. I fall av motsatsen kommer vi skarpt att påminnas av vita feministiska kvinnor som till skillnad från kvinnor födda söder om gränsen i Rumänien, ju enbart har oss vita män som överordning. Eller är det så att svagt ovita män som Kawa Zolfagari egentligen är överordnad också? Det tycker jag att vi lämnar till experterna på intersektionalism att bedöma. Kawa Zolfagary är väl av kurdiskt ursprung kan jag förstå, och då har man ju privilegiet att underordna sig alla utom de som är svarta. Se bara på Nima Gholam Ali Pour. Eller är de av iranskt ursprung? Perserna har ju inget historiskt förtryck eller kolonisering att skämmas för. Inte mycket tror jag. Så det är bara att braka på. Men tänk om de är av turkiskt ursprung. Då blir det andra bullar av eftersom ottomanska riket lade under sig och koloniserade stor del av den meditereana världen. Inklusive kolonisationen av Palestina fram till 1917.

Men, jag ger fullständigt tusan i var dessa herrar kommer ifrån, för mig är de svenskar och jag förväntar mig att de behandlar folk så som de själv vill bli behandlade!

Det är skönt att vara vit man, då finns det inga tvivel om över- eller underordning. Och att knipa käft är det nyttigaste man kan göra om man inte är suicidal eller bara lite masochistisk. Jag har ofta tänkt på mitt oerhörda privilegium som vit när jag som ensam representant satt i förhandlingar med 20 medborgare av staden Shanghai! Jag riktigt kände deras underordning och ville egentligen inget annat än kasta mig platt på marken med näsan nedåt skrikandes, jag gör som ni vill!

Kan undras vad de hade sagt då?

Om man inte har denna upplevelse av starkt vitt privilegium så kan man som jag ofta gör, tänka på de rasistiska och koloniala förbrytelser som mina vita förfäder gjort sig skyldiga till. Eller kanske inte gjort sig skyldiga till, de stackars enfaldiga människorna hade ju nog ingen uppfattning om vilka svin de varit. Som till exempel min farfar Sigfrid, född 1877 i kvarteret Äpplet i Malmö. Hans mor, Karolina Fredrika Dahlström, drabbades av fallandesjuka och blev så dålig när hennes man, Magnus Peter Andersson, var på försörjningsresa som vitgarvare 1892, att staden tog barnen ifrån henne. Sigfrid och hans bror tilldelades som drängar till en bonde som förmodligen bjöd lägst*. De båda systrarna hamnade hos en annan familj och fick det rätt bra. Jag tänker ofta över detta ohemula åtnjutande av vitt maktprivilegie och skäms omåttligt. Privilegiet består i att dessa barn förtrycktes av vita överhögheter av orsak att det inte fanns andra överhögheter tillstädes. En skam!

Det slår mig just nu att den tekniska utvecklingen givit fantastiska verktyg åt dem som bedömer diskrimineringsfall och fall av mobbing. De behöver inte vara så ängsliga längre för att göra fel i sin bedömning. Nu kan man ta ett enkelt DNA-prov och analysera och med stöd av detta avfärda alla felaktiga fall av mobbing och låta vita priviligierade gossar och män ta livet av sig om de vill. Rätt skall vara rätt! Fråga bara kverulerande vita föräldrar, huu!

Jag gläder mig åt intersektionalismens knivskarpa analys som i alla lägen kommer fram till vem som bör hålla käften mest. De feminister som använder intersektionalismens verktyg kan verbalt avrätta vita priviligierade män hur lätt som helst och dessutom med all rätt. Oftast ivrigt stödda av i sekten dubbade och invalda white knights som lismande med orm i sinnet hjälper till så gott de kan. (Mot någon form av belöning då, kan tänka?)

Jag rekommenderar verkligen intersektionalismens analysverktyg. Det skärper verkligen det antirasistiska arbetet i sin meningsfulla jakt på priviligierade vita.

För säkerhets skull, ta hela paketet! Om du anammar det intersektionalistiska paketet så får du också tillgång till ytterskalet av postmodernism som även då innehåller ett fullt kit av postkolonialism. Ta allt på en gång.

Via din anslutning till postmodernismen kan du bortse på krav om kunskap eftersom du har dina egna sanningar som är lika mycket värda som alla andras sanningar. Kunskap bara förvirrar och är klart övervärderat som en patriarkal struktur. (Liksom logiken) Postmodernismen ger dig istället bra verktyg att framställa dig i en bra bild av goda åsikter och indignerade fördömanden. Det är bara att kopiera Zolfagary, Pascalidou, Ohly med flera. Du kommer du att vara helt rätt i känslor och åsikter.

Ta hela paketet och stå inte där som en rasist med din vita priviligierade hud när du i stället så enkelt kan bli antirasist.

* Auktionen gick ut på att barnen tilldelades den bonde som begärde lägst ersättning av stadens myndigheter.

 

 

Post Navigation