snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the category “Demokrati”

Demokrati kan bara upprätthållas i ett samhälle där alla tycker lika!

Det finns i dagens Sverige bara ett parti som på ett avgörande sätt förändrat politikens inriktning och de politiska argumenten.

Med 13 procent i senaste valet och sina 48 mandat i sveriges riksdag har de fullständigt gripit tag i debatten så som de aldrig någonsin kunnat drömma om. Fast nog inte på det för dem mest önskvärda sättet.

Partiet kallar sig Sverigedemokraterna. De har lyckats med konststycket att övriga riksdagspartier och deras representation i media inte har klarat av att ta ett enda beslut eller göra ett enda uttalande utan att först grundligt utvärdera huruvida Sverigedemokraterna skulle kunna gynnas av desamma! I sin ängslan har man i stället som ett litet barn på trots, nogsamt intagit en position med avsikt att fjärma sig varenda tillstymmelse till beröring med sagda parti. Ett synnerligen beklagansvärt exempel är den manifestation som anordnades på Medborgarplatsen i Stockholm i september 2015 (länk). Redan månaden efter drogs den beklagliga slutsatsen att hela manifestationens tema skulle skrotas och gränsvakter utplaceras för att minska immigrantströmmen. Detta hade man så klart reda på redan i september så meningen med manifestationen var inte för ett öppet mottagande utan MOT en ståndpunkt som man försåg Sverigedemokraterna med. Och därmed låt alla andra skämmas.

Den andra påverkan som Sverigedemokraterna haft och har är att samtliga tjänstemän på hög nivå och samtliga politiker med operativa mandat blivit resistenta för att inte säga immuna mot all kritik eftersom kritiken utpekas som levererad av personer med anknytning till Sverigedemokratera. Detta gör att viktiga myndigheter som Försäkringskassan, Migrationsverket och Polisen har sluppit välförtjänt kritik. Media har en stor skuld i detta. De har inte vågat ställa de frågor som situationen påkallat. Just för att inte riskera bli kallade för att gå bruna ärenden. Se bara på naziststämpeln som Ametist Erzodegan tilldelade Janne Josefsson. Det finns fler med diskretion än Janne Josefsson och det går att räkna upp kanske ett tjog journalister till som i vad som kallas main stream media tillför rapporter och artiklar för vilka de anklagas för att ”springa dunkla ärenden”.

Men det kanske inte är så konstigt då journalistiken i huvudsak består av ett kotteri där de ingående individerna träffas någon gång om året för att ge varandra pris och under gemytliga former diskutera fram demokratifrämjande åtgärder och korrekt avståndstagande till högerkrafterna i samhället. Självklart vill ingen mobbas ut från detta bigotta sällskap.

Och i allt detta går medborgare och knyter nävarna. Risken är ju att de utger sig för att vara goda i den bigotta traditionen, men på valdagen rådgör med sitt förnuft och röstar så som de finner bäst. Att det kan bli så visar inte minst de opinionsudersökningar som gjordes inför valen 2014.

Nu förväntar jag mig bara att krav skall ställas på öppen röstning så att bigotterna kan vifta med sin V och Mp-valsedlar och de förfärliga högerröstarna får gå skamgång i samhället. Allt för att stärka den sköra demokratin!

 

Konsten att utföra hjältedåd.

Mina mer och mer sporadiska inlägg med ambition att innehålla både kvalitet och kvantitet får jag nog avstå ifrån framdeles. Skälet är främst tidsbrist och en överväldigande känsla av att idiotin inte går att stoppa. Ett deprimerande tillstånd som egentligen inbjuder till emigration. Då skulle man enkelt kunna strunta i angelägenheterna i det nya landet samtidigt som man kan rycka på axlarna åt vad som sker i Sverige.

Dessutom, ett ytterligare skäl är att det dykt upp så många duktiga debattörer o skribenter som väcker intresse och som tydligt demonstrerar emot idiotin som blivit statsideologi. Tyvärr, har vad jag vet, ingen av dem nått till grytorna på public service eller till de större mediehusens redaktioner. Bland de senare finns det några viktiga undantag och låt dessa bli fler.

Jag tänker emellertid försöka skriva korta inlägg med reaktioner på aktuella akuta eller pågående tokerier som jag upptäcker i media.

So folks, stay tuned!

Jag börjar med att jag läste om feminismens avståndstagande från Ayyan Hirsi Ali. Ni vet hon, kvinnan som konverterade från islam och flydde för sitt liv från hot om död och värre. Uppväxt i muslimsk kontext, könsstympad och inställd i ledet vet hon vad hon kritiserar. Hon försöker förändra inställningen till och ta avstånd från det patriarkala förtryck som hon anser finns inom stora delar av islam.

Hon använder väl inte alltid korrekta metoder, vad vet jag, men hon beskylls för det i alla fall. Men! Hon tar en betydande personlig risk i sin kamp. I stället för att hyllas av feminister för sin kamp mot patriarkala strukturer motarbetas hon av dessa av grumliga orsaker som till mesta del utgöres av identitetspolitiska kriterier.

För mig representerar Ayyan Hirsi Ali mod!

Modiga kvinnor skall hyllas, och det förstår vi i det politiska Sverige. Vi har en utrikesminister, Margot Wallström, som berömmes för sitt mod. Hon har modigt sagt sin mening om och till en kunglighet och dennes medeltida straffmetoder. Mycket modigt hör jag i debatten.

För att uppfylla kriteriet för benämning mod bör väl åtminstone vederbörande riskera något av personlig karaktär. Som livet eller förmögenheten eller möjligen folks respekt vilket i detta fall inte verkar troligt. Risken har i stället det svenska samhället, det svenska folket, Sverige fått bära. Det är väl inte mod att kunna satsa av andras tillgångar? Eller har det blivit det nu?

För att verkligen utmåla hela situationen som en dagisrevolt så har ETC, tidningen alltså, uppmanat folk att skriva på en lista för stöd åt utrikesminister Margot Wallström. Så rebelliskt! Så ini helvete rebelliskt! Typiskt Johan Ehrenberg om man säger så. Tänka sig, rebellerna står på maktens sida. Brukar det inte vara tvärtom? Det vill säga, rebellerna upprättar petitioner och listor MOT MAKTEN?

Nä! Inte i Sverige!

Men jag uppmanar, ni alla som oroar er för er plats på lattebaren om ni inte skriver på, gör det så att ni i lugn och ro tillsammans med likasinnade kan sitta där och hymla om er godhet. För tusan tag inte risken att ej skriva på! Den är för stor!

Till alla andra – kan ni så lämna landet!

Och till sist undrar jag, om alla dessa resurskrävande krumbukter är ämnade enkom för att kunna få en plats i FNs säkerhetsråd 2017-2018, hur stort är detta för det svenska samhället? Vad utgör fördelen för den normale svensken. Vad tjänar vi på detta som samhälle?  Vem tjänar på att vi har representation i ett av diplomatins och politikens mest ineffektiva inrättningar? Ja, vem? Är det värt det svårartade ödmjukandet och krypandet? Är det värt det, att behöva dämpa uttalanden på det mest förödmjukande sätt för en plats i FNs säkerhetsråd?

Knappast! Berätta annars för mig eljest vad som ligger i godispåsen för andra än Wallström/Löfven?

En del sätter likhetstecken mellan mod och dumdristighet eller varför inte ren dumhet?  Detta är nog rätt tillfälle för det, skulle jag tro.

Antalsneutral äktenskapslagstiftning.

När MUF, Centerpartiet och Grön Ungdom kräver antalsneutral äktenskapslagstiftning kan jag inte annat än skratta. Vad får dem att tänka på antalsneutrala äktenskap? Hur är deras konsekvensanalys sammanfattad. Vem är det som skall gynnas?

Ett lagstadgat ingånget äktenskap är inte så mycket ett kontrakt mellan två personer som ett kontrakt mellan dessa och staten. Man ger staten rätt att utöva lagstiftning på det gifta paret vad gäller fördelning av gemensam egendom och gemensamma barn vid bodelning på grund av separation eller dödsfall. Det är alltså familjeförhållanden som regleras mellan två vuxna sinsemellan och gentemot deras avkomma.

Om man vill leva tillsammans med mer än en person så går det bra redan nu. Men man kan inte få de lagliga fördelar och stöd från staten som ett äktenskap mellan två personer kan erhålla. Barnen i ett sådant blandförhållande kan framförallt räkna med otrygga förhållanden. Vem är till exempel målsman?

Om tanken är att en man skall kunna ha fyra fruar där alla fyra har samma äktenskapliga status så säg det. Det går att ordna praktiskt och juridiskt.

Men jag tror inte att detta är meningen. Jag tror att även tanken på att en kvinna skall kunna gifta sig med ett antal män ligger i förslaget. Då gäller det att lösa problem som exempelvis, vem som skall anses vara far till de eventuella barnen. Eller om någon i gänget vill skilja sig från övriga, hur, gör man en bodelning i sådant fall.

Eller om en annan kvinna gifter sig med en sådan gift kvinna men inte vill gifta sig med männen? Eller om en man i äktenskapet vill gifta sig med en annan man som redan är gift med en kvinna som i sin ur är gift med någon i Amerika?

Allt detta går att ordna naturligtvis, men har det i äktenskapsbalken att göra?

Svaret är nej!

Hat och hot, ett normaltillstånd.

Jag läser idag om Alexandra Pascalidou och hennes beslut att avsluta sitt engagemang i debatten. Hon beskriver det trauma som hon genomlevt och de hat- och hotmejl hon erhållit. Beklämmande i allra högsta grad, onödigt och improdoktivt. Sådant skall ingen behöva ta!

Jag tillhör emellertid inte dem som kommer att sakna Pascalidou. Hennes utgångspunkt i sin egen godhet går mig på nerverna. Att upprepat tala om sin tolerans mot allt och alla slås tyvärr med hästlängder av att vara tolerant mot allt och alla. Och detta kan man vara tyst om, det märks ändå.

Pascalidou har kritiserats från olika håll. Jag har själv twittrat kritik till henne och tyvärr bemötts av irrelevanta gensvar, kritik tas inte på allvar. Det märks att kritik inte är välkommen. Tyvärr! Åsikten är klar, den är basen för diskussionen och har man en divergerande åsikt så kan man inte vara med och debattera. Detta märks i RingP1 och framförallt i radioprogrammet Debatt i P1. Alla skall på ett mysigt sätt inneha samma åsikt och ”debattera” utifrån det.

Jag är övertygad om att alla inte tycker som jag därvidlag och jag är lika övertygad om att de som inte gör det, generellt sett, har samma åsikt som Pascalidou. Testa ett ifrågasättande!

Det misstag man gör när man som Pascalidou, alltså inte bara hon för den delen, anser sig påhoppad är att inte se sin egen position och sin egen plattform. Att vara opinionsbildare i media har blivit svårt eftersom reaktioner inte låter vänta på sig. Förr, innan internet, märkte man inget förrän man skrivit nästa dumhet. Att ignorera irritation och debatt ingick som gratifikation. Men å andra sidan hade vi andra media som motdebatterade. I dag synes det vara konsensus i det mesta och man vänder sig i stället mot en gemensam fiende, som om det vore krig mot en utifrån kommande attack.

Den stora finessen med denna gemensamma fiende är att allt ifrågasättande och alla avvikande åsikter kan hänföras till samma fiende. Och därmed lätt avfärda, förringa och förhåna denna. Se bara på knasbollar som Thomas Matsson (Expressen), Åsa Linderborg eller Fredrik Virtanen (båda Aftonbladet).

De som inte har tillräcklig plattform men ändå anser att de har något att tillföra debatten, ser sig därför överkörda av journalister som kan uttrycka sig fritt i de stora drakarna och framförallt av de journalister som har sin plattform på public service. De känner sig inte bara överkörda, de är ignorerade, marginaliserade och placerade i utanförskap. Ingen lyssnar!

De måste skrika. Desperation! Frustration!

Det är sådant som vi skall ha överseende med om de skulle ansluta sig till Islamiska Staten. Men inte om de har åsikter som befinner sig utanför åsiktskorridoren.

Sveriges nyinstallerade polischef tänker ta i med hårhandskarna och inrättar därmed en åsiktspolis.

Det känns inte precis som det som Sverige behöver.

Vi har en koncentrisk maktfördelning med den verkställande makten i mitten, regeringen. Utanför detta har vi en ring med rättsapparaten och polisen, den yttersta ringen består av media och public service. Allt har sitt ursprung i den gemensamma nämnaren Södermalmskan! Alla är kompisar och alla attacker initieras inifrån och riktas utåt. För att det är utanför cirkeln de befinner sig, De som är kritiska. Fienden! Några är Sverigedemokrater, andra är genuina liberaler, jämställdister och demokrater. Men det är dessa som gemensamt betecknas som fienden. Det är dessa som skall bekämpas, det är dessa som skall ignoreras.

Jag vet inte om Alexandra Pascalidou håller med om detta sista. Men det skulle förvåna mig mycket om hon inte gör det.

Det är inte Alexandra Pascalidous skuld på något sätt att hon fått mottaga hat- och hotmejl. Inget offer skall ha skuld alls. Men kritik skall man tåla. Man skall besvara och debattera. Lyckligtvis har ännu inget av dessa hot, som vi egentligen inte vet något om, mynnat i någon allvarlig händelse. Skulle det göra det är det naturligtvis inte den attackerades fel. Aldrig!

Inte i Paris!

Inte i Köpenhamn!

Aldrig i Sverige!  Inte ens ifall det existerar en kultur inom maktringen och inom public service där man anser att en grupp själv skulle ha skuld till antipatier gentemot gruppen.

Så Alexandra Pascalidou, stå upp mot hatet, anmäl hoten och behandla människor utifrån deras vilja att göra gott. Förringa inte, exkludera inte, låt dem vara emot och fråga varför.

Jag hoppas du kommer igen!

P.S.     Jag läser precis Malin Ullgrens artikel om hat och hot mot journalister i allmänhet och Alexandra Pascalidou i synnerhet. Tendentiös rappakalja minst sagt.

I en tid när man inom journalistkåren applåderar initiativ som Politism lista på vad som får länkas till eller den uppståndna och nu nerlagda sajtkoll.se med avsikt att censurera webben, blir man inte förundrad över Malin Ullgrens utspel. Dessutom glömmer hon att utanför den cirkel som hon agerar i finns en annan som också innehåller skribenter, opinionsbildare och journalister. Skall de tystas med som Johanna Frändén tyckte om Alice Teodurescu?

Ehsan Fadakar, public service och hotet mot demokratin.

Jag såg programinslaget Allt fler befinner sig i ”mediabubbla”  i SVT. Ehsan Fadakar fick som socialistisk opinionsbildare helt oemotsagd föklara vad han ser som hot mot demokratin. Ett hot som Fadakar också beskriver i slutet av inlägget.

Nä, Ehsan Fadakar, det är inte det som är problemet för demokratin. Problemet för demokratin är bland annat att en svensk public service sänder ditt program utan en enda fråga, utan en enda kommentar. Med andra ord det du berättar skall uppfattas som sanning.

Ehsan Fadakar är bekymrad över att tillgången till alternativa ”nyhetskällor” (min term) används som enda nyhetskälla. Bloggar, twitter, facebook, flashback anses exempelvis kunna bringa ”fel” värderingar hos människor. Att de ser en åsikt som stämmer med deras egen världsbild och därigenom missar de ”rätta” värderingarna. Ungefär så ser hotet ut mot demokratin.

Ehsan Fadakar ser alltså samma hot mot den rådande ordningen, ungefär så som man betraktade allt annat än statlig information i DDR, Sovjetunionen , Kuba eller Kina som hot mot den demokratiska ordning som råder eller har rått i dessa länder.

Som om det vore problemet! Hotet alltså, mot demokratin.

Hotet mot demokratin består inte av att människor får vilseledande information, hotet består i att människor inte har kunskap nog att ifrågasätta den information de erhåller. Det är en brist hos, exempelvis, public service att inte reflektera över vad Ehsan Fadakar säger och ställa en fråga. Likväl som det är en brist hos besökare på sociala medier att inte kunna ifrågasätta informationen där. Oavsett vilka algoritmer som leder vart.

Bristen finns inte på internet, bristen finns i utbildningssystemet och börjar i förskolan. Vi slarvar alldeles för mycket med folks utbildning och kunskapsförvärv. Lyckligtvis finns det undantag men trenden är avskräckande. I stället för kunskaper som bas för ifrågasättande av information skall det i stället vara normbrytande och meningslös hen-indoktrinering. Man har missat att kunskap förmedlas av dem som själv har den och inte genom sök på internet. För då hamnar man nämligen just i den situation som Ehsan Fadakar beskriver. Men hans oro verkar vara mest att hans åsikter ifrågasätts, och helt i demokratisk anda skall han så.

Hotet mot demokratin är istället att de likriktade åsikterna är så likriktade att journalister i dagspress och i public service är väldigt överens med regering och ministrar. I stället för rikta kritik mot den gruppen riktar man en enad front mot något annat, utanför, ett hot som man aldrig kommer att ta debatt med. Enbart förneka, förringa och förlöjliga.

Hypotesen som Fadakar driver, vill han påvisa med hjälp av egen facebook-sida med namnet Caroline Svensson. Jag letar efter denna sida, hittar 98 stycken Caroline Svensson men ingen som passar på beskrivningen. Min tilltro till Ehsan Fadakar och hans verklighetsbeskrivning är tyvärr inte större än att jag tror han ljuger. Inte om sidan utan om vad han berättar om sidans kommentarer. Vad har SVT research gett?

Att människor söker annan information än den som Ehsan Fadakar och hans journalistkollegor anser vara ”rätt” är faktiskt demokrati. Inte ett hot mot den! Inte ens algoritmerna som leder folk till olika sidor eller okunnigheten om dessa leder till demokratins förfall. Det är den fundamentala bristen på engagemang för utbildning och kunskap i svenskt utbildningsväsen som är det stora hotet mot demokratin.

Och okunnigheten inom befolkningen gynnar även sådana som Ehsan Fadakar. Algoritmerna leder även till hans åsikter och ifrågasättande av dessa förhindras också av okunnighet.

Bland annat inom public service!

 

 

En stad av nästan Göteborgs storlek.

 

Jag läser idag Anders Lindbergs artikel i Aftonbladet om rasister som vill prata volymer i asylinvandringen. Jag läser också Johan Westerholms krönika om vem dessa är.

Jag undrar hur båda kan ha rätt? Vad gör Anders Lindberg i sitt liv som skall förenkla för Sverige att ta emot hundratusen asylflyktingar per år? Mer än att peka ut andra som rasister?

Jag tänker här ställa en fråga jag närt sedan en tid. Baserat på otillräcklig kunskap som min fråga är, hoppas jag genom era kunskaper få tillrättalagt saken.

Migrationsverket spår en asylinvandring under de kommande fyra åren på runt 400.000 personer. Med anhöriginvandring medräknad.

Bara för hanteringen och handläggning på Migrationsverket kommer detta att uppskattningsvis kosta fyttrtioåtta miljarder kronor under denna tid.

400.000 människor, inte ens jag kan skriva ut det i bokstäver, är många människor. En stad i storlek mellan Malmö och Göteborg ungefär. På en höft.

Även om de anlända kommer att fördelas ut på olika kommuner kommer det att vara krav på ny infrastruktur, vägar, kommunikationer, el, tele, vatten och avlopp. För en stad som kommer att bli Sveriges tredje största i storlek. Dessutom skall det arrangeras vård skola och omsorg för en hel stad. Hur många poliser behöver en stad av denna storlek? Rättsväsende? Har man dessutom planer på att det skall vara bekostat av interna skatter på inkomster av privat verksamhet, så kommer det att bli bland de största arbetsgivarna i världen som skall skapa dessa jobb. Men det kommer att gå, det har Anders Lindberg på Aftonbladet konstaterat.

Bra!

Vad kostar det att driva en stad i Göteborgs storlek? Jag kan meddela att det kostar, trots egna inkomster och skatteintäkter, fyra och en halv  tilläggsmiljarder för Malmö stad att gå runt. Alltså fyra miljarder måste skjutas till för att Malmö skall gå runt. Pengar som genereras i andra kommuner.

Hur mycket behöver skjutas till för att den nya staden måste gå runt? Alltså en stad som inte har egna inkomster alls?

Jamen, kan jag höra, de fördelas ju ut på alla kommuner? Kommer kostnaden då inte att bli samma? Fast fördelad lite annorlunda. Att det skulle bli billigare finns det ingen anledning att tro.

Det enda som skulle kunna bli billigare är att man som i andra länder, upprättar flyktingläger, inhägnade med vakter. Utan vatten, avlopp, el, och värme för att inte tala om avsaknad av kommunikationer, vård skola och omsorg.

Så kommer vi inte att göra i Sverige, så vill ingen av oss göra med dem som kommer hit. Då blir det bara att betala kalaset. Vi har ingen annan utväg. Frågan är bara var vi skall ta pengarna ifrån?

Det är faktiskt inte nog med att vi har en stad som är rikets tredje största och som de första året inte kan försörja sig själv. De måste dessutom integreras för stora pengar. Lära sig systemet, lära sig språket. Det kommer att gå, det har vi redan visat. Bra!

Och detta är bara för fyra år. Tänk om det fortsätter efter detta med samma intensitet?

Antalet ankommande flyktingar är såklart väldigt osäkert men kan dessutom ytterligare utökas med något hundratusen om våra besökande EU-migranter blir varse att de kan söka asyl i Sverige och under den utredningstid som asylärenden tar, leva på statens bidrag i statliga baracker. De får, om jag förstår det rätt, inte bidra alls med något arbete.

Men som sagt jag ställer frågan, är det någon som kan förklara för mig om det finns något att oroa sig för, att allt blir bra, bara vi höjer skatten?

Jag undrar!

 

 

Kontextualiserad antisemitism .

På Toklandets blogg kan man idag läsa om haveriet på Sveriges Radios Studio1, bland annat. Min reaktion finns där bland kommentarerna och var direkt och spontan. Jag vill ändå utveckla med detta inlägg på min blogg.

Alla vet väl vad som hände? Helena Groll gjorde en intervju med Israels ambassadör i Sverige, angående morden i Köpenhamn där en synagoga och ett möte för yttrandefrihet attackerades. En oskyldig man dödades och en, här kommer det, ifrågasatt oskyldig judisk man dödades också. Helena Grolls fråga till ambassadören var, ”does the jews themselves have any responsibility in the growing antisemitism?” Ambassadören blev arg och visade det, varvid på hans svar Groll tre gånger frågade ”Why?” Har alltså judar en egen skuld i den antisemitism som finns i dag. Nota bene, en ung judisk man hade precis mördats i Köpenhamn. Att hon frågar så, och ihärdigt yttrar ”varför?” är inget olyckligt misstag, det är en medveten, mycket medveten, politisk uppvisning i vad svenskt ställningstagande är. Det vill säga public service självpåtagna uppgift att fostra och bilda även utländska ambassadörer. En i radiohuset medveten kultur och policy.

Mitt förra inlägg handlade just om detta, fast riktade sig mera till P3 i allmänhet och Emmy Rasper i synnerhet. Hon har inte behagat att besvara inlägget kan jag tillägga.

Emellertid, Helena Groll måste vara besviken. Hon har med all säkerhet agerat helt efter den agenda och den policy som skall spegla journalistiken på public-service-organet Sveriges Radio. Hennes chefer förstod att det var dags att göra ett offer. Och det blev Helena Groll som fick bära hundhuvudet.

Min mening är att så gör man inte som chef. De borde ha sagt att Helena Groll agerade helt enligt instruktionen, ”Vi tänker så. Alla här på Sveriges Radio. Annars hade vi inte fått jobb här och kunnat upprätthålla mångfaldspolicyn”! Och sedan borde hela gänget avgått!

Men det säger något ännu mer om policyn när den första frågan som Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt fick av SVT-journalist var: ”Hur kommer detta att påverka situationen för Danmarks muslimer?” Så välbetänkt när en oskyldig dansk man och en (o-)skyldig judisk man just mördats.

Andra blindskär som Toklandet avslöjar produceras av journalisten Jonna Sima vars ignorans inte lyckas snappas upp av hennes följare utan måste ifrågasättas av andra som med automatik då också blockas. Simas krumelurer för att kontextualisera (att sätta in ett skeende i ett sammanhang) och därmed ursäkta dödandet i Köpenhamn är skrämmande! Helt världsfrånvänt och skrämmande. Precis som om antisemitism är en modern företeelse.

Jag kan berätta att hur mycket den postmodernistiska tyckareliten i public service än önskar få sina åsikter bli fakta, så är det inte så! Historien är fasansfull på denna punkt.

Antisemitismen började inte alls 1948. Hitler och stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini hade möten och diskussioner redan 1941 hur judarna skulle förhindras att fly från det ockuperade Östeuropa. Man hade även diskussioner om hur utrotning av Levantens judar skulle kunna åstadkommas.

Att Ungerns värste bödel, Reinhard Heydrich före kriget som Gestapo-chef var med om att bilda samarbete med muftin borde man väl känna till. Kanske också att muftin av Himmler utnämndes till SS-Gruppenführer (generallöjtnant). Muftin rekryterade muslimska frivilliga till SS-brigaderna, främst från Balkan.

Och mycket mycket mera.a, Islamister

Fast antisemitismen började inte då heller, varken 1941 eller 1938. Den fanns långt tidigare men lyckades peaka, som det heter, i samband med andra världskriget.

Är det månde denna kontext vi skall se händelserna i eller vilket tidsavsnitt skall vi ta?

Frågan går i alla fall till Sveriges Radios chefer, hur står det till med er mångfaldsrekrytering och er policy?

Egentligen?

 

Mobbarens otvetydiga rätt att känna sig provocerad.

Med snabbheten hos en snigel tänkte den här skribenten kommentera det som egentligen timat i flera veckor redan men som har peakat med de värsta mobbingfasoner som man någonsin skådat i landet sedan Olle Möller-skandalen! Alla rättrådiga, välvilliga och självutnämnt goda vill vara i vargflocken, den jagande, den säkra sidan. Offer finns ju ändå inte det kan man konstatera genom att fråga någon inom samma åsiktsgemenskap. Tryggt att veta att denna typ av mobbing är självförvållad och provocerad.

Jag försöker förstå hur det kan bli så här. Att drev mot enskilda personer kan växa helt okontrollerat när det väl en gång startats. Ofta på initiativ av en tidningsredaktion eller en större bloggare. Det var tidigare enbart kvinnohatare och jämställdister som tillskrevs detta beteende då kritik riktats mot den praktiserande feminismen. Men idag visar det sig att det är vänstern och dess feminister som ser ut att vara värst. I alla fall vad gäller tragiska öden att döma.

Därför vill jag med detta inlägg rikta mig personligen till Emmy Rasper eftersom hon, trots sin moderata och för mig tilltalande attityd, klart exemplifierar anomalin som leder till drev. Det gäller alla människors lika värde och därmed också konstaterandet att det finns, liksom i Sovjetunionen fram till 1955, före-detta-människor och icke-människor som inte kan omfattas av detta goda mänskliga värde.

Det första jag hörde av dig Emmy, var när du ersatte Anna-Lena Ringarp i Språket i P1. Att bisittaren Professor Lars Gunnar Andersson slutade samtidigt var oroande och skulle kunna innebära skifte av paradigm till en med feminism som huvudideologi. Så blev det också men inte så att programmet förstörts. Sedan har jag hört dig programleda RingP1 alldeles utmärkt i mitt tycke, men det är klart, att jämföras med Pascalidou och Fogelberg ger ju ingen konkurrens.  Emellertid, jämförelsen står sig även mot Kjell Albin Abrahamson som avgått av ideologiska skäl vad jag förstår.

Sedan kom ditt bidrag i GP, Släpp fram dem som trampar i kulisserna på fråga vad som skulle kunna förbättra stan. Göteborg alltså. I mina ögon inte särskilt kontroversiellt, även om jag inte håller med.

Men, några av läsarna dristade sig tydligen till att kritisera dig för bidraget och kritiken uppfattar du som orättfärdig. Men som jag fattar, eftersom det inte nämnts, inte hatisk eller hotande.

Då replikerar du så här. (Att få en plattform av GPs storlek är i detta fallet kanske knappast ett privilegium eftersom sparken ju riktas uppåt!)

”I den verklighet jag lever i är insikten om maktstrukturers existens inte kontroversiell. Det är ett faktum det pratas om på arbetsplatser och inom politiken både av den före detta statsministern och den nuvarande. Men jag vet att det kan vara provocerande att höra att man tillhör en grupp som kan ha fördelar. Det stämmer heller aldrig på individuell nivå. Därför har jag i veckan fått ta emot statistik och argument för att det inte finns maktstrukturer.”

Att den verklighet du lever i är en homogen grupp av feminister i radions P3, samtliga med ”Södermalmsk”* anknytning och med referens till valda politiker med samma verklighet. En verklighet som existerar på de större tidningars kulturredaktioner och ledarsidor för att inte tala om tätheten på verkligheter som finns i Sveriges Radio och SVT! Ingen förvånas över ditt Twitterkonstaterande.

p3feminism

Det går även att skåda lite av ditt försvar och din förvåning över att det verkligen finns så många som ifrågasätter det du säger i följande text ur GP.

”Det är fler män än kvinnor som sitter i fängelse och att det är vanligare att män än kvinnor tar livet av sig. Hur går det ihop med myten om mäns överläge? Just den statistiken ser jag som en konsekvens att vi lever i ett samhälle med strukturer, där även män är offer för snäva könsroller och ojämställdhet. Men det går inte att förklara för dem som vill bevisa att jag har fel. Vi står långt ifrån varandra, på varsin sida och skriker och gapet mellan oss är gigantiskt. På vägen fram till deras öron har mina ord transformerats till något annat. Kanske har jag blivit ett monster som vill döda alla män? Kanske vill jag skapa ett matriarkat genom en blodig revolution?”

Det är inte du som skall vara föremål för kritik men hur du agerar kan förklara lite av den mobbingkultur som landet bestås i dag. Du verkar alltså förvånad över kritiken fast det finns betydligt mer av denna avvikande uppfattning än vad som bubblar till ytan. Detta delvis beroende av att mobbingattityden skrämmer folk. Och kritiken går inte att avfärda som vare sig kvinnofientlig, främlingsfientlig eller rasistisk!

Nu kommer jag till det som egentligen upprört mig till att vilja skriva just till dig. Den verklighet som du ser så naturlig, där alla är övertygade feminister och kämpar mot patriarkat och könsmaktsstrukturer. I P3 exempelvis där en humoristisk Emma Knyckare raljerar över en lista med män som begått självmord. Mycket kul med kränkningar mot dessa män, eller hur? Det är P3 när kanalen är som bäst, kanske? (Se listan här där Toklandet lagt ut den.)

Att Emma Knyckare är mer än normalt okunnig som tror att Eyvind Johnsson var en kvinna må vara hänt men att hon tror att hon skall kränka döda män är oförsvarligt dumt.
Det är änkor, mödrar och faderlösa barn hon häcklar! Jag vet hur dessa blir otroligt ledsna över kränkningen och Knyckares klagan över att någon tagit åt sig kan ses som en fulländad mobbingattityd. Det är oerhört provocerande att vara dotter till en man som begått självmord, jag vet, jag har fått det berättat.

Bra gjort Emma Knyckare, att upprätthålla mobbarens självklara rätt att känna sig provocerad!

Om man befinner sig på en bred plattform med fullständig åsiktshegemoni som SRs P3 är och därifrån mobbar de efterlevande efter män som begått självmord, är det verkligen att sparka uppåt? Jaha!

Ursäkt? Förlåt? Sparken? Nä, inte i den verkligheten, den riktiga verkligheten. Den Södermalmska* verkligheten.

Nu är det så att Knyckare är inte den ende avancerade mobbaren. Det finns många fler! Flumskolan med Johannes Klenell är fulländad i ämnet. Kakan Hermansson är en annan. Jag klarar tyvärr inte att lyssna till P3 för att ta fram fler namn, men på dig Emmy, verkar kulturen där vara fostrande i negativ bemärkelse så det finns säkert fler.

Nu kommer vi till det mest tragiska i sammanhanget.

De mobbingtendenser som public service så massivt manifesterar, normaliserar beteendet. Mobbing, grov mobbing och kränkning anses som normalt. Eftersom människan hellre jagar än blir jagad så hänger många på! Av rädsla ibland men oftast av ett bisarrt  intresse av att var inkluderad i gänget inte exkluderad!

Återigen vill jag visa dig med Toklandets hjälp, av Erik Helmersson utnämnd som osympatisk, hur mobbing kan normaliseras och passera alla gränser för vidrigheter med public service goda minne! Eller? Här finns den artikeln.

Jag tackar för att du tagit del av mina synpunkter och jag uppmanar även till läsning av tre böcker som jag läste förra veckan på min utlandssemester och som handlar om mobbing och just den provocerade sorten.

Maciej Zaremba – Mobbarna och rättvisan.

Patrick Modiano – Bröllopsresa. (Även om denna i mobbinghänseende är mera subtil och endast implicit handlar om förintelsen.)

Fredrik Backman – Min mormor hälsar och säger förlåt.

William Golding – Flugornas Herre. Inte att förglömma. Ett mästerverk vad gäller beskrivning av drev, mobbing och mänsklig natur!

 

* Uttrycket är en metafor för sammanhang där man alltid träffar, har arbetsrelationer med och umgås med människor av samma åsikt. Detta med en självklar och självutnämnd air av intellektuellt elitistiskt kotteri.

 

 

 

Demokrati

Jag skrev häromdan på följande på Twitter.

”Observera att demokratin är inte till för att bevara ordningen utan för att ifrågasätta den för att skapa en bättre ordning.”

Det blev några likes och några RT, men den var värd betydligt mer. Jag skulle kunna tillägga, för att demokratins utveckling skall säkras måste yttrandefriheten vara total och utan begränsning. Det minsta diskussionen påbörjas med att föreslå inskränkningar i yttrandefriheten så är det ytterst demokratin som attackeras.

Den intellektuelle eliten inom åsiktskorridoren strävar idag efter ett bevarande av ordningen. Grattis svenska folk vart ni än kommer ifrån! En elit som genom sina åsikts- och propagandakanaler i svensk media anser att det är dags att fördjupa diskussionen om högerextremism som reaktion på två terrorattentat i Paris med totalt 20 döda!

Att offren var vänsterradikala debattörer i ena fallet och judiska affärsinnehavare i det andra förbigås, åtminstone i det senare fallet, med total tystnad.

Nä, nu är det dags att diskutera högerextremism!

Jamen, förövarna var ju islamister, jihadister?

Det är högerextremismen som är farlig och som måste bekämpas! I detta sammanhang finns ej vänsterextremism på kartan ens. Trots att de står för merparten av det politiska våldet i Sverige.

Är det verkligen inte islamistisk extremism som borde diskuteras?

Jo, absolut! Bra att du tar upp det men först skall vi diskutera varför den finns. Det vill säga, imperialism, Al Ghuraib, drönare, USA, kolonialism, förtryck och förringning, förnedring och skändelse. För att inte tala om islamofobi! Den siste fick tyst på alla, nästan som att skära tungan av folk. Tyst, tyst, tyst.

Det är nämligen så att media i allmänhet och public service i synnerhet försvarar den ordning som vi har nu i riksdag och parlament. Allt annat ses som ett angrepp på demokratin. Osökt går tankarna till George Orwell och hans nyspråk i 1984!

Man bör undra skarpt över varför kritik som är mer än menlös och som riktar sig mot makten i departement och i riksdag måste komma ifrån bloggare och sociala medier. Varför inte från pappersmedia och public service?

Jo, helt enkelt för att det är en levande lögn som det är mycket behagligt att leva i. Journalister och makthavare är kompisar och ett bättre tillstånd kan vi väl knappast ha för demokratin. Att inte ifrågasätta något och att aktivt ikläda sig censur är ett demokratiskt toppagerande. Som stöd har man också utsett några ”experter” som kan uttala sig exakt så som makten vill. De anlitas av en helt korrupt journalistkår. (Inte alla journalister N.B. och jag tänker inte enbart på stollen Arnstad!)

Det är därför terrorattentatet i Paris behandlas som ett problem med högerextremism och att alla judar har skuld till övergrepp i Gaza. Att det bara finns en typ av muslimer och de representeras av Rashid Musa, Katimba Sabuni eller Omar Mustafa. För Ulf Bjereld och Anna Ardin i f.d. Broderskapsrörelsen är detta geschwind eftersom de då tror sig ha medlemmarnas lojala stöd. En helt igenom patriarkal tanke.

Angående judar som förföljs med politikers och medias goda minne läs Sofia Johansson utmärkta blogg.

Min bekantskap med muslimska vänner visar att det inte existerar en gemensam muslimsk idé. En artikel från 2005 kan sprida lite ljus över just det, läs Salam Karam i Expressen.

Eller varför inte Patrik Kronqvist i Expressen 12/1 2015!

Slutsatsen är.  Korrumperad media återfinns inte enbart under totalitära regimer. Även i Sverige upprätthålls ordningen av en journalistkår som skådar fiender i befolkningen och som med alla medel försöker behålla ordningen. Bland annat genom att aldrig ifrågasätta makten.

Därför tål det att upprepas:

”Observera att demokratin är inte till för att bevara ordningen utan för att ifrågasätta den för att skapa en bättre ordning.”

 

En fri röst, vad är det?

Vem har rätt att göra anspråk på yttrandefriheten i världen? Man får tänka efter som svensk eftersom det i Sverige inte har förekommit jakt på sanningssägare som stört etablissemanget. Eller hur? Man får också ta i betraktande att frågan egentligen är två. Den första är den för mig självklara. Vem kan som individ göra anspråk på att få säga precis det man tycker och tänker utan att bestraffas? Den andra borde inte få existera, men har synliggjorts av en tyckarelit. Nämligen, hur skall samhället göra anspråk på kontroll av yttrandefriheten så att bara allmänt vedertagna sanningar får yttras?

Av outgrundlig anledning är det ofta samma personer som anser sig vara rätt individ i första frågan som samtidigt gör anspråk att företräda samhället, oss alla, i den andra.

Det är förbjudet i lag att uttala hot mot någon individuellt. Det är helt okey att hota mörda alla män till exempel. Men personliga och individuella hot skall man lagföras för. Självklart skall det också vara så! Detta är egentligen en distinkt avgränsning i yttrandefriheten och den är lätt att förstå.

Ytterligare inskränkning i yttrandefriheten är lagtexten om hets mot folkgrupp. Inte särskilt kontroversiell och tillkomsten har att göra med den jakt på bland annat judar och romer som förekommit i historien. Också mycket lätt att förstå.

Nu har man omtolkat och utvidgat begreppet folkgrupp så att det kan innefatta vad som helst förutom den vite europeiske så kallade cis-mannen. Det var ju tänkt som ett skydd emot minoriteter och judar har exempelvis varit i minoritet överallt de förekommit förutom i Israel efter den statens bildande. Likaledes har romer alltid varit en minoritet varhelst de befunnit sig.

Muslimer, däremot, är det svårt att säga är en minoritet på samma sätt som romer eller judar. Inte ens i Sverige. Men de som utsätts för hot eller angrepp för sin tillhörighets skull skall betraktas som skyddsvärda och samhället skall för detta tillhandahålla det skydd som krävs för alla medborgare. Men det gör man inte, synagogor lämnas utan skydd trots den utsatthet som den judiska minoriteten befinner sig i. Församlingarna får stå för sitt eget skydd.

Dessutom, det finns alltså en minoritet som är politiskt värdefull att vurma för. Att spela spel för, klä ut sig för. Och då menar jag inte kippavandringar i Malmö och Stockholm.

När den socialdemokratiska riksdagsmannen Veronica Palm anmäler talmannen Björn Söder för hets mot folkgrupp har detta vurmande gått lite väl långt. I en tid då ett av de värsta terrordåden med 20 personer döda utspelat sig väljer alltså en svensk demokrat(sic!) att anmäla för uttalandet: ”Då har fredens religion visat sitt rätta ansikte.”

Att Björn Söder och hans parti företräder idéer som går stick i stäv med mina egna gör inte att det blir självklart att han skall tystas.

Inte heller när en annan förment demokrat, kommunisten Rossana Dinamarca, mycket provocerande, uttryckte ”du är inte min talman” kände jag någon sympati för Söder. Jag tycker emellertid att han kunde nämnt för den okunniga Dinamarca att han är riksdagens talman inte någon enskild ledamots!

Det finns alltså tokstollar i Sverige som anser att yttrandefriheten därutöver skall regleras ytterligare. Vem som helst som yttrar sig utanför regelverket skall veta att de har sig själv att skylla om något skulle hända. Täppas Fogelberg ligger bra till därvidlag som årets tokstolle. I hård konkurrens förstås. Jag har helt missat om han rakryggat har försvarat sin inställning i frågan. Nu kan han ju tryggt sälla sig till skaran av likasinnade som vägrar att diskutera islamistisk terror utan att först ha dragit hela sagan om hur imperialismen och högerextremismen egentligen är skuld till det hela. Göran Greider och Åsa Linderborg är utmärkta exempel på detta.

De som vill veta inverkan av imperialismen på dagens politiska karta kan ju studera historia och läsa lite om Osmanska riket som stoppades vid Wien 1683 i sin strävan att islamisera Europa eller om morerna som föstes ut ur Iberiska halvön 1492 efter nästan 800 år av islamisering. Men kunskap är inte debattens stollar stora styrka. Man kan kanske begära att stollarna funderar över hur Europa kunde islamiseras i så lång tidsperiod så att det enbart återstod landet mellan Wien och Madrid (som inte fanns då!) och landet där norr om.

Man missionerade islam i Nordafrika och Europa på samma sätt som conquistan katolicerade Sydamerika, med svärd!

Nu var det ju den svenska yttrandefriheten som jag pratade om. Och det finns starka krafter som vill begränsa den så att obehagliga frågeställningar inte uppstår.

En forskare på Södertörns högskola, det finns flera där med personlig politisk bias, ansåg att sociala media och allas rätt att uttala sig där hotar demokratin. Just så, folks rätt att yttra sig fritt hotar demokratin. Läs Lars Wilderängs (Cornucopia) blogg och bilda er en uppfattning själv.  (Länken går till avsnittet där forskaren replikerar.)

Vi har ett journalistiskt skrå i Sverige vars uppgift verkar vara att resa murar mot åsikter och redaktionella uttryck som inte godkänns av hela kåren. Med något litet undantag för de utmärkta borgerligt liberala skribenter vi har som tillfälligtvis tillåts att roama på gränsen. Åsiktskorridoren är emellertid smal och hårdbevakad och de som aldrig tar sig in inom dess gränser kommer aldrig att accepteras i skrået.

Detta är alltså i demokratins Sverige. Vi har alltså en journalistkår som kontrollerar varandra som hökar och bara låter rätt åsikter yttras. Vi har statligt utbildade journalister som hellre ifrågasätter folket än den makt de så förtjust delar med politikerna.

Hur man särskiljer rätt från fel framgår starkt av följande artikel ur Magasinet Neo som beskriver modus operandi av de som anser sig ha monopol på åsikter.

En annan attityd av segregerad åsikts- och yttranderättighet är mobbingen av Jan Sjunnesson som inte lär bli medlem av författarförbundet trots uppfyllande av de kriterier som utgör grund för medlemskap. Man kan fråga sig, även om författarförbundet har rätt att göra som de själv finner lämpligt, borde de ju fundera över om de verkligen förfäktar idén om allas lika värde och allas rätt att uttrycka vilken åsikt som helst.

Hur i hela friden skall man kunna upprätthålla ett demokratiskt samhälle om de som debatterar garanterat är av samma eller liknande åsikt?

Ja, säg det!

Post Navigation