snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the category “Demokrati”

Muslimer, alla muslimer och män

Mordet på det fria ordet, attacken på Charlie Hebdo i Paris utfördes tydligen av islamister. Det verkar bekräftat, islamister som besvarar kritik mot profeten, , som de uppfattar det, med hämnd och mord.

Jag har i bekantskapskretsen och bland nära vänner haft de som bekänt sig till islam. Jag har varit med på begravningsceremoni i moskén. Med detta vill jag säga att ingen av dessa förknippar jag på minsta sätt med morden i Paris eller den islamism som drev fram den. Ingen!

Och ingen annan av muslimsk tro heller. Att det skulle vara händelser och metoder som kan klistras på alla muslimer är för mig och de flesta andra rent befängt. Det är inte så att vi hör uttalandet ”muslimer gör” med tillägget ”ja, inte ALLA muslimer”. De flesta av oss kan separera religionen islam ifrån terrorismens islamister.

Men, idag har jag hört muslimer slå ifrån sig såsom det vore självklart att alla står på de anklagades lista. Jag förstår dem, det är fruktansvärt att vara anklagad för något som man inte ens är i närheten av att utföra. Att bara för att man tillhör en grupp med gemensam tro, anses som skyldig till vad en klick i denna gemenskap utför.

Det svenska civilsamhället är mycket känsligt för sådant och skruvar och vrider sig för att inte de högerextrema skall dra fördel. För att inte göda islamofobin tar man på sig hijab och visar glödande hat mot andra grupper i stället.

När skall man dra slutsatsen att saken måste diskuteras? Det finns grogrund för islamism i Sverige, den gror hos någon imam i någon moské. Den gror i sammanslutningar som inte är islamskt religiösa utan islamskt politiska. Det är inte den personliga pietismen som styr utan den våldsamt missionära. Den politiska islamismen! När skall vi våga påpeka detta och när skall intresset riktas ditåt! Och det är ändå en i min uppfattning mycket liten grupp!

Jag vill påstå att det är inte lätt för en muslim att ge sig på och kritisera islam öppet. Det kan innebära fara, det bör man vara medveten om. Inte alls som kristna som kritiserar sin egen religion. Se bara varför så många installationer, pjäser och vernissager som fått begränsas eller stoppas av säkerhetsskäl. Varför är det så?

Sekulära och troende muslimer som inte ansluter sig till islamism eller politisk islam utgör huvudparten av den muslimska gemenskapen. De skulle gärna ställa sig upp och protestera mot sina ”företrädare”. Jag vet!

Men hur skall de kunna känna trygghet i protesten när de ser företrädare för det svenska politiska samhället med hijab på huvudet gå i armkrok med dessa ”företrädare”.

Vi får se.

Angående rubriken går det bra att gissa vad jag syftar på.

 

Annonser

Charlie Epdo – mordet på det fria ordet.

Det är fruktansvärt, det som hände idag på satirtidningen Charlie Epdots redaktion. Vid en i det närmaste militär aktion mördades 11 eller tolv människor på tidningens redaktion eller i dess närhet. (Poliser är också bland offren.)

Genast börjar spekulationerna om vem som legat bakom. Varför har denna attack utförts? Tidningen publicerade sina reportage i form av tecknade satiriska bilder med religiösa motiv. Mestadels islamiska, judiska och kristna. Många kan känna sig stötta, en del kränkta och ytterliga vissa känner upprättelsebehov.

Utan att veta något om motiven, är det många som yttrat sig redan om att satiren gått för långt, att tidningen helt enkelt får skylla sig själv. Beklämmande slutsatser.

Margot Wallström yttrar sig så småningom och nämner liknelse med hoten i Sverige. Som exempel nämner hon mordet på Niklas Horner vilket hon gör rätt i. Men det finns en avgörande skillnad. Nils Horner befann sig vid dådet i en konfliktzon och inte bakom skrivbordet på SVT i Stockholm. Avskyvärt vilket som men inget som behöver öka skyddsinsatsen i Sverige.

Vad mer i Sverige? Jo det kom en stolle in på GTs kontor i Göteborg och lyckliggjorde Frida Boisen med underlag till ett löp.

Sedan är det väl inte mycket svenska tidningar behöver vara oroliga för. Någon satir mot någon annan än SD klarar man väl inte av. Religiös satir, eller kanske inte ens försvaret av religiös satir, kan man åstadkomma vad gäller Profeten eller islam. Så varför är man oroliga?

Hade svenska redaktioner haft någon stake så hade de prompt publicerat alla senare teckningar från Charlie Epdot med kristen, judisk och muslimsk satir. Alla, för att visa solidaritet med dem som vågar stå för det fria ordet.

Men uppriktigt sagt, jag tror inte det. Jag tror att man är väldigt nöjd med att angripa ofarliga SD-politiker och slippa övriga.

Tacksamt är detta också för SÄPO som då inte behöver hålla särskild koll på vare sig den ena grupperingen eller den andra.

För att dra just detta, SÄPOS av bedömningsskäl låga aktivitet till sin spets, så blir ju Sverige ett utmärkt land att organisera sig ifrån. Klart som fan att man inte hotar tidningarna i ett land där man kan få fristad.

Fråga JyllandsPosten eller Lars Vilks.

Rebecca Weidmo Uvell har gjort exakt vad jag menar, publicerat satirteckningarna på sin blogg. När gör ni det Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, Göteborgsposten, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet?

Visa er support eller låt oss veta vilka ynkryggar ni är!

Alla får komma till tals – eller?

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg på min FaceBooksida med anledning av en artikel i Sydsvenskan. Artikeln hade forskarstöd från Södertörns högskola, tror jag det var. En institution som i postmodernistiskt nit kan tillhandhålla sådant stöd för vilken godkänd åsikt som helst verkar det som. Länk till artikel och min FaceBookartikel finns nedan efter följande inledning.

När jag idag hör Tomas Tengby leda ingringarprogrammet RingP1 och hur han med harm i rösten meddelar en dam hans egen uppfattning om åsiktsfrihet och vad man får lov att säga. Tomas Tengby framstår för mig som en av de bästa programledarna för RingP1. Han låter åsikter komma till tals utan att rätta eller diskvalificera. Detta till skillnad från de båda självgoda programledarna Täppas Fogelberg och Alexandra Pascalidou. Den förre använder programmet för att tydliggöra sina egna åsikter och den senare nyttjar det för att visa sin avsky för åsikter hon anser fel!

Idag blev tydligen Tomas Tengby, då som representant för Sverige i allmänhet och journalistkåren i synnerhet, påhoppad av någon som har mage påstå att personer i bekantskapskretsen uttrycker vånda över att säga vad de tycker. På ett obehagligt sätt ville han tvinga inringaren att exemplifiera.

Tomas Tengby, vilken bubbla lever du i egentligen? Jag brukar använda metaforerna ”lattebaren” och ”Södermalmskt” för att åskådliggöra åsiktslikriktningen i svensk politik och huvudstadsmedia. SR är visserligen i det Sverige som kallas Stockholm, det vill säga, hela Sverige, men du Tomas Tengby är ju i Göteborg. Finns det en filial där månde? Är lattebaren inte bara en metafor utan gravallvarligt verkligt?

Jag har att stort antal bekanta som gör sin röst hörd i olika frågor på Twitter, i bloggar och på Facebook. De flesta av dessa ifrågasätter den radikalfeminism som odlas i svensk media och ingen av dem är sverigedemokrat!

Ett antal, majoriteten av dessa har önskemål om att vara anonyma eftersom de tycker de utsätter sina familjer, barn och släktingar för onödig risk om de agerar öppet. De vet också att det finns sammanslutningar som gärna meddelar arbetsgivare anonymt om hur deras verksamhet kan påverkas om de inte säger upp vederbörande! Och, det mest avskyvärda, det finns arbetsgivare som inte lojalt vågar ta upp och försvara påhoppade anställda. Vidrigt!

Vi har några kända exempel. Richard Herrey, Marcus Birro och Ivar Arpi har alla tillkännagivits som persona non grata. Och du som eventuellt tror att detta bara är enskilda tokstollar på Twitter som dammar på får tänka om. Det är skribenter på de stora drakarna som håller i yxan och leder drevet.

Andra som inte tänker i mittfåran och som får dåligt utrymme på grund av detta är professorn i statsvetenskap Bo Rothstein och nationalekonomen Tino Sanandaji.

För att inte tala om mobbarnas favoritoffer Pär Ström och Pelle Billing.

Men du Tomas Tengby verkar förargas över att få din värld perforerad av sanningar.

Inlägget på FaceBook (aningen redigerat med länken till artikeln):

Quote

På något sätt känns det som artikeln i Sydsvenskan kommit direkt ur munnen på Bagdad Bob. Det finns en oro bland publicister och journalister att opinionsläge eller sanningar skulle emanera ur sociala medier på internet i stället så som det alltid varit ur dagstidningsjournalistiken och de anrika lärosätena. Man tar till vetenskapliga undersökningar som bevis för att åsikterna på Twitter och Facebook verkligen inte representerar ”alla”.
Nä det är klart, men vem är ”alla”? Vem anser vetenskapen är mest betrodda att representera ”alla”? Vad tror sydsvenskan? Är det den handfull av journalister vid redaktionens kaffebord som är de rätta representanterna, eller insändarsidornas redaktörer som har makten att göra urvalet ”alla”? Eller möjligen lattebarens besökare som sett stentavlornas* sanningar och kan beskriva dessa i en av vaga fakta understödd krönika i kvällspressen. Är det månde journalisten som tyckte det var underligt att inte F! kom in i riksdagen eftersom ”alla” hen kände röstade på dem?
Vem tycker ni på Sydsvenskans redaktion eller på Södertörns högskola representerar en opinion? Är det den som anges av ett flertal eller är det den som anges av de få som anser sig ha rätt uppfattning om den?


Borde det inte vara lättare att tolka en opinion där den uttrycks av en mångfald av röster och tolkas av en mångfald av mottagare eller är det den som uttrycks av ett jämförelsevis litet antal personer i ett elitistiskt kotteri?


Journalisten(sic!) Robert Aschberg skriver inte på Twitter eftersom han anser det vara forum för amatörer. I själva verket skulle han möta argument som vederlägger hans egna storflabbade uttalanden. Det skulle denna man, vars största journalistiska bedrift varit arrangerandet av lavemangtävlingar på TV, inte klara av!


Acceptera sociala medier, acceptera att det finns åsikter som spretar åt alla håll och lär er förstå att ”alla” inte finns. Inte ens i er egen trångbodda världsbild!

Unquote
Gott Nytt År
Eller hur?
*Stentavlorna, begreppet kommer ur satiren Perukklubben skriven av Pär Ström.

Ett tokparti ersätter ett annat – bra?

Väljarnas sympatier fördelades så här på de olika partierna i riksdagsvalet 2014:

V=  5,7%

S= 31%

Mp= 6,8%

C= 6,1%

Kd= 4,5%

Fp= 5,4%

M= 23,3%

SD= 12,8%

Ingen av de konventionella blocken kan få majoritet utan stöd av SD, och det kan man inte föreställa sig ska kunna hända.

Det som hände vid budgetrundan på hösten 2014 var att S+Mp lade ett förslag med stöd av V. Det vill säga av 43,1% av riksdagspartierna. Dessutom hade vi ett gemensamt förslag av Alliansen, M+C+FP+Kd och ett förslag av SD. Om var och en röstat på sitt eget förslag så hade S+Mp förslaget gått igenom och klubbats.

Men så skedde inte. SD röstade på Alliansens förslag och vips blev det en majoritet för denna. Nämligen 52,1%. Oslagbart och ovälkommet! Så kan man inte ha det!

Vad som förväntades var att Alliansen borde lägga ned sina röster så att S+Mp skulle kunna få igenom sin budget, med eller utan stöd från V.

Nu har man kommit överens, verkar det, i en ”decemberöverenskommelse” där man mellan partierna i regeringen S+Mp samt partierna i Alliansen M+C+FP+Kd bestämt att vid ett upprepat sådant tillfälle vid budgetomröstning, det näst största blocket skall lägga ned sina röster. På så sätt kan en minoritet styra och ställa i landet. Precis så som alla vill, att vara överens. Det är ju det viktigaste. Eller hur?

I denna ”decemberöverenskommelse” ingår inte V eller SD. De senare var ju dem som skulle uteslutas ur det demokratiska systemet och det är kanske bra? Men V? Var hamnar vi där?

Om inte V vill stödja en S+Mp budget, då blir ju Alliansen större än förslagets stödjare. Skall de lägga ned sina röster då? Nä säger du, det kommer inte att hända, V kommer att stödja förslaget och då lägger Alliansen ned sina röster.

Det är väl tänkbart, kanske rent av förutsägbart, att det blir så. Men det är väl knappast tänkbart att V stöder en budget om de inte själv har stor inverkan på innehållet? Vi kommer att få förslag med rent ut sagt tokiga kommunistförslag som då inte får någon motsättning från Alliansen. De skall enligt överenskommelsen lägga ned sina röster. För vad säger att V inte tar den löst slagna bollen och returnerar den med full kraft, eller slår bollen i öppet mål?

Blev det bra?

Man har alltså självsvåldigt i denna ”decemberöverenskommelse” gett ett tokparti med låg representation oproportionerligt stor makt för att utestänga ett annat, dubbelt så stort tokparti från den demokratiska scenen!

Eller är det verkligen så att oavsett hur stödet för regeringens, nu för tillfället S+Mp, ser ut så skall Alliansen lägga ned sina röster? Det vill säga, i praktiken kommer det bara att finnas ett förslag!

Det låter både praktiskt och bra, i alla fall för den late. Men demokratiskt?

Vad tycker du?

Med vänlig hälsning!

Om man skall ligga i tiden så skall naturligtvis detta inlägg handla om Björn Söder och hans uttalande. Det gör det också men du ombeds vänta med läsning av det tills du gått genom texten i sin helhet.

Jag har inte sett TV-dokumentären ”Bränn en bil – få ett jobb” som jag tror den heter. Någon kanske kan tycka att då skall jag inte heller yttra mig om den. Det skall jag inte heller.

Nämligen!

Men, det som titeln anspelar på och vi ges en uppfattning om, är att kriminalitet, allmänbrottsligt beteende, avståndstagande från vuxenvärlden och ren meningslös egendomsförstörelse är en reaktion på brister i samhället. Det kan jag hålla med om men inte så som apologeterna menar kanske.

På engelska pratar man om defy, despise and demolish. Tre ord som beskriver romantisk juvenil rebellisk attityd. Man revolterar mot samhället och makten. En bil i brand representerar kanske samhället men knappat makten. En brandbil från räddningstjänsten som kommer för att släcka bilbranden kan väl inte ens i något fall representera makten?

Ändå kan man höra röster, oftast representerande makten, som likt apologeter förklarar sig förstå bristerna och varför man revolterar. Oftast på vänsterkanten hörs dessa apologeter som vid tillfällen också själv deltar i de revolterande aktionerna. Makten revolterar alltså med glatt mod, kampsånger och saxofonspel mot sig själv.

Det behövs inget geni för att se varifrån apologeterna har sin ideella rot. Socialister, kommunister och övrigt vänsterfolk. Varför inga liberaler eller konservativa? Tänk inte på den svenska politiska partiindelningen som inte riktigt stämmer med dessa epitet, alltså liberaler och konservativa. En liberal eller konservativ ståndpunkt utgår ifrån individen och att denne har fullt ansvar för sitt handlande. De liberala vill till och med att man skall ha individuell kontroll över sina val och ansvaret som följer på detta.

Socialisterna i Sverige, alla till vänster om Socialdemokraterna tillika en stor falang inom dessa, vill ta över allt ansvar från individen. Alla val görs av staten. Man har till och med mage att kalla detta för gemensamt ansvar.

Eftersom staten tar fullt ansvar för enskilda individers val i socialisternas rike så faller det också naturligt att friheten, det egna valet, måste inskränkas. Det innebär alltså en risk att ta ansvar för enskilda individer om man inte kan ha full kontroll över den enskildes val. Enbart höga skatter och statliga monopol kan i slutändan garantera statens riskfria inblandning i enskilda individers val. Med andra ord, det riskfria samhället karakteriseras av ytterst lite valfrihet. Som boskap eller mer allegoriskt som mjölkkor.

Men, inskränkningar kommer inte plötsligt som i Kampuchea, med Khmer Rouge eller i Ryssland 1918. Nä, inskränkningarna är stegvis vidtagna mot grupper i samhället. Vetskapen om att en inskränkning berör få och inte en själv gör att oppositionen blir liten. Se bara debatten om fri gårdsförsäljning av vin (alkohol) som ju ”bara berör några få” som statsrådet sa. Det är taktiken. Om ingen opponerar, kommer det totalitära samhället att komma tidigare än någon trott.

Och detta kommer att ske med nickande huvuden på lattebaren där nya stentavlor hängs upp med sanningar som skall spridas i media.

Och vad det gäller Björn Söders uttalande om nationer, medborgarskap och annat.

Fast jag inte för en sekund håller med Björn Söder i något han säger så tänker jag, innan ni hysteriska hyenor på mediaredaktionerna tagit del av stentavlorna på lattebaren och tagit sats och givit er in i kampen att vara mest fördömande så kunde ni väl för fan först hört vad karln sa!

En ganska enkel sak. Men ni bevisar er fullständiga inkompetens på att analysera en nyhet som rör makten eftersom ni ligger skavföttes med densamma (kanske sked?). Jag kan meddela er att det finns många som insett att ni inte är de som defy, despise and demolish i de tre ordens djupa betydelse. Ni är hycklande medlöpare, bigotter och opportunister.

Med vänlig hälsning!

Att vara en i gänget, det är viktigt!

Ja, visst är det så. Det är väldigt ovanligt att människor tar ställning för eller emot något i klar motsats till sin omgivning. Det händer, men de flesta kollar noga runt sig innan de uttalar sig. Trygghet eftersträvas, och uppnås med en minimal naggning av det egna samvetet samtidigt som motståndet man möter beräknas vara noll.

Men hur stor behöver denna upplevda och framförallt förmenta kongenialitet vara för att man som individ skall uppfatta att ”alla” tycker likadant? Alla som har fostrat barn vet hur ordet ”alla” kan användas som påtryckningsmedel vid speciella önskemål eller klädköp. Det är viktigt att tycka som alla andra, det vet barn som växer upp. Om de trodde det var på ett annat sätt hade de väl inte använt uttrycket ”alla [får/gör/tycker]” som påtryckning. Var har de lärt sig detta?

Barn vet att om de inte är en i gruppen så kommer de med tyst bifall av vuxna och ibland på initiativ av vuxna, bli mobbade. Garanterat! Med andra ord, är du inte som de andra, tycker som de andra, klär dig som de andra så mobbas du. Detta är en bra förhandlingsposition mot föräldrar, tycks barnen tro. Tro mig jag har också varit barn.

Det vi ser nu är att infantiliseringen av människan har gjort att denna gruppgemenskap blivit än viktigare. Efter skolåren, ett läge då man förr förväntades ta ansvar åtminstone för sig själv, har denna trygghetsönskan förstärkts.  En känsla som tydligen numera följer med genom skolans och ut i vuxenlivet.

Vi kommer då till frågan åter igen, hur stor behöver en sådan grupp vara? Antalet tre påstås vara vad som behövs för att man skall kunna agera hur vidrigt som helst. Ryggdunk från två personer räcker alltså för att bli en ny Hitler eller Breivik. Med detta stöd vet vederbörande att det bör finns personer med annan åsikt än den egna. Men hur många behövs för att man skall vara trygg i att ha samma åsikt som ”alla”?

Svaret är att det kan man inte. Man måste skilja ut och isolera, demonisera och denominera så att de som inte ingår i den trygga åsiktskorridoren verkligen känner av detta. Om det inte varit för ursprunget så hade vem som helst utifrån insett att det är mobbing.

Folk i mediebranschen vet idag exakt vilken åsikt som gäller för att få möjligheten att få sitta i morgonsoffor och agera på tidningsredaktionerna. Det är inte särskilt polariserat även om duktiga skribenter som Ivar Arpi, David Lindén och Sakine Madon plus ett fåtal till håller sig borta från den värsta djuprännan så håll med om att de är ganska nära ändå. Marika Formgren ligger lite längre ut bland skären för att inte tala om Ingrid Carlqvist och Roger Sahlström som gått på grynna efter grynna.

Den här ensidigheten gör också att om feminism diskuteras i en morgonsoffa så är enigheten stor. Deltagarna är alltid av samma uppfattning och tävlar om att vara mest av allt. Någon motpol presenteras ej eftersom den ju inte ”finns”!

Det finns en spridd uppfattning i medieutbudet som gör att enigheten är total. I alla fall i jämförelse med om det varit ett demokratiskt forum. Det finns meningsmotståndare men de skall mobbas väck, skrämmas i väg. De är ändå hemska människor med fruktansvärda värderingar. Ingen vill väl lyssna till något sådant?

Jag hänvisar därför återigen till MiT Toklandets blogg där han klart beskriver den till löje gränsande viljan att få vara till lags i genusfrågor. Nåväl, en del tjänar pengar på det, skapar sig en karriär och förutsätter att deras påstående går rätt in i djuprännan av påbjudna åsikter. Det gäller machokulturen, den destruktiva manligheten (all),  våldtäktskulturen med mera. Vi som vet att manlighet är konstruktiv och inte destruktiv men att den har förvägrats unga uppväxande pojkar och att den taktik man utövar på unga kvinnor med skräckpropagande om våldtäktskultur, har inget med manlighet att göra utan utgör bara ett verktyg för vissa politiker och entreprenörer att få sig tilldelat anslag.  Man får inte medel om man inte kan bevisa förekomsten av det man kämpar mot nämligen.

I dag kan man uppmärksamma ett program på SVT som kallas Runda Bordet som beskrivs av Ivar Arpi så här: ”..1h i Runda Bordet med postkolonial vänster: Per Wirtén, Kitimbwa Sabuni, Elena Namli, Irene Molina och Bengt Westerberg…” Jag har inte sett programmet, tänker inte se det heller, men har lite svårt förstå i en diskussion om rasism vem av dessa som står för något som är skilt från övrigas ståndpunkter? Ett samtal där man försöker övertrumfa varandra i hur överens man är. Men det är klart om statliga anslag skall kunna äskas så måste ju företeelsen finnas till varje pris, och då är det bra om alla som syns är överens.

Hur kan övertygelsen vara så stor att man inte ens kan se att det finns tankegångar utanför konsensus? Förmodligen för att man inte träffar andra än sådana som sig själv. Man vill inte se andra, och gör man det så låtsas man som ingenting.

Dessutom ingår ett självsanerande inslag som gör att de flesta med hysteriskt nit säger vad som helst för att inte hamna utanför den grupp som sköter mobbingen av oliktänkande. Tryggheten sätts framför allt annat.

Av anledningar som dessa kommer det aldrig att bildas annat än en svag och udda opinion, människor vågar inte vara annat än anonyma för att undvika mobbing. De enda som klarar motsätta sig, med stort obehag som reaktion är vissa Sverigedemokrater. Men flertalet av dem vill ändå vara anonyma. I ett riksdagsparti med i senaste valet cirka 800.000 väljare. Märkligt! Det tyder inte så mycket på udda ståndpunkter hos Sverigedemokrater som en odemokratisk hållning hos övriga som absolut inte tänker dela makt med dem.

Det som förstärker hela denna mediala åsiktskorridor, är att de medier med störst anslutning är de som finns i Stockholm. SVT, TV2, SR, DN, SVD, Expressen och Aftonbladet även om i varierande grad.

Det är inte heller en slump att riksdagspolitikerna finns i Stockholm, umgås och träffar mediefolket och får höra deras syn på sanningen och lyckas misstolka detta som en ”folkets” mening.

Men politiker och mediaföreträdare borde försöka vara mentalt mogna och förberedda på att andra åsikter kan förekomma utan att deras puerila trygghet i samförståndets hägn egentligen behöver ruckas, alls!

Den politiker som testar kan få ett oväntat röststöd vid nästa val. Och omvänt med för den delen, om man fortsätter misstolka vad man ser och hör.

I Sverige har den bisarra situation uppstått där media, genom sitt kompisförhållande med makthavande politiker, i stället för att utföra den granskning av makten  och dess konstellationer inom politiken och kulturen som borde vara självklar, i stället granskar folket.

All makt utgår från folket står det i Regeringsformen.

Jaha?

 

Dags att ta kampen mot strukturerna!

Har du träffat på någon som varit direkt otrevlig mot dig eller andra och som fått folk att må illa av obehag?

I så fall slår jag vad om att orsaken varit en man. En man som i den fulla kraften av sitt kön lever ut sitt förtryck mot andra. En man som representerar könsmaktsordningen och gör sig till representant för alla män. Det är egentligen bara de män som inser detta sitt maktövertag i den förtryckande strukturen som invändningsfritt kan bete sig så, de feministiska männen, de som gör att alla män inte skall tolkas som alla män. (Uttrycket ”män +[verb i infinitiv]” äger därför giltighet i alla lägen med ej nämnda undantag. Gemåler, fäder, bröder och sånt är undantag.)

Att det rent hypotetiskt skulle kunna vara en kvinna med dåligt uppförande som beter sig illa betyder ju inte att alla kvinnor är sådana. Tvärtom, enligt hypotesen är det i stället könsmaktsordningen som påverkar alla så att, rent hypotetiskt, även kvinnor kan begå brott exempelvis. Därför skall aldrig kvinnor dömas för begångna gärningar utan att först ha övervägt den självklara inblandningen av patriarkatet via könsmaktsordningen.

Att det manliga könet ger ett övertag och en maktfördelning som är katastrofal visar sig i de karriärer som anses som eftersträvansvärda. Hade det inte varit för den feministiska kampen så hade alla dessa positioner varit fyllda av män. Tänk själv, om inte kvinnors feministiska kamp funnits så hade vi inte haft kvinnor i positioner som, läkare, advokater, politiker, industriledare, nobelpristagare, fysiker. Inte heller inom områden som i dag domineras av män, som uteliggare, sopåkare, byggnadsarbetare.

Säkert är det uppmuntrande för alla kvinnor i olika positioner att höra att det inte beror på egen kompetens utan på feministisk kamp som gör att de är där de är. Liksom det endast är patriarkala strukturer som gör att inkompetenta män tilldelas sådana positioner.

Inom artistvärlden är det rent katastrofalt. Där är det så snedvridet att vissa arrangemang och festivaler, framförallt de som sysslar med rock’n roll företrädesvis engagerar fler män än kvinnor. Att det skulle ha att göra med att det finns fler killband än tjejband är bara nys. Killbanden påstås vara många fler, konkurrensen vara stenhård och under den absoluta toppen skulle det finnas band av högsta kvalitet som säljer sig billigt. Alla tjejband av hög kvalitet kommer få spelningar, de som inte gör det är kanske inte så bra? Så tokigt det där lät, eller hur? Alla vet ju att det är publikens fel om ett tjejband inte får fulla bokningar meddetsamma!

Förekomsten av fler killband kan bero på att dessa fattar att detta är en genväg till att dra till sig kvinnligt intresse. Tvärtom är inte aktuellt, det har den patriarkala strukturens ordning sett till. Tjejer nöjer sig med att beundra killarna. När fenomenet groupies etablerades på 1960-talet var det ingen som tänkte sig det vara killar.

Uppgifter om detta har sitt ursprung och referens hos M. Uggla.

Och en sak som kanske inte är uppenbar för alla, bra gig drar mycket publik. Ingen är rädd för att satsa egna pengar på erkända bra band. Det är därför en vedertagen patriarkal struktur som måste brytas. För att även oattraktiva band skall få spela, måste skattemedel anslås till festivalerna så att banden får spela även om ingen publik kommer. Andras pengar finns det gott om, ju! Som ersättning för den nedlagda kommunala musikskolan, kanske?

Huvudsaken i kampen skall vara och måste vara: De flickor som inte lyckas med sin teater eller sitt rockband eller sin yrkeskarriär eller som av någon anledning inte får bli det som de själva vill, skall veta att det inte är deras skuld, att det är patriarkala strukturer som lägger hinder i vägen för deras utveckling. Dessutom, skall de veta att om de bara gnyr eller för den delen gapar om orättvisan så måste samhället visa dem, med skattemedel, att de har fullt stöd. Lagstiftningen måste ändras till förmån för detta. Man skall kunna grina sig till ett bra resultat om man är flicka. Man skall kunna skylla på någon annan om man är flicka. Samhället måste förändras.

De hundratusentals kvinnor i Sverige som genom sin kompetens och duglighet redan är långt i karriären, artister, forskare, vetenskapsmän, medicinare, företagsledare, entreprenörer, med mera, skall veta att deras kompetens inte kommer att värderas längre. Vi måste ha ett annat förändrat klimat, där gnäll och gny skall kunna vara karriäravgörande.

Detta kommer även att gynna pojkar så klart! Det gör det alltid, det som föreslås på den feministiska agendan. Fråga inte hur, för det är självklart.

Dessutom finns det många fantastiska män som utan att engagera kvinnor kan etablera skattfinansierade tjänster för att förverkliga dessa feministiska visioner. De har inga problem att få finansiering från staten, det skall de inte heller ha i detta behjärtansvärda värv, för det finns massor med statliga tjänstemän som inte kan bli av med pengarna fort nog.

Allt i demokratins tjänst, den verkliga och äkta demokratin som gör jämställdheten till en lyckad sak för kvinnor och en fest för entreprenörer utan skrupler.

 

 

Representation.

Jovisst, representation är viktigt! Och då menar jag inte gratisgroggen på försäljningsmötet utan att man som individ får räkna med att representera något. Eller någon. Din ras (ja ett återuppstått ord och en förnyad benämning på hudfärg, etnicitet eller religion), din politiska inriktning, din sexuella läggning eller din könstillhörighet. Representationen kan vara tilldelad för det mesta. Det vill säga din grupptillhörighet bestäms av andra liksom att du inte kan representera bara dig själv. På gott och ont. Ja, på gott kan man tänka, aldrig! Mest på ont. Är du av en viss etnicitet, viss härkomst, viss religion eller viss sexuell läggning då får du uttala dig för alla i den gruppen. Lätt som en plätt!

Man kan fråga sig ganska enkelt, kan inte exempelvis en muslim ha många gemensamma erfarenheter med en kristen? En färgad med en vit? En sig queerdefinierande individ med en heterosexuell? Ingenting? Inte ens om de växt upp som grannar? Nota bene, jag frågar om de EJ kan ha samma erfarenheter, eller rättare jag påstår att de har mycket fler gemensamma erfarenheter än det motsatta.

Eller om vi vänder på det som det egentligen borde handla om. Är alla muslimer lika? Alla kristna? Alla färgade? Alla vita? Man får ju för sig att alla HBTQ-personer är alla lika. Klär sig i färggranna kläder med penisar påsydda utanpå eller att de såklart är socialister och antirasister. De behandlar alla människor likvärdigt. (Om de inte heter Birro, Arpi, Ström, Wallin eller Sjöberg. (Nä,menar inte Stanley!)

Detta är representationen, du kan aldrig bryta dig ur den grupp du anses representera. Nu händer ju det ganska ofta ändå, men det är då vi får höra ord som husneger, eller onkel Tom. Man vill inte förstå att folk är individer. Jag vet inte vad det är för system som gör att så många vill ingå i en grupp och därifrån ösa galla över icke gruppmedlemmar. Man gör detta med skydd av gruppen, av tillhörigheten. Ett beteende som idag hos många överlever de tidiga tonåren och fortsätter långt in i vuxen ålder. Starkt understödda av vissa mediepersonligheter, framförallt inom public service.

Man skapar identiter och identiter låter sig skapas. Dessa identiteter är oerhört viktiga vid maktanalyser och överordningsresonemang. Och då får fanimig ingen tramsa sig utanför ramen.

Det är mycket som har hänt i Sverige de senaste tiden, mycket att uppröras över. Framförallt den del av befolkningen som tagit på sig att tolka läget och att beskriva det för det okunniga folket. Då är ”läget” det man ser och hör på Södermalm inom sin egen identitetsgrupp. Detta är vad som ses och som hörs ur de större media. Detta är vad politikerna, åtminstone en del av dem, ser som den verklighet de vill agera på. Då ser de inte att de riksdagspartierna som gick rejält back i valet var de som framförde radikal feminism. Det vill säga, V, MP och FP! I Vänstern och Miljöpartiet finns det en totalitär anstrykning som passar i sammanhanget men Folkpartiet? Fortsätter de så kommer de att ramla ur riksdagen till nästa val.

Angående representation som vi egentligen talar om, hörde jag idag den utomordentliga utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén förklara varför just hon skall vara kvar på Sveriges Radio i det jobb som hon nu innehar. Inte ta ett steg tillbaka eller nåt sånt för de gör ju aldrig de som själv förordar systemet. Patetiskt.

Ja, ni vet vad det rör sig om. Det gnys över att radions utrikeskorrespondenter nästan alla är etniska vita svenskar och så kan vi ju inte ha det. Alldeles särskilt så eftersom anställningspolicyn säger att av tre anställda skall en vara av så kallad mångfaldsbakgrund. Får alltså inte heta Svensson och vara från Svedala. Vad blir så himla bra med denna så kallade representation? Om vi har, och vi har många, skickliga reportrar och journalister från Balkan till exempel. Skall de då representera ett folkslag som finns där? Eller bara dem som kommer därifrån och blivit svenska medborgare. Är alla från Balkan lika? Liksom alla homosexuella? Vad skall den här mångfaldstanken bidra med som vi får vara utan om man endast letar efter individer med särskilda färdigheter?  Som kunskap till exempel?

Urvalet kommer naturligtvis att bestå av någon som heter Ahmed eller Bojan och som fått sin identitet skapad på Lattebaren på Södermalm. Mångfaldsbakgrunden sitter alltså i namnet?

Och hur tänker man när man anser att en tredjedel av de anställda skall representera, ja vad? En tredjedel av befolkningen skulle man tro. Men en tredjedel av befolkningen bor ju ute i landet, i förorten och i landsorten. En tredjedel av de Sveriges radioanställda bor inte där, har inte sina erfarenheter därifrån utan från lattebaren på Södermalm. Hur fungerar representationen då har man tänkt?

Och Cecilia Uddén kan med sin skicklighet nog fortsätta argumentera på sitt känsliga sätt att just hon har de rätta mångfaldskriterierna för att hon skall slippa byta namn till Miriam.

Inte mångfald, enfald!

Jag läser också idag att en MUF-ledare, språkröret Josefin Sasse kritiserar en festival, Bråvallas, att de inte har tillräckligt med kvinnliga artister i programmet. 24 av 25 är män, 25 av 25 är vita. Så kan man tänka om man hanterar andras pengar. Om vi skall tvinga spelningar att vara identitetskvoterade så kommer det inte bli några spelningar alls. Bra då tar vi skattepengar till det. Typiskt MP säger de flesta! Och så behöver man inte ha så stora scener eller spelningslokaler. För publiken kommer att utebli. Om man inte, som det verkar, skambelägger publiken och kallar den saker om de inte uppskattar föreställningen.

Så gjorde Ung Scen/Öst när de misslyckades med sin pjäs, en hyllning till ligisterna i Husby/Tensta och hatpropaganda mot polisen. De lyckades inte engagera publiken och då är det publikens fel. Ytterst förnärmat fick de radiotid och kunde obehindrat skylla publik och den skola som den kom ifrån för rasism.

Malin Axelsson, konstnärlig ledare på Ung Scen/Öst har utsetts att bli ny chef för Radioteatern. Varför då? Fanns det ingen med rätt namn och mångfaldsbakgrund?

Vem representerar hon?

Det blir nog bra det här!

Värdegrund

Jussi Lundell skriver intressant om värdegrund på sin blogg idag. Egentligen handlar den om annat som näthat och svensk elits rädsla att tillåta åsikter utanför åsiktskorridore. Men den fick mig att, återigen, fundera över det som kallas värdegrund, den gemensamma värdegrunden.

Skall läras ut i skolan. Är det någon som vet vad som skall läras ut i skolan? Alla människors lika värde? Eller nästan alla människors lika värde? Eller möjligen alla människors nästan lika värde? Om man upprättar en lista över de ingående delar som lika värde bör representera, borde den då inte vara lik listan över rättigheter som demokrati bygger på? Om inte, hur ser då listan ut?  Eller får vilken flummare som helst diktera sina egna tolkningar?

Vad skall vi tänka?

Hur är det när barn dödas i konflikter, skall de räknas, kvantifieras för värdering eller skall man se varifrån våldet kom först? Är alla barn skyddsvärda? Även pojkar?

Är alla papperslösa som kommer till Sverige skyddsvärda? Är de det för att vi inte gitter ta reda på vem de är? Eller om de begått brott eller vilka brott de i så fall begått? Är de skyddsvärda även om de inte kommer från en konfliktzon utan bara från ett annat land? Är de skyddsvärda om de kommer från IS styrkor och behöver vila upp sig? Är det någon som vågar bry sig?

Hur ser Lady Dahmer på 8-åriga pojkar? Röner hennes värdegrund så stor uppskattning att hon bör vara sanningsvittne i frågor om hat?

Fredrik Virtanen då? Som hatar män och sig själv så mycket?

Är det en värdegrundsbaserad åsikt att pojkar som går vilse i uppväxten, inte klarar skolan, begår självmord bör skylla sig själva och skall uppfostras till värdegrundszombies enligt regeringens jämställdhetsminister Arnholm med mansutredningen som underlag? Den senare utförd av ett gäng radikalfeminister med den värdegrund det innebär.

Hur är värdegrunden fastställd när det kommer till frågor om identitet och intersektionalism. Är det inte då man egentligen får frispel i utövat hat? Om man förstås inte tillhör gruppen vita europeiska cis-män eller strax därunder i den identitetspolitiska djungeln. Är det inte då man kan hata på, som det nysvenska uttrycket heter, vem som helst som, inom den egna värdegrundens basideal, inte har något värde?

Värde! Alla människors lika värde talas det om. Är det inte självklart? Jovisst säger antirasisten men då antar jag att man liksom inom den numera så omhuldade men fullständigt missförstådda kommunismens ideområde, såg metoder att utesluta personer från mänskligheten.

Detta omhuldas i någon form av den så kallade södermalmsandan, där alla som vill leka med förstår att de skall anamma de föregivna reglerna och stå upp för den gemensamma värdegrunden. Så fungerar riktig demokrati! I huvudet på virrpannor och kommunister i alla fall!

Det finns en tanke att makten, i sitt politiska värv skall kunna uppfostra och likrikta folket, medborgarna, genom manipulation, belöningar och framförallt med skrämsel och hot! Vem skulle vilja stå utanför? Och det är en koncentrerad och ideologiskt homogen journalistkår som står för verktyget och som framförallt står för idéerna i den unika konforma svenska värdegrunden. Där inte alla är lika värda utan en bedömning görs utifrån etnicitet och kön först. Men den har stort genomslag och alla ”vet” vad som gäller. Fatta!

För att folket skall kunna förstå sin plats anlitas en privat vänsterextremistisk grupp av tidningsredaktörerna för att avslöja oppositionen. En grupp som står utanför parlamentarisk kontroll men som får hållas med Expressens chefredaktör Thomas Mattsons goda minne. Sådana autonoma parlamentariskt vilda grupper har funnits i många schatteringar. Den som jag genast associerar till är SA (SturmAbteilung) i Tyskland under 1920 och 1930-tal. En organisation med stöd för en viss politisk inriktning och som där tas emot med öppna armar.

Det har alltså blivit medias, med politikers välvilliga bistånd, mål att uppfostra folket till att ha en riktig värdegrund där människor rangordnas efter kön och etnicitet. Vi har fått ett nytt rasbiologiskt institut som sysslar med kritisk vithetsforskning som exempel på nyordning.

Likaledes är det alltså makten som vill ha ett politiskt tillrättalagt och uppfostrat folk, ett folk som intar samma värderingar som på den mest udda platsen, åsiktsmässigt sett, låt oss kalla den för Södermalm. Det är alltså makten som vill välja folket, inte tvärtom!

Att det historiskt sett finns åtskilliga liknande politiskt uppbyggda system vet vi. De flesta har på grund av dysfunktionalitet* upplösts men några av dem återstår. Vi kallar dem totalitära och repressiva. De som avviker, dissidenterna, skall förföljas och tystas. I demokratier synas makten, var den än ligger, i totalitära regimer med repressiva tendenser är det oppositionen som granskas. Därför kan journalistiska priser ges till utomparlamentariska organisationer som jagar oliktänkande i ett land som Sverige.

Gudskelov, som jag noterat tidigare, så valde runt 90% svenska väljare bort kommunister och radikalfeminister. De radikalfeministiska partierna (V), (MP), (F!) och (FP) vann inget stöd eller förlorade mycket stöd. (Ja F! vann men hålls utanför riksdagen!) De marxistiska partierna (V) och (F!) kan inte heller sägas få något stort väljarstöd.

Gudskelov!

Nu skall detta faktum bara sjunka in på latte-baren på hörnet.

Eller det har kanske gjort så redan för nog kan man märka en ökad offensiv mot åsiktsfriheten och mot oliktänkandet. Eller?

Tack gode gud för landsorten och för dess redaktioner som med ett undantag med råge förstår vad det rör sig om.

 

* Jag vet att ordet betyder kroppsligt tillkortakommande, därför passar det här!

Av välvilja eller enbart i eget intresse?

Jag läser bloggaren Toklandet ofta eftersom han på ett humoristiskt sätt lyckas åskådliggöra stolligheterna som sker i den feministiska och i den genusvetenskapliga världen. Oftast är det citat ur konversationer eller på webben som påvisar galenskapen i samhället.

Just nu är det ett inlägg som i sin tur behandlar en artikel i Dagens Juridik. Min kommentar till artikeln är att om hon ämnar göra karriär som ombud för någon så bör hon nog ändra inställning helt innan dess. Vem vill ha en dedikerad loser till ombud?

Men egentligen var det en kommentar som intresserade mig mest. En länk till Länstyrelsen i Örebro och deras inbjudan till en konferensserie om Maskulinitet i Förändring – Maskulinitet och Makt, Om ni ser vem som deltar i panel och som moderator så är det uppfinnaren av den svenska patriarkala könsmaktsordningen Yvonne Hirdman och den opportunistiske entreprenören Thomas Wetterberg. Den senare är ordförande i Män för Jämställdhet som distribuerar kurser för jämställdhet och genuspedagogik, förment för att befria mannen från förtryckarrollen och få dem att ta ett steg tillbaka.

Ungefär lika altruistiskt som när Bert Karlsson öppnar flyktingförläggningar. Skillnaden är att Bert Karlsson låtsas inte vara någonting.

Denna ordning av feministiska entreprenörer har blivit en jätteindustri. Det är bra att man kan öka sysselsättningen men i detta fallet är de pengar som rusar runt i systemet enbart skattepengar. Tagna från allt annat som behöver finansiering. Har vi råd med det? Ja, tydligen.

Bedrövligt är att denna feministiska dogmatism påverkar unga kvinnor utan egen erfarenhet att bete sig som den juriststuderande i Toklandets beskrivning ovan eller att skräckslaget inte våga gå utanför dörren på grund av risken för våldtäkt.

Men det som bedrövar mig mest är de manliga feminister som i någon form av kanniballiknande agerande fördömer andra mäns maskulinitet, och påpekar att män bör ta ett steg tillbaka. Rättfärdiga och pretentiösa ställer de sig själva utanför och betraktar manligheten utifrån. Gör man inte så som de gör eller om man inte svansar med så tillhör man automatiskt det förtryckande patriarkatet i en könsmaktsordning som är den ideologiska grunden för allt stolleri. Detta gäller alltså även de män, alltså 98% av alla män som tar avstånd från våld och våldtäktsmän och som delar vardagen med dem de älskar.

Principen är alltså för den ideologiskt inbitne feministen att dessa 98% inte finns. Manligheten består menar de i två grupper. Den första är den grupp som ”ställer upp” på kvinnors villkor, alltså de uttryckligen feministiska dogmatikerna i motsats till den andra gruppen som motarbetar jämställdhet och allt vad kvinnligt är. Den misogyna gruppen! Ja, ni känner igen er.

Denna dogm är så viktig att man dessutom lyckats tillskansa sig skattemedel för att försvara den, eller rättare sagt för att bekämpa dem som kritiserar den eller rent av opponerar sig emot den.

Även detta ur Toklandets rika arkiv av intressant feminism:

Strategi mot motstånd

Detta är alltså skattefinansierad propagandaliknande totalitär fascistoid åsiktsbekämpning och gäller det omändringsarbete som skall utföras i Sveriges räddningstjänster så att fullständig jämlikhet kommer att gå före begrepp såsom värna liv och lem. Det skrämmande är att just detta som vi trodde hörde Räddningstjänsten till, det som vår trygghet vilar på, skyddet av våra hem och våra liv, helt strukits ur policyn!

Bra Sverige, kämpa!

Post Navigation