snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the category “Religion”

Demokrati

Jag skrev häromdan på följande på Twitter.

”Observera att demokratin är inte till för att bevara ordningen utan för att ifrågasätta den för att skapa en bättre ordning.”

Det blev några likes och några RT, men den var värd betydligt mer. Jag skulle kunna tillägga, för att demokratins utveckling skall säkras måste yttrandefriheten vara total och utan begränsning. Det minsta diskussionen påbörjas med att föreslå inskränkningar i yttrandefriheten så är det ytterst demokratin som attackeras.

Den intellektuelle eliten inom åsiktskorridoren strävar idag efter ett bevarande av ordningen. Grattis svenska folk vart ni än kommer ifrån! En elit som genom sina åsikts- och propagandakanaler i svensk media anser att det är dags att fördjupa diskussionen om högerextremism som reaktion på två terrorattentat i Paris med totalt 20 döda!

Att offren var vänsterradikala debattörer i ena fallet och judiska affärsinnehavare i det andra förbigås, åtminstone i det senare fallet, med total tystnad.

Nä, nu är det dags att diskutera högerextremism!

Jamen, förövarna var ju islamister, jihadister?

Det är högerextremismen som är farlig och som måste bekämpas! I detta sammanhang finns ej vänsterextremism på kartan ens. Trots att de står för merparten av det politiska våldet i Sverige.

Är det verkligen inte islamistisk extremism som borde diskuteras?

Jo, absolut! Bra att du tar upp det men först skall vi diskutera varför den finns. Det vill säga, imperialism, Al Ghuraib, drönare, USA, kolonialism, förtryck och förringning, förnedring och skändelse. För att inte tala om islamofobi! Den siste fick tyst på alla, nästan som att skära tungan av folk. Tyst, tyst, tyst.

Det är nämligen så att media i allmänhet och public service i synnerhet försvarar den ordning som vi har nu i riksdag och parlament. Allt annat ses som ett angrepp på demokratin. Osökt går tankarna till George Orwell och hans nyspråk i 1984!

Man bör undra skarpt över varför kritik som är mer än menlös och som riktar sig mot makten i departement och i riksdag måste komma ifrån bloggare och sociala medier. Varför inte från pappersmedia och public service?

Jo, helt enkelt för att det är en levande lögn som det är mycket behagligt att leva i. Journalister och makthavare är kompisar och ett bättre tillstånd kan vi väl knappast ha för demokratin. Att inte ifrågasätta något och att aktivt ikläda sig censur är ett demokratiskt toppagerande. Som stöd har man också utsett några ”experter” som kan uttala sig exakt så som makten vill. De anlitas av en helt korrupt journalistkår. (Inte alla journalister N.B. och jag tänker inte enbart på stollen Arnstad!)

Det är därför terrorattentatet i Paris behandlas som ett problem med högerextremism och att alla judar har skuld till övergrepp i Gaza. Att det bara finns en typ av muslimer och de representeras av Rashid Musa, Katimba Sabuni eller Omar Mustafa. För Ulf Bjereld och Anna Ardin i f.d. Broderskapsrörelsen är detta geschwind eftersom de då tror sig ha medlemmarnas lojala stöd. En helt igenom patriarkal tanke.

Angående judar som förföljs med politikers och medias goda minne läs Sofia Johansson utmärkta blogg.

Min bekantskap med muslimska vänner visar att det inte existerar en gemensam muslimsk idé. En artikel från 2005 kan sprida lite ljus över just det, läs Salam Karam i Expressen.

Eller varför inte Patrik Kronqvist i Expressen 12/1 2015!

Slutsatsen är.  Korrumperad media återfinns inte enbart under totalitära regimer. Även i Sverige upprätthålls ordningen av en journalistkår som skådar fiender i befolkningen och som med alla medel försöker behålla ordningen. Bland annat genom att aldrig ifrågasätta makten.

Därför tål det att upprepas:

”Observera att demokratin är inte till för att bevara ordningen utan för att ifrågasätta den för att skapa en bättre ordning.”

 

Annonser

Muslimer, alla muslimer och män

Mordet på det fria ordet, attacken på Charlie Hebdo i Paris utfördes tydligen av islamister. Det verkar bekräftat, islamister som besvarar kritik mot profeten, , som de uppfattar det, med hämnd och mord.

Jag har i bekantskapskretsen och bland nära vänner haft de som bekänt sig till islam. Jag har varit med på begravningsceremoni i moskén. Med detta vill jag säga att ingen av dessa förknippar jag på minsta sätt med morden i Paris eller den islamism som drev fram den. Ingen!

Och ingen annan av muslimsk tro heller. Att det skulle vara händelser och metoder som kan klistras på alla muslimer är för mig och de flesta andra rent befängt. Det är inte så att vi hör uttalandet ”muslimer gör” med tillägget ”ja, inte ALLA muslimer”. De flesta av oss kan separera religionen islam ifrån terrorismens islamister.

Men, idag har jag hört muslimer slå ifrån sig såsom det vore självklart att alla står på de anklagades lista. Jag förstår dem, det är fruktansvärt att vara anklagad för något som man inte ens är i närheten av att utföra. Att bara för att man tillhör en grupp med gemensam tro, anses som skyldig till vad en klick i denna gemenskap utför.

Det svenska civilsamhället är mycket känsligt för sådant och skruvar och vrider sig för att inte de högerextrema skall dra fördel. För att inte göda islamofobin tar man på sig hijab och visar glödande hat mot andra grupper i stället.

När skall man dra slutsatsen att saken måste diskuteras? Det finns grogrund för islamism i Sverige, den gror hos någon imam i någon moské. Den gror i sammanslutningar som inte är islamskt religiösa utan islamskt politiska. Det är inte den personliga pietismen som styr utan den våldsamt missionära. Den politiska islamismen! När skall vi våga påpeka detta och när skall intresset riktas ditåt! Och det är ändå en i min uppfattning mycket liten grupp!

Jag vill påstå att det är inte lätt för en muslim att ge sig på och kritisera islam öppet. Det kan innebära fara, det bör man vara medveten om. Inte alls som kristna som kritiserar sin egen religion. Se bara varför så många installationer, pjäser och vernissager som fått begränsas eller stoppas av säkerhetsskäl. Varför är det så?

Sekulära och troende muslimer som inte ansluter sig till islamism eller politisk islam utgör huvudparten av den muslimska gemenskapen. De skulle gärna ställa sig upp och protestera mot sina ”företrädare”. Jag vet!

Men hur skall de kunna känna trygghet i protesten när de ser företrädare för det svenska politiska samhället med hijab på huvudet gå i armkrok med dessa ”företrädare”.

Vi får se.

Angående rubriken går det bra att gissa vad jag syftar på.

 

Vilken grupp tillhör du? – Om identitetspolitik.

Jag läser på tidningarnas debatt och ledarsidor att Sverige borde öppna gränsen för HBTQ-personer från Ryssland. Tanken är helt förståelig eftersom denna grupp människor förföljs av myndigheterna och mobbas i det ryska samhället för sin sexuella läggnings skull. Eller endast för avvikande genus. Det är hemskt av det ryska samhället som skall vara ett sekulärt och modernt samhälle. Förföljelse av gruppen förväntar vi ju oss enbart skall drivas av totalitära regimer i religiöst dogmatiska länder.

Man kan konstatera att de kristna lärde vill satsa på omvändelse och bön för dem som inte ingår i den heterosexuella gruppen alltmedan de lärde imamerna, många i alla fall och kanske de flesta, inom islam inte har de problemen. De ger hellre ett väldigt kallsinnigt uttryck för att avvikande sexualitet eller genustillhörighet inte existerar inom den muslimska tron och därför inte är något att ta hänsyn till.

De feministiska teoretikerna ligger därför närmare de kristna prelaterna i sina uttryck för tolerans eftersom de förra propagerar för att man kan lära sig bli homosexuell i paritet med de senares försök att visa folk hur man reverserar denna sexualitet. (”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” av Mian Lodalen och Matilda Tudor,)

Detta var inte alls vad mitt inlägg skulle handla om men eftersom jag växlat in på detta spår så fortsätter jag innan jag kommit på rätt igen.

De båda nämnda författarna förfasas nämligen över att heteronormativiteten är det som samhället uppmuntrar. Det är det normala! Ja tänka sig, det är normen för att så gör de flesta om än inte riktigt alla. (Cosi fan tutte!) Hade primaten människan haft en annan ordning för reproduktion så hade kanske denna i så fall varit norm. Våra gener, i sin iver att kopiera sig själva, utnyttjar den väg som visat sig vara mest framgångsrik för arten.  Det är förmodligen inte att beslut som tagits vid lägerelden av de gamle i stammen, patriarkerna, utan ett självständigt val av generna. Eftersom andra vägar testats samtidigt, men inte varit lika framgångsrika, så har den heterosexuella fortplantningen framgångsrikt blivit människor bland andra primater, däggdjur och ryggradsdjur och mollusker. Bland de andra vägarna har framgången lett till amöbor och virus till exempel. På något sätt skall vi vara tacksamma för denna utveckling det som blivit avskyvärd norm.

Om man vill ha ett ifrågasättande av den norm som hittills fått människan att befolka jorden, då måste man sjösätta en ny norm för reproduktion. Är det så man tänkt när man yrkar på fri inseminering. Här kan man ta vara på Solanas idé samtidigt som släktet lever vidare utan den komplikation som män utgör. Plötsligt förstår jag ivern hos vissa män att vara mer feministiska än kvinnorna!

För dem som inte uppfattade ironin ovan finns möjlighet att läsa om det tills ironin går in!

Men, det finns fortfarande homosexualitet kvar i våra gener. För det är väl genetiskt och inte en social konstruktion? Det senare leder ju ofelbart till slutsatsen att bedjande kristna präster och islamska imamer har rätt!

Är det genetiskt, så finns det en mening med det som inte har med reproduktion att göra. Men, man kan, utan ironi, undra vilken?

Tillbaka till öppna gränser för HBTQ-personer som flyr repressionen i Ryssland. Absolut, öppna gränserna det vore en god gärning som jag stöder.

Men nu kommer det som jag egentligen tänkte skriva om. Inom gruppen HBTQ-personer, är alla lika där? Finns där inga kvinnomisshandlare, lurendrejare, pedofiler, mördare, rasister eller annat tråkigt. Finns där inte några som tillhör den mest avskydda gruppen av alla, vita medelålders män? Vad garanterar att det vid helt vidöppna gränser inte kommer in några som vi får problem med. Inget naturligtvis, men så länge det inte är slackarna på Södermalm som får det i rabatten så är det ju ingen fara. Höjda skatter och andras arbete löser situationen. (Södermalm utgör här ett talesätt.)

Garantin heter så klart identitetspolitik. Gruppidentiteten är så mycket viktigare än din individuella karaktär och prestation så det spelar ingen som helst roll hur du bär dig åt. Någon avgör (på Södermalm?) om din grupp är underordnad eller överordnad sedan blir överseendet med mord, pedofili, hustrumisshandel, stening etcetera av helt underordnad betydelse.

På så sätt kan HBTQ-personer enbart vara goda och i allt förlåtna.

På samma sätt är de som flyr från vedervärdigheter i krigszoner alla goda skyddsvärda människor. Skulle det slinka in någon jihadist av rehabiliteringsskäl eller av rekryteringsskäl så lovar vi att blunda för det. Inte ens tanken att flyktingar från en krigszon kan komma från samtliga stridande fraktioner kommer någonsin att tänkas. Att människor som flyr från terror och tortyr kan tänkas konfronteras av just förövarna i det land de flytt till kan aldrig bli en tanke inne på lattefiket  på Södermalm (metaforiskt återigen!) och alla som som tänker så bör noga tänka över sina privilegier. Förmodligen vita cis-män eller av patriarkatet förvända kvinnor.

Någon måste påstå det sanslösa och befängda

och

någon stackars enfaldig stackare vara villig att tro på det för att det skall funka!

Det är gycklarnas marknad och de som borde inse det, jamsar bara med!

Svenska Kyrkan som politisk aktör.

Är du kristen? Religiös? Medlem i Svenska Kyrkan?

Att vara kristen är för många en manifestation att ansluta sig till kärleksbudskapet i Nya Testamentet. Det vill säga, man värnar om de utsatta individer i världen som behöver hjälp. Är man dessutom troende, innebär det att man skall övertyga hjälpta människor att bli frälsta och låta dem upplyftas i kristendomen.

Nu är jag inte troende, jag är kristen ateist med meningen att jag är uppväxt och uppfostrad i en kristen omgivning, döpt och konfirmerad, men inte troende.

Att inte tro själv innebär inte att förminska eller på annat sätt ifrågasätta andra som är religiösa och beroende av sin tro. Tvärtom, dessa människor skall respekteras och kanske högaktas för vad de gör, men inte med automatik. Det finns nämligen en attityd hos vissa, få i antalet, religiösa som i kraft av sin tro känner sig bättre, överlägsna och på alla sätt mer värda än sina otrogna medmänniskor. Dessa går väl att rätteligen känna en viss misstro emot?

Dessutom motsätter jag mig med all kraft när människor med stark tro kräver att jag skall förändra mitt dagliga beteende eller mina dagliga rutiner för att den starkt troende inte skall bli kränkt i sin religionsutövning. Att jag med andra ord måste avstå rättigheter för någon annans religiösa tro. Då har man gått för långt.

Med detta i åtanke har jag därför alltid funnit skäl till att stanna kvar som medlem i svenska kyrkan för att den skall kunna verka för sina medlemmar i deras tro. Att kyrkan då också manifesterar sig med att sända humanitär hjälp till katastrofområden är okay liksom att ge materiellt stöd till utsatta grupper i Sverige, exempelvis romska migranter. Ungefär som de flesta andra kristna samfunden, däribland Frälsningsarmén.

När religionen utvecklas till en politisk plattform med tydlig dogmatisk inriktning tänker jag inte vara med. Inte heller när kyrkan tar klar ställning för en annan religion, alltså inte andra religiösa individer, utan en helt annan religion och enögt tar in all propaganda därifrån som sann i stället för att hjälpa individer i de grupper som är utsatta. Då blir mitt stöd indraget.

Därför är jag inte medlem i svenska kyrkan längre. Konsekvensen av det är större resurser att hjälpa dem som behöver hjälp utan att svenska kyrkans värderingar står i vägen.

Att det inom svenska kyrkan dessutom finansieras politiska tankesmedjor gör mig högst frågande till inriktningen och vad som skall attrahera människor som har en gudstro? Kyrkans inställning borde vara ödmjuk och sökande efter förlåtelse såsom deras funktionärer delar ut gudomlig förlåtelse åt sina följare. Inställningen bör inte vara fingerpekande och övermaga tillrättavisande eftersom kyrkan genom sina prelater genom tiderna utövat ett starkt förtryck på befolkningen. Till och med ända in på 1800-talets mitt fortsatte husförhör och kyrkoplikt. Det var ett sätt för överheten att ha kontroll på menigheten. Inte enbart av ondo, beroende på den individuelle funktionären, utan ävan av godo då läskunnigheten spreds på detta vis, men också nyheter och förordningar och dekret. I Sverige alltså. Internationellt är det mycket värre, framförallt på den katolska sidan av kristendomen.

Under dessa omständigheter känns det minst sagt förmätet att den kristna socialistiska tankesmedjan Seglora Smedja delar ut pekpinnar och tillrättavisningar. Det är alltså representanter för dessa kanske i historien värsta mänskliga förtryckarna, religion och socialism, som vill visa hur allt bör vara.

Det kristna budskapet borde vara fullgott även för en liberal ateist. Utan inblandning av de självutnämnda* sakrala ombuden!

*En del tror felaktigt att det handlar om kall vilket i så fall är en omskrivning för samma sak.

Post Navigation