snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the category “Expressen”

Att vara en i gänget, det är viktigt!

Ja, visst är det så. Det är väldigt ovanligt att människor tar ställning för eller emot något i klar motsats till sin omgivning. Det händer, men de flesta kollar noga runt sig innan de uttalar sig. Trygghet eftersträvas, och uppnås med en minimal naggning av det egna samvetet samtidigt som motståndet man möter beräknas vara noll.

Men hur stor behöver denna upplevda och framförallt förmenta kongenialitet vara för att man som individ skall uppfatta att ”alla” tycker likadant? Alla som har fostrat barn vet hur ordet ”alla” kan användas som påtryckningsmedel vid speciella önskemål eller klädköp. Det är viktigt att tycka som alla andra, det vet barn som växer upp. Om de trodde det var på ett annat sätt hade de väl inte använt uttrycket ”alla [får/gör/tycker]” som påtryckning. Var har de lärt sig detta?

Barn vet att om de inte är en i gruppen så kommer de med tyst bifall av vuxna och ibland på initiativ av vuxna, bli mobbade. Garanterat! Med andra ord, är du inte som de andra, tycker som de andra, klär dig som de andra så mobbas du. Detta är en bra förhandlingsposition mot föräldrar, tycks barnen tro. Tro mig jag har också varit barn.

Det vi ser nu är att infantiliseringen av människan har gjort att denna gruppgemenskap blivit än viktigare. Efter skolåren, ett läge då man förr förväntades ta ansvar åtminstone för sig själv, har denna trygghetsönskan förstärkts.  En känsla som tydligen numera följer med genom skolans och ut i vuxenlivet.

Vi kommer då till frågan åter igen, hur stor behöver en sådan grupp vara? Antalet tre påstås vara vad som behövs för att man skall kunna agera hur vidrigt som helst. Ryggdunk från två personer räcker alltså för att bli en ny Hitler eller Breivik. Med detta stöd vet vederbörande att det bör finns personer med annan åsikt än den egna. Men hur många behövs för att man skall vara trygg i att ha samma åsikt som ”alla”?

Svaret är att det kan man inte. Man måste skilja ut och isolera, demonisera och denominera så att de som inte ingår i den trygga åsiktskorridoren verkligen känner av detta. Om det inte varit för ursprunget så hade vem som helst utifrån insett att det är mobbing.

Folk i mediebranschen vet idag exakt vilken åsikt som gäller för att få möjligheten att få sitta i morgonsoffor och agera på tidningsredaktionerna. Det är inte särskilt polariserat även om duktiga skribenter som Ivar Arpi, David Lindén och Sakine Madon plus ett fåtal till håller sig borta från den värsta djuprännan så håll med om att de är ganska nära ändå. Marika Formgren ligger lite längre ut bland skären för att inte tala om Ingrid Carlqvist och Roger Sahlström som gått på grynna efter grynna.

Den här ensidigheten gör också att om feminism diskuteras i en morgonsoffa så är enigheten stor. Deltagarna är alltid av samma uppfattning och tävlar om att vara mest av allt. Någon motpol presenteras ej eftersom den ju inte ”finns”!

Det finns en spridd uppfattning i medieutbudet som gör att enigheten är total. I alla fall i jämförelse med om det varit ett demokratiskt forum. Det finns meningsmotståndare men de skall mobbas väck, skrämmas i väg. De är ändå hemska människor med fruktansvärda värderingar. Ingen vill väl lyssna till något sådant?

Jag hänvisar därför återigen till MiT Toklandets blogg där han klart beskriver den till löje gränsande viljan att få vara till lags i genusfrågor. Nåväl, en del tjänar pengar på det, skapar sig en karriär och förutsätter att deras påstående går rätt in i djuprännan av påbjudna åsikter. Det gäller machokulturen, den destruktiva manligheten (all),  våldtäktskulturen med mera. Vi som vet att manlighet är konstruktiv och inte destruktiv men att den har förvägrats unga uppväxande pojkar och att den taktik man utövar på unga kvinnor med skräckpropagande om våldtäktskultur, har inget med manlighet att göra utan utgör bara ett verktyg för vissa politiker och entreprenörer att få sig tilldelat anslag.  Man får inte medel om man inte kan bevisa förekomsten av det man kämpar mot nämligen.

I dag kan man uppmärksamma ett program på SVT som kallas Runda Bordet som beskrivs av Ivar Arpi så här: ”..1h i Runda Bordet med postkolonial vänster: Per Wirtén, Kitimbwa Sabuni, Elena Namli, Irene Molina och Bengt Westerberg…” Jag har inte sett programmet, tänker inte se det heller, men har lite svårt förstå i en diskussion om rasism vem av dessa som står för något som är skilt från övrigas ståndpunkter? Ett samtal där man försöker övertrumfa varandra i hur överens man är. Men det är klart om statliga anslag skall kunna äskas så måste ju företeelsen finnas till varje pris, och då är det bra om alla som syns är överens.

Hur kan övertygelsen vara så stor att man inte ens kan se att det finns tankegångar utanför konsensus? Förmodligen för att man inte träffar andra än sådana som sig själv. Man vill inte se andra, och gör man det så låtsas man som ingenting.

Dessutom ingår ett självsanerande inslag som gör att de flesta med hysteriskt nit säger vad som helst för att inte hamna utanför den grupp som sköter mobbingen av oliktänkande. Tryggheten sätts framför allt annat.

Av anledningar som dessa kommer det aldrig att bildas annat än en svag och udda opinion, människor vågar inte vara annat än anonyma för att undvika mobbing. De enda som klarar motsätta sig, med stort obehag som reaktion är vissa Sverigedemokrater. Men flertalet av dem vill ändå vara anonyma. I ett riksdagsparti med i senaste valet cirka 800.000 väljare. Märkligt! Det tyder inte så mycket på udda ståndpunkter hos Sverigedemokrater som en odemokratisk hållning hos övriga som absolut inte tänker dela makt med dem.

Det som förstärker hela denna mediala åsiktskorridor, är att de medier med störst anslutning är de som finns i Stockholm. SVT, TV2, SR, DN, SVD, Expressen och Aftonbladet även om i varierande grad.

Det är inte heller en slump att riksdagspolitikerna finns i Stockholm, umgås och träffar mediefolket och får höra deras syn på sanningen och lyckas misstolka detta som en ”folkets” mening.

Men politiker och mediaföreträdare borde försöka vara mentalt mogna och förberedda på att andra åsikter kan förekomma utan att deras puerila trygghet i samförståndets hägn egentligen behöver ruckas, alls!

Den politiker som testar kan få ett oväntat röststöd vid nästa val. Och omvänt med för den delen, om man fortsätter misstolka vad man ser och hör.

I Sverige har den bisarra situation uppstått där media, genom sitt kompisförhållande med makthavande politiker, i stället för att utföra den granskning av makten  och dess konstellationer inom politiken och kulturen som borde vara självklar, i stället granskar folket.

All makt utgår från folket står det i Regeringsformen.

Jaha?

 

Annonser

Representation.

Jovisst, representation är viktigt! Och då menar jag inte gratisgroggen på försäljningsmötet utan att man som individ får räkna med att representera något. Eller någon. Din ras (ja ett återuppstått ord och en förnyad benämning på hudfärg, etnicitet eller religion), din politiska inriktning, din sexuella läggning eller din könstillhörighet. Representationen kan vara tilldelad för det mesta. Det vill säga din grupptillhörighet bestäms av andra liksom att du inte kan representera bara dig själv. På gott och ont. Ja, på gott kan man tänka, aldrig! Mest på ont. Är du av en viss etnicitet, viss härkomst, viss religion eller viss sexuell läggning då får du uttala dig för alla i den gruppen. Lätt som en plätt!

Man kan fråga sig ganska enkelt, kan inte exempelvis en muslim ha många gemensamma erfarenheter med en kristen? En färgad med en vit? En sig queerdefinierande individ med en heterosexuell? Ingenting? Inte ens om de växt upp som grannar? Nota bene, jag frågar om de EJ kan ha samma erfarenheter, eller rättare jag påstår att de har mycket fler gemensamma erfarenheter än det motsatta.

Eller om vi vänder på det som det egentligen borde handla om. Är alla muslimer lika? Alla kristna? Alla färgade? Alla vita? Man får ju för sig att alla HBTQ-personer är alla lika. Klär sig i färggranna kläder med penisar påsydda utanpå eller att de såklart är socialister och antirasister. De behandlar alla människor likvärdigt. (Om de inte heter Birro, Arpi, Ström, Wallin eller Sjöberg. (Nä,menar inte Stanley!)

Detta är representationen, du kan aldrig bryta dig ur den grupp du anses representera. Nu händer ju det ganska ofta ändå, men det är då vi får höra ord som husneger, eller onkel Tom. Man vill inte förstå att folk är individer. Jag vet inte vad det är för system som gör att så många vill ingå i en grupp och därifrån ösa galla över icke gruppmedlemmar. Man gör detta med skydd av gruppen, av tillhörigheten. Ett beteende som idag hos många överlever de tidiga tonåren och fortsätter långt in i vuxen ålder. Starkt understödda av vissa mediepersonligheter, framförallt inom public service.

Man skapar identiter och identiter låter sig skapas. Dessa identiteter är oerhört viktiga vid maktanalyser och överordningsresonemang. Och då får fanimig ingen tramsa sig utanför ramen.

Det är mycket som har hänt i Sverige de senaste tiden, mycket att uppröras över. Framförallt den del av befolkningen som tagit på sig att tolka läget och att beskriva det för det okunniga folket. Då är ”läget” det man ser och hör på Södermalm inom sin egen identitetsgrupp. Detta är vad som ses och som hörs ur de större media. Detta är vad politikerna, åtminstone en del av dem, ser som den verklighet de vill agera på. Då ser de inte att de riksdagspartierna som gick rejält back i valet var de som framförde radikal feminism. Det vill säga, V, MP och FP! I Vänstern och Miljöpartiet finns det en totalitär anstrykning som passar i sammanhanget men Folkpartiet? Fortsätter de så kommer de att ramla ur riksdagen till nästa val.

Angående representation som vi egentligen talar om, hörde jag idag den utomordentliga utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén förklara varför just hon skall vara kvar på Sveriges Radio i det jobb som hon nu innehar. Inte ta ett steg tillbaka eller nåt sånt för de gör ju aldrig de som själv förordar systemet. Patetiskt.

Ja, ni vet vad det rör sig om. Det gnys över att radions utrikeskorrespondenter nästan alla är etniska vita svenskar och så kan vi ju inte ha det. Alldeles särskilt så eftersom anställningspolicyn säger att av tre anställda skall en vara av så kallad mångfaldsbakgrund. Får alltså inte heta Svensson och vara från Svedala. Vad blir så himla bra med denna så kallade representation? Om vi har, och vi har många, skickliga reportrar och journalister från Balkan till exempel. Skall de då representera ett folkslag som finns där? Eller bara dem som kommer därifrån och blivit svenska medborgare. Är alla från Balkan lika? Liksom alla homosexuella? Vad skall den här mångfaldstanken bidra med som vi får vara utan om man endast letar efter individer med särskilda färdigheter?  Som kunskap till exempel?

Urvalet kommer naturligtvis att bestå av någon som heter Ahmed eller Bojan och som fått sin identitet skapad på Lattebaren på Södermalm. Mångfaldsbakgrunden sitter alltså i namnet?

Och hur tänker man när man anser att en tredjedel av de anställda skall representera, ja vad? En tredjedel av befolkningen skulle man tro. Men en tredjedel av befolkningen bor ju ute i landet, i förorten och i landsorten. En tredjedel av de Sveriges radioanställda bor inte där, har inte sina erfarenheter därifrån utan från lattebaren på Södermalm. Hur fungerar representationen då har man tänkt?

Och Cecilia Uddén kan med sin skicklighet nog fortsätta argumentera på sitt känsliga sätt att just hon har de rätta mångfaldskriterierna för att hon skall slippa byta namn till Miriam.

Inte mångfald, enfald!

Jag läser också idag att en MUF-ledare, språkröret Josefin Sasse kritiserar en festival, Bråvallas, att de inte har tillräckligt med kvinnliga artister i programmet. 24 av 25 är män, 25 av 25 är vita. Så kan man tänka om man hanterar andras pengar. Om vi skall tvinga spelningar att vara identitetskvoterade så kommer det inte bli några spelningar alls. Bra då tar vi skattepengar till det. Typiskt MP säger de flesta! Och så behöver man inte ha så stora scener eller spelningslokaler. För publiken kommer att utebli. Om man inte, som det verkar, skambelägger publiken och kallar den saker om de inte uppskattar föreställningen.

Så gjorde Ung Scen/Öst när de misslyckades med sin pjäs, en hyllning till ligisterna i Husby/Tensta och hatpropaganda mot polisen. De lyckades inte engagera publiken och då är det publikens fel. Ytterst förnärmat fick de radiotid och kunde obehindrat skylla publik och den skola som den kom ifrån för rasism.

Malin Axelsson, konstnärlig ledare på Ung Scen/Öst har utsetts att bli ny chef för Radioteatern. Varför då? Fanns det ingen med rätt namn och mångfaldsbakgrund?

Vem representerar hon?

Det blir nog bra det här!

Definiera gärna demokrati, tack!

Jag läser Sakine Madon i Norran och Marcus Birro i Expressen och undrar egentligen vad svenska medborgare menar med demokrati. Man får uppfattningen att många bara ser i demokratin något som gynnar dem själva, något som får dem att kunna få rätt i alla lägen samt något som gör att just dessa demokrater kan avgöra om andra är demokrater eller ej. Då blir det självklara att de som inte har den med dessa demokrater gemensamma åskådningen eller den rätta åsikten, automatiskt blir anklagade för fascism och antidemokratiskt agerande.

I just denna fråga är ovan nämnda krönikörer suveräna i sin analys. Jag håller med eftersom jag alltid betraktat mig som liberal, om nu någon förstår vad som menas med detta, och har väldigt svårt att identifiera mig med något av de partier som kandiderar för riksdagen i höst. Allra längst bort från min liberalism ligger (F!) och (SD) tätt följda av (V) och vill jag påstå (F). Det senare ett parti som tidigare uttryckt sig vara liberaler men det är bara att lyssna till Maria Arnholm och Birgitta Olsson så förstår man att denna idé sedan länge måste vara borttagen från programmet.

Men är dessa personer och partier odemokratiska? Nä, såklart inte! Att vara fördömande mot etniskt identifierbara grupper eller mot av kön definierade grupper kan vara nationalistiskt (även rasistiskt) men behöver inte vara odemokratiskt. Att tycka illa om individer ur olika identifierbara grupper av genus eller etnicitet måste vara tillåtet utan att vara varken sexistiskt eller rasistiskt. Men sexism och rasism är fantastiska epitet att slunga ut mot sina motståndare. Det tillfredsställer blodtörsten inom de egna leden men har ingen som helst inverkan på motståndarens sympatisörer. När allehanda ”forskare” och ”experter” uttalar att (F!)s väljare i huvudsak är välutbildade storstadsbor i välburgna stadsdelar och (SD)s är lantisar med låg utbildningsnivå så vill man få folk att alienera sig med gruppen (SD)-väljare eftersom ingen vill bli sedd som okunnig. Så erbarmligt och enfaldigt! Såklart ser sympatisörerna rakt igenom sådan rappakalja och vet både sin egen status och sina med-sympatisörers. Möjligen kan man se att uppeldningen i (F!)s stormtrupper av mycket unga kvinnor (fjortisar!) tjänar på en sådan ”forskar”-analys.

Demokratin består härvid av att dessa partier accepterar de allmänna valen och att representationen i de befullmäktigade organen är beroende av en sympatiserande väljarkår. Det finns emellertid politiska strömningar i Sverige som inte accepterar allmänna val. På högerkanten har vi SMR vars representation är i stort sett obefintlig men som har en revolutionär agenda. Betydligt fler sympatisörer har de på vänsterkanten förekommande Revolutionär Front (RF) och KPML(r). Båda revolutionära. Det mest märkliga är att dessa organisationerna anses av vissa journalister och politiker ändå vara demokratiska. För att de har goda avsikter. Har ni någonsin hört värre rappakalja?

Den förmenta demokratin i dessa revolutionsromantiska organisationer på vänsterkanten försvaras av medlemmar som ingår i kultureliten. Är det någon som betvivlar att denna självutnämnda elit är vänster till extremvänster? Med företrädare som Henning Mankell, Kajsa Ekis Ekman, Sven Wollter, Jan Guillou, Maria Sveland med flera. Demokrater?

Vilket är demokrati? När Ametist Azordegan påstår att en journalists uppgift inte är att beskriva verkligheten utan är att bringa bildning till allmänheten? Eller när Jonna Sima uttrycker exakt samma tanke? Diskussioner skall beröra ideologiskt rätta ämnen eller tystas ned. Detta är också anledningen till att den förra ansåg att Janne Josefsson borde komma ut som nazist! Verkligheten och dess beskrivning är skrämmande för vissa men kan hanteras enkelt med hjälp av den postmodernistiska inställningen (mer om detta i senare inlägg).

Vad är demokrati? Den som garanterar människor bland annat detta:

1) Rätt till liv

2) Rätt till egendom

3) Rätten att organisera sig

4) Rätten till åsikt och

5) Rätten att uttrycka den

6) Rätten att bedömas och dömas efter samma måttstock som alla andra

Och framförallt rätten att känna tryggheten av att dessa rättigheter aldrig kan förnekas en på grund av val med tillfälliga majoriteter. Man skall inte ens behöva rösta, även om allmänna och fria val ingår i demokratitanken, och ändå veta att dessa rättigheter inte kan tas bort!

I stället ingår i vänsterns demokratiideal en tanke om att en majoritet alltid kan bestämma över en minoritet. Det kan man alltså inte när det gäller de konstitutionella rättigheterna som i Sverige kallas för grundlag och regeringsformen. I de flesta demokratier överses de konstitutionella rättigheterna av fristående rättsväsen. I USA, som exempel, väljs Supreme Courts medlemmar av den politiska makten men sitter sedan i ämbetet på livstid och kan inte avsättas vid växlande politiska majoriteter. Så är det inte i Sverige. Vi har ett politiserat rättsväsende och i tingsrätten tillsättes nämndemännen efter politiska majoriteter. I de flesta demokratier räknar man regering och parlament som första och andra statsmakten samt rättsväsendet som den tredje. Pressen blir därmed fjärde statsmakten. Fast inte så i Sverige, här har vi pressen som tredje statsmakten och rättsväsendet ingår i den exekutiva makten hos regeringen.

Där borde man kunna undra hur detta påverkar demokratin.

I den nationalistiska tanken finns ju en diskriminering som gäller en människas ursprung, i den rasistiska rymmes diskriminering av människor av etniska skäl och slutligen den feministiska som hänger sig åt diskriminering av sexistiska skäl. Om ett parti utmärker sig på ett diskriminerande sätt kan det inte samtidigt vara demokratiskt eftersom de då vill ta bort någon av de sex punkterna ovan. Då spelar det ingen roll om man har allmänna val, demokrati blir det i alla fall inte!  Detta var som mest påfallande under den tid då de kommunistiska staterna utövade ett hänsynslöst och dödligt grepp om sina befolkningar på grunder som vilade på misstanke om avvikande åsikter.

Alla de här beskrivna diskriminerande attityderna existerar i Sverige och till skillnad från de repressiva totalitära före detta regimerna, så stöds metoderna av de från makten avskilda och fria medierna i vårt land. Det skedde i de omnämnda staterna endast av de statsreglerade medierna. Vi har alltså en statsmakt som kan uppdelas i två, den tredje och den fjärde ingår i dessa två.

Någon nämnde nyligen att i en fungerande demokrati granskar media makten åt folket men i Sverige granskar man folket åt makten!

Det är detta som Sakine Madon och Marcus Birro så elegant beskriver i sina krönikor.

Läs dem!

Sanningen syster, rena rama sanningen!

Med tanke på min förra artikel här på sidan kan jag inte låta bli med lite uppföljning.

Kolumnisten och krönikören Jenny Strömstdt har skrivit hur allting egentligen är i dagens Expressen.  Läs i margianlen det som rubriceras ”Veckans vi förstår inte varandra (1)”.

Jenny Strömstedt framstår inte för mig som ämne till en ny Nobelpristagare precis. Hon gjorde tillräcklig skada som partiledarutfrågare i TV4 för någon valkampanj sedan tillsammans med Peter Jihde. Att misslyckas så kapitalt med följdfrågor, på gränsen till medveten manipulation, får mig att ifrågasätta hennes begåvning. I alla fall hennes tankar om tittarnas begåvning.

Jag brukar inte läsa igenom hennes krönikor eftersom jag anser de vara enfaldigt hållna. Inte på något sätt med mindre av detta denna lördag.

I förstone tänker jag att det var väldigt generöst av henne när hon skriver att ”det går inte längre att tvångsansluta människor till någon enda- ism”. Hon kanske tillåter att människor drar sina egna slutsatser och har egna åsikter? Wow, det var något nytt ifråga om elitistiskt tänkande.

Men herregud så menade hon inte alls!

Hen menar att istället för hat så skall man med upplysning lära avfällingarna den rätta läran. Detta är min tolkning av Strömstedts text och det som tillsammans med slutklämmen får mig att inse att ansatsen om förbättrad kunskap är fåfäng på gränsen till omöjlig eftersom hon avslutar, ”Kommentarsfältet på Blondinbellas blogg gör mig mörkrädd och lika orolig för framtiden som hennes egen okunnighet.”

Vem är det som innehar mästerskapet i okunnighet? De hatbloggare som skriker att Blondinbella skall minsann vara tacksam för att feminismen har gjort så att hon får lov att tala och att ha en blogg och att ha en åsikt? Eller är det Blondinbella som inser att hon klarar sig bra utan den jantementalitet som just svensk feminism är hårt anstruken av? Att hon liksom Benazir Butto, Golda Meir och Angela Merkel bland andra har lyckats bra utan någon som helst hjälp av svensk feminism! Dessutom helt utan kunskap om denna av enfaldig självgodhet uppfyllda rörelse så elegant personifierad av Jenny Strömstedt.

Är detta möjligen kunskap som Jenny Strömstedt skulle kunna tillägna sig?

Post Navigation