snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the category “jämställdhet”

Varför är vi så många? Vi män alltså?

Jag är en stor anhängare av evolutionsteorin och har på ett ytligt sätt studerat densamma genom att bland annat läsa Richard Dawkins fantastiska böcker i ämnet. Han är faktiskt professor i Biologi även om han uttrycker sig rent filosofiskt i sina böcker om religionskritik, böcker vilka jag naturligtvis också har läst. Men det är det biologiska jag fastnat för. Hur fantastisk utvecklingen varit från den, om än mycket komplicerade encelliga organismen till den mångfald av organismer som existerar idag. Hur gener har muterat och förändrats genom eonerna och hur olika grenar av utvecklingen kommit till beroende av miljöer och livsförhållanden.

Det är fascinerande att se hur många versioner av principiellt samma sak, exempelvis ögat, som utvecklats för att på optimalt sätt tjäna sin art.  Detta gör att de egenskaper som den samlade mänskligheten har erhållit är optimala för tidsperioden och miljön vari arten människan lever i alla sina varianter. Av alla hominider är det homo sapiens sapiens som står som enda överlevare. Kanske på grund av konkurrens om miljö, eller att andra arter varit oförmögna att ställa om sitt beteende till skiftande miljöer, så har homo sapiens sapiens varit ensamma hominider på jorden de senaste 10-20.000 åren. Homo floresiensis verkar vara den sista av övriga arter hominider.

Jag är säker på att vi har nedärvda egenskaper som tillägnats oss och bevarats hos oss som art eftersom det gynnat utvecklingen och artens bestånd. En sådan egenskap är att vi, som däggdjur normalt, föder levande ungar. Dessutom föder vi för djurvärlden extremt outvecklade ungar. Det tar lång tid att lära in det som behövs för att vara människa. Exempelvis blir arten inte könsmogen förrän vid 12-13 årsåldern och en födsel är mycket komplicerad eftersom homo sapiens redan vid födseln utrustats med stor hjärna för att kunna lagra all nödvändig information. Kvinnors bäcken är utformade alldeles speciellt för detta trots att kvinnor är väldigt små i förhållande till artens manliga individer. Att inte kvinnor är större för att kunna utföra mindre komplicerade födslar räknar jag som en evolutionsdetalj utformad för att bäst gynna arten och väl beprövad under lång tid.

För en tid sedan föll en del tokfeminister för en mokumentär som förklarade att kvinnor är mindre eftersom individer av hankön stjäl deras mat. Argumenten för resonemanget höll inte kan man säga.

Patriarkatet kan inte skyllas för allt elände som drabbat arten.

Genusvetenskapen förklarar ju mycket av tillståndet i relationer och förhållandet mot miljön som patriarkala strukturer, dessutom enkla att se bara man har rätt kunskap. Som hypotesen ovan att maten stjäls.

Svara då gärna på frågan vilken av de patriarkala strukturena som gör att det föds ungefär lika många hanar som honor av arten homo sapiens sapiens? Jag har inte uppfattningen att detta går att styra utan det bara blir så. Varför? Jo, enligt tesen ovan, därför att det gynnat arten!

Men, alla vet att det är kvinnor som föder barnen, att det räcker med några få män för att befrukta samtliga kvinnor och för att få arten att bestå. Varför föds det så många män? Vad är det i arten homo sapiens sapiens utveckling som har gynnats av att det föds ett lika stort antal män som kvinnor?

Det är inte så inom de flesta andra arter bland däggdjuren. Varför är det så bland människor? Kan det vara en patriarkal struktur? Knappast.

Vad säger genusvetenskapen?

Jag bara undrar.

Mobbarens otvetydiga rätt att känna sig provocerad.

Med snabbheten hos en snigel tänkte den här skribenten kommentera det som egentligen timat i flera veckor redan men som har peakat med de värsta mobbingfasoner som man någonsin skådat i landet sedan Olle Möller-skandalen! Alla rättrådiga, välvilliga och självutnämnt goda vill vara i vargflocken, den jagande, den säkra sidan. Offer finns ju ändå inte det kan man konstatera genom att fråga någon inom samma åsiktsgemenskap. Tryggt att veta att denna typ av mobbing är självförvållad och provocerad.

Jag försöker förstå hur det kan bli så här. Att drev mot enskilda personer kan växa helt okontrollerat när det väl en gång startats. Ofta på initiativ av en tidningsredaktion eller en större bloggare. Det var tidigare enbart kvinnohatare och jämställdister som tillskrevs detta beteende då kritik riktats mot den praktiserande feminismen. Men idag visar det sig att det är vänstern och dess feminister som ser ut att vara värst. I alla fall vad gäller tragiska öden att döma.

Därför vill jag med detta inlägg rikta mig personligen till Emmy Rasper eftersom hon, trots sin moderata och för mig tilltalande attityd, klart exemplifierar anomalin som leder till drev. Det gäller alla människors lika värde och därmed också konstaterandet att det finns, liksom i Sovjetunionen fram till 1955, före-detta-människor och icke-människor som inte kan omfattas av detta goda mänskliga värde.

Det första jag hörde av dig Emmy, var när du ersatte Anna-Lena Ringarp i Språket i P1. Att bisittaren Professor Lars Gunnar Andersson slutade samtidigt var oroande och skulle kunna innebära skifte av paradigm till en med feminism som huvudideologi. Så blev det också men inte så att programmet förstörts. Sedan har jag hört dig programleda RingP1 alldeles utmärkt i mitt tycke, men det är klart, att jämföras med Pascalidou och Fogelberg ger ju ingen konkurrens.  Emellertid, jämförelsen står sig även mot Kjell Albin Abrahamson som avgått av ideologiska skäl vad jag förstår.

Sedan kom ditt bidrag i GP, Släpp fram dem som trampar i kulisserna på fråga vad som skulle kunna förbättra stan. Göteborg alltså. I mina ögon inte särskilt kontroversiellt, även om jag inte håller med.

Men, några av läsarna dristade sig tydligen till att kritisera dig för bidraget och kritiken uppfattar du som orättfärdig. Men som jag fattar, eftersom det inte nämnts, inte hatisk eller hotande.

Då replikerar du så här. (Att få en plattform av GPs storlek är i detta fallet kanske knappast ett privilegium eftersom sparken ju riktas uppåt!)

”I den verklighet jag lever i är insikten om maktstrukturers existens inte kontroversiell. Det är ett faktum det pratas om på arbetsplatser och inom politiken både av den före detta statsministern och den nuvarande. Men jag vet att det kan vara provocerande att höra att man tillhör en grupp som kan ha fördelar. Det stämmer heller aldrig på individuell nivå. Därför har jag i veckan fått ta emot statistik och argument för att det inte finns maktstrukturer.”

Att den verklighet du lever i är en homogen grupp av feminister i radions P3, samtliga med ”Södermalmsk”* anknytning och med referens till valda politiker med samma verklighet. En verklighet som existerar på de större tidningars kulturredaktioner och ledarsidor för att inte tala om tätheten på verkligheter som finns i Sveriges Radio och SVT! Ingen förvånas över ditt Twitterkonstaterande.

p3feminism

Det går även att skåda lite av ditt försvar och din förvåning över att det verkligen finns så många som ifrågasätter det du säger i följande text ur GP.

”Det är fler män än kvinnor som sitter i fängelse och att det är vanligare att män än kvinnor tar livet av sig. Hur går det ihop med myten om mäns överläge? Just den statistiken ser jag som en konsekvens att vi lever i ett samhälle med strukturer, där även män är offer för snäva könsroller och ojämställdhet. Men det går inte att förklara för dem som vill bevisa att jag har fel. Vi står långt ifrån varandra, på varsin sida och skriker och gapet mellan oss är gigantiskt. På vägen fram till deras öron har mina ord transformerats till något annat. Kanske har jag blivit ett monster som vill döda alla män? Kanske vill jag skapa ett matriarkat genom en blodig revolution?”

Det är inte du som skall vara föremål för kritik men hur du agerar kan förklara lite av den mobbingkultur som landet bestås i dag. Du verkar alltså förvånad över kritiken fast det finns betydligt mer av denna avvikande uppfattning än vad som bubblar till ytan. Detta delvis beroende av att mobbingattityden skrämmer folk. Och kritiken går inte att avfärda som vare sig kvinnofientlig, främlingsfientlig eller rasistisk!

Nu kommer jag till det som egentligen upprört mig till att vilja skriva just till dig. Den verklighet som du ser så naturlig, där alla är övertygade feminister och kämpar mot patriarkat och könsmaktsstrukturer. I P3 exempelvis där en humoristisk Emma Knyckare raljerar över en lista med män som begått självmord. Mycket kul med kränkningar mot dessa män, eller hur? Det är P3 när kanalen är som bäst, kanske? (Se listan här där Toklandet lagt ut den.)

Att Emma Knyckare är mer än normalt okunnig som tror att Eyvind Johnsson var en kvinna må vara hänt men att hon tror att hon skall kränka döda män är oförsvarligt dumt.
Det är änkor, mödrar och faderlösa barn hon häcklar! Jag vet hur dessa blir otroligt ledsna över kränkningen och Knyckares klagan över att någon tagit åt sig kan ses som en fulländad mobbingattityd. Det är oerhört provocerande att vara dotter till en man som begått självmord, jag vet, jag har fått det berättat.

Bra gjort Emma Knyckare, att upprätthålla mobbarens självklara rätt att känna sig provocerad!

Om man befinner sig på en bred plattform med fullständig åsiktshegemoni som SRs P3 är och därifrån mobbar de efterlevande efter män som begått självmord, är det verkligen att sparka uppåt? Jaha!

Ursäkt? Förlåt? Sparken? Nä, inte i den verkligheten, den riktiga verkligheten. Den Södermalmska* verkligheten.

Nu är det så att Knyckare är inte den ende avancerade mobbaren. Det finns många fler! Flumskolan med Johannes Klenell är fulländad i ämnet. Kakan Hermansson är en annan. Jag klarar tyvärr inte att lyssna till P3 för att ta fram fler namn, men på dig Emmy, verkar kulturen där vara fostrande i negativ bemärkelse så det finns säkert fler.

Nu kommer vi till det mest tragiska i sammanhanget.

De mobbingtendenser som public service så massivt manifesterar, normaliserar beteendet. Mobbing, grov mobbing och kränkning anses som normalt. Eftersom människan hellre jagar än blir jagad så hänger många på! Av rädsla ibland men oftast av ett bisarrt  intresse av att var inkluderad i gänget inte exkluderad!

Återigen vill jag visa dig med Toklandets hjälp, av Erik Helmersson utnämnd som osympatisk, hur mobbing kan normaliseras och passera alla gränser för vidrigheter med public service goda minne! Eller? Här finns den artikeln.

Jag tackar för att du tagit del av mina synpunkter och jag uppmanar även till läsning av tre böcker som jag läste förra veckan på min utlandssemester och som handlar om mobbing och just den provocerade sorten.

Maciej Zaremba – Mobbarna och rättvisan.

Patrick Modiano – Bröllopsresa. (Även om denna i mobbinghänseende är mera subtil och endast implicit handlar om förintelsen.)

Fredrik Backman – Min mormor hälsar och säger förlåt.

William Golding – Flugornas Herre. Inte att förglömma. Ett mästerverk vad gäller beskrivning av drev, mobbing och mänsklig natur!

 

* Uttrycket är en metafor för sammanhang där man alltid träffar, har arbetsrelationer med och umgås med människor av samma åsikt. Detta med en självklar och självutnämnd air av intellektuellt elitistiskt kotteri.

 

 

 

Mångfald enligt Public Service.

Först måste jag hänvisa till Jussi H. Lundells blogg där han i ett inlägg visar interndiskussioner angående hur strategin och taktiken bör utvecklas för att effektivt utestänga människor av annan åsikt.

Samtidigt tänkte jag på ett inslag i Nordegren & Epstein där SR/ekots chef intervjuades om aktuella frågor. Bland annat om policyn om mångfald vid nyanställningar. Jag hörde också tidigare ett program av Cecilia Uddén där hon tog upp just policyn om mångfald i korrespondentleden. Nu kunde Uddén på ett mycket pedagogiskt och trovärdigt sätt förklara varför det inte borde gälla hennes unika position på radion utan enbart för andra. Mångfaldspolicyn alltså.

Så skall exklusivitet utnyttjas, särskilt sådan exklusivitet som man tilldelar sig själv!

Nåväl, SR har, åtminstone för korrespondenter policyn att en av tre skall ha mångfaldsbakgrund. Mångfaldsbakgrund, kan någon en bra dag förklara vad det innebär! Vad innebär mångfald? Är det konstiga namn? Som Andersson eller Nilsson,  kanske Bandjouil eller Ezerdogan? Kanske är det ens föräldrar det beror på? Att de kommer från ett annat land, helst Mellanöstern och Nordafrika?

Yes, det är mångfald det!

Men mångfalden är garanterat enfaldig eftersom kravet också är att inte ha åsikter som går emot sanningarna på de synliga stentavlorna. Det enda med garanti som kan yttras om mångfalden på Public Service är att ”mångfalden” har samma åsikt om allt väsentligt. Om manligt våld, om feminism, om Hamas demokratiska giltighet, om Israels uselhet, om Fridolins storhet, om Lars Ohlys icke-kommunism, om Jimmie Åkessons nazism. Ja de är verkligen eniga därvidlag och de vet att skulle de yttra minsta tvivel på Public Service-doktrinen så är det ut med huvudet före.

Rent struntprat alltså och tjänar endast som försvar för att utöva ett gemensamt hat mot någon man ogillar. Oftast någon, inte så ofta något!

Ett exempel som åskådliggör eländet är den Tweet som Emmy Rasker skrev när hon lämnade P3 för P1. ”Jag kunde inte fatta att inte alla var feminister”.

Ett annat exempel på mångfaldstanken är när man utser ny chef för Radioteatern i november 2014. Ny chef blir förre konstnärlige chefen på Ung Scen/Öst. En chef som skyllde på publiken när en pjäs inte var engagerande nog. Inte bara det utan även beskyllde publiken för rasism. Inte en sekund kunde hon drömma om att pjäsens handling och meddelande inte stämde med vanliga medborgares, i detta fall gymnasieelevers uppfattning. Då sände teatern en teaterpedagog till skolan, för tanken var att eleverna så klart tänkte fel, att de inte förstod. Och tänka sig,  förstod gjorde de inte efter hennes puerila förklaringar heller.

Chefen heter Malin Axelsson och utgör ett bra exempel på mångfaldsrekrytering.

Men den som lutar sig tillbaka och tänker, jamen de har ju gäster också. Både i nyheterna och i nöjesprogramen.

Är det en slump, en tombola, som väljer ut medverkande som Gudrun Schyman, Kakan Hermansson, Özz Nujen med flera?

Saknas någon?

Det kan ni ju fundera på och skänk då den gummibandsartade mångfaldspolicyn en tanke. Ni kommer aldrig att få höra Chang Frick, Tino Sanandaji, Nasrin Sjögren, Bahareh Andersson eller någon annan som med råge uppfyller mångfaldskriteriet.

Men inte åsiktskriteriet.

Och det är väl så, att ingår man i ett åsiktskotteri där gemenskapen styrs av rädsla, är det nog svårt att tro att det existerar något annat.

Det är dessutom så att eftersom detta kotteri även har ödesdiger makt över allt som produceras av media får man även stor andel politiker att tro det är en allmän uppfattning.

Såsom i alla mobbingsammanhang gäller det att kunna peka ut den som inte i detta sammanhang anses ”normal”. Det är få som vill ta risken att utsättas för oresonligt hat, bli baktalad och mobbad. Så det är säkrats att falla in i den mångfald som föreskrivs.

Det är den stora risken, att de som är på gång i karriären mycket väl vet vad som gäller för att inte bli stoppad. Och det lider Sverige av idag!

Man vet att de man själv är lojal mot och beroende av, arbetsgivare och andra uppdragsgivare, visar sin ryggradslösa attityd när det börjar blåsa. Så kraftig är likriktningen att det skrämmer skitarna av stora starka karlar. Ja faktiskt, det är karlar oftast, som ynkligt faller in i mobbingen.

Fråga Marcus Birro, fråga Marika Formgren.

Det blir nog ett bra 2015!

Att vara en i gänget, det är viktigt!

Ja, visst är det så. Det är väldigt ovanligt att människor tar ställning för eller emot något i klar motsats till sin omgivning. Det händer, men de flesta kollar noga runt sig innan de uttalar sig. Trygghet eftersträvas, och uppnås med en minimal naggning av det egna samvetet samtidigt som motståndet man möter beräknas vara noll.

Men hur stor behöver denna upplevda och framförallt förmenta kongenialitet vara för att man som individ skall uppfatta att ”alla” tycker likadant? Alla som har fostrat barn vet hur ordet ”alla” kan användas som påtryckningsmedel vid speciella önskemål eller klädköp. Det är viktigt att tycka som alla andra, det vet barn som växer upp. Om de trodde det var på ett annat sätt hade de väl inte använt uttrycket ”alla [får/gör/tycker]” som påtryckning. Var har de lärt sig detta?

Barn vet att om de inte är en i gruppen så kommer de med tyst bifall av vuxna och ibland på initiativ av vuxna, bli mobbade. Garanterat! Med andra ord, är du inte som de andra, tycker som de andra, klär dig som de andra så mobbas du. Detta är en bra förhandlingsposition mot föräldrar, tycks barnen tro. Tro mig jag har också varit barn.

Det vi ser nu är att infantiliseringen av människan har gjort att denna gruppgemenskap blivit än viktigare. Efter skolåren, ett läge då man förr förväntades ta ansvar åtminstone för sig själv, har denna trygghetsönskan förstärkts.  En känsla som tydligen numera följer med genom skolans och ut i vuxenlivet.

Vi kommer då till frågan åter igen, hur stor behöver en sådan grupp vara? Antalet tre påstås vara vad som behövs för att man skall kunna agera hur vidrigt som helst. Ryggdunk från två personer räcker alltså för att bli en ny Hitler eller Breivik. Med detta stöd vet vederbörande att det bör finns personer med annan åsikt än den egna. Men hur många behövs för att man skall vara trygg i att ha samma åsikt som ”alla”?

Svaret är att det kan man inte. Man måste skilja ut och isolera, demonisera och denominera så att de som inte ingår i den trygga åsiktskorridoren verkligen känner av detta. Om det inte varit för ursprunget så hade vem som helst utifrån insett att det är mobbing.

Folk i mediebranschen vet idag exakt vilken åsikt som gäller för att få möjligheten att få sitta i morgonsoffor och agera på tidningsredaktionerna. Det är inte särskilt polariserat även om duktiga skribenter som Ivar Arpi, David Lindén och Sakine Madon plus ett fåtal till håller sig borta från den värsta djuprännan så håll med om att de är ganska nära ändå. Marika Formgren ligger lite längre ut bland skären för att inte tala om Ingrid Carlqvist och Roger Sahlström som gått på grynna efter grynna.

Den här ensidigheten gör också att om feminism diskuteras i en morgonsoffa så är enigheten stor. Deltagarna är alltid av samma uppfattning och tävlar om att vara mest av allt. Någon motpol presenteras ej eftersom den ju inte ”finns”!

Det finns en spridd uppfattning i medieutbudet som gör att enigheten är total. I alla fall i jämförelse med om det varit ett demokratiskt forum. Det finns meningsmotståndare men de skall mobbas väck, skrämmas i väg. De är ändå hemska människor med fruktansvärda värderingar. Ingen vill väl lyssna till något sådant?

Jag hänvisar därför återigen till MiT Toklandets blogg där han klart beskriver den till löje gränsande viljan att få vara till lags i genusfrågor. Nåväl, en del tjänar pengar på det, skapar sig en karriär och förutsätter att deras påstående går rätt in i djuprännan av påbjudna åsikter. Det gäller machokulturen, den destruktiva manligheten (all),  våldtäktskulturen med mera. Vi som vet att manlighet är konstruktiv och inte destruktiv men att den har förvägrats unga uppväxande pojkar och att den taktik man utövar på unga kvinnor med skräckpropagande om våldtäktskultur, har inget med manlighet att göra utan utgör bara ett verktyg för vissa politiker och entreprenörer att få sig tilldelat anslag.  Man får inte medel om man inte kan bevisa förekomsten av det man kämpar mot nämligen.

I dag kan man uppmärksamma ett program på SVT som kallas Runda Bordet som beskrivs av Ivar Arpi så här: ”..1h i Runda Bordet med postkolonial vänster: Per Wirtén, Kitimbwa Sabuni, Elena Namli, Irene Molina och Bengt Westerberg…” Jag har inte sett programmet, tänker inte se det heller, men har lite svårt förstå i en diskussion om rasism vem av dessa som står för något som är skilt från övrigas ståndpunkter? Ett samtal där man försöker övertrumfa varandra i hur överens man är. Men det är klart om statliga anslag skall kunna äskas så måste ju företeelsen finnas till varje pris, och då är det bra om alla som syns är överens.

Hur kan övertygelsen vara så stor att man inte ens kan se att det finns tankegångar utanför konsensus? Förmodligen för att man inte träffar andra än sådana som sig själv. Man vill inte se andra, och gör man det så låtsas man som ingenting.

Dessutom ingår ett självsanerande inslag som gör att de flesta med hysteriskt nit säger vad som helst för att inte hamna utanför den grupp som sköter mobbingen av oliktänkande. Tryggheten sätts framför allt annat.

Av anledningar som dessa kommer det aldrig att bildas annat än en svag och udda opinion, människor vågar inte vara annat än anonyma för att undvika mobbing. De enda som klarar motsätta sig, med stort obehag som reaktion är vissa Sverigedemokrater. Men flertalet av dem vill ändå vara anonyma. I ett riksdagsparti med i senaste valet cirka 800.000 väljare. Märkligt! Det tyder inte så mycket på udda ståndpunkter hos Sverigedemokrater som en odemokratisk hållning hos övriga som absolut inte tänker dela makt med dem.

Det som förstärker hela denna mediala åsiktskorridor, är att de medier med störst anslutning är de som finns i Stockholm. SVT, TV2, SR, DN, SVD, Expressen och Aftonbladet även om i varierande grad.

Det är inte heller en slump att riksdagspolitikerna finns i Stockholm, umgås och träffar mediefolket och får höra deras syn på sanningen och lyckas misstolka detta som en ”folkets” mening.

Men politiker och mediaföreträdare borde försöka vara mentalt mogna och förberedda på att andra åsikter kan förekomma utan att deras puerila trygghet i samförståndets hägn egentligen behöver ruckas, alls!

Den politiker som testar kan få ett oväntat röststöd vid nästa val. Och omvänt med för den delen, om man fortsätter misstolka vad man ser och hör.

I Sverige har den bisarra situation uppstått där media, genom sitt kompisförhållande med makthavande politiker, i stället för att utföra den granskning av makten  och dess konstellationer inom politiken och kulturen som borde vara självklar, i stället granskar folket.

All makt utgår från folket står det i Regeringsformen.

Jaha?

 

Dags att ta kampen mot strukturerna!

Har du träffat på någon som varit direkt otrevlig mot dig eller andra och som fått folk att må illa av obehag?

I så fall slår jag vad om att orsaken varit en man. En man som i den fulla kraften av sitt kön lever ut sitt förtryck mot andra. En man som representerar könsmaktsordningen och gör sig till representant för alla män. Det är egentligen bara de män som inser detta sitt maktövertag i den förtryckande strukturen som invändningsfritt kan bete sig så, de feministiska männen, de som gör att alla män inte skall tolkas som alla män. (Uttrycket ”män +[verb i infinitiv]” äger därför giltighet i alla lägen med ej nämnda undantag. Gemåler, fäder, bröder och sånt är undantag.)

Att det rent hypotetiskt skulle kunna vara en kvinna med dåligt uppförande som beter sig illa betyder ju inte att alla kvinnor är sådana. Tvärtom, enligt hypotesen är det i stället könsmaktsordningen som påverkar alla så att, rent hypotetiskt, även kvinnor kan begå brott exempelvis. Därför skall aldrig kvinnor dömas för begångna gärningar utan att först ha övervägt den självklara inblandningen av patriarkatet via könsmaktsordningen.

Att det manliga könet ger ett övertag och en maktfördelning som är katastrofal visar sig i de karriärer som anses som eftersträvansvärda. Hade det inte varit för den feministiska kampen så hade alla dessa positioner varit fyllda av män. Tänk själv, om inte kvinnors feministiska kamp funnits så hade vi inte haft kvinnor i positioner som, läkare, advokater, politiker, industriledare, nobelpristagare, fysiker. Inte heller inom områden som i dag domineras av män, som uteliggare, sopåkare, byggnadsarbetare.

Säkert är det uppmuntrande för alla kvinnor i olika positioner att höra att det inte beror på egen kompetens utan på feministisk kamp som gör att de är där de är. Liksom det endast är patriarkala strukturer som gör att inkompetenta män tilldelas sådana positioner.

Inom artistvärlden är det rent katastrofalt. Där är det så snedvridet att vissa arrangemang och festivaler, framförallt de som sysslar med rock’n roll företrädesvis engagerar fler män än kvinnor. Att det skulle ha att göra med att det finns fler killband än tjejband är bara nys. Killbanden påstås vara många fler, konkurrensen vara stenhård och under den absoluta toppen skulle det finnas band av högsta kvalitet som säljer sig billigt. Alla tjejband av hög kvalitet kommer få spelningar, de som inte gör det är kanske inte så bra? Så tokigt det där lät, eller hur? Alla vet ju att det är publikens fel om ett tjejband inte får fulla bokningar meddetsamma!

Förekomsten av fler killband kan bero på att dessa fattar att detta är en genväg till att dra till sig kvinnligt intresse. Tvärtom är inte aktuellt, det har den patriarkala strukturens ordning sett till. Tjejer nöjer sig med att beundra killarna. När fenomenet groupies etablerades på 1960-talet var det ingen som tänkte sig det vara killar.

Uppgifter om detta har sitt ursprung och referens hos M. Uggla.

Och en sak som kanske inte är uppenbar för alla, bra gig drar mycket publik. Ingen är rädd för att satsa egna pengar på erkända bra band. Det är därför en vedertagen patriarkal struktur som måste brytas. För att även oattraktiva band skall få spela, måste skattemedel anslås till festivalerna så att banden får spela även om ingen publik kommer. Andras pengar finns det gott om, ju! Som ersättning för den nedlagda kommunala musikskolan, kanske?

Huvudsaken i kampen skall vara och måste vara: De flickor som inte lyckas med sin teater eller sitt rockband eller sin yrkeskarriär eller som av någon anledning inte får bli det som de själva vill, skall veta att det inte är deras skuld, att det är patriarkala strukturer som lägger hinder i vägen för deras utveckling. Dessutom, skall de veta att om de bara gnyr eller för den delen gapar om orättvisan så måste samhället visa dem, med skattemedel, att de har fullt stöd. Lagstiftningen måste ändras till förmån för detta. Man skall kunna grina sig till ett bra resultat om man är flicka. Man skall kunna skylla på någon annan om man är flicka. Samhället måste förändras.

De hundratusentals kvinnor i Sverige som genom sin kompetens och duglighet redan är långt i karriären, artister, forskare, vetenskapsmän, medicinare, företagsledare, entreprenörer, med mera, skall veta att deras kompetens inte kommer att värderas längre. Vi måste ha ett annat förändrat klimat, där gnäll och gny skall kunna vara karriäravgörande.

Detta kommer även att gynna pojkar så klart! Det gör det alltid, det som föreslås på den feministiska agendan. Fråga inte hur, för det är självklart.

Dessutom finns det många fantastiska män som utan att engagera kvinnor kan etablera skattfinansierade tjänster för att förverkliga dessa feministiska visioner. De har inga problem att få finansiering från staten, det skall de inte heller ha i detta behjärtansvärda värv, för det finns massor med statliga tjänstemän som inte kan bli av med pengarna fort nog.

Allt i demokratins tjänst, den verkliga och äkta demokratin som gör jämställdheten till en lyckad sak för kvinnor och en fest för entreprenörer utan skrupler.

 

 

S.C.U.M – Ytterligere en representation.

Jag har inte läst hela Valerie Solanas The S.C.U.M. – Manifesto. Och jag har inte sett uppsättningen av den dramatiserade version som TUR-teatern gjort med Andrea Edwards som aktör. Men tillräckligt av båda för att ha en uppfattning om vad det handlar om.

Jag har, emellertid, sett hela den dokumentär som producerats av Andrea Edwards och som i veckan som gick visades i SVT. Jag såg den i efterhand på SVT/Play, SCUM-en kärleksförklaring!

Länk: http://www.svtplay.se/video/2499930/scum-en-karleksforklaring

Dokumentären innehåller filmsnuttar ur föreställningen på olika arenor där den uppförts. Den tar också upp, på ett förment seriöst sätt, de reaktioner som uppsättningen av pjäsen medförde för några år sedan. Med ambitionen att visa människorna bakom hatet och hoten har Edwards gjort intervjuer med några som hon lyckades få att ställa upp. Att det inte är hat och hot som dessa representerar är lätt att begripa när de rakryggat förklarar hur de tänkt. Och den lilla besvikelsen hos Edwards för att de inte bara ber om ursäkt och nåd.

Men i stort är denna del av dokumentären bra.

Intervjuer med män som kallar sig feminister ingår också i dokumentären, bland annat med Johan Ehrenberg ETCs chefredaktör och grundare, som har sin egen röda agenda. Edwards visar tydligt, framförallt när hon drar ner brallorna på Erik Holmström, föreställningens regissör, att hon inte har mycket till övers för mäns feminism. Men för all del på ett ganska tillbakahållet och godmodigt sätt.

Jag erinrar mig en intervju med Andrea Edwards i TV, i en fråga just angående SCUM-föreställningen, hur hon beskrev en grupp män som stannade kvar efter en föreställning. ”De satt i en cirkel och ville diskutera. Gulliga men absolut inte såna som man skulle vilja ligga med!”

Denna scen är med i dokumentären. Gulliga men… Det är fantastiskt hur skådespelaren så tydligt klarar gestalta just den episoden, med sitt kroppsspråk, sitt hånande fnitter, sitt tal. Perfekt.

Några funderingar med relevans. Varför var det enbart väldigt unga kvinnor som ”extras”, alltså det som vi amatörer kallar statister, i pjäsen? Varför var det en så stor grupp väldigt unga vuxna kvinnor i publiken? Den analysen vore intressant.

Ytterligare en fundering, Valerie Solanas uttryckte ju klart och tydligt att män som hjälper till i den feministiska kampen betraktas som nyttiga idioter. I klipp från föreställningen visar Andrea Edwards detta tydligt, men även i dokumentären utanför dessa klipp verkar Edwards vara av denna bestämda uppfattning.

För egen del går mina funderingar således – att vara feminist är att vara för jämställdhet mellan könen. Det är okey! Att vara feminist med som enda önskan att förnedra och förringa män är det inte. Framförallt inte när denna feminism utförs av män. Ett mer patetiskt uttryck för en vilja att vara till lags är svårfunnet.

De avsnitt som dokumentären har med från uppsättningen av pjäsen SCUM-manifestet visar, för min del i alla fall, att kvaliteten inte håller måttet. Det är inte ett dramatiserat uttryck av en kvinna som i frustration skriver ett manifest. Det finns ingen sådan representation, eller den som finns är dramatiskt intetsägande. I stället finns en skådespelare som tydliggör sina egna uppfattningar och spottar ur sig dem i ett mobbningsförfarande där en part är lycklig över att slippa vara den utsatta men som ändå gärna deltar i mobbingen. Edwards gör detta till en enkel match men det är alltid mobbaren som ger den fadda smaken. Men Edwards spelar Edwards hur mycket hon än vill gestalta Solanas.

Det är säkert bara i denna pjäsen som skådespeleriet inte håller måttat. Dramatiken verkar undermålig och kan likställas vid ett politiskt dogmatiskt torgmöte. Gudrun Schyman hade säkert kunnat dra hela pjäsen på ett home party med lyckad respons. Men det är ju inte dramatiken och uttrycket som verkar vara det väsentliga utan innehållet.

Andrea Edwards utgör i detta avseende en andel av gänget i the fabulous untouchables, ett gäng performers som förmedlar ett förment viktigt budskap med dålig konstnärlig kvalitet.

Ungefär lika dåligt som Kakan Hermansson är som country artist, Maria Sveland som författare och Kajsa Grytt som punkrockare. Det är bara budskapet som räknas och skulle kritik framföras så är det ett blasfemiskt brott som riktas mot hela den sekteristiskt kvasireligiösa gruppen. Därför är det så många helt oförklarliga hyllningar i Radio och TV av kulturyttringar som är helt undermåliga. Men alla vill stå bakom mobbarna. Inte framför!

Då köper man till och med att en föreställning av Ung Scen/Öst läggs ned på grund av publikens påstådda rasism och inte av anledning att den är oengagerande. Ynkligt säger jag, det är helt enkelt för dåligt.

Jag riktar i stället ett varmt tack till alla dem som rakryggat vågar stå för sin kritik och sina åsikter trots hotet om exkommunicering och repression.

Sensmoralen som yttrades av Andrea Edwards var – hur kan någon få för sig att de hot om utplåning av män som uttrycks i pjäsen är på riktigt?

Ja hur kan man tro att alla hot är på riktigt och att kritik är hot?

Jag bara undrar!

Men gullig är hon!

 

 

 

Representation.

Jovisst, representation är viktigt! Och då menar jag inte gratisgroggen på försäljningsmötet utan att man som individ får räkna med att representera något. Eller någon. Din ras (ja ett återuppstått ord och en förnyad benämning på hudfärg, etnicitet eller religion), din politiska inriktning, din sexuella läggning eller din könstillhörighet. Representationen kan vara tilldelad för det mesta. Det vill säga din grupptillhörighet bestäms av andra liksom att du inte kan representera bara dig själv. På gott och ont. Ja, på gott kan man tänka, aldrig! Mest på ont. Är du av en viss etnicitet, viss härkomst, viss religion eller viss sexuell läggning då får du uttala dig för alla i den gruppen. Lätt som en plätt!

Man kan fråga sig ganska enkelt, kan inte exempelvis en muslim ha många gemensamma erfarenheter med en kristen? En färgad med en vit? En sig queerdefinierande individ med en heterosexuell? Ingenting? Inte ens om de växt upp som grannar? Nota bene, jag frågar om de EJ kan ha samma erfarenheter, eller rättare jag påstår att de har mycket fler gemensamma erfarenheter än det motsatta.

Eller om vi vänder på det som det egentligen borde handla om. Är alla muslimer lika? Alla kristna? Alla färgade? Alla vita? Man får ju för sig att alla HBTQ-personer är alla lika. Klär sig i färggranna kläder med penisar påsydda utanpå eller att de såklart är socialister och antirasister. De behandlar alla människor likvärdigt. (Om de inte heter Birro, Arpi, Ström, Wallin eller Sjöberg. (Nä,menar inte Stanley!)

Detta är representationen, du kan aldrig bryta dig ur den grupp du anses representera. Nu händer ju det ganska ofta ändå, men det är då vi får höra ord som husneger, eller onkel Tom. Man vill inte förstå att folk är individer. Jag vet inte vad det är för system som gör att så många vill ingå i en grupp och därifrån ösa galla över icke gruppmedlemmar. Man gör detta med skydd av gruppen, av tillhörigheten. Ett beteende som idag hos många överlever de tidiga tonåren och fortsätter långt in i vuxen ålder. Starkt understödda av vissa mediepersonligheter, framförallt inom public service.

Man skapar identiter och identiter låter sig skapas. Dessa identiteter är oerhört viktiga vid maktanalyser och överordningsresonemang. Och då får fanimig ingen tramsa sig utanför ramen.

Det är mycket som har hänt i Sverige de senaste tiden, mycket att uppröras över. Framförallt den del av befolkningen som tagit på sig att tolka läget och att beskriva det för det okunniga folket. Då är ”läget” det man ser och hör på Södermalm inom sin egen identitetsgrupp. Detta är vad som ses och som hörs ur de större media. Detta är vad politikerna, åtminstone en del av dem, ser som den verklighet de vill agera på. Då ser de inte att de riksdagspartierna som gick rejält back i valet var de som framförde radikal feminism. Det vill säga, V, MP och FP! I Vänstern och Miljöpartiet finns det en totalitär anstrykning som passar i sammanhanget men Folkpartiet? Fortsätter de så kommer de att ramla ur riksdagen till nästa val.

Angående representation som vi egentligen talar om, hörde jag idag den utomordentliga utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén förklara varför just hon skall vara kvar på Sveriges Radio i det jobb som hon nu innehar. Inte ta ett steg tillbaka eller nåt sånt för de gör ju aldrig de som själv förordar systemet. Patetiskt.

Ja, ni vet vad det rör sig om. Det gnys över att radions utrikeskorrespondenter nästan alla är etniska vita svenskar och så kan vi ju inte ha det. Alldeles särskilt så eftersom anställningspolicyn säger att av tre anställda skall en vara av så kallad mångfaldsbakgrund. Får alltså inte heta Svensson och vara från Svedala. Vad blir så himla bra med denna så kallade representation? Om vi har, och vi har många, skickliga reportrar och journalister från Balkan till exempel. Skall de då representera ett folkslag som finns där? Eller bara dem som kommer därifrån och blivit svenska medborgare. Är alla från Balkan lika? Liksom alla homosexuella? Vad skall den här mångfaldstanken bidra med som vi får vara utan om man endast letar efter individer med särskilda färdigheter?  Som kunskap till exempel?

Urvalet kommer naturligtvis att bestå av någon som heter Ahmed eller Bojan och som fått sin identitet skapad på Lattebaren på Södermalm. Mångfaldsbakgrunden sitter alltså i namnet?

Och hur tänker man när man anser att en tredjedel av de anställda skall representera, ja vad? En tredjedel av befolkningen skulle man tro. Men en tredjedel av befolkningen bor ju ute i landet, i förorten och i landsorten. En tredjedel av de Sveriges radioanställda bor inte där, har inte sina erfarenheter därifrån utan från lattebaren på Södermalm. Hur fungerar representationen då har man tänkt?

Och Cecilia Uddén kan med sin skicklighet nog fortsätta argumentera på sitt känsliga sätt att just hon har de rätta mångfaldskriterierna för att hon skall slippa byta namn till Miriam.

Inte mångfald, enfald!

Jag läser också idag att en MUF-ledare, språkröret Josefin Sasse kritiserar en festival, Bråvallas, att de inte har tillräckligt med kvinnliga artister i programmet. 24 av 25 är män, 25 av 25 är vita. Så kan man tänka om man hanterar andras pengar. Om vi skall tvinga spelningar att vara identitetskvoterade så kommer det inte bli några spelningar alls. Bra då tar vi skattepengar till det. Typiskt MP säger de flesta! Och så behöver man inte ha så stora scener eller spelningslokaler. För publiken kommer att utebli. Om man inte, som det verkar, skambelägger publiken och kallar den saker om de inte uppskattar föreställningen.

Så gjorde Ung Scen/Öst när de misslyckades med sin pjäs, en hyllning till ligisterna i Husby/Tensta och hatpropaganda mot polisen. De lyckades inte engagera publiken och då är det publikens fel. Ytterst förnärmat fick de radiotid och kunde obehindrat skylla publik och den skola som den kom ifrån för rasism.

Malin Axelsson, konstnärlig ledare på Ung Scen/Öst har utsetts att bli ny chef för Radioteatern. Varför då? Fanns det ingen med rätt namn och mångfaldsbakgrund?

Vem representerar hon?

Det blir nog bra det här!

Att leva som en ko.

I den gångna veckan hedrade vi minnet av den sedan 25 år raserade muren mellan öst och väst. Muren som så tydligt utgjorde en sinnebild av det kalla kriget och kommunismens förtryck. Mest tydlig var bilden av detta i Berlin.

Med anledning av minnets firande skrev jag till Lars Ohly på Twitter att det var dagen då han skickade glädje-SMS till vänner.

”Nu ljuger du” svarade Ohly, och jag genmälde, ”Så är det kanske?” med en ytterligare Tweet att ”alla vet ju att du grät av sorg den dagen!”

Från Ohly kom svaret, ”Inte ens det. Jag var ledsen för att stater som byggts på människors drömmar om frihet förvandlats till motsatsen varvid jag skrev att det var ju bra!

Nu i efterhand vet jag naturligtvis vad jag skulle ha svarat!

Nämligen, bygga på människors drömmar? Drömmar som inte kan komma tillstånd utan att folk låses in bakom höga murar? Drömmar som människor försöker fly ifrån och till varje pris måste förhindras, till och med avlivas för sina kontradrömmar att fly? Drömmar som endast kan uppfyllas för en styrande elit eftersom en fördelning aldrig skulle räcka till alla och där eliten, kommunisterna styr över proletariatet genom att hålla detta i korta tyglar.

Drömmar som ger trygghet och försörjning genom en allsmäktig styrande grupps försorg. Som boskap på ett lantbruk. Boskap som hålls tillfredsställda av att den styrande makten förser dem med det de behöver och förment vill ha!

Som kor?

Är det drömmen?

Skall vi leka lantgård?

Ja, kul, men då vill jag vara bonde. Du får vara ko!

Fast det var ingen lek, hör rösterna som kommer ur dödens fält i Kambodja. Eller svältens offer i Ukraina, ståndrätternas offer med omedelbar exekution i Moskva eller alla de döda i Maos Kina som tvingades svälta ihjäl. Hade de möjligen själva valt att vara maktens boskap?

Är det detta du sörjer. Lars Ohly?

Samtidigt är du inte unik i Sverige. Det finns ett stort sammanhang ur vilket olika skribenter tar sina sanningar, en konsensus som gör att den elit som ser sig som utvalda att styra, skriver ungefär likvärda ömsesidigt invändningsbefriade artiklar och krönikor. Det är som att de alla, varje morgon, fick ett utskick om vad som är korrekt för dagen. Sammanhanget är fikabordet dit man kan gå för bekräftelse av sina åsikter och en liten uppmuntrande dunk i ryggen. Realt eller fiktivt, metaforen är ändå solklar och kan i dessa hipstertider omskrivas som lattebaren. Stället där inga åsikter bryts, där allt är solklart för den invigde. Stentavlorna är huggna och texten hänger som eviga sanningar för alla att se.

Att alla dessa konsensusdyrkare, kalkerpappersförsedda skribenter skulle bo på Södermalm är inte sant. Men förvisso överensstämmande med verkligheten i så måtto att uttrycket södermalmsk tjänar som utmärkt metafor för galenskapen.

Stor vetskap om stentavlorna på lattebaren  finns hos journalisterna Jonna Sima, Johan Croneman och Fredrik Virtanen. Alla har i krönikor och på Twitter med emfas bekräftat tillståndet i sin enfaldiga ansats att förneka det. (Om detta skriver jag här med hänvisningar och här.)

Undantagen är naturligtvis många men i huvudsak verkande och boende utanför det verkliga Södermalm.  I landsorten. Som Malmö (Mats Skogkär, Heidi Avellan) och Göteborg (Janne Josefsson).

Enom till straff och androm till varnagel finns det sedelärande historier om. Det är vad som händer den som har det minsta lilla missförstått vad som står på stentavlorna eller varför de är så viktiga. Marcus Birro, Ivar Arpi, Richard Herrey, tre fria skribenter har alla blivit utsatta för de drev som kickats igång på initiativ av lattebaren eller i dess goda minne. Fredrik Virtanen har varit drivande i hatet mot i alla fall Marcus Birro. (Läs Toklandet för detaljer!) En annan är Helle Klein som på ett okristligt sätt lärt sig hata. Något mer hycklande än Klein och hennes kamrat Mattias Irving är svårt att tänka. Båda är eller har varit knutna till Stockholms stifts tankesmedja Seglora. Representanter för de i världshistorien belagda i särklass mest förtryckande dogmatiska enheterna, kyrkan (religionen) och socialismen!

En av de skribenter som ställt sig utanför det södermalmska förtrycket är Marika Formgren. En klarsynt ledarskribent som tillsammans med David Lindén på Borås Tidningar, och Sakine Madon på Norran och ett ytterligare antal orädda skribenter och debattörer klarar sig utan ryggdunkningarna på lattebaren. Men få undantag på SVT eller SR vilket är besynnerligt! Eller så tillåts de inte vara tongivande på något sätt. SR/P1 avslutade samarbetet i Språket med Anna-Lena Ringarp och tog som ny programledare Emmy Rasper. Nu vrider vi Språket i feministisk riktning, tänkte jag. Och så blev det, men inte värre än att det fortfarande är ett intressant program. Men när jag hörde Emmy Rasper i Ring P1, insåg jag att här fanns en talang som inte varit stamgäst på lattebaren. Till skillnad mot den inskränkta, tunnelseende och trångsynta Alexandra Pascalidou hade hon inte ambitionen att förnumstigt pådyvla inringarna sin egen åsikt. Heder åt Rasper!

Vad gäller Marika Formgren har hon skrivit ett aktuellt inlägg på sin blogg där hon mycket elegant beskriver läget i landet. Läs det i Khatarsis här! Där finns mycket intressanta frågor om hur utvecklingen skall vändas. Hur skall skolan förbättras så att dagens ingenjörer kan ställa upp en division, (räknesättet,) INNAN de börjar studera? Hur skall vi kunna utveckla polisarbetet så att de kan stryka de 55 områdena som de inte vågar beträda? Genom normkritik och genuspedagogik? Genustjosanhejsan som @pippiglassbil, Sofia Johansson benämner det på sin mycket läsvärda blogg.

Ja, när kampen för fortlevnad går ut på att införa normkritiska system, då mäns våld mot kvinnor anses som det största hotet mot mänskligheten, då kommunikationer skall minimeras och rörligheten begränsas. När man tror att framtiden skall formas så att ingen skall ha längre än 15 minuter till allt. Ja då har man antingen tagit för givet att skolan har utfört sitt uppdrag som den skall, det vill säga producerat okunniga manipulerbara medborgare som inte har tillstymmelse till kritiskt tänkande. (Inte 100%-igt uppnått än men vi är på väg dit. Lyckligtvis finns det lärare som Sofia Johansson ovan med flera som sätter käppar i hjulet för eliten och som förstår att kunniga och självständiga individer är vad skolan skall leverera.)

Eller, vilket jag tror kan kombineras med det förra, så tänker man att allt ju redan finns. Allt som vi kan tänkas vilja konsumera, av nödvändighet eller av lust, finns redan. Det behövs ingen som producerar varor längre, de finns. Livsmedel finns redan i stor mängd. Titta bara i kylskåpen. Skulle de ta slut är det bara att gå till ICA och få nya!

Yupp, så är det. Allt finns! Dessutom finns allting i sådant överflöd att det bildas ett överskott. Och som tur är finns det människor, en självutnämnd elit som dagligen funderar på hur detta överskott skall fördelas. Exempelvis kultureliten med Johan Ehrenberg ETC i spetsen för Linderborg, Irving, Guillou, Myrdal, med flera som vet exakt hur det skall fördelas.

Men de har ingen aning om att överskottet måste produceras, varje dag, av människor vars samlade insats betyder oändligt mycket mer än vilken navelskådande kulturelit som helst. Och framförallt, kultureliten har ingen som helst avsikt att delta i produktionen, där avtar solidariteten tvärt!

Jamen, alla kulturmänniskor? Nä, långt ifrån! Bara de som med sitt tjocka finger hytter åt oss när vi ifrågasätter deras självpåtagna rätt att fördela!

Vi behöver producenter, förädlare, transportörer och detaljister. Vi behöver innovatörer och entreprenörer. Varje dag måste vi dra nytta av dessas kunskaper för att överleva till nästa dag!

För att kunna förse hela världens befolkning med vad de behöver måste produktionsmetoderna och transportmetoderna utvecklas. Inte avvecklas! Man måste energimaximera både produktion och transport. Det kan man inte genom politiska beslut eller politiska inskränkningar. Det är bara miljöpartister som tror det. Varor måste produceras och levereras i en kedja som kräver långt gående energieffektiv kommunikation. Produkter skall levereras till konsumenten effektivt samtidigt som konsumenten befinner sig någonstans i produktionskedjan. Nu kommer frågan. Hur skall detta kunna kombineras med en 15-minutersregel?

Vetenskapen måste tillåtas komma med lösningar. Lösningar som bygger på tillgänglig teknik och teknik som hela tiden tillåts att utvecklas och att exploateras av entreprenörer.

Med vetenskap menar jag naturvetenskap. En vetenskap som bygger sina teorier på upprepbara experiment som i sin tur bygger på den kunskap som förmedlas genom historien, från Pythagoras och Archimedes till dagens Nobelpristagare med Albert Einstein i spetsen.

Jamen filosofin då? Filosofin har sin plats, självklart. Men det var inte filosofin som skapade vägar och sen gjorde det lönsamt att uppfinna hjulet. Det går inte att med filosofins hjälp åka till månen. I alla fall inte utan kraftig hallucinär berusning. Inte heller att bygga broar, flygplan och hus.

Det krävs ingenjörer och entreprenörer som inte begränsas av politisk klåfingrighet. Och, skall erkännas, det finns entreprenörer som inte är naturvetare, det kanske till och med är så att att de flesta är filosofiskt lagda. Men det krävs naturvetare för att förse dem med attraktiva lösningar.

Entreprenören kännetecknas av att kunna ta en idé och förvandla den till ett lönsamt projekt. Genom mycket hårt arbete. Som Kamprad, eller Rausing. Eller varför inte Robert Aschberg som är kommunist för att kompisarna är det. Typisk övergödd och kapitalistisk kommunist som kan styra som han vill över proletariatet. Han kallar sig journalist men i sanningens namn, är det någon som lagt på minnet någon av hans skrifter. För min del kommer han alltid att vara den som exploaterade idén till lavemangtävlingar i TV. En idé som han torde vara ensam om i världen.

Och i allt detta kämpar man för att göra skolan genusmedveten och normkritisk. Det går ju bra om allt finns och det gör det ju! Vi behöver ingenjörer och innovatörer, entreprenörer och utvecklare. Och vad är det tänkt vi skall få? Genusmedvetna och normkritiska… vad då?

I Sverige måste vi satsa på invandring. Vi måste ha in arbetskraft till de kvalificerade jobb som utvecklingen kräver. Vi behöver ingenjörer och tekniker som vi inte har utbildning nog att producera själv. Genusvetare har vi gott om och frågan är vad de skall göra i framtiden? Okvalificerad arbetskraft har vi hur mycket som helst och producerar hela tiden i massor. Vill vi ha kvalificerad arbetskraft i en mening som förstås globalt, får vi hoppas att vi kan locka hit utbildade ingenjörer från Indien och Kina. Och kanske låg och mellanstadielärare för att vända den destruktiva trenden!

Vi började tankeexperimentet med en fråga. Vill du vara ko eller bonde? Man kan då fråga sig, vem har makten över vem av de båda och vem borde ha det? Vi skall kanske ge ett alternativ? Vill du hellre vara get?

Hur som helst så är det på lattebaren som stentavlorna finns.

Och det är vargarna som skrivit dem!

 

 

 

Hur nära ligger önskemålen den totalitära staten?

Jag är förfärligt trött på det klimat som förekommer i svensk debatt. Åsikter bryts inte mot åsikter utan det är absolut sanning som står mot absolut lögn. Omognaden hos debattörer, i alla fall vissa, är uppenbar. När argumenten tryter, om de överhuvudtaget någonsin existerat, övergår man till personangrepp och utstuderade härskartekniker.

Det är alltid en sida som skall demoniseras, förlöjligas, hatas och förkastas. Det är lite som om livet vore en fotbollsmatch. Huliganerna understryker sin kärlek till det egna laget och sitt hat mot det andra laget. Eller rättare, det andra lagets supportrar.

Vi ser agerandet genast vid det minsta ifrågasättande av de idéer som görs till sanningar lite väl lättvindigt. Det är bara känslor och tyckande som anses som dagens fakta.

Aktuella fall just nu är twitterstormarna mot Richard Herrey och liberale krönikören Ivar Arpi. Båda rakryggade i sin argumentation. Den förra råkade påstå att den teokratiskt styrda regimen i Iran var religiöst färgad och ”helt sjukt”. Se Toklandets sammanfattning här. Ivar Arpi skrev på twitter: ”Att regeringen kallar SD för ett odemokratiskt parti men vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det är bortom ironi.” Det renderade en storm av kritik med innebörd att Ivar Arpi är rasist. Detta beskrivs utmärkt av Gendertruce på hans blogg.

Voine, voine, stackars oss.

Ett annat exempel är synen på dem vi kallar för EU-migranter eller romska tiggare som det ofta är. Jag har skrivit om dem tidigare och det är en skam hur de behandlas av både sitt eget samhälle och av vissa i vårt samhälle. Men den som antyder att det ligger ett system bakom med entreprenörer och fixare som drar hem bra vinst på verksamheten, vit slavhandel, organiserat tiggeri eller vad som tänkas kan. Ja, frambäraren av en sådan antydan blir genast kallad för rasist. Varför? Jo för denne sätter en hypotes på plan, en gissning som förmodligen är fel, men ändå. Varför rycker den personifierade godheten ut och anklagar folk för rasism? För att det finns bevis för att antydan är osann? För att det finns bevis för att motsatsen föreligger? Nä, inte alls. Utan enbart för att de vill att det skall vara fel. Deras hypokratiskt ansatta självmedvetenhet vill att det skall vara så!

Dessa godhetens apostlar som kråmar sig i benevolensens strålglans när de sitter med sin latte och exponerar sin otroliga medmänsklighet till allmän beskådan.

Hycklare!

En annan företeelse man kan bli deprimerad av är när man ger barn vuxna argument att framföra i debatt som ligger utanför dagis. Jag mådde illa på 70-talet då barn i barnvagnar tilläts att protestera med plakat med krav som de vuxna ställer. ”Ropen skalla, daghem till alla!” exempelvis. Även när kraven är hur rättfärdiga som helst. Man utsätter inte sina barn för sådant som är vuxenproblematik, det bör vara förbjudet att använda barn som vapen, att skjuta fram dem i främsta stridslinjen.

Om det förra är vidrigt så skall jag berätta om något som är mycket vidrigare. När man tar barn i nedre tonåren eller yngre och får dessa att skriva debattartiklar och inlagor med klart vuxet innehåll. Ni får tro vad som helst om era barn men jag tror inte att man i den åldern varken är mogen nog att förstå hela problematiken eller att formulera sig för ett debattinlägg i svåra frågor. Barn gör som de tror de vuxna vill att de skall göra, det är ingen konst att förmå dessa ungdomar att engagera sig i det som en vårdnadshavare eller lärare önskar. (Ni kanske kommer ihåg vännen Sven Melanders fråga om vad barn egentligen vill?)

Anledningen till all denna min upprördhet kommer som vanligt, tada, från Toklandets blogg WTF som tar upp ämnet. Denna gång är det en 14-årig flicka som ger sig in i debatten. Det är ju helt okey. Men det hon debatterar är inte alla helt överens om. Hur gör man då. Jo, uppenbarligen har vårdnadshavaren haft i tanken att – om jag låter min dotter skriva vad jag tycker, så vågar ingen protestera eftersom det då bör betraktas som barnhat!-

Självklart skall barn tillåtas ha åsikter, men de skall inte behöva utsättas för risken att få vuxna motargument eftersom detta kräver ytterligare erfarenhet av att debattera. När debatten går från statisk till dynamisk så blir det inte realistiskt att tro, bortsett från de egna barnen så klart, att en 14-åring har den kunskap och erfarenhet som behövs.

Läs kommentarerna som Toklandet publicerar och se om ni hittar barnhatare bland dessa! Eller överhuvudtaget alls. Min kommentar är att den som fått flickan att skriva har betett sig vidrigt. Mot henne!

Sedan är det också upplysande att läsa hur man, med utstuderad härskarteknik, avsiktligt behandlar de som behagar visa avvikande åsikt. Man pratar om statistik, forskning och uppfattning hos gemene man. När Bashflak radar upp 8 (tror jag) exempel på vad en motdebattör efterfrågade så blir det kepsen på, neddragen över ögon och öron.

Något som också framstår är demoniseringen av dem som inte intar samma åsikt som vissa andra. Om vi frågar Anders(Vemihelvete) eller Axel Edgren (Misandry doesn’t exist) eller någon av alla de andra 25 white knights vad som skiljer Bashflak, The Chade, Toklandet och dem? Eller mig för den delen, från dem exempelvis?

Jag tar mig själv som exempel och bedömer att övriga nämnda och ytterligare alla dem som inte hyser radikalfeministiska åsikter har ungefär liknande attityder och åsikter.

Är jag då emot att kvinnor har samma villkor som män i arbetsliv och karriär. NEJ, jag är uppväxt med starka kvinnor, i det närmaste ett matriarkat. Jag har haft åtskilliga kvinnliga chefer som jag haft som förebilder och jag har, när möjlighet givits, promotat dugliga kvinnor till högre tjänster.

Accepterar jag våldtäkt? NEJ, aldrig! Inte av män mot kvinnor men faktiskt inte heller av kvinnor mot män! (Fråga mig en dag om det senare!) Jag vet att våldtäkter begås men jag vet också att i min bekantskapskrets är det inget man applåderar utan förövarna föraktas!

Mäns våld mot kvinnor. (Låt oss för ett ögonblick glömma kvinnors våld mot män!) NEJ, aldrig! Det ligger inte inte inom tänkbart räckhåll och måste bekämpas på alla sätt. Tyvärr så förekommer det ändå.

Skall vi dela på de obetalda arbetet med barn och hem, bil och trädgård? Vad fan som helst? JA, absolut! Men det vore ju jättebra om man kan komma överens om VAD som måste göras innan man bråkar om VEM som skall göra det.

Nu undrar jag vad som skiljer mig från de exempel som räknats upp ovan? Varför anser de sig så mycket bättre an vad jag är? Vad gör de som är så mycket värdefullare än det jag gör? Vad rättfärdigar dem att se ner på sådana som mig?

Jo en sak skiljer i grunden. De önskar ha ett totalitärt samhälle där människor med idéer som förfäktas av dem, styr över alla andra. Jag vill å andra sidan ha ett samhälle där i jämställdhetens namn varje individ kan göra sina egna val i en grundförutsättning att var och en är vuxen att ta sina egna beslut. Det kommer alltid att finnas individer som anser att deras makt är för liten, det gäller både kvinnor och män, och som av den anledningen vill ha rättelse ifrån politiker och regering. Men att hävda sin rätt får inte innebära att någon annans rätt begränsas.

Så ni, i Valerie Solanas värld, nyttiga idioter som på ett så patetiskt sätt lyfter ut er själv från sammanhanget och sätter er själv på åskådarplats. Ni som inte kan tänka er att saken också gäller er utan urskillningslöst pekar finger åt andra. Ni som så högt önskar en totalitär regim med makt att likrikta alla åsikter. Ni som inte kan invänta skapandet av den nya människan i form av den nya manligheten. Vad är det ni kämpar för eller åt? Det är uppenbart inte jämställdhet. Det är snarare en kamp för en position i det åsiktsbegränsade samhället. En del av er har redan skapat ett entreprenöriellt deltagande, ni lever på att förtrycka åsikter. I en förment kamp för jämställdhet deltar ni i kampen för ett totalitärt samhälle med en nyskapad människa som ni kan ha makt över. Denna kamp har förekommit förr och ni skall veta att alla dessa kamper har hittills förlorats. Men den siste dåren är inte född än, så kämpa på!

Men ni skall också veta att det är inte feminism ni slås för! Feminism är något annat som de flesta utan tvekan kan och vill ställa upp på och som syftar till ekonomisk och social jämställdhet. Dessa uttryck finns inte i er vokabulär annat än som slagord på plakat i demonstrationer för den dystopiska totalitära framtid ni så högt önskar.

Jag kommer alltid att delta i kampen emot er och stå upp för liberala världen om mänskliga rättigheter, individuella val, jämlikhet och sist men inte minst jämställdhet!

Men så har jag heller aldrig något att säga när jag kommer in på lattebaren. Och uteblivna ryggdunkningar kan jag leva med!

Marknadsföring: Rädsla som taktik!

Rubriken efter kolon har jag tagit från en UR presentation på UR play. Programmet handlar om marknadsföring, om hur man kan sälja produkter utan annan kvalitet än att den spelar på människors rädsla.

Genom att spela på rädsla, att utnyttja människors längtan eter trygghet lyckas man sälja produkter som är mer riskfyllda och mer olycksdrabbade än alternativen. Som de inom fordonsbranschen moderna SUV-arna vilka ges som ett exempel. Andra är kosmetiska ingrepp, tanniner, listerine. Det är rädslan för att bli äldre, ha dålig andedräkt, ha högt kolesterolvärde, minnesförsvagning, allt som kan väcka skräck och då framförallt för döden.

Från programmet: ”Det är en taktik som visat sig vara extremt lukrativ, säger Jonah Sachs som studerar marknadsföringens historia – och det system som reklammakare använder för att utnyttja våra rädslor. Jonah Sachs: Det var en enkel idé som alla som skrev reklamtexter kunde lära sig. Man skapar rädsla hos en publik, berättar nåt dåligt som de inte vet, men det är skrämmande – och sen visar man en magisk lösning. Historieberättande engagerar oss alla. Som i alla bra historier finns där en jungfru i nöd, en skurk och en hjälte. Jungfrun i nöd är konsumenten, som konsumerar för att övervinna skurken. Skurken kan vara alla möjliga läskiga saker och hjälten är den som erbjuder lösningen på våra problem – och räddar den nödställda jungfrun från alla faror. Moralen är, om du inte drar nytta av produkten, så lever du farligt!”

Redan de tidiga reklammakarna visste att det egentligen bara var en sak som sålde i alla lägen: Rädsla!

Alla metaforer som Jonah Sachs använder i programmet kan utan vidare sträckas ut att gälla även för politikens områden. Vi kan se samma tänk inom marknadsföringen av politiska idéer. Ju mer radikala idéer desto mer skräckinjagande fiende som ”köparna” måste räddas ifrån. Ju mer skräck som kan inplanteras desto mer totalitär är den politiska inriktningen. Se på fiender som antirevolutionärer och kapitalister inom kommunismen, eller judar inom nazismen.

Det mest förundransvärda är att människor är beredda att underkasta sig totalitarismens ok frivilligt, till och med ber om den, bara om fienden utmålas som tillräckligt diaboliskt! (Ni vet vad judarna gjorde med spädbarn väl?)

Frivilligt eftersom de som drabbas ju är förtjänta av repressionen. Utan en tanke på repression faktiskt drabbar alla i slutändan.

Om man läst på i sin marknadsföringskurs ordentligt så förstår man att hotet skall helst vara opersonligt och så abstrakt som möjligt, exempelvis patriarkatet, manligheten, klimathotet, våldtäktskulturen. Abstrakt i den meningen att eländet som skapas är konkret men orsaken, den som skall bekämpas skall vara abstrakt.

Produkten som marknadsförs som den hjältemodiga räddaren skall vara konkret, tanniner, SUVs, Listerine, Botox, Zantac eller personifierade som i Gudrun Schyman eller Åsa Romson.

Ytterligare en förutsättning är att de utsedda konsumenterna måste var okunniga. Helst unga och okunniga, vilket i Sverige ju egentligen är ett drömläge för vem som helst som önskar sälja en produkt med skrämsel som metod.

En effekt är att Åsa Romson i sitt Almedalstal inte ansåg att miljötaktiken var tillräckligt skrämmande utan kryddade helt hysteriskt med en annan skrämseltaktik. Rädslan för den vite heterosexuelle mannen! Hon ville sno den aspekten från Schyman och i viss mån från Maria Arnholm. Vad hon inte förstod vid det tillfället var att antalet väljare med den ungdomen och den okunnigheten inte var tillräcklig för dem alla.

De riksdagspartier som vurmade för radikalfeminism och den skrämseltaktik den medför gjorde inga större framsteg på det. Tvärtom verkar det, åtminstone för V, MP och Fp. De sistnämnda verkar inte förstå eftersom det ryktas om Arnholm som efterträdare till Björklund.

Har ni en önskan att förkovra er i ämnet så finns avsnittet här på URplay.

Post Navigation