snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the category “Feminiism”

Varför är vi så många? Vi män alltså?

Jag är en stor anhängare av evolutionsteorin och har på ett ytligt sätt studerat densamma genom att bland annat läsa Richard Dawkins fantastiska böcker i ämnet. Han är faktiskt professor i Biologi även om han uttrycker sig rent filosofiskt i sina böcker om religionskritik, böcker vilka jag naturligtvis också har läst. Men det är det biologiska jag fastnat för. Hur fantastisk utvecklingen varit från den, om än mycket komplicerade encelliga organismen till den mångfald av organismer som existerar idag. Hur gener har muterat och förändrats genom eonerna och hur olika grenar av utvecklingen kommit till beroende av miljöer och livsförhållanden.

Det är fascinerande att se hur många versioner av principiellt samma sak, exempelvis ögat, som utvecklats för att på optimalt sätt tjäna sin art.  Detta gör att de egenskaper som den samlade mänskligheten har erhållit är optimala för tidsperioden och miljön vari arten människan lever i alla sina varianter. Av alla hominider är det homo sapiens sapiens som står som enda överlevare. Kanske på grund av konkurrens om miljö, eller att andra arter varit oförmögna att ställa om sitt beteende till skiftande miljöer, så har homo sapiens sapiens varit ensamma hominider på jorden de senaste 10-20.000 åren. Homo floresiensis verkar vara den sista av övriga arter hominider.

Jag är säker på att vi har nedärvda egenskaper som tillägnats oss och bevarats hos oss som art eftersom det gynnat utvecklingen och artens bestånd. En sådan egenskap är att vi, som däggdjur normalt, föder levande ungar. Dessutom föder vi för djurvärlden extremt outvecklade ungar. Det tar lång tid att lära in det som behövs för att vara människa. Exempelvis blir arten inte könsmogen förrän vid 12-13 årsåldern och en födsel är mycket komplicerad eftersom homo sapiens redan vid födseln utrustats med stor hjärna för att kunna lagra all nödvändig information. Kvinnors bäcken är utformade alldeles speciellt för detta trots att kvinnor är väldigt små i förhållande till artens manliga individer. Att inte kvinnor är större för att kunna utföra mindre komplicerade födslar räknar jag som en evolutionsdetalj utformad för att bäst gynna arten och väl beprövad under lång tid.

För en tid sedan föll en del tokfeminister för en mokumentär som förklarade att kvinnor är mindre eftersom individer av hankön stjäl deras mat. Argumenten för resonemanget höll inte kan man säga.

Patriarkatet kan inte skyllas för allt elände som drabbat arten.

Genusvetenskapen förklarar ju mycket av tillståndet i relationer och förhållandet mot miljön som patriarkala strukturer, dessutom enkla att se bara man har rätt kunskap. Som hypotesen ovan att maten stjäls.

Svara då gärna på frågan vilken av de patriarkala strukturena som gör att det föds ungefär lika många hanar som honor av arten homo sapiens sapiens? Jag har inte uppfattningen att detta går att styra utan det bara blir så. Varför? Jo, enligt tesen ovan, därför att det gynnat arten!

Men, alla vet att det är kvinnor som föder barnen, att det räcker med några få män för att befrukta samtliga kvinnor och för att få arten att bestå. Varför föds det så många män? Vad är det i arten homo sapiens sapiens utveckling som har gynnats av att det föds ett lika stort antal män som kvinnor?

Det är inte så inom de flesta andra arter bland däggdjuren. Varför är det så bland människor? Kan det vara en patriarkal struktur? Knappast.

Vad säger genusvetenskapen?

Jag bara undrar.

Mobbarens otvetydiga rätt att känna sig provocerad.

Med snabbheten hos en snigel tänkte den här skribenten kommentera det som egentligen timat i flera veckor redan men som har peakat med de värsta mobbingfasoner som man någonsin skådat i landet sedan Olle Möller-skandalen! Alla rättrådiga, välvilliga och självutnämnt goda vill vara i vargflocken, den jagande, den säkra sidan. Offer finns ju ändå inte det kan man konstatera genom att fråga någon inom samma åsiktsgemenskap. Tryggt att veta att denna typ av mobbing är självförvållad och provocerad.

Jag försöker förstå hur det kan bli så här. Att drev mot enskilda personer kan växa helt okontrollerat när det väl en gång startats. Ofta på initiativ av en tidningsredaktion eller en större bloggare. Det var tidigare enbart kvinnohatare och jämställdister som tillskrevs detta beteende då kritik riktats mot den praktiserande feminismen. Men idag visar det sig att det är vänstern och dess feminister som ser ut att vara värst. I alla fall vad gäller tragiska öden att döma.

Därför vill jag med detta inlägg rikta mig personligen till Emmy Rasper eftersom hon, trots sin moderata och för mig tilltalande attityd, klart exemplifierar anomalin som leder till drev. Det gäller alla människors lika värde och därmed också konstaterandet att det finns, liksom i Sovjetunionen fram till 1955, före-detta-människor och icke-människor som inte kan omfattas av detta goda mänskliga värde.

Det första jag hörde av dig Emmy, var när du ersatte Anna-Lena Ringarp i Språket i P1. Att bisittaren Professor Lars Gunnar Andersson slutade samtidigt var oroande och skulle kunna innebära skifte av paradigm till en med feminism som huvudideologi. Så blev det också men inte så att programmet förstörts. Sedan har jag hört dig programleda RingP1 alldeles utmärkt i mitt tycke, men det är klart, att jämföras med Pascalidou och Fogelberg ger ju ingen konkurrens.  Emellertid, jämförelsen står sig även mot Kjell Albin Abrahamson som avgått av ideologiska skäl vad jag förstår.

Sedan kom ditt bidrag i GP, Släpp fram dem som trampar i kulisserna på fråga vad som skulle kunna förbättra stan. Göteborg alltså. I mina ögon inte särskilt kontroversiellt, även om jag inte håller med.

Men, några av läsarna dristade sig tydligen till att kritisera dig för bidraget och kritiken uppfattar du som orättfärdig. Men som jag fattar, eftersom det inte nämnts, inte hatisk eller hotande.

Då replikerar du så här. (Att få en plattform av GPs storlek är i detta fallet kanske knappast ett privilegium eftersom sparken ju riktas uppåt!)

”I den verklighet jag lever i är insikten om maktstrukturers existens inte kontroversiell. Det är ett faktum det pratas om på arbetsplatser och inom politiken både av den före detta statsministern och den nuvarande. Men jag vet att det kan vara provocerande att höra att man tillhör en grupp som kan ha fördelar. Det stämmer heller aldrig på individuell nivå. Därför har jag i veckan fått ta emot statistik och argument för att det inte finns maktstrukturer.”

Att den verklighet du lever i är en homogen grupp av feminister i radions P3, samtliga med ”Södermalmsk”* anknytning och med referens till valda politiker med samma verklighet. En verklighet som existerar på de större tidningars kulturredaktioner och ledarsidor för att inte tala om tätheten på verkligheter som finns i Sveriges Radio och SVT! Ingen förvånas över ditt Twitterkonstaterande.

p3feminism

Det går även att skåda lite av ditt försvar och din förvåning över att det verkligen finns så många som ifrågasätter det du säger i följande text ur GP.

”Det är fler män än kvinnor som sitter i fängelse och att det är vanligare att män än kvinnor tar livet av sig. Hur går det ihop med myten om mäns överläge? Just den statistiken ser jag som en konsekvens att vi lever i ett samhälle med strukturer, där även män är offer för snäva könsroller och ojämställdhet. Men det går inte att förklara för dem som vill bevisa att jag har fel. Vi står långt ifrån varandra, på varsin sida och skriker och gapet mellan oss är gigantiskt. På vägen fram till deras öron har mina ord transformerats till något annat. Kanske har jag blivit ett monster som vill döda alla män? Kanske vill jag skapa ett matriarkat genom en blodig revolution?”

Det är inte du som skall vara föremål för kritik men hur du agerar kan förklara lite av den mobbingkultur som landet bestås i dag. Du verkar alltså förvånad över kritiken fast det finns betydligt mer av denna avvikande uppfattning än vad som bubblar till ytan. Detta delvis beroende av att mobbingattityden skrämmer folk. Och kritiken går inte att avfärda som vare sig kvinnofientlig, främlingsfientlig eller rasistisk!

Nu kommer jag till det som egentligen upprört mig till att vilja skriva just till dig. Den verklighet som du ser så naturlig, där alla är övertygade feminister och kämpar mot patriarkat och könsmaktsstrukturer. I P3 exempelvis där en humoristisk Emma Knyckare raljerar över en lista med män som begått självmord. Mycket kul med kränkningar mot dessa män, eller hur? Det är P3 när kanalen är som bäst, kanske? (Se listan här där Toklandet lagt ut den.)

Att Emma Knyckare är mer än normalt okunnig som tror att Eyvind Johnsson var en kvinna må vara hänt men att hon tror att hon skall kränka döda män är oförsvarligt dumt.
Det är änkor, mödrar och faderlösa barn hon häcklar! Jag vet hur dessa blir otroligt ledsna över kränkningen och Knyckares klagan över att någon tagit åt sig kan ses som en fulländad mobbingattityd. Det är oerhört provocerande att vara dotter till en man som begått självmord, jag vet, jag har fått det berättat.

Bra gjort Emma Knyckare, att upprätthålla mobbarens självklara rätt att känna sig provocerad!

Om man befinner sig på en bred plattform med fullständig åsiktshegemoni som SRs P3 är och därifrån mobbar de efterlevande efter män som begått självmord, är det verkligen att sparka uppåt? Jaha!

Ursäkt? Förlåt? Sparken? Nä, inte i den verkligheten, den riktiga verkligheten. Den Södermalmska* verkligheten.

Nu är det så att Knyckare är inte den ende avancerade mobbaren. Det finns många fler! Flumskolan med Johannes Klenell är fulländad i ämnet. Kakan Hermansson är en annan. Jag klarar tyvärr inte att lyssna till P3 för att ta fram fler namn, men på dig Emmy, verkar kulturen där vara fostrande i negativ bemärkelse så det finns säkert fler.

Nu kommer vi till det mest tragiska i sammanhanget.

De mobbingtendenser som public service så massivt manifesterar, normaliserar beteendet. Mobbing, grov mobbing och kränkning anses som normalt. Eftersom människan hellre jagar än blir jagad så hänger många på! Av rädsla ibland men oftast av ett bisarrt  intresse av att var inkluderad i gänget inte exkluderad!

Återigen vill jag visa dig med Toklandets hjälp, av Erik Helmersson utnämnd som osympatisk, hur mobbing kan normaliseras och passera alla gränser för vidrigheter med public service goda minne! Eller? Här finns den artikeln.

Jag tackar för att du tagit del av mina synpunkter och jag uppmanar även till läsning av tre böcker som jag läste förra veckan på min utlandssemester och som handlar om mobbing och just den provocerade sorten.

Maciej Zaremba – Mobbarna och rättvisan.

Patrick Modiano – Bröllopsresa. (Även om denna i mobbinghänseende är mera subtil och endast implicit handlar om förintelsen.)

Fredrik Backman – Min mormor hälsar och säger förlåt.

William Golding – Flugornas Herre. Inte att förglömma. Ett mästerverk vad gäller beskrivning av drev, mobbing och mänsklig natur!

 

* Uttrycket är en metafor för sammanhang där man alltid träffar, har arbetsrelationer med och umgås med människor av samma åsikt. Detta med en självklar och självutnämnd air av intellektuellt elitistiskt kotteri.

 

 

 

S.C.U.M – Ytterligere en representation.

Jag har inte läst hela Valerie Solanas The S.C.U.M. – Manifesto. Och jag har inte sett uppsättningen av den dramatiserade version som TUR-teatern gjort med Andrea Edwards som aktör. Men tillräckligt av båda för att ha en uppfattning om vad det handlar om.

Jag har, emellertid, sett hela den dokumentär som producerats av Andrea Edwards och som i veckan som gick visades i SVT. Jag såg den i efterhand på SVT/Play, SCUM-en kärleksförklaring!

Länk: http://www.svtplay.se/video/2499930/scum-en-karleksforklaring

Dokumentären innehåller filmsnuttar ur föreställningen på olika arenor där den uppförts. Den tar också upp, på ett förment seriöst sätt, de reaktioner som uppsättningen av pjäsen medförde för några år sedan. Med ambitionen att visa människorna bakom hatet och hoten har Edwards gjort intervjuer med några som hon lyckades få att ställa upp. Att det inte är hat och hot som dessa representerar är lätt att begripa när de rakryggat förklarar hur de tänkt. Och den lilla besvikelsen hos Edwards för att de inte bara ber om ursäkt och nåd.

Men i stort är denna del av dokumentären bra.

Intervjuer med män som kallar sig feminister ingår också i dokumentären, bland annat med Johan Ehrenberg ETCs chefredaktör och grundare, som har sin egen röda agenda. Edwards visar tydligt, framförallt när hon drar ner brallorna på Erik Holmström, föreställningens regissör, att hon inte har mycket till övers för mäns feminism. Men för all del på ett ganska tillbakahållet och godmodigt sätt.

Jag erinrar mig en intervju med Andrea Edwards i TV, i en fråga just angående SCUM-föreställningen, hur hon beskrev en grupp män som stannade kvar efter en föreställning. ”De satt i en cirkel och ville diskutera. Gulliga men absolut inte såna som man skulle vilja ligga med!”

Denna scen är med i dokumentären. Gulliga men… Det är fantastiskt hur skådespelaren så tydligt klarar gestalta just den episoden, med sitt kroppsspråk, sitt hånande fnitter, sitt tal. Perfekt.

Några funderingar med relevans. Varför var det enbart väldigt unga kvinnor som ”extras”, alltså det som vi amatörer kallar statister, i pjäsen? Varför var det en så stor grupp väldigt unga vuxna kvinnor i publiken? Den analysen vore intressant.

Ytterligare en fundering, Valerie Solanas uttryckte ju klart och tydligt att män som hjälper till i den feministiska kampen betraktas som nyttiga idioter. I klipp från föreställningen visar Andrea Edwards detta tydligt, men även i dokumentären utanför dessa klipp verkar Edwards vara av denna bestämda uppfattning.

För egen del går mina funderingar således – att vara feminist är att vara för jämställdhet mellan könen. Det är okey! Att vara feminist med som enda önskan att förnedra och förringa män är det inte. Framförallt inte när denna feminism utförs av män. Ett mer patetiskt uttryck för en vilja att vara till lags är svårfunnet.

De avsnitt som dokumentären har med från uppsättningen av pjäsen SCUM-manifestet visar, för min del i alla fall, att kvaliteten inte håller måttet. Det är inte ett dramatiserat uttryck av en kvinna som i frustration skriver ett manifest. Det finns ingen sådan representation, eller den som finns är dramatiskt intetsägande. I stället finns en skådespelare som tydliggör sina egna uppfattningar och spottar ur sig dem i ett mobbningsförfarande där en part är lycklig över att slippa vara den utsatta men som ändå gärna deltar i mobbingen. Edwards gör detta till en enkel match men det är alltid mobbaren som ger den fadda smaken. Men Edwards spelar Edwards hur mycket hon än vill gestalta Solanas.

Det är säkert bara i denna pjäsen som skådespeleriet inte håller måttat. Dramatiken verkar undermålig och kan likställas vid ett politiskt dogmatiskt torgmöte. Gudrun Schyman hade säkert kunnat dra hela pjäsen på ett home party med lyckad respons. Men det är ju inte dramatiken och uttrycket som verkar vara det väsentliga utan innehållet.

Andrea Edwards utgör i detta avseende en andel av gänget i the fabulous untouchables, ett gäng performers som förmedlar ett förment viktigt budskap med dålig konstnärlig kvalitet.

Ungefär lika dåligt som Kakan Hermansson är som country artist, Maria Sveland som författare och Kajsa Grytt som punkrockare. Det är bara budskapet som räknas och skulle kritik framföras så är det ett blasfemiskt brott som riktas mot hela den sekteristiskt kvasireligiösa gruppen. Därför är det så många helt oförklarliga hyllningar i Radio och TV av kulturyttringar som är helt undermåliga. Men alla vill stå bakom mobbarna. Inte framför!

Då köper man till och med att en föreställning av Ung Scen/Öst läggs ned på grund av publikens påstådda rasism och inte av anledning att den är oengagerande. Ynkligt säger jag, det är helt enkelt för dåligt.

Jag riktar i stället ett varmt tack till alla dem som rakryggat vågar stå för sin kritik och sina åsikter trots hotet om exkommunicering och repression.

Sensmoralen som yttrades av Andrea Edwards var – hur kan någon få för sig att de hot om utplåning av män som uttrycks i pjäsen är på riktigt?

Ja hur kan man tro att alla hot är på riktigt och att kritik är hot?

Jag bara undrar!

Men gullig är hon!

 

 

 

Att leva som en ko.

I den gångna veckan hedrade vi minnet av den sedan 25 år raserade muren mellan öst och väst. Muren som så tydligt utgjorde en sinnebild av det kalla kriget och kommunismens förtryck. Mest tydlig var bilden av detta i Berlin.

Med anledning av minnets firande skrev jag till Lars Ohly på Twitter att det var dagen då han skickade glädje-SMS till vänner.

”Nu ljuger du” svarade Ohly, och jag genmälde, ”Så är det kanske?” med en ytterligare Tweet att ”alla vet ju att du grät av sorg den dagen!”

Från Ohly kom svaret, ”Inte ens det. Jag var ledsen för att stater som byggts på människors drömmar om frihet förvandlats till motsatsen varvid jag skrev att det var ju bra!

Nu i efterhand vet jag naturligtvis vad jag skulle ha svarat!

Nämligen, bygga på människors drömmar? Drömmar som inte kan komma tillstånd utan att folk låses in bakom höga murar? Drömmar som människor försöker fly ifrån och till varje pris måste förhindras, till och med avlivas för sina kontradrömmar att fly? Drömmar som endast kan uppfyllas för en styrande elit eftersom en fördelning aldrig skulle räcka till alla och där eliten, kommunisterna styr över proletariatet genom att hålla detta i korta tyglar.

Drömmar som ger trygghet och försörjning genom en allsmäktig styrande grupps försorg. Som boskap på ett lantbruk. Boskap som hålls tillfredsställda av att den styrande makten förser dem med det de behöver och förment vill ha!

Som kor?

Är det drömmen?

Skall vi leka lantgård?

Ja, kul, men då vill jag vara bonde. Du får vara ko!

Fast det var ingen lek, hör rösterna som kommer ur dödens fält i Kambodja. Eller svältens offer i Ukraina, ståndrätternas offer med omedelbar exekution i Moskva eller alla de döda i Maos Kina som tvingades svälta ihjäl. Hade de möjligen själva valt att vara maktens boskap?

Är det detta du sörjer. Lars Ohly?

Samtidigt är du inte unik i Sverige. Det finns ett stort sammanhang ur vilket olika skribenter tar sina sanningar, en konsensus som gör att den elit som ser sig som utvalda att styra, skriver ungefär likvärda ömsesidigt invändningsbefriade artiklar och krönikor. Det är som att de alla, varje morgon, fick ett utskick om vad som är korrekt för dagen. Sammanhanget är fikabordet dit man kan gå för bekräftelse av sina åsikter och en liten uppmuntrande dunk i ryggen. Realt eller fiktivt, metaforen är ändå solklar och kan i dessa hipstertider omskrivas som lattebaren. Stället där inga åsikter bryts, där allt är solklart för den invigde. Stentavlorna är huggna och texten hänger som eviga sanningar för alla att se.

Att alla dessa konsensusdyrkare, kalkerpappersförsedda skribenter skulle bo på Södermalm är inte sant. Men förvisso överensstämmande med verkligheten i så måtto att uttrycket södermalmsk tjänar som utmärkt metafor för galenskapen.

Stor vetskap om stentavlorna på lattebaren  finns hos journalisterna Jonna Sima, Johan Croneman och Fredrik Virtanen. Alla har i krönikor och på Twitter med emfas bekräftat tillståndet i sin enfaldiga ansats att förneka det. (Om detta skriver jag här med hänvisningar och här.)

Undantagen är naturligtvis många men i huvudsak verkande och boende utanför det verkliga Södermalm.  I landsorten. Som Malmö (Mats Skogkär, Heidi Avellan) och Göteborg (Janne Josefsson).

Enom till straff och androm till varnagel finns det sedelärande historier om. Det är vad som händer den som har det minsta lilla missförstått vad som står på stentavlorna eller varför de är så viktiga. Marcus Birro, Ivar Arpi, Richard Herrey, tre fria skribenter har alla blivit utsatta för de drev som kickats igång på initiativ av lattebaren eller i dess goda minne. Fredrik Virtanen har varit drivande i hatet mot i alla fall Marcus Birro. (Läs Toklandet för detaljer!) En annan är Helle Klein som på ett okristligt sätt lärt sig hata. Något mer hycklande än Klein och hennes kamrat Mattias Irving är svårt att tänka. Båda är eller har varit knutna till Stockholms stifts tankesmedja Seglora. Representanter för de i världshistorien belagda i särklass mest förtryckande dogmatiska enheterna, kyrkan (religionen) och socialismen!

En av de skribenter som ställt sig utanför det södermalmska förtrycket är Marika Formgren. En klarsynt ledarskribent som tillsammans med David Lindén på Borås Tidningar, och Sakine Madon på Norran och ett ytterligare antal orädda skribenter och debattörer klarar sig utan ryggdunkningarna på lattebaren. Men få undantag på SVT eller SR vilket är besynnerligt! Eller så tillåts de inte vara tongivande på något sätt. SR/P1 avslutade samarbetet i Språket med Anna-Lena Ringarp och tog som ny programledare Emmy Rasper. Nu vrider vi Språket i feministisk riktning, tänkte jag. Och så blev det, men inte värre än att det fortfarande är ett intressant program. Men när jag hörde Emmy Rasper i Ring P1, insåg jag att här fanns en talang som inte varit stamgäst på lattebaren. Till skillnad mot den inskränkta, tunnelseende och trångsynta Alexandra Pascalidou hade hon inte ambitionen att förnumstigt pådyvla inringarna sin egen åsikt. Heder åt Rasper!

Vad gäller Marika Formgren har hon skrivit ett aktuellt inlägg på sin blogg där hon mycket elegant beskriver läget i landet. Läs det i Khatarsis här! Där finns mycket intressanta frågor om hur utvecklingen skall vändas. Hur skall skolan förbättras så att dagens ingenjörer kan ställa upp en division, (räknesättet,) INNAN de börjar studera? Hur skall vi kunna utveckla polisarbetet så att de kan stryka de 55 områdena som de inte vågar beträda? Genom normkritik och genuspedagogik? Genustjosanhejsan som @pippiglassbil, Sofia Johansson benämner det på sin mycket läsvärda blogg.

Ja, när kampen för fortlevnad går ut på att införa normkritiska system, då mäns våld mot kvinnor anses som det största hotet mot mänskligheten, då kommunikationer skall minimeras och rörligheten begränsas. När man tror att framtiden skall formas så att ingen skall ha längre än 15 minuter till allt. Ja då har man antingen tagit för givet att skolan har utfört sitt uppdrag som den skall, det vill säga producerat okunniga manipulerbara medborgare som inte har tillstymmelse till kritiskt tänkande. (Inte 100%-igt uppnått än men vi är på väg dit. Lyckligtvis finns det lärare som Sofia Johansson ovan med flera som sätter käppar i hjulet för eliten och som förstår att kunniga och självständiga individer är vad skolan skall leverera.)

Eller, vilket jag tror kan kombineras med det förra, så tänker man att allt ju redan finns. Allt som vi kan tänkas vilja konsumera, av nödvändighet eller av lust, finns redan. Det behövs ingen som producerar varor längre, de finns. Livsmedel finns redan i stor mängd. Titta bara i kylskåpen. Skulle de ta slut är det bara att gå till ICA och få nya!

Yupp, så är det. Allt finns! Dessutom finns allting i sådant överflöd att det bildas ett överskott. Och som tur är finns det människor, en självutnämnd elit som dagligen funderar på hur detta överskott skall fördelas. Exempelvis kultureliten med Johan Ehrenberg ETC i spetsen för Linderborg, Irving, Guillou, Myrdal, med flera som vet exakt hur det skall fördelas.

Men de har ingen aning om att överskottet måste produceras, varje dag, av människor vars samlade insats betyder oändligt mycket mer än vilken navelskådande kulturelit som helst. Och framförallt, kultureliten har ingen som helst avsikt att delta i produktionen, där avtar solidariteten tvärt!

Jamen, alla kulturmänniskor? Nä, långt ifrån! Bara de som med sitt tjocka finger hytter åt oss när vi ifrågasätter deras självpåtagna rätt att fördela!

Vi behöver producenter, förädlare, transportörer och detaljister. Vi behöver innovatörer och entreprenörer. Varje dag måste vi dra nytta av dessas kunskaper för att överleva till nästa dag!

För att kunna förse hela världens befolkning med vad de behöver måste produktionsmetoderna och transportmetoderna utvecklas. Inte avvecklas! Man måste energimaximera både produktion och transport. Det kan man inte genom politiska beslut eller politiska inskränkningar. Det är bara miljöpartister som tror det. Varor måste produceras och levereras i en kedja som kräver långt gående energieffektiv kommunikation. Produkter skall levereras till konsumenten effektivt samtidigt som konsumenten befinner sig någonstans i produktionskedjan. Nu kommer frågan. Hur skall detta kunna kombineras med en 15-minutersregel?

Vetenskapen måste tillåtas komma med lösningar. Lösningar som bygger på tillgänglig teknik och teknik som hela tiden tillåts att utvecklas och att exploateras av entreprenörer.

Med vetenskap menar jag naturvetenskap. En vetenskap som bygger sina teorier på upprepbara experiment som i sin tur bygger på den kunskap som förmedlas genom historien, från Pythagoras och Archimedes till dagens Nobelpristagare med Albert Einstein i spetsen.

Jamen filosofin då? Filosofin har sin plats, självklart. Men det var inte filosofin som skapade vägar och sen gjorde det lönsamt att uppfinna hjulet. Det går inte att med filosofins hjälp åka till månen. I alla fall inte utan kraftig hallucinär berusning. Inte heller att bygga broar, flygplan och hus.

Det krävs ingenjörer och entreprenörer som inte begränsas av politisk klåfingrighet. Och, skall erkännas, det finns entreprenörer som inte är naturvetare, det kanske till och med är så att att de flesta är filosofiskt lagda. Men det krävs naturvetare för att förse dem med attraktiva lösningar.

Entreprenören kännetecknas av att kunna ta en idé och förvandla den till ett lönsamt projekt. Genom mycket hårt arbete. Som Kamprad, eller Rausing. Eller varför inte Robert Aschberg som är kommunist för att kompisarna är det. Typisk övergödd och kapitalistisk kommunist som kan styra som han vill över proletariatet. Han kallar sig journalist men i sanningens namn, är det någon som lagt på minnet någon av hans skrifter. För min del kommer han alltid att vara den som exploaterade idén till lavemangtävlingar i TV. En idé som han torde vara ensam om i världen.

Och i allt detta kämpar man för att göra skolan genusmedveten och normkritisk. Det går ju bra om allt finns och det gör det ju! Vi behöver ingenjörer och innovatörer, entreprenörer och utvecklare. Och vad är det tänkt vi skall få? Genusmedvetna och normkritiska… vad då?

I Sverige måste vi satsa på invandring. Vi måste ha in arbetskraft till de kvalificerade jobb som utvecklingen kräver. Vi behöver ingenjörer och tekniker som vi inte har utbildning nog att producera själv. Genusvetare har vi gott om och frågan är vad de skall göra i framtiden? Okvalificerad arbetskraft har vi hur mycket som helst och producerar hela tiden i massor. Vill vi ha kvalificerad arbetskraft i en mening som förstås globalt, får vi hoppas att vi kan locka hit utbildade ingenjörer från Indien och Kina. Och kanske låg och mellanstadielärare för att vända den destruktiva trenden!

Vi började tankeexperimentet med en fråga. Vill du vara ko eller bonde? Man kan då fråga sig, vem har makten över vem av de båda och vem borde ha det? Vi skall kanske ge ett alternativ? Vill du hellre vara get?

Hur som helst så är det på lattebaren som stentavlorna finns.

Och det är vargarna som skrivit dem!

 

 

 

Hur nära ligger önskemålen den totalitära staten?

Jag är förfärligt trött på det klimat som förekommer i svensk debatt. Åsikter bryts inte mot åsikter utan det är absolut sanning som står mot absolut lögn. Omognaden hos debattörer, i alla fall vissa, är uppenbar. När argumenten tryter, om de överhuvudtaget någonsin existerat, övergår man till personangrepp och utstuderade härskartekniker.

Det är alltid en sida som skall demoniseras, förlöjligas, hatas och förkastas. Det är lite som om livet vore en fotbollsmatch. Huliganerna understryker sin kärlek till det egna laget och sitt hat mot det andra laget. Eller rättare, det andra lagets supportrar.

Vi ser agerandet genast vid det minsta ifrågasättande av de idéer som görs till sanningar lite väl lättvindigt. Det är bara känslor och tyckande som anses som dagens fakta.

Aktuella fall just nu är twitterstormarna mot Richard Herrey och liberale krönikören Ivar Arpi. Båda rakryggade i sin argumentation. Den förra råkade påstå att den teokratiskt styrda regimen i Iran var religiöst färgad och ”helt sjukt”. Se Toklandets sammanfattning här. Ivar Arpi skrev på twitter: ”Att regeringen kallar SD för ett odemokratiskt parti men vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det är bortom ironi.” Det renderade en storm av kritik med innebörd att Ivar Arpi är rasist. Detta beskrivs utmärkt av Gendertruce på hans blogg.

Voine, voine, stackars oss.

Ett annat exempel är synen på dem vi kallar för EU-migranter eller romska tiggare som det ofta är. Jag har skrivit om dem tidigare och det är en skam hur de behandlas av både sitt eget samhälle och av vissa i vårt samhälle. Men den som antyder att det ligger ett system bakom med entreprenörer och fixare som drar hem bra vinst på verksamheten, vit slavhandel, organiserat tiggeri eller vad som tänkas kan. Ja, frambäraren av en sådan antydan blir genast kallad för rasist. Varför? Jo för denne sätter en hypotes på plan, en gissning som förmodligen är fel, men ändå. Varför rycker den personifierade godheten ut och anklagar folk för rasism? För att det finns bevis för att antydan är osann? För att det finns bevis för att motsatsen föreligger? Nä, inte alls. Utan enbart för att de vill att det skall vara fel. Deras hypokratiskt ansatta självmedvetenhet vill att det skall vara så!

Dessa godhetens apostlar som kråmar sig i benevolensens strålglans när de sitter med sin latte och exponerar sin otroliga medmänsklighet till allmän beskådan.

Hycklare!

En annan företeelse man kan bli deprimerad av är när man ger barn vuxna argument att framföra i debatt som ligger utanför dagis. Jag mådde illa på 70-talet då barn i barnvagnar tilläts att protestera med plakat med krav som de vuxna ställer. ”Ropen skalla, daghem till alla!” exempelvis. Även när kraven är hur rättfärdiga som helst. Man utsätter inte sina barn för sådant som är vuxenproblematik, det bör vara förbjudet att använda barn som vapen, att skjuta fram dem i främsta stridslinjen.

Om det förra är vidrigt så skall jag berätta om något som är mycket vidrigare. När man tar barn i nedre tonåren eller yngre och får dessa att skriva debattartiklar och inlagor med klart vuxet innehåll. Ni får tro vad som helst om era barn men jag tror inte att man i den åldern varken är mogen nog att förstå hela problematiken eller att formulera sig för ett debattinlägg i svåra frågor. Barn gör som de tror de vuxna vill att de skall göra, det är ingen konst att förmå dessa ungdomar att engagera sig i det som en vårdnadshavare eller lärare önskar. (Ni kanske kommer ihåg vännen Sven Melanders fråga om vad barn egentligen vill?)

Anledningen till all denna min upprördhet kommer som vanligt, tada, från Toklandets blogg WTF som tar upp ämnet. Denna gång är det en 14-årig flicka som ger sig in i debatten. Det är ju helt okey. Men det hon debatterar är inte alla helt överens om. Hur gör man då. Jo, uppenbarligen har vårdnadshavaren haft i tanken att – om jag låter min dotter skriva vad jag tycker, så vågar ingen protestera eftersom det då bör betraktas som barnhat!-

Självklart skall barn tillåtas ha åsikter, men de skall inte behöva utsättas för risken att få vuxna motargument eftersom detta kräver ytterligare erfarenhet av att debattera. När debatten går från statisk till dynamisk så blir det inte realistiskt att tro, bortsett från de egna barnen så klart, att en 14-åring har den kunskap och erfarenhet som behövs.

Läs kommentarerna som Toklandet publicerar och se om ni hittar barnhatare bland dessa! Eller överhuvudtaget alls. Min kommentar är att den som fått flickan att skriva har betett sig vidrigt. Mot henne!

Sedan är det också upplysande att läsa hur man, med utstuderad härskarteknik, avsiktligt behandlar de som behagar visa avvikande åsikt. Man pratar om statistik, forskning och uppfattning hos gemene man. När Bashflak radar upp 8 (tror jag) exempel på vad en motdebattör efterfrågade så blir det kepsen på, neddragen över ögon och öron.

Något som också framstår är demoniseringen av dem som inte intar samma åsikt som vissa andra. Om vi frågar Anders(Vemihelvete) eller Axel Edgren (Misandry doesn’t exist) eller någon av alla de andra 25 white knights vad som skiljer Bashflak, The Chade, Toklandet och dem? Eller mig för den delen, från dem exempelvis?

Jag tar mig själv som exempel och bedömer att övriga nämnda och ytterligare alla dem som inte hyser radikalfeministiska åsikter har ungefär liknande attityder och åsikter.

Är jag då emot att kvinnor har samma villkor som män i arbetsliv och karriär. NEJ, jag är uppväxt med starka kvinnor, i det närmaste ett matriarkat. Jag har haft åtskilliga kvinnliga chefer som jag haft som förebilder och jag har, när möjlighet givits, promotat dugliga kvinnor till högre tjänster.

Accepterar jag våldtäkt? NEJ, aldrig! Inte av män mot kvinnor men faktiskt inte heller av kvinnor mot män! (Fråga mig en dag om det senare!) Jag vet att våldtäkter begås men jag vet också att i min bekantskapskrets är det inget man applåderar utan förövarna föraktas!

Mäns våld mot kvinnor. (Låt oss för ett ögonblick glömma kvinnors våld mot män!) NEJ, aldrig! Det ligger inte inte inom tänkbart räckhåll och måste bekämpas på alla sätt. Tyvärr så förekommer det ändå.

Skall vi dela på de obetalda arbetet med barn och hem, bil och trädgård? Vad fan som helst? JA, absolut! Men det vore ju jättebra om man kan komma överens om VAD som måste göras innan man bråkar om VEM som skall göra det.

Nu undrar jag vad som skiljer mig från de exempel som räknats upp ovan? Varför anser de sig så mycket bättre an vad jag är? Vad gör de som är så mycket värdefullare än det jag gör? Vad rättfärdigar dem att se ner på sådana som mig?

Jo en sak skiljer i grunden. De önskar ha ett totalitärt samhälle där människor med idéer som förfäktas av dem, styr över alla andra. Jag vill å andra sidan ha ett samhälle där i jämställdhetens namn varje individ kan göra sina egna val i en grundförutsättning att var och en är vuxen att ta sina egna beslut. Det kommer alltid att finnas individer som anser att deras makt är för liten, det gäller både kvinnor och män, och som av den anledningen vill ha rättelse ifrån politiker och regering. Men att hävda sin rätt får inte innebära att någon annans rätt begränsas.

Så ni, i Valerie Solanas värld, nyttiga idioter som på ett så patetiskt sätt lyfter ut er själv från sammanhanget och sätter er själv på åskådarplats. Ni som inte kan tänka er att saken också gäller er utan urskillningslöst pekar finger åt andra. Ni som så högt önskar en totalitär regim med makt att likrikta alla åsikter. Ni som inte kan invänta skapandet av den nya människan i form av den nya manligheten. Vad är det ni kämpar för eller åt? Det är uppenbart inte jämställdhet. Det är snarare en kamp för en position i det åsiktsbegränsade samhället. En del av er har redan skapat ett entreprenöriellt deltagande, ni lever på att förtrycka åsikter. I en förment kamp för jämställdhet deltar ni i kampen för ett totalitärt samhälle med en nyskapad människa som ni kan ha makt över. Denna kamp har förekommit förr och ni skall veta att alla dessa kamper har hittills förlorats. Men den siste dåren är inte född än, så kämpa på!

Men ni skall också veta att det är inte feminism ni slås för! Feminism är något annat som de flesta utan tvekan kan och vill ställa upp på och som syftar till ekonomisk och social jämställdhet. Dessa uttryck finns inte i er vokabulär annat än som slagord på plakat i demonstrationer för den dystopiska totalitära framtid ni så högt önskar.

Jag kommer alltid att delta i kampen emot er och stå upp för liberala världen om mänskliga rättigheter, individuella val, jämlikhet och sist men inte minst jämställdhet!

Men så har jag heller aldrig något att säga när jag kommer in på lattebaren. Och uteblivna ryggdunkningar kan jag leva med!

Marknadsföring: Rädsla som taktik!

Rubriken efter kolon har jag tagit från en UR presentation på UR play. Programmet handlar om marknadsföring, om hur man kan sälja produkter utan annan kvalitet än att den spelar på människors rädsla.

Genom att spela på rädsla, att utnyttja människors längtan eter trygghet lyckas man sälja produkter som är mer riskfyllda och mer olycksdrabbade än alternativen. Som de inom fordonsbranschen moderna SUV-arna vilka ges som ett exempel. Andra är kosmetiska ingrepp, tanniner, listerine. Det är rädslan för att bli äldre, ha dålig andedräkt, ha högt kolesterolvärde, minnesförsvagning, allt som kan väcka skräck och då framförallt för döden.

Från programmet: ”Det är en taktik som visat sig vara extremt lukrativ, säger Jonah Sachs som studerar marknadsföringens historia – och det system som reklammakare använder för att utnyttja våra rädslor. Jonah Sachs: Det var en enkel idé som alla som skrev reklamtexter kunde lära sig. Man skapar rädsla hos en publik, berättar nåt dåligt som de inte vet, men det är skrämmande – och sen visar man en magisk lösning. Historieberättande engagerar oss alla. Som i alla bra historier finns där en jungfru i nöd, en skurk och en hjälte. Jungfrun i nöd är konsumenten, som konsumerar för att övervinna skurken. Skurken kan vara alla möjliga läskiga saker och hjälten är den som erbjuder lösningen på våra problem – och räddar den nödställda jungfrun från alla faror. Moralen är, om du inte drar nytta av produkten, så lever du farligt!”

Redan de tidiga reklammakarna visste att det egentligen bara var en sak som sålde i alla lägen: Rädsla!

Alla metaforer som Jonah Sachs använder i programmet kan utan vidare sträckas ut att gälla även för politikens områden. Vi kan se samma tänk inom marknadsföringen av politiska idéer. Ju mer radikala idéer desto mer skräckinjagande fiende som ”köparna” måste räddas ifrån. Ju mer skräck som kan inplanteras desto mer totalitär är den politiska inriktningen. Se på fiender som antirevolutionärer och kapitalister inom kommunismen, eller judar inom nazismen.

Det mest förundransvärda är att människor är beredda att underkasta sig totalitarismens ok frivilligt, till och med ber om den, bara om fienden utmålas som tillräckligt diaboliskt! (Ni vet vad judarna gjorde med spädbarn väl?)

Frivilligt eftersom de som drabbas ju är förtjänta av repressionen. Utan en tanke på repression faktiskt drabbar alla i slutändan.

Om man läst på i sin marknadsföringskurs ordentligt så förstår man att hotet skall helst vara opersonligt och så abstrakt som möjligt, exempelvis patriarkatet, manligheten, klimathotet, våldtäktskulturen. Abstrakt i den meningen att eländet som skapas är konkret men orsaken, den som skall bekämpas skall vara abstrakt.

Produkten som marknadsförs som den hjältemodiga räddaren skall vara konkret, tanniner, SUVs, Listerine, Botox, Zantac eller personifierade som i Gudrun Schyman eller Åsa Romson.

Ytterligare en förutsättning är att de utsedda konsumenterna måste var okunniga. Helst unga och okunniga, vilket i Sverige ju egentligen är ett drömläge för vem som helst som önskar sälja en produkt med skrämsel som metod.

En effekt är att Åsa Romson i sitt Almedalstal inte ansåg att miljötaktiken var tillräckligt skrämmande utan kryddade helt hysteriskt med en annan skrämseltaktik. Rädslan för den vite heterosexuelle mannen! Hon ville sno den aspekten från Schyman och i viss mån från Maria Arnholm. Vad hon inte förstod vid det tillfället var att antalet väljare med den ungdomen och den okunnigheten inte var tillräcklig för dem alla.

De riksdagspartier som vurmade för radikalfeminism och den skrämseltaktik den medför gjorde inga större framsteg på det. Tvärtom verkar det, åtminstone för V, MP och Fp. De sistnämnda verkar inte förstå eftersom det ryktas om Arnholm som efterträdare till Björklund.

Har ni en önskan att förkovra er i ämnet så finns avsnittet här på URplay.

När argumenten tryter!

Jag brukar ta morgonen till att läsa Toklandets blogg. Framförallt för att den lockar till skratt men också för att den frambringar förfäran. Förfäran för de logiska vurpor som stollarna vars brallor Toklandet drar ned tillhandahåller. Oftast mycket dråpligt men alltför ofta visar de att logiska argument är inget värda. Ett resultat av dagens utbildningsflopp eller åtminstone en förklaring. Kunskaper betyder ju ingenting eftersom alla kreerar sin egen och Einsteins relativitetsteori blir bara är en åsikt bland flera!

En av de artiklar Toklandet refererar till finns här. Läs den och försök lista ut vad som är fel i argumentationen. Det som blir intressant är den uppsjö av kommentarer som artikeln genererat och som bör betraktas som komik om inte ämnet varit så allvarligt.

En återkommande kommentator med en outsinlig bank av obegripliga argument är nedanstående filur. Hans kommentarer kan ses på flera bloggar och artikelsidor och han kännetecknas av ett chevalereskt försvar av radikalfeminismen. (Får mig därmed att tänka på männen som Andrea Edwards* inte kan tänka sig ligga med!)

Läs hans kommentar och betänk att detta nog ligger vid den intellektuella uttömningens översta gräns.

axeledgrennyheter24

Jag har ju förfäktat åsikten att radikalfeministernas strategi är att så skräck i det uppväxande kvinnosläktet och därmed förskaffa sig trogna proselyter som inte kan känna trygghet på annat sätt än att ingå i de rätta radikalfeministiska fållorna. För att söka beskydd av exempelvis Gudrun Schyman et consortes. Makt över populasen, inget nytt under solen alltså. Skapa en skräckinjagande fiende och erbjud beskydd. Hur lätt som heslt. Fråga världens nuvarande och dåvarande diktatorer!

Det är moroten, piskan består i att om du ändå sällar dig till ifrågasättarnas skara, då skall du veta att du kommer att jagas och behandlas liksom de förhatliga fienderna som skapats! Fascistbokens första kapitel om totalitär makt. Repression.

Om än inte så utförligt men någonting ditåt, är innehållet i artikeln som utsätts för kommentatorsbombardemanget.

Tillbaka till Axel Edgrens argumentation.

Med raljansen hos en chimpans betecknar han egna påhittade argument som ”Snubbspråket”

Det Snubbspråket säger är alltså att om man inte pratar om att romer attackeras och avhumaniseras så slutar romer att vara offer…..(se ovan)

Han har ett exempel till, lika förvirrande.

Jämförelsen haltar, eftersom det som kritiseras i de olika fallen inte är likadana storheter. Romernas utsatthet ÄR verklig, den SKALL uppmärksammas och den SKALL bekämpas! Men, ett stort MEN, den förälder eller auktoritet inom romsamhället som uppfostrar barn och ungdomar med skrämselpropaganda om hur de inte har en chans, att de alltid kommer att vara förtryckta, gör den en insats till det positiva? Hur då i så fall?

Jo, denna skrämselprofet kommer att stärka sin ställning. Enbart! Ett för denne önskat status quo kan bibehållas. Leve makten!

Likadant gäller för oss som ifrågasätter skrämseltaktiken i radikalfeminismen. Övergrepp, våld och våldtäktsbeteende SKALL diskuteras, SKALL bekämpas! Men inte genom att skuldbelägga en hel grupp. Ett skuldbeläggande som inte vore möjligt för vilken annan grupp som helst men går bra för gruppen män. Och kampen skall INTE gå ut på att döttrar och systrar förmås att redan från början känna skräck och hat mot män. (Här förstår jag inte hur undantagen skall skapas, men med tanke på Göran Lindberg** har säkert Axel Edgren ett bra förslag.)

Trygghet skall skapas i samhället, men absolut inte genom tilltro till fanatiska ledare med profetstatus.

Och a propos, jag har full förståelse för Andrea Edwards* tvekan.

* Andrea Edwards, skådespelaren som satte upp Valerie Solanas SCUM-manifestet på TUR-teatern i Kärrtorp, Stockholm och som uttalade sig så här om de män som satt kvar för att diskutera feminism efter premiären. – De är gulliga men de är ju inte sådana man ligger med!-

**Göran Lindberg, polischefen som stred för feminismen, utnämndes till årets feminist och sedan dömdes till 6 års fängelse för sexuella övergrepp och sexuellt våld.

 

Av välvilja eller enbart i eget intresse?

Jag läser bloggaren Toklandet ofta eftersom han på ett humoristiskt sätt lyckas åskådliggöra stolligheterna som sker i den feministiska och i den genusvetenskapliga världen. Oftast är det citat ur konversationer eller på webben som påvisar galenskapen i samhället.

Just nu är det ett inlägg som i sin tur behandlar en artikel i Dagens Juridik. Min kommentar till artikeln är att om hon ämnar göra karriär som ombud för någon så bör hon nog ändra inställning helt innan dess. Vem vill ha en dedikerad loser till ombud?

Men egentligen var det en kommentar som intresserade mig mest. En länk till Länstyrelsen i Örebro och deras inbjudan till en konferensserie om Maskulinitet i Förändring – Maskulinitet och Makt, Om ni ser vem som deltar i panel och som moderator så är det uppfinnaren av den svenska patriarkala könsmaktsordningen Yvonne Hirdman och den opportunistiske entreprenören Thomas Wetterberg. Den senare är ordförande i Män för Jämställdhet som distribuerar kurser för jämställdhet och genuspedagogik, förment för att befria mannen från förtryckarrollen och få dem att ta ett steg tillbaka.

Ungefär lika altruistiskt som när Bert Karlsson öppnar flyktingförläggningar. Skillnaden är att Bert Karlsson låtsas inte vara någonting.

Denna ordning av feministiska entreprenörer har blivit en jätteindustri. Det är bra att man kan öka sysselsättningen men i detta fallet är de pengar som rusar runt i systemet enbart skattepengar. Tagna från allt annat som behöver finansiering. Har vi råd med det? Ja, tydligen.

Bedrövligt är att denna feministiska dogmatism påverkar unga kvinnor utan egen erfarenhet att bete sig som den juriststuderande i Toklandets beskrivning ovan eller att skräckslaget inte våga gå utanför dörren på grund av risken för våldtäkt.

Men det som bedrövar mig mest är de manliga feminister som i någon form av kanniballiknande agerande fördömer andra mäns maskulinitet, och påpekar att män bör ta ett steg tillbaka. Rättfärdiga och pretentiösa ställer de sig själva utanför och betraktar manligheten utifrån. Gör man inte så som de gör eller om man inte svansar med så tillhör man automatiskt det förtryckande patriarkatet i en könsmaktsordning som är den ideologiska grunden för allt stolleri. Detta gäller alltså även de män, alltså 98% av alla män som tar avstånd från våld och våldtäktsmän och som delar vardagen med dem de älskar.

Principen är alltså för den ideologiskt inbitne feministen att dessa 98% inte finns. Manligheten består menar de i två grupper. Den första är den grupp som ”ställer upp” på kvinnors villkor, alltså de uttryckligen feministiska dogmatikerna i motsats till den andra gruppen som motarbetar jämställdhet och allt vad kvinnligt är. Den misogyna gruppen! Ja, ni känner igen er.

Denna dogm är så viktig att man dessutom lyckats tillskansa sig skattemedel för att försvara den, eller rättare sagt för att bekämpa dem som kritiserar den eller rent av opponerar sig emot den.

Även detta ur Toklandets rika arkiv av intressant feminism:

Strategi mot motstånd

Detta är alltså skattefinansierad propagandaliknande totalitär fascistoid åsiktsbekämpning och gäller det omändringsarbete som skall utföras i Sveriges räddningstjänster så att fullständig jämlikhet kommer att gå före begrepp såsom värna liv och lem. Det skrämmande är att just detta som vi trodde hörde Räddningstjänsten till, det som vår trygghet vilar på, skyddet av våra hem och våra liv, helt strukits ur policyn!

Bra Sverige, kämpa!

Skräm skiten ur dem! Moderna myter i uppfostran!

Ni är väl alla bekanta med de väsen som historiskt har varit behjälpliga i praktisk barnuppfostran? Som Näcken i sjön, tandtrollet och många, många andra. Dessa väsen, tomtar och vättar har tjänat syftet att förstärka tabun men också haft syftet att lära barn att undvika saker. Att helt enkelt skrämma dem till avhållsamhet eller för att få folk att undvika beträdelse av ”farliga” områden. Bildligt såväl som bokstavligt, i alla generationer och i alla länder.

Den moderna människan, även om det är ett barn, går inte att lura med sådant övernaturligt snack längre. Även små barn kan googla fram sanningen.

Men, människan är påhittig och har ett substitutförfarande som är genialt. Det gäller ju att skrämmas, helst till hysteriskt skräckslagen nivå för att få barnen eller vem som helst egentligen som inte har tillräcklig kunskap att bajsa på sig av skräck. Få dem att inordna sig under den trygga miljö som skrämselpropagandisten säger sig utgöra!

Så här låter det i argumentationen av journalister och politiker på sociala medier när de vill påkalla uppmärksamhet:

”Vad säger jag till min [dotter, 5-åring, tonåring] när de frågar,

– SD säger att jag inte får vara här?

– Varför kan inte jag gå ut på natten utan att bli våldtagen?

– Måste jag vara förtryckt?”

Som exempel. Jag förstår av inlägg på sociala medier att många inte klarar av att besvara denna ängslan. Jag ser hur man med tvivelaktiga argument avstår att lugna den frågande, att dämpa ängslan. Man vill uppenbarligen bibehålla skräcken hos de ängsliga.

Varför då? Vad ämnar man uppnå?

Varför i hela friden kan man inte sätta sig ned och diskutera, fråga varifrån de hört detta eller varför de tror så? Vad gör att föräldrar vill, med sin tystnad, behålla skräcken hos den ängslige? Är det bara ett retoriskt knep för billiga poäng i sociala media eller vill de verkligen så skräck? Liksom forna tiders berättelse om Näcken?

Vill man att barnen skall vara trygga? Vill man, som jag tror, att tryggheten skall ligga i mamma, pappa, eller partiledaren för att visa sin exklusiva rätt till dominans? Är det dominansen som är det väsentliga? Psykologer och beteendevetare hitåt!

Många frågetecken blev det där, kanske någon kan förklara? (ett ? till.)

 

 

Vilken grupp tillhör du? – Om identitetspolitik.

Jag läser på tidningarnas debatt och ledarsidor att Sverige borde öppna gränsen för HBTQ-personer från Ryssland. Tanken är helt förståelig eftersom denna grupp människor förföljs av myndigheterna och mobbas i det ryska samhället för sin sexuella läggnings skull. Eller endast för avvikande genus. Det är hemskt av det ryska samhället som skall vara ett sekulärt och modernt samhälle. Förföljelse av gruppen förväntar vi ju oss enbart skall drivas av totalitära regimer i religiöst dogmatiska länder.

Man kan konstatera att de kristna lärde vill satsa på omvändelse och bön för dem som inte ingår i den heterosexuella gruppen alltmedan de lärde imamerna, många i alla fall och kanske de flesta, inom islam inte har de problemen. De ger hellre ett väldigt kallsinnigt uttryck för att avvikande sexualitet eller genustillhörighet inte existerar inom den muslimska tron och därför inte är något att ta hänsyn till.

De feministiska teoretikerna ligger därför närmare de kristna prelaterna i sina uttryck för tolerans eftersom de förra propagerar för att man kan lära sig bli homosexuell i paritet med de senares försök att visa folk hur man reverserar denna sexualitet. (”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” av Mian Lodalen och Matilda Tudor,)

Detta var inte alls vad mitt inlägg skulle handla om men eftersom jag växlat in på detta spår så fortsätter jag innan jag kommit på rätt igen.

De båda nämnda författarna förfasas nämligen över att heteronormativiteten är det som samhället uppmuntrar. Det är det normala! Ja tänka sig, det är normen för att så gör de flesta om än inte riktigt alla. (Cosi fan tutte!) Hade primaten människan haft en annan ordning för reproduktion så hade kanske denna i så fall varit norm. Våra gener, i sin iver att kopiera sig själva, utnyttjar den väg som visat sig vara mest framgångsrik för arten.  Det är förmodligen inte att beslut som tagits vid lägerelden av de gamle i stammen, patriarkerna, utan ett självständigt val av generna. Eftersom andra vägar testats samtidigt, men inte varit lika framgångsrika, så har den heterosexuella fortplantningen framgångsrikt blivit människor bland andra primater, däggdjur och ryggradsdjur och mollusker. Bland de andra vägarna har framgången lett till amöbor och virus till exempel. På något sätt skall vi vara tacksamma för denna utveckling det som blivit avskyvärd norm.

Om man vill ha ett ifrågasättande av den norm som hittills fått människan att befolka jorden, då måste man sjösätta en ny norm för reproduktion. Är det så man tänkt när man yrkar på fri inseminering. Här kan man ta vara på Solanas idé samtidigt som släktet lever vidare utan den komplikation som män utgör. Plötsligt förstår jag ivern hos vissa män att vara mer feministiska än kvinnorna!

För dem som inte uppfattade ironin ovan finns möjlighet att läsa om det tills ironin går in!

Men, det finns fortfarande homosexualitet kvar i våra gener. För det är väl genetiskt och inte en social konstruktion? Det senare leder ju ofelbart till slutsatsen att bedjande kristna präster och islamska imamer har rätt!

Är det genetiskt, så finns det en mening med det som inte har med reproduktion att göra. Men, man kan, utan ironi, undra vilken?

Tillbaka till öppna gränser för HBTQ-personer som flyr repressionen i Ryssland. Absolut, öppna gränserna det vore en god gärning som jag stöder.

Men nu kommer det som jag egentligen tänkte skriva om. Inom gruppen HBTQ-personer, är alla lika där? Finns där inga kvinnomisshandlare, lurendrejare, pedofiler, mördare, rasister eller annat tråkigt. Finns där inte några som tillhör den mest avskydda gruppen av alla, vita medelålders män? Vad garanterar att det vid helt vidöppna gränser inte kommer in några som vi får problem med. Inget naturligtvis, men så länge det inte är slackarna på Södermalm som får det i rabatten så är det ju ingen fara. Höjda skatter och andras arbete löser situationen. (Södermalm utgör här ett talesätt.)

Garantin heter så klart identitetspolitik. Gruppidentiteten är så mycket viktigare än din individuella karaktär och prestation så det spelar ingen som helst roll hur du bär dig åt. Någon avgör (på Södermalm?) om din grupp är underordnad eller överordnad sedan blir överseendet med mord, pedofili, hustrumisshandel, stening etcetera av helt underordnad betydelse.

På så sätt kan HBTQ-personer enbart vara goda och i allt förlåtna.

På samma sätt är de som flyr från vedervärdigheter i krigszoner alla goda skyddsvärda människor. Skulle det slinka in någon jihadist av rehabiliteringsskäl eller av rekryteringsskäl så lovar vi att blunda för det. Inte ens tanken att flyktingar från en krigszon kan komma från samtliga stridande fraktioner kommer någonsin att tänkas. Att människor som flyr från terror och tortyr kan tänkas konfronteras av just förövarna i det land de flytt till kan aldrig bli en tanke inne på lattefiket  på Södermalm (metaforiskt återigen!) och alla som som tänker så bör noga tänka över sina privilegier. Förmodligen vita cis-män eller av patriarkatet förvända kvinnor.

Någon måste påstå det sanslösa och befängda

och

någon stackars enfaldig stackare vara villig att tro på det för att det skall funka!

Det är gycklarnas marknad och de som borde inse det, jamsar bara med!

Post Navigation