snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the category “jämställdhet”

När argumenten tryter!

Jag brukar ta morgonen till att läsa Toklandets blogg. Framförallt för att den lockar till skratt men också för att den frambringar förfäran. Förfäran för de logiska vurpor som stollarna vars brallor Toklandet drar ned tillhandahåller. Oftast mycket dråpligt men alltför ofta visar de att logiska argument är inget värda. Ett resultat av dagens utbildningsflopp eller åtminstone en förklaring. Kunskaper betyder ju ingenting eftersom alla kreerar sin egen och Einsteins relativitetsteori blir bara är en åsikt bland flera!

En av de artiklar Toklandet refererar till finns här. Läs den och försök lista ut vad som är fel i argumentationen. Det som blir intressant är den uppsjö av kommentarer som artikeln genererat och som bör betraktas som komik om inte ämnet varit så allvarligt.

En återkommande kommentator med en outsinlig bank av obegripliga argument är nedanstående filur. Hans kommentarer kan ses på flera bloggar och artikelsidor och han kännetecknas av ett chevalereskt försvar av radikalfeminismen. (Får mig därmed att tänka på männen som Andrea Edwards* inte kan tänka sig ligga med!)

Läs hans kommentar och betänk att detta nog ligger vid den intellektuella uttömningens översta gräns.

axeledgrennyheter24

Jag har ju förfäktat åsikten att radikalfeministernas strategi är att så skräck i det uppväxande kvinnosläktet och därmed förskaffa sig trogna proselyter som inte kan känna trygghet på annat sätt än att ingå i de rätta radikalfeministiska fållorna. För att söka beskydd av exempelvis Gudrun Schyman et consortes. Makt över populasen, inget nytt under solen alltså. Skapa en skräckinjagande fiende och erbjud beskydd. Hur lätt som heslt. Fråga världens nuvarande och dåvarande diktatorer!

Det är moroten, piskan består i att om du ändå sällar dig till ifrågasättarnas skara, då skall du veta att du kommer att jagas och behandlas liksom de förhatliga fienderna som skapats! Fascistbokens första kapitel om totalitär makt. Repression.

Om än inte så utförligt men någonting ditåt, är innehållet i artikeln som utsätts för kommentatorsbombardemanget.

Tillbaka till Axel Edgrens argumentation.

Med raljansen hos en chimpans betecknar han egna påhittade argument som ”Snubbspråket”

Det Snubbspråket säger är alltså att om man inte pratar om att romer attackeras och avhumaniseras så slutar romer att vara offer…..(se ovan)

Han har ett exempel till, lika förvirrande.

Jämförelsen haltar, eftersom det som kritiseras i de olika fallen inte är likadana storheter. Romernas utsatthet ÄR verklig, den SKALL uppmärksammas och den SKALL bekämpas! Men, ett stort MEN, den förälder eller auktoritet inom romsamhället som uppfostrar barn och ungdomar med skrämselpropaganda om hur de inte har en chans, att de alltid kommer att vara förtryckta, gör den en insats till det positiva? Hur då i så fall?

Jo, denna skrämselprofet kommer att stärka sin ställning. Enbart! Ett för denne önskat status quo kan bibehållas. Leve makten!

Likadant gäller för oss som ifrågasätter skrämseltaktiken i radikalfeminismen. Övergrepp, våld och våldtäktsbeteende SKALL diskuteras, SKALL bekämpas! Men inte genom att skuldbelägga en hel grupp. Ett skuldbeläggande som inte vore möjligt för vilken annan grupp som helst men går bra för gruppen män. Och kampen skall INTE gå ut på att döttrar och systrar förmås att redan från början känna skräck och hat mot män. (Här förstår jag inte hur undantagen skall skapas, men med tanke på Göran Lindberg** har säkert Axel Edgren ett bra förslag.)

Trygghet skall skapas i samhället, men absolut inte genom tilltro till fanatiska ledare med profetstatus.

Och a propos, jag har full förståelse för Andrea Edwards* tvekan.

* Andrea Edwards, skådespelaren som satte upp Valerie Solanas SCUM-manifestet på TUR-teatern i Kärrtorp, Stockholm och som uttalade sig så här om de män som satt kvar för att diskutera feminism efter premiären. – De är gulliga men de är ju inte sådana man ligger med!-

**Göran Lindberg, polischefen som stred för feminismen, utnämndes till årets feminist och sedan dömdes till 6 års fängelse för sexuella övergrepp och sexuellt våld.

 

Annonser

Av välvilja eller enbart i eget intresse?

Jag läser bloggaren Toklandet ofta eftersom han på ett humoristiskt sätt lyckas åskådliggöra stolligheterna som sker i den feministiska och i den genusvetenskapliga världen. Oftast är det citat ur konversationer eller på webben som påvisar galenskapen i samhället.

Just nu är det ett inlägg som i sin tur behandlar en artikel i Dagens Juridik. Min kommentar till artikeln är att om hon ämnar göra karriär som ombud för någon så bör hon nog ändra inställning helt innan dess. Vem vill ha en dedikerad loser till ombud?

Men egentligen var det en kommentar som intresserade mig mest. En länk till Länstyrelsen i Örebro och deras inbjudan till en konferensserie om Maskulinitet i Förändring – Maskulinitet och Makt, Om ni ser vem som deltar i panel och som moderator så är det uppfinnaren av den svenska patriarkala könsmaktsordningen Yvonne Hirdman och den opportunistiske entreprenören Thomas Wetterberg. Den senare är ordförande i Män för Jämställdhet som distribuerar kurser för jämställdhet och genuspedagogik, förment för att befria mannen från förtryckarrollen och få dem att ta ett steg tillbaka.

Ungefär lika altruistiskt som när Bert Karlsson öppnar flyktingförläggningar. Skillnaden är att Bert Karlsson låtsas inte vara någonting.

Denna ordning av feministiska entreprenörer har blivit en jätteindustri. Det är bra att man kan öka sysselsättningen men i detta fallet är de pengar som rusar runt i systemet enbart skattepengar. Tagna från allt annat som behöver finansiering. Har vi råd med det? Ja, tydligen.

Bedrövligt är att denna feministiska dogmatism påverkar unga kvinnor utan egen erfarenhet att bete sig som den juriststuderande i Toklandets beskrivning ovan eller att skräckslaget inte våga gå utanför dörren på grund av risken för våldtäkt.

Men det som bedrövar mig mest är de manliga feminister som i någon form av kanniballiknande agerande fördömer andra mäns maskulinitet, och påpekar att män bör ta ett steg tillbaka. Rättfärdiga och pretentiösa ställer de sig själva utanför och betraktar manligheten utifrån. Gör man inte så som de gör eller om man inte svansar med så tillhör man automatiskt det förtryckande patriarkatet i en könsmaktsordning som är den ideologiska grunden för allt stolleri. Detta gäller alltså även de män, alltså 98% av alla män som tar avstånd från våld och våldtäktsmän och som delar vardagen med dem de älskar.

Principen är alltså för den ideologiskt inbitne feministen att dessa 98% inte finns. Manligheten består menar de i två grupper. Den första är den grupp som ”ställer upp” på kvinnors villkor, alltså de uttryckligen feministiska dogmatikerna i motsats till den andra gruppen som motarbetar jämställdhet och allt vad kvinnligt är. Den misogyna gruppen! Ja, ni känner igen er.

Denna dogm är så viktig att man dessutom lyckats tillskansa sig skattemedel för att försvara den, eller rättare sagt för att bekämpa dem som kritiserar den eller rent av opponerar sig emot den.

Även detta ur Toklandets rika arkiv av intressant feminism:

Strategi mot motstånd

Detta är alltså skattefinansierad propagandaliknande totalitär fascistoid åsiktsbekämpning och gäller det omändringsarbete som skall utföras i Sveriges räddningstjänster så att fullständig jämlikhet kommer att gå före begrepp såsom värna liv och lem. Det skrämmande är att just detta som vi trodde hörde Räddningstjänsten till, det som vår trygghet vilar på, skyddet av våra hem och våra liv, helt strukits ur policyn!

Bra Sverige, kämpa!

Konsekvensen är inte alltid så uppenbar!

Sitter just nu och lyssnar på SR/P1kultur som leds idag av Mona Masri, ni vet hon som kan skriva debattartiklar och göra tv-inslag som delvis är helt fabulerade. Hennes trovärdighet vid rapportering närmar sig noll vilket gör henne till en ytterst lämpad programledare för ett kulturprogram. Enligt postmodern systematik bevisas teser medelst citat ur romaner och spelfilmer men som Marcus Priftis menar, på kultursidorna skapar vi vår egen sanning! Se inlägg om det här.

En annan skribent med fabulering som metod är Golnaz Hashemzadeh som skrev om rasismen på Bodens Räddningsstation. Det måste vara kämpigt för dessa journalister att behöva bli ifrågasätta, även om de inte verkar bry sig alls. Det sköljs väl av som vatten på en gås så fort de går in på Lattebaren på hörnet eller för den delen, vilket kaffebord med kompisar som helst.

Men det som Mona Masri får mig att tänka på är egentligen något helt annat. Hon och många andra kvinnor samt några män ser hur farlig gruppen män är, hur nedbrytande den är med allt sitt våld och alla våldtäkter, Män som grupp alltså, inte män individuellt. Jag ser hur man tar avstånd från män, framförallt män som har åsikter om just det. Som jag nu, till exempel. Kritik är inget annat än hat och hot.

Sedan ser jag på webben, Twitter och Face-book hur Emma Watson blivit hånad, hatad och hotad efter sitt tal i FN om jämställdhet. Jag har inte sett något själv av det men har bland jämställdister förstått ett visst medhåll för innehållet i talet. Jämställdister som betraktas som fiende nummer ett bland de riktiga feministerna. Jämställdister som räknas som motståndare till jämställdhetsarbetet, som exempelvis inom MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap. En motståndare som skall bekämpas.

Nu ser jag att man som i Mona Masris exempel intervjuar och marknadsför personer från denna grupp. Gruppen män alltså. Gruppen som står för allt jävelskap som finns i världen. Vi vet att det finns män som tar avstånd från gruppen män och som själv då inte låtsas om att de själv ingår. Exempelvis som Män för Jämställdhet som på ett förslaget och opportunistiskt sätt marknadsför sig själva på så sätt. Vi har Marcus Priftis (kulturjournalistisk hittepåare), Anders Dahl (maskulinitetsutredare), Inti Chavéz Peréz (expert på män), Göran Lindberg (polismästarn som fick 6 år för sexuellt utnyttjande och våldtäkt) med flera.

Min fråga, just i exemplet Mona Masri, hur verifierar ni att männen i programmet inte är kritiska till feminism? Varför finns det ingen rädsla inför dessa representanter för manligheten? Dessa våldets och våldtäktskulturers beskyddare, manlighetens inneboende ondska. Känner ni alla personligen tidigare eller om inte, hur görs urvalet? Finns det någon enkät att fylla i? Kan vem som helst göra testet?

Ni fattar att det är viktiga saker i detta identitetspolitiska postmodernistiska kaleidoskop av motsättningar och inkonsekvens!

Frågor som kan tänkas behöva svar: Inser du att män är förtryckande svin? Inser du att män upprätthåller en våldtäktskultur? Inser du att maskulinitet är skadligt och borde utplånas under pedagogiskt tvång? Inser du att feminismen är det självklara initiativet att fullgöra detta?

Fyra jakande svar ger direktinträde till morgonsoffor och mys i studio.

Men om du som man tar avstånd från dem som utövar våld eller begår våldtäkter eller dem som inte förstår värdet av att dela hemarbete eller barnpassning. Då tillhör du den andel män som överstiger 97% av manligheten men du räknas som subversiv och kvinnofientlig. Du har nämligen inte svarat rätt och du kan inte räkna på en plats i nån morgonsoffa. Möjligen kommer du före i kön till den kommande obligatoriska omskolningen.

Fly om du kan.

MGTOW!

Skräm skiten ur dem! Moderna myter i uppfostran!

Ni är väl alla bekanta med de väsen som historiskt har varit behjälpliga i praktisk barnuppfostran? Som Näcken i sjön, tandtrollet och många, många andra. Dessa väsen, tomtar och vättar har tjänat syftet att förstärka tabun men också haft syftet att lära barn att undvika saker. Att helt enkelt skrämma dem till avhållsamhet eller för att få folk att undvika beträdelse av ”farliga” områden. Bildligt såväl som bokstavligt, i alla generationer och i alla länder.

Den moderna människan, även om det är ett barn, går inte att lura med sådant övernaturligt snack längre. Även små barn kan googla fram sanningen.

Men, människan är påhittig och har ett substitutförfarande som är genialt. Det gäller ju att skrämmas, helst till hysteriskt skräckslagen nivå för att få barnen eller vem som helst egentligen som inte har tillräcklig kunskap att bajsa på sig av skräck. Få dem att inordna sig under den trygga miljö som skrämselpropagandisten säger sig utgöra!

Så här låter det i argumentationen av journalister och politiker på sociala medier när de vill påkalla uppmärksamhet:

”Vad säger jag till min [dotter, 5-åring, tonåring] när de frågar,

– SD säger att jag inte får vara här?

– Varför kan inte jag gå ut på natten utan att bli våldtagen?

– Måste jag vara förtryckt?”

Som exempel. Jag förstår av inlägg på sociala medier att många inte klarar av att besvara denna ängslan. Jag ser hur man med tvivelaktiga argument avstår att lugna den frågande, att dämpa ängslan. Man vill uppenbarligen bibehålla skräcken hos de ängsliga.

Varför då? Vad ämnar man uppnå?

Varför i hela friden kan man inte sätta sig ned och diskutera, fråga varifrån de hört detta eller varför de tror så? Vad gör att föräldrar vill, med sin tystnad, behålla skräcken hos den ängslige? Är det bara ett retoriskt knep för billiga poäng i sociala media eller vill de verkligen så skräck? Liksom forna tiders berättelse om Näcken?

Vill man att barnen skall vara trygga? Vill man, som jag tror, att tryggheten skall ligga i mamma, pappa, eller partiledaren för att visa sin exklusiva rätt till dominans? Är det dominansen som är det väsentliga? Psykologer och beteendevetare hitåt!

Många frågetecken blev det där, kanske någon kan förklara? (ett ? till.)

 

 

Vilken grupp tillhör du? – Om identitetspolitik.

Jag läser på tidningarnas debatt och ledarsidor att Sverige borde öppna gränsen för HBTQ-personer från Ryssland. Tanken är helt förståelig eftersom denna grupp människor förföljs av myndigheterna och mobbas i det ryska samhället för sin sexuella läggnings skull. Eller endast för avvikande genus. Det är hemskt av det ryska samhället som skall vara ett sekulärt och modernt samhälle. Förföljelse av gruppen förväntar vi ju oss enbart skall drivas av totalitära regimer i religiöst dogmatiska länder.

Man kan konstatera att de kristna lärde vill satsa på omvändelse och bön för dem som inte ingår i den heterosexuella gruppen alltmedan de lärde imamerna, många i alla fall och kanske de flesta, inom islam inte har de problemen. De ger hellre ett väldigt kallsinnigt uttryck för att avvikande sexualitet eller genustillhörighet inte existerar inom den muslimska tron och därför inte är något att ta hänsyn till.

De feministiska teoretikerna ligger därför närmare de kristna prelaterna i sina uttryck för tolerans eftersom de förra propagerar för att man kan lära sig bli homosexuell i paritet med de senares försök att visa folk hur man reverserar denna sexualitet. (”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” av Mian Lodalen och Matilda Tudor,)

Detta var inte alls vad mitt inlägg skulle handla om men eftersom jag växlat in på detta spår så fortsätter jag innan jag kommit på rätt igen.

De båda nämnda författarna förfasas nämligen över att heteronormativiteten är det som samhället uppmuntrar. Det är det normala! Ja tänka sig, det är normen för att så gör de flesta om än inte riktigt alla. (Cosi fan tutte!) Hade primaten människan haft en annan ordning för reproduktion så hade kanske denna i så fall varit norm. Våra gener, i sin iver att kopiera sig själva, utnyttjar den väg som visat sig vara mest framgångsrik för arten.  Det är förmodligen inte att beslut som tagits vid lägerelden av de gamle i stammen, patriarkerna, utan ett självständigt val av generna. Eftersom andra vägar testats samtidigt, men inte varit lika framgångsrika, så har den heterosexuella fortplantningen framgångsrikt blivit människor bland andra primater, däggdjur och ryggradsdjur och mollusker. Bland de andra vägarna har framgången lett till amöbor och virus till exempel. På något sätt skall vi vara tacksamma för denna utveckling det som blivit avskyvärd norm.

Om man vill ha ett ifrågasättande av den norm som hittills fått människan att befolka jorden, då måste man sjösätta en ny norm för reproduktion. Är det så man tänkt när man yrkar på fri inseminering. Här kan man ta vara på Solanas idé samtidigt som släktet lever vidare utan den komplikation som män utgör. Plötsligt förstår jag ivern hos vissa män att vara mer feministiska än kvinnorna!

För dem som inte uppfattade ironin ovan finns möjlighet att läsa om det tills ironin går in!

Men, det finns fortfarande homosexualitet kvar i våra gener. För det är väl genetiskt och inte en social konstruktion? Det senare leder ju ofelbart till slutsatsen att bedjande kristna präster och islamska imamer har rätt!

Är det genetiskt, så finns det en mening med det som inte har med reproduktion att göra. Men, man kan, utan ironi, undra vilken?

Tillbaka till öppna gränser för HBTQ-personer som flyr repressionen i Ryssland. Absolut, öppna gränserna det vore en god gärning som jag stöder.

Men nu kommer det som jag egentligen tänkte skriva om. Inom gruppen HBTQ-personer, är alla lika där? Finns där inga kvinnomisshandlare, lurendrejare, pedofiler, mördare, rasister eller annat tråkigt. Finns där inte några som tillhör den mest avskydda gruppen av alla, vita medelålders män? Vad garanterar att det vid helt vidöppna gränser inte kommer in några som vi får problem med. Inget naturligtvis, men så länge det inte är slackarna på Södermalm som får det i rabatten så är det ju ingen fara. Höjda skatter och andras arbete löser situationen. (Södermalm utgör här ett talesätt.)

Garantin heter så klart identitetspolitik. Gruppidentiteten är så mycket viktigare än din individuella karaktär och prestation så det spelar ingen som helst roll hur du bär dig åt. Någon avgör (på Södermalm?) om din grupp är underordnad eller överordnad sedan blir överseendet med mord, pedofili, hustrumisshandel, stening etcetera av helt underordnad betydelse.

På så sätt kan HBTQ-personer enbart vara goda och i allt förlåtna.

På samma sätt är de som flyr från vedervärdigheter i krigszoner alla goda skyddsvärda människor. Skulle det slinka in någon jihadist av rehabiliteringsskäl eller av rekryteringsskäl så lovar vi att blunda för det. Inte ens tanken att flyktingar från en krigszon kan komma från samtliga stridande fraktioner kommer någonsin att tänkas. Att människor som flyr från terror och tortyr kan tänkas konfronteras av just förövarna i det land de flytt till kan aldrig bli en tanke inne på lattefiket  på Södermalm (metaforiskt återigen!) och alla som som tänker så bör noga tänka över sina privilegier. Förmodligen vita cis-män eller av patriarkatet förvända kvinnor.

Någon måste påstå det sanslösa och befängda

och

någon stackars enfaldig stackare vara villig att tro på det för att det skall funka!

Det är gycklarnas marknad och de som borde inse det, jamsar bara med!

Vem vill bli entreprenör – någon?

Jag läser en intressant artikel i dagens Sydsvenska. Den behandlar entreprenörskap och refererar en debatt mellan ett antal framgångsrika entreprenörer och några av tidningens ekonomijournalister. Mycket bra och intressant.

Jag skall nu i all ödmjuk förnumstighet utveckla mina tankar om entreprenörskap.

Det som förbryllar i debatten är att frågan ”Varför blir man entreprenör” ställs. Det är som om det finns kurser att gå eller statliga bidrag att söka för just det, att bli entreprenör. Som om någon på hög politisk nivå sade, nu behöver vi skapa entreprenörer som kan utveckla vårt samhälle. En parallell finns i tron att man kan skapa innovatörer genom politiska beslut. Båda mycket naiva tankar.

De som drivs till att utvecklas som entreprenörer har det förmodligen synligt i sig redan i barnaåren. Det är viljan att göra något för att omsätta en tjänst till ett värde för någon som vill betala. Att bli rik är inte det drivande målet, då skulle de ha sysslat med poker istället. Nä, just att omsätta en tjänst till ett värde. Tjänsten kan vara att förmedla och sälja en produkt men kan också vara helt immateriell.

Detta driv, lär man sig inte. Finns det inte från början så kan man inte lära in det.

Lite hårdraget kan man säga att entreprenörskurserna, utbildning i entreprenörskap, har lika många entreprenörer vid avslutningen som det fanns vid starten. Förmodligen bara en. Den som höll kursen!

Jag har lyssnat till entreprenörer berätta hur de startade sitt företag, hur många misslyckande de tagit sig igenom och hur det slutligen sett ut som om de glidit på den så kallade räkmackan. Jag har jobbat nära entreprenörer, haft nära vänner som varit entreprenörer samt själv gjort försök till entreprenöriella ansatser.

Det jag vet krävs är: En insats som aldrig tar paus, ingenting får skjutas upp, ingenting får komma före, utan bara jobb, jobb, jobb! Motgångar och medgångar behandlas lika, arbetsinsatsen tilltar.

De jag kommer på nu vars berättelser finns i minnet, båda som sommarpratare, är Anders Wall och Ingvar Kamprad. Båda sprungna från enkla förhållanden. Alla blir inte lika lyckade som de, men att lyckas behöver inte betyda att man är med på Forbes lista över rika eller att man umgås med majestäter. Det räcker att man kan ge sig själv och sina nära en trygg  tillvaro. Men det innebär också att de som utgör nära familj får vara utan en när jobbet kallar. Uppoffringar och jobb, jobb, jobb. Inte alltid en självklarhet att omgivningen gillar läget lika mycket som entreprenören.

Så, konklusionen: Nej, staten och politikerna kan inte skapa entreprenörer, de finns redan. De kan däremot, med krånglig byråkrati och med besvärliga låneregler strypa de entreprenörskap som är i vardande. Avskräckande är de exempel som vi sett i den socialistiska och totalitära världen! Sovjetunionens planhushållning blev en spik i kistan för ekonomin. I Kina har man sett vad som krävs och släppt entreprenörerna lösa med resultat att ekonomin blomstrar och alla har fått det bättre.

Att vissa fått det så enormt mycket bättre än andra är en nagel i ögat på de troende socialisterna. Detta utan att reflektera en sekund på att ALLA fått det bättre. De rika skall också ha mat, kläder och bostad.

Detta utgör problemet med statens inblandning, höga skatter, brist på investingsvilligt kapital, och byråkrati i kombination med ett rättvisetänk där ingen får ha det bättre än andra. Här kan vi se den verkliga hämskon.

Därför manar jag, låt entreprenörerna tjäna pengar, låt folk bli rika, se till så att pizzabagaren eller fönsterputsaren kan expandera i verksamheten och kanske förädla och utveckla mot annat. Släpp entreprenörerna lösa! Låt dessa genier försöka med sina idéer, acceptera misslyckanden och omstarter.

Och när jag nu är inne på det, låt de som kommer hit som invandrare genast få en chans att utveckla en verksamhet utan krångel!

 

 

När argumenten tryter.

I bland och på gott humör, vill jag intala mig själv att de goda krafter som tilsammans ifrågasätter radikalfeminismens värsta idéer, att deras skara utökas. Jag råkar känna en del av dem och gruppen består av män och kvinnor, akademiker och hantverkare, bland de förra finns en del med stort antal poäng i genusvetenskap. Det finns före detta feminister som har fått nog. Det finns en övervägande del som ansluter sig till vänsteridéer, många är liberaler och inte någon gång har jag sett folk som förfäktar sverigedemokratiska idéer.

Det ingår inte i den radikalfeministiska agendan att lyssna på, än mindre ta åt sig, kritik och ifrågasättande från denna grupp. I stället agerar man med aggression eller arrogans och vill gärna ha det till att de som ifrågasätter skall betraktas som okunniga och ges epitet som rasist eller kvinnohatare. På så sätt kan man avfärda allt som inte stämmer med den egna övertygelsen.

För en tid sedan sändes i radions P1 ett program, Debatt, som handlade om jämställdhet och leddes av den, i mångas ögon, öppet ställningstagande, Alexandra Pascalidou. I debatten ingick som enda representant för någon form av feminismkritik, den mycket påläste och kunnige Erik Wedin. I sammanhanget hade regeringens utredare Svend Dahl publicerat Jämställdhetsutredningen. I debatten, på en direkt i tonläget nedsättande fråga från Ebba Witt Brattström, om han hade läst utredningen svarar Erik ja. Jag undrar vad svaret blivit om Witt Brattström fått samma fråga?

Arrogansen kan man inte ta miste på, den yttersta radikalfeminismen får inte ifrågasättas. Den inställningen är tyvärr företrädd av dem som borde ha en granskande uppgift i samhället. Hyllningskörerna är ändlösa på kultursidorna och man kan ta till vilken lögn som helst för att leda i bevis denna feminism och dess för mänskligheten benefika påverkan. Den kritik som yttras är oftast på ledarsidorna men i stort sett ALDRIG från en storstadsbaserad redaktion. I synnerhet inte från en redaktion vars medlemmar  har boställe runt Södermalm, denna av hegemoni överfylllda kulturö i Stockholm.

Ni som så patetiskt bestrider riktigheten i påståendet kan väl vara snälla och ge exempel på åtminstone en antydan om den diversifierade miljö på Södermalm och vars uttryck kan ses i media. Stadsdelens namn kan för övrigt metaforiskt användas för åsikter som existerar i något slags kollegial rundgång.

Radikalfeminismens idéer upprätthålls av en elit på genusfakulteterna vars forskning kan menas bygga på postmoderna teorier, av många också benämnd som rappakalja. Det krävs en sekteristisk inställning vars totalitärt demagogiska lära inte på något sätt får varken debatteras eller ifrågasättas. Förutom dessa, de högsta lärde, vars existens bygger på att rappakaljan inte ifrågasätts, finns det ett avantgarde som ställer upp med bloggar och Twitterkonton. När dessa förtrupper använder sig av mobbing, förakt, lögn eller bara ren misandri så försvaras de av de högste lärde med näbbar och klor. Detta försvar gäller även  när man skruvar upp skrämseltaktiken och argumenterar för vem eller vad som måste omformas i samhället. Detta passar in i den totaltära tanken som existerar i vissa fakulteter på våra lärosäten. Begåvningen och seriösiteten i den avantgardistiska miljön kan bedömmas utifrån de argument som oftast gäller vid ifrågasättandet av feminismen. Förutom att blockera bort det obehagliga på nätet så har man ”läs på”, ”skaffa dig en analys” och ”googla patriarkatet” som argument. Är det någon mer än jag som då anar att det egentligen inte finns något argument? Åtminstone inget som de här avantgardisterna kan komma på. Argumentet borde ju vara – så är det för att det vet vi, det har de högste lärde berättat för oss! Helt igenom en dogmatisk, sekteristisk trosuppfattning.

Med okunnighet (hos andra!) kan man komma långt. Men enligt postmodernistisk teori, (där okunnighet skulle var frihet från alla tankar, det vill säga ett vegetativt tillstånd) helt försvarbart.

Jag kommer snart till anledningen av detta inläggs tillkomst. Men först lite mer av lösa tankar. Jag ser det som upppenbart att feminismen försöker inordna människor i två olika kategorier, en så kallad dikotomi. De accepterade och de oacceptabla. Alla totalitära ideologier har haft detta som klar målsättning. Genom att skrämma skitarna ur aningslösa medborgare, påhitt och lögner, skall alla vilja vara i den accepterade gruppen. Skrämsel förklädd till upplysning är metoden. Aningslösa ungdomar och opportunister inom kultureliten är medlet. Och makt över alla är målet! Därför denna förfärande skräck inför varje form av hot på den ideologiska vägen. Man tänker inte vinna med övertygande argumentation utan med uteslutning ur gemenskapen.

På Umeå universitet och på Södertörns högskola finns det forskare och vetenskapsfolk vars reaktion på kritik visar att kritiken är befogad. Ur vetenskaplig synpunkt är detta förhoppningsvis en brist som uppdagas och rättas till någon gång när opportunismen inte längre belönas. Med kränktheten likt den som nyss blivit påkommen med att skita i grannens brevlåda går man till angrepp på kritikerna. I vetenskapens namn alltså med en inställning som gränsar till dårskap. Vi kan för vi vet och vi behöver inte tala om för någon hur vi vet! Men det gäller strukturer. Strukturer som inte alla kan se men som jämförelse kan man säga att Jesus är Herrens enfödde son och tror man obetingat på detta så faller allt annat på plats också. Liknelsen kan utsträckas till att båda trosinriktningarna har gett mycket god ekonomisk avkastning till en del utövare genom tiderna.

Och nu äntligen till anledningen av inlägget.

Igår läste jag en artikel av bloggaren Toklandet som gjorde mig riktigt upprörd!

Toklandet skriver med humor och använder ofta citat från Twitter eller facebook. Alltså uttalande som är genuina och gjorda av olika debattörer. Ibland lägger han in citat av sig själv. De som inte på något sätt är offentliga personer brukar han maska, det vill säga, anonymisera.

Nu har representanter för Umeå universitet citerats och en av dessa låter sin arrogans och ignorans bli övertydlig med att uttala sig om de rasistiska och antifeministiska bloggarna som skall avfärdas. Rasistiska? Hur får hon ihop detta med andra epitet, som jämställdistiska? Jo genom att göra en helt igenom oärlig och lögnaktig utsaga för att demonisera dem som ses som motståndare. Varje vettig person borde just här ställa sig frågan – hur bedriver hon forskning egentligen?

Men för människor som aldrig hör talas om Orwell, eller känner till Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot, eller för den delen vet hur fascismen och nazismen spreds via avhumanisering och skräckpropaganda. Ja för dessa är ju detta allright, bara man är på rätta sidan.

Och fåren de bräker.

Och opportunisterna spelar med.

Och jag säger, Toklandet och alla ni som kallar er jämställdistbloggare, kvinnor och män, fortsätt, sprid ert budskap! Det finns mycket kunskap och empati i detta gäng och där existerar ingen egoistisk opportunism!

Jag har läst det mesta från många av er och kan säga framfrallt:

Här existerar INGEN rasism!!!!

Till Toklandets eminenta blogg kommer man via http://toklandet.wordpress.com

 

Remember, be careful out there!

Detta inlägg har blivit till efter att ha läst Jesper Sandströms artikel i Nyheter24 för några dagar sedan.

Ni kanske kommer ihåg meningen i rubriken. Den yttrades av vaktbefälet efter genomgång och tilldelning av dagens uppgifter. Det är ur den amerikanska polisserien Hill Street Blues och var en omtänksam uppmaning. Alla är inte snälla därute även om flertalet är det.

Vad är det som gör att poliser bör vara försiktiga out there? Jo för att dessa rör sig i miljöer som är stökiga och där de inte alltid är välkomna. Mer om detta senare.

Jag var i slutet på 1960-talet i den fantastiska staden New Orleans i Louisiana USA. En bekant till mig, en kollega, fick tillfälle att besöka Vieux Carré och Preservation Hall liksom jag gjort vid flera tillfällen både före och efter. När han begav sig in till nöjeskvarteren blev han varnad att inte ha så mycket synliga sedlar på sig. Men han tyckte det var coolt att kunna ta upp en rulle dollarsedlar ur fickan, dra ett par sedlar ur rullen och betala på klubbar och barer. Sådant skapar popularitet och imponerar säkert på några. Så var nog den naiva tanken.

Han blev av med allt och nästan livet med. Han fick tillbringa lång tid på sjukhusets intensivavdelning enbart för att under en kort stund få imponera med sitt ego.

Hur dum får man vara? Nåväl, det var vi som var dumma som inte skrämde honom ordentligt så hans attityd förändrades. Men inte någonsin ansågs det vara hans fel, det han blev utsatt för, men han kanske hade kunnat ”be more careful out there” lite mera.

Inte heller fanns det någon anledning att skylla någon annan än gärningsmännen för dådet. Ingen vet vem det var, men det är inte så svårt att förstå att inga andra än de som utförde gärningen har skuld, i vart fall inte offret.

Jag kände under 1980-talet en kollega som bodde i Rio de Janeiro. På denna tid var staden extremt laglös och kriminella hade ett hårt grepp om dess invånare. Hans sätt att undvika bli rånad var att tydligt visa att han inte hade något på sig. Ingen klocka ingen plånbok, bara byxor, tröja och tofflor.

Denna typ av exempel kan jag ge er hur många som helst. Det gäller människor som värderar riskerna med att interagera med människor man inte vet något om.

Blir risken eller hoten så stora så att de med skräck lamslår en aldrig så liten andel medborgares livsrum, då dröjer det inte länge innan någon politiker börja lova hårdare tag. För röstfiske. Fast alla vet att detta inte är den rätta metoden att skapa trygghet. Troligen ökar alienationen, utanförskapet och diskrimineringen. Men vad bryr sig en politiker som vunnit sitt mandat på dessa premisser?

Metoden kan skalas upp, så att hoten målas upp som svårt skadliga för vanliga människor. Det gäller att isolera hotet, ursprunget till alla stölder, rån och våldtäkter. Bedrägerier och till och med ritualmord av spädbarn kan tas till för att rikta avskyn mot en grupp människor.

När hotet har målats upp och blir verklighet för folk, ingen har bivit utsatt ingen känner någon som blivit utsatt men alla vet hur det är. Historierna blir otaliga och detaljerade. Då träder kadrerna fram, de som har ambitionen att skapa makt åt sig själv, de med drömmen att kunna leda massorna i hysterisk blindo, de som med kraftfullhet kan lova trygghet om bara folk ansluter sig till dem. Då skall fienden pacificeras och oskadliggöras. Tryggheten skall härska. Men till priset av övervakning, åsiktsregistrering och repression.

Detta hände i Ryssland, där fienden var burgoisien, kapitalister, kulaker och antirevolutionärer. I Tyskland där hoten kom från Untermenschen, kommunister och judar. I Spanien hotades monarkin och kyrkan av kommunister och republikaner.

I dagens Sverige finns det flera aktörer som profiterar på folks rädsla. Man konstruerar hot, kreerar rädsla och framställer sig själv som lösningen och frambärare av trygghet. Tryggheten ses som anihilering av problemet. Viss retorik går ordagrant ut på just detta. Det stora retoriska greppet är att skylla allt som kan gå galet eller har gått galet på just problemgruppen. Som på judarna i 1930-talets Tyskland ungefär.

Om man har en klart avskiljbar grupp som invandrare eller muslimer exempelvis, så kan man lägga all skuld för andras tillkortakommande på dessa. Varför fungerar inte äldreomsorgen? Jo, för att…. Och så vidare.

Man kan även hitta på egna svårt definierbara grupper som rasister, fascister eller kapitalister. Det går inte att särskilja dessa individer från andra individer genom etnicitet, kön eller religion, vilket är suveränt. Epiteten kan användas helt fritt mot någon man inte gillar. Konstigt nog passar alla epitet in på vita, europeiska män som alla dessutom anses vara kränkta, detta helt obefogat förstås.

Jimmie Åkesson står därför som garant för tryggheten åt dem som anser hotet kommer från muslimer och invandring. Jonas Sjöstedt är en annan trygghetsgarant.

Den mest övertygande trygghetsgaranten är den lysande politikern, demagogen och magikern Gudrun Schyman. Det hot som hon målar upp är helt outstanding och kan inte jämföras med någon av de andras rop på vargen. Hon lyckas att dela upp befolkningen i två halvor vars intressen är påhittat helt motstridiga. Retoriken går ut på att allt ont som händer har ursprung i strukturer i maskulinitet, manlighet eller patriarkat. Till och med kvinnor som utövar våld eller kriminalitet är resultat av sådana strukturer och utan egen skuld. Och detta får hon folk att tro!

Jag har i tidigare inlägg berört den hänsynslösa skrämseltaktiken som skall få den kvinnliga delen av populasen att vilja ha sin egen Führer som de blint ger sin lojalitet.

Vem är mest av allt. Ja, Schymans lilla svans består av åtminstone tre delar. (Fem beskrivs här.) En del består av en postmodernistisk elit delvis inom akademin och vars hela tillvaro är beroende av att hypotesen om de patriarkala strukturerna är sann. Detta kan märkas på de sanslösa utfall som vi kan se mot kritiker av den sanna tron från representanter för exempelvis Södertörns Högskola. Ylva Habel är en som vet exakt hur man diskuterar med folk som inte delar hennes åsikter, från Toklandet. En annan grupp är de mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som brinner för denna kampen, att få underordna männen i någon form av hämndaktion för inbillade övergrepp.  Att det finns manliga övergrepp riktade mot kvinnor finns det ingen som förnekar men tolkningen om vad som är övergrepp blir ibland absurd.

En tredje grupp är den sanslöst ryggradslösa grupp män som helt ogenerat profiterar på skräcken och säljer media och undervisningsmaterial i kampen. De har dessutom den obehagliga och helt verklighetsfrånvända attityden att ta sig friheten att tillrättavisa och skuldbelägga alla andra män för något som dessa självklart tar avstånd ifrån utan att vara opportunistiska feminister.

Sedan finns det de som kallar sig feminister för att de anser att jämställdhet är viktigt och förväxlar feminism med jämställdhet. Men dessa idealister återfinns knappast i F! för där har man helt andra ambitioner!

Läs också här och här.

Jussi Lundell skriver skarpt i ämnet.

Läs även Ninnis välskrivna och underbara inlägg om feminism!

 

Lite politik så här på eftermiddan.

Triangulering, ordets magiska kraft, sno en idé lansera den som din och du får motståndarens följare att lämna för att följa dig. Lyckosamma stölder kan tyckas.

I politiken resulterar oskicket i en röra av åsikter som inte skiljer sig åt nämnvärt. Alla är arbetarpartier, alla värnar skolan och omsorgen och alla är feminister. Det finns en liten detalj som skiljer åsikterna åt och som vi som valkår kan märka av ibland. Det är en marginell skillnad på de som anser att skatterna skall höjas för att lösa alla problem och de som tycker att skatter aldrig löser några problem. Skillnaden är inte större än att vi har bland världens högsta skatter hur som helst.

Men ingen skulle tänka sig att från höger ropa på förstatligande eller höjda kapitalskatter eller något annat populistiskt för att sno röster från vänstern. Eller för den delen ropa på och få igång en debatt om invandring för att sno röster från sverigedemokraterna heller.

Nä, men då det gäller att sätta åt manligheten eller maskuliniteten vare sig det gäller påhittade strukturer och kulturer eller vad gäller småpojkars problem i skolan med att de får skylla sig själv alternativt bli som flickor. Ja då springer politikerna benen av sig för att bli värst, uttala sig mest nedsättande och föreslå åtgärder mot 98% av manligheten för att få bukt med 2% med avarter. (I denna tanke stannar jag upp med en reflektion, kan det finnas 2% kvinnor som utgör hot eller fara för andra? Ja visst finns det sådana till uppskattningsvis 2%. Skillnaden är att dessas tillkortakommanden till allra största delen, cirka 100%, kan skyllas på patriarkala strukturer.)

Jisses vad man kan prestera i indignation och med övertygelse visa att man vill längst, vill vara den som driver repressionen till det yttersta och inte tänker ge sig förrän alla platser är tagna av kvinnor. En beta åt alla män. Och inte kommer man undan för att man är hemlös och ligger i rännstenen. Priviligierna får man vara snäll att hålla reda på ändå! De enda som kommer undan är det jämförelsevis stora antalet män som tar livet av sig. De har sig själva att skylla, i alla fall kan man med trygghet skylla på patriarkala strukturer eftersom det alltid är rätt.

Överlägsna i sin strategi att triangulera och verkligen visa sig värre är Birgitta Olsson och Maria Arnholm i folkpartiet. Deras snack om patriarkat, pojkars antipluggkultur, strukturell sexism, löneskillnader* mellan könen, ensidigt om mäns våld mot kvinnor är allt snott från radikalfeminister som i Feministiskt Initiativ. Det finns ingen verklighetsanknytning som man kan hänvisa till utan den radikala inställningen får väl skyllas på ett ointresse för vanligt folks vilja och önskningar. Man avser sno väljare från (F!) genom att utveckla samma dogmatiska politiska uttryck som dem. Inte genom att argumentera mot dem och visa att de har fel utan genom att göra samma sak som dem fast värre! Jag tror inte folkpartiet kallar sig för ett liberalt parti längre, de skulle skämmas om de så gjorde.

Denna mentala kollaps fortgår och man kan tänka sig om man skulle vidta samma strategiska åtgärder vid alla strider om röster? Skulle då Vänsterpartiets idéer kopieras och förvärras för att kallas liberala i avsikt att ta röster direkt från dem? Nä man lägger fram en egen vision som bygger på de principer som väljarna förväntar sig av till exempel ett liberalt parti. Självklart tycker nog de flesta. Men varför i hela friden håller man på som Olsson och Arnholm i (Fp)?

Var kan man finna de politiker som rakryggat tar en diskussion med (F!)? Om de faktiska omständigheterna som driver misandrin till ständigt nya höjder? Om strukturer, om mansfrågor ur ett mansperspektiv utan att för den skull glömma driva de viktiga kvinnofrågor som det i grunden handlar om. Politiker som kan visa en vision om ett jämställt samhälle utan sexistiskt förtryck, där genus är av underordnad betydelse och varje människa får leva efter egna val och önskningar utan restriktioner och där av vissa uppfattade skevheter inte kompenseras med förtryck av någon annan av något som helst skäl. Där var och en kan få möjligheten att leva sitt liv utan att kräva att samhället skall fixa allt.

Vem tar diskussionen?

*De flesta vet att det är intjäningen som skiljer och inte lönen. Intjäningen beror till stor del på egna val. Men inte Olsson och inte Arnholm.

Senap i stjärten som mål?

Nu är första etappen av supervalåret överstånden med resultat att två av de parlamentariska ytterpartierna snodde åt sig mandat i EU-parlamentet. Man röstade så minsann och då blev det så.

Det ena, det på den så kallade högerkanten, är ett resultat av ett folkligt missnöje som odlas med principer i ett vi och dom-tänk.

Det andra, som snappade åt sig ett av Sveriges 20 mandat, är ett parti som drivs av kärlek, empati, jämställdhet och antirasism. Säger de själva, epitet som man givit sig själv och som med förkärlek upprepas av vår public service, radio och TV. Men dikotomin vi och dom är uppenbar. Skiljelinjen är skarp.

Ingen tog sig mödan att ställa frågor till F!s representanter hur de tänkt genomföra sina förslag som luktar ”gratis godis till alla barn” och som de flesta förstår att i slutändan är inget gratis. Inte ens arbetskraft. Någon måste betala!

Tanken hos (F!) är att skapa ett samhälle som alla får plats i (godis till alla barnen) och som tilltalar många men som inte beskriver hur kalaset skall bekostas eller av vem? Ja, kanske ändå? Man skall omskola män så att dessa får lära sig nya och bättre konsumtionsvanor. Om inte annat, så har man visat en vilja att sätta åt män. Och detta tilltalar många!

I sitt totalitära anslag liknar man till förvillelse marxismen om man ersätter bourgoisin  med manligheten. Något skall ersättas av något annat och för de övriga mycket bättre. Tilltalande för vem? Ett ännu idag litet antal fanatiker och entusiaster som lyckligtvis möter modigt och klokt motstånd från både män och kvinnor utanför ”sfären”. Modigt därför att ”sfären” det politiska och sociala trycket som upprätthålls av våra medier och i synnerhet våra kulturredaktioner anger tonen och människor har hängts ut för sina åsikters skull. Rena SA-metoder alltså.

Vem stödjer detta radikalfeministiska initiativ och vem försöker sno deras röster genom att vara likadan eller värre?

Vi har en grupp som är de vanliga vänsterromantikerna som fick sig en näsbränna vid den kommunistiska genomklappningen när muren föll 1989, men som i glömskans och i ignoransen hos nya generationers namn vill påbörja byggnationen av den nya människan, vars omskrivning så träffande blivit den nye mannen. Dessa fantaster finns bland kultureliten och kulturelitens svans på tidningsredaktionerna. Ett antal wannabes med skarp ledning av elitister. De kallar sig ofta för postmodernister vilken ger dem rätten att förkasta all kunskap som inte stämmer med deras egen övertygelse. En egenskap som kvalificerar sällskapet som sekteristiskt.

En annan grupp är de som på annat sätt än kanske ren övertygelse ser engagemanget som en födkrok men som kanske kan byta färg om vinden vänder. Dessa befinner sig inom institutioner och organisationer som förser samhället med service i form av utredningar och skolmaterial. En sådan är ju Män för jämställdhet exempelvis. De förser skolan med material för att alla skall bli goda inordnade feminister och har gjort så i ett antal år. Man borde kunna se resultatet eller det är kanske det som visas i senaste PISA-undersökningen?

Ytterligare en grupp finns som identifierar sig med de indignerade feminister som berättar om angrepp och hat, vilket beklagligtvis existerar massvis men som för det första inte är specifikt för feminister och för det andra ofta förväxlas med ifrågasättande och kritik. Dessa är ovilliga i den sekteristiska andan att ens ta del av kritiken utan avfärdar den som uttryck för maktfullkomlighet och hat. Det händer att dessa blir antifeminister när de en gång väl lyft blicken och förstår att det inte är jämställdhet som är den egentliga frågan.

Den fjärde gruppen består av människor som ser radikalfeminismen som en väg att samla röster inför riksdagsvalet och försöker därmed övertrumfa radikalfeministernas utspel. Jag tänker då på sådana som Birgitta Olsson och Maria Arnholm i folkpartiet som därmed tog bort detta parti från den liberala sfären. Individuella och frivilliga livsval är inte längre tänkbara hos (FP).

Sedan har vi den grupp som jag föraktar mest av alla, egentligen den enda som förtjänar förakt. De feministiska män som med sina pekfingrar pekar på andra män och kräver att de skall ”ta ett steg tillbaka”, erkänna sin skuld i den ”våldtäktskultur” som anses finnas eller varför inte ”inse sina privilegier”. Dessa män, ofta med makt, som anser sig kunna tillrättavisa andra män och som inte har en tanke på att ”ta ett steg tillbaka” själv eller kanske sluta slå sina fruar. Avskyvärt! Men förståeligt, de gör intryck på de ställen som män oftast kämpar för att göra intryck på, nämligen hos kvinnor! Opportunism säger jag, som Kapos!

Nota Bene! De män, som kallar sig feminister av skäl som har med jämställdhet att göra finner jag ingen anledning att annat än respektera för sin inställning. Det är inte dessa som skall föraktas utan de som kliver på andra för att finna gunst hos kvinnor. Duktiga idioter eller kanonmat –  min fria tolkning av Valerie Solanas.

Den sista gruppen som jag uppmärksammat i radikalfeministiska sammanhang består av många, till synes mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som ser sin makt över det andra könet säkrat genom radikalfeministiska aktioner. Ett slags systerskap inom sekten som också är en form av avantgarde, en stormavdelning som kan skrämma till tystnad och konformitet. Ett slags SA inom sekten som liksom dessa verkar med ett överslätande och ett skrockande från de ledande feministerna. ”De är inte vi och man skall inte ta deras hat på allvar” skrock, skrock!

Jag undrar vad denna entusiasm i detta påtagliga systerskap kommer ifrån. Social konstruktion utförd av klåpare? Eller en gen som utvecklats och vars epigenetik utlöses vid viss masspåverkan. Att ta makten från någon vars innehav förment misstolkas?

För att åskådliggöra vill jag delge er en fundering som jag gått och burit på i många år. Jag råkade se ett barn/ungdomsprogram på SVT någon gång anno dazumal. Det innehöll en sketch där de två mycket unga kvinnliga programledare satt på en bänk och fantiserade på ett barnsligt snuskigt sexuellt sätt. Man kom fram till att lyckan skulle vara att få smeta in stjärten på ishockeyspelare med senap (det fanns inga kvinnliga ishockeyspelare på den tiden). Scenen fullbordades med att två i full mundering skrudade ishockeyspelare kom in på rullskridskor och åkte i rundor runt bänken där flickorna satt samt gjorde klart för alla hur det skulle kännas med senap i stjärten. En av flickorna var en mycket ung kvinna, Johanna Westman och det måste ha varit på slutet av 1980-talet men när jag söker på Johanna Westman ser jag att hennes SVT-record inte går längre tillbaka än till 1991.

Hänvisningen till Johanna Westman har för övrigt inget i övrigt med detta inlägg att göra.

Men frågan är? Vad symboliserade ”att stryka senap på stjärten”? Är det detta som de unga feministfanatikerna försöker göra?

Får jag någonsin ett svar?

Och så denna dags disclaimer; Alla som nu tänker att ni just läst det mest kvinnohatande, antifeministiska, manschauvinistiska övergreppsinlägget någonsin bör läsa mina tidigare inlägg eller prata med folk som har gjort det, för att inse: Hade det inte varit för den sekteristiska metoden och radikala förändringsivern, de rena stolligheterna hos radikalfeministerna och deras svans, så hade undertecknad varit glad för att kallas feminist.

Men inte som det är!

Ytterligare disclaimer: Om ni tycker det är barockt att jag jämför radikalfeminismen med nationalsocialismen skall ni veta att det gör jag inte alls. Däremot finns det till synes likartade metoder som tas till utan att jag för den skull vill jämföra ideologierna.

Post Navigation