snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the category “Kommunism”

En fri röst, vad är det?

Vem har rätt att göra anspråk på yttrandefriheten i världen? Man får tänka efter som svensk eftersom det i Sverige inte har förekommit jakt på sanningssägare som stört etablissemanget. Eller hur? Man får också ta i betraktande att frågan egentligen är två. Den första är den för mig självklara. Vem kan som individ göra anspråk på att få säga precis det man tycker och tänker utan att bestraffas? Den andra borde inte få existera, men har synliggjorts av en tyckarelit. Nämligen, hur skall samhället göra anspråk på kontroll av yttrandefriheten så att bara allmänt vedertagna sanningar får yttras?

Av outgrundlig anledning är det ofta samma personer som anser sig vara rätt individ i första frågan som samtidigt gör anspråk att företräda samhället, oss alla, i den andra.

Det är förbjudet i lag att uttala hot mot någon individuellt. Det är helt okey att hota mörda alla män till exempel. Men personliga och individuella hot skall man lagföras för. Självklart skall det också vara så! Detta är egentligen en distinkt avgränsning i yttrandefriheten och den är lätt att förstå.

Ytterligare inskränkning i yttrandefriheten är lagtexten om hets mot folkgrupp. Inte särskilt kontroversiell och tillkomsten har att göra med den jakt på bland annat judar och romer som förekommit i historien. Också mycket lätt att förstå.

Nu har man omtolkat och utvidgat begreppet folkgrupp så att det kan innefatta vad som helst förutom den vite europeiske så kallade cis-mannen. Det var ju tänkt som ett skydd emot minoriteter och judar har exempelvis varit i minoritet överallt de förekommit förutom i Israel efter den statens bildande. Likaledes har romer alltid varit en minoritet varhelst de befunnit sig.

Muslimer, däremot, är det svårt att säga är en minoritet på samma sätt som romer eller judar. Inte ens i Sverige. Men de som utsätts för hot eller angrepp för sin tillhörighets skull skall betraktas som skyddsvärda och samhället skall för detta tillhandahålla det skydd som krävs för alla medborgare. Men det gör man inte, synagogor lämnas utan skydd trots den utsatthet som den judiska minoriteten befinner sig i. Församlingarna får stå för sitt eget skydd.

Dessutom, det finns alltså en minoritet som är politiskt värdefull att vurma för. Att spela spel för, klä ut sig för. Och då menar jag inte kippavandringar i Malmö och Stockholm.

När den socialdemokratiska riksdagsmannen Veronica Palm anmäler talmannen Björn Söder för hets mot folkgrupp har detta vurmande gått lite väl långt. I en tid då ett av de värsta terrordåden med 20 personer döda utspelat sig väljer alltså en svensk demokrat(sic!) att anmäla för uttalandet: ”Då har fredens religion visat sitt rätta ansikte.”

Att Björn Söder och hans parti företräder idéer som går stick i stäv med mina egna gör inte att det blir självklart att han skall tystas.

Inte heller när en annan förment demokrat, kommunisten Rossana Dinamarca, mycket provocerande, uttryckte ”du är inte min talman” kände jag någon sympati för Söder. Jag tycker emellertid att han kunde nämnt för den okunniga Dinamarca att han är riksdagens talman inte någon enskild ledamots!

Det finns alltså tokstollar i Sverige som anser att yttrandefriheten därutöver skall regleras ytterligare. Vem som helst som yttrar sig utanför regelverket skall veta att de har sig själv att skylla om något skulle hända. Täppas Fogelberg ligger bra till därvidlag som årets tokstolle. I hård konkurrens förstås. Jag har helt missat om han rakryggat har försvarat sin inställning i frågan. Nu kan han ju tryggt sälla sig till skaran av likasinnade som vägrar att diskutera islamistisk terror utan att först ha dragit hela sagan om hur imperialismen och högerextremismen egentligen är skuld till det hela. Göran Greider och Åsa Linderborg är utmärkta exempel på detta.

De som vill veta inverkan av imperialismen på dagens politiska karta kan ju studera historia och läsa lite om Osmanska riket som stoppades vid Wien 1683 i sin strävan att islamisera Europa eller om morerna som föstes ut ur Iberiska halvön 1492 efter nästan 800 år av islamisering. Men kunskap är inte debattens stollar stora styrka. Man kan kanske begära att stollarna funderar över hur Europa kunde islamiseras i så lång tidsperiod så att det enbart återstod landet mellan Wien och Madrid (som inte fanns då!) och landet där norr om.

Man missionerade islam i Nordafrika och Europa på samma sätt som conquistan katolicerade Sydamerika, med svärd!

Nu var det ju den svenska yttrandefriheten som jag pratade om. Och det finns starka krafter som vill begränsa den så att obehagliga frågeställningar inte uppstår.

En forskare på Södertörns högskola, det finns flera där med personlig politisk bias, ansåg att sociala media och allas rätt att uttala sig där hotar demokratin. Just så, folks rätt att yttra sig fritt hotar demokratin. Läs Lars Wilderängs (Cornucopia) blogg och bilda er en uppfattning själv.  (Länken går till avsnittet där forskaren replikerar.)

Vi har ett journalistiskt skrå i Sverige vars uppgift verkar vara att resa murar mot åsikter och redaktionella uttryck som inte godkänns av hela kåren. Med något litet undantag för de utmärkta borgerligt liberala skribenter vi har som tillfälligtvis tillåts att roama på gränsen. Åsiktskorridoren är emellertid smal och hårdbevakad och de som aldrig tar sig in inom dess gränser kommer aldrig att accepteras i skrået.

Detta är alltså i demokratins Sverige. Vi har alltså en journalistkår som kontrollerar varandra som hökar och bara låter rätt åsikter yttras. Vi har statligt utbildade journalister som hellre ifrågasätter folket än den makt de så förtjust delar med politikerna.

Hur man särskiljer rätt från fel framgår starkt av följande artikel ur Magasinet Neo som beskriver modus operandi av de som anser sig ha monopol på åsikter.

En annan attityd av segregerad åsikts- och yttranderättighet är mobbingen av Jan Sjunnesson som inte lär bli medlem av författarförbundet trots uppfyllande av de kriterier som utgör grund för medlemskap. Man kan fråga sig, även om författarförbundet har rätt att göra som de själv finner lämpligt, borde de ju fundera över om de verkligen förfäktar idén om allas lika värde och allas rätt att uttrycka vilken åsikt som helst.

Hur i hela friden skall man kunna upprätthålla ett demokratiskt samhälle om de som debatterar garanterat är av samma eller liknande åsikt?

Ja, säg det!

Ett tokparti ersätter ett annat – bra?

Väljarnas sympatier fördelades så här på de olika partierna i riksdagsvalet 2014:

V=  5,7%

S= 31%

Mp= 6,8%

C= 6,1%

Kd= 4,5%

Fp= 5,4%

M= 23,3%

SD= 12,8%

Ingen av de konventionella blocken kan få majoritet utan stöd av SD, och det kan man inte föreställa sig ska kunna hända.

Det som hände vid budgetrundan på hösten 2014 var att S+Mp lade ett förslag med stöd av V. Det vill säga av 43,1% av riksdagspartierna. Dessutom hade vi ett gemensamt förslag av Alliansen, M+C+FP+Kd och ett förslag av SD. Om var och en röstat på sitt eget förslag så hade S+Mp förslaget gått igenom och klubbats.

Men så skedde inte. SD röstade på Alliansens förslag och vips blev det en majoritet för denna. Nämligen 52,1%. Oslagbart och ovälkommet! Så kan man inte ha det!

Vad som förväntades var att Alliansen borde lägga ned sina röster så att S+Mp skulle kunna få igenom sin budget, med eller utan stöd från V.

Nu har man kommit överens, verkar det, i en ”decemberöverenskommelse” där man mellan partierna i regeringen S+Mp samt partierna i Alliansen M+C+FP+Kd bestämt att vid ett upprepat sådant tillfälle vid budgetomröstning, det näst största blocket skall lägga ned sina röster. På så sätt kan en minoritet styra och ställa i landet. Precis så som alla vill, att vara överens. Det är ju det viktigaste. Eller hur?

I denna ”decemberöverenskommelse” ingår inte V eller SD. De senare var ju dem som skulle uteslutas ur det demokratiska systemet och det är kanske bra? Men V? Var hamnar vi där?

Om inte V vill stödja en S+Mp budget, då blir ju Alliansen större än förslagets stödjare. Skall de lägga ned sina röster då? Nä säger du, det kommer inte att hända, V kommer att stödja förslaget och då lägger Alliansen ned sina röster.

Det är väl tänkbart, kanske rent av förutsägbart, att det blir så. Men det är väl knappast tänkbart att V stöder en budget om de inte själv har stor inverkan på innehållet? Vi kommer att få förslag med rent ut sagt tokiga kommunistförslag som då inte får någon motsättning från Alliansen. De skall enligt överenskommelsen lägga ned sina röster. För vad säger att V inte tar den löst slagna bollen och returnerar den med full kraft, eller slår bollen i öppet mål?

Blev det bra?

Man har alltså självsvåldigt i denna ”decemberöverenskommelse” gett ett tokparti med låg representation oproportionerligt stor makt för att utestänga ett annat, dubbelt så stort tokparti från den demokratiska scenen!

Eller är det verkligen så att oavsett hur stödet för regeringens, nu för tillfället S+Mp, ser ut så skall Alliansen lägga ned sina röster? Det vill säga, i praktiken kommer det bara att finnas ett förslag!

Det låter både praktiskt och bra, i alla fall för den late. Men demokratiskt?

Vad tycker du?

Med vänlig hälsning!

Om man skall ligga i tiden så skall naturligtvis detta inlägg handla om Björn Söder och hans uttalande. Det gör det också men du ombeds vänta med läsning av det tills du gått genom texten i sin helhet.

Jag har inte sett TV-dokumentären ”Bränn en bil – få ett jobb” som jag tror den heter. Någon kanske kan tycka att då skall jag inte heller yttra mig om den. Det skall jag inte heller.

Nämligen!

Men, det som titeln anspelar på och vi ges en uppfattning om, är att kriminalitet, allmänbrottsligt beteende, avståndstagande från vuxenvärlden och ren meningslös egendomsförstörelse är en reaktion på brister i samhället. Det kan jag hålla med om men inte så som apologeterna menar kanske.

På engelska pratar man om defy, despise and demolish. Tre ord som beskriver romantisk juvenil rebellisk attityd. Man revolterar mot samhället och makten. En bil i brand representerar kanske samhället men knappat makten. En brandbil från räddningstjänsten som kommer för att släcka bilbranden kan väl inte ens i något fall representera makten?

Ändå kan man höra röster, oftast representerande makten, som likt apologeter förklarar sig förstå bristerna och varför man revolterar. Oftast på vänsterkanten hörs dessa apologeter som vid tillfällen också själv deltar i de revolterande aktionerna. Makten revolterar alltså med glatt mod, kampsånger och saxofonspel mot sig själv.

Det behövs inget geni för att se varifrån apologeterna har sin ideella rot. Socialister, kommunister och övrigt vänsterfolk. Varför inga liberaler eller konservativa? Tänk inte på den svenska politiska partiindelningen som inte riktigt stämmer med dessa epitet, alltså liberaler och konservativa. En liberal eller konservativ ståndpunkt utgår ifrån individen och att denne har fullt ansvar för sitt handlande. De liberala vill till och med att man skall ha individuell kontroll över sina val och ansvaret som följer på detta.

Socialisterna i Sverige, alla till vänster om Socialdemokraterna tillika en stor falang inom dessa, vill ta över allt ansvar från individen. Alla val görs av staten. Man har till och med mage att kalla detta för gemensamt ansvar.

Eftersom staten tar fullt ansvar för enskilda individers val i socialisternas rike så faller det också naturligt att friheten, det egna valet, måste inskränkas. Det innebär alltså en risk att ta ansvar för enskilda individer om man inte kan ha full kontroll över den enskildes val. Enbart höga skatter och statliga monopol kan i slutändan garantera statens riskfria inblandning i enskilda individers val. Med andra ord, det riskfria samhället karakteriseras av ytterst lite valfrihet. Som boskap eller mer allegoriskt som mjölkkor.

Men, inskränkningar kommer inte plötsligt som i Kampuchea, med Khmer Rouge eller i Ryssland 1918. Nä, inskränkningarna är stegvis vidtagna mot grupper i samhället. Vetskapen om att en inskränkning berör få och inte en själv gör att oppositionen blir liten. Se bara debatten om fri gårdsförsäljning av vin (alkohol) som ju ”bara berör några få” som statsrådet sa. Det är taktiken. Om ingen opponerar, kommer det totalitära samhället att komma tidigare än någon trott.

Och detta kommer att ske med nickande huvuden på lattebaren där nya stentavlor hängs upp med sanningar som skall spridas i media.

Och vad det gäller Björn Söders uttalande om nationer, medborgarskap och annat.

Fast jag inte för en sekund håller med Björn Söder i något han säger så tänker jag, innan ni hysteriska hyenor på mediaredaktionerna tagit del av stentavlorna på lattebaren och tagit sats och givit er in i kampen att vara mest fördömande så kunde ni väl för fan först hört vad karln sa!

En ganska enkel sak. Men ni bevisar er fullständiga inkompetens på att analysera en nyhet som rör makten eftersom ni ligger skavföttes med densamma (kanske sked?). Jag kan meddela er att det finns många som insett att ni inte är de som defy, despise and demolish i de tre ordens djupa betydelse. Ni är hycklande medlöpare, bigotter och opportunister.

Med vänlig hälsning!

Att leva som en ko.

I den gångna veckan hedrade vi minnet av den sedan 25 år raserade muren mellan öst och väst. Muren som så tydligt utgjorde en sinnebild av det kalla kriget och kommunismens förtryck. Mest tydlig var bilden av detta i Berlin.

Med anledning av minnets firande skrev jag till Lars Ohly på Twitter att det var dagen då han skickade glädje-SMS till vänner.

”Nu ljuger du” svarade Ohly, och jag genmälde, ”Så är det kanske?” med en ytterligare Tweet att ”alla vet ju att du grät av sorg den dagen!”

Från Ohly kom svaret, ”Inte ens det. Jag var ledsen för att stater som byggts på människors drömmar om frihet förvandlats till motsatsen varvid jag skrev att det var ju bra!

Nu i efterhand vet jag naturligtvis vad jag skulle ha svarat!

Nämligen, bygga på människors drömmar? Drömmar som inte kan komma tillstånd utan att folk låses in bakom höga murar? Drömmar som människor försöker fly ifrån och till varje pris måste förhindras, till och med avlivas för sina kontradrömmar att fly? Drömmar som endast kan uppfyllas för en styrande elit eftersom en fördelning aldrig skulle räcka till alla och där eliten, kommunisterna styr över proletariatet genom att hålla detta i korta tyglar.

Drömmar som ger trygghet och försörjning genom en allsmäktig styrande grupps försorg. Som boskap på ett lantbruk. Boskap som hålls tillfredsställda av att den styrande makten förser dem med det de behöver och förment vill ha!

Som kor?

Är det drömmen?

Skall vi leka lantgård?

Ja, kul, men då vill jag vara bonde. Du får vara ko!

Fast det var ingen lek, hör rösterna som kommer ur dödens fält i Kambodja. Eller svältens offer i Ukraina, ståndrätternas offer med omedelbar exekution i Moskva eller alla de döda i Maos Kina som tvingades svälta ihjäl. Hade de möjligen själva valt att vara maktens boskap?

Är det detta du sörjer. Lars Ohly?

Samtidigt är du inte unik i Sverige. Det finns ett stort sammanhang ur vilket olika skribenter tar sina sanningar, en konsensus som gör att den elit som ser sig som utvalda att styra, skriver ungefär likvärda ömsesidigt invändningsbefriade artiklar och krönikor. Det är som att de alla, varje morgon, fick ett utskick om vad som är korrekt för dagen. Sammanhanget är fikabordet dit man kan gå för bekräftelse av sina åsikter och en liten uppmuntrande dunk i ryggen. Realt eller fiktivt, metaforen är ändå solklar och kan i dessa hipstertider omskrivas som lattebaren. Stället där inga åsikter bryts, där allt är solklart för den invigde. Stentavlorna är huggna och texten hänger som eviga sanningar för alla att se.

Att alla dessa konsensusdyrkare, kalkerpappersförsedda skribenter skulle bo på Södermalm är inte sant. Men förvisso överensstämmande med verkligheten i så måtto att uttrycket södermalmsk tjänar som utmärkt metafor för galenskapen.

Stor vetskap om stentavlorna på lattebaren  finns hos journalisterna Jonna Sima, Johan Croneman och Fredrik Virtanen. Alla har i krönikor och på Twitter med emfas bekräftat tillståndet i sin enfaldiga ansats att förneka det. (Om detta skriver jag här med hänvisningar och här.)

Undantagen är naturligtvis många men i huvudsak verkande och boende utanför det verkliga Södermalm.  I landsorten. Som Malmö (Mats Skogkär, Heidi Avellan) och Göteborg (Janne Josefsson).

Enom till straff och androm till varnagel finns det sedelärande historier om. Det är vad som händer den som har det minsta lilla missförstått vad som står på stentavlorna eller varför de är så viktiga. Marcus Birro, Ivar Arpi, Richard Herrey, tre fria skribenter har alla blivit utsatta för de drev som kickats igång på initiativ av lattebaren eller i dess goda minne. Fredrik Virtanen har varit drivande i hatet mot i alla fall Marcus Birro. (Läs Toklandet för detaljer!) En annan är Helle Klein som på ett okristligt sätt lärt sig hata. Något mer hycklande än Klein och hennes kamrat Mattias Irving är svårt att tänka. Båda är eller har varit knutna till Stockholms stifts tankesmedja Seglora. Representanter för de i världshistorien belagda i särklass mest förtryckande dogmatiska enheterna, kyrkan (religionen) och socialismen!

En av de skribenter som ställt sig utanför det södermalmska förtrycket är Marika Formgren. En klarsynt ledarskribent som tillsammans med David Lindén på Borås Tidningar, och Sakine Madon på Norran och ett ytterligare antal orädda skribenter och debattörer klarar sig utan ryggdunkningarna på lattebaren. Men få undantag på SVT eller SR vilket är besynnerligt! Eller så tillåts de inte vara tongivande på något sätt. SR/P1 avslutade samarbetet i Språket med Anna-Lena Ringarp och tog som ny programledare Emmy Rasper. Nu vrider vi Språket i feministisk riktning, tänkte jag. Och så blev det, men inte värre än att det fortfarande är ett intressant program. Men när jag hörde Emmy Rasper i Ring P1, insåg jag att här fanns en talang som inte varit stamgäst på lattebaren. Till skillnad mot den inskränkta, tunnelseende och trångsynta Alexandra Pascalidou hade hon inte ambitionen att förnumstigt pådyvla inringarna sin egen åsikt. Heder åt Rasper!

Vad gäller Marika Formgren har hon skrivit ett aktuellt inlägg på sin blogg där hon mycket elegant beskriver läget i landet. Läs det i Khatarsis här! Där finns mycket intressanta frågor om hur utvecklingen skall vändas. Hur skall skolan förbättras så att dagens ingenjörer kan ställa upp en division, (räknesättet,) INNAN de börjar studera? Hur skall vi kunna utveckla polisarbetet så att de kan stryka de 55 områdena som de inte vågar beträda? Genom normkritik och genuspedagogik? Genustjosanhejsan som @pippiglassbil, Sofia Johansson benämner det på sin mycket läsvärda blogg.

Ja, när kampen för fortlevnad går ut på att införa normkritiska system, då mäns våld mot kvinnor anses som det största hotet mot mänskligheten, då kommunikationer skall minimeras och rörligheten begränsas. När man tror att framtiden skall formas så att ingen skall ha längre än 15 minuter till allt. Ja då har man antingen tagit för givet att skolan har utfört sitt uppdrag som den skall, det vill säga producerat okunniga manipulerbara medborgare som inte har tillstymmelse till kritiskt tänkande. (Inte 100%-igt uppnått än men vi är på väg dit. Lyckligtvis finns det lärare som Sofia Johansson ovan med flera som sätter käppar i hjulet för eliten och som förstår att kunniga och självständiga individer är vad skolan skall leverera.)

Eller, vilket jag tror kan kombineras med det förra, så tänker man att allt ju redan finns. Allt som vi kan tänkas vilja konsumera, av nödvändighet eller av lust, finns redan. Det behövs ingen som producerar varor längre, de finns. Livsmedel finns redan i stor mängd. Titta bara i kylskåpen. Skulle de ta slut är det bara att gå till ICA och få nya!

Yupp, så är det. Allt finns! Dessutom finns allting i sådant överflöd att det bildas ett överskott. Och som tur är finns det människor, en självutnämnd elit som dagligen funderar på hur detta överskott skall fördelas. Exempelvis kultureliten med Johan Ehrenberg ETC i spetsen för Linderborg, Irving, Guillou, Myrdal, med flera som vet exakt hur det skall fördelas.

Men de har ingen aning om att överskottet måste produceras, varje dag, av människor vars samlade insats betyder oändligt mycket mer än vilken navelskådande kulturelit som helst. Och framförallt, kultureliten har ingen som helst avsikt att delta i produktionen, där avtar solidariteten tvärt!

Jamen, alla kulturmänniskor? Nä, långt ifrån! Bara de som med sitt tjocka finger hytter åt oss när vi ifrågasätter deras självpåtagna rätt att fördela!

Vi behöver producenter, förädlare, transportörer och detaljister. Vi behöver innovatörer och entreprenörer. Varje dag måste vi dra nytta av dessas kunskaper för att överleva till nästa dag!

För att kunna förse hela världens befolkning med vad de behöver måste produktionsmetoderna och transportmetoderna utvecklas. Inte avvecklas! Man måste energimaximera både produktion och transport. Det kan man inte genom politiska beslut eller politiska inskränkningar. Det är bara miljöpartister som tror det. Varor måste produceras och levereras i en kedja som kräver långt gående energieffektiv kommunikation. Produkter skall levereras till konsumenten effektivt samtidigt som konsumenten befinner sig någonstans i produktionskedjan. Nu kommer frågan. Hur skall detta kunna kombineras med en 15-minutersregel?

Vetenskapen måste tillåtas komma med lösningar. Lösningar som bygger på tillgänglig teknik och teknik som hela tiden tillåts att utvecklas och att exploateras av entreprenörer.

Med vetenskap menar jag naturvetenskap. En vetenskap som bygger sina teorier på upprepbara experiment som i sin tur bygger på den kunskap som förmedlas genom historien, från Pythagoras och Archimedes till dagens Nobelpristagare med Albert Einstein i spetsen.

Jamen filosofin då? Filosofin har sin plats, självklart. Men det var inte filosofin som skapade vägar och sen gjorde det lönsamt att uppfinna hjulet. Det går inte att med filosofins hjälp åka till månen. I alla fall inte utan kraftig hallucinär berusning. Inte heller att bygga broar, flygplan och hus.

Det krävs ingenjörer och entreprenörer som inte begränsas av politisk klåfingrighet. Och, skall erkännas, det finns entreprenörer som inte är naturvetare, det kanske till och med är så att att de flesta är filosofiskt lagda. Men det krävs naturvetare för att förse dem med attraktiva lösningar.

Entreprenören kännetecknas av att kunna ta en idé och förvandla den till ett lönsamt projekt. Genom mycket hårt arbete. Som Kamprad, eller Rausing. Eller varför inte Robert Aschberg som är kommunist för att kompisarna är det. Typisk övergödd och kapitalistisk kommunist som kan styra som han vill över proletariatet. Han kallar sig journalist men i sanningens namn, är det någon som lagt på minnet någon av hans skrifter. För min del kommer han alltid att vara den som exploaterade idén till lavemangtävlingar i TV. En idé som han torde vara ensam om i världen.

Och i allt detta kämpar man för att göra skolan genusmedveten och normkritisk. Det går ju bra om allt finns och det gör det ju! Vi behöver ingenjörer och innovatörer, entreprenörer och utvecklare. Och vad är det tänkt vi skall få? Genusmedvetna och normkritiska… vad då?

I Sverige måste vi satsa på invandring. Vi måste ha in arbetskraft till de kvalificerade jobb som utvecklingen kräver. Vi behöver ingenjörer och tekniker som vi inte har utbildning nog att producera själv. Genusvetare har vi gott om och frågan är vad de skall göra i framtiden? Okvalificerad arbetskraft har vi hur mycket som helst och producerar hela tiden i massor. Vill vi ha kvalificerad arbetskraft i en mening som förstås globalt, får vi hoppas att vi kan locka hit utbildade ingenjörer från Indien och Kina. Och kanske låg och mellanstadielärare för att vända den destruktiva trenden!

Vi började tankeexperimentet med en fråga. Vill du vara ko eller bonde? Man kan då fråga sig, vem har makten över vem av de båda och vem borde ha det? Vi skall kanske ge ett alternativ? Vill du hellre vara get?

Hur som helst så är det på lattebaren som stentavlorna finns.

Och det är vargarna som skrivit dem!

 

 

 

Hur nära ligger önskemålen den totalitära staten?

Jag är förfärligt trött på det klimat som förekommer i svensk debatt. Åsikter bryts inte mot åsikter utan det är absolut sanning som står mot absolut lögn. Omognaden hos debattörer, i alla fall vissa, är uppenbar. När argumenten tryter, om de överhuvudtaget någonsin existerat, övergår man till personangrepp och utstuderade härskartekniker.

Det är alltid en sida som skall demoniseras, förlöjligas, hatas och förkastas. Det är lite som om livet vore en fotbollsmatch. Huliganerna understryker sin kärlek till det egna laget och sitt hat mot det andra laget. Eller rättare, det andra lagets supportrar.

Vi ser agerandet genast vid det minsta ifrågasättande av de idéer som görs till sanningar lite väl lättvindigt. Det är bara känslor och tyckande som anses som dagens fakta.

Aktuella fall just nu är twitterstormarna mot Richard Herrey och liberale krönikören Ivar Arpi. Båda rakryggade i sin argumentation. Den förra råkade påstå att den teokratiskt styrda regimen i Iran var religiöst färgad och ”helt sjukt”. Se Toklandets sammanfattning här. Ivar Arpi skrev på twitter: ”Att regeringen kallar SD för ett odemokratiskt parti men vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det är bortom ironi.” Det renderade en storm av kritik med innebörd att Ivar Arpi är rasist. Detta beskrivs utmärkt av Gendertruce på hans blogg.

Voine, voine, stackars oss.

Ett annat exempel är synen på dem vi kallar för EU-migranter eller romska tiggare som det ofta är. Jag har skrivit om dem tidigare och det är en skam hur de behandlas av både sitt eget samhälle och av vissa i vårt samhälle. Men den som antyder att det ligger ett system bakom med entreprenörer och fixare som drar hem bra vinst på verksamheten, vit slavhandel, organiserat tiggeri eller vad som tänkas kan. Ja, frambäraren av en sådan antydan blir genast kallad för rasist. Varför? Jo för denne sätter en hypotes på plan, en gissning som förmodligen är fel, men ändå. Varför rycker den personifierade godheten ut och anklagar folk för rasism? För att det finns bevis för att antydan är osann? För att det finns bevis för att motsatsen föreligger? Nä, inte alls. Utan enbart för att de vill att det skall vara fel. Deras hypokratiskt ansatta självmedvetenhet vill att det skall vara så!

Dessa godhetens apostlar som kråmar sig i benevolensens strålglans när de sitter med sin latte och exponerar sin otroliga medmänsklighet till allmän beskådan.

Hycklare!

En annan företeelse man kan bli deprimerad av är när man ger barn vuxna argument att framföra i debatt som ligger utanför dagis. Jag mådde illa på 70-talet då barn i barnvagnar tilläts att protestera med plakat med krav som de vuxna ställer. ”Ropen skalla, daghem till alla!” exempelvis. Även när kraven är hur rättfärdiga som helst. Man utsätter inte sina barn för sådant som är vuxenproblematik, det bör vara förbjudet att använda barn som vapen, att skjuta fram dem i främsta stridslinjen.

Om det förra är vidrigt så skall jag berätta om något som är mycket vidrigare. När man tar barn i nedre tonåren eller yngre och får dessa att skriva debattartiklar och inlagor med klart vuxet innehåll. Ni får tro vad som helst om era barn men jag tror inte att man i den åldern varken är mogen nog att förstå hela problematiken eller att formulera sig för ett debattinlägg i svåra frågor. Barn gör som de tror de vuxna vill att de skall göra, det är ingen konst att förmå dessa ungdomar att engagera sig i det som en vårdnadshavare eller lärare önskar. (Ni kanske kommer ihåg vännen Sven Melanders fråga om vad barn egentligen vill?)

Anledningen till all denna min upprördhet kommer som vanligt, tada, från Toklandets blogg WTF som tar upp ämnet. Denna gång är det en 14-årig flicka som ger sig in i debatten. Det är ju helt okey. Men det hon debatterar är inte alla helt överens om. Hur gör man då. Jo, uppenbarligen har vårdnadshavaren haft i tanken att – om jag låter min dotter skriva vad jag tycker, så vågar ingen protestera eftersom det då bör betraktas som barnhat!-

Självklart skall barn tillåtas ha åsikter, men de skall inte behöva utsättas för risken att få vuxna motargument eftersom detta kräver ytterligare erfarenhet av att debattera. När debatten går från statisk till dynamisk så blir det inte realistiskt att tro, bortsett från de egna barnen så klart, att en 14-åring har den kunskap och erfarenhet som behövs.

Läs kommentarerna som Toklandet publicerar och se om ni hittar barnhatare bland dessa! Eller överhuvudtaget alls. Min kommentar är att den som fått flickan att skriva har betett sig vidrigt. Mot henne!

Sedan är det också upplysande att läsa hur man, med utstuderad härskarteknik, avsiktligt behandlar de som behagar visa avvikande åsikt. Man pratar om statistik, forskning och uppfattning hos gemene man. När Bashflak radar upp 8 (tror jag) exempel på vad en motdebattör efterfrågade så blir det kepsen på, neddragen över ögon och öron.

Något som också framstår är demoniseringen av dem som inte intar samma åsikt som vissa andra. Om vi frågar Anders(Vemihelvete) eller Axel Edgren (Misandry doesn’t exist) eller någon av alla de andra 25 white knights vad som skiljer Bashflak, The Chade, Toklandet och dem? Eller mig för den delen, från dem exempelvis?

Jag tar mig själv som exempel och bedömer att övriga nämnda och ytterligare alla dem som inte hyser radikalfeministiska åsikter har ungefär liknande attityder och åsikter.

Är jag då emot att kvinnor har samma villkor som män i arbetsliv och karriär. NEJ, jag är uppväxt med starka kvinnor, i det närmaste ett matriarkat. Jag har haft åtskilliga kvinnliga chefer som jag haft som förebilder och jag har, när möjlighet givits, promotat dugliga kvinnor till högre tjänster.

Accepterar jag våldtäkt? NEJ, aldrig! Inte av män mot kvinnor men faktiskt inte heller av kvinnor mot män! (Fråga mig en dag om det senare!) Jag vet att våldtäkter begås men jag vet också att i min bekantskapskrets är det inget man applåderar utan förövarna föraktas!

Mäns våld mot kvinnor. (Låt oss för ett ögonblick glömma kvinnors våld mot män!) NEJ, aldrig! Det ligger inte inte inom tänkbart räckhåll och måste bekämpas på alla sätt. Tyvärr så förekommer det ändå.

Skall vi dela på de obetalda arbetet med barn och hem, bil och trädgård? Vad fan som helst? JA, absolut! Men det vore ju jättebra om man kan komma överens om VAD som måste göras innan man bråkar om VEM som skall göra det.

Nu undrar jag vad som skiljer mig från de exempel som räknats upp ovan? Varför anser de sig så mycket bättre an vad jag är? Vad gör de som är så mycket värdefullare än det jag gör? Vad rättfärdigar dem att se ner på sådana som mig?

Jo en sak skiljer i grunden. De önskar ha ett totalitärt samhälle där människor med idéer som förfäktas av dem, styr över alla andra. Jag vill å andra sidan ha ett samhälle där i jämställdhetens namn varje individ kan göra sina egna val i en grundförutsättning att var och en är vuxen att ta sina egna beslut. Det kommer alltid att finnas individer som anser att deras makt är för liten, det gäller både kvinnor och män, och som av den anledningen vill ha rättelse ifrån politiker och regering. Men att hävda sin rätt får inte innebära att någon annans rätt begränsas.

Så ni, i Valerie Solanas värld, nyttiga idioter som på ett så patetiskt sätt lyfter ut er själv från sammanhanget och sätter er själv på åskådarplats. Ni som inte kan tänka er att saken också gäller er utan urskillningslöst pekar finger åt andra. Ni som så högt önskar en totalitär regim med makt att likrikta alla åsikter. Ni som inte kan invänta skapandet av den nya människan i form av den nya manligheten. Vad är det ni kämpar för eller åt? Det är uppenbart inte jämställdhet. Det är snarare en kamp för en position i det åsiktsbegränsade samhället. En del av er har redan skapat ett entreprenöriellt deltagande, ni lever på att förtrycka åsikter. I en förment kamp för jämställdhet deltar ni i kampen för ett totalitärt samhälle med en nyskapad människa som ni kan ha makt över. Denna kamp har förekommit förr och ni skall veta att alla dessa kamper har hittills förlorats. Men den siste dåren är inte född än, så kämpa på!

Men ni skall också veta att det är inte feminism ni slås för! Feminism är något annat som de flesta utan tvekan kan och vill ställa upp på och som syftar till ekonomisk och social jämställdhet. Dessa uttryck finns inte i er vokabulär annat än som slagord på plakat i demonstrationer för den dystopiska totalitära framtid ni så högt önskar.

Jag kommer alltid att delta i kampen emot er och stå upp för liberala världen om mänskliga rättigheter, individuella val, jämlikhet och sist men inte minst jämställdhet!

Men så har jag heller aldrig något att säga när jag kommer in på lattebaren. Och uteblivna ryggdunkningar kan jag leva med!

Vem vill bli entreprenör – någon?

Jag läser en intressant artikel i dagens Sydsvenska. Den behandlar entreprenörskap och refererar en debatt mellan ett antal framgångsrika entreprenörer och några av tidningens ekonomijournalister. Mycket bra och intressant.

Jag skall nu i all ödmjuk förnumstighet utveckla mina tankar om entreprenörskap.

Det som förbryllar i debatten är att frågan ”Varför blir man entreprenör” ställs. Det är som om det finns kurser att gå eller statliga bidrag att söka för just det, att bli entreprenör. Som om någon på hög politisk nivå sade, nu behöver vi skapa entreprenörer som kan utveckla vårt samhälle. En parallell finns i tron att man kan skapa innovatörer genom politiska beslut. Båda mycket naiva tankar.

De som drivs till att utvecklas som entreprenörer har det förmodligen synligt i sig redan i barnaåren. Det är viljan att göra något för att omsätta en tjänst till ett värde för någon som vill betala. Att bli rik är inte det drivande målet, då skulle de ha sysslat med poker istället. Nä, just att omsätta en tjänst till ett värde. Tjänsten kan vara att förmedla och sälja en produkt men kan också vara helt immateriell.

Detta driv, lär man sig inte. Finns det inte från början så kan man inte lära in det.

Lite hårdraget kan man säga att entreprenörskurserna, utbildning i entreprenörskap, har lika många entreprenörer vid avslutningen som det fanns vid starten. Förmodligen bara en. Den som höll kursen!

Jag har lyssnat till entreprenörer berätta hur de startade sitt företag, hur många misslyckande de tagit sig igenom och hur det slutligen sett ut som om de glidit på den så kallade räkmackan. Jag har jobbat nära entreprenörer, haft nära vänner som varit entreprenörer samt själv gjort försök till entreprenöriella ansatser.

Det jag vet krävs är: En insats som aldrig tar paus, ingenting får skjutas upp, ingenting får komma före, utan bara jobb, jobb, jobb! Motgångar och medgångar behandlas lika, arbetsinsatsen tilltar.

De jag kommer på nu vars berättelser finns i minnet, båda som sommarpratare, är Anders Wall och Ingvar Kamprad. Båda sprungna från enkla förhållanden. Alla blir inte lika lyckade som de, men att lyckas behöver inte betyda att man är med på Forbes lista över rika eller att man umgås med majestäter. Det räcker att man kan ge sig själv och sina nära en trygg  tillvaro. Men det innebär också att de som utgör nära familj får vara utan en när jobbet kallar. Uppoffringar och jobb, jobb, jobb. Inte alltid en självklarhet att omgivningen gillar läget lika mycket som entreprenören.

Så, konklusionen: Nej, staten och politikerna kan inte skapa entreprenörer, de finns redan. De kan däremot, med krånglig byråkrati och med besvärliga låneregler strypa de entreprenörskap som är i vardande. Avskräckande är de exempel som vi sett i den socialistiska och totalitära världen! Sovjetunionens planhushållning blev en spik i kistan för ekonomin. I Kina har man sett vad som krävs och släppt entreprenörerna lösa med resultat att ekonomin blomstrar och alla har fått det bättre.

Att vissa fått det så enormt mycket bättre än andra är en nagel i ögat på de troende socialisterna. Detta utan att reflektera en sekund på att ALLA fått det bättre. De rika skall också ha mat, kläder och bostad.

Detta utgör problemet med statens inblandning, höga skatter, brist på investingsvilligt kapital, och byråkrati i kombination med ett rättvisetänk där ingen får ha det bättre än andra. Här kan vi se den verkliga hämskon.

Därför manar jag, låt entreprenörerna tjäna pengar, låt folk bli rika, se till så att pizzabagaren eller fönsterputsaren kan expandera i verksamheten och kanske förädla och utveckla mot annat. Släpp entreprenörerna lösa! Låt dessa genier försöka med sina idéer, acceptera misslyckanden och omstarter.

Och när jag nu är inne på det, låt de som kommer hit som invandrare genast få en chans att utveckla en verksamhet utan krångel!

 

 

Senap i stjärten som mål?

Nu är första etappen av supervalåret överstånden med resultat att två av de parlamentariska ytterpartierna snodde åt sig mandat i EU-parlamentet. Man röstade så minsann och då blev det så.

Det ena, det på den så kallade högerkanten, är ett resultat av ett folkligt missnöje som odlas med principer i ett vi och dom-tänk.

Det andra, som snappade åt sig ett av Sveriges 20 mandat, är ett parti som drivs av kärlek, empati, jämställdhet och antirasism. Säger de själva, epitet som man givit sig själv och som med förkärlek upprepas av vår public service, radio och TV. Men dikotomin vi och dom är uppenbar. Skiljelinjen är skarp.

Ingen tog sig mödan att ställa frågor till F!s representanter hur de tänkt genomföra sina förslag som luktar ”gratis godis till alla barn” och som de flesta förstår att i slutändan är inget gratis. Inte ens arbetskraft. Någon måste betala!

Tanken hos (F!) är att skapa ett samhälle som alla får plats i (godis till alla barnen) och som tilltalar många men som inte beskriver hur kalaset skall bekostas eller av vem? Ja, kanske ändå? Man skall omskola män så att dessa får lära sig nya och bättre konsumtionsvanor. Om inte annat, så har man visat en vilja att sätta åt män. Och detta tilltalar många!

I sitt totalitära anslag liknar man till förvillelse marxismen om man ersätter bourgoisin  med manligheten. Något skall ersättas av något annat och för de övriga mycket bättre. Tilltalande för vem? Ett ännu idag litet antal fanatiker och entusiaster som lyckligtvis möter modigt och klokt motstånd från både män och kvinnor utanför ”sfären”. Modigt därför att ”sfären” det politiska och sociala trycket som upprätthålls av våra medier och i synnerhet våra kulturredaktioner anger tonen och människor har hängts ut för sina åsikters skull. Rena SA-metoder alltså.

Vem stödjer detta radikalfeministiska initiativ och vem försöker sno deras röster genom att vara likadan eller värre?

Vi har en grupp som är de vanliga vänsterromantikerna som fick sig en näsbränna vid den kommunistiska genomklappningen när muren föll 1989, men som i glömskans och i ignoransen hos nya generationers namn vill påbörja byggnationen av den nya människan, vars omskrivning så träffande blivit den nye mannen. Dessa fantaster finns bland kultureliten och kulturelitens svans på tidningsredaktionerna. Ett antal wannabes med skarp ledning av elitister. De kallar sig ofta för postmodernister vilken ger dem rätten att förkasta all kunskap som inte stämmer med deras egen övertygelse. En egenskap som kvalificerar sällskapet som sekteristiskt.

En annan grupp är de som på annat sätt än kanske ren övertygelse ser engagemanget som en födkrok men som kanske kan byta färg om vinden vänder. Dessa befinner sig inom institutioner och organisationer som förser samhället med service i form av utredningar och skolmaterial. En sådan är ju Män för jämställdhet exempelvis. De förser skolan med material för att alla skall bli goda inordnade feminister och har gjort så i ett antal år. Man borde kunna se resultatet eller det är kanske det som visas i senaste PISA-undersökningen?

Ytterligare en grupp finns som identifierar sig med de indignerade feminister som berättar om angrepp och hat, vilket beklagligtvis existerar massvis men som för det första inte är specifikt för feminister och för det andra ofta förväxlas med ifrågasättande och kritik. Dessa är ovilliga i den sekteristiska andan att ens ta del av kritiken utan avfärdar den som uttryck för maktfullkomlighet och hat. Det händer att dessa blir antifeminister när de en gång väl lyft blicken och förstår att det inte är jämställdhet som är den egentliga frågan.

Den fjärde gruppen består av människor som ser radikalfeminismen som en väg att samla röster inför riksdagsvalet och försöker därmed övertrumfa radikalfeministernas utspel. Jag tänker då på sådana som Birgitta Olsson och Maria Arnholm i folkpartiet som därmed tog bort detta parti från den liberala sfären. Individuella och frivilliga livsval är inte längre tänkbara hos (FP).

Sedan har vi den grupp som jag föraktar mest av alla, egentligen den enda som förtjänar förakt. De feministiska män som med sina pekfingrar pekar på andra män och kräver att de skall ”ta ett steg tillbaka”, erkänna sin skuld i den ”våldtäktskultur” som anses finnas eller varför inte ”inse sina privilegier”. Dessa män, ofta med makt, som anser sig kunna tillrättavisa andra män och som inte har en tanke på att ”ta ett steg tillbaka” själv eller kanske sluta slå sina fruar. Avskyvärt! Men förståeligt, de gör intryck på de ställen som män oftast kämpar för att göra intryck på, nämligen hos kvinnor! Opportunism säger jag, som Kapos!

Nota Bene! De män, som kallar sig feminister av skäl som har med jämställdhet att göra finner jag ingen anledning att annat än respektera för sin inställning. Det är inte dessa som skall föraktas utan de som kliver på andra för att finna gunst hos kvinnor. Duktiga idioter eller kanonmat –  min fria tolkning av Valerie Solanas.

Den sista gruppen som jag uppmärksammat i radikalfeministiska sammanhang består av många, till synes mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som ser sin makt över det andra könet säkrat genom radikalfeministiska aktioner. Ett slags systerskap inom sekten som också är en form av avantgarde, en stormavdelning som kan skrämma till tystnad och konformitet. Ett slags SA inom sekten som liksom dessa verkar med ett överslätande och ett skrockande från de ledande feministerna. ”De är inte vi och man skall inte ta deras hat på allvar” skrock, skrock!

Jag undrar vad denna entusiasm i detta påtagliga systerskap kommer ifrån. Social konstruktion utförd av klåpare? Eller en gen som utvecklats och vars epigenetik utlöses vid viss masspåverkan. Att ta makten från någon vars innehav förment misstolkas?

För att åskådliggöra vill jag delge er en fundering som jag gått och burit på i många år. Jag råkade se ett barn/ungdomsprogram på SVT någon gång anno dazumal. Det innehöll en sketch där de två mycket unga kvinnliga programledare satt på en bänk och fantiserade på ett barnsligt snuskigt sexuellt sätt. Man kom fram till att lyckan skulle vara att få smeta in stjärten på ishockeyspelare med senap (det fanns inga kvinnliga ishockeyspelare på den tiden). Scenen fullbordades med att två i full mundering skrudade ishockeyspelare kom in på rullskridskor och åkte i rundor runt bänken där flickorna satt samt gjorde klart för alla hur det skulle kännas med senap i stjärten. En av flickorna var en mycket ung kvinna, Johanna Westman och det måste ha varit på slutet av 1980-talet men när jag söker på Johanna Westman ser jag att hennes SVT-record inte går längre tillbaka än till 1991.

Hänvisningen till Johanna Westman har för övrigt inget i övrigt med detta inlägg att göra.

Men frågan är? Vad symboliserade ”att stryka senap på stjärten”? Är det detta som de unga feministfanatikerna försöker göra?

Får jag någonsin ett svar?

Och så denna dags disclaimer; Alla som nu tänker att ni just läst det mest kvinnohatande, antifeministiska, manschauvinistiska övergreppsinlägget någonsin bör läsa mina tidigare inlägg eller prata med folk som har gjort det, för att inse: Hade det inte varit för den sekteristiska metoden och radikala förändringsivern, de rena stolligheterna hos radikalfeministerna och deras svans, så hade undertecknad varit glad för att kallas feminist.

Men inte som det är!

Ytterligare disclaimer: Om ni tycker det är barockt att jag jämför radikalfeminismen med nationalsocialismen skall ni veta att det gör jag inte alls. Däremot finns det till synes likartade metoder som tas till utan att jag för den skull vill jämföra ideologierna.

Definiera gärna demokrati, tack!

Jag läser Sakine Madon i Norran och Marcus Birro i Expressen och undrar egentligen vad svenska medborgare menar med demokrati. Man får uppfattningen att många bara ser i demokratin något som gynnar dem själva, något som får dem att kunna få rätt i alla lägen samt något som gör att just dessa demokrater kan avgöra om andra är demokrater eller ej. Då blir det självklara att de som inte har den med dessa demokrater gemensamma åskådningen eller den rätta åsikten, automatiskt blir anklagade för fascism och antidemokratiskt agerande.

I just denna fråga är ovan nämnda krönikörer suveräna i sin analys. Jag håller med eftersom jag alltid betraktat mig som liberal, om nu någon förstår vad som menas med detta, och har väldigt svårt att identifiera mig med något av de partier som kandiderar för riksdagen i höst. Allra längst bort från min liberalism ligger (F!) och (SD) tätt följda av (V) och vill jag påstå (F). Det senare ett parti som tidigare uttryckt sig vara liberaler men det är bara att lyssna till Maria Arnholm och Birgitta Olsson så förstår man att denna idé sedan länge måste vara borttagen från programmet.

Men är dessa personer och partier odemokratiska? Nä, såklart inte! Att vara fördömande mot etniskt identifierbara grupper eller mot av kön definierade grupper kan vara nationalistiskt (även rasistiskt) men behöver inte vara odemokratiskt. Att tycka illa om individer ur olika identifierbara grupper av genus eller etnicitet måste vara tillåtet utan att vara varken sexistiskt eller rasistiskt. Men sexism och rasism är fantastiska epitet att slunga ut mot sina motståndare. Det tillfredsställer blodtörsten inom de egna leden men har ingen som helst inverkan på motståndarens sympatisörer. När allehanda ”forskare” och ”experter” uttalar att (F!)s väljare i huvudsak är välutbildade storstadsbor i välburgna stadsdelar och (SD)s är lantisar med låg utbildningsnivå så vill man få folk att alienera sig med gruppen (SD)-väljare eftersom ingen vill bli sedd som okunnig. Så erbarmligt och enfaldigt! Såklart ser sympatisörerna rakt igenom sådan rappakalja och vet både sin egen status och sina med-sympatisörers. Möjligen kan man se att uppeldningen i (F!)s stormtrupper av mycket unga kvinnor (fjortisar!) tjänar på en sådan ”forskar”-analys.

Demokratin består härvid av att dessa partier accepterar de allmänna valen och att representationen i de befullmäktigade organen är beroende av en sympatiserande väljarkår. Det finns emellertid politiska strömningar i Sverige som inte accepterar allmänna val. På högerkanten har vi SMR vars representation är i stort sett obefintlig men som har en revolutionär agenda. Betydligt fler sympatisörer har de på vänsterkanten förekommande Revolutionär Front (RF) och KPML(r). Båda revolutionära. Det mest märkliga är att dessa organisationerna anses av vissa journalister och politiker ändå vara demokratiska. För att de har goda avsikter. Har ni någonsin hört värre rappakalja?

Den förmenta demokratin i dessa revolutionsromantiska organisationer på vänsterkanten försvaras av medlemmar som ingår i kultureliten. Är det någon som betvivlar att denna självutnämnda elit är vänster till extremvänster? Med företrädare som Henning Mankell, Kajsa Ekis Ekman, Sven Wollter, Jan Guillou, Maria Sveland med flera. Demokrater?

Vilket är demokrati? När Ametist Azordegan påstår att en journalists uppgift inte är att beskriva verkligheten utan är att bringa bildning till allmänheten? Eller när Jonna Sima uttrycker exakt samma tanke? Diskussioner skall beröra ideologiskt rätta ämnen eller tystas ned. Detta är också anledningen till att den förra ansåg att Janne Josefsson borde komma ut som nazist! Verkligheten och dess beskrivning är skrämmande för vissa men kan hanteras enkelt med hjälp av den postmodernistiska inställningen (mer om detta i senare inlägg).

Vad är demokrati? Den som garanterar människor bland annat detta:

1) Rätt till liv

2) Rätt till egendom

3) Rätten att organisera sig

4) Rätten till åsikt och

5) Rätten att uttrycka den

6) Rätten att bedömas och dömas efter samma måttstock som alla andra

Och framförallt rätten att känna tryggheten av att dessa rättigheter aldrig kan förnekas en på grund av val med tillfälliga majoriteter. Man skall inte ens behöva rösta, även om allmänna och fria val ingår i demokratitanken, och ändå veta att dessa rättigheter inte kan tas bort!

I stället ingår i vänsterns demokratiideal en tanke om att en majoritet alltid kan bestämma över en minoritet. Det kan man alltså inte när det gäller de konstitutionella rättigheterna som i Sverige kallas för grundlag och regeringsformen. I de flesta demokratier överses de konstitutionella rättigheterna av fristående rättsväsen. I USA, som exempel, väljs Supreme Courts medlemmar av den politiska makten men sitter sedan i ämbetet på livstid och kan inte avsättas vid växlande politiska majoriteter. Så är det inte i Sverige. Vi har ett politiserat rättsväsende och i tingsrätten tillsättes nämndemännen efter politiska majoriteter. I de flesta demokratier räknar man regering och parlament som första och andra statsmakten samt rättsväsendet som den tredje. Pressen blir därmed fjärde statsmakten. Fast inte så i Sverige, här har vi pressen som tredje statsmakten och rättsväsendet ingår i den exekutiva makten hos regeringen.

Där borde man kunna undra hur detta påverkar demokratin.

I den nationalistiska tanken finns ju en diskriminering som gäller en människas ursprung, i den rasistiska rymmes diskriminering av människor av etniska skäl och slutligen den feministiska som hänger sig åt diskriminering av sexistiska skäl. Om ett parti utmärker sig på ett diskriminerande sätt kan det inte samtidigt vara demokratiskt eftersom de då vill ta bort någon av de sex punkterna ovan. Då spelar det ingen roll om man har allmänna val, demokrati blir det i alla fall inte!  Detta var som mest påfallande under den tid då de kommunistiska staterna utövade ett hänsynslöst och dödligt grepp om sina befolkningar på grunder som vilade på misstanke om avvikande åsikter.

Alla de här beskrivna diskriminerande attityderna existerar i Sverige och till skillnad från de repressiva totalitära före detta regimerna, så stöds metoderna av de från makten avskilda och fria medierna i vårt land. Det skedde i de omnämnda staterna endast av de statsreglerade medierna. Vi har alltså en statsmakt som kan uppdelas i två, den tredje och den fjärde ingår i dessa två.

Någon nämnde nyligen att i en fungerande demokrati granskar media makten åt folket men i Sverige granskar man folket åt makten!

Det är detta som Sakine Madon och Marcus Birro så elegant beskriver i sina krönikor.

Läs dem!

Kan konkurrens vara bra?

Det verkar som om marknadsekonomins mest drivande tes, alltså den om tillgång och efterfrågan, också är den som är mest förvirrande. Åtminstone för planekonomins företrädare. Man har i denna grupp av konservativa[sic!] flummarxister inte heller någon som helst avsikt att studera historiska fakta utan ser bara mot en utopisk framtid och betecknar sig därmed som radikala. Reaktionära radikaler vore kanske rätt epitet. (Epitet är viktigt inom denna grupp eftersom de annars inte kan skilja på gott och ont!)

Jag skall försöka att inte vara mästrande men en gnutta förnumstighet måste ni stå ut med när jag berättar för de fåvitska.

Alltså, en producent som är ensam på marknaden kan styra sin förtjänst genom att justera tillgången i förhållande till efterfrågan. Detta även om producenten är ägd av det offentliga. (Staten, kollektivt, alltså vi själva.) Inkomsten kommer att maximeras och kvaliteten kommer att minimeras (se hela östblocket före 1990!). Eller är det någon som vill tro att staten (politikerna, vi) skulle undvika att maximera vinsterna? I en planekonomi alltså, á la det kommunistiska Östeuropa? Minimera skatterna med andra ord? Nej, så klart inte! Resultatet kan bli en produktion av varor med så låg kvalitet att ingen vill ha dem eller så högt pris att ingen har råd till dem. Detta hände med det polska jordbruket och exemplifieras med att det skapades en våg av polacker som tog sig till Tyskland för att köpa jordbruksprodukter strax efter murens fall.

Är det då så jättesvårt att förstå att om en ny aktör släpps in på marknaden så kommer denne nye aktör kunna utnyttja det faktum att det finns en avsevärd diskrepans mellan kvalitet och pris som går att utnyttja. Den andra producenten måste skärpa till sig om denna vill vara med på marknaden. Detta händer ständigt om man har en marknad som är i balans, det vill säga som fungerar utan subventioner och undantag. Företag slås ut, nya kommer till, processerna förbättras och förfinas. Människor med specialkunskap saknar arbetsuppgifter men nya arbetsuppgifter tillkommer. Om inte detta sker kommer samhället att uppleva stagnation. Det är med andra ord bra för samhällets utveckling men kan vara uselt för enskilda människor i en akut situation. Därför är det bättre för den enskilde att inget förändras men det vore en katastrof för samhället.

Ett exempel av kuriosa. Fram till 1930-talet grävdes alla gropar, kanaler och husgrunder för hand. Det började då bli tillgängligt för byggherrarna att använda sig av grävmaskiner. Resultatet blev att grovarbetarna, (en yrkesgrupp som faktiskt hette så fram till 1970-talet) gick ut i vild strejk eftersom man tog jobbet ifrån dem!

Nu kan inte marknadens konkurrensfenomen appliceras på produktion och tjänster som samhället, vi alla, förbinder sig att erbjuda. Som exempelvis rättsväsendet och försvaret. Det går inte särskilt bra heller i de branscher som sysslar med utbildning, omsorg eller hälsa.  Inte om man undviker att tillsätta oberoende kvalitetskontroller av verksamheten.

Resultaten av denna nyttiga konkurrens kan vi glädja oss åt genom att kunna köpa bra produkter till lågt pris. Samtidigt har massvis med människor blivit av med sina invanda arbetsplatser. Exempelvis i stort sett alla textilarbetare och varvsarbetare. Vem tänker på det idag?

Vi har även kunnat nyttja effekten av att vissa hellre arbetat än gått på bidrag. Är det någon som funderat över varför man kan få en falafel för femton kronor i Malmö? Eller varför vi kan gå ut och äta pizza för en dryg femtiolapp? Det har existerat en hel del svartjobb men det är framförallt den hårda konkurrensen som bidrar. Kan vi få bort de svarta pengarna överallt så kommer vi också att störa den organiserade brottsligheten kraftigt.

Det finns i stort sett bara en bransch som med alla medel stridit mot sådan konkurrens och det är byggbranschen. Eller åtminstone byggbranschens fackföreningar. Vi har därför också en mycket välbeställd och ohotad yrkeskår inom branschen. Vi har dessutom ett rasande högt kostnadsläge för byggnation. Subventioner som räntebidrag och vad det vara månde tjänar bara till att begränsa utbudet och att förhöja prisnivån. Producenten klarar sig väldigt bra på det som byggs, hela branschen lider inte någon brist. Allt medan bostadsbristen är gigantisk och fastighetspriserna stiger över inflationen och för egnahem långt över inflationen.

Med staten som garant kan man låna amorteringsfria lån på summor som man aldrig skulle kunna avbetala på en livstid och det värsta är att dessa lån inte försvinner på grund av den låga inflationen. Det finns de som hävdar att det är billigt att låna idag, men det är det inte. Situationen är svårbemästrad men bör åtgärdas. På sikt så måste protektionism-ambitionen dämpas och nyttig konkurrens släppas in samtidigt som eventuella regleringar, subventioner och räntebidrag avskaffas.   Något måste göras för att alla skall kunna få tillgång till bostäder som är anpassade för var och ens situation och önskemål.

Eller är det möjligen så att den tid då satsningen på egnahem var ett vinstprojekt för den enskilde till den milda grad att det gränsade till osanolikhet. Så länge räntesubventionerna fanns och inflationen låg på 8-10% så var succén klar. Det vill säga fram till 1990 ungefär. Det fanns en tid då man köpte att hus för 200.000 kronor och sålde det femton år senare för det tiodubbla. Detta innebar att man istället för bostadskostnad hade tjänat stora pengar på att bo, och så skyllde man kraschen på branschen och bankerna!

Men nu när inflationen är mycket låg och räntesubventionerna nästan borta så säljs ganska medelmåttiga egna hem för fantasisummor som tre miljoner kronor. Detta lån kommer sannolikt att ligga kvar när huset säljs om tio år. Vad kommer nästa ägare att få betala? Och nästa? Och nästa igen?

Ja du milde himmel, hur skall detta ordnas upp?

Det goda i det hela är att jag har skrivit detta inlägg utan något krav på att göra en genusanalys av problemet. Tänk er vad mycket vi kommer att tjäna på en sådan när det blir obligatoriskt. (För att ni nu inte skall tro att jag övergett den kampen!)

 

Hoten mot demokratin.

Personer som hänger sig åt politisk extremism finner anledning till detta i skäl som för många av oss andra är helt obegripliga.

Det kan vara för att kompisen gör det, eller flickvännen gör det, eller pojkvännen gör det.

Det kan vara för att hoppet om en bättre värld för sig själv, någon slags idealistisk utopi, hägrar. Detta gör det då försvarbart att förgöra, ordagrant, de som motsätter sig den för dem så självklara ordningen.

Sedan kan jag inte komma ifrån den anledning som med glimten i ögat, Magnus Uggla säger varför han drogs till att spela och framföra musik. ”För att få knulla och dricka brännvin”. På något sätt kan denna förklaring kännas mer relevant för rekryteringen.

Under alla omständigheter så finns det media som frotterar sig i händelserna som man rapporterar med stora rubriker. Senast idag rapporterar DN om nazister som värvar avhoppade eller uteslutna sverigedemokrater. Som det verkar med källhänvisning till Expo, en organisation som inte är särskilt balanserad i sina rapporter. Media rapporterar deras rön som om de vore oberoende experter. Men det finns värre!

Efter att ha bevittnat nazistiska manifestationer med fruktansvärda konsekvenser har media bestämt att nazismen utgör det största utomparlamentariska hotet i Sverige. Uppenbart med tydlig påtryckning av ”oberoende” organisationer.

Jag hävdar att den firmakultur, de huliganaktiviteter som vi kan iaktta vid olika idrottsevenemang, främst fotboll, är i analogisk mening ett mycket större hot mot demokratin. Anledningen är att denna huliganism är bra mycket frekventare än nazisternas ”attacker”. De märks mycket mer under ”slagsmålssäsongen”

Men, det finns ingen politisk underton i huliganismen. Det är bara personer som vill leva rövare och tillsammans med andra spöa upp tilltänkta och utsedda motståndare. Att det ingår medlemmar i firmorna som även är anslutna i extremistiska mer välorganiserade politiska ytterfraktioner är inte särskilt otänkbart. Målet är det samma, att ge motståndarna spö. Man har en ömsesidig inställning därvidlag.

Det som markant skiljer huliganerna från extremisterna är att de senare skapar dödsfiender i andra friställda läger. Nazisterna ger sig på invandrare och folk med icke-nordiskt utseende av rent rasistiska skäl. Extremisterna på vänsterkanten drar sig inte för att resa ut och trakassera överklassen, kapitalisterna i sina bostadsområden. Ett hat som är lika oresonligt vilket som.

Men vem är flest, vem skall vi vara mest rädda för? Inte för att träffa på oväntat på stan en kväll, eftersom jag inte tror att någon av dem* har för vana att spöa ”vanligt” folk hursomhelst. Det är inte denna fara som SÅPO bedömer när de säger vilken grupp som är största hotet mot demokratin. De anger den utomparlamentariska vänstern, alltså grupper som AFA och Röd Front. Nazisternas grupperingar är för obetydliga om man bortser från risken att bli utsatt för våld.

Den mest ansenliga och mest synliga gruppen torde vara huliganerna. Dessa har jag aldrig upplevt som ett hot mot demokratin. De vill ju inget annat än slåss! Det är med andra ord våldet som är den uppenbara risken. Här bör man inte stå i vägen i onödan, men något hot mot demokratin kan de inte anses vara.

Hotet mot demokratin utgörs ju inte av enbart risken att bli nedslagen. Eller egentligen inte alls. Hotet utgörs av påtryckningar och hot mot samhället, mot politiker, mot myndigheter, mot enskilda tjänstemän i akt och mening att därigenom få meningsmotståndare att förlora jobbet, motarbetas vid tillståndsgivning och till och med indoktrinering av barnen. Att få sin vilja genom helt enkelt. Detta är ju redan i full gång och det är INTE nazister som utgör det hotet. Inte heller huliganerna utan detta hot är redan etablerat och detta inser SÄPO. Men inte media som helt litar på information från Expo, Researchgruppen och den självutnämnde experten Henrik Arnstad.

Det finns idag ett angiverisystem som går ut på att meddela arbetsgivare om det finns oliktänkande anställda i deras organisation. Hotet mot arbetsgivaren är uppenbarligen så starkt att de anser sig nödvändigas att avskeda den anmälde. De är rädda för… ja vad då? Uthängning? Skvaller? Kundförluster? Något hotas de i alla fall med. Om inte annat så implicit.

Detta har idag resulterat i att många sansade debattörer på bloggar och andra sociala medier håller sig anonyma på grund av risken för repressalier eller mobbning av sig själv eller sina närstående.

Det, är ett mycket större hot mot demokratin!  Och redan satt i system!

Varför låter sig mediebevakningen styras så flagrant av organisationer och personer som inte på något sätt kan anses som oberoende eller neutrala.

Expo låter man ge underlag och anses som källa. Researchgruppen som består av personer gemensamma med AFA får göra analyser och betraktas som oberoende. Och sedan anlitar man urskillningslöst dessa källor utan att märka att det finns alternativ. Om och om igen.

Jag vet att man på medias redaktioner har listor på experter som skall tillfrågas då olika spörsmål dyker upp. Det kan vara politiska eller andra. Det är därför vi hör samma kommentarer från samma personer ideligen. Ett tag var tydligen Göran Greider den ende som kunde uttala sig. Men i gengäld måste han ha varit tacksam för han var expert på allt. Det finns andra exempel. De mest flagranta är Henrik Arnstad som anges vara expert på fascism. Han flödar inte över av förtroende precis. Det finns duktiga personer med bra mycket bättre insyn och bra mycket bättre analys än Arnstad. Men han står på listan och helt okritiskt väljer redaktionerna denne ”expert”.

När redaktionerna sedan väljer Researchgruppen för sin analys av politiska händelser är det jämförbart som om redaktionerna endast skulle citera Avpixlat när det gäller immigrations och invandringsfrågor.

Expo är väl i så fall den källa som kan anses vara minst partisk. Den är emellertid helt styrd av personer och organisationer på vänsterkanten och glömmer förvånansvärt ofta rapportering som rör dessa extremistiska rörelserna.

Att urvalet är som det är beror på att dessa rapporterande journalister på medias redaktioner inte själv letar upp experter. De har sina listor skapade ur någon åsiktsinriktning och okunnigheten gör att de inte klarar att ställa motfrågor eller klarar att ifrågasätta. Fritt fram alltså för den åsiktstyngda rapporteringen. Hade inte okunnigheten i vissa avseenden varit så ofantligt stor så hade jag påstått det vara en illvilligt iståndsatt nyhetskapning av pirater med vänster slagsida. Men bedömningen är nog att det bara är imbecillt. Dumhet och lathet går här hand i hand.

Kvalitetstänk hade gjort sig även i media, tänker jag!

På Genusdebatten har Dolf liknande resonemang: http://genusdebatten.se/nazistisk-pest-eller-feministisk-kolera/ 

*Rasister undantagna vilket ju av händelsen på Kroksbäck i Malmö i september 2013 visas vara andra än nazister!

Post Navigation