snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the category “Kultur”

Mångfald enligt Public Service.

Först måste jag hänvisa till Jussi H. Lundells blogg där han i ett inlägg visar interndiskussioner angående hur strategin och taktiken bör utvecklas för att effektivt utestänga människor av annan åsikt.

Samtidigt tänkte jag på ett inslag i Nordegren & Epstein där SR/ekots chef intervjuades om aktuella frågor. Bland annat om policyn om mångfald vid nyanställningar. Jag hörde också tidigare ett program av Cecilia Uddén där hon tog upp just policyn om mångfald i korrespondentleden. Nu kunde Uddén på ett mycket pedagogiskt och trovärdigt sätt förklara varför det inte borde gälla hennes unika position på radion utan enbart för andra. Mångfaldspolicyn alltså.

Så skall exklusivitet utnyttjas, särskilt sådan exklusivitet som man tilldelar sig själv!

Nåväl, SR har, åtminstone för korrespondenter policyn att en av tre skall ha mångfaldsbakgrund. Mångfaldsbakgrund, kan någon en bra dag förklara vad det innebär! Vad innebär mångfald? Är det konstiga namn? Som Andersson eller Nilsson,  kanske Bandjouil eller Ezerdogan? Kanske är det ens föräldrar det beror på? Att de kommer från ett annat land, helst Mellanöstern och Nordafrika?

Yes, det är mångfald det!

Men mångfalden är garanterat enfaldig eftersom kravet också är att inte ha åsikter som går emot sanningarna på de synliga stentavlorna. Det enda med garanti som kan yttras om mångfalden på Public Service är att ”mångfalden” har samma åsikt om allt väsentligt. Om manligt våld, om feminism, om Hamas demokratiska giltighet, om Israels uselhet, om Fridolins storhet, om Lars Ohlys icke-kommunism, om Jimmie Åkessons nazism. Ja de är verkligen eniga därvidlag och de vet att skulle de yttra minsta tvivel på Public Service-doktrinen så är det ut med huvudet före.

Rent struntprat alltså och tjänar endast som försvar för att utöva ett gemensamt hat mot någon man ogillar. Oftast någon, inte så ofta något!

Ett exempel som åskådliggör eländet är den Tweet som Emmy Rasker skrev när hon lämnade P3 för P1. ”Jag kunde inte fatta att inte alla var feminister”.

Ett annat exempel på mångfaldstanken är när man utser ny chef för Radioteatern i november 2014. Ny chef blir förre konstnärlige chefen på Ung Scen/Öst. En chef som skyllde på publiken när en pjäs inte var engagerande nog. Inte bara det utan även beskyllde publiken för rasism. Inte en sekund kunde hon drömma om att pjäsens handling och meddelande inte stämde med vanliga medborgares, i detta fall gymnasieelevers uppfattning. Då sände teatern en teaterpedagog till skolan, för tanken var att eleverna så klart tänkte fel, att de inte förstod. Och tänka sig,  förstod gjorde de inte efter hennes puerila förklaringar heller.

Chefen heter Malin Axelsson och utgör ett bra exempel på mångfaldsrekrytering.

Men den som lutar sig tillbaka och tänker, jamen de har ju gäster också. Både i nyheterna och i nöjesprogramen.

Är det en slump, en tombola, som väljer ut medverkande som Gudrun Schyman, Kakan Hermansson, Özz Nujen med flera?

Saknas någon?

Det kan ni ju fundera på och skänk då den gummibandsartade mångfaldspolicyn en tanke. Ni kommer aldrig att få höra Chang Frick, Tino Sanandaji, Nasrin Sjögren, Bahareh Andersson eller någon annan som med råge uppfyller mångfaldskriteriet.

Men inte åsiktskriteriet.

Och det är väl så, att ingår man i ett åsiktskotteri där gemenskapen styrs av rädsla, är det nog svårt att tro att det existerar något annat.

Det är dessutom så att eftersom detta kotteri även har ödesdiger makt över allt som produceras av media får man även stor andel politiker att tro det är en allmän uppfattning.

Såsom i alla mobbingsammanhang gäller det att kunna peka ut den som inte i detta sammanhang anses ”normal”. Det är få som vill ta risken att utsättas för oresonligt hat, bli baktalad och mobbad. Så det är säkrats att falla in i den mångfald som föreskrivs.

Det är den stora risken, att de som är på gång i karriären mycket väl vet vad som gäller för att inte bli stoppad. Och det lider Sverige av idag!

Man vet att de man själv är lojal mot och beroende av, arbetsgivare och andra uppdragsgivare, visar sin ryggradslösa attityd när det börjar blåsa. Så kraftig är likriktningen att det skrämmer skitarna av stora starka karlar. Ja faktiskt, det är karlar oftast, som ynkligt faller in i mobbingen.

Fråga Marcus Birro, fråga Marika Formgren.

Det blir nog ett bra 2015!

Att vara en i gänget, det är viktigt!

Ja, visst är det så. Det är väldigt ovanligt att människor tar ställning för eller emot något i klar motsats till sin omgivning. Det händer, men de flesta kollar noga runt sig innan de uttalar sig. Trygghet eftersträvas, och uppnås med en minimal naggning av det egna samvetet samtidigt som motståndet man möter beräknas vara noll.

Men hur stor behöver denna upplevda och framförallt förmenta kongenialitet vara för att man som individ skall uppfatta att ”alla” tycker likadant? Alla som har fostrat barn vet hur ordet ”alla” kan användas som påtryckningsmedel vid speciella önskemål eller klädköp. Det är viktigt att tycka som alla andra, det vet barn som växer upp. Om de trodde det var på ett annat sätt hade de väl inte använt uttrycket ”alla [får/gör/tycker]” som påtryckning. Var har de lärt sig detta?

Barn vet att om de inte är en i gruppen så kommer de med tyst bifall av vuxna och ibland på initiativ av vuxna, bli mobbade. Garanterat! Med andra ord, är du inte som de andra, tycker som de andra, klär dig som de andra så mobbas du. Detta är en bra förhandlingsposition mot föräldrar, tycks barnen tro. Tro mig jag har också varit barn.

Det vi ser nu är att infantiliseringen av människan har gjort att denna gruppgemenskap blivit än viktigare. Efter skolåren, ett läge då man förr förväntades ta ansvar åtminstone för sig själv, har denna trygghetsönskan förstärkts.  En känsla som tydligen numera följer med genom skolans och ut i vuxenlivet.

Vi kommer då till frågan åter igen, hur stor behöver en sådan grupp vara? Antalet tre påstås vara vad som behövs för att man skall kunna agera hur vidrigt som helst. Ryggdunk från två personer räcker alltså för att bli en ny Hitler eller Breivik. Med detta stöd vet vederbörande att det bör finns personer med annan åsikt än den egna. Men hur många behövs för att man skall vara trygg i att ha samma åsikt som ”alla”?

Svaret är att det kan man inte. Man måste skilja ut och isolera, demonisera och denominera så att de som inte ingår i den trygga åsiktskorridoren verkligen känner av detta. Om det inte varit för ursprunget så hade vem som helst utifrån insett att det är mobbing.

Folk i mediebranschen vet idag exakt vilken åsikt som gäller för att få möjligheten att få sitta i morgonsoffor och agera på tidningsredaktionerna. Det är inte särskilt polariserat även om duktiga skribenter som Ivar Arpi, David Lindén och Sakine Madon plus ett fåtal till håller sig borta från den värsta djuprännan så håll med om att de är ganska nära ändå. Marika Formgren ligger lite längre ut bland skären för att inte tala om Ingrid Carlqvist och Roger Sahlström som gått på grynna efter grynna.

Den här ensidigheten gör också att om feminism diskuteras i en morgonsoffa så är enigheten stor. Deltagarna är alltid av samma uppfattning och tävlar om att vara mest av allt. Någon motpol presenteras ej eftersom den ju inte ”finns”!

Det finns en spridd uppfattning i medieutbudet som gör att enigheten är total. I alla fall i jämförelse med om det varit ett demokratiskt forum. Det finns meningsmotståndare men de skall mobbas väck, skrämmas i väg. De är ändå hemska människor med fruktansvärda värderingar. Ingen vill väl lyssna till något sådant?

Jag hänvisar därför återigen till MiT Toklandets blogg där han klart beskriver den till löje gränsande viljan att få vara till lags i genusfrågor. Nåväl, en del tjänar pengar på det, skapar sig en karriär och förutsätter att deras påstående går rätt in i djuprännan av påbjudna åsikter. Det gäller machokulturen, den destruktiva manligheten (all),  våldtäktskulturen med mera. Vi som vet att manlighet är konstruktiv och inte destruktiv men att den har förvägrats unga uppväxande pojkar och att den taktik man utövar på unga kvinnor med skräckpropagande om våldtäktskultur, har inget med manlighet att göra utan utgör bara ett verktyg för vissa politiker och entreprenörer att få sig tilldelat anslag.  Man får inte medel om man inte kan bevisa förekomsten av det man kämpar mot nämligen.

I dag kan man uppmärksamma ett program på SVT som kallas Runda Bordet som beskrivs av Ivar Arpi så här: ”..1h i Runda Bordet med postkolonial vänster: Per Wirtén, Kitimbwa Sabuni, Elena Namli, Irene Molina och Bengt Westerberg…” Jag har inte sett programmet, tänker inte se det heller, men har lite svårt förstå i en diskussion om rasism vem av dessa som står för något som är skilt från övrigas ståndpunkter? Ett samtal där man försöker övertrumfa varandra i hur överens man är. Men det är klart om statliga anslag skall kunna äskas så måste ju företeelsen finnas till varje pris, och då är det bra om alla som syns är överens.

Hur kan övertygelsen vara så stor att man inte ens kan se att det finns tankegångar utanför konsensus? Förmodligen för att man inte träffar andra än sådana som sig själv. Man vill inte se andra, och gör man det så låtsas man som ingenting.

Dessutom ingår ett självsanerande inslag som gör att de flesta med hysteriskt nit säger vad som helst för att inte hamna utanför den grupp som sköter mobbingen av oliktänkande. Tryggheten sätts framför allt annat.

Av anledningar som dessa kommer det aldrig att bildas annat än en svag och udda opinion, människor vågar inte vara annat än anonyma för att undvika mobbing. De enda som klarar motsätta sig, med stort obehag som reaktion är vissa Sverigedemokrater. Men flertalet av dem vill ändå vara anonyma. I ett riksdagsparti med i senaste valet cirka 800.000 väljare. Märkligt! Det tyder inte så mycket på udda ståndpunkter hos Sverigedemokrater som en odemokratisk hållning hos övriga som absolut inte tänker dela makt med dem.

Det som förstärker hela denna mediala åsiktskorridor, är att de medier med störst anslutning är de som finns i Stockholm. SVT, TV2, SR, DN, SVD, Expressen och Aftonbladet även om i varierande grad.

Det är inte heller en slump att riksdagspolitikerna finns i Stockholm, umgås och träffar mediefolket och får höra deras syn på sanningen och lyckas misstolka detta som en ”folkets” mening.

Men politiker och mediaföreträdare borde försöka vara mentalt mogna och förberedda på att andra åsikter kan förekomma utan att deras puerila trygghet i samförståndets hägn egentligen behöver ruckas, alls!

Den politiker som testar kan få ett oväntat röststöd vid nästa val. Och omvänt med för den delen, om man fortsätter misstolka vad man ser och hör.

I Sverige har den bisarra situation uppstått där media, genom sitt kompisförhållande med makthavande politiker, i stället för att utföra den granskning av makten  och dess konstellationer inom politiken och kulturen som borde vara självklar, i stället granskar folket.

All makt utgår från folket står det i Regeringsformen.

Jaha?

 

S.C.U.M – Ytterligere en representation.

Jag har inte läst hela Valerie Solanas The S.C.U.M. – Manifesto. Och jag har inte sett uppsättningen av den dramatiserade version som TUR-teatern gjort med Andrea Edwards som aktör. Men tillräckligt av båda för att ha en uppfattning om vad det handlar om.

Jag har, emellertid, sett hela den dokumentär som producerats av Andrea Edwards och som i veckan som gick visades i SVT. Jag såg den i efterhand på SVT/Play, SCUM-en kärleksförklaring!

Länk: http://www.svtplay.se/video/2499930/scum-en-karleksforklaring

Dokumentären innehåller filmsnuttar ur föreställningen på olika arenor där den uppförts. Den tar också upp, på ett förment seriöst sätt, de reaktioner som uppsättningen av pjäsen medförde för några år sedan. Med ambitionen att visa människorna bakom hatet och hoten har Edwards gjort intervjuer med några som hon lyckades få att ställa upp. Att det inte är hat och hot som dessa representerar är lätt att begripa när de rakryggat förklarar hur de tänkt. Och den lilla besvikelsen hos Edwards för att de inte bara ber om ursäkt och nåd.

Men i stort är denna del av dokumentären bra.

Intervjuer med män som kallar sig feminister ingår också i dokumentären, bland annat med Johan Ehrenberg ETCs chefredaktör och grundare, som har sin egen röda agenda. Edwards visar tydligt, framförallt när hon drar ner brallorna på Erik Holmström, föreställningens regissör, att hon inte har mycket till övers för mäns feminism. Men för all del på ett ganska tillbakahållet och godmodigt sätt.

Jag erinrar mig en intervju med Andrea Edwards i TV, i en fråga just angående SCUM-föreställningen, hur hon beskrev en grupp män som stannade kvar efter en föreställning. ”De satt i en cirkel och ville diskutera. Gulliga men absolut inte såna som man skulle vilja ligga med!”

Denna scen är med i dokumentären. Gulliga men… Det är fantastiskt hur skådespelaren så tydligt klarar gestalta just den episoden, med sitt kroppsspråk, sitt hånande fnitter, sitt tal. Perfekt.

Några funderingar med relevans. Varför var det enbart väldigt unga kvinnor som ”extras”, alltså det som vi amatörer kallar statister, i pjäsen? Varför var det en så stor grupp väldigt unga vuxna kvinnor i publiken? Den analysen vore intressant.

Ytterligare en fundering, Valerie Solanas uttryckte ju klart och tydligt att män som hjälper till i den feministiska kampen betraktas som nyttiga idioter. I klipp från föreställningen visar Andrea Edwards detta tydligt, men även i dokumentären utanför dessa klipp verkar Edwards vara av denna bestämda uppfattning.

För egen del går mina funderingar således – att vara feminist är att vara för jämställdhet mellan könen. Det är okey! Att vara feminist med som enda önskan att förnedra och förringa män är det inte. Framförallt inte när denna feminism utförs av män. Ett mer patetiskt uttryck för en vilja att vara till lags är svårfunnet.

De avsnitt som dokumentären har med från uppsättningen av pjäsen SCUM-manifestet visar, för min del i alla fall, att kvaliteten inte håller måttet. Det är inte ett dramatiserat uttryck av en kvinna som i frustration skriver ett manifest. Det finns ingen sådan representation, eller den som finns är dramatiskt intetsägande. I stället finns en skådespelare som tydliggör sina egna uppfattningar och spottar ur sig dem i ett mobbningsförfarande där en part är lycklig över att slippa vara den utsatta men som ändå gärna deltar i mobbingen. Edwards gör detta till en enkel match men det är alltid mobbaren som ger den fadda smaken. Men Edwards spelar Edwards hur mycket hon än vill gestalta Solanas.

Det är säkert bara i denna pjäsen som skådespeleriet inte håller måttat. Dramatiken verkar undermålig och kan likställas vid ett politiskt dogmatiskt torgmöte. Gudrun Schyman hade säkert kunnat dra hela pjäsen på ett home party med lyckad respons. Men det är ju inte dramatiken och uttrycket som verkar vara det väsentliga utan innehållet.

Andrea Edwards utgör i detta avseende en andel av gänget i the fabulous untouchables, ett gäng performers som förmedlar ett förment viktigt budskap med dålig konstnärlig kvalitet.

Ungefär lika dåligt som Kakan Hermansson är som country artist, Maria Sveland som författare och Kajsa Grytt som punkrockare. Det är bara budskapet som räknas och skulle kritik framföras så är det ett blasfemiskt brott som riktas mot hela den sekteristiskt kvasireligiösa gruppen. Därför är det så många helt oförklarliga hyllningar i Radio och TV av kulturyttringar som är helt undermåliga. Men alla vill stå bakom mobbarna. Inte framför!

Då köper man till och med att en föreställning av Ung Scen/Öst läggs ned på grund av publikens påstådda rasism och inte av anledning att den är oengagerande. Ynkligt säger jag, det är helt enkelt för dåligt.

Jag riktar i stället ett varmt tack till alla dem som rakryggat vågar stå för sin kritik och sina åsikter trots hotet om exkommunicering och repression.

Sensmoralen som yttrades av Andrea Edwards var – hur kan någon få för sig att de hot om utplåning av män som uttrycks i pjäsen är på riktigt?

Ja hur kan man tro att alla hot är på riktigt och att kritik är hot?

Jag bara undrar!

Men gullig är hon!

 

 

 

Gated community – att leva avskiljd från verkligheten!

Det är många som ger sig ut till försvar av åsiktshegemonin på Södermalm, den ni vet som påstås vara politiskt motiverad av sympatier som inte skådas någon annanstans i landet. Vare sig i sin helhet, undantagandes Södermalm eller regionsvis.

Att man på Södermalm har en särskild, av omgivningen* präglad politisk attityd, som man anser finare än i övriga landet och mera demokratiskt högststående är inget unikum. Detta har man som åsikt inom de flesta grupperingar. Tänk er sammanhållningen på Östermalm eller varför inte Lidingö? Inget underligt i att man i livsmedelsbutiken och på lokala puben träffar människor som har ungefär samma åsikter och värderingar som en själv. Inte alls!

Skillnaden på Södermalms hegemoni och den som kan tänkas finnas i andra delar av populationen är att bekräftelsen av den rätta åsikten inte bara sker i lokala butiken utan bekräftelsen sker i media! På kultursidorna i pressen, i Sveriges radios program eller i SVT-kanalerna. Varför? För att en stor andel av skribenter och programledare bor på Södermalm, de har Södermalmsandan inplanterad och bekräftelsen är klar.

Inte nog med att man kan uttrycka sig i media på ett sätt som landsortens befolkning ruskar på huvudet åt, som man ser som en anomali, som utgår ifrån att nästan 30% av gruppen är anhängare av V, F! eller MP. Till skillnad från utanför Södermalm. När man får kritik kan den lätt skakas av med en direktbekräftelse i lattebaren på hörnet eller i delikatessen. Där kan man få de ryggklappar som behövs och ytterligare några som visar att man har rätt! I alla fall.

Det är det tillskyndarna, de boende rättrogna, som Fredrik Virtanen, Johan Croneman eller Jonna Sima inte begriper när de går i furiöst försvar  av Södermalmsandan!

Nu har även den på Södermalm boende Henrik Arnstad gett sig in i försvaret. Han kallar sig helt, helt självutnämnt för ”expert på fascism”. Många ser honom som en pajas. Vad vet jag, men experter bör väl vara mer kunniga än dogmatiska. (Om de inte är rasbiologer i de nyinstiftade institutet förstås.)

Jag undrar hur det gick till när Henrik Arnstad utnämndes till expert och kom på listan för sådana i public service-kanalerna? Journalister vill inte göra för mycket så antagligen har en boende på Södermalm frågat i lattebaren om någon kände till en expert på fascism. Arnstad var nog där, vid det tillfället ifråga förmodar jag.

Nu skriver Arnstad på twitter, och döm denne mans ”expertis” utifrån detta,

Arnstad_Breivik

Sånt kan man nog bara yttra med de förutsatta tre ryggklapparna på Södermalm? Eller?

Toklandet har en hel rant på sin blogg som visar det ofattbara i en expertutnämning om än så självsvåldig!

Eller varför inte detta ödmjuka uttalande från experten Arnstad: (OBS! Ironi!)

–   ”Tvärtom tycker jag att vi ska vara ytterst stolta över den hatbild som tecknats av Södermalm. Vi har blivit kontroversiella och suspekta för att vi står upp för antirasism, medmänsklighet och demokrati, säger Henrik Arnstad.”

Detta citat återfinnes på Ledarsidorna.se där Johan Westerholm ställer en fråga till Södermalms stolta garde. Frågan gäller om man på Södermalm är beredda att ta emot lika många asylsökande i förhållande till sin befolkning:

som Ställdalen, som med 500 invånare tog emot 230 i Anläggningsboenden 2012 eller som Västra Å som med 120 invånare tog emot 100. Eller varför inte som Blinkarp i Röstånga, Svalövs kommun, som med 880 invånare härbärgerar 285 nyanlända flyktingar” (citat från Ledarsidorna.se)

Kan vi inte få fler försvarare av Södermalmsgardet och därmed mer bekräftelse. Hör ni, Sima, Croneman, Arnstad, Virtanen, har ni inga kompisar utanför?

Hör man möjligen ett svagt – ”Hello, is there anobody out there?” från Södermalms gated community eller de bryr sig förmodligen inte. Självransakan är inte den starka sidan.

Put your money where your mouth is!

*surdegsbakarns och hipsterns hembygd!

Konsekvensen är inte alltid så uppenbar!

Sitter just nu och lyssnar på SR/P1kultur som leds idag av Mona Masri, ni vet hon som kan skriva debattartiklar och göra tv-inslag som delvis är helt fabulerade. Hennes trovärdighet vid rapportering närmar sig noll vilket gör henne till en ytterst lämpad programledare för ett kulturprogram. Enligt postmodern systematik bevisas teser medelst citat ur romaner och spelfilmer men som Marcus Priftis menar, på kultursidorna skapar vi vår egen sanning! Se inlägg om det här.

En annan skribent med fabulering som metod är Golnaz Hashemzadeh som skrev om rasismen på Bodens Räddningsstation. Det måste vara kämpigt för dessa journalister att behöva bli ifrågasätta, även om de inte verkar bry sig alls. Det sköljs väl av som vatten på en gås så fort de går in på Lattebaren på hörnet eller för den delen, vilket kaffebord med kompisar som helst.

Men det som Mona Masri får mig att tänka på är egentligen något helt annat. Hon och många andra kvinnor samt några män ser hur farlig gruppen män är, hur nedbrytande den är med allt sitt våld och alla våldtäkter, Män som grupp alltså, inte män individuellt. Jag ser hur man tar avstånd från män, framförallt män som har åsikter om just det. Som jag nu, till exempel. Kritik är inget annat än hat och hot.

Sedan ser jag på webben, Twitter och Face-book hur Emma Watson blivit hånad, hatad och hotad efter sitt tal i FN om jämställdhet. Jag har inte sett något själv av det men har bland jämställdister förstått ett visst medhåll för innehållet i talet. Jämställdister som betraktas som fiende nummer ett bland de riktiga feministerna. Jämställdister som räknas som motståndare till jämställdhetsarbetet, som exempelvis inom MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap. En motståndare som skall bekämpas.

Nu ser jag att man som i Mona Masris exempel intervjuar och marknadsför personer från denna grupp. Gruppen män alltså. Gruppen som står för allt jävelskap som finns i världen. Vi vet att det finns män som tar avstånd från gruppen män och som själv då inte låtsas om att de själv ingår. Exempelvis som Män för Jämställdhet som på ett förslaget och opportunistiskt sätt marknadsför sig själva på så sätt. Vi har Marcus Priftis (kulturjournalistisk hittepåare), Anders Dahl (maskulinitetsutredare), Inti Chavéz Peréz (expert på män), Göran Lindberg (polismästarn som fick 6 år för sexuellt utnyttjande och våldtäkt) med flera.

Min fråga, just i exemplet Mona Masri, hur verifierar ni att männen i programmet inte är kritiska till feminism? Varför finns det ingen rädsla inför dessa representanter för manligheten? Dessa våldets och våldtäktskulturers beskyddare, manlighetens inneboende ondska. Känner ni alla personligen tidigare eller om inte, hur görs urvalet? Finns det någon enkät att fylla i? Kan vem som helst göra testet?

Ni fattar att det är viktiga saker i detta identitetspolitiska postmodernistiska kaleidoskop av motsättningar och inkonsekvens!

Frågor som kan tänkas behöva svar: Inser du att män är förtryckande svin? Inser du att män upprätthåller en våldtäktskultur? Inser du att maskulinitet är skadligt och borde utplånas under pedagogiskt tvång? Inser du att feminismen är det självklara initiativet att fullgöra detta?

Fyra jakande svar ger direktinträde till morgonsoffor och mys i studio.

Men om du som man tar avstånd från dem som utövar våld eller begår våldtäkter eller dem som inte förstår värdet av att dela hemarbete eller barnpassning. Då tillhör du den andel män som överstiger 97% av manligheten men du räknas som subversiv och kvinnofientlig. Du har nämligen inte svarat rätt och du kan inte räkna på en plats i nån morgonsoffa. Möjligen kommer du före i kön till den kommande obligatoriska omskolningen.

Fly om du kan.

MGTOW!

Skräm skiten ur dem! Moderna myter i uppfostran!

Ni är väl alla bekanta med de väsen som historiskt har varit behjälpliga i praktisk barnuppfostran? Som Näcken i sjön, tandtrollet och många, många andra. Dessa väsen, tomtar och vättar har tjänat syftet att förstärka tabun men också haft syftet att lära barn att undvika saker. Att helt enkelt skrämma dem till avhållsamhet eller för att få folk att undvika beträdelse av ”farliga” områden. Bildligt såväl som bokstavligt, i alla generationer och i alla länder.

Den moderna människan, även om det är ett barn, går inte att lura med sådant övernaturligt snack längre. Även små barn kan googla fram sanningen.

Men, människan är påhittig och har ett substitutförfarande som är genialt. Det gäller ju att skrämmas, helst till hysteriskt skräckslagen nivå för att få barnen eller vem som helst egentligen som inte har tillräcklig kunskap att bajsa på sig av skräck. Få dem att inordna sig under den trygga miljö som skrämselpropagandisten säger sig utgöra!

Så här låter det i argumentationen av journalister och politiker på sociala medier när de vill påkalla uppmärksamhet:

”Vad säger jag till min [dotter, 5-åring, tonåring] när de frågar,

– SD säger att jag inte får vara här?

– Varför kan inte jag gå ut på natten utan att bli våldtagen?

– Måste jag vara förtryckt?”

Som exempel. Jag förstår av inlägg på sociala medier att många inte klarar av att besvara denna ängslan. Jag ser hur man med tvivelaktiga argument avstår att lugna den frågande, att dämpa ängslan. Man vill uppenbarligen bibehålla skräcken hos de ängsliga.

Varför då? Vad ämnar man uppnå?

Varför i hela friden kan man inte sätta sig ned och diskutera, fråga varifrån de hört detta eller varför de tror så? Vad gör att föräldrar vill, med sin tystnad, behålla skräcken hos den ängslige? Är det bara ett retoriskt knep för billiga poäng i sociala media eller vill de verkligen så skräck? Liksom forna tiders berättelse om Näcken?

Vill man att barnen skall vara trygga? Vill man, som jag tror, att tryggheten skall ligga i mamma, pappa, eller partiledaren för att visa sin exklusiva rätt till dominans? Är det dominansen som är det väsentliga? Psykologer och beteendevetare hitåt!

Många frågetecken blev det där, kanske någon kan förklara? (ett ? till.)

 

 

Jills Veranda – Recension #4

Så blir det dags med en avrundning av tyckandet kring Jills Veranda, programmet med ett format och innehåll som varit en hit. Åtminstone för mig, men med nämnda undantag som verkligen förbryllar.

Det sista programmet hade Magnus Carlson, sångare i Weeping Willows, som gäst. Jag har ingen särskilt bra koll på vare sig sångaren eller bandet men har undermedvetet en välvillig inställning. Det framgår av presentationen att bandet är en dyster samling med tragiskt elände i sin musik, definierat som country.

Jag får upprepa min inställning att jag inte gillar country särskilt mycket, jag tillhör den generationen. Att jag känner till de flesta av aktörerna och gillar det mesta i genren är en annan sak. Country är ”the white man´s blues” enligt en rasistisk och sexistisk gammeldags tolkning. Men det är också samhällskritik och framförallt, all country är en berättelse. (And I like it!) Snart kommer jag väl att gilla svensk dansbandsmusik också, även om ”that will be the day…”, men jag har faktiskt svårt att stå still till Vill Du Vara Min Margareta eller musik med Sven Ingvars som har en av världens bästa(!) riff-gitarrister Ingvar Nilsson i bandet.)

Tillbaks till Jill. Programmet med gästen Magnus Carlson var liksom de förra upphängt på att tema. Denna gång utslagning och hemlöshet. Man träffade på en hemlös musiker, Doug Seegers, med en fantastisk begåvning i både sång och musik exemplifierat av hans egen Going Down to The River. (I´m going down to the river, gonna wash my soul again, I´ve been running with the devil and I know he ain´t my friend.) De får tillgång till den legendariska Cabin Studio som var Johnny Cash och June Carters privata studio i Hendersonville just utanför Nashville. The Cabin som egentligen är en stor anläggning ägs och drivs av John Carter Cash, June och Johnnys enda gemensamma barn.

Den som  hör låten som den sjungs av Doug, Jill och Magnus och samtidigt inte blir helt sålda på denna typ av country… Ja, ja hur som helst. Doug avslutar –  That was fun, that was fun. En bra och nöjaktig sammanfattning av hela programserien Jills Veranda.

Man kan säga att idén, som var Jills från början och som utvecklades av producenten Agnes Lo-Åkerlund, blev mycket lyckad. Detta trots att producenten ville ha en politisk vinkling i varje avsnitt. Hör här henne i en intervju av Lotta Bromé. Vi hör att Jill Johnson inte vill vara politisk och det märks tydligt på hennes attityd i värdskapet. På samma sätt agerar alla gästerna aven om deras avsnitt berör rasism, utanförskap och social utslagning. Dessa fantastiska musiker, inklusive den annars så rabiata feministen Marit Bergman, var ödmjukheten själv och undvek att dominera i annat än i sitt artisteri.

Utom Kakan Hermansson som jag fortfarande uppfattar som apart och avvikande. Ödmjukhet? Artisteri? Nähä, inget av detta kunde uppvisas. Dominans, bullrigt platstagande? Japp fullt av detta.  Det är OK att ta plats, framförallt för en lesbisk kvinna. Men vad var meningen med hennes medverkan i Jills Veranda? Läs artikeln av Hanna Hellquist i DN där hon beskriver hur man kan få plats i ett program utan att vara kvalificerad. Vänskap! Hellquist som är en av Kakans vänner beskriver också allt det hat som Kakan får ta emot för att hon vågar stå upp för sin sexualitet och feminism. Om man tillägger hennes misandri och hennes fullständiga förakt för människor som har en från hennes avvikande åsikt, så kan man kanske förklara hatet men självfallet inte acceptera det. Av detta får var och en göra sin egen bedömning varför Kakan Hermansson tilldelats en plattform att uttrycka sitt förakt ifrån, en plattform som hennes belackare aldrig någonsin skulle kunna drömma om att få.

Makten i samhället fördelas så av jämställdhetsskäl.

Men för allt i världen se Jills Veranda som är ett riktigt bra program ändå!

Jills veranda – recension #3.

Så var det dags för ytterligare sessioner på Jills veranda.

Denna gång med den extremt talangfulla och begåvade Marit Bergman.

Jag vill dessutom berätta om det fantastiska och väldigt påverkande avsnittet med Kristian Gidlund.

Marit Bergman.

Det har varit en tyst period runt Marit Bergman, en period som varat några år och i samband med att hon tillbringat tid i New York. Men här på Jills veranda var hon med i allra högsta grad. Marit har utmärkt sig som feminist och vänstersympatisör och har vad jag vet exploaterat detta som artist. Hon var bland annat  medskribent i antologin Fittstim 1999.

Det är ok att vara vänster, feminist, flata och alla kombinationer som kan komma ur detta. Man kan förmodligen skapa mycket vänner genom sådan attityd. Men, det är inte ok att dela ett djupt hat mot dem som inte är vänster, feminist eller flata även om detta tydligen också lockar vänner som verkar ha hatet som något gemensamt. Nog om detta!

Tillbaka till Marit Bergman, som denna gång utövar stark konkurrens på Jill vad gäller både begåvning och utstrålning. Mer än nån annan av gästerna hittills. Marit blir naturlig medelpunkt vilket också blir en markör på hennes storhet.

Att utmana hillbillies på deras eget territorium i Appalacherna med deras egen country- och bluegrassmusik, kändes minst sagt vågat. Man har väl sett Den Sista Färden (Deliverance) och hur illa det då kan gå. Men icke nu. Istället lindar de båda svenska begåvningarna invånarna runt sina lillfingrar och framför dels en gammal psalm omskriven av A.P. Carter  Will the Circle be Unbroken samt dels en av Marit Bergmans låtar Snow on the 10th of May.

Tillsammans med den i Nashville verkande låtskrivaren Pam Rose skriver Marit på några timmar en låt som skall utföras på legendariska Bluebird Cafe i Nashville med kanske världens kräsnaste countrypublik. Låten, av Marit beskriven som en snyftare, (make eyes tear) heter Never You och den skall ni lyssna till noggrant.

Men det blir succé och Marit Bergman visar vilken enastående artist hon är. På något sätt har hon överglänst Jill, något som inte är så lätt kanske. Men så var det.

Hur urvalet av artister har skett kan man kanske spekulera över och när jag har sett alla avsnitten skall jag komma med ett omdöme.

Jag som inte ens gillar country! För det gör man väl inte om man är cool? Det är ju trots allt de vita heterosexuella männen* med all makt som har gjort denna musik till sin. Hur skall vi ställa oss här då? Jag kan tänka mig att hillbillies i Appalacherna inte är fullt medvetna om sina privilegier.

*(Med undantagen Emmylou Harris, Dolly Parton, Linda Ronstadt, Tammy Wynette, Lynn Anderson, ……………)

Kristian Gidlund

Så till den andra delen av recensionen. Den om Kristian Gidlund.

Många av oss visste sen tidigare vem Kristian var, de som läst hans bok eller de som hörde hans Sommarprogram eller båda. Övriga fick en snabb genomgång, att han levde sista tiden av sitt liv medveten om att den skulle bli kort på grund av obotlig cancer. Programmet spelade in i juni 2013 och Kristian avled i september.

Trots denna kunskap blir programmet ett ytterst vackert program med avsaknad av den mellankolli och sentimentalitet som man kanske väntat sig. Det är Jill som är mest känslosam inte Kristian och det finns inga överdrifter alls. I det som vi förevisas vill säga, vi vet ju inte vad som pågick utanför bilden.

Jill och hennes kompisar överraskar Kristian med en helt nyskriven sång som handlar om hans mod och det överlämnade arvet till hans ofödda barn. Kristian får ta del av hyllningen framförd av låtskrivarna på en bar i Nashville. En stark och mycket vacker sång som han tar emot märkbart rörd.

Kristian skall själv framföra en låt av eget val tillsammans med Jill. de gör det i en tom lagerlokal och han sjunger med en ljus röst förvånansvärt fylld av kraft. Jill faller in i andra stämman som vanligt på ett underbart sätt i refrängen. Låten är skriven av Fred Rose och har gjorts av bland annat Willie Nelson. Den heter Blue Eyes Crying in the Rain.

En rekommendation går härmed ut, se programmen och alldeles speciellt rekommenderar jag avsnittet med Kristian Gidlund. Meddelandet går till alla oss självömkande personer som kräver uppmärksamhet för minsta lilla, se programmet och se vad livet är, se hur det yttersta uttrycket för ”att gilla läget” kan se ut.

En hyllning till Kristian Gidlund och alla dem som befinner sig en svår situation.

Jills veranda – recension #2.

Jag avstod att se Jills veranda när Kakan Hermansson presenterades som gäst. Fast jag hyser stor beundran för artisten och människan Jill Johnson kan jag inte se vad Kakan Hermansson skulle kunna tillföra som inte utgjorde ett hot eller våld på programmet. Till skillnad från Titiyo och Skizz så ångar ju Kakan av bullersamt förakt och hat mot de som hon inte gillar. De båda förstnämnda verkar visa ett varmt förtroende för sin publik vilket jag också har beskrivit i tidigare recension.

Men nu gäller det Kakan.

Programets format och på det strikta sätt som Jill Johnson och produktionen ser till att det hänger ihop gör det fortfarande till mycket sevärt, även med Kakan Hermansson som gäst. Kakan ger av sig själv och gör en duett med stil tillsammans med Jill, Red Dirt Girl av Emmylou Harris. Mycket bra, Kakan är ok men Jill gör en fantastisk andra stämma som bär det hela ända in i mål.

Som sagt, Kakan Hermansson har gjort sig känd för en del misandriska uttalanden och hon har tydligen lätt att visa förakt för människor som hon uppfattar ej delar hennes åsikter. Hon visar sitt illa dolda förakt i programmet men det går inte längre än till en undran, en fundering hos Jill. Kakan skulle kanske må bra av att ta intryck av Mrs. Kay, en Tea Party kvinna med djup religiös läggning, som i stället för ”I´ll destroy you, Cookie!” säger ”I´ll pray for you, Cookie!”.  Men Kakans världsuppfattning ligger inte åt det hållet trots sin påstådda gudstro.

Man får uppfattningen att Kakan Hermanssons besatthet består i att visa världen att hon är lesbisk feminist. Frågan är bara, bryr sig världen? Det blir ungefär samma dråplighet som när Matt Lucas som Daffyd Thomas kommer  med favoritfrasen ”I am the only gay in the village” och vill provocera men ingen bryr sig!

Nu undrar vi förstås alla varför Kakan är gäst hos Jill? Bland riktiga artister med riktiga karriärer som exempelvis Tityio och Marit Bergman? Jo av samma anledning som man kan få höra kommentarer av exempelvis Fanny Åström och Lady Dahmer i radion. Det vill säga, ingen aning!

Lysenkos teorier på ankor!

Vad händer om barn i mycket tidig ålder får lära sig att deras könstillhörighet är så individuell så att ingen annan har denna identitet, det normkritiska och normraserande utveckling som gör barn ovetande om könsnormer, att det finns en könsgrupp som de kanske tillhör? Frågan är, vad händer när de blir varse denna norm? Hur skall vi kunna hålla dem ifrån fakta att kroppen utvecklas och att det kommer att ske en indelning av könsvarelser från det klart kvinnliga till det klart manliga. Att de flesta kommer att ligga på ena eller andra sidan klart avskiljda, men att det finns identiteter däremellan.

Inte ens inom den förutsägbara genusvetenskapen med sina, i allra högsta grad, strikta förutsättningar för att något skall kunna mätas, kan leda i bevis en trovärdig utveckling av denna hjärntvätt!

För vad det är värt kan man studera följande ej avslutade anekdot. (Huvudpersonerna lever fortfarande efter 3 år!) På en lantgård vars ägare jag känner väl sedan många år, lades av för mig nu bortglömd anledning, ett ankägg för ruvning hos hönsen. Ellingen har alltså växt upp tillsammans med kycklingar och höns. Hundra meter bort finns det numera ett anksamhälle med samme ägare. Ellingen är numera en fullvuxen anka men kan inte fås att socialisera sig med de övriga ankorna. Det går inte ens att få den att bada i ån, den är livrädd för vatten! Den lever som en höna bland hönorna, äter som en höna, beter sig som en höna. Då är frågan är det en höna? Ja, själv är den övertygad om detta! Och ännu mer fantastiskt, de andra hönorna accepterar ankan som höna de också!

Ni vet, ”if it walks like a duck, talks like a duck, looks like a duck, it sure is a duck!”. Så är det med denna anka, den är en anka i alla fall. Var och en får själv dra slutsatser ur denna anekdot. Är det sociala arvet mer betydelsefullt än det biologiska? Det första man kan dra slutsatser om är att detta sociala arv aldrig kommer att passera ankans egen generation! Det finns ingen Lysenkoeffekt som kommer att visa sig. Om denna anka reproducerar sig på konstgjort vis, så kommer avkomman att bli ankor. Om de uppfostras som ankor kommer de att fortplanta sig som ankor och deras avkomma kommer att bli ankor. Generna och den för ankor normala epigenitiken kommer att se till detta!

Var det någon som trodde annorlunda?

 

Post Navigation