snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the category “Planekonomi? Helst inte”

Med vänlig hälsning!

Om man skall ligga i tiden så skall naturligtvis detta inlägg handla om Björn Söder och hans uttalande. Det gör det också men du ombeds vänta med läsning av det tills du gått genom texten i sin helhet.

Jag har inte sett TV-dokumentären ”Bränn en bil – få ett jobb” som jag tror den heter. Någon kanske kan tycka att då skall jag inte heller yttra mig om den. Det skall jag inte heller.

Nämligen!

Men, det som titeln anspelar på och vi ges en uppfattning om, är att kriminalitet, allmänbrottsligt beteende, avståndstagande från vuxenvärlden och ren meningslös egendomsförstörelse är en reaktion på brister i samhället. Det kan jag hålla med om men inte så som apologeterna menar kanske.

På engelska pratar man om defy, despise and demolish. Tre ord som beskriver romantisk juvenil rebellisk attityd. Man revolterar mot samhället och makten. En bil i brand representerar kanske samhället men knappat makten. En brandbil från räddningstjänsten som kommer för att släcka bilbranden kan väl inte ens i något fall representera makten?

Ändå kan man höra röster, oftast representerande makten, som likt apologeter förklarar sig förstå bristerna och varför man revolterar. Oftast på vänsterkanten hörs dessa apologeter som vid tillfällen också själv deltar i de revolterande aktionerna. Makten revolterar alltså med glatt mod, kampsånger och saxofonspel mot sig själv.

Det behövs inget geni för att se varifrån apologeterna har sin ideella rot. Socialister, kommunister och övrigt vänsterfolk. Varför inga liberaler eller konservativa? Tänk inte på den svenska politiska partiindelningen som inte riktigt stämmer med dessa epitet, alltså liberaler och konservativa. En liberal eller konservativ ståndpunkt utgår ifrån individen och att denne har fullt ansvar för sitt handlande. De liberala vill till och med att man skall ha individuell kontroll över sina val och ansvaret som följer på detta.

Socialisterna i Sverige, alla till vänster om Socialdemokraterna tillika en stor falang inom dessa, vill ta över allt ansvar från individen. Alla val görs av staten. Man har till och med mage att kalla detta för gemensamt ansvar.

Eftersom staten tar fullt ansvar för enskilda individers val i socialisternas rike så faller det också naturligt att friheten, det egna valet, måste inskränkas. Det innebär alltså en risk att ta ansvar för enskilda individer om man inte kan ha full kontroll över den enskildes val. Enbart höga skatter och statliga monopol kan i slutändan garantera statens riskfria inblandning i enskilda individers val. Med andra ord, det riskfria samhället karakteriseras av ytterst lite valfrihet. Som boskap eller mer allegoriskt som mjölkkor.

Men, inskränkningar kommer inte plötsligt som i Kampuchea, med Khmer Rouge eller i Ryssland 1918. Nä, inskränkningarna är stegvis vidtagna mot grupper i samhället. Vetskapen om att en inskränkning berör få och inte en själv gör att oppositionen blir liten. Se bara debatten om fri gårdsförsäljning av vin (alkohol) som ju ”bara berör några få” som statsrådet sa. Det är taktiken. Om ingen opponerar, kommer det totalitära samhället att komma tidigare än någon trott.

Och detta kommer att ske med nickande huvuden på lattebaren där nya stentavlor hängs upp med sanningar som skall spridas i media.

Och vad det gäller Björn Söders uttalande om nationer, medborgarskap och annat.

Fast jag inte för en sekund håller med Björn Söder i något han säger så tänker jag, innan ni hysteriska hyenor på mediaredaktionerna tagit del av stentavlorna på lattebaren och tagit sats och givit er in i kampen att vara mest fördömande så kunde ni väl för fan först hört vad karln sa!

En ganska enkel sak. Men ni bevisar er fullständiga inkompetens på att analysera en nyhet som rör makten eftersom ni ligger skavföttes med densamma (kanske sked?). Jag kan meddela er att det finns många som insett att ni inte är de som defy, despise and demolish i de tre ordens djupa betydelse. Ni är hycklande medlöpare, bigotter och opportunister.

Med vänlig hälsning!

Annonser

Om protektionism och skatter. Hur sprids välstånd globalt?

Vi har ett val till EU-parlamentet alldeles strax (25/5) och ett val till Sveriges riksdag senare i år, i september. Det läggs alltså en massa krut på partipolitiska idéer och den ena sanningen staplas på den andra. Argumentationen går hyfsat bra för alla partier. Bara man inte diskuterar samma sak som den för stunden utsedde debattmotståndaren. Gäller diskussionen siffror, som ju ofta räknas som tillförlitliga, så mäter alla på olika sätt för att alla skall kunna få rätt i diskussionen och vi som lyssnar till spektaklet har ju redan uppfattningar som vi endast vill ha bekräftade. Av den anledningen får vi ofta höra från det ena partikansliet att deras kandidat ”sopat banan” med opponenten, vars kansli självfallet kan rapportera samma sak för sin kandidat.

Borgarna säger att det aldrig varit så mycket inbetald skatt som under denna mandatperioden allt medan de rödgröna påstår att aldrig förr har Sverige varit utsatt för så kolossala skattesänkningar som under de borgerliga regeringsåren. Här ser man den klara skillnaden i ideologi. Den ena vill ha in så mycket som möjligt för att förse oss med kvalitativ vård, omsorg och utbildning efter våra behov medan den andra vill, förment av samma skäl, begränsa utvaldas tillgångar på ett jämlikt sätt.

Vi behöver ha mer folk i arbete, det inser alla, men de rödgröna är förvissade att de kan göra detta genom att höja skatterna och skapa jobb i det offentliga, skola, vård och omsorg, medan de borgerliga vill att jobb skall skapas i den privata sektorn, bredda underlaget och därmed höja skatteintäkterna.

Vem tjänar på höjda skatter? Alla som får ta del av dem är det självklara svaret. Vi har offentliganställda inom kommun, landsting och stat (exempelvis lärare, sjukvårdspersonal och poliser) med låga ingångslöner och som behöver bli fler och dessutom få höjda löner. Instämmer! Men, fixas detta med höjda skatter? Varför är det då inte redan fixat? Vi har under åren skickat massvis av skattepengar till dessa sektorer och visst har det påverkat lönerna. Se bara på alla landstingspolitiker, sjukhusdirektörer och klinikchefer. Eller varför inte på våra rikspolitiker som lyckats förbättra sina villkor på ett enastående sätt tack vara vår vilja att betala skatt.

Är det verkligen någon som på allvar tror att höjda skatter kommer att gå till bättre villkor för offentliganställda?  Ställ då frågan varför de tror det när den totala skatteintäkten sjunker och vissa potentater kommer att finna skäl att belöna sig själv och varandra.

Jamen, skattepengarna skall ju gå till vården, omsorgen och skolan inte till vinster hos ägarna. Här finns ett tankefel, man har inbillat vissa inom befolkningen att det fula ordet ”vinst” skall bekämpas. Ingen vill erkänna att vinst är en förutsättning för att en verksamhet skall kunna fungera. I stället borde man vara inriktad på höga kvalitetskrav på entreprenörerna. Men då hade förmodligen en hel del kommunala verksamheter fått stänga ner på grund av kvalitetsskäl. (Privata verksamheter också så klart.)

Lars Ohly prisade en överläkare för att denna hade skänkt nästan en halv miljon till (V) valkampanj om inga vinster i välfärden. Det är viktigt att inte skattepengar går till annat än välfärden så man kan ju undra hur en offentliganställd, åtminstone som jag tror, överläkare fått sitt enorma överskott ifrån? Eller tog han ett lån? Jag ställde frågan till Lars Ohly som svarade ”Överläkare tjänar bra!”. Men så klart, Lars Ohly vill ju gärna att skattepengar skall gå till partiet. A la bonne heure!

Men detta är bara en repa i den politiska fernissan. Vad mycket värre är den mycket inskränkta hållning man har inom (S) och (V) vad gäller fri rörlighet av handel och arbetskraft. Jag får inget grepp över de ytterst grumliga värderingar som företrädare för dessa partier har och som de så förtäckt till människokärlek. I stället är det protektionistiskt och separatistiskt. Man har helt enkelt ingen förståelse för vad som skapar välstånd. Man tror envist att välstånd skapas genom höjda skatter som kan fördelas som bidrag. Om medborgarna blir bidragsberoende så blir de också medgörliga,  eller hur?

En förutsättning för människor globalt skall kunna skapa sig välfärd och demokrati är att man får möjlighet att verka på samma arenor och marknader som vi gör här i Sverige. Det är inte genom bistånd och bidrag utan genom beställningar av varor och tjänster som detta kan ske. Den separatism och protektionism som (S) och (V) förespråkar kommer ofelbart att segregera världsbefolkningen i vi och dom. En grogrund för politiskt missnöje och revolutionära önskemål och jag tror att detta kan vara ett mål för vissa politiker i Sverige.

Vi måste släppa in arbetskraft från andra länder för deras skull och för vår skull. Det senare kanske inte som omedelbar och individuell förbättring, men på sikt är det bra för landet. Vi skall emellertid vara noga med att det inte sker någon lönedumpning och arbetskraftsexploatering. Vi bör emellertid vara beredda på att vi kommer att kunna sänka våra kostnader inom vissa sektorer såsom omsorg, och kanske inom byggnad. Utvecklingen kan stoppas men det kommer inte att gagna Sverige.

Jag exemplifierar gärna med en bransch som jag har flera decenniers erfarenhet av. Den är dessutom gränslöst global i alla meningar. Det jag pratar om är transportbranschen i allmänhet och sjöfarten i synnerhet. Dessutom påverkade sjöfarten arbetssituationen i Sverige på minst två sätt eftersom vi både hade en livlig sjöfart och på grund av detta en högst internationell varvsindustri. Var finns de idag?

Varven försökte på 50- och 60-talen att specialisera sig. De större varven koncentrerade sig på att bygga stort och enkelt. Plåtschabrak till stora tankers blev resultatet eftersom dessa bestod mest av raka plåtar och kunde produceras i serier. Antalet mantimmar som krävdes var minimalt i förhållande till vad som krävdes för specialfartyg som till exempel passagerarfartyg. (Även om Kockums gjorde ett försök i genren med Celebration och Jubilee). När marknaden försvann i och med oljekrisen 1973 så lades varven ner pö om pö. Den stora produktionen hade redan flyttats till Japan och fjärran östern. På 1990-talet hade industrin flyttat till Korea från Japan och vid 2000-talet är det Kina som gäller som byggnationsland. (Generaliserat, jag vet, men det har en poäng.)

Varvsindustrin, som bringat så mycket välstånd, försvann från landet. I stort sett. Katastrofalt för kommuner och individer men har Sverige tagit skada? Nej! Kommuner och individer kommer igen i bättre skick och med massvis av erfarenhet och kunskap för att förbättra sin situation. Välstånd har även bibringats både Japan och Korea samt kommer nu även till Kina. Detta är exempel på konkurrens som har gynnat alla! Och ändå höll man på 1970-talet på med en kampanj som kallades för ”rädda varven” med ansvarig minister i en borgerlig regering. Phew! Vilket politiskt tryck det var då som kunde få frihandelsivrare att bli protektionistiska.

När det gäller själva rederinäringen var situationen under denna period mera uppenbar. Regering och myndigheter gjorde på fackets förslag det omöjligt att behålla passagerarfartyg med svensk flagg redan på 1970-talet. Allt för att säkra(sic!) jobben. De närmaste decenniet och det påföljande utmärktes av stollerier som enbart hade som avsikt att avgiftsbelägga svensk sjöfart. Att exempelvis momsbelägga inköp i svensk hamn vilket då av praktiska skäl endast gällde för svenskt tonnage. Mot detta stolleri var faktiskt facket med i kampen, de hade nu fattat att jobben var utsatta för risk.

Men, den i sammanhanget mycket ringa andel av all sjöfart som bedrivs på det mycket lilla landet Sverige tvingar svenska rederier att transportera varor i internationell trafik mellan andra länder än Sverige. Att man då skall kunna konkurrera på samma villkor som lågskatteländer är befängt. I dag har alla insett detta och konkurrensen är global.

Denna konkurrens har inte bara skapat välstånd i andra länder utan även i Sverige. Vi har blivit av med varvsindustrin, med textilindustrin, med delar av fordonstillverkningen, jordbruket är konkurrensutsatt, har varit sedan länge. Nu kommer även skarp konkurrens inom transporter på väg. Åkerinäringen är under press.

Bygg är den enda näring som inte kan tänka sig konkurrens. Försök har gjorts men svensken i gemen kan inte tänka sig annat än betala de skyhöga priser som utebliven konkurrens skapar. Varför tänker man inte så när det gäller kläder, elektronik eller livsmedel? Nä bara när det gäller hus!

Den protektionism och den separatism som (S) och (V) ställer sig bakom med ytterst grumliga avsikter kommer att vara förödande för Sveriges ekonomi och framförallt kommer den att vara hämmande för välfärdens och därmed demokratins spridning såväl inom som utom Europa.

Tänk om!

 

Kan konkurrens vara bra?

Det verkar som om marknadsekonomins mest drivande tes, alltså den om tillgång och efterfrågan, också är den som är mest förvirrande. Åtminstone för planekonomins företrädare. Man har i denna grupp av konservativa[sic!] flummarxister inte heller någon som helst avsikt att studera historiska fakta utan ser bara mot en utopisk framtid och betecknar sig därmed som radikala. Reaktionära radikaler vore kanske rätt epitet. (Epitet är viktigt inom denna grupp eftersom de annars inte kan skilja på gott och ont!)

Jag skall försöka att inte vara mästrande men en gnutta förnumstighet måste ni stå ut med när jag berättar för de fåvitska.

Alltså, en producent som är ensam på marknaden kan styra sin förtjänst genom att justera tillgången i förhållande till efterfrågan. Detta även om producenten är ägd av det offentliga. (Staten, kollektivt, alltså vi själva.) Inkomsten kommer att maximeras och kvaliteten kommer att minimeras (se hela östblocket före 1990!). Eller är det någon som vill tro att staten (politikerna, vi) skulle undvika att maximera vinsterna? I en planekonomi alltså, á la det kommunistiska Östeuropa? Minimera skatterna med andra ord? Nej, så klart inte! Resultatet kan bli en produktion av varor med så låg kvalitet att ingen vill ha dem eller så högt pris att ingen har råd till dem. Detta hände med det polska jordbruket och exemplifieras med att det skapades en våg av polacker som tog sig till Tyskland för att köpa jordbruksprodukter strax efter murens fall.

Är det då så jättesvårt att förstå att om en ny aktör släpps in på marknaden så kommer denne nye aktör kunna utnyttja det faktum att det finns en avsevärd diskrepans mellan kvalitet och pris som går att utnyttja. Den andra producenten måste skärpa till sig om denna vill vara med på marknaden. Detta händer ständigt om man har en marknad som är i balans, det vill säga som fungerar utan subventioner och undantag. Företag slås ut, nya kommer till, processerna förbättras och förfinas. Människor med specialkunskap saknar arbetsuppgifter men nya arbetsuppgifter tillkommer. Om inte detta sker kommer samhället att uppleva stagnation. Det är med andra ord bra för samhällets utveckling men kan vara uselt för enskilda människor i en akut situation. Därför är det bättre för den enskilde att inget förändras men det vore en katastrof för samhället.

Ett exempel av kuriosa. Fram till 1930-talet grävdes alla gropar, kanaler och husgrunder för hand. Det började då bli tillgängligt för byggherrarna att använda sig av grävmaskiner. Resultatet blev att grovarbetarna, (en yrkesgrupp som faktiskt hette så fram till 1970-talet) gick ut i vild strejk eftersom man tog jobbet ifrån dem!

Nu kan inte marknadens konkurrensfenomen appliceras på produktion och tjänster som samhället, vi alla, förbinder sig att erbjuda. Som exempelvis rättsväsendet och försvaret. Det går inte särskilt bra heller i de branscher som sysslar med utbildning, omsorg eller hälsa.  Inte om man undviker att tillsätta oberoende kvalitetskontroller av verksamheten.

Resultaten av denna nyttiga konkurrens kan vi glädja oss åt genom att kunna köpa bra produkter till lågt pris. Samtidigt har massvis med människor blivit av med sina invanda arbetsplatser. Exempelvis i stort sett alla textilarbetare och varvsarbetare. Vem tänker på det idag?

Vi har även kunnat nyttja effekten av att vissa hellre arbetat än gått på bidrag. Är det någon som funderat över varför man kan få en falafel för femton kronor i Malmö? Eller varför vi kan gå ut och äta pizza för en dryg femtiolapp? Det har existerat en hel del svartjobb men det är framförallt den hårda konkurrensen som bidrar. Kan vi få bort de svarta pengarna överallt så kommer vi också att störa den organiserade brottsligheten kraftigt.

Det finns i stort sett bara en bransch som med alla medel stridit mot sådan konkurrens och det är byggbranschen. Eller åtminstone byggbranschens fackföreningar. Vi har därför också en mycket välbeställd och ohotad yrkeskår inom branschen. Vi har dessutom ett rasande högt kostnadsläge för byggnation. Subventioner som räntebidrag och vad det vara månde tjänar bara till att begränsa utbudet och att förhöja prisnivån. Producenten klarar sig väldigt bra på det som byggs, hela branschen lider inte någon brist. Allt medan bostadsbristen är gigantisk och fastighetspriserna stiger över inflationen och för egnahem långt över inflationen.

Med staten som garant kan man låna amorteringsfria lån på summor som man aldrig skulle kunna avbetala på en livstid och det värsta är att dessa lån inte försvinner på grund av den låga inflationen. Det finns de som hävdar att det är billigt att låna idag, men det är det inte. Situationen är svårbemästrad men bör åtgärdas. På sikt så måste protektionism-ambitionen dämpas och nyttig konkurrens släppas in samtidigt som eventuella regleringar, subventioner och räntebidrag avskaffas.   Något måste göras för att alla skall kunna få tillgång till bostäder som är anpassade för var och ens situation och önskemål.

Eller är det möjligen så att den tid då satsningen på egnahem var ett vinstprojekt för den enskilde till den milda grad att det gränsade till osanolikhet. Så länge räntesubventionerna fanns och inflationen låg på 8-10% så var succén klar. Det vill säga fram till 1990 ungefär. Det fanns en tid då man köpte att hus för 200.000 kronor och sålde det femton år senare för det tiodubbla. Detta innebar att man istället för bostadskostnad hade tjänat stora pengar på att bo, och så skyllde man kraschen på branschen och bankerna!

Men nu när inflationen är mycket låg och räntesubventionerna nästan borta så säljs ganska medelmåttiga egna hem för fantasisummor som tre miljoner kronor. Detta lån kommer sannolikt att ligga kvar när huset säljs om tio år. Vad kommer nästa ägare att få betala? Och nästa? Och nästa igen?

Ja du milde himmel, hur skall detta ordnas upp?

Det goda i det hela är att jag har skrivit detta inlägg utan något krav på att göra en genusanalys av problemet. Tänk er vad mycket vi kommer att tjäna på en sådan när det blir obligatoriskt. (För att ni nu inte skall tro att jag övergett den kampen!)

 

Annars har väl inget hänt, tycker jag.

Att befinna sig i ett samhälle som som sakta men säkert rör sig från välbefinnande till misär och samtidigt inse att en andel av berörd befolkning inte kan skynda på utvecklingen fort nog, emedan andra har så extremt mycket i händerna att de inte uppfattar sin egen situation på the slippery slope, eller som vi säger det lutande planet. Det engelska uttrycket anger ett läge som inte är reciprokt allt medan det svenska är något hoppfullare inför en vändning. Vad tror ni?

Pisa-resultat

Ingen har väl missat redovisningen av PISA-undersökningen? Den visar att den svenska skolan lyckats med att försämra elevernas resultat ytterligare. Kunskapsmässigt halkar alltså svenska elever efter. Jaså? Big deal! Vadå kunskap, det vet väl alla att kunskap inte är bra för samhället. Framförallt inte ett samhälle som gör sitt bästa att omdefiniera vad som är värt att veta, att ha kunskap om helt enkelt. Det känns som om en andel av våra opinionsbildare, politiker och kulturelit, har en alldeles egen agenda för exploatering av kunskap. Åtminstone om man iakttar vem som promotas mest som tyckare i morgonsoffor och godkvällsmagasin. Att kunskap skulle vara så föraktat är inte lätt att förstå. Som om alla broar redan äro byggda och alla tumörer redan vore bortopererade.  Vad vet jag? Jag kan ju endast avgöra detta genom anekdotisk bevisföring. Till skillnad mot vad genusvetarna och postmodernismens förespråkare argumenterar med som ju är empiri. Därmed kan man avgöra den patriarkala penetration i det feminina flödet i allt som händer här på jorden Varför inte på fenomenet med en rysk ubåt penetrerande svenskt vatten. Lyckligtvis inget vi behöver invänta utan både besöket och den ur genussynvinkel så viktiga analysen är redan avklarade. Man kan undra vad kunskapen kallas som måste innehas för att lyckas med ett så för menigheten viktigt nummer. Pokerface! Pokerface, såklart! För att inte brista ut i en för hälsan olämplig skrattattack. 

Jag återkommer till vad som benämnes anekdotisk bevisföring. Man berättar om en sann upplevelse och en konsekvens, det blir en anekdot och förblir värdelös eftersom det endast beskriver en persons erfarenheter. Inte ens om du samlar in hundra sådana referenser så blir det mer än en anekdotisk bevisföring. Om du däremot ramar in din undersökning med vetenskapligt lullull som du lätt lär dig eller eventuellt kan kopiera från någon annan avhandling, ja då blir din undersökning empirisk och godkänd. Och det bästa är, dina slutsatser blir giltiga hur tokiga de än verkar i förhållande till den verklighet du undersökt. Nu kan du slå alla med ett käckt, läs på! Det behöver därmed inte stämma överens med någon annans erfarenheter alls, faktum är, det skall det helst inte.

Ironi och raljans i all ära men sarkasm smäller högre. Vem vill ha sina barn opererade av en sådan utbildad läkare, eller flygas av en sådan utbildad pilot. Vem vill gå på bron som konstruerades under sådana vetenskapliga premisser?

Utbildning vi behöver och utbildning vi inte behöver. Det finns ingen onödig utbildning. All utbildning är av godo, men ingen utbildning kan ges utan hänsyn till mottagarens nivå på förkunskaper. Skall du läsa historia så är det bra om du har läserfarenhet och kan klockan. Vill du studera kosmologi bör du ha hyfsade mattekunskaper och förståelse för Einsteins relativitetsteori. Att du inte kommer dit från intet är väl kanske inte så svårt att förstå. Ändå finns det människor som hävdar att ingången till dessa kunskaper inte behövs. Vad är det för några människor som tror att det finns genvägar in i vetenskapens värld? Vilka vetenskaper då kan man fråga? Här skulle sarkasmen sitta bra. Som en smäck!

Tillbaka till det dåliga resultatet hos våra elever. Finns det då inga bra och duktiga elever. Jo, det finns det! Finns det inga bra och resultatgivande lärare? Jo, det finns också! Men problemet är att systemet har ställt massvis med elever inför undermåliga lärare. Undermåliga, eftersom de varken har resurser eller verktyg att handha situationen. Det är i många stycken en ordningsfråga kanske mer än det är en kompetensfråga. Lärarna har inga möjligheter att få styrning på eleverna om de inte vill samarbeta, det existerar inga sanktionsmöjligheter och eleverna är medvetna om detta. Resultatet blir att alla tar den utförsbacke som finns ingen stretar emot, lättast möjliga lösning gäller. Mest allvarligt är förmodligen att detta görs med, i bästa fall, föräldrarnas goda minne. I sämsta fall med föräldrar som är fullständigt likgiltiga inför situationen.

I den nedåtgående spiralens tecken, så blir situationen bara sämre. Ingen vill bli lärare längre i den kaotiska situation som råder i skolan. Intagningskraven till lärarutbildningen har reducerats till nästan noll. Katastrofalt och måste åtgärdas. Så klart finns det begåvade elever, men de går till de naturvetenskapliga disciplinerna, bland annat, där de vet att de kan finna givande karriärer. De vill inte bli lärare. Vad de kräver är, bättre verktyg och högre lön. Det får de inom industrin och i näringslivet.

Men säger någon, det är väl ändå samhällets ansvar att tillse utbildningens kvalitet. Samhället utanför skolvärlden antar jag då menas. Självklart är det så, men det är samhället, inte staten, inte kommunen, som skall ta ansvar. Det vill säga, vi alla i allmänhet och alla föräldrar i synnerhet. Här brister det stort. Inte konstigt alls. Jag har en liten insyn i föräldraskapets bördor nu på tvåtusentalet. Det krav som finns på föräldrar att skaffa sig bra karriärer samtidigt som de skall uppfostra barn blir för många en olöslig uppgift. Barnen kommer aldrig i andra hand men de får sin omsorg och sin kvalitetstid i hård konkurrens med allt annat som måste göras. När barnen släpps till skolan, inbillar jag mig att föräldrarna släpper omsorgstänket. Det finns så mycket annat att ta hänsyn till och som måste göras. Städa, handla, klippa gräset, måla förrådet, laga mat, tvätta bilen, träffa vänner, åka på semester, vara tillsammans utan barn, mm, mm. Förutom detta, att vårda karriären. Jag ser att stressen ökar och det som går att skjuta bort, skjuts bort. Tvingas. Återstår ruelse och ångest.

Jag gissar att ett genomsnittligt par i karriären har en sammanlagd bruttoinkomst på runt 60.000 kronor, att de jobbar vardera runt 40 timmar plus cirka restider och övertid, kanske intressetid (obetald arbetstid) på 15 till 20 timmar i veckan. När skall de överhuvudtaget få möjlighet att intressera sig för barnen i lägen när de inte ser dem. I skolan till exempel. Ja, när?

I många andra länder kan man få hjälp med hushållsbestyr och praktiska göromål. Detta underlättar för de flesta. I Sverige är det också möjligt, numera, genom RUT och ROT. Hade inte den möjligheten funnits så hade en av föräldrarna fått ta minst sagt lätt på sin karriär, (gissa vem) eftersom en bruttolön på 60.000 kronor inte räcker på långa vägar att köpa de göromål som behövs för att kunna ta mer intresse i barnen.

Ett räkneexempel utan RUT/ROT. En hantverkare vill ha 50 kronor efter skatt på ett jobb han gör som du beställt. Han måste debitera dig 130 kronor varav staten skall ha 80 kronor i moms, arbetsgivaravgifter och skatt. Du måste alltså betala 130 kronor av dina beskattade pengar så, brutto, behöver du ha runt 190 kronor av din arbetsgivare som han dessutom måste betala arbetsgivaravgifter på, totalt cirka  60 kronor vilket tillsammans ger 250 kronor.

Kontentan är, köper du som privatperson en tjänst av en hantverkare så går 200 kronor till staten och 50 kronor till hantverkaren. Var det någon som påstår att vi betalar för lite skatt?

Finns det någon här som någon gång, någonsin, köpt en tjänst svart?

Det är många saker som kan göras för att åtgärda de fasansfulla PISA-resultaten. Att höja skatten är inte en av dem!

 

Att värdera manligt och kvinnligt i fotbollens värld.

Jag har egentligen inget att blogga om. Jag sitter mest och är bedrövad över den fullständigt urspårade debatt som jag tycker mig se på nätet och i media. Polariseringen verkar helt genomförd och det går inte att ta ansats från en gemensam grund utan debattörer måste hitta motsatserna och därur sprungna invektiv. Imponerande puerilt i försöken att svartmåla dem som egentligen har samma grundsyn men ändå inte exakt. Men en av de mest puerila skribenterna har uppenbarligen fått CAPS LOCK ur funktion vilket kan kännas som en lisa.

Nu har det varit fotbollsgala och Zlatan och Schelin har fått utmärkelser såsom traditionen bjuder sen lång tid tillbaka. Inga protester där inte. Sedan var det tydligen en sponsor som tyckte att Anders Svensson med sina 147 landskamper var värd en bil. Men rättvisan uttryckt ur godhjärtade sportjournalisters pennor och munnar säger att Therese Sjögrans 187 landskamper var mer värda en bil. Ja kanske det? Vem skall utnämnas till givare av denna bil då? Eller skall man ta Anders Svenssons bil och ge till Sjögran? Är det inte givarens privilegium att välja mottagare? De som tycker att Anders Svensson skulle ha en bil gav honom en, de som tycker att Therese Sjögran skall få en bil får väl ge henne en, eller hur är reglerna? Vanligtvis tolkas reglerna av vänstern så att det är okay att använda andras pengar att slösa med. Det ligger så att säga i något slags rättvisetänk.

En fråga ställdes i SR/P1 riktad mot Svenska Fotbollförbundet (det stavas så!) huruvida kvinnor var mindre värda än män? Vridningen är typiskt för en retoriskt indoktrinerad journalist. Det är väl självklart att kvinnor inte är mindre värda än män. Vad har det med saken att göra? En människa får en bil för att någon tycker denne är värd en bil, en hel massa människor blir utan en sådan gåva. Orättvist? Javisst, eftersom man kan se det som en genusfråga. Men det är faktiskt betydligt fler av manligt kön som inte får en bil än av kvinnligt kön om man räknar fördelning på antalet spelare i alla klubbar och serier.

Jag var en av dem som följde damlandslaget vid sommarens EM i Sverige. Varenda match. De flesta damlandslag kan idag få ihop en laguppställning ur sin 22-manna(sic!)trupp som är tillräckligt skicklig för att kunna spela en oerhört underhållande och spännande fotboll. Alla landslag förutom USA och Japan som kan ställa upp med två uppställningar och i sig är outstanding.

Det måste finnas fler som jag, människor som kan påvisa för sponsorer det lönsamma i att satsa STORA pengar på damfotbollen. Det måste finnas ett tryck på matcherna, inhemska ligamatcher måste dra publik och de stora TV-kanalerna måste fås till att sända evenemangen. Framgångarna måste publikt vara så stora att flickor lockas till fotbollen så att urvalet blir större.  På detta sätt kan vi få fler Ljungberg, Schelin, Fischer och Sjögran som det kan vara intressant att tilldela fordon av alla de slag. Damfotbollen måste i princip generera sina egna pengar genom egna framgångar för att det skall kunna bli riktigt rättvist.

Som det är har vi idag en intjäning inom fotbollen som i stort bara genereras inom den fotboll som bara har män i lagen. Inga kvinnor är nämligen tillräckligt bra för att platsa i de lag som spelar i de nationella ligornas högsta division. Faktum är att skall ett damlag spela jämbördigt med ett fotbollslag får de söka motstånd i lag för pojkar högst 17 år gamla. Och då är det inte säkert de vinner ändå.

 

När kvinnliga fotbollspelare blir snabba nog och starka nog att platsa i ett Premier Leage-lag då kommer säkert bilarna och pengarna att regna över dem med.

Som det är nu, i denna av orättvisor så fullproppade värld, så är det väsentligt att det landslag som vi kallar för det svenska med spelare av Anders Svenssons kaliber, lyckas internationellt för att de stora sponsor- och sändningspengarna skall komma in till Svenska Fotbollförbundet. Pengar som MÅSTE fördelas så att detta inkomstbringande landslag kan fortsätta att spela in pengar för att en del av dessa skall kunna satsas på den av oss så älskade damfotbollen.

På så sätt kan även Therese Sjögran få en bil själv, en bil som enligt mig hon är värd, utan minsta tvekan. Tyvärr har jag inte medel att bekosta en sådan gåva och inte heller tillgång till andras medel för att bekosta en sådan gåva. Inte ens om den så, av somliga, hett efterlängtade revolutionen inträffar i morgon dag.

Det finns en annan lösning som är Sverige värdig. Vi kan kvotera in kvinnor i de allsvenska lagen på en minimum 50/50-nivå och därmed bli ett föregångsland i hela världen. Risken är emellertid att vi kommer att isolera oss. Men vad gör det bara vi gör det rätta.

Ett litet tillägg till debatten. Efter matchen i Champions League mellan LDB och tyska Wolfsburg uttryckte sig Manon Melis i Malmö sig så här på grund av tvivelaktig insats av den kvinnlige domaren: ”Jag skiter i vilket kön domaren har bara personen är kompetent tillräckligt”  Det låter som om vissa inte riktigt förstått varför kvotering är så viktig.

Ett annat tillägg med tanke på Manon. Operan med detta namn av kompositören Jule Massenet med den amerikanska sopranen Georgia Jarman i titelrollen har vi biljetter till. Längst fram, tada! Livet går att njuta i alla fall!

Vilka är bristerna i kunskap och erfarenhet?

Förra inlägget handlade om ett ifrågasättande av den enkla ordning som både kommunism och vänsterfeminism önskar skall gälla för att vi skall leva ett lyckligt liv. Inför inlägget ställde jag några frågor till några kommunister på deras respektive bloggar. Ni finner länkar till deras bloggar här och jag uppmanar alla till att besöka dem för att bilda en egen uppfattning om vad det egentligen rör sig om. Kommunism och feminism.

Mina frågor gällde, om man som de föreslår skall fördela tillgången av resurser till befolkningen med en insats av mottagarna som jag uppfattar som frivillig. Man skall nämligen inte behöva arbeta. Och i synnerhet inte arbeta för någon annan! Då undrar jag, vem skall sköta tillverkningen av livsmedel och förnödenheter som vi, befolkningen, behöver. För att inte tala om artiklar som tillkommer för att kunna leva ett någorlunda modernt och bekvämt liv? Vem sköter tillverkningen? Vem förädlar dessa oändliga resurser som får människor att bli mätta, torra och slippa frysa? En av dem påstår dessutom att det är samhällets överskott som skall fördelas bland folket. Vilket överskott? Var finns detta överskott? Jag menar att detta överskott måste produceras varje dag, varje timme, av någon för någon annan. Om ingen tillför arbete för tillverkning av överskottet så kommer det inte att finnas något överskott, inte ens ett tillräckligt underlag för att undvika misär kommer det att finnas.

Man kan ju också leka med tanken att det finns ett överskott att fördela som idag innehas av vad som populärt kallas för kapitalister. Det stämmer, obestridligen finns det människor som har tilldelats eller roffat åt sig stora förmögenheter och som kan tänkas ha det orättfärdigt bra. Låt oss titta på de mest förmögna i vårt land. Kan vi fördela deras förmögenheter så att vi andra skall kunna sluta arbeta? Ja absolut, för en kort stund helt säkert. Men sedan blir det besvärligt.

Innan jag fortsätter med mina egna invändningar tänker jag att ni kan ta del av tidigare försök att kollektivisera privat förmögenhet. Detta gällde inte stormrika industrimän utan jordägande bönder, så kallade kulaker. De ansågs orättmätigt inneha egendom som egentligen tillhörde folket. Resultatet blev massmord och svältdöd. Läs om detta här.

Om vi går till Europa och Sverige och att vi dryga nio miljoner medborgare går till Kamprad (eller Wallenberg eller Persson eller någon annan, med flera) och kräver vår niomiljondel av hans förmögenhet. Vad skulle vi få? Några kronor, helt säkert, men resten hade bestått av innehav i Ikea. Ett innehav som vid denna aktion blivit helt värdelöst. Hade detta räckt för vår tillfredsställelse? Hade vi kunnat sluta arbeta då? Tja, vad tror ni? Jag vet  att några i sin skadeglädje hade blivit helt nöjda!

Nu påstår ju andra att kollektiviseringen inte skall ske på ett så revolutionärt sätt utan skall inskränka sig till varje enskild arbetsplats som därmed övertas av de anställda. Javisst, hur långt har man då kommit? För en enskild anställd förändrar detta ingenting. Om man vill upprätthålla produktionen, förändras ingenting. Allting blir som förut, men man har förment reducerat samhällets parasiter som lever på andras arbete till en annan grupp.

Vi kommer också att ha en grupp före detta medborgare som motsätter sig att godtyckligt ha berövats alla sina tillgångar. Men det kommer att lösas praktiskt med läger och arkebuseringar, det visar historien. Det går bra att redan nu konstatera att alla diskussioner kommer att förbjudas. Man anser redan nu att debatt är onödigt och dessutom att ta del av andra åsikter är bara dumt.

Nu vet jag att mitt resonemang kommer att anses vara utomordentligt naivt och ickeakademiskt. Jag har inte ett enda filosofisk citat att referera till och inser att detta kan betecknas vara en brist för att en fortsatt diskussion skall kunna föras .

Om man bortser från ett litet antal äldre stofiler, med av penningar till bredden fyllda bankvalv, så är det ungdomar med enbart akademisk erfarenhet som är de mest troende kommunisterna idag. De vet hur man citerar Marx och Engels, känner till Focault och vet allt om repressiva teorier. Men de klarar inte att ens teoretiskt förse ett bord med mat eller en barnfamilj med förnödenheter. Inte om de själv måste skapa dessa resursers underlag i alla fall. Kommer det från butiken direkt klarar de det förmodligen, men förståelsen för dess tillkomst existerar inte!

Vi andra som har akademin långt bakom oss eller som helt saknar denna erfarenhet, vilka brister i kunskap och erfarenhet är det som orsakar att vi inte kan ha samma klara övertygelse som de unga akademikerna?

Kommunism, den omöjliga ideologin!

Detta inlägg avslutas med en kort litteraturlista. Om ni inte orkar läsa annat så lägg skrifterna på minnet och läs dessa för att bilda er en uppfattning. Särskilt intressant är Pol Pots leende.

Vi är fortfarande några stycken som har händelserna i Östeuropa under hösten 1989 i klart minne. Jag hade själv varit i Polen flera gånger under 1980-talet samt senast då på senvåren 1989. Landet jag varit i åtskilliga gånger sedan första gången 1964 har jag alltid betraktat som det östland som tillät mest av frihet för sina egna medborgare. Man kunde resa i stort sett som man ville inom landet, man kunde till och med skaffa visum för arbetsresor eller turistresor till Sverige. Man hade rätt att i princip syssla med vad man ville men styrelseskicket var kommunistiskt.

Vi kommer också ihåg hur det bildades en fackförening på Leninvarvet i  Gdansk 1980 och hur man började ställa krav på regimen i Polen. Hur man motstod den repression och förföljelse som staten utverkade och hur man överlevde undantagstillståndet som utfärdades av general Jaruzelski med Sovjetisk hjälp. Polackerna gav sig som sagt inte så lätt.

Jag har också varit en hel del på besök i forna DDR. Här var situationen helt annorlunda. Befolkningen var rejält kuschad och hade upplevt repressionen och statlig övervakning som en livsstil. Någon frihet i mening av individuella val existerade inte. Något som kan ha att göra med andra världskrigets slut att göra. Detta folk var ju bland de besegrade.

Jag kommer också ihåg hur vi hörde på radion i augusti 1989 att den österrikiska gränsposteringen hade tagit bort taggtråd  och hinder mot den ungerska gränsen så att ungerska medborgare strömmade fritt över gränsen till Österrike.

Ett litet antal DDR medborgare kunde ta sig till Österrike denna väg  och presidenten i DDR, Erich Hoenecker, beskrev händelsen så här: ”Habsburg delade ut flygblad ända borta i Polen, för att inbjuda östtyska semesterfirare där till en picknick. När de väl kommit till picknicken fick de gåvor, mat och D-mark varpå de övertalades att komma över till väst.” Händelsen benämndes ”Den Paneuropeiska Picknicken”. Hoenecker hade inget att sätta emot, landet var helt bankrutt efter 45 år av kommunistiskt vanstyre. Dessutom, till Hoeneckers förtvivlan, var det lika illa ställt i Sovjetunionen som annars inte hade tvekat en sekund att samla sina stridsvagnar för en intervention. Det blev inte så, alla fick klara sig bäst de ville, komintern var definitivt upplöst även i praktiken! (I teorin redan 1943 av Stalin!)

Sovjetunionen fick släppa kontrollen över sina republiker, samt kontrollen över samtliga satellitstater i östra Europa. Det fanns helt enkelt inte resurser till något annat. Landet var bankrutt och måste genomgå en liberaliseringsprocess som för befolkningen innebar att den kontroll, översyn, resursfördelning som staten utövat tidigare fick avstås. Varje individ fick klara sig själv i marknadsmässig konkurrens. Många av invånarna drabbades hårt, särskilt de som såg hela sitt välstånd som något den sovjetiska staten försåg dem med. Andra uppfattade glappet och blev stenrika. En något snedvriden fördelning av gracerna kan man tycka. För vissa en succé, för andra en tragedi men för den återuppståndna staten Ryssland utan tvivel av godo.

Jag minns hur nyligen befriade polacker kunde ta sig över gränsen till Tyskland och inhandla färska grönsaker odlade i väst. Orsaken var att de polskproducerade grönsakerna var kvalitetsmässigt underlägsna och prismässigt för dyra.

Detta var ett av bevisen för vad som händer när staten styr produktionen och utövar kontroll på både utbud och efterfrågan. Man producerar varor av en kvalitet som ingen vill ha till priser ingen kan betala. Men staten håller igång produktionen till varje pris och så förundras man över hur detta kan framkalla en statsbankrutt! Jordbruksprodukter är bara ett exempel. Det finns sådana i alla områden utom möjligen vapenindustrin.

Kan någon erinra sig någonting som kom från gamla Öststaterna som vi ansåg köpvärt på grund av hög kvalitet eller spetsteknologi? Ja, jag ger mig, Kalashnikoven, AK47, japp där satt den, jag ger mig!

Finns det anledning att fundera varför det blev så? Varför producerade inte den polske bonden grönsaker av bra kvalitet förrän han kunde ta betalt för sin egen insats? Varför höll han en medioker nivå intill han förstod att ju bättre han presterade desto mer belönad blev han? Varför, för att han var polack så klart, för att han var man såklart, (i de fall han inte var en kvinna,) för att han hade inte den rätta uppfostran och så vidare. Denna typ av människa är obotliga egoister kan man säga. Nej, säger jag. Det finns modeller som visar att människor och djur på denna planeten har utvecklats med en altruistisk förmåga. Denna finns i våra gener och visar sig ofta i praktiken. Det är ganska enkelt att förstå, i många lägen gynnas vi och andra arter av att osjälviskt hjälpa artfränder. Det  gynnar arten, det gynnar släktet och det gynnar i slutänden individen. Men den polske bondens agerande beror inte på egoism (motsatsen till altruism!) utan på att vi är programmerade att göra insatser utifrån vilken belöning vi kan få. (Kolla bara katten!)

Nu har jag bara berört det samhällssystem som praktiserades i de forna Sovjetrepublikerna och dess fullt ut kontrollerade satellitstater. Om man skulle gå inpå existerande kommuniststater som Cuba eller Nordkorea hade man förutom denna analys kunnat tillägga den fullständigt människovidriga och totalitära maktutövningen som förekommer. Främst då i Nordkorea. Exemplen är många. Dåvarande Kampuchea kanske det värsta med 2 miljoner mördade människor. Mördade för att de inte ansågs passa den norm av den nya människan som man ansåg skulle befolka  landet. Bland annat var bärandet av glasögon ett tecken på missanpassning.

Staten, de Röda Kmehrerna, stod för produktionen, precis så som man tänker sig ett kommunistiskt samhälle skall vara. Man ålade ett bondekorporativ att producera 300 ton ris. 200 ton till staten för export och 100 ton för egen konsumtion. Man producerade 200 ton för export och vågade inte berätta att de 100 tonnen för egen konsumtion inte blev av. I rädsla för arkebusering eller värre! Resultatet blev att staten, myndigheten ålade kollektivet att producera ytterligare 100 ton till nästa säsong. Många fick svälta ihjäl för sakens skull. Detta har beskrivits av svenska kommunister som den rätta vägen som tyvärr avbröts på ett olyckligt sätt. Jan Myrdal, till exempel, upprätthåller denna syn på de fasansfulla händelserna.

Det finns andra kommunistiska stater som har haft svält och folkmord som punkt på det progressiva programmet. Allt har gått ut på att folket genom staten skall ha makten över produktionsmedlen. Ingen skall kunna profitera på andras arbete. I alla fall ingen utanför den på livstid tillsatta makten. (Livstiden kunde begränsas genom den allt igenom populära utrensningsmetoden som vidtogs mot förmodade meningsmotståndare.) Var detta ett bra system?

På något sätt har man insett att Sovjetunionens debacle var indikation på något som var fel. För att undvika samma eller åtminstone risken för detsamma, så antog man i Kina officiellt att privat företagsamhet var accepterad. Helt emot den kommunistiska tanken. Det räddade Kina men fick även en uppdelning av folk. Mycket rika mot fattiga. En stor del av storstadsbefolkningen har påverkats och i städerna har nästa alla fått det mycket bättre.

Jag har varit en hel del i Kina och har erfarenhet av industriledarskiktet i åtminstone Shanghai och Dalian. När man kommit undan politruken och får ett samtal på tu man hand med någon chef kan man få reda på exempelvis, på fråga, varför de sysslar med det de gör? I detta fallet skeppsbyggnadsingenjör. ”Val? Det var inget val. Man utsågs på grund av talang till olika utbildningar. Staten bestämmer”. Jag frågade om han kunde tänka sig att fritt resa ut ur Kina. Svaret: ”Inte i min livstid, kanske i min dotters. Det går inte att komma i närheten av en utländsk ambassad utan att gripas av säkerhetspolisen”.

Detta var 1998! Nu 2013 vet vi att man på ett mycket enklare och framförallt friare sätt kan resa utomlands som kinesisk medborgare.

Nu kommer frågan igen, varför blev det så? Varför eller vad orsakade att så fort man gör ett försök med det kommunistiska samhället så blir det skit. Är det något inneboende fel, något som gör att ideologin blir omöjlig. Varför annars misslyckas det alltid?

Den andra frågan man ställer sig är, varför tror människor att det ändå fungerar om de bara får styra utvecklingen själv. Att kommunismen är den bästa, mest rättvisa idén som kommer att bringa lycka, välfärd och jämlikhet i samhället. Trots att de ser de misslyckanden som bevisligen har förekommit.

Vad är det som kommer att bli bättre vid nästa försök? Varför är kommunismens tillskyndare så övertygade att nästa försök kommer att bli bra? Har de inte tagit del av den information som är så uppenbar? Vet de inte att, i statsarkiven i dessa före detta kommuniststater, finns för forskare tillgängligt material som noga beskriver de övergrepp som vidtogs mot avvikande åsikter eller påstått avvikande åsikter. Medborgare som skickades till arbetsläger eller blev arkebuserade av minimal anledning. Ibland endast för att den ansvariga myndigheten hade en kvot av anhållna antirevolutionärer att uppfylla. I Sovjet fanns underkategorier av medborgare som utsågs för att ta alla rättigheter ifrån dem, inklusive rätten till liv. Det fanns kategorierna icke-människor och före-detta-människor. Det finns hur mycket dokumentation som helst om detta. Varför får ungdomar inte ta del av denna information? Varför vill Vänsterpartiets Rossana Dinamarca så ihärdigt stoppa all information om kommunismens brott i svenska skolor? Varför? Om hon inte är kommunist kan väl sådan information inte vara till men för henne? Eller är hon kommunist innerst inne?

Det uppstår många frågor.

Konsekvensen av den innehållna informationen är att det är lätt att rekrytera proselyter till den för många mest mänskliga ideologin. Mänskliga i meningen välvilligt inställd till alla, med människor mot förtrycket. Man glömmer då att det trots att alla människor omfamnas av idén så kommer det att finnas icke-människor och före-detta-människor. Man man tror inte att man själv eller någon man känner skulle kunna drabbas av dessa stämplar. Det skall ju bara vara människor som gjort sig förtjänta av detta som drabbas. Eller hur? Men det är här som historien lär ut annorlunda, skyldig blir man när man pekas ut!

Kommunisten ser sig själv som godhetens förespråkare. Han förespråkar kamp mot kapitalet och kapitalisterna. Ingen skall kunna göra sig rik på andras arbete. Allt arbete skall vara frivilligt och bara ske ett begränsat antal timmar om dagen så att alla kan delta. Ingen skall vara någonting förutan, allt skall tilldelas alla och vara gratis. Och framförallt skall alla alltid vara överens. Avvikande åsikter tolereras men finns egentligen inte. Alla är nöjda och väl försedda av allting.

Alla med minsta tillstymmelse till begåvning måste inse att här finns en uppdelning. Som det Kommunistiska Manifestet, av Karl Marx redan på artonhundratalet  förklarat som otidsenligt, säger, kommunisterna skall ta över makten och styra proletariatet. Kommunister och proletariat är alltså inte nödvändigtvis samma sak. Proletariatet skall förse kommunisterna med makt. Produktionsmedlen skall tas över och förstatligas. Det kommer därmed att finnas människor på olika nivåer i samhället. Kommunisterna kommer att vara högst i hierarkien. Tror sjuttsingen att alla vill vara kommunist under sådana förhållanden. Altruistiskt så det förslår! Nä, inte alls men en oerhört förslagen egoistisk strategi för att kunna exekvera makt över andra.

Alla dessa människor som finns i basen på pyramiden och som på ett generöst sätt skall förses med resurser för att inte svälta ihjäl eller frysa ihjäl. Som dessutom inte behöver göra något för att erhålla resurserna. Om de inte vill i alla fall. Hur skall dessa få del av de resurser som skapas? Vem skall skapa dessa resurser? Javisst, det skall de omformade kapitalisterna göra. Frivilligt och glatt. Det är här vi kommer in på den polske bonden. Varför skall han arbeta och slita i förvissningen att han aldrig själv kan dra nytta av sitt slit? Han gör det inte helt enkelt, han utför sitt arbete bara till gränsen så att han slipper arkebusering.

Då visar det sig att de resurser som skall fördelas måste produceras i allt högre takt. Det fungerar inte helt enkelt. Någon måste fråntas sina rättigheter och utses till statens slav. Arbetsläger inrättas och en hel massa anledningar skapas för att kunna förvisa människor dit. Ändå räcker inte resurserna till utan bankrutt väntar så småningom.

Det mest horribla är att man skapat ett samhälle med herrar och tjänare som i sin vidrighet ligger väldigt nära den dystopi de ville undvika.

Hur har man tänkt lösa problematiken med resurstillgång och hur man kan få en stor del av befolkningen att gratis och frivilligt förse alla andra med vad de behöver utan att själv få ta del av överskottet?  När löser man uppgiften att övertyga de besegrade kapitalisterna att arbeta hårt för andras försörjning utan att förslava dem eller utplåna dem?

Jo det finns en radikal metod, och det vet alla kommunister. Man gör som Pol Pot och idealsamhället skapas med två miljoner mördade inom loppet av några år.  Jag vill gärna höra hur man tänker undvika folkmord?

Där är jag idel öra!

Därför är jag inte kommunist!

Litteraturlista/Referenser:

Manifest der Kommunistischen Partei – Karl Marx/Friedrich Engels 1848

Pol Pots leende – Peter Fröberg Idling 2006 Bokförlaget Atlas ISBN 978-91-7232-074-1

Sista resan till Phnom Penh – Jesper Hour 2007  Ordfront ISBN 978-91-7037-308-4

Gulag – Anne Appelbaum 2003 Norstedts ISBN 91-1-31476-5

Kommunismens svarta bok – Stéphane Courtois m.fl 1997  Bokförlaget DN ISBN 91-7588-229-9

Gulag och Glömskan – Bent Jensen 2002  Natur och Kultur ISBN 91-27-09537-1

Rossana Dinamarca: Varför skuldbelägga kommunismen?

I en artikel i Expressen skriven av Rossana Dinamarca, riksdagsledamot (V) och medlem av utbildningsutskottet, ställer hon rubrikens fråga till utbildningsminister Jan Björklund. Detta med anledning av regeringens förslag att förstärka historia som ämne i skolan.

Enligt Dinamarca:

”Utbildningsminister Jan Björklund tänker skriva om kursplanen för historia så att den föreskriver att det ska ingå undervisning om ”Sovjetkommunismens massmord”. Varför inte tvinga historielärarna att undervisa om korstågen? Utplånandet av ursprungsbefolkningen på den amerikanska kontinenten? Den transatlantiska slavhandeln? Den etniska rensningen av Tasmanien? Massmordet på kommunister i Indonesien? Varför inte ålägga lärarna att undervisa om att Jan Björklund ville att Sverige skulle delta i USA:s anfallskrig och ockupation av Irak, som hittills har kostat 1,2 miljoner irakier livet och drivit ännu fler på flykt?”

Jag ställer mig frågan, vad ingår i undervisningen i ämnet historia om de av Dinamarca uppräknade händelserna inte gör det? Vad jag vet finns inga hyllningskörer eller politiska inriktningar som har dessa historiska händelser som förebilder. I vart fall inte så att de märks i samhället. Varför får eleverna inte undervisning i dessa händelser?

Det finns emellertid i modern tid, i nära tid vill säga, händelser som verkligen fått oss att undra över människans ondska. En ondska som framlockas av ett starkt ledarskap som inte tolererar något som helst ifrågasättande. Vars terror och repression orsakat död och förintelse för miljoner människor.

Den ene av dessa inriktningar har vi sett i 1930 och 1940 talens nazism vars ogärningar nogsamt har återgetts i svenskt utbildningsväsende. Man menar att bara den statliga förintelsapparaten mördade i storleksordningen sju miljoner människor. Avslöjandet kom som en chock för världen efter att de allierade besegrat de tyska trupperna. Man kunde, trots försök att sopa undan spåren, se de förödande konsekvenserna av lägrens verksamhet. Man hade innan krigsslutet anat att något var fel men omfattningen och grymheten kom ändå som en chock.

Trots klara ”bevis” finns det i samhället rörelser som drömmer sig tillbaka till denna som man tycker ärofyllda tid och det är samhällets sak att genom upplysning och undervisning få människor att se sanningen.

Den andra av dessa inriktningar varade i sin mest fruktansvärda skepnad fram till cirka år 1955. Det skedde i dåvarande Sovjetunionen. Man anade att något var galet och vittnesmål läckte ut med dissidenter och folk som flydde. Det fanns inget krigsslut som genom en segrarmakts befogenhet kunde avslöja de avskyvärda brotten men man beräknade från vittnesmål att någonstans runt 50-miljoner människor hade mördats på ett eller annat sätt under denna tid. Många hade erhållit individuella dödsdomar, andra hade dömts till livstids arbetsläger, en grupp hade utsatts för en medveten livsmedelsblockad så att miljoner människor svalt ihjäl. Allt för att de inte var rätt sorts människor.

Det stora avslöjandet kom när hela kummunistsamfundet i öst stod på ruinens brant 1989 och det kommunistiska statskicket övergavs. Nya regimer öppnade de gamla  sovjetiska arkiven för forskare i första hand. Det ena övergreppet efter det andra rullades upp och belystes. Sanningen överträffade som så ofta ryktet och det har skrivits massor av böcker om vad som försiggick i de forna kommunistländerna bakom järnridån.

För att någorlunda komplettera i den överfyllda burken med brott mot mänskligheten skall tilläggas det massmord som de Röda Khmererna 1976 till 1979 utförde på den egna befolkningen i dåvarande Kampuchea och som resulterade i två miljoner döda. Eller det svältmord på civilbefolkningen som den kinesiske ledaren Mao Tse-dong utförde och som resulterade i tio miljoner döda. Det finns mera.

Att inte Rossana Dinamarca vill ha kunskapen om detta i svensk skolundervisning är inte så underligt. De värsta förbrytarna, Lenin och Stalin, hyllas fortfarande aktivt av sådana som hon. Det är lika avskyvärt som att se nynazister på marsch. De har alltså inte tagit mer avstånd ifrån den kommunistiska idén om en enda människotyp än att de med stor frenesi försöker avstyra skolelevernas befogade rätt till kunskap om de kommunistiska avskyvärdheterna.

Självklart skall kunskap spridas om både historisk och nutida slavhandel, krigsorsaker i mellanöstern, de viktiga och helt vansinniga korstågen och mycket mycket mer i mänsklighetens historia. Men varför, Rossanna Dinamarca, skall inte kommunismen skuldbeläggas?

Svaret är enkelt, då skulle du behöva ta avstånd från mördandet och det är du kanske inte beredd till?

Post Navigation