Tankar om terrorism

Med tanke på de fruktansvärda terrordåd som utlösts i dagarna, i Frankrike, Tunisien och i Kuwait, är det kanske dags att reflektera lite över vad som ligger i begreppet terror.

När debattörer säger att om kyrkoskjutningen i USA utförts av en muslim, då hade det betecknats som ett terrorbrott. Lite klyschigt kanske, opportunt, men har väl inget med definitionen av terror att göra? Även om brottet för de utsatta på intet sätt skall förringas, och även om det kan upprepas så har det vad jag vet ingen klar avsändare. Det förringar alltså inte brottet men människor i samma situation skall kanske inte vara överdrivet ängsliga för att det skall ske igen.

I min värld har terror inget taktiskt syfte, en terrorist utför inte sitt dåd för att vinna fysisk terräng. Nä, syftet är strategiskt och avsikten är att tvinga fram underkastelse genom att visa att dådet kan upprepas mot vem som helst, var som helst och när som helst, urskillningslöst! För att detta skall vara effektivt måste dådet ha en avsändare, någon som finns i verkligheten och i folks medvetande. Med kapacitet att upprepa enligt känt mönster och med en hänsynslöshet avsedd att sätta skräck i folk.

Avsikten är att tilltvinga sig underkastelse, vilket kan bestå i att samhället ändrar sitt beteende på ett undfallande, förödmjukande sätt. Det engelska ordet submissive passar bättre här!

Så när svensk kulturelit, detta kotteri i sin homogena enfald, med företrädare som Ann Heberlein, Täppas Fogelberg eller Malena Ernman tycker att Lars Vilks har sig själv att skylla för dödshoten mot sig själv. Eller påstår att Lars Vilks har skuld i terrorattentatet som skedde i Köpenhamn 2014 då är segern nära.

Denna inställning hos kultureliten, att vi skall låta bli att provocera vissa grupperingar för att slippa bli angripna är redan där ett bevis på att terror lönar sig. På väg mot seger alltså!

Den vidrigaste attacken som hittills hänt i Norden, är morden på Utöya.

Genast efter dåden på Utöya gick den norske statsministern Stoltenberg ut och deklarerade att samhället aldrig får vika sig för våld och terrorism. Rakryggat! Vad sänder det för signal?

Vänd på det då, vad sänder det för signal om han hade sagt: Vi måste inse att om man beter sig provocerande mot viss grupp får man skylla sig själv?

Varför uppträder man med sådan ynkedom i Sverige?

Vi är till nu förskonade från terrordåd med många offer inom Sveriges gränser, det behövs kanske inte heller. Det taktiska målet är förmodligen redan uppnått!

Fast vi har ju fortfarande problemet Lars Vilks.

Morsning och good bye!

Till vår stor ledsnad fick vi meddelande om Magnus Härenstams bortgång nu i helgen. Han efterlämnar många glada, till och med hysteriskt glada, minnen samt en stor saknad. Hela gänget från Fem myror är fler än fyra elefanter finns därmed inte mer. Men minnet av dem och programmet består.

Detta inlägg skall inte alls handla om denna sorgliga händelse, inte om sorg och inte om avsked. Det bara passade att skriva av sig de meningarna till att börja med och få sätta rubriken.

De (ytterst) fåtaliga men tydligen nyfikna besökare som dagligen tittar in på denna blogg för att se om det hänt nåt, är värda beundran med tanke på att det var en månad sedan jag publicerade det senaste inlägget och mer än den dubbla tiden till förrförra inlägget. (Men välkommen till min FB-sida, Bengt Andersson

 eller min Twitter

 @Benanderii där jag är lite mera aktiv)

Den bristande aktiviteten beror inte alls på avsaknad av ämnen att blogga om. Det finns det nämligen gott om. Det är snarare så att det finns numera så många som skriver med samma inriktning som jag, men med större briljans, större genomslag och framförallt större plattformar. De obskyra bloggare som jag utgjorde en del av är inte unika i sin inställning längre, det finns många bra debattörer som vågar kritisera den enfaldiga mediamakt som har sitt ursprung i den bisarrt självgoda sfären runt public service. Ni vet den, för att citera Pär Ström (tillåtet numera!) som hämtar all sin information de behöver om sina egna åsikter från stentavlorna på lattebaren på Södermalm* för att sedan publicera i Expressen, Aftonbaldet eller DN. I denna skara och bland journalisterna på dessa blad finns det lysande undantag. Men de är just undantag!

Så länge public service utgör den nuvarande största hejaklacken för dagens politiska situation med sin ytterlighetsfeminism och sina identitetspolitiska fantasier (se Jasenko Selimovic i Axess här.) så är det mycket svårt, även för stora plattformar som Axess, DN, GP med flera, att nå ut när public service drar iväg med sin extremt enfaldiga identitetsjournalistik i mångfaldens namn.

Jag menar att trots att det finns flera röster som ifrågasätter hegemonin inom Södermalmseliten så har public service fortsatt trumfen av att tillrättalägga allt, eller som de oftast gör stoppa informationen och sticka huvudet i sanden. Eller i påsen. Påsen de endast tar av sig vid besök på lattebaren.

Då hjälper det inte att briljansen hos Ivar Arpi, Sakine Madon, Caba Bene Perlenberg, Alice Teodorescu, Mats Skogkär, David Lindén, Johan Westerholm, Margit Richert med många flera, tar udden av fanatikerna på Södermalm. På Södermalm bildas nämligen en oöverstiglig mur mellan åsikterna genom att definiera sig som goda och de andra som onda. Förvisso inte helt förskrivna till Djävulen men åtminstone etikettbara som SD-sympatisörer. Så ser det ut idag.

Ännu värre är det för dessa som eventuellt skulle ifrågasätta den radikala tokfeminismen. Där agerar public service som en ogenomtränglig och helt opåverkbar åsiktsbubbla. Feminism är bra för alla är mantrat och resultatet är att tonåriga flickor får uttrycka sin skräck för män och förmedla en oftast påhittad eller starkt överdriven hot/hatbild mot dem som den extremt läsvärde bloggaren Toklandet skriver i sin blogg här.

Eller den hysteriska kampanj som framförs med fantasier om den manliga våldtäktskulturen. Den finns inte och har aldrig funnits. Om det finns en våldtäktskultur, OM, så är det inte bland svenska män i Sverige!

Uppenbarligen anser feministmaffian, inom public service och utanför densamma, att det är rätt att skrämma livet av tonårsflickor som saknar egen erfarenhet, att göra dem otrygga och hatiska. När det egentligen borde vara lätt att få dem att vara uppmärksamt vaksamma men trygga.

Som pojkar alltid fått vara!

Vänstervridningen i public service förnekas ihärdigt. Men hur dumt tror de folket är?

Det finns en journalist som, om man söker på hennes namn inom SR/P1 kommer upp på ett stort antal inslag. Hon är kommunist, Leninkramare och så långt ut på vänsterkanten att det borde vara omöjligt. Hon är kompis med etablissemanget och får mycket tid i etern. Kan ni förstå varför? Kan ni gissa vem som får komma till tals som en motpol? Tror ni att public service bedömer henne som oberoende objektiv? Ett nej på alla kan ni ju fundera på!

Hennes namn är Kajsa Ekis Ekman och det senaste jag hörde av henne var en recension av en bok som hon gjorde i P1 OBS Kulturkvarten här. Författaren till boken heter Björn Wahlroos och är framgångsrik affärs- och finansman. En som gjort sig rik på att förbättra för alla. Med detta en förment förespråkare av liberal kapitalism.

Denna bok recenseras alltså av en rabiat kommunist! En i varje andetag hatare av kapitalism.

Så fräscht alltså, man undrar hur tanken var där.

Någon slags balans?

Något som aldrig tas hänsyn till i övriga åsiktsbrytningar där man gärna låter folk av samma åsikt ”debattera” aktuella ämnen.

Ett exempel på detta i public service, i detta fall TV4, är när i en morgonsoffa Erik Hörstadius sade något kritiskt om feminism. En åsikt som inte delades av debattörerna (Bengt Westerberg och en kvinnlig feminist) eller de båda programledarna vilket syns på deras anleten. I stället för att debattera saken visar de att detta gick utanför rutinen och de blev ytterst generade alla utom Hörstadius. Tyvärr finns inte länken till denna morgonsoffa kvar. Länken finns men den innehåller inget!

Men det är inte bara i public service de stora övergreppen på demokratin utföres. Även dagspressen är tid till annan plattform för bakåtsträvarna. Så och DN.

En kvinna som jag tidigare beundrat jättemycket för sitt mod och frispråkighet är Ann Heberlein. Jag har läst flera av hennes böcker och massvis av artiklar skrivna av henne. Men, när hon yttrade sin uppfattning att den som ritar en streckgubbe utför ett värre brott än den som hotar att döda den som ritar eller till och med dödar den som ritat, då föll min beundran i stycker!

En annan kvinna jag hyser stor beundran för är den före detta muslimen och Somaliskan Ayyan Hirsi Ali. Hon har skrivit en bok, Heretic (avfälling som blir ”Reformera Islam” på svenska) som jag just nu läser. Den är recenserad av Ann Heberlein i DN här. Recensionen är positiv och manar till läsning av boken men anmälaren kan inte undgå att med styrka trycka på det faktum att förtrycket mot muslimer inte lyfts fram i boken av Ayyan Hirsi Ali.

Jag har sett samma undflyende kommentar av Nalin Pekgul, en annan kritiker av det islamistiska i religionen.

Eftersom jag läser boken, är nästan färdig, förstår jag inte vad Heberlein menar. Förtrycket är ju beskrivet i boken, jättetydligt! Det är bara det att förtrycket som författaren ser är det förtryck som islamister och konkurerrande islamgrupperingar utövar på andra muslimer. Det förtryck som Heberlein och kanske Pekgul ser tillhör den i Sverige anbefallda retoriken i identitetspolitiken om rasifiering och det förtryck som finns i de patriarkala strukturerna. Ja alltså den vite heterosexuelle Europeiske mannens patriarkala och strukturella förtryck. En mening som alltså trycks obligatorisk att uttrycka om man skall behålla sina kompisar på lattebaren.

Det finns nog en sådan i Lund också.

Vi ses!

*en metafor som jag gärna använder.

Varför är vi så många? Vi män alltså?

Jag är en stor anhängare av evolutionsteorin och har på ett ytligt sätt studerat densamma genom att bland annat läsa Richard Dawkins fantastiska böcker i ämnet. Han är faktiskt professor i Biologi även om han uttrycker sig rent filosofiskt i sina böcker om religionskritik, böcker vilka jag naturligtvis också har läst. Men det är det biologiska jag fastnat för. Hur fantastisk utvecklingen varit från den, om än mycket komplicerade encelliga organismen till den mångfald av organismer som existerar idag. Hur gener har muterat och förändrats genom eonerna och hur olika grenar av utvecklingen kommit till beroende av miljöer och livsförhållanden.

Det är fascinerande att se hur många versioner av principiellt samma sak, exempelvis ögat, som utvecklats för att på optimalt sätt tjäna sin art.  Detta gör att de egenskaper som den samlade mänskligheten har erhållit är optimala för tidsperioden och miljön vari arten människan lever i alla sina varianter. Av alla hominider är det homo sapiens sapiens som står som enda överlevare. Kanske på grund av konkurrens om miljö, eller att andra arter varit oförmögna att ställa om sitt beteende till skiftande miljöer, så har homo sapiens sapiens varit ensamma hominider på jorden de senaste 10-20.000 åren. Homo floresiensis verkar vara den sista av övriga arter hominider.

Jag är säker på att vi har nedärvda egenskaper som tillägnats oss och bevarats hos oss som art eftersom det gynnat utvecklingen och artens bestånd. En sådan egenskap är att vi, som däggdjur normalt, föder levande ungar. Dessutom föder vi för djurvärlden extremt outvecklade ungar. Det tar lång tid att lära in det som behövs för att vara människa. Exempelvis blir arten inte könsmogen förrän vid 12-13 årsåldern och en födsel är mycket komplicerad eftersom homo sapiens redan vid födseln utrustats med stor hjärna för att kunna lagra all nödvändig information. Kvinnors bäcken är utformade alldeles speciellt för detta trots att kvinnor är väldigt små i förhållande till artens manliga individer. Att inte kvinnor är större för att kunna utföra mindre komplicerade födslar räknar jag som en evolutionsdetalj utformad för att bäst gynna arten och väl beprövad under lång tid.

För en tid sedan föll en del tokfeminister för en mokumentär som förklarade att kvinnor är mindre eftersom individer av hankön stjäl deras mat. Argumenten för resonemanget höll inte kan man säga.

Patriarkatet kan inte skyllas för allt elände som drabbat arten.

Genusvetenskapen förklarar ju mycket av tillståndet i relationer och förhållandet mot miljön som patriarkala strukturer, dessutom enkla att se bara man har rätt kunskap. Som hypotesen ovan att maten stjäls.

Svara då gärna på frågan vilken av de patriarkala strukturena som gör att det föds ungefär lika många hanar som honor av arten homo sapiens sapiens? Jag har inte uppfattningen att detta går att styra utan det bara blir så. Varför? Jo, enligt tesen ovan, därför att det gynnat arten!

Men, alla vet att det är kvinnor som föder barnen, att det räcker med några få män för att befrukta samtliga kvinnor och för att få arten att bestå. Varför föds det så många män? Vad är det i arten homo sapiens sapiens utveckling som har gynnats av att det föds ett lika stort antal män som kvinnor?

Det är inte så inom de flesta andra arter bland däggdjuren. Varför är det så bland människor? Kan det vara en patriarkal struktur? Knappast.

Vad säger genusvetenskapen?

Jag bara undrar.

Feminists get sick on their own dog food.

I den turbulenta tid vi lever i, med tanke på det politiska läget i Sverige, så knuffas andra ämnen som bara indirekt kan förknippas med rasism och fascism lite åt sidan. Bland annat FATTA-projektet och påstående som att kvinnors berättelser om våldtäkt alltid skall bli trodda.
Därför kan det vara intressant att läsa följande bloggartikel av Dalrock som handlar om våldtäktskulturen som härjar på University of Virginia. Hur otrolig, i ordets rätta bemärkelse, anklagelserna än är så fastnade Rolling Stones redaktion för den. Utan att kolla underlag eller få belägg för sanningshalten överhuvudtaget. Rolling Stones inser så småningom sitt misstag och gör en rättelse.
Att anklagelsen ändå skulle kunna tjäna som ”bevis” i Sverige för ”våldtäktskulture” ser jag som ytterst troligt!

Representation.

Jovisst, representation är viktigt! Och då menar jag inte gratisgroggen på försäljningsmötet utan att man som individ får räkna med att representera något. Eller någon. Din ras (ja ett återuppstått ord och en förnyad benämning på hudfärg, etnicitet eller religion), din politiska inriktning, din sexuella läggning eller din könstillhörighet. Representationen kan vara tilldelad för det mesta. Det vill säga din grupptillhörighet bestäms av andra liksom att du inte kan representera bara dig själv. På gott och ont. Ja, på gott kan man tänka, aldrig! Mest på ont. Är du av en viss etnicitet, viss härkomst, viss religion eller viss sexuell läggning då får du uttala dig för alla i den gruppen. Lätt som en plätt!

Man kan fråga sig ganska enkelt, kan inte exempelvis en muslim ha många gemensamma erfarenheter med en kristen? En färgad med en vit? En sig queerdefinierande individ med en heterosexuell? Ingenting? Inte ens om de växt upp som grannar? Nota bene, jag frågar om de EJ kan ha samma erfarenheter, eller rättare jag påstår att de har mycket fler gemensamma erfarenheter än det motsatta.

Eller om vi vänder på det som det egentligen borde handla om. Är alla muslimer lika? Alla kristna? Alla färgade? Alla vita? Man får ju för sig att alla HBTQ-personer är alla lika. Klär sig i färggranna kläder med penisar påsydda utanpå eller att de såklart är socialister och antirasister. De behandlar alla människor likvärdigt. (Om de inte heter Birro, Arpi, Ström, Wallin eller Sjöberg. (Nä,menar inte Stanley!)

Detta är representationen, du kan aldrig bryta dig ur den grupp du anses representera. Nu händer ju det ganska ofta ändå, men det är då vi får höra ord som husneger, eller onkel Tom. Man vill inte förstå att folk är individer. Jag vet inte vad det är för system som gör att så många vill ingå i en grupp och därifrån ösa galla över icke gruppmedlemmar. Man gör detta med skydd av gruppen, av tillhörigheten. Ett beteende som idag hos många överlever de tidiga tonåren och fortsätter långt in i vuxen ålder. Starkt understödda av vissa mediepersonligheter, framförallt inom public service.

Man skapar identiter och identiter låter sig skapas. Dessa identiteter är oerhört viktiga vid maktanalyser och överordningsresonemang. Och då får fanimig ingen tramsa sig utanför ramen.

Det är mycket som har hänt i Sverige de senaste tiden, mycket att uppröras över. Framförallt den del av befolkningen som tagit på sig att tolka läget och att beskriva det för det okunniga folket. Då är ”läget” det man ser och hör på Södermalm inom sin egen identitetsgrupp. Detta är vad som ses och som hörs ur de större media. Detta är vad politikerna, åtminstone en del av dem, ser som den verklighet de vill agera på. Då ser de inte att de riksdagspartierna som gick rejält back i valet var de som framförde radikal feminism. Det vill säga, V, MP och FP! I Vänstern och Miljöpartiet finns det en totalitär anstrykning som passar i sammanhanget men Folkpartiet? Fortsätter de så kommer de att ramla ur riksdagen till nästa val.

Angående representation som vi egentligen talar om, hörde jag idag den utomordentliga utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén förklara varför just hon skall vara kvar på Sveriges Radio i det jobb som hon nu innehar. Inte ta ett steg tillbaka eller nåt sånt för de gör ju aldrig de som själv förordar systemet. Patetiskt.

Ja, ni vet vad det rör sig om. Det gnys över att radions utrikeskorrespondenter nästan alla är etniska vita svenskar och så kan vi ju inte ha det. Alldeles särskilt så eftersom anställningspolicyn säger att av tre anställda skall en vara av så kallad mångfaldsbakgrund. Får alltså inte heta Svensson och vara från Svedala. Vad blir så himla bra med denna så kallade representation? Om vi har, och vi har många, skickliga reportrar och journalister från Balkan till exempel. Skall de då representera ett folkslag som finns där? Eller bara dem som kommer därifrån och blivit svenska medborgare. Är alla från Balkan lika? Liksom alla homosexuella? Vad skall den här mångfaldstanken bidra med som vi får vara utan om man endast letar efter individer med särskilda färdigheter?  Som kunskap till exempel?

Urvalet kommer naturligtvis att bestå av någon som heter Ahmed eller Bojan och som fått sin identitet skapad på Lattebaren på Södermalm. Mångfaldsbakgrunden sitter alltså i namnet?

Och hur tänker man när man anser att en tredjedel av de anställda skall representera, ja vad? En tredjedel av befolkningen skulle man tro. Men en tredjedel av befolkningen bor ju ute i landet, i förorten och i landsorten. En tredjedel av de Sveriges radioanställda bor inte där, har inte sina erfarenheter därifrån utan från lattebaren på Södermalm. Hur fungerar representationen då har man tänkt?

Och Cecilia Uddén kan med sin skicklighet nog fortsätta argumentera på sitt känsliga sätt att just hon har de rätta mångfaldskriterierna för att hon skall slippa byta namn till Miriam.

Inte mångfald, enfald!

Jag läser också idag att en MUF-ledare, språkröret Josefin Sasse kritiserar en festival, Bråvallas, att de inte har tillräckligt med kvinnliga artister i programmet. 24 av 25 är män, 25 av 25 är vita. Så kan man tänka om man hanterar andras pengar. Om vi skall tvinga spelningar att vara identitetskvoterade så kommer det inte bli några spelningar alls. Bra då tar vi skattepengar till det. Typiskt MP säger de flesta! Och så behöver man inte ha så stora scener eller spelningslokaler. För publiken kommer att utebli. Om man inte, som det verkar, skambelägger publiken och kallar den saker om de inte uppskattar föreställningen.

Så gjorde Ung Scen/Öst när de misslyckades med sin pjäs, en hyllning till ligisterna i Husby/Tensta och hatpropaganda mot polisen. De lyckades inte engagera publiken och då är det publikens fel. Ytterst förnärmat fick de radiotid och kunde obehindrat skylla publik och den skola som den kom ifrån för rasism.

Malin Axelsson, konstnärlig ledare på Ung Scen/Öst har utsetts att bli ny chef för Radioteatern. Varför då? Fanns det ingen med rätt namn och mångfaldsbakgrund?

Vem representerar hon?

Det blir nog bra det här!

Alla människors lika värde!

Nu får det vara nog, jag kräver ett besked!

Jag  vill helt enkelt veta vad som menas med det mest använda och säkerligen det mest avskiljande uttrycket i svensk politik – ”Alla människors lika värde”. Vad menar man?

Vem tillerkänner inte ”alla människor lika värde”, i vilket avseende utmärker man sig om man inte erkänner ”alla människors lika värde”? Vem har rätten att göra distinktionen? Vad är distinktionen?

Förklara!

Här finns ett dualistiskt perspektiv. Frågeställningen är, det finns en gräns, en linje som på ena sidan har människor som värderas lika. På andra sidan linjen har vi människor som inte gör det.

Här gäller det att befinna sig på rätt sida av linjen. På ”inte”-sidan alltså. Annars har man ingen rätt att uttala sig. Placeringen är självvald och priviligierande i fråga om att alltid ha rätt. Och så har vi dessa ynkryggar på den motsatta sidan som inte förstår att det finns en annan sida av linjen, de låtsas inte om den värdelösa sidan.

Detta skulle kunna vara en ingrediens i normal polemisk debatt. Vi har, emellertid, ytterligare ett element som förvillar debatten. Nämligen den mänsklighet som dragit linjen. De som inte behandlar människor som likvärdiga. Rassarna och fascisterna. Dessa kan man inte samtala med, det är naturligt för de båda gängen på var sin sida om linjen, man pratar inte med dem som har målat linjen! Aldrig!

Detta vet alla! Till och med facebookimbeciller avsäger sig vänskap med dem som eventuellt röstat på Sverigedemokraterna. De som håller i penseln.  Ajöss med dem!

Ok nu förstår ni vad som menas med alla människors lika värde, eller hur? Inte det? Nä, inte jag heller! Jag undrar om man förväxlar med de demokratiska rättigheter som borde gälla alla människor alla individer. Alltså de rättigheter som konstituerar en demokrati. Rätten till liv, egendom, åsikter, tro och rätten att fritt uttrycka dem och att organisera sig. Dessutom lägger man gärna till fria och hemliga val till ledande funktioner i samhället. Om någon individ i samhället fråntas dessa rättigheter kan man klart deklarera att det mänskliga värdet minskat.

Men är det så? Jag vet inte men att det med största sannolikhet är på den politiska vänstra sidan som det pratas mest om mänskligt värde, så borde de kanske också förklara vad det är! Historien är förfärlig så en förklaring vore på plats. Att de borgerliga partierna också efterapar i retoriken säger inte särskilt mycket om fenomenet. Vad är det mänskliga värdet med tanke på att det inte alls, förmodligen, har med de demokratiska rättigheterna att göra.

Ja, vad är en människa värd? Ingenting om den inte samtidigt håller i en röstsedel. Ja, kanske det?

Enligt FN-resolutionen som man hänvisar till är det inte värdet utan den mänskliga värdigheten (dignity) som det gäller.

Ta som exempel, de romska EU-migranterna som sitter utanför köpcentra och tigger. Det är inte värdigt, och det är värdigheten i ett Europeiskt land som fallerar. Att låta sina invånare resa utrikes för att slippa dem på hemmaplan är inte värdigt! Men det är inte i Sverige värdet missbrukas. Vi skall, så klart, göra vad vi kan för att inte ytterligare försvåra för dem. Det finns beundransvärda insatser utförda av vissa kommunmedborgare, jag tror i Gnosjö, som anlitar de utsatta som hjälp och låter dem sälja bakverk och bär.

Men hallå! Så får man inte göra i Sverige för då kan skatteverket, bolagsverket och länsstyrelsen klaga. Inkomster skall redovisas, skatt skall betalas, arbetsgivaravgifter kommer man inte ifrån liksom registrering av bolag och om det inte bromsar initiativen kommer säkert Thorvaldsson med argument att det skall vara minimilöner för att inte störa den svenska arbetsmarknaden.

Detta är ovärdigt! Att tigga är okey i Sverige men att göra en insats som man kan tjäna pengar på är inte möjligt. Vi har regler! Ovärdigt!

Så vad gör vi för att tillerkänna dessa migranter mänskliga värde? Enligt all logik borde de åtminstone betraktas som papperslösa. Det vill säga socialt understöd skall vara självklar liksom läkarvård, tandvård och skola! Frågan är om också dessa rättigheter inte borde utökas med rösträtt så att de, åtminstone i teorin. kan påverka sin egen situation. Allra minst.

Varför finns inte detta på dagordningen? För att de är romer? Rasism? Inte tillräckligt många för röstjagarna? Ja säg varför.

I logikens namn, återigen, människors lika värde bör inte kopplas till lika rättigheter utan till lika utfall. Och då kan jag inte förstå exkluderingen av EU-migranterna. Ingen som vill ta sig till Sverige skall på något sätt exkluderas från det välstånd som vi har snott åt oss i detta land. Ett välstånd enbart uppbyggt på stöld från dem som har mindre, från dem vi, som vita Européer, utnyttjat, från slavhandel som gjort oss rika och för allt det patriarkala förtryck vi utsatt andra för.

Det var kanske allt för raljant det där sista, men kontentan är, vänligen förklara vad som menas med människors lika värde. Betyder det att om jag köper en korv med bröd i kiosken på torget så skall jag köpa till alla som befinner sig där just då?

Vackra tanke!

Vem betalar?

Gated community – att leva avskiljd från verkligheten!

Det är många som ger sig ut till försvar av åsiktshegemonin på Södermalm, den ni vet som påstås vara politiskt motiverad av sympatier som inte skådas någon annanstans i landet. Vare sig i sin helhet, undantagandes Södermalm eller regionsvis.

Att man på Södermalm har en särskild, av omgivningen* präglad politisk attityd, som man anser finare än i övriga landet och mera demokratiskt högststående är inget unikum. Detta har man som åsikt inom de flesta grupperingar. Tänk er sammanhållningen på Östermalm eller varför inte Lidingö? Inget underligt i att man i livsmedelsbutiken och på lokala puben träffar människor som har ungefär samma åsikter och värderingar som en själv. Inte alls!

Skillnaden på Södermalms hegemoni och den som kan tänkas finnas i andra delar av populationen är att bekräftelsen av den rätta åsikten inte bara sker i lokala butiken utan bekräftelsen sker i media! På kultursidorna i pressen, i Sveriges radios program eller i SVT-kanalerna. Varför? För att en stor andel av skribenter och programledare bor på Södermalm, de har Södermalmsandan inplanterad och bekräftelsen är klar.

Inte nog med att man kan uttrycka sig i media på ett sätt som landsortens befolkning ruskar på huvudet åt, som man ser som en anomali, som utgår ifrån att nästan 30% av gruppen är anhängare av V, F! eller MP. Till skillnad från utanför Södermalm. När man får kritik kan den lätt skakas av med en direktbekräftelse i lattebaren på hörnet eller i delikatessen. Där kan man få de ryggklappar som behövs och ytterligare några som visar att man har rätt! I alla fall.

Det är det tillskyndarna, de boende rättrogna, som Fredrik Virtanen, Johan Croneman eller Jonna Sima inte begriper när de går i furiöst försvar  av Södermalmsandan!

Nu har även den på Södermalm boende Henrik Arnstad gett sig in i försvaret. Han kallar sig helt, helt självutnämnt för ”expert på fascism”. Många ser honom som en pajas. Vad vet jag, men experter bör väl vara mer kunniga än dogmatiska. (Om de inte är rasbiologer i de nyinstiftade institutet förstås.)

Jag undrar hur det gick till när Henrik Arnstad utnämndes till expert och kom på listan för sådana i public service-kanalerna? Journalister vill inte göra för mycket så antagligen har en boende på Södermalm frågat i lattebaren om någon kände till en expert på fascism. Arnstad var nog där, vid det tillfället ifråga förmodar jag.

Nu skriver Arnstad på twitter, och döm denne mans ”expertis” utifrån detta,

Sånt kan man nog bara yttra med de förutsatta tre ryggklapparna på Södermalm? Eller?

Toklandet har en hel rant på sin blogg som visar det ofattbara i en expertutnämning om än så självsvåldig!

Eller varför inte detta ödmjuka uttalande från experten Arnstad: (OBS! Ironi!)

–   ”Tvärtom tycker jag att vi ska vara ytterst stolta över den hatbild som tecknats av Södermalm. Vi har blivit kontroversiella och suspekta för att vi står upp för antirasism, medmänsklighet och demokrati, säger Henrik Arnstad.”

Detta citat återfinnes på Ledarsidorna.se där Johan Westerholm ställer en fråga till Södermalms stolta garde. Frågan gäller om man på Södermalm är beredda att ta emot lika många asylsökande i förhållande till sin befolkning:

”som Ställdalen, som med 500 invånare tog emot 230 i Anläggningsboenden 2012 eller som Västra Å som med 120 invånare tog emot 100. Eller varför inte som Blinkarp i Röstånga, Svalövs kommun, som med 880 invånare härbärgerar 285 nyanlända flyktingar” (citat från Ledarsidorna.se)

Kan vi inte få fler försvarare av Södermalmsgardet och därmed mer bekräftelse. Hör ni, Sima, Croneman, Arnstad, Virtanen, har ni inga kompisar utanför?

Hör man möjligen ett svagt – ”Hello, is there anobody out there?” från Södermalms gated community eller de bryr sig förmodligen inte. Självransakan är inte den starka sidan.

Put your money where your mouth is!

*surdegsbakarns och hipsterns hembygd!

Värdegrund

Jussi Lundell skriver intressant om värdegrund på sin blogg idag. Egentligen handlar den om annat som näthat och svensk elits rädsla att tillåta åsikter utanför åsiktskorridore. Men den fick mig att, återigen, fundera över det som kallas värdegrund, den gemensamma värdegrunden.

Skall läras ut i skolan. Är det någon som vet vad som skall läras ut i skolan? Alla människors lika värde? Eller nästan alla människors lika värde? Eller möjligen alla människors nästan lika värde? Om man upprättar en lista över de ingående delar som lika värde bör representera, borde den då inte vara lik listan över rättigheter som demokrati bygger på? Om inte, hur ser då listan ut?  Eller får vilken flummare som helst diktera sina egna tolkningar?

Vad skall vi tänka?

Hur är det när barn dödas i konflikter, skall de räknas, kvantifieras för värdering eller skall man se varifrån våldet kom först? Är alla barn skyddsvärda? Även pojkar?

Är alla papperslösa som kommer till Sverige skyddsvärda? Är de det för att vi inte gitter ta reda på vem de är? Eller om de begått brott eller vilka brott de i så fall begått? Är de skyddsvärda även om de inte kommer från en konfliktzon utan bara från ett annat land? Är de skyddsvärda om de kommer från IS styrkor och behöver vila upp sig? Är det någon som vågar bry sig?

Hur ser Lady Dahmer på 8-åriga pojkar? Röner hennes värdegrund så stor uppskattning att hon bör vara sanningsvittne i frågor om hat?

Fredrik Virtanen då? Som hatar män och sig själv så mycket?

Är det en värdegrundsbaserad åsikt att pojkar som går vilse i uppväxten, inte klarar skolan, begår självmord bör skylla sig själva och skall uppfostras till värdegrundszombies enligt regeringens jämställdhetsminister Arnholm med mansutredningen som underlag? Den senare utförd av ett gäng radikalfeminister med den värdegrund det innebär.

Hur är värdegrunden fastställd när det kommer till frågor om identitet och intersektionalism. Är det inte då man egentligen får frispel i utövat hat? Om man förstås inte tillhör gruppen vita europeiska cis-män eller strax därunder i den identitetspolitiska djungeln. Är det inte då man kan hata på, som det nysvenska uttrycket heter, vem som helst som, inom den egna värdegrundens basideal, inte har något värde?

Värde! Alla människors lika värde talas det om. Är det inte självklart? Jovisst säger antirasisten men då antar jag att man liksom inom den numera så omhuldade men fullständigt missförstådda kommunismens ideområde, såg metoder att utesluta personer från mänskligheten.

Detta omhuldas i någon form av den så kallade södermalmsandan, där alla som vill leka med förstår att de skall anamma de föregivna reglerna och stå upp för den gemensamma värdegrunden. Så fungerar riktig demokrati! I huvudet på virrpannor och kommunister i alla fall!

Det finns en tanke att makten, i sitt politiska värv skall kunna uppfostra och likrikta folket, medborgarna, genom manipulation, belöningar och framförallt med skrämsel och hot! Vem skulle vilja stå utanför? Och det är en koncentrerad och ideologiskt homogen journalistkår som står för verktyget och som framförallt står för idéerna i den unika konforma svenska värdegrunden. Där inte alla är lika värda utan en bedömning görs utifrån etnicitet och kön först. Men den har stort genomslag och alla ”vet” vad som gäller. Fatta!

För att folket skall kunna förstå sin plats anlitas en privat vänsterextremistisk grupp av tidningsredaktörerna för att avslöja oppositionen. En grupp som står utanför parlamentarisk kontroll men som får hållas med Expressens chefredaktör Thomas Mattsons goda minne. Sådana autonoma parlamentariskt vilda grupper har funnits i många schatteringar. Den som jag genast associerar till är SA (SturmAbteilung) i Tyskland under 1920 och 1930-tal. En organisation med stöd för en viss politisk inriktning och som där tas emot med öppna armar.

Det har alltså blivit medias, med politikers välvilliga bistånd, mål att uppfostra folket till att ha en riktig värdegrund där människor rangordnas efter kön och etnicitet. Vi har fått ett nytt rasbiologiskt institut som sysslar med kritisk vithetsforskning som exempel på nyordning.

Likaledes är det alltså makten som vill ha ett politiskt tillrättalagt och uppfostrat folk, ett folk som intar samma värderingar som på den mest udda platsen, åsiktsmässigt sett, låt oss kalla den för Södermalm. Det är alltså makten som vill välja folket, inte tvärtom!

Att det historiskt sett finns åtskilliga liknande politiskt uppbyggda system vet vi. De flesta har på grund av dysfunktionalitet* upplösts men några av dem återstår. Vi kallar dem totalitära och repressiva. De som avviker, dissidenterna, skall förföljas och tystas. I demokratier synas makten, var den än ligger, i totalitära regimer med repressiva tendenser är det oppositionen som granskas. Därför kan journalistiska priser ges till utomparlamentariska organisationer som jagar oliktänkande i ett land som Sverige.

Gudskelov, som jag noterat tidigare, så valde runt 90% svenska väljare bort kommunister och radikalfeminister. De radikalfeministiska partierna (V), (MP), (F!) och (FP) vann inget stöd eller förlorade mycket stöd. (Ja F! vann men hålls utanför riksdagen!) De marxistiska partierna (V) och (F!) kan inte heller sägas få något stort väljarstöd.

Gudskelov!

Nu skall detta faktum bara sjunka in på latte-baren på hörnet.

Eller det har kanske gjort så redan för nog kan man märka en ökad offensiv mot åsiktsfriheten och mot oliktänkandet. Eller?

Tack gode gud för landsorten och för dess redaktioner som med ett undantag med råge förstår vad det rör sig om.

 

* Jag vet att ordet betyder kroppsligt tillkortakommande, därför passar det här!

Ett stort tack för insatsen!

Jag som alla andra i Sverige inväntar tålmodigt Löfvens regeringsbildning i detta parlamentariskt svåra läge. Intresset surrar kring ministerposterna, vem skall besätta vad i form av poster i de olika departementen. Stor fråga.

Samtidigt tänker jag på minnen ifrån en annan valrörelse, när Socialdemokraterna tog över från borgarna i valet 1982. I valet fanns en huvudfråga som gällde löntagarfonder. I socialdemokraternas Sverige skulle makten över produktionen övertas av arbetarna genom instiftande av de så kallade löntagarfonderna. Utredaren Rudolf Meidner hade ett färdigt förslag som S-komgressen ”baxade” till riksdagen för avgörande. Inte många gillade förslaget. Facket, ja. Men sossarna i stort, nej. Det gällde att skaffa stöd.

Under denna tid var jag fackligt aktiv inom ett TCO-förbund. Jag var på kongresser och allt hej och hå som hör till. Talare var ofta TCO-chefen Lennart Bodström (ja advokaten Thomas far,) som var i min mening fullständigt renons på engagemang i sina tal. (Till skillnad från transport ordförande Hans Ericson som var trollbindande och som lyckades orsaka en av de största fackliga skandalerna i svensk historia.)

Med andra ord, jag var hyfsat insatt.

När Lennart Bodström helt plötsligt inför valet 1982 uttalar sitt och TCOs stöd för de föreslagna löntagarfonderna, ja då undrar jag, var i helvete fick han det ifrån! Det fanns inget beslut överhuvudtaget som han kunde stödja sig på. Hur fan kunde karln?

När han vid regeringsbildningen efter valet utnämndes till utrikesminister vaknade en misstanke. detta har jag gått och gnagt på länge. Som enda människan i världen! (Lite Ranelidskt kanske?)

Men, så, hörde jag en intervju med Pierre Schori i Sveriges Radio alldeles nyligen angående utgivningen av hans memoarer. En fråga löd: Blev du besviken över att inte bli utrikesminister efter valet 1982? Nä, säger Schori, befattningen gick till Bodström med motivering enligt Palme, som tack för hans stöd!

Vad ända in i helvete? Pierre Schori bekräftar de misstankar jag haft hela tiden.

Jag har varit i utlandet under tiden omedelbart före detta val 2014 och fram till två dagar efter valet. Jag har ändå följt det ganska noga. Så blir jag varse att Eva Hamilton sagt upp sig från VD -jobbet på SVT men jag vet tyvärr inte när, men i samband med valet.

Så tänker jag, nästa kulturminister kanske kommer att heta Eva Hamilton? Som tack för hjälpen, inte hennes utan hennes stabs och medarbetares. En slags Bodström-effekt!

Jag vet vad ni tänker. Man inbillar sig så mycket.

Låt mig vakna upp ur mardrömmen.

Nu!

Lite om allt som förevarit inför, i och efter valet.

Jag har varit helt utan geist att vilja skriva här på bloggen under en ganska lång period. Anledningen är den deprimerande diskussionen som förevarit det som vi kallar de alllmänna valen till riksdag, landsting och kommunstyrelser. Allt har gjorts för att lägga implicita tolkningar på motståndares uttalande, att förminska argument med svajande logik och att misstänkliggöra och underkänna varje åsikt om den inte kommer från godkänt håll. Ingen har diskuterat visioner, ingen har argumenterat för eller emot åsikter utan endast för eller emot om uttalandet kommer från godkänd källa enligt den makabra logik som kallas för identitetspolitik.

Men de kloka rösterna är många, de finns även i de så av folket misstrodda medierna. Fast huvudsakligen i landsorten inklusive Göteborg och Malmö. Inte i Stockholm och framförallt inte på Södermalm.

När den av folket betrodde Janne Josefsson intervjuar Fredrik Virtanen i ett SVT program på en bar på Södermalm, då blir det liv i skällan. På Södermalm. Josefsson antyder att journalister på Södermalm är överrepresenterade i befolkningen och att partisympatierna bland dessa inte är representativt för hela landet.

Virtanen får ett hjärnsläpp större än vi är vana vid vad gäller honom. Han tar illa vid sig, blir kränkt så att han förlorar vettet totalt. För vad? Jo för att en lantis från Göteborg dristar sig till att kritisera de fina åsikter som frodas på Södermalm.

Virtanen får sällskap. I ren kamikaze-stil kastar sig Johan Croneman in i debatten med en artikel som bekräftar just detta som Josefsson antyder.  På Södermalm råder fullständig konsensus om detta. Förmodligen noga förberedd på lattebaren eller i delikatessen på hörnet.

En annan av de självrättfärdigande journalisterna på Södermalm är Jonna Sima. Denna dam kan inte låta bli att kommentera när hela hennes värld och den fina gemenskapen på Södermalm kritiseras. Återigen bekräftar hon vad Janne Josefsson antyder. Sima som jag lärde mig ifrågasätta i en SVT-diskussion där hon med ett flin propsade på att det fanns rapportering som inte gynnar den politiska saken och därför skall undanhållas populasen för dess eget bästa. Lögn är bättre som metod. Hon skulle nog göra sig utmärkt i länder som Nordkorea och Kuba.

Nåväl, Sima uppger på Twitter att Josefsson har fel, man röstar visst som övriga landet. Hon exemplifierar, M fick 10% mer an S (2010) och ändå är det 50/50 mellan blocken. Någon som med logikens hjälp vill ge en kommentar?

Följande dialog utspann sig:

Man kan säga att ett skott i foten hade märkts mindre. Hur var det nu man påstår? Att journalisterna på Södermalm mest tenderar att sympatisera med MP och V?

En mycket lustig sak hade tidigare hänt när klarsynta journalister i landsorten undrade varför F! och MP aldrig fick en enda kritisk fråga från journalisterna på SVT? (Anna Hedenmo gjorde dock bra ifrån sig i slutskedet inför valet.) Mats Knutsson ställde sig genast upp som den ordningsman han är och påstod att detta var fel. Han kom fram till att en undersökning hade visat att sympatierna bland SVT-anställda var en betydligt lägre andel för F! och MP än vad som antytts. Minsann! Jamen hallå Mats Knutsson! Frågan gällde varför SVT inte hade ställt kritiska frågor till företrädare för F! och för MP.

Men i tidevarv som dessa då utbildning anses fint enbart om den inte ger någon kunskap, då åsikter blir sanningar (och uppenbarligen vice versa!) och den postmodernistiska inställningen uppger att allas sanningar är lika mycket värda. Kan man då säga att Einsteins Relativitetsteori är en åsikt bland många? Det finns andra. För de som kan sin Foucualt och sin Kant behöver inte kunna något annat för att få sina idéer om fördelning av överskottet lyssnade till. Att detta som de så girigt sträcker sig efter måste produceras av människor, vanliga människor med endast ytlig, om någon, kunskap om Foucault eller Kant, kan de uppenbarligen inte ta in, men dessa människor har stor kunskap om just hur deras bidrag till överskottet skall skötas. De som inte bidrar ett skvatt, emellertid, får breda ut sig i morgonsoffor och i SVT/Debatt där de liksom Göran Greider eller Johan Ehrenberg får oroa sig över fördelningen. Den sistnämnde utgör ett ruggigt exempel på hur man kan vara opportunistisk vit riddare inom feminismens ramar.

Dessa profitörer kan med flummet som underlag, med sanning skapad av åsikter, hitta på vad som helst som gynnar deras politiska teorier. Inom kulturredaktionerna gör man helt enkelt inget annat. Man leder i bevis påståenden med enkla konstateranden hämtade ur romaner eller andra fria fantasier. Det finns en hel vetenskap som bygger på detta. Inte ens det av professorer och avhandlingar överstinna rasbiologiska institutet som var ledande i världen, gjorde väl det? Nu är vi redan eller snart världsledande inom en annan åsiktsbaserad ”vetenskap”.

Ett exempel som jag vill visa på är det tvivel på devisen ”kvinnor och barn först” i katastrofsammanhang, ett tvivel som man har inom den feministiska rörelsen. Tvivlet blev aktuellt då den italienska kryssningsjätten Costa Concordia förliste och befälhavaren var den som först satte sig i säkerhet. Tvivel är bra och myter skall bekräftas eller slås sönder. Men de undersökningar som jag har sett och som gjorts i vetenskaplig ordning har alla redovisat som bevis att andelen kvinnor klart understiger andelen män av räddade personer vid studerade förlisningar.

Andelen kvinnor mindre än andelen män? Är det så man skall räkna? Borde det inte vara andelen räddade kvinnor av total andel kvinnor ombord jämfört med andelen räddade män av totalt antal män? För inte så värst länge sedan var besättningarnas sammansättning bara män. Om 12 kvinnor var ombord och 12 räddades och lika många män ur passagerarlistan räddades då är det en jämställd räddning, eller hur? Men om det dessutom var 15 av 30 besättningsmedlemmar som blev räddade….ja ni fattar!

Kunskap är alltså något som var och en skapar sig till behov utav de åsikter man kan tänkas hålla. Bekvämt och smart. Jomenvisst!

Att tesen inte håller eller att myten brister ”bevisar” Marcus Priftis genom att löst hänvisa till forskning som säger att andelen kvinnor bland räddade vida understiger andelen män. Beviset utgörs av en spelfilm som han recenserar, Turist, en film av mycket hög kvalitet som dessutom utsetts som svenskt bidrag till Oscars Academy Awards.

Följande diskussion utspann sig: (spellcheck förstör mycket!)

Och dessa herrar sitter och funderar på hur överskottet skall fördelas!

Som jag inledde, för de som inte vet eller förstår så mycket som jag gör vill jag meddela att vi i detta landet nyligen avverkade ett val till Riksdagen och en del andra beslutande församlingar. Nu återstår bara analyserna om varför det gick som det gick.

En första analys är att, yippie, hela 87% av röstarna är inte rasistiska Sverigedemokrater. Skönt!

I logikens namn kan man säga, yippie, 84 procent är inte radikalfeminister i MP, V, FP eller F!. Skönt det med!

Samt, yippie, 89% är inte kommunister eller marxister och säger nej till V och F! Detta borde vara en källa till glädje för de flesta som har en liberal idé om hur politik skall bedrivas.

Efter analyserna kommer det förslag på vad som borde ha gjorts för att motverka debaclet som alla partier utom SD har hamnat i.

Men med hatten nerdragen över ögon och öron så ser man inte att de partier som nått riksdagen och varit ytterst radikalfeministiska i sina anslag som MP och V har missgynnats av väljarna. Även FP med Ministrarna Arnholm och Ohlsson i sina radikalfeministiska positioner fick mycket stryk. De senare, alltså FP, har fullständigt tappat koncepterna i sin primära analys när de gör Arnholm till partisekreterare! Fattar de ingenting, de kommer att försvinna. De behöver bara titta lite åt sidan för att se en som hanterade detta perfekt och som därmed knep rösterna. Nämligen Annie Lööf. Heder åt henne!

Och till Annelie Sjöberg i samma parti. Hon har fått stå emot mycket skit och tråkigheter. Om dessa två representerar framtidens Centerparti, då överväger jag, för första gången i mitt liv, att lägga min röst där.

Nästa gång det blir val.

Så nu vet ni.

Av alla kloka skribenter på Genusdebatten är Ninni nog klokast. Läs denna artikel och håll med mig att denna skribent borde vara president. Jag tror hon blir det på måndag!

Cattas Bubbla skriver välformulerat sin analys här. Läs!

Även Joakim Lamotte, snedtramparen lyckas denna gång i en artikel.

Välartikulerade och begåvade Sakine Madon gör ingen besviken som vanligt från sin utsiktspunkt Skellefteå (Norran) fast här i Dagens Samhälle.

Och den förut så labile Cissi Wallin som har fått perspektiv på verkligheten och har kloka åsikter som skall beaktas. Läs! (Hon har, kan jag tänka, flyttat ut från metropolen Södermalm och till bonnbyn New York för vidgade vyer.)

Närliggande är följande läsning av Maniac Media

och den humoristiskt lagda Toklandet som i sin blogg avslöjar vad de säger.