snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the category “Vetenskap”

De skillnader som inte existerar mellan könen, varför finns de?

Jag skriver detta inlägg på förekommen anledning. Dels på verifierade observationer i min omgivning och dels för att jag på en fest härförleden dristade mig till ett påstående vars reaktion på åhörarnas mimspel genast fick mig till att dra tillbaka detsamma.

Jag påstod nämligen att det förefaller som om lokalsinnet hos män i genomsnitt är bättre än hos kvinnor.

”VARFÖR DÅ?”

Jag tänkte att någon dag skall jag våga ta upp skillnaden mellan mäns och kvinnors fysik. Att män har mer muskelmassa, större lyftkapacietet, springer fortare etc. än kvinnor. Alltså helt fysiologiska egenskaper.

Men en drar sig!

Fast ändå!

Varför är det då så här?

Är det för att kvinnor fått mindre att äta och därmed genetiskt stannat i växten? Eller kan man tänka sig andra skäl?

Kanske skall man rent av inse att de egenskaper vi förvärvat beror på den miljö vi lever i. Och tvärt om, de miljöer vi lever i påverkar de egenskaper vi förvärvat. Aha! Det är alltså miljön som styr, precis som de nya vetenskaperna envist har hävdat, könet är en social konstruktion! Ja, självklart bestämmer den miljö som vi växer upp i vem vi blir och vad vi utvecklas till. Basegenskaperna, emellertid, har vi med oss som en utveckling av miljöerna som våra förfäder levat i. Med genetiska förändringar som tagit tiotusentals generationer att märka förändringar på. Om det inte vore så skulle vi alla ha varit likadana encelliga organismer levande i den ursprungssörja som bestod av kolväten och aminosyror. Men så är inte fallet, vi har utvecklats därifrån alla på olika sätt beroende av den miljö som omgett oss.

Charles Darwin insåg vid sin studie av de galapagiska finkarna att miljön har avgörande betydelse för arternas utveckling. Finkarna isolerades på olika galapagosöar långt bak i tiden och har sedan utvecklats till olika arter beroende på den miljö de tvingats leva i. Andra exempel är fjärilar som på den engelska landsbygden sedan något åhundrade skilts åt av uppodlad mark och isolerats i dungar utspridda på fälten. De formade egna arter efter några generationer och kan därefter inte para sig och få gemensam avkomma. Ungefär samma sak har hänt med en ödleart i Kalifornien som delades upp genom att bosätta sig på var sin sida om en översvämmad dal. Livsbetingelserna blev annorlunda och två nya arter formades.

Så har alla arter utvecklats sedan den ursprungliga sörjan. Livsmiljöerna har avgjort den evolutionära utvecklingen. De tre exemplen är bara en illustration till utvecklingen som vi haft tillfälle att kunna observera.

Detta gäller generellt. Arter har utvecklat egenskaper som de har haft nytta av i sin miljö och tillbakabildat egenskaper som de inte kan dra nytta av. Om en art inte behöver flyga kan vingar tillbakabildas, om en art lever där ljus inte finns kan seendet tillbakabildas. Det går inte över en natt utan tar kanske tiotusentals generationer. I människans fall kanske en kvarts miljon år. Den moderna människan med stadsbildningar och jordbruk har inte existerat mer än i kanske tiotusen år och den människa som industrialiserats och urbaniserats såsom vi känner den är inte mer än några sekel gammal.

I det sammanhanget är det väldigt svårt att inbilla sig att de gamla jägar- och samlarsamhällenas krav på egenskaper inte skulle finnas kvar som minne av vem vi varit en gång.

För artens överlevnad har alltså kvinnor och män utvecklats olika men tillsammans i något som i vetenskapen kallas för ESS, Evolutionary Stable Strategi! Även om det finns stora skillnader på individnivå  inom könen så har utvecklingen strävat mot ESS. Arter som inte uppnår ESS kommer att dö ut och har dött ut. Att få avkomma, att kunna föda upp den, att ge avkomman vad den behöver i näringsväg och kunskaper för att kunna bli en medlem av arten och sedan återigen vidarebefordra egenskaperna till avkomman i följande generationer. Det är den genetiska poängen!

Därför har kvinnor genom trial end error genetiskt formats med en kropp som klarar att ge näring till en avkomma under en förhållandevis lång grocess. Sedan är kvinnan dessutom fysiskt utformad så att ett fosters jättehuvud skall kunna pressa sig igenom ett specialkonstruerat bäckenparti. Ytterligare skall hon, förmodligen med hjälp av andra i flocken, under flera år med början i total hjälplöshet forma ett barn till att bli vuxen. Under denna tid kanske hon föder fram ytterligare ett par barn. Under en tjugoårig fertilitetsperiod kanske mer än tio barn i allt.

Mannens roll i artens utveckling har varit försörjarens. Om rollen enbart varit att producera Y-kromosomer hade det räckt med ett fåtal män. Men nu gäller det att förse släktet med medel att försörja sig så antalet män blir väsentligt större. Detta ger dessutom ett bättre genetiskt urval och bidrar samtidigt förmodligen till att inte alla män tillåts para sig. (Sådan urskillnad finns, återigen förmodligen, inte på kvinnosidan alls.) Jakt bedrevs på stora vidder och under lång tid. Att följa villebråd i en jakt krävde styrka, snabbhet och, tada, lokalsinne. De som saknade den senare egenskapen kom förmodligen inte hem till gruppen igen och slapp därmed att förmedla den avsaknade egenskapens gen till eventuell avkomma.

Kvinnorna, å andra sidan, var förmodligen inte så beroende av att ha ett avancerat lokalsinne. Även om insamling av bär och rötter, kanske infångande av småvilt också krävde ett viss mått av rörelse så kan ändå inte kravet på bra lokalsinne varit lika stort som för män.

Ovan redogörelse är skriven ur minnet men med erfarenheter dragna ur evulotionsforskaren och professorn i biologi Richard Dawkins skrifter som inte bara hans egna rön och utan i särskilt hög grad redovisar rön från ett stort antal andra evulotionsbiologer.

Synd bara att postmodern vetenskap inte sysslar så väldigt mycket med observationer som med resonemang vars resultat redovisas för att tillmötesgå ideologiska krav. Om man vill något tillräckligt mycket kan man förvisso med högljudd argumentation och ”vetenskapliga” förtecken förfäkta slutsatser som exempelvis i en mockumentär som sändes i SVT Vetenskapens värld om kvinnans litenhet i jämförelse med mannen som resultat av patriarkal matstöld!

Jaja! Kunde helt enkelt inte hålla mig!

 

 

Varför är vi så många? Vi män alltså?

Jag är en stor anhängare av evolutionsteorin och har på ett ytligt sätt studerat densamma genom att bland annat läsa Richard Dawkins fantastiska böcker i ämnet. Han är faktiskt professor i Biologi även om han uttrycker sig rent filosofiskt i sina böcker om religionskritik, böcker vilka jag naturligtvis också har läst. Men det är det biologiska jag fastnat för. Hur fantastisk utvecklingen varit från den, om än mycket komplicerade encelliga organismen till den mångfald av organismer som existerar idag. Hur gener har muterat och förändrats genom eonerna och hur olika grenar av utvecklingen kommit till beroende av miljöer och livsförhållanden.

Det är fascinerande att se hur många versioner av principiellt samma sak, exempelvis ögat, som utvecklats för att på optimalt sätt tjäna sin art.  Detta gör att de egenskaper som den samlade mänskligheten har erhållit är optimala för tidsperioden och miljön vari arten människan lever i alla sina varianter. Av alla hominider är det homo sapiens sapiens som står som enda överlevare. Kanske på grund av konkurrens om miljö, eller att andra arter varit oförmögna att ställa om sitt beteende till skiftande miljöer, så har homo sapiens sapiens varit ensamma hominider på jorden de senaste 10-20.000 åren. Homo floresiensis verkar vara den sista av övriga arter hominider.

Jag är säker på att vi har nedärvda egenskaper som tillägnats oss och bevarats hos oss som art eftersom det gynnat utvecklingen och artens bestånd. En sådan egenskap är att vi, som däggdjur normalt, föder levande ungar. Dessutom föder vi för djurvärlden extremt outvecklade ungar. Det tar lång tid att lära in det som behövs för att vara människa. Exempelvis blir arten inte könsmogen förrän vid 12-13 årsåldern och en födsel är mycket komplicerad eftersom homo sapiens redan vid födseln utrustats med stor hjärna för att kunna lagra all nödvändig information. Kvinnors bäcken är utformade alldeles speciellt för detta trots att kvinnor är väldigt små i förhållande till artens manliga individer. Att inte kvinnor är större för att kunna utföra mindre komplicerade födslar räknar jag som en evolutionsdetalj utformad för att bäst gynna arten och väl beprövad under lång tid.

För en tid sedan föll en del tokfeminister för en mokumentär som förklarade att kvinnor är mindre eftersom individer av hankön stjäl deras mat. Argumenten för resonemanget höll inte kan man säga.

Patriarkatet kan inte skyllas för allt elände som drabbat arten.

Genusvetenskapen förklarar ju mycket av tillståndet i relationer och förhållandet mot miljön som patriarkala strukturer, dessutom enkla att se bara man har rätt kunskap. Som hypotesen ovan att maten stjäls.

Svara då gärna på frågan vilken av de patriarkala strukturena som gör att det föds ungefär lika många hanar som honor av arten homo sapiens sapiens? Jag har inte uppfattningen att detta går att styra utan det bara blir så. Varför? Jo, enligt tesen ovan, därför att det gynnat arten!

Men, alla vet att det är kvinnor som föder barnen, att det räcker med några få män för att befrukta samtliga kvinnor och för att få arten att bestå. Varför föds det så många män? Vad är det i arten homo sapiens sapiens utveckling som har gynnats av att det föds ett lika stort antal män som kvinnor?

Det är inte så inom de flesta andra arter bland däggdjuren. Varför är det så bland människor? Kan det vara en patriarkal struktur? Knappast.

Vad säger genusvetenskapen?

Jag bara undrar.

När åsikter blev fakta – Postmodernism for dummies #5.

Åsikter är inte fakta. Fakta låter sig inte påverkas av åsikter!                                                                                                                                                                                                                                                                         Ricky Gervais

Sanning i form av fakta är något som de flesta av oss lärt oss vara försiktiga med. Det finns en objektiv sanning även om den inte framstår som självklar alltid. De händelser som hänt historiskt, har hänt även om eftervärldens tolkning varierar utifrån egoistiska eller möjligen altruistiska skäl. Det senare mera som förment ställningstagande i godhetens namn som ofta kan iakttas på den röda halvan av spelplanen.

Jag skall ge er ett exempel på vad jag menar:

2012 blev Mohammed Merah dödad i Toulouse av polis efter att själv ha dödat tre soldater, tre judiska skolflickor samt en rabbin. Göran Greider vid Dalademokraten uppmärksammade händelsen genom att skriva en hyllning  till förövaren och ge legitimitet åt dåden. Så här skulle den rätta vedergällningen se ut minsann om man deltog i kampen för godhet och rättvisa!

Eller hur?

Nä, så var det inte alls. Göran Greider skrev en dikt som handlade om morden och förövaren men i avsikt att lägga en förklarande om än inte ursäktande aspekt på dåden. Befängt, visserligen, och med en släng av rasism i form av antisemitism.

Men inte som jag beskrev ovan. Problemet är att jag i postmodern anda har skapat en sanning, ett fakta som är oantastligt och inte kan ifrågasättas. Anomalin från vad några stycken av oss anser vara anständighetskrav är uppenbar. Men tyvärr är metoden ett uppskattat verktyg av ledande företrädare för fakulteter vid våra lärosäten och andra till postmodern-filosofi-försvurna anhängare. Exemplen är många och finns bland radikalfeminister, genusvetare, journalister och debattörer.

Det finns enligt dessa humanistiska stollar inga vetenskapliga teorier som är värda att ta tillvara eftersom alla har sin egen sanning att förhålla sig till. Denna utomordentligt farligt obegåvade tanke ligger till grund för svenskt utbildningssystem och resultatet kan ju diskuteras.

Här delas, åtminstone terminologiskt, vetenskapen upp i humaniora och i naturvetenskap. Ordet teori har olika betydelser och anger i naturvetenskapen en eller flera prövade och upprepat testade bevis, vars sanning inte bestrids utan kan byggas ut via nya tester och försök. En teori ligger till grund för fortsatta vetenskapliga landvinningar. Exempelvis Newtons Principia, Darwin och evolutionsteorin, Einstein och relativitetsteorin.

I humaniora förstås teori som en idé som sedan läggs som grund för en ideologisk tanke. Idén om patriarkatet, våldtäktskulturen, maskulina strukturer etcetera kan illustrera exemplet. Dessa teorier kommer att förkastas och ersättas av andra teorier i framtiden. Till skillnad alltså från de naturvetenskapliga teorierna som inte ändras eller omdefinieras utan utvecklas och byggs på.

För att förstå bättre borde alla se dokumentären på SVT hur man för trettiosju år sedan utförde så kallade trajectories (banberäkningar), för de båda Voyagersonderna som med hjälp av Newtons lagar bokstavligen ämnades slungas ut i interstellära banor. Med hjälp av Newton beräknades planeternas läge ut, de planeter alltså som sonderna skulle dra nytta av vid katapulteringen. Detta var exakt newtonsk matematik och fungerade till 100 procent. Läget av planeterna skulle inträffa så att sonderna var tvungna att skickas iväg 1977. Sedan dröjer det nämligen 127 år till nästa gång en möjlighet inträffar. Fortfarande efter så många år ligger sonderna i bana som beräknat och sänder hem data till kontrollen på jorden ifrån sina platser i yttre solsystemet.

Jag har lagt märke till skribenter, professionella debattörer, som avfärdar alla med sitt postmoderna dravel. Exempelvis, har man inte läst och förstått Kant och Foucault så kan man inte vara seriös som debattör!

Det är väl inte konstigt att naturvetare och forskare blir trötta på en sådan pompöst uppblåst attityd. Det som förundrar mig mest är att en del humanister inte vill förstå att det är naturvetenskapen som håller dem varma, mätta och torra. Inte filosofin. Filosofin har andra mycket starka förtjänster, men en av dem är inte föraktet mot kunskap. Där detta florerar, skall jag tillägga eftersom den dryge filosofen och kulturdebattören inte får betraktas som den generelle humanisten. Men tyvärr är hen mycket påtaglig i debatten och i media. Tacksamt emottagna av de semi-intellektuella vars stöd de inte kan vara utan men som absolut inte är ömsesidigt.

Jag har en sambo som är medlem i Svenska Naturskyddsföreningen sedan många år. Jag hade själv varit medlem om de inte haft kärnkraftsmotstånd på programmet. Naturskyddsföreningen hade under många år en vana att ge ut faktabaserade mycket underhållande och intressanta årsböcker. 1992 gav de ut en årsbok med titeln Genvägar. Den är en beskrivning av det banbrytande verk som Richard Dawkins gjorde på 1970-talet med boken The Selfish Gene. Med egna exempel tar boken upp de för arterna specifika villkoren som gör att gener strävar mot kopiering av sig själv. Kunnigt och intressant.

Richard Dawkins evolutionsbiologiska faktaböcker är fyllda av förklaringar om hur arternas egenskaper förändras och hur nya arter uppstår. The Mystery of Mysteries som Charles Darwin uttrykte det. Med matematiska modeller tar Dawkins fram en förklaring och en teori som via vissa avvikelser ändå strikt följer Darwins The Origin of Species. Matematiska modeller körda i datorer avbildar egenskapers utveckling. Dawkins är naturvetare by definition.

Senaste numret av tidskriften Sveriges Natur, Naturskyddsföreningens mycket intressanta medlemstidning, görs reklam för en bok av Göran Greider. Ja, Dalademokratens Göran Greider, han som sa att matematik är onödigt eftersom den inte går att använda. Ett djupt kunskapsförakt i postmodern anda med andra ord. Boken heter Den Solidariska Genen, en direkt travesti på titeln till Dawkins bok och enligt Greider en anspelning på översättningen av ordet selfish. Egoistisk skulle vi säga och semantiskt är väl inte solidarisk motsatsen utan det borde väl vara altruistisk. Och vet ni vad? Dawkins lägger ut ett långt resonemang varför han tror att altruism är en genetiskt framavlad egenskap som har gynnat primaten människan. Bevis går väl inte att lägga fram men hypotesen är mycket trolig eftersom människor ju bevisligen har samarbetat inbördes till framgång. Samarbete funkar inte utan altruism. Man måste ge något för att kunna få något.

Tillbaks till Greider, nu har han skrivit en bok med vetenskapligt stöd om den solidariska genen. Stödet har han fått av två psykologer/psykiatriker och en etnolog. Humanister alltså.

Jag har inte läst boken, men skall försöka lägga in den i läslistan som redan nu är alldeles för lång. Jag är övertygad att den behandlar detta intressanta ämnet på ett illuminerat sätt. Men, innan ni som läser den flummar iväg rejält, läs först Dawkins evolutionsbiologiska texter och gör er bedömning därefter.

Om någon redan läst Den Solidariska Genen av Göran Greider så vore jag tacksam för en liten recension. Faktum är att det mest känns som en postmodern åsiktsbok än ett vetenskapligt verk i populärversion. Men vi dömer efter läsning!

Ur Alan Sokals bok Beyond the Hoax tänker jag gör att lösryckt citat som påvisar den naturvetenskapliga egenskapen att alltid se till påvisbara fakta och inte hitta på stödteorier från tomma intet som osynliga strukturer för att få teorierna att gå ihop.

Min översättning, texten är Sokals fotnot 37.

Astronomer, exempelvis med början av Le Verrier 1859, observerade att Merkurius omlopp skiljer sig lite, lite från det omlopp som förutsägs av den Newtonska mekaniken. Avvikelsen motsvarar en precession (vingling)  vid den periheliska punkten, alltså den punkt då Merkurius är närmast solen, ungefär 43 bågsekunder per sekel. (Detta är en otroligt liten vinkel om vi kommer ihåg att en bågsekund är 1/3600-del av en grad som i sin tur är 1/360-del av en hel cirkel.) Olika försök utfördes för att förklara det  avvikande beteendet inom det sammanhang som den Newtonska mekaniken utgör. Till exempel försökte man förklara genom att lägga till en ännu oupptäckt planet intra-Merkurius. (Självklart eftersom detta varit givande i fallet med Neptunus.) Man misslyckades emellertid att hitta denna planet. Avvikelsen blev slutligen förklarad genom att man 1915 använde Einsteins generella relativitetsteori. Se Roseveare (1982) för en utförligare beskrivning.”

That´s all for the dime, people.

Vi hörs!

 

 

 

 

 

 

Postmodernism for Dummies #4

Ni som läst här på bloggen kan inte ha undvikit att konstatera att jag är väldigt kritisk till de uttryck som vissa humanister tar till. Alltså några av dem som läst humaniora och har akademiska poäng i filosofi. De uttryck jag är mest emot är när dessa förnumstiga herrar, (ja herrar!) kritiserar all annan kunskap som inte innefattar den de själva är rustade med, som nonsens och utan värde. Deras uppfattning i sakfrågor stöder sig i argument som, ”läs på”. Precis som om alla skulle dra samma slutsatser om de bara läser samma sak.

Baloney!

I första hand har jag i min kritik mot de postmodernistiska strömningarna vänt mig mot den del som antagit en rent föraktfull hållning inför kunskap. Framförallt inför den kunskap som kan erhållas inom de naturvetenskapliga ämnesområdena. Jag har läst ledande skribenter förfäkta iden att matematik är ett ämne som ingen har någon nytta av eftersom dessa herrar, (återigen herrar!) inte själv kunnat finna någon tillämpning. Min reaktion på ett sådant synsätt har varit, men herredumilde, har ni aldrig flugit i flygplan? Eller kört över en bro? Skrivit något på en PC? Detta utan att förstå att dessa företeelser, flygplan, broar, PC med mera, är direkta resultat av tillämpad matematik. Hrm – Ingen nytta av matematik?

Nu skall alla veta att det är inte de lärda i humaniora som jag tänker kritisera, inte heller de som kallar sig postmodernister utan de som med sin pompösa inställning till sig själv och till sina kunskaper diskvalificerar andra genom att med råge överträffa kriterierna i förra stycket.

Jag har inte kunskapen att kritisera dessa akademiskt skolade filosofer utifrån filosofiska ståndpunkter, utan enbart på den effekt de lägger på debatten. Jag följde en debatt på twitter häromdagen som gällde Stephen R.C. Hicks kritik av postmodernismen. Debatten ”vanns” av den som kunde visa att Immanuel Kants filosofiska lära var helt påläst och förstådd. Att Hicks dessutom ”avslöjas” som Randian (Ayn Rand!) ingick i poängräkningen samtidigt som det dessutom avgjorde det som ointressant att läsa honom. Debattören utsåg sig själv som vinnare i ”debatten”. Alltså, en diskussion om postmodernismen och dess eventuellt skadliga avarter mynnade ut i en batalj om vem som kunde mest och bäst Immanuel Kant. Jag förstår den akademiska spänningen i detta och kan tänka mig en sådan verklighetsfrånvänd diskussion på en akademisk middag eller i en aula. Men förövrigt kan jag inte se hur det skulle kunna påverka utvecklingen av samhället. Och framförallt, i förhållande till kritiken av postmodernismen som enbart trams!

Själv läser jag helst intressanta redogörelser skrivna av naturvetare som Richard Dawkins (de biologiska skrifterna främst), Stephen Hawking, Christopher Hitchens (antiteism!) och nu läser jag Alan Sokal.  Beyond the Hoax, av den sistnämnde, beskriver den text som han fick publicerad i den postmodernistiska tidskriften ”Social Text”. Texten är avsiktlig mumbo jumbo och betyder absolut ingenting, Detta avslöjas väldigt enkelt med ledning av vissa textavsnitt och av den som är väldigt kunnig i fysik och matematik. Tidskriftens läsare, de postmodernistiska filosoferna hade däremot inga invändningar eftersom texten var snarlik de obegripligheter som de själva brukar producera. Boken Beyond the Hoax innehåller annotationer på vänstersidan och artikeln ”Transgressing the boundaries: Towards a transformative hermeneutics of quantum gravity” på den högra. Utan dessa annotationer hade det inte varit meningsfullt för mig att försöka läsa artikeln och annotationerna gör det både begripligt och underhållande.

En stor del av Sokals kritik utgörs av den terminologa förvirringen som uppstår då postmodernisterna knycker uttryck från fysiken eller matematiken och ger dem helt annan betydelse men presenterar dem i diskussioner som om det vore samma sak. Detta lurar ju ingen i det naturvetenskapliga lägret men alldeles för många i humanioran. Och i politiken!

Det är nästan som om det finns en vilja att säga, inget behöver vi lära oss, kunskap är relativt, se bara hur lätt man avfärdar fysik och matematik. Ren lättja alltså, att vetenskaplig teori bygger på sociala konventioner. Eller som Alan Sokal själv säger:

”Var och en som tror att fysikens lagar inte är mycket mer än sociala konventioner, inbjudes härmed att försöka överskrida dessa konventioner från fönstret på min bostad där jag bor på tjugoandra våningen!”  

Eller varför inte citera en annan av mina favoriter lingvisten och professorn Noam Chomsky:

Vänsterintellektuella deltog aktivt i arbetarklassens inlevda och reella kultur. Någon försökte kompensera den klasskodning som funnits inom kulturens institutioner genom att skapa program för arbetarklassens utbildning eller att genom att skriva populärt säljande böcker om matematik, vetenskap och andra ämnen för att intressera allmänheten. Då är det anmärkningsvärt att deras motsvarande vänsteranhängare idag oftast försöker beröva arbetarklassen denna verktygsuppsättning för emancipation, med hänvisning till att ”the project of the Enlightment” är dött, och att vi måste överge illusionen om vetenskaplighet och rationalitet – ett meddelande som kommer att glädja hjärtat hos de mäktiga, överförtjusta över att kunna monopolisera dessa instrument för sitt eget bruk” (Min Översättning.)

Detta citat av Noam Chomsky är mycket tänkvärt. Det är för övrigt det mesta han sagt! Man kan undra vad som får den kulturella eliten att villja sprida denna misinformation och rent ut sagt grova lögner!

Mer av Noam Chomsky här.

Människor med maktaspirationer har som en intuitiv funktion som säger att folk är lättast att ha makt över om man inger dem skräck! Det allra enklaste och kanske mest beprövade är att bygga upp ett repressivt samhälle. Att genom förtäckta hot få människor att anta de beslut som makten genomför för dem. Ifrågasättande och/eller sjösättande av annan åsikt vet den maktpåverkade undersåten kan vara skadligt och till och med dödligt. undersåten gillar därför läget i ljuset men bildar celler i mörkret. Celler som makten gör allt för att krossa.

En annan skräckmetod är att det finns ett yttre hot, ett yttre hot som är så farligt så att undersåtar helt enkelt av fri vilja tyder sig till makten för skydd. De som inte uppfattar hoten som reella utan som propagandaspöken behandlas med smutskastnings-, utfrysnings- och mobbningsmetoder. Ungefär som vid den repressiva metoden.

Metoden kan inte fungera om man har välinformerade och kunniga undersåtar. De skulle omedelbart och i stor omfattning genomskåda bluffen. Och det är nu som en del postmodernistiska uttryck kommer in. Med argument som innehåller fraser såsom, ”en enig forskarkår”, ”samstämmig forskning” och ”Läs På” tystas redan från början den begåvade fast svagt beläste tvivlaren. Manegen är krattad för introduktion av fullständigt disparata läror.  Läs igen Noam Chomsky ovan, så förstår ni vad jag menar.

Problemet utgörs alltså inte av vad postmodernismen står för utan vad den för med sig i släptåg. Det är de förtäckta men ack så tydliga maktambitionerna som är problemet. Genom att spela på befolkningens okunnighet och dess vilja att ta åt sig skrämmande hot kan man genom den alltigenom postmoderna genusvetenskapen påvisa sanningar som inte har någon relevans utifrån en testad teori utan snarare ur en ideologisk proklamation.

Södertörns högskola gör följande presentation av sin genusvetenskap nu 2014;

”Genusvetenskap är ett tvärvetenskapligt ämne som grundar sig på flera decenniers feministisk forskning. Ämnet utgår ifrån att genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner. Fokus ligger vid att undersöka hur föreställningar om genus, kön och sexualitet, i samspel med andra maktordningar som klass, etnicitet och funktionalitet, fylls med innehåll och ges betydelser i olika historiska, geografiska, politiska och sociala sammanhang.”

Läs gärna den beskrivning som finns på Wikipedia, hur genusvetenskapen tillkommit med grunden i feministisk teori, om de nu inte är samma sak. Studera också den banbrytande och underliggande litteratur som utgör grund för genusvetenskapliga studier. Gör er egen bedömning. Skall denna vetenskap få implementeras på förskolan eller på utbildningar i stort? Skall denna vetenskap ligga till grund för familjepolitiken? Skall den få impregnera alla samhällsfunktioner. Skall vi skrota framkomlig cancerforskning och i stället kasta pengar på genusperspektiv vad gäller snöskottning och familjeangelägenheter. Man skulle kunna tro att det finns valmöjligheter men det finns inte om man inte menar SD. Och det är inget alternativ för mig.

Det är inte fråga om jämlikhet eller maktfördelning som många av oss kämpar för, det är ett oförblommat sätt att tillskansa sig makt, all makt. Applåderna haglar från dem som får vara med och det utan någon annan synlig begåvning än förmågan att hålla med. De kan lyftas till obeskrivliga höjder genom otroligt pladdrande och oresonligt hat. Ett hat som ofta beskrivs som ironi eller skämt. Mannen som säljer Aluma/Faktum hånas för att han inte förstår skämtet och han liksom alla andra får skylla sig själv i sin privilegierade maktposition. Fjortisarna skrattar så de gråter samtidigt som de gråter för att ingen vill ha dem som programledare i stället för Filip och Fredrik. Som ju egentligen enligt den rätta tron bör ”ta ett steg tillbaka”.

Har ni märkt att de ytterst ömkansvärda opportunisterna har slutat kväda om ”ta ett steg tillbaka”. De hade tyvärr inte begåvningen att inse att detta krav skulle först och främst gälla dem själva!

Att tjäna på tingens ordning kallas normalt för medlöperi eller opportunism. Att mobba andra, kalla dem för saker ingår i opportunistens jobb och det är många som helt ofattbart ställer upp på detta.

En del av dessa kallar sig dessutom för liberaler vilket gör ordets mening obegriplig.

Ledsamt och beklagligt.

Postmodernism för dummies #2

På mitt nattduksbord har en tid legat en supertegelsten med titeln ”Blod och Jord” skriven av professorn i historia Ben Kiernan. I de nästan 800 sidorna ingår massvis med sidor fyllda av referenser och noter. Men det blir ändå en ansenlig mängd att läsa sig igenom. Jag kan också tycka att boken inte är särskilt spännande eftersom temat återkommer i princip likadant överallt. Ett folk, i alla fall dess härskare, behöver mer utrymme och  rikedom. Ett annat folk står i vägen och låter sig inte eller tillåts inte integreras eller underkastas. Man genomför då ett folkmord och löser problemet såtillvida. Man kan kanske gradera dessa folkmord men resultatet är detsamma överallt.

Att den vite västeuropeiske mannen skall ha stor skuld i genociderna, slaveriet och koloniseringen råder det inget tvivel om alls. Men att det bara är den vite mannen som är i skuld är emellertid en kraftigt överdriven politisk villfarelse. Genocidal verksamhet har nämligen utövats i alla tider och på alla bebodda kontinenter. Att peka finger är ett postmodernt ignorant sätt att skapa verksamhet för okunnigheten. Detta visas i just denna nämnda bok och jag undrar vem som har dumheten att bestrida sanningen i den utan att kompromettera postmodernismen ytterligare?

En annan orsak till att jag lämnar boken är följande intervju med Anna Hedenmo i Magasinet Neo. Det är Paulina Neuding som ställer frågorna och Anna Hedenmo visar med tydlighet med sin egen person att det finns seriösa journalister som hämtar intryck och åsikter utanför den egna vän- och kollegiekretsen. Dessutom utan den uppenbara ängslighet som gör ensidigheten, för att inte säga enfalden, inom journalistiken till ett demokratiproblem.

Anna Hedenmo nämner för Paulina Neuding i Magasinet Neo Nr 2 2014. ”Vad då folkstorm? Du ska veta en sak: Jag fick inte ett enda samtal eller mejl från tittare efter den sändningen. Det var inte en folkstorm, det var inte ens i närheten av en folkstorm”. Detta med tanke på rubriken i Agenda, Hur mycket invandring tål Sverige? Reaktionen förstår vi kom från journalister och media.

Jag undrar, vems röst företräder de?  Journalisterna alltså, de som ondgjorde sig så över Agendas rubriksättning?

Sedan hände ytterligare en sak som fick mig att sätta kaffet i halsen! Susanna Birgersson, ytterligare en journalist som inte behöver se vindflöjeln på Södermalm för att yttra sig, skriver en anmälan i DN av en nyutgiven bok skriven av Stephen R C Hicks Ph. D. vid Rockford University. Boken har titeln ”Postmodernismens förklaring – Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault”

Så gör man nog inte i ett feministiskt klimat. Inte om man är kvinna i alla fall. Det verkar som om att de enda kvinnor som duger är de som lugnt säger samma saker som och engagerar sig i maskulinitetskritiken eller de som snällt sitter i ett hörn och låter sig förtryckas av patriarkatet. Att ha en egen mening i frågor som alla vet svaret på går inte för sig eller att ge kritik åt någonting som används för att gömma undan fördumningen. En hel del stoffiler gick i taket.

N.B. vi pratar inte om postmodernismen som kulturell och filosofisk rörelse. Om man applicerar postmodernismen på konst, arkitektur och kultur i stort så finns mycket lite att kritisera. Det är när man går utanför denna ram och applicerar sitt tankegods på politiken och vetenskapen, alltså den vetenskapen som förser oss med vårt dagliga och världsliga behov, naturvetenskapen som det går illa. Men vi är i vardagslag inlindade i stollerierna, dels i kulturelitens dödskramande av skräckslagna politiska ledare och så förvisso den besynnerliga genusvetenskapen som lägger sig som ett paralyserande täcke på andra discipliner.

Självklart kan de självutnämnda moraliska väktarna på sina upphöjda plattformar på kulturredaktionerna inte tillåta det! Bland annat Mattias Irving, skribent på Seglora Smedja, avfärdade Birgerssons anmälan som strunt. (Jag kommer inte ihåg exakt uttryck men ett avfärdande.) Det framgår sedan ur twitterdiskussionen att Irving inte vet vem Stephen Hicks är. Och utan att ha läst boken avfärdas han också med det faktum att Hicks är involverad i Ayn Rand och The Atlas Society. Objectivism och individualism är ledorden i denna liberala filosofi alltså fullständigt apart från den kollektivism som förespråkas av de postmodernister som besätter i stort sett alla kulturella stolar i Sverige.

För att tillräckligt ta avstånd så tar Irving i med riktig rappakalja genom att hänvisa till Immanuel Kant och till (sin) position som professionell filosof. Han får stöd från andra mindre begåvade gaphalsar som Kawa Zolfagary men det behöver man bara notera utan att bry sig om.

Vi skall inte jaga eller peka ut postmodernister mer än de som på ett pompöst sätt sätter sig på höga hästar och pekar med hela handen på människor för att visa hur man skall leva sitt liv.

Jag har lyssnat timmavis på lingvisten Noam Chomsky. Han är inte någon förebild annat än att han använder språket som indikator på makt eller om man så vill på förfall. Jag rekommenderar hans synpunkter och för att illustrera vad jag menar lägger jag här in ett citat av honom översatt av mig själv. Chomsky delar med sig av sin syn på traditionell vänster jämfört med modern vänster.

Vänsterintellektuella tog aktiv del av arbetarklassens kultur. En del försökte kompensera för klassynen som de kulturella institutionerna uppvisade genom att genomföra kunskapsprogram för arbetarklassen eller genom att skriva populära böcker om matematik, vetenskap och andra ämnen just för allmänhetens bildning. Men besynnerligt nog, motsvarighetens vänster av idag försöker ofta beröva arbetarklassen denna typ eller dessa verktyg för emancipation eftersom ”upplysningsprojektet” [The project of Enlightement] är dött och att vi måste överge ”illusionen” om vetenskap och rationalitet” — ett meddelande som kommer att glädja makten som blir överförtjust för att kunna monopolisera verktygen för sitt eget behov!

De som inte förstod vad Chomsky menar, —– Ja, du milde!

Jag återkommer strax med en uppföljning av postmodernismen.

Läs gärna under tiden:

Mer än 140 tecken (Flying Martin)

 

 

 

Postmodernism for Dummies.

Jag tänkte göra ett seriöst försök att presentera postmodernismen och dess avarter på ett så koncist sätt som möjligt. Med insikten att postmodernismen egentligen utgår från ett stort antal obegripliga resonemang innehållande medvetet svårbegriplig terminologi så kanske uppgiften verkar något förmäten.

Som namnet antyder utvecklas postmodernismen som en motreaktion mot modernismen som varit en drivande kraft kulturellt och politiskt sedan slutet av 1800-talet. Som vanligt när det gäller kulturella och ideologiska strömningar så bygger de inte vidare på äldre uppfattningar utan kastar dessa helt och hållet överbord och börjar om på ny kula. Modernismen tänkte sig att samhället skulle omformas och förbättras genom vetenskaplig kunskap och tekniska framsteg. Det traditionella tänket skulle överges och normen var förnyelse.

Med postmodernismen kommer nya anspråk på utveckling in i debatten. Det finns de som hävdar att postmodernismen är en vidareutveckling av modernismen, jag hävdar dock motsatsen. Modernismen speglar en tro på kunskap och tekniska landvinningar som postmodernismen fullständigt verkar förkasta. Kanske inte bara det utan man borde kanske säga förakta.

Ur Wikipedia kan vi läsa:

Men vad postmodernism egentligen innebär är inte klart definierat, utan föremål för ständig debatt. Utifrån ett historiskt perspektiv kan man tyda en kronologisk ordning från det moderna till det postmoderna. När man beskriver kulturella tillstånd är det dock viktigt att vara medveten om hur det moderna och det postmoderna existerar parallellt mellan olika kulturella och sociala skikt i vår samtid. Postmodernismen vände sig ifrån tanken på att det fanns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och kritiserade därmed varje tanke på objektivitet. Istället är allt relationellt och kontextuellt; den postmoderna världsbilden är skeptisk.”

Det är uppenbart att den som påstår sig veta vad postmodernism är, har inte fattat ett dugg. Detta gäller även för mig så klart och påvisar dessutom det faktum att personer som ansluter sig till postmodernismen kan välja vilken tolkning de vill.

Tyvärr verkar en tolkning vara förhärskande, den som anger postmodernism med texten som ges i de två sista meningarna i Wikipediautdraget. Som konsekvens kan dessa personer visa sitt förakt för kunskap, alldeles särskilt naturvetenskaplig kunskap, men för den delen också humaniora som exempelvis historia. Däremot hyllas kunskaper som är anekdotiska och ovetenskapliga. Rena fantasier som romaner och åsiktskrönikor hyllas som sanning och används som underlag i  ”vetenskaplig” forskning. Forskning som utgår från en tes eller en teori och som visar resultat som bygger på dessa teorier i  stället för som naturvetenskaparna menar pröva teser och teorier och se om de kan verifieras eller avfärdas. Detta slipper postmodernisterna, de utgår från icke falsifierbara teser och teorier och påvisar resultat som är helt och hållet baserade på dessa.

Att de drivande postmodernisterna som exempelvis Jean Baudrillard och Michel Foucault var franska filosofer och sociologer är ingen slump. Den senare kanske mer en företrädare för konstruktivismen. Mer om detta senare. Frankrike var nämligen i en situation av megalomania vilken bestod i en tilltro till den egna inhemska vetenskapen och avfärdande av allt icke franskt, i synnerhet anglocistisk vetenskap som i princip ansågs icke existerande. Detta gällde till exempel för Darwin som inte gavs erkännande förrän en bit inpå 1900-talet. Franska filosofer har en tradition av självtillräcklighet.

Att bejaka postmodernismen och den av Foucault omhuldade konstruktivismen blev därigenom en genväg till kunskap för folk med avsaknad av kunskapens grunder. Alla påståenden och all vetskap blev därmed lika sann och omöjlig att ifrågasätta. En lättjans väg för dem som vill hitta på egna vetenskaper utan att behöva kunskaper i redan vedertagna ämnen.

När Noam Chomsky raljant beskriver den postmodernistiska humanioran går det inte att hålla sig för skratt. Han menar att om man använder svår terminologi inom naturvetenskaplig teori så beror det på ämnets komplexitet medan man inom humaniora använder liknande svåra terminologi enbart för att göra ämnet obegripligt.

En reflektion som kan göras är att mänskligheten genom att fullständigt ansluta sig till postmodernismens och konstruktivismens kunskapsförakt kommer att svälta ihjäl.

Wikipedias definition av konstruktivism:

Konstruktivism avser inom filosofin en kunskapsteori som säger att kunskap konstrueras och är således ingen avbild av verkligheten. Det finns olika riktningar inom konstruktivism. Den mest konsekventa riktningen är den radikala konstruktivism med Ernst von Glaserfeldt som företrädare. Utgångshypotes är att allt som iakttas av ”verkligheten” står i relation till människan som iakttar. Det får som konsekvens att varje människa konstruerar sin verklighet, subjektivt orienterad och på eget ansvar. Följaktligen finns det lika många verklighetsbilder som det finns människor”

Och ändå finns det inte plats för ifrågasättande kritik!

En omfattande genomgång av postmodernismen med många inlägg finns hos Flying Martin på hans blogg ”Mer än 140 tecken”. Läs dem!

På  genusdebatten finns ett omfattande bibliotek som kan refereras till. Ninni har gjort ett jättejobb med att recensera och utvärdera vetenskapliga skrifter och resultat inom den postmoderna sfären. Till exempel denna om maskuliniteter.

Om ni undrar varför min avsky för postmodernismens avarter är så stark så betänk att den vetenskap som vissa vill skall genomsyra alla aspekter av samhället, själv är helt marinerad i detta stoff med allt vad det innebär av obegriplig terminologi och ogrundad vetenskap. Nämligen stora delar av genusvetenskapen om inte hela.

 

 

Att få sin maskulinitet kapad.

Jag såg Uppdrag Granskning i går kväll. Det handlade i första hand om Linus som fått sin identitet på internet kapad. I andra hand handlar det om den ofrivilliga exponering som unga flickor blir utsatta för på nätet.

Nu var det så att den som kapade Linus identitet använde denna till att förleda unga flickor att skicka foto på sig själva till kaparen. Dessa användes sedan för utpressning av flickorna. Det var inte bara en flicka han utsatte för utpressning utan många. Allt med hjälp av en stulen identitet.

Linus utsattes i mer än två år för kapningen. Han polisanmälde till ingen effekt alls. På något sätt anser samhället att detta är varje individs eget problem. Det tog alltså som så många gånger förr att Uppdrag Granskning engagerade sig för att Linus kapare skulle åka fast.

Det finns ett antal slutledningar att dra ur denna historia.

För det första, samhället bryr sig inte om den typ av brott som Linus utsatts för. Det bedöms av polisen till och med att inte vara ett brott. Att någon begår brottslig verksamhet med hjälp av din identitet, mot din vilja, är alltså inget brott. Nämen se till att det blir det då!

För det andra, varför finns det sådan utbredd naivitet och godtrogenhet hos dessa exponerade flickor att de frivilligt försätter sig i den här situationen? Vad driver dem? Svaret kan vi ju ana. Det finns en högst dubiös forskningsverksamhet som kan dra vilka ideologiskt passande slutsatser som helt i full postmodernistisk anda. Det blir alltså patriarkala maskulinitetsnormer som anges som orsak. Jag tillstår att denna förhärdade åsikt kanske är felaktig då det gäller akademien, men inom den mångfaldiga radikalfeministiska bloggande svansen, utgör detta en självklar förklaring.

För mig framstår det som underligt att unga kvinnor och flickor inte skräms till avhållsamhet mot denna utpressning på nätet. Ungefär på samma sätt som feministerna försöker skrämma vettet ur unga kvinnor med våld- och våldtäktsanklagelser mot gruppen alla män! Eller resonerar man lika befängt med analogin att flickor och unga kvinnor minsann skall kunna lägga ut sexbilder på sig själv utan att bli utnyttjade.

Den tredje slutsatsen blir att det inte är män som grupp som utför de här trakasserierna och utpressning på nätet. Det visar sig tydligt att det finns ett flertal män och pojkar som är motståndare till detta brottsliga agerande. Att man till och med kan säga att det bara är ett fåtal som sysslar med dumheterna men som å andra sidan gör detta upprepade gånger.

Att den maskulinitet som man vill tillintetgöra och förändra egentligen är den attityd som pojkar uppfostrats till, att försvara och beskydda. Är det detta som är ”avarten” som skall förändras?

Är det denna idé som blivit en så stor inkomstkälla för vissa att den med inertian hos ett tågsätt fortsätter att med ökande fart ånga fram utan möjlighet att sakta in. Den som ifrågasätter kommer att straffas.

Borde inte någon på ett departement, på en myndighet eller i ett politiskt parti ha vaknat nu och insett stolligheterna? Ett parti som vi med våra sedan länge fastställda värdegrunder fortfarande kan lägga en röst på i kommande riksdagsval.

Lysenkos teorier på ankor!

Vad händer om barn i mycket tidig ålder får lära sig att deras könstillhörighet är så individuell så att ingen annan har denna identitet, det normkritiska och normraserande utveckling som gör barn ovetande om könsnormer, att det finns en könsgrupp som de kanske tillhör? Frågan är, vad händer när de blir varse denna norm? Hur skall vi kunna hålla dem ifrån fakta att kroppen utvecklas och att det kommer att ske en indelning av könsvarelser från det klart kvinnliga till det klart manliga. Att de flesta kommer att ligga på ena eller andra sidan klart avskiljda, men att det finns identiteter däremellan.

Inte ens inom den förutsägbara genusvetenskapen med sina, i allra högsta grad, strikta förutsättningar för att något skall kunna mätas, kan leda i bevis en trovärdig utveckling av denna hjärntvätt!

För vad det är värt kan man studera följande ej avslutade anekdot. (Huvudpersonerna lever fortfarande efter 3 år!) På en lantgård vars ägare jag känner väl sedan många år, lades av för mig nu bortglömd anledning, ett ankägg för ruvning hos hönsen. Ellingen har alltså växt upp tillsammans med kycklingar och höns. Hundra meter bort finns det numera ett anksamhälle med samme ägare. Ellingen är numera en fullvuxen anka men kan inte fås att socialisera sig med de övriga ankorna. Det går inte ens att få den att bada i ån, den är livrädd för vatten! Den lever som en höna bland hönorna, äter som en höna, beter sig som en höna. Då är frågan är det en höna? Ja, själv är den övertygad om detta! Och ännu mer fantastiskt, de andra hönorna accepterar ankan som höna de också!

Ni vet, ”if it walks like a duck, talks like a duck, looks like a duck, it sure is a duck!”. Så är det med denna anka, den är en anka i alla fall. Var och en får själv dra slutsatser ur denna anekdot. Är det sociala arvet mer betydelsefullt än det biologiska? Det första man kan dra slutsatser om är att detta sociala arv aldrig kommer att passera ankans egen generation! Det finns ingen Lysenkoeffekt som kommer att visa sig. Om denna anka reproducerar sig på konstgjort vis, så kommer avkomman att bli ankor. Om de uppfostras som ankor kommer de att fortplanta sig som ankor och deras avkomma kommer att bli ankor. Generna och den för ankor normala epigenitiken kommer att se till detta!

Var det någon som trodde annorlunda?

 

Låt det nya året bli ett bra år!

Inför det nya året skall vi verkligen stålsätta oss för att det skall bli ett bra år! Låt oss hoppas på att vår behandling av våra meningsfränder blir positiv och gullig och låt ironin och sarkasmen falla över de stolligheter som vi kommer att bli presenterade.

Men var försiktig med hur ni uppfattas, det är inte lätt att vara godhjärtad i denna värld.

Låt för det första världen förstå att den skillnad som existerar mellan könen är påhittad och en social konstruktion. Låt oss påminnas om att mängden könsidentiteter är mycket större än just de två som biologin vill att vi skall tro på. XX och XY ser kanske ut som två men är många fler. Inom dessa kromosomkonstellationer och dess genuppsättningar finns stora variationer och det är inte alla som är klockrena XX och XY. Varianter finns däremellan och det är det som vi måste tänka på. Dessa varianter kan påverka hormontillverkningen, könets inre och yttre utveckling samt reproduktionsförmågan. Alla människor är bra och skall accepteras inom sin könsidentitet. Förutom de klockrena XY-människorna som vi ju fått vetenskapliga belägg för att det är fel på!

Detta går att ändra, och skall åtgärdas med dekret utfärdat av jämställdhetsministern som får hjälp av ett gäng genusmedvetna feminister att formulera mansproblemet, alltså mannen som problem. Detta ser vi fram emot så att vi fullständigt kan stryka befängda påståenden som att, till exempel, kvinnors reproduktionsförmåga inskränker sig till möjligen tjugotalet fullgångna grossesser under en livstid medan en man kan reproducera sig ett oräkneligt antal gånger.  Att detta skulle utgöra en påverkan på mäns och kvinnors beteende förstår vi ju är nonsens. Detta kallas för genusinsikt och är ett fundament i en i övrigt helt grundlös ideologi.

Att små och växande flickor skall lära sig att hata XY-personer kommer förmodligen inte att bli ett skolämne i år heller. Det gör ingenting, för det finns en omfattande hemundervisning i detta ämne. Fäder som som lär sina döttrar med skräck att hata män och som i sin tur tar på sig att vara hatobjekt för andra fäders döttrar. (det kan bli riktigt bra det här!) Frågan om hatet skall introduceras som skolämne får anstå till dess vi kan få in det som ämne i Pisa-undersökningen. I mellantiden får bloggerskorna i radikalfeminismen visa hur ett riktigt hat skall se ut.

En av de mest skarpa hjärnorna i debatten påpekar att vi (XY-slem) oftare borde gå på gay-barer och dansa med män. Det kommer att göra världen bättre! För honom kanske, annars kan han Googla på Ernst Röhm och förstå varför självklarheten i resonemanget bara är en chimär. Men, igen, vill man att något skall vara på ett visst sätt, så är det så! Postmodernt tänkande i praktiken.  Pepp, Pepp, säger jag.

Genusinsikten suddar dessutom ut de  påstådda fysiska skillnaderna mellan XX-varelser och XY-varelser, så att XX varelser egentligen kan kasta en boll lika långt som en XY-varelse. Om man bara vill det så. Det är ju egentligen enbart en social konstruktion som beror på att XY-varelser snott mat från XX-varelser genom generationerna.

Skolan kommer att bli mycket bättre från årsskiftet kan jag tänka mig. Små XY-varelser kommer att få lära sig mycket mer än jag fick, när jag gick i skolan.  Nu kan man, med stöd av viktig vetenskap, ge de små XY-arna skarp vetskap om att ”män slår”, ”män våldtar” och den fullt naturliga ”våldtäktskulturen”. Sådan kunskap har jag fått vara utan nästan hela livet. Först nu på äldre dar har jag fått veta att så är det. Jag försäkrar att många i min generation inte visste detta och det är ju en miss! Vi får lära om och be om nåd att vi låtit detta ske utan vår kunskap och ingripande. Lyckligtvis finns det män, riktiga män, som har den insikten och som dessutom påstår sig ha slutat med detta beteende och som nu helt utan normal självinsikt höjer fingret åt oss andra XY som aldrig någonsin sysslat med våld eller våldtäkt.

Också har vi fått en ny fin attityd att rätta oss efter. Den kallas för ”Tacka Nej”-kampanjen och går ut på att XY:are som får ett uppdrag skall tacka nej och istället erbjuda uppdraget till en kvinna. Detta gäller alla utom de redan feministiska männen. Redan har exempel på denna fantastiska inställning visat sig på stan. Det köpcenter, som jag brukar besöka, har några försäljare som får en liten inkomst av att sälja tidskriften Aluma. En tidning som produceras av och för hemlösa. Mest har det varit män som stått och sålt denna skrift men nu har jag även sett kvinnor stå där med en bunt tidningar. Man blir förvånad hur bra det funkar när den genusmedvetna feminismen ger sig in i och tar tag i verkligheten.

För att ta denna fantastiska kampanj lite längre finns det ytterligare skarp och genial man som börjat med en kampanj att han inte skall läsa böcker, se på film etcetera om inte en kvinna står bakom produktionen. Detta är så jävla bra att killen tydligen blir inbjuden av Gomorron Sverige att intervjuas. Wow! (tänker jag först och främst om redaktionen på Gomorron Sverige som lyckas snappa upp en sådan genomgripande och viktig nyhet!)

Nu kan jag inte låta bli att visa er det roligaste jag har sett på Twitter i år. Kampanjen kallas för #Mansfritt2014 och Kakan Hermansson redogör för sitt ställningstagande mot män som ”hjälper” till i ”kampen”. Se Nöjesguiden här! Oerhört underhållande när den tilltalade mansfeministen skall övertyga de ”riktiga” feministerna att han gör rätt, att han vet detta men är ytterst försiktig med sin patroniserande ton. Det här läser de riktiga feministerna sig rakt genom, det hade de insett vare sig stackaren uttalat sig eller ej. Nu återstår att se hur han skall ålande på mage med näsan i dammet kunna återta sin uppsatta position som XY-kritiserande mansfeminist. Heja! Kolla Godmorgon Sverige!

För den som vill studera twitter-konversationen som jag refererar till ovan kan se dem här och bläddra genom de tre bilderna. (De ligger tyvärr i omvänd ordning vilket beror på en inneboende personlig teknisk brist.)

Vi har mycket kul att förvänta oss under det kommande året. Låt därför 2014 bli året då sarkasmerna haglade, ironin odlades i turbobänk och där vi för evigt begravde arrogansen och den i skolan numera så vitt spridda ignoransen!

Låt oss se fram emot ett riktigt lyckat

2014

Ha ett Gott Nytt År!

Annars har väl inget hänt, tycker jag.

Att befinna sig i ett samhälle som som sakta men säkert rör sig från välbefinnande till misär och samtidigt inse att en andel av berörd befolkning inte kan skynda på utvecklingen fort nog, emedan andra har så extremt mycket i händerna att de inte uppfattar sin egen situation på the slippery slope, eller som vi säger det lutande planet. Det engelska uttrycket anger ett läge som inte är reciprokt allt medan det svenska är något hoppfullare inför en vändning. Vad tror ni?

Pisa-resultat

Ingen har väl missat redovisningen av PISA-undersökningen? Den visar att den svenska skolan lyckats med att försämra elevernas resultat ytterligare. Kunskapsmässigt halkar alltså svenska elever efter. Jaså? Big deal! Vadå kunskap, det vet väl alla att kunskap inte är bra för samhället. Framförallt inte ett samhälle som gör sitt bästa att omdefiniera vad som är värt att veta, att ha kunskap om helt enkelt. Det känns som om en andel av våra opinionsbildare, politiker och kulturelit, har en alldeles egen agenda för exploatering av kunskap. Åtminstone om man iakttar vem som promotas mest som tyckare i morgonsoffor och godkvällsmagasin. Att kunskap skulle vara så föraktat är inte lätt att förstå. Som om alla broar redan äro byggda och alla tumörer redan vore bortopererade.  Vad vet jag? Jag kan ju endast avgöra detta genom anekdotisk bevisföring. Till skillnad mot vad genusvetarna och postmodernismens förespråkare argumenterar med som ju är empiri. Därmed kan man avgöra den patriarkala penetration i det feminina flödet i allt som händer här på jorden Varför inte på fenomenet med en rysk ubåt penetrerande svenskt vatten. Lyckligtvis inget vi behöver invänta utan både besöket och den ur genussynvinkel så viktiga analysen är redan avklarade. Man kan undra vad kunskapen kallas som måste innehas för att lyckas med ett så för menigheten viktigt nummer. Pokerface! Pokerface, såklart! För att inte brista ut i en för hälsan olämplig skrattattack. 

Jag återkommer till vad som benämnes anekdotisk bevisföring. Man berättar om en sann upplevelse och en konsekvens, det blir en anekdot och förblir värdelös eftersom det endast beskriver en persons erfarenheter. Inte ens om du samlar in hundra sådana referenser så blir det mer än en anekdotisk bevisföring. Om du däremot ramar in din undersökning med vetenskapligt lullull som du lätt lär dig eller eventuellt kan kopiera från någon annan avhandling, ja då blir din undersökning empirisk och godkänd. Och det bästa är, dina slutsatser blir giltiga hur tokiga de än verkar i förhållande till den verklighet du undersökt. Nu kan du slå alla med ett käckt, läs på! Det behöver därmed inte stämma överens med någon annans erfarenheter alls, faktum är, det skall det helst inte.

Ironi och raljans i all ära men sarkasm smäller högre. Vem vill ha sina barn opererade av en sådan utbildad läkare, eller flygas av en sådan utbildad pilot. Vem vill gå på bron som konstruerades under sådana vetenskapliga premisser?

Utbildning vi behöver och utbildning vi inte behöver. Det finns ingen onödig utbildning. All utbildning är av godo, men ingen utbildning kan ges utan hänsyn till mottagarens nivå på förkunskaper. Skall du läsa historia så är det bra om du har läserfarenhet och kan klockan. Vill du studera kosmologi bör du ha hyfsade mattekunskaper och förståelse för Einsteins relativitetsteori. Att du inte kommer dit från intet är väl kanske inte så svårt att förstå. Ändå finns det människor som hävdar att ingången till dessa kunskaper inte behövs. Vad är det för några människor som tror att det finns genvägar in i vetenskapens värld? Vilka vetenskaper då kan man fråga? Här skulle sarkasmen sitta bra. Som en smäck!

Tillbaka till det dåliga resultatet hos våra elever. Finns det då inga bra och duktiga elever. Jo, det finns det! Finns det inga bra och resultatgivande lärare? Jo, det finns också! Men problemet är att systemet har ställt massvis med elever inför undermåliga lärare. Undermåliga, eftersom de varken har resurser eller verktyg att handha situationen. Det är i många stycken en ordningsfråga kanske mer än det är en kompetensfråga. Lärarna har inga möjligheter att få styrning på eleverna om de inte vill samarbeta, det existerar inga sanktionsmöjligheter och eleverna är medvetna om detta. Resultatet blir att alla tar den utförsbacke som finns ingen stretar emot, lättast möjliga lösning gäller. Mest allvarligt är förmodligen att detta görs med, i bästa fall, föräldrarnas goda minne. I sämsta fall med föräldrar som är fullständigt likgiltiga inför situationen.

I den nedåtgående spiralens tecken, så blir situationen bara sämre. Ingen vill bli lärare längre i den kaotiska situation som råder i skolan. Intagningskraven till lärarutbildningen har reducerats till nästan noll. Katastrofalt och måste åtgärdas. Så klart finns det begåvade elever, men de går till de naturvetenskapliga disciplinerna, bland annat, där de vet att de kan finna givande karriärer. De vill inte bli lärare. Vad de kräver är, bättre verktyg och högre lön. Det får de inom industrin och i näringslivet.

Men säger någon, det är väl ändå samhällets ansvar att tillse utbildningens kvalitet. Samhället utanför skolvärlden antar jag då menas. Självklart är det så, men det är samhället, inte staten, inte kommunen, som skall ta ansvar. Det vill säga, vi alla i allmänhet och alla föräldrar i synnerhet. Här brister det stort. Inte konstigt alls. Jag har en liten insyn i föräldraskapets bördor nu på tvåtusentalet. Det krav som finns på föräldrar att skaffa sig bra karriärer samtidigt som de skall uppfostra barn blir för många en olöslig uppgift. Barnen kommer aldrig i andra hand men de får sin omsorg och sin kvalitetstid i hård konkurrens med allt annat som måste göras. När barnen släpps till skolan, inbillar jag mig att föräldrarna släpper omsorgstänket. Det finns så mycket annat att ta hänsyn till och som måste göras. Städa, handla, klippa gräset, måla förrådet, laga mat, tvätta bilen, träffa vänner, åka på semester, vara tillsammans utan barn, mm, mm. Förutom detta, att vårda karriären. Jag ser att stressen ökar och det som går att skjuta bort, skjuts bort. Tvingas. Återstår ruelse och ångest.

Jag gissar att ett genomsnittligt par i karriären har en sammanlagd bruttoinkomst på runt 60.000 kronor, att de jobbar vardera runt 40 timmar plus cirka restider och övertid, kanske intressetid (obetald arbetstid) på 15 till 20 timmar i veckan. När skall de överhuvudtaget få möjlighet att intressera sig för barnen i lägen när de inte ser dem. I skolan till exempel. Ja, när?

I många andra länder kan man få hjälp med hushållsbestyr och praktiska göromål. Detta underlättar för de flesta. I Sverige är det också möjligt, numera, genom RUT och ROT. Hade inte den möjligheten funnits så hade en av föräldrarna fått ta minst sagt lätt på sin karriär, (gissa vem) eftersom en bruttolön på 60.000 kronor inte räcker på långa vägar att köpa de göromål som behövs för att kunna ta mer intresse i barnen.

Ett räkneexempel utan RUT/ROT. En hantverkare vill ha 50 kronor efter skatt på ett jobb han gör som du beställt. Han måste debitera dig 130 kronor varav staten skall ha 80 kronor i moms, arbetsgivaravgifter och skatt. Du måste alltså betala 130 kronor av dina beskattade pengar så, brutto, behöver du ha runt 190 kronor av din arbetsgivare som han dessutom måste betala arbetsgivaravgifter på, totalt cirka  60 kronor vilket tillsammans ger 250 kronor.

Kontentan är, köper du som privatperson en tjänst av en hantverkare så går 200 kronor till staten och 50 kronor till hantverkaren. Var det någon som påstår att vi betalar för lite skatt?

Finns det någon här som någon gång, någonsin, köpt en tjänst svart?

Det är många saker som kan göras för att åtgärda de fasansfulla PISA-resultaten. Att höja skatten är inte en av dem!

 

Post Navigation