snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the category “Yttrandefrihet”

Demokrati kan bara upprätthållas i ett samhälle där alla tycker lika!

Det finns i dagens Sverige bara ett parti som på ett avgörande sätt förändrat politikens inriktning och de politiska argumenten.

Med 13 procent i senaste valet och sina 48 mandat i sveriges riksdag har de fullständigt gripit tag i debatten så som de aldrig någonsin kunnat drömma om. Fast nog inte på det för dem mest önskvärda sättet.

Partiet kallar sig Sverigedemokraterna. De har lyckats med konststycket att övriga riksdagspartier och deras representation i media inte har klarat av att ta ett enda beslut eller göra ett enda uttalande utan att först grundligt utvärdera huruvida Sverigedemokraterna skulle kunna gynnas av desamma! I sin ängslan har man i stället som ett litet barn på trots, nogsamt intagit en position med avsikt att fjärma sig varenda tillstymmelse till beröring med sagda parti. Ett synnerligen beklagansvärt exempel är den manifestation som anordnades på Medborgarplatsen i Stockholm i september 2015 (länk). Redan månaden efter drogs den beklagliga slutsatsen att hela manifestationens tema skulle skrotas och gränsvakter utplaceras för att minska immigrantströmmen. Detta hade man så klart reda på redan i september så meningen med manifestationen var inte för ett öppet mottagande utan MOT en ståndpunkt som man försåg Sverigedemokraterna med. Och därmed låt alla andra skämmas.

Den andra påverkan som Sverigedemokraterna haft och har är att samtliga tjänstemän på hög nivå och samtliga politiker med operativa mandat blivit resistenta för att inte säga immuna mot all kritik eftersom kritiken utpekas som levererad av personer med anknytning till Sverigedemokratera. Detta gör att viktiga myndigheter som Försäkringskassan, Migrationsverket och Polisen har sluppit välförtjänt kritik. Media har en stor skuld i detta. De har inte vågat ställa de frågor som situationen påkallat. Just för att inte riskera bli kallade för att gå bruna ärenden. Se bara på naziststämpeln som Ametist Erzodegan tilldelade Janne Josefsson. Det finns fler med diskretion än Janne Josefsson och det går att räkna upp kanske ett tjog journalister till som i vad som kallas main stream media tillför rapporter och artiklar för vilka de anklagas för att ”springa dunkla ärenden”.

Men det kanske inte är så konstigt då journalistiken i huvudsak består av ett kotteri där de ingående individerna träffas någon gång om året för att ge varandra pris och under gemytliga former diskutera fram demokratifrämjande åtgärder och korrekt avståndstagande till högerkrafterna i samhället. Självklart vill ingen mobbas ut från detta bigotta sällskap.

Och i allt detta går medborgare och knyter nävarna. Risken är ju att de utger sig för att vara goda i den bigotta traditionen, men på valdagen rådgör med sitt förnuft och röstar så som de finner bäst. Att det kan bli så visar inte minst de opinionsudersökningar som gjordes inför valen 2014.

Nu förväntar jag mig bara att krav skall ställas på öppen röstning så att bigotterna kan vifta med sin V och Mp-valsedlar och de förfärliga högerröstarna får gå skamgång i samhället. Allt för att stärka den sköra demokratin!

 

Kontextualiserad antisemitism .

På Toklandets blogg kan man idag läsa om haveriet på Sveriges Radios Studio1, bland annat. Min reaktion finns där bland kommentarerna och var direkt och spontan. Jag vill ändå utveckla med detta inlägg på min blogg.

Alla vet väl vad som hände? Helena Groll gjorde en intervju med Israels ambassadör i Sverige, angående morden i Köpenhamn där en synagoga och ett möte för yttrandefrihet attackerades. En oskyldig man dödades och en, här kommer det, ifrågasatt oskyldig judisk man dödades också. Helena Grolls fråga till ambassadören var, ”does the jews themselves have any responsibility in the growing antisemitism?” Ambassadören blev arg och visade det, varvid på hans svar Groll tre gånger frågade ”Why?” Har alltså judar en egen skuld i den antisemitism som finns i dag. Nota bene, en ung judisk man hade precis mördats i Köpenhamn. Att hon frågar så, och ihärdigt yttrar ”varför?” är inget olyckligt misstag, det är en medveten, mycket medveten, politisk uppvisning i vad svenskt ställningstagande är. Det vill säga public service självpåtagna uppgift att fostra och bilda även utländska ambassadörer. En i radiohuset medveten kultur och policy.

Mitt förra inlägg handlade just om detta, fast riktade sig mera till P3 i allmänhet och Emmy Rasper i synnerhet. Hon har inte behagat att besvara inlägget kan jag tillägga.

Emellertid, Helena Groll måste vara besviken. Hon har med all säkerhet agerat helt efter den agenda och den policy som skall spegla journalistiken på public-service-organet Sveriges Radio. Hennes chefer förstod att det var dags att göra ett offer. Och det blev Helena Groll som fick bära hundhuvudet.

Min mening är att så gör man inte som chef. De borde ha sagt att Helena Groll agerade helt enligt instruktionen, ”Vi tänker så. Alla här på Sveriges Radio. Annars hade vi inte fått jobb här och kunnat upprätthålla mångfaldspolicyn”! Och sedan borde hela gänget avgått!

Men det säger något ännu mer om policyn när den första frågan som Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt fick av SVT-journalist var: ”Hur kommer detta att påverka situationen för Danmarks muslimer?” Så välbetänkt när en oskyldig dansk man och en (o-)skyldig judisk man just mördats.

Andra blindskär som Toklandet avslöjar produceras av journalisten Jonna Sima vars ignorans inte lyckas snappas upp av hennes följare utan måste ifrågasättas av andra som med automatik då också blockas. Simas krumelurer för att kontextualisera (att sätta in ett skeende i ett sammanhang) och därmed ursäkta dödandet i Köpenhamn är skrämmande! Helt världsfrånvänt och skrämmande. Precis som om antisemitism är en modern företeelse.

Jag kan berätta att hur mycket den postmodernistiska tyckareliten i public service än önskar få sina åsikter bli fakta, så är det inte så! Historien är fasansfull på denna punkt.

Antisemitismen började inte alls 1948. Hitler och stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini hade möten och diskussioner redan 1941 hur judarna skulle förhindras att fly från det ockuperade Östeuropa. Man hade även diskussioner om hur utrotning av Levantens judar skulle kunna åstadkommas.

Att Ungerns värste bödel, Reinhard Heydrich före kriget som Gestapo-chef var med om att bilda samarbete med muftin borde man väl känna till. Kanske också att muftin av Himmler utnämndes till SS-Gruppenführer (generallöjtnant). Muftin rekryterade muslimska frivilliga till SS-brigaderna, främst från Balkan.

Och mycket mycket mera.a, Islamister

Fast antisemitismen började inte då heller, varken 1941 eller 1938. Den fanns långt tidigare men lyckades peaka, som det heter, i samband med andra världskriget.

Är det månde denna kontext vi skall se händelserna i eller vilket tidsavsnitt skall vi ta?

Frågan går i alla fall till Sveriges Radios chefer, hur står det till med er mångfaldsrekrytering och er policy?

Egentligen?

 

En fri röst, vad är det?

Vem har rätt att göra anspråk på yttrandefriheten i världen? Man får tänka efter som svensk eftersom det i Sverige inte har förekommit jakt på sanningssägare som stört etablissemanget. Eller hur? Man får också ta i betraktande att frågan egentligen är två. Den första är den för mig självklara. Vem kan som individ göra anspråk på att få säga precis det man tycker och tänker utan att bestraffas? Den andra borde inte få existera, men har synliggjorts av en tyckarelit. Nämligen, hur skall samhället göra anspråk på kontroll av yttrandefriheten så att bara allmänt vedertagna sanningar får yttras?

Av outgrundlig anledning är det ofta samma personer som anser sig vara rätt individ i första frågan som samtidigt gör anspråk att företräda samhället, oss alla, i den andra.

Det är förbjudet i lag att uttala hot mot någon individuellt. Det är helt okey att hota mörda alla män till exempel. Men personliga och individuella hot skall man lagföras för. Självklart skall det också vara så! Detta är egentligen en distinkt avgränsning i yttrandefriheten och den är lätt att förstå.

Ytterligare inskränkning i yttrandefriheten är lagtexten om hets mot folkgrupp. Inte särskilt kontroversiell och tillkomsten har att göra med den jakt på bland annat judar och romer som förekommit i historien. Också mycket lätt att förstå.

Nu har man omtolkat och utvidgat begreppet folkgrupp så att det kan innefatta vad som helst förutom den vite europeiske så kallade cis-mannen. Det var ju tänkt som ett skydd emot minoriteter och judar har exempelvis varit i minoritet överallt de förekommit förutom i Israel efter den statens bildande. Likaledes har romer alltid varit en minoritet varhelst de befunnit sig.

Muslimer, däremot, är det svårt att säga är en minoritet på samma sätt som romer eller judar. Inte ens i Sverige. Men de som utsätts för hot eller angrepp för sin tillhörighets skull skall betraktas som skyddsvärda och samhället skall för detta tillhandahålla det skydd som krävs för alla medborgare. Men det gör man inte, synagogor lämnas utan skydd trots den utsatthet som den judiska minoriteten befinner sig i. Församlingarna får stå för sitt eget skydd.

Dessutom, det finns alltså en minoritet som är politiskt värdefull att vurma för. Att spela spel för, klä ut sig för. Och då menar jag inte kippavandringar i Malmö och Stockholm.

När den socialdemokratiska riksdagsmannen Veronica Palm anmäler talmannen Björn Söder för hets mot folkgrupp har detta vurmande gått lite väl långt. I en tid då ett av de värsta terrordåden med 20 personer döda utspelat sig väljer alltså en svensk demokrat(sic!) att anmäla för uttalandet: ”Då har fredens religion visat sitt rätta ansikte.”

Att Björn Söder och hans parti företräder idéer som går stick i stäv med mina egna gör inte att det blir självklart att han skall tystas.

Inte heller när en annan förment demokrat, kommunisten Rossana Dinamarca, mycket provocerande, uttryckte ”du är inte min talman” kände jag någon sympati för Söder. Jag tycker emellertid att han kunde nämnt för den okunniga Dinamarca att han är riksdagens talman inte någon enskild ledamots!

Det finns alltså tokstollar i Sverige som anser att yttrandefriheten därutöver skall regleras ytterligare. Vem som helst som yttrar sig utanför regelverket skall veta att de har sig själv att skylla om något skulle hända. Täppas Fogelberg ligger bra till därvidlag som årets tokstolle. I hård konkurrens förstås. Jag har helt missat om han rakryggat har försvarat sin inställning i frågan. Nu kan han ju tryggt sälla sig till skaran av likasinnade som vägrar att diskutera islamistisk terror utan att först ha dragit hela sagan om hur imperialismen och högerextremismen egentligen är skuld till det hela. Göran Greider och Åsa Linderborg är utmärkta exempel på detta.

De som vill veta inverkan av imperialismen på dagens politiska karta kan ju studera historia och läsa lite om Osmanska riket som stoppades vid Wien 1683 i sin strävan att islamisera Europa eller om morerna som föstes ut ur Iberiska halvön 1492 efter nästan 800 år av islamisering. Men kunskap är inte debattens stollar stora styrka. Man kan kanske begära att stollarna funderar över hur Europa kunde islamiseras i så lång tidsperiod så att det enbart återstod landet mellan Wien och Madrid (som inte fanns då!) och landet där norr om.

Man missionerade islam i Nordafrika och Europa på samma sätt som conquistan katolicerade Sydamerika, med svärd!

Nu var det ju den svenska yttrandefriheten som jag pratade om. Och det finns starka krafter som vill begränsa den så att obehagliga frågeställningar inte uppstår.

En forskare på Södertörns högskola, det finns flera där med personlig politisk bias, ansåg att sociala media och allas rätt att uttala sig där hotar demokratin. Just så, folks rätt att yttra sig fritt hotar demokratin. Läs Lars Wilderängs (Cornucopia) blogg och bilda er en uppfattning själv.  (Länken går till avsnittet där forskaren replikerar.)

Vi har ett journalistiskt skrå i Sverige vars uppgift verkar vara att resa murar mot åsikter och redaktionella uttryck som inte godkänns av hela kåren. Med något litet undantag för de utmärkta borgerligt liberala skribenter vi har som tillfälligtvis tillåts att roama på gränsen. Åsiktskorridoren är emellertid smal och hårdbevakad och de som aldrig tar sig in inom dess gränser kommer aldrig att accepteras i skrået.

Detta är alltså i demokratins Sverige. Vi har alltså en journalistkår som kontrollerar varandra som hökar och bara låter rätt åsikter yttras. Vi har statligt utbildade journalister som hellre ifrågasätter folket än den makt de så förtjust delar med politikerna.

Hur man särskiljer rätt från fel framgår starkt av följande artikel ur Magasinet Neo som beskriver modus operandi av de som anser sig ha monopol på åsikter.

En annan attityd av segregerad åsikts- och yttranderättighet är mobbingen av Jan Sjunnesson som inte lär bli medlem av författarförbundet trots uppfyllande av de kriterier som utgör grund för medlemskap. Man kan fråga sig, även om författarförbundet har rätt att göra som de själv finner lämpligt, borde de ju fundera över om de verkligen förfäktar idén om allas lika värde och allas rätt att uttrycka vilken åsikt som helst.

Hur i hela friden skall man kunna upprätthålla ett demokratiskt samhälle om de som debatterar garanterat är av samma eller liknande åsikt?

Ja, säg det!

Mångfald enligt Public Service.

Först måste jag hänvisa till Jussi H. Lundells blogg där han i ett inlägg visar interndiskussioner angående hur strategin och taktiken bör utvecklas för att effektivt utestänga människor av annan åsikt.

Samtidigt tänkte jag på ett inslag i Nordegren & Epstein där SR/ekots chef intervjuades om aktuella frågor. Bland annat om policyn om mångfald vid nyanställningar. Jag hörde också tidigare ett program av Cecilia Uddén där hon tog upp just policyn om mångfald i korrespondentleden. Nu kunde Uddén på ett mycket pedagogiskt och trovärdigt sätt förklara varför det inte borde gälla hennes unika position på radion utan enbart för andra. Mångfaldspolicyn alltså.

Så skall exklusivitet utnyttjas, särskilt sådan exklusivitet som man tilldelar sig själv!

Nåväl, SR har, åtminstone för korrespondenter policyn att en av tre skall ha mångfaldsbakgrund. Mångfaldsbakgrund, kan någon en bra dag förklara vad det innebär! Vad innebär mångfald? Är det konstiga namn? Som Andersson eller Nilsson,  kanske Bandjouil eller Ezerdogan? Kanske är det ens föräldrar det beror på? Att de kommer från ett annat land, helst Mellanöstern och Nordafrika?

Yes, det är mångfald det!

Men mångfalden är garanterat enfaldig eftersom kravet också är att inte ha åsikter som går emot sanningarna på de synliga stentavlorna. Det enda med garanti som kan yttras om mångfalden på Public Service är att ”mångfalden” har samma åsikt om allt väsentligt. Om manligt våld, om feminism, om Hamas demokratiska giltighet, om Israels uselhet, om Fridolins storhet, om Lars Ohlys icke-kommunism, om Jimmie Åkessons nazism. Ja de är verkligen eniga därvidlag och de vet att skulle de yttra minsta tvivel på Public Service-doktrinen så är det ut med huvudet före.

Rent struntprat alltså och tjänar endast som försvar för att utöva ett gemensamt hat mot någon man ogillar. Oftast någon, inte så ofta något!

Ett exempel som åskådliggör eländet är den Tweet som Emmy Rasker skrev när hon lämnade P3 för P1. ”Jag kunde inte fatta att inte alla var feminister”.

Ett annat exempel på mångfaldstanken är när man utser ny chef för Radioteatern i november 2014. Ny chef blir förre konstnärlige chefen på Ung Scen/Öst. En chef som skyllde på publiken när en pjäs inte var engagerande nog. Inte bara det utan även beskyllde publiken för rasism. Inte en sekund kunde hon drömma om att pjäsens handling och meddelande inte stämde med vanliga medborgares, i detta fall gymnasieelevers uppfattning. Då sände teatern en teaterpedagog till skolan, för tanken var att eleverna så klart tänkte fel, att de inte förstod. Och tänka sig,  förstod gjorde de inte efter hennes puerila förklaringar heller.

Chefen heter Malin Axelsson och utgör ett bra exempel på mångfaldsrekrytering.

Men den som lutar sig tillbaka och tänker, jamen de har ju gäster också. Både i nyheterna och i nöjesprogramen.

Är det en slump, en tombola, som väljer ut medverkande som Gudrun Schyman, Kakan Hermansson, Özz Nujen med flera?

Saknas någon?

Det kan ni ju fundera på och skänk då den gummibandsartade mångfaldspolicyn en tanke. Ni kommer aldrig att få höra Chang Frick, Tino Sanandaji, Nasrin Sjögren, Bahareh Andersson eller någon annan som med råge uppfyller mångfaldskriteriet.

Men inte åsiktskriteriet.

Och det är väl så, att ingår man i ett åsiktskotteri där gemenskapen styrs av rädsla, är det nog svårt att tro att det existerar något annat.

Det är dessutom så att eftersom detta kotteri även har ödesdiger makt över allt som produceras av media får man även stor andel politiker att tro det är en allmän uppfattning.

Såsom i alla mobbingsammanhang gäller det att kunna peka ut den som inte i detta sammanhang anses ”normal”. Det är få som vill ta risken att utsättas för oresonligt hat, bli baktalad och mobbad. Så det är säkrats att falla in i den mångfald som föreskrivs.

Det är den stora risken, att de som är på gång i karriären mycket väl vet vad som gäller för att inte bli stoppad. Och det lider Sverige av idag!

Man vet att de man själv är lojal mot och beroende av, arbetsgivare och andra uppdragsgivare, visar sin ryggradslösa attityd när det börjar blåsa. Så kraftig är likriktningen att det skrämmer skitarna av stora starka karlar. Ja faktiskt, det är karlar oftast, som ynkligt faller in i mobbingen.

Fråga Marcus Birro, fråga Marika Formgren.

Det blir nog ett bra 2015!

Alla får komma till tals – eller?

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg på min FaceBooksida med anledning av en artikel i Sydsvenskan. Artikeln hade forskarstöd från Södertörns högskola, tror jag det var. En institution som i postmodernistiskt nit kan tillhandhålla sådant stöd för vilken godkänd åsikt som helst verkar det som. Länk till artikel och min FaceBookartikel finns nedan efter följande inledning.

När jag idag hör Tomas Tengby leda ingringarprogrammet RingP1 och hur han med harm i rösten meddelar en dam hans egen uppfattning om åsiktsfrihet och vad man får lov att säga. Tomas Tengby framstår för mig som en av de bästa programledarna för RingP1. Han låter åsikter komma till tals utan att rätta eller diskvalificera. Detta till skillnad från de båda självgoda programledarna Täppas Fogelberg och Alexandra Pascalidou. Den förre använder programmet för att tydliggöra sina egna åsikter och den senare nyttjar det för att visa sin avsky för åsikter hon anser fel!

Idag blev tydligen Tomas Tengby, då som representant för Sverige i allmänhet och journalistkåren i synnerhet, påhoppad av någon som har mage påstå att personer i bekantskapskretsen uttrycker vånda över att säga vad de tycker. På ett obehagligt sätt ville han tvinga inringaren att exemplifiera.

Tomas Tengby, vilken bubbla lever du i egentligen? Jag brukar använda metaforerna ”lattebaren” och ”Södermalmskt” för att åskådliggöra åsiktslikriktningen i svensk politik och huvudstadsmedia. SR är visserligen i det Sverige som kallas Stockholm, det vill säga, hela Sverige, men du Tomas Tengby är ju i Göteborg. Finns det en filial där månde? Är lattebaren inte bara en metafor utan gravallvarligt verkligt?

Jag har att stort antal bekanta som gör sin röst hörd i olika frågor på Twitter, i bloggar och på Facebook. De flesta av dessa ifrågasätter den radikalfeminism som odlas i svensk media och ingen av dem är sverigedemokrat!

Ett antal, majoriteten av dessa har önskemål om att vara anonyma eftersom de tycker de utsätter sina familjer, barn och släktingar för onödig risk om de agerar öppet. De vet också att det finns sammanslutningar som gärna meddelar arbetsgivare anonymt om hur deras verksamhet kan påverkas om de inte säger upp vederbörande! Och, det mest avskyvärda, det finns arbetsgivare som inte lojalt vågar ta upp och försvara påhoppade anställda. Vidrigt!

Vi har några kända exempel. Richard Herrey, Marcus Birro och Ivar Arpi har alla tillkännagivits som persona non grata. Och du som eventuellt tror att detta bara är enskilda tokstollar på Twitter som dammar på får tänka om. Det är skribenter på de stora drakarna som håller i yxan och leder drevet.

Andra som inte tänker i mittfåran och som får dåligt utrymme på grund av detta är professorn i statsvetenskap Bo Rothstein och nationalekonomen Tino Sanandaji.

För att inte tala om mobbarnas favoritoffer Pär Ström och Pelle Billing.

Men du Tomas Tengby verkar förargas över att få din värld perforerad av sanningar.

Inlägget på FaceBook (aningen redigerat med länken till artikeln):

Quote

På något sätt känns det som artikeln i Sydsvenskan kommit direkt ur munnen på Bagdad Bob. Det finns en oro bland publicister och journalister att opinionsläge eller sanningar skulle emanera ur sociala medier på internet i stället så som det alltid varit ur dagstidningsjournalistiken och de anrika lärosätena. Man tar till vetenskapliga undersökningar som bevis för att åsikterna på Twitter och Facebook verkligen inte representerar ”alla”.
Nä det är klart, men vem är ”alla”? Vem anser vetenskapen är mest betrodda att representera ”alla”? Vad tror sydsvenskan? Är det den handfull av journalister vid redaktionens kaffebord som är de rätta representanterna, eller insändarsidornas redaktörer som har makten att göra urvalet ”alla”? Eller möjligen lattebarens besökare som sett stentavlornas* sanningar och kan beskriva dessa i en av vaga fakta understödd krönika i kvällspressen. Är det månde journalisten som tyckte det var underligt att inte F! kom in i riksdagen eftersom ”alla” hen kände röstade på dem?
Vem tycker ni på Sydsvenskans redaktion eller på Södertörns högskola representerar en opinion? Är det den som anges av ett flertal eller är det den som anges av de få som anser sig ha rätt uppfattning om den?


Borde det inte vara lättare att tolka en opinion där den uttrycks av en mångfald av röster och tolkas av en mångfald av mottagare eller är det den som uttrycks av ett jämförelsevis litet antal personer i ett elitistiskt kotteri?


Journalisten(sic!) Robert Aschberg skriver inte på Twitter eftersom han anser det vara forum för amatörer. I själva verket skulle han möta argument som vederlägger hans egna storflabbade uttalanden. Det skulle denna man, vars största journalistiska bedrift varit arrangerandet av lavemangtävlingar på TV, inte klara av!


Acceptera sociala medier, acceptera att det finns åsikter som spretar åt alla håll och lär er förstå att ”alla” inte finns. Inte ens i er egen trångbodda världsbild!

Unquote
Gott Nytt År
Eller hur?
*Stentavlorna, begreppet kommer ur satiren Perukklubben skriven av Pär Ström.

Att vara en i gänget, det är viktigt!

Ja, visst är det så. Det är väldigt ovanligt att människor tar ställning för eller emot något i klar motsats till sin omgivning. Det händer, men de flesta kollar noga runt sig innan de uttalar sig. Trygghet eftersträvas, och uppnås med en minimal naggning av det egna samvetet samtidigt som motståndet man möter beräknas vara noll.

Men hur stor behöver denna upplevda och framförallt förmenta kongenialitet vara för att man som individ skall uppfatta att ”alla” tycker likadant? Alla som har fostrat barn vet hur ordet ”alla” kan användas som påtryckningsmedel vid speciella önskemål eller klädköp. Det är viktigt att tycka som alla andra, det vet barn som växer upp. Om de trodde det var på ett annat sätt hade de väl inte använt uttrycket ”alla [får/gör/tycker]” som påtryckning. Var har de lärt sig detta?

Barn vet att om de inte är en i gruppen så kommer de med tyst bifall av vuxna och ibland på initiativ av vuxna, bli mobbade. Garanterat! Med andra ord, är du inte som de andra, tycker som de andra, klär dig som de andra så mobbas du. Detta är en bra förhandlingsposition mot föräldrar, tycks barnen tro. Tro mig jag har också varit barn.

Det vi ser nu är att infantiliseringen av människan har gjort att denna gruppgemenskap blivit än viktigare. Efter skolåren, ett läge då man förr förväntades ta ansvar åtminstone för sig själv, har denna trygghetsönskan förstärkts.  En känsla som tydligen numera följer med genom skolans och ut i vuxenlivet.

Vi kommer då till frågan åter igen, hur stor behöver en sådan grupp vara? Antalet tre påstås vara vad som behövs för att man skall kunna agera hur vidrigt som helst. Ryggdunk från två personer räcker alltså för att bli en ny Hitler eller Breivik. Med detta stöd vet vederbörande att det bör finns personer med annan åsikt än den egna. Men hur många behövs för att man skall vara trygg i att ha samma åsikt som ”alla”?

Svaret är att det kan man inte. Man måste skilja ut och isolera, demonisera och denominera så att de som inte ingår i den trygga åsiktskorridoren verkligen känner av detta. Om det inte varit för ursprunget så hade vem som helst utifrån insett att det är mobbing.

Folk i mediebranschen vet idag exakt vilken åsikt som gäller för att få möjligheten att få sitta i morgonsoffor och agera på tidningsredaktionerna. Det är inte särskilt polariserat även om duktiga skribenter som Ivar Arpi, David Lindén och Sakine Madon plus ett fåtal till håller sig borta från den värsta djuprännan så håll med om att de är ganska nära ändå. Marika Formgren ligger lite längre ut bland skären för att inte tala om Ingrid Carlqvist och Roger Sahlström som gått på grynna efter grynna.

Den här ensidigheten gör också att om feminism diskuteras i en morgonsoffa så är enigheten stor. Deltagarna är alltid av samma uppfattning och tävlar om att vara mest av allt. Någon motpol presenteras ej eftersom den ju inte ”finns”!

Det finns en spridd uppfattning i medieutbudet som gör att enigheten är total. I alla fall i jämförelse med om det varit ett demokratiskt forum. Det finns meningsmotståndare men de skall mobbas väck, skrämmas i väg. De är ändå hemska människor med fruktansvärda värderingar. Ingen vill väl lyssna till något sådant?

Jag hänvisar därför återigen till MiT Toklandets blogg där han klart beskriver den till löje gränsande viljan att få vara till lags i genusfrågor. Nåväl, en del tjänar pengar på det, skapar sig en karriär och förutsätter att deras påstående går rätt in i djuprännan av påbjudna åsikter. Det gäller machokulturen, den destruktiva manligheten (all),  våldtäktskulturen med mera. Vi som vet att manlighet är konstruktiv och inte destruktiv men att den har förvägrats unga uppväxande pojkar och att den taktik man utövar på unga kvinnor med skräckpropagande om våldtäktskultur, har inget med manlighet att göra utan utgör bara ett verktyg för vissa politiker och entreprenörer att få sig tilldelat anslag.  Man får inte medel om man inte kan bevisa förekomsten av det man kämpar mot nämligen.

I dag kan man uppmärksamma ett program på SVT som kallas Runda Bordet som beskrivs av Ivar Arpi så här: ”..1h i Runda Bordet med postkolonial vänster: Per Wirtén, Kitimbwa Sabuni, Elena Namli, Irene Molina och Bengt Westerberg…” Jag har inte sett programmet, tänker inte se det heller, men har lite svårt förstå i en diskussion om rasism vem av dessa som står för något som är skilt från övrigas ståndpunkter? Ett samtal där man försöker övertrumfa varandra i hur överens man är. Men det är klart om statliga anslag skall kunna äskas så måste ju företeelsen finnas till varje pris, och då är det bra om alla som syns är överens.

Hur kan övertygelsen vara så stor att man inte ens kan se att det finns tankegångar utanför konsensus? Förmodligen för att man inte träffar andra än sådana som sig själv. Man vill inte se andra, och gör man det så låtsas man som ingenting.

Dessutom ingår ett självsanerande inslag som gör att de flesta med hysteriskt nit säger vad som helst för att inte hamna utanför den grupp som sköter mobbingen av oliktänkande. Tryggheten sätts framför allt annat.

Av anledningar som dessa kommer det aldrig att bildas annat än en svag och udda opinion, människor vågar inte vara annat än anonyma för att undvika mobbing. De enda som klarar motsätta sig, med stort obehag som reaktion är vissa Sverigedemokrater. Men flertalet av dem vill ändå vara anonyma. I ett riksdagsparti med i senaste valet cirka 800.000 väljare. Märkligt! Det tyder inte så mycket på udda ståndpunkter hos Sverigedemokrater som en odemokratisk hållning hos övriga som absolut inte tänker dela makt med dem.

Det som förstärker hela denna mediala åsiktskorridor, är att de medier med störst anslutning är de som finns i Stockholm. SVT, TV2, SR, DN, SVD, Expressen och Aftonbladet även om i varierande grad.

Det är inte heller en slump att riksdagspolitikerna finns i Stockholm, umgås och träffar mediefolket och får höra deras syn på sanningen och lyckas misstolka detta som en ”folkets” mening.

Men politiker och mediaföreträdare borde försöka vara mentalt mogna och förberedda på att andra åsikter kan förekomma utan att deras puerila trygghet i samförståndets hägn egentligen behöver ruckas, alls!

Den politiker som testar kan få ett oväntat röststöd vid nästa val. Och omvänt med för den delen, om man fortsätter misstolka vad man ser och hör.

I Sverige har den bisarra situation uppstått där media, genom sitt kompisförhållande med makthavande politiker, i stället för att utföra den granskning av makten  och dess konstellationer inom politiken och kulturen som borde vara självklar, i stället granskar folket.

All makt utgår från folket står det i Regeringsformen.

Jaha?

 

Om gymnasielärare och political stymie!

Jag har varit inaktiv i mitt bloggande senaste tiden. Mest beror det på att jag sitter i chock och förfäran vid åsyn av den politisk-ideologiska debatten som försiggår i landet Sverige. Världens mest jämställda, jämlika och framförallt toleranta land. Jag ser just idag hur motdemonstranter försöker blockera ett av Sverigedemokraterna utlyst torgmöte med Jimmie Åkesson som talare. Det är utmärkt att visa sin åsikt och kanske sin avsky men varför samlar man ihop människor för att förhindra andra att få ut sitt budskap? Vad är det som är så farligt i själva budskapet, så farligt att andra människor inte skall få höra det? Ett budskap som uppenbarligen uppfattas på så sätt att tolkningen och fördömandet inte kan överlämnas till allmänheten utan skall utföras by proxy. En egenbeviljad proxy som som ingen annan har vidimerat.

På SF-biografer går viss publik till attack mot personal eftersom Sverigedemokraterna har köpt in reklamtid för sitt valbudskap. SF väljer att då avstå från att visa reklamen i omsorg för sina anställda. Bra av SF, men är det rätt sätt att åtgärda problemet?

På liknande sätt har SL i Stockholm sålt reklamplats till Sverigedemokraterna vilket resenärer har påtalat SL att upphöra med via telefonsamtal. Förmodligen genom att hota. Om inte annat med hotet att aldrig mer nyttja SL.

Man kan undra varför detta går bra, att utfärda political stymies mot åsikter som inte gillas. Man förhindrar en aktör att utföra det som vore det naturliga för ögonblicket genom att omöjliggöra möjligheten.

Ja, varför gör man så här?

Därför att det går! Det finns inte lagliga resurser att skydda allas rätt att uttrycka sig, det saknas också en allmän rättrådighet som säger att denna typ av blockering eller stymie är otillåten. Alldeles särskilt hyllas de blockerande åtgärderna i den av trångsynthet anfäktade kulturjournalistiken.

Man skall inte fördöma ungdomar som råkar begå övergrepp, stöld och mord när de utför en handling av ren övertygelse sa Hitler och menade de brott som begåtts av SA under Kristallnatten 9 november 1938. Han blev tyvärr inte den siste med en sådan apologetisk inställning. Vi har alldeles för mycket av den i Sverige.

Nu är inte det svenska samhället homogent inom tyckeriet även om det ser ut så på kultursidorna och på vissa ledarsidor. Vi har ett gäng debattörer, en av dem är Jonas Thente andra är Sakine Madon, Ivar Arpi, Alice Teodorescu, Marika Formgren och några till som lyckats bryta sig ur och utmanar till viss del hegemonin av trygghetstörstande journalister. Tryggheten att vara av samma åsikt som alla andra.

Jag kan inte låta bli att citera Anna Hedenmo, SVTs nyhetsankare, när hon intervjuades av Paulina Neuding i Magasinet Neo om rektionen på inslaget i Agenda med titeln ”Hur Mycket Invandring tål Sverige?”.  Ingen påringning av arga tittare alls utan bara reaktioner från andra journalister på andra redaktioner. Något som säger lite om hur åsikterna konstrueras i detta landet.

Nu till det som borde göra de flesta liberaler och rättighetskämpar sömnlösa om nätterna. Något som fått mig till att undra vad vi håller på med, hur har det kunna bli så här. Samtidigt som vissa feminister samlas i grupp och jagar oliktänkande för att avskräcka människor från att yttra sig kritiskt eller visa att de har en annan åsikt, så har andra feminister mage att säga – nä, så är inte feminismen. Trots hatisk retorik och med avsikten att genom mobbing och förföljelse förlöjliga och krossa sina motståndare, så har denna feministiska svans, eller månde de skall kallas för förtrupp, all plats hos media. De uppvisas som offer för näthat och de får plats att framföra sin agenda i radio och TV. Då kallas deras retorik för konst och för ironi, och det accepteras av sådana som Aschberg i TV3. Medborgaren i Toklandet har beskrivet detta med saklighet och humor på sin blogg. De beskrivna betraktar sig som offer för hat och deras världsbild bekräftas ömsesidigt av dem själva. Allt för att kväsa den minsta lilla kritik och det minsta lilla ifrågasättande.

Ingen, tar sig tid att se efter vem som blir utsatt eller varför. Det verkliga skälet till mobbingen. Det verkar inte som om Aschberg eller ledningen för F! eller andra radikalfeministiska grupperingar bryr sig vad som händer. De tycker förmodligen det är skönt med pöbeln som rensar bland oliktänkande och framfusiga ifrågasättare. Det är bekvämt för dessa feminister att slippa bli ifrågasatta, det tar den oorganiserade pöbeln hand om. Schyman och kompani kan lugnt säga – Det var inte vi, vi skall väl inte stå till svars.

Och inte en enda fråga från journalisterna som dessutom inte kan låta bli att tävla i hur mycket de håller med! Undantagen som nämns ovan ifrågasätter men utsätter sig inte för att ställa sig i den direkta skottlinjen. Än! Det får tillsvidare bara privatpersoner göra, personer med mod och integritet som vågar ifrågasätta öppet i eget namn. Det är dessa personer som står i bräschen och som naivt tror att de kan resonera och argumentera med radikalfeministerna. Den senaste och vi får hoppas inte den siste är gymnasieläraren Annelie Sjöberg.

Jag uppmanar er att läsa vad som skrivits på diverse bloggar om denna mobbing och direkta integritetskränkning som mynnar i en önskan att hennes arbetsgivare skall avskeda henne efter påtryckning från gruppen. Här av Erik Wedin på Genusdebatten, av Annelie Sjöberg själv här varvid där även blir möjligt att bedöma var hatet kommer ifrån. WTF Toklandet igen här, hos Jussi H. Lundell här och här eller hos 7ster här.

Här har vi alltså en situation då en debattör hotas av ett SA-liknande gäng feminister som önskar hålla rent framför sina ledare så att dessa inte behöver besvära sig eller ens kännas vid det. Hotet utgörs av ett angiveriförfarande och att meddela arbetsgivaren att hon bör avskedas för sina åsikters skull. Helt i still med den repressiva metod som utövades i Nazityskland och gamla Sovjetunionen. Det är bara det att repressionen utförs inte här av staten eller av myndigheter utan av privata politiska grupperingar utan intervention av den förment demokratiska representationen. Ibland kan man uppfatta ett stöd för fasonerna hos vissa politiker i regeringen. Men definitivt från media vars outgrundliga stöd för mobbingen är signifikant!

Är det verkligen någon som undrar varför vissa föredrar att vara anonyma i sin kritik, i sin argumentation och i sina åsikter? Någon? När vi har fascistoida skribenter på kultursidorna som med största nit bidragit till att tysta starka åsikter och sedan har applåderat när de väl dragit sig ur. Allt för att stärka demokratin. Är det någon som hör hur tokigt det låter?

Ja, jag tänker på Pär Ström och Pelle Billing.

Jag har för en tid sedan avslutat läsningen av en bok som handlar om de utrensningar som skedde i Stalins namn i dåvarande Sovjetunionen under perioden 1936-1939, Terror och Dröm av Karl Schlögel. Jag har också tidigare läst Gulag av Anne Appelbaum och Gulag och Glömskan av Bent Jensen. Dessutom har jag läst ytterligare litteratur om repressiva system i olika länder. Gemensamt för dessa är att repressionen utövas av staten eller med statens överinseende. Jag vet inte hur det kunnat bli privat bussiness i Sverige men det är uppenbarligen så att en viss repressiv ådra finns hos media och ynkryggar inom det offentliga vågar inte stå emot.

En annan yttring är den helt okrossbara viljan att inte vara annorlunda än gruppen. Att inte singlas ut och hamna i en mobbingsituation. Därför är det viktigt att vara värst, vara den som alltid tycker mest och verkligen tävla i retorisk excess. För att inte bli den som det pratas om.

Ytterligare en yttring är den fantastiska viljan för angiveri. Att kunna visa inför gruppen att man är lojal och att kunna hänga ut någon meningsmotståndare. Helst som den sanne demokraten Kawa Zolfagary anbefaller, angiveri till vederbörandes arbetsgivare. Detta har tydligen blivit en populär metod i avsikten att få tyst på meningsmotståndare.

Än en gång, är det konstigt att så många önskar behålla anonymiteten vid debatter? Jag känner många som inte ens vågar sig in i debatten på grund av risken för mobbing.

Därför skall alla dessa människor hyllas som öppet och övertygande vågar debattera sina åsikter. Som exempel Annelie Sjöberg, men även Susanna Pettersson, Susanna Varis , Ann-Mari Maukonen, med flera öppna identiteter plus en mängd andra kvinnor som vill behålla sin anonymitet.

Och vi skall visa vår avsky mot dessa ryggradslösa kryp i politiska partier, på kulturredaktionerna och i privata sammanhang som väljer att se bort och undvika lägga märke till vad som händer, två sina händer och påstå att det är någon annan och i full bekvämlighet åse hur yttrandefriheten inskränks för vissa utan att själv vare sig motverka eller delta.

Varför känns det inte tryggt nu? Om lite ditt och datt!

Jag har några tankar jag gärna vill dela med mig, små funderingar som gör att man borde fråga sig fram mer än man gör.

Jag tänker på den feministiska kampen. Den pågående striden eller kanske till och med kriget som förs mot manlighet och maskulinitet, könsmaktsroller och patriarkat. Kampen förs med vapen som ingår i de båda arsenalerna identitetspolitik och intersektionalism.

Teorin att det alltid är sanningen som är första offret gör inget undantag i detta krig. Om man betänker att sanningen också omfattar uppriktighet så gör ett försök att få förklarat hur F! kommer att förverkliga sina minst sagt spretiga förslag. Det förslag som ställer till mest problem i min tankevärld är att alla män skall omskolas till en bättre manlighet. Hjärntvätten skall alltså påbörjas i förskoleåldern med något som har med genusteorier att göra. Det har man hållit på med rätt länge nu och kan fortfarande inte påvisa positiva resultat men det är många som satsat på metoden och lite dåliga resultat tolkas mycket välvilligt så att ingen blir modstämd. Åtminstone inte bland förespråkarna. Vi som passerat förskoleåldern och de facto de flesta andra perioderna i livet likväl, blir vi internerade för korrigering eller får vi kursen på distans? Kan man få dagstraktamente? Vad händer med oss om vi inte klarar omskolningen? Blir våra demokratiska rättigheter oss fråntagna då? Nackskott? Blir vi föredettingar utan rättigheter eller hur har man tänkt? Många frågor där!

Man skall inte glömma den tradition som Gudrun Schyman kommer ifrån, en tradition där angiveri premieras och utrensningar är rutin. De omskolningsläger som upprättades under den kommunistiska regeringen med Pol Pot i spetsen resulterade i 2 miljoner mördade människor. Det var i Khmer Rouges Kampuchea 1976 till 1979.

Men så illa skall det väl inte behöva gå.

Det är en kamp om makten, som i all politik, fast i detta kriget får man folk att tro att de maktlösa människorna som syns och hörs mest på kultursidor och debattsidor, skall ge makten till kvinnor som stöder dem. Men hur? Vem skall lämna över makt? Du och jag? Men vi har väl ingen makt? Och vem skall ta över denna schimära makt då. Eller kommer Schyman att dela på sin?

Vem är det som står och skränar tillsammans med Schyman? Det är väl de redan etablerade maktprofilerna inom media och kultur samt några prepubertala tonårsflickor som ser makten hägra. Vem mer? Ingen jag känner men jag rör mig förmodligen i fel åldersgrupp och i helt fel sociala sammanhang.

Förresten, jag har alltid varit fascinerad över hur man i Sverige vid möte mellan människor på trottoaren med stor smidighet gör en axelrörelse för att visa varandra ödmjukhet och låta passagen bli smidig. I Sydeuropa har jag däremot lagt märke till statusmarkeringen och arrogansen som kan visas vid ett möte genom att låtsas inte se och tvinga den mötande ut i gatan. Ovant för mig i alla fall. Nu har jag vid flera tillfällen i Sverige blivit prejad ut i gatan i möte på trottoaren. Detta har hänt uteslutande i möte med två eller tre unga kvinnor som inte gjort någon som helst ansats att släppa fram mig vilket egentligen vore en bagatell. Det har känts i efterhand som om jag mottog någon slags hämnd vid dessa tillfällen. Vad vet jag?

Jag har prenumererat på ytterligare en blogg. Jag vet inte om jag skall nämna vilken, men den beskriver mycket om varför det är så skadligt med våldtäktskulturen, maskuliniteten och detta i aspekten skadligt för män. Min tanke är att skribenten kanske får en mindre naiv och en mindre förnumstig inställning när hon bara passerat puberteten. Men sen undrar jag om man kan vara kvar i puberteten vid 28-års ålder, som jag sedan ser att hon är. Hon avslutar sitt inlägg så här:

 ”Det är inte att smutskasta alla män att belysa dessa saker, däremot förlorar alla män på att mansnormens våldsideal och sexnorm får fortsätta stå oemotsagd. Kom igen män, upp på barrikaderan nu och kämpa för att ni ska få ses som de individer ni är och inte sexgalna våldsmän!”

Det är nog godhjärtat men mycket över gränsen till naivt inbillad verklighetsuppfattning.

Ni som läser denna bloggen kan nog inte ha undgått lägga märke till min position vad gäller Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Det finns ingenting hos dessa som kan locka mig att lägga en röst på dem. Detta fast vi är gemensamma motståndare till genusvansinnet och att jag tycker att invandringen och flyktingmottagningen måste kunna diskuteras.  Allra helst eftersom denna del av politiken är starkt reglerad som det är i dag.

Men SD är inröstade på mandat av en väljarkår som anser de skall vara med i de bestämmande församlingarna. Framförallt då som lagstiftare i riksdagen. De har inte kuppat sig dit, de är valda och de har accepterat denna demokratiska ordning.

Nu finns det enskilda aktörer som av politiska skäl vill hindra SD-representanter att, på samma vis som andra riksdagspartier, besöka arbetsplatser och skolor. Flerfaldiga gånger har jag hört att anledningen är att man inte vill normalisera ett odemokratiskt parti.

Vore det kanske inte på sin plats att informera dessa aktörer om vad som menas med demokrati? Att i en demokrati skall inte rättigheter undanhållas bara för att någon tycker så. Man kan inte ha demokrati enbart för vissa. I alla fall inte om man har en icke-kommunistisk ideologisk bakgrund. Detta passar sig mer för F! och V!

Nu till något roligt. Jag bevittnade en Twitterdebatt idag mellan Henrik Sundholm och Sara Schmenus som gjorde mig glad. Båda är personer som jag gärna läser. I huvudsak resonerar de om förhållandet mellan människor, mellan pojkar och flickor, kvinnor och män. Hur går man från vänner till älskande? När vet man om det är ok att försöka? Vill alltid mannen ha sex och den andra, kvinnan bara vara vänner? Vad styr detta? Vilken attraktion får människor att vilja vara vänner? Vilken attraktion får människor att vilja vara älskande? Attraktion, vad är det? Hade det varit så enkelt att både kvinnor och män hade samma formel så hade ju varje raggning varit en succé. Men så är det inte. Varför då? Vi har inte samma förväntningar. Och självfallet varierar det stark inom gruppen män och gruppen kvinnor.

Min allra första insats i bloggvärlden var just denna relationsfråga. Eller egentligen denna, varför är det alltid kvinnor som förstår och kan tala om sex och samlevnad? Varför är det ingen man som säger, så här är det? På den tiden Hannah Lemoine var ordförande RFSU Malmö, hade de en upplysningskampanj på Malmö högskola med flera bord. Varje bord var bemannat av en eller flera kvinnor. Varför inga män? Var inga intresserade eller var ingen kompetent? Kanske en blandning, men varför är det självklart att kvinnor kan ge svar? Och vilka var frågorna?

Nu kan vi tänka tillbaka på bloggerskan som jag nämner ovan. Hur hon i sin puerila attityd vill berätta för män hur saker och ting är, verkligen är! Och genom pepp verkligen vill befria denne fångne man. Väldigt rart och omtänksamt.

Lösningen kanske är som F! vill och som jag också nämner ovan, män måste omskolas. Män är inte bra som de är. Detta vet vissa kvinnor och hör och häpna även en del män. Men det är i regel män som gjort sig en karriär på denna tingens ordning.

Och jag känner mig så himla trygg. Allt är ordnat, sätt dig tillbaka och slappna av. Någon annan vet!

 

 

 

Vi har inget att frukta om vi bara tycker rätt!

Gårdagens (12/12) SVT/Debatt behandlade frågan om Expressens publicering av anonyma kommentatorers avslöjade identitet. En i mitt tycke mycket kontroversiell åtgärd i ett samhälle som säger sig värna demokrati och åsiktsfrihet. När man går in och identifierar och hänger ut människor som tror sig vara anonyma, då kan man bara ha en avsikt – att skrämma till tystnad. Och för all del, att sälja lösnummer. Fast på den punkten tror jag att Expressen har misstagit sig. Under alla omständigheter så säger man att man med hjälp av en vänsterextrem grupp har avkodat runt sex tusen e-mail adresser. Ägarna till dessa, oavsett vad de har sagt eller gjort skall nu veta att de står under bevakning av en privat organisation lierad med våldsvänstern. Det är detta som terror går ut på. Genom att exponera någon kan man därmed skrämma övriga till underkastelse och tystnad.

Man bör veta att hat är inget brott i sig själv. Det finns en brottsrubricering  som är hatbrott, men detta måste kopplas ihop med att brott, till exempel misshandel, som utföres mot någon på grund av dennes läggning eller etnicitet. Så rubriceringen är väldigt lätt att missuppfatta och det har tydligen gjorts, nämligen så att hata skulle vara ett brott. Det är faktiskt tillåtet att hata!

Hets mot folkgrupp (etnicitet, läggning) är däremot ett brott, liksom uttalade hot mot någon person. Detta skall i så fall handhas av rättsmyndigheten och inte av en pöbel ledd av en tidningsredaktion och en terrorgrupp. Detta torde vara olagligt med tanke på att uppsåtet är att sprida skräck inför yttrande av personlig åsikt!

Det måste finnas någon jurist som kan beskriva olagligheten i allt detta utifall inte våra allmänna åklagare kan åta sig en brottsbeskrivning. Någon måste stå till svars.

Konsekvenserna visar sig nu. Jag har redan haft samtal med personer som på grund av sin position avstår att uttala sig på något kommentarsfält eller på facebook. Nu har Expressen visat att de utan vidare med hjälp av dubiösa kollaboratörer kan avslöja vem som helst. Därmed finns inte längre någon möjlighet för privatpersoner att ha en åsikt om den inte fått ett godkännande av extremvänstern och dess alltför villiga vän Expressen.

Nu sitter en man från GP, Gert Gelotte, i SVT/Debatt och säger att det är bra att hänga ut de som kommenterar på internet så att deras offer vet vem de är. Offer sa han tydligt flera gångar. Är det hets mot folkgrupp eller uppenbara hot, då är det ett fall för polisen. Men om någon säger något kritiskt om immigrationsproblematiken som inte är brottsligt, ja då skall de hängas ut så att offren får reda på vem det är? Om inte detta är tillräckligt avskräckande så kommer det här. På fråga vem som skall hängas ut efter identifiering, på vilka grunder detta beslut skall tagas, så säger mörkermannen Gelotte, ”det får bli en bedömningssak”. Ingen annan än Researchgruppen, den extremvänstergruppering som gjort avkodningen, och Expressen har tillgång till materialet för en sådan bedömning. Tjosan, där satt den. Nu skall vi bara hitta en bedömare med lite Stalin-takter så blir det nog bra. Jamen du enfaldiga människa! Tänk om det blir en bedömare med Hitler-takter som utses för bedömningen?

Oavsett vilka som utsätts, så kunde jag inte drömma om att något liknande kunde hända i en demokrati med alla dess attribut tillstädes. Nu räknar man bort yttrandefriheten och gör det med repressiva medel. Vilket blir nästa flyende attribut?

Med tanke på den historiska aspekten har det tidigare funnits semioffentliga organisationer eller miliser som genom hat och hot, misshandel och mord har terroriserat den del av befolkningen som de inte gillat. Och vi vet att den nazistiska Sturmabteilung (SA) gick Hitlers ärenden men vems går Researchgruppen och AFA? Inte demokratins i alla fall!

Post Navigation