snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Vad skall egentligen stoppas?

Flyktingkatastrofen i Europa och Mellanöstern september 2015.

Jag såg ett debattprogram i SVT1 i går, torsdag, som enbart handlade om den pågående flyktingkatastrofen i medelhavet och Europa. En hel hög experter var med och att kalla det för debatt är inte korrekt. Det uppstod aldrig någon debatt och det var nog inte heller meningen.

I stället framfördes åsikter och fakta baserade på väl grundade erfarenheter hos var och en av deltagarna. Även om en del var tydligt känsloladdat så, åtminstone i  mina ögon, framstod det sagda som relevant.

Jag kan tyvärr inte hitta SVT-Plays upplaga av programmet, det finns inte på SVT Debatts hemsida heller och jag kan därför inte heller namnge de som var deltagande i debatten. Men som jag kommer ihåg, en professor i migration (tror jag), en befälhavare från kustbevakningen, en representant för Röda korset och en från ett asylmottagande för barn, Morgan Johansson, EU kommissionens representant i Sverige, och några till.

Dessutom intervjuades Jan Egeland, norsk diplomat och expert på flyktingfrågor och flyktinghjälp bland annat i FN (UNOCHA). Det märkliga var att han propagerade för större, mycket större insatser i närområdet. Nästan som SD, men detta kommenterades inte alls. Jag skall nämna att han inte med ett ord nämnde neddragningar av volymer alls.

Professorn i migration nämnde att EUs hela asyl- och flyktingpolicy går ut på att ingen egentligen skall kunna ta sig hit. Och detta har tydligen inte Sverige och Tyskland fattat.

Men med den katastrof som just nu händer, döden på Medelhavet, kaoset i Budapest samt bilder på döda barn har fått befolkningen i flera länder att inse behovet av att hjälpa till. Alltså personligen och privat. Detta är oerhört bra.

Emellertid, i stort sett hela panelen, jag såg ingen avvikelse från det, var överens om att Sveriges andel av flyktingströmmen var en bagatell som vi i detta landet lätt borde klara av!

Då undrar jag, har de inte sett på situationen som den är? Att vi har ett bostadsproblem, ett försörjningsproblem, ett jobbproblem och ett automatiskt påföljande utanförskapsproblem? Med andra ord ett jättestort integratiponsproblem. Ett problem som inte blir mindre av att men öppnar upp för än fler asylsökande flyktingar.

Inte ens Morgan Johansson med socialdemokratiska löften om bostadsbyggande och jobbskapande löser några problem eftersom dessa lösningar inte är tillräckliga ens för dom som redan bor i landet. Dessutom är dessa lösningar inget annat än framtidsförhoppningar som knappast kan göra skillnad i det akuta läge vi befinner oss i nu!

Vi måste stoppa den vägen till det hägrande Europa som går över medelhavet. Tusentals människor luras i döden av hänsynslösa människosmugglare som leder män, kvinnor och barn i döden. Denna ström av människor i desperat nöd orsakas av situationen där de kommer i från som gör att det alltid är bättre att ta risken och resa med sin familj över medelhavet än att vara kvar i den situationen .

Detta kräver därför insatser på plats.

Mycket svåradministrerat förstås, kanske ogenomförbart men om det stora antal som har skyddsbehov skall tas emot under drägliga förhållanden, så måste mottagandet förbättras och spridas på fler mottagare.

Men så läser jag idag en passus ”50 years from now people will ask me the same question as I asked my father when I addressed the holocaust ; why didn’t anybody do something? Why did we just stand by and watched all these innocent people die?” skriven av Jiloan Hamad (fotbollsspelare svenska landslaget och MFF) och tänker.

Vad är det som ligger i frågan? Vad menas med ”varför gjorde inget nåt?”. Gjorde vad då? De flesta länder tog väl emot enorma mängder flyktingar så det är väl inte det som menas. Nä, jag tror det som menas är, ”varför stoppade ni inte bödlarna tidigare? Varför stoppades inte bödlarna redan när folk i Tyskland började ana vad som skedde?

Om vi jämför med det som händer idag vilket är näst intill omöjligt, vad är det då som skall stoppas? Den gemensamma nämnaren är att människor dödas urskiljningslöst eller drivs på flykt! Hur ser vi då en analog jämförelse?

Den inhemska politiska diskussionen? Är det SD som skall stoppas och så blir allt bra? Eller Ivar Arpi eller Marika Formgren, Alice Teodurescu eller Sakine Madon. Fanns det något liknande 1944?

Nej! Jag var inte med då, men det är för mig helt obegripligt den mediala kamp som utkämpas i Sverige. En kamp om att smutskasta och avhumanisera, att avskiljas från de onda och själv framstå som god. En fullständigt bisarr och meningslös strid som inte gynnar någon utanför redaktionerna. Det är inte i Sverige eländet börjar det är någon annanstans. Fatta det!

Efter Holocaust ansågs kommendanter och lägerbossar, SS-generaler och Nazi-staber som förövare. Och dessutom dömdes som förövare. Ingen fick rehab i Sverige, ingen fick förlåtelse! Alla dömdes för sina gärningar oavsett hur aktivt deras dödande varit. Det var ett system som skulle utrotas och ALDRIG komma tillbaka!

Det gjorde det tyvärr i en första våg, applåderad av många i det här landet men den vågen lade sig 1990. Det fanns inga gärningsmän(sic!) den gången utan bara en omänsklig ideologi.

Nu har vi en tredje våg av folkmord styrd av fanatism, en dödens fanatism och omvärlden står helt handfallen inför grymheterna.

Men i Sverige, som knappt alls fått känna av grymheterna än, ser man gärningsmännen som offer som behöver rehabiliteras och daltas med när de påträffas. Detta vore kanske möjligt när IS, Boko Haram, Al-Shabab, AlQuaeda och andra grupperingar är tillintetgjorda. Då kan man kanske tala om rehabilitering men inte tidigare! Det är viktigt att förövarna inte har möjlighet att återhämta sig och sedan vända tillbaka till exempelvis Syrien och IS. Det vore en väldigt förödande signal i annat fall!

Till dess måste vi lösa flyktingfrågan gemensamt i Europa och världen!

Tänk om någon hade yttrat ordet rehabilitering i Nürnberg 1945?

 

Tankar om terrorism

Med tanke på de fruktansvärda terrordåd som utlösts i dagarna, i Frankrike, Tunisien och i Kuwait, är det kanske dags att reflektera lite över vad som ligger i begreppet terror.

När debattörer säger att om kyrkoskjutningen i USA utförts av en muslim, då hade det betecknats som ett terrorbrott. Lite klyschigt kanske, opportunt, men har väl inget med definitionen av terror att göra? Även om brottet för de utsatta på intet sätt skall förringas, och även om det kan upprepas så har det vad jag vet ingen klar avsändare. Det förringar alltså inte brottet men människor i samma situation skall kanske inte vara överdrivet ängsliga för att det skall ske igen.

I min värld har terror inget taktiskt syfte, en terrorist utför inte sitt dåd för att vinna fysisk terräng. Nä, syftet är strategiskt och avsikten är att tvinga fram underkastelse genom att visa att dådet kan upprepas mot vem som helst, var som helst och när som helst, urskillningslöst! För att detta skall vara effektivt måste dådet ha en avsändare, någon som finns i verkligheten och i folks medvetande. Med kapacitet att upprepa enligt känt mönster och med en hänsynslöshet avsedd att sätta skräck i folk.

Avsikten är att tilltvinga sig underkastelse, vilket kan bestå i att samhället ändrar sitt beteende på ett undfallande, förödmjukande sätt. Det engelska ordet submissive passar bättre här!

Så när svensk kulturelit, detta kotteri i sin homogena enfald, med företrädare som Ann Heberlein, Täppas Fogelberg eller Malena Ernman tycker att Lars Vilks har sig själv att skylla för dödshoten mot sig själv. Eller påstår att Lars Vilks har skuld i terrorattentatet som skedde i Köpenhamn 2014 då är segern nära.

Denna inställning hos kultureliten, att vi skall låta bli att provocera vissa grupperingar för att slippa bli angripna är redan där ett bevis på att terror lönar sig. På väg mot seger alltså!

Den vidrigaste attacken som hittills hänt i Norden, är morden på Utöya.

Genast efter dåden på Utöya gick den norske statsministern Stoltenberg ut och deklarerade att samhället aldrig får vika sig för våld och terrorism. Rakryggat! Vad sänder det för signal?

Vänd på det då, vad sänder det för signal om han hade sagt: Vi måste inse att om man beter sig provocerande mot viss grupp får man skylla sig själv?

Varför uppträder man med sådan ynkedom i Sverige?

Vi är till nu förskonade från terrordåd med många offer inom Sveriges gränser, det behövs kanske inte heller. Det taktiska målet är förmodligen redan uppnått!

Fast vi har ju fortfarande problemet Lars Vilks.

Morsning och good bye!

Till vår stor ledsnad fick vi meddelande om Magnus Härenstams bortgång nu i helgen. Han efterlämnar många glada, till och med hysteriskt glada, minnen samt en stor saknad. Hela gänget från Fem myror är fler än fyra elefanter finns därmed inte mer. Men minnet av dem och programmet består.

Detta inlägg skall inte alls handla om denna sorgliga händelse, inte om sorg och inte om avsked. Det bara passade att skriva av sig de meningarna till att börja med och få sätta rubriken.

De (ytterst) fåtaliga men tydligen nyfikna besökare som dagligen tittar in på denna blogg för att se om det hänt nåt, är värda beundran med tanke på att det var en månad sedan jag publicerade det senaste inlägget och mer än den dubbla tiden till förrförra inlägget. (Men välkommen till min FB-sida, Bengt Andersson

 eller min Twitter

 @Benanderii där jag är lite mera aktiv)

Den bristande aktiviteten beror inte alls på avsaknad av ämnen att blogga om. Det finns det nämligen gott om. Det är snarare så att det finns numera så många som skriver med samma inriktning som jag, men med större briljans, större genomslag och framförallt större plattformar. De obskyra bloggare som jag utgjorde en del av är inte unika i sin inställning längre, det finns många bra debattörer som vågar kritisera den enfaldiga mediamakt som har sitt ursprung i den bisarrt självgoda sfären runt public service. Ni vet den, för att citera Pär Ström (tillåtet numera!) som hämtar all sin information de behöver om sina egna åsikter från stentavlorna på lattebaren på Södermalm* för att sedan publicera i Expressen, Aftonbaldet eller DN. I denna skara och bland journalisterna på dessa blad finns det lysande undantag. Men de är just undantag!

Så länge public service utgör den nuvarande största hejaklacken för dagens politiska situation med sin ytterlighetsfeminism och sina identitetspolitiska fantasier (se Jasenko Selimovic i Axess här.) så är det mycket svårt, även för stora plattformar som Axess, DN, GP med flera, att nå ut när public service drar iväg med sin extremt enfaldiga identitetsjournalistik i mångfaldens namn.

Jag menar att trots att det finns flera röster som ifrågasätter hegemonin inom Södermalmseliten så har public service fortsatt trumfen av att tillrättalägga allt, eller som de oftast gör stoppa informationen och sticka huvudet i sanden. Eller i påsen. Påsen de endast tar av sig vid besök på lattebaren.

Då hjälper det inte att briljansen hos Ivar Arpi, Sakine Madon, Caba Bene Perlenberg, Alice Teodorescu, Mats Skogkär, David Lindén, Johan Westerholm, Margit Richert med många flera, tar udden av fanatikerna på Södermalm. På Södermalm bildas nämligen en oöverstiglig mur mellan åsikterna genom att definiera sig som goda och de andra som onda. Förvisso inte helt förskrivna till Djävulen men åtminstone etikettbara som SD-sympatisörer. Så ser det ut idag.

Ännu värre är det för dessa som eventuellt skulle ifrågasätta den radikala tokfeminismen. Där agerar public service som en ogenomtränglig och helt opåverkbar åsiktsbubbla. Feminism är bra för alla är mantrat och resultatet är att tonåriga flickor får uttrycka sin skräck för män och förmedla en oftast påhittad eller starkt överdriven hot/hatbild mot dem som den extremt läsvärde bloggaren Toklandet skriver i sin blogg här.

Eller den hysteriska kampanj som framförs med fantasier om den manliga våldtäktskulturen. Den finns inte och har aldrig funnits. Om det finns en våldtäktskultur, OM, så är det inte bland svenska män i Sverige!

Uppenbarligen anser feministmaffian, inom public service och utanför densamma, att det är rätt att skrämma livet av tonårsflickor som saknar egen erfarenhet, att göra dem otrygga och hatiska. När det egentligen borde vara lätt att få dem att vara uppmärksamt vaksamma men trygga.

Som pojkar alltid fått vara!

Vänstervridningen i public service förnekas ihärdigt. Men hur dumt tror de folket är?

Det finns en journalist som, om man söker på hennes namn inom SR/P1 kommer upp på ett stort antal inslag. Hon är kommunist, Leninkramare och så långt ut på vänsterkanten att det borde vara omöjligt. Hon är kompis med etablissemanget och får mycket tid i etern. Kan ni förstå varför? Kan ni gissa vem som får komma till tals som en motpol? Tror ni att public service bedömer henne som oberoende objektiv? Ett nej på alla kan ni ju fundera på!

Hennes namn är Kajsa Ekis Ekman och det senaste jag hörde av henne var en recension av en bok som hon gjorde i P1 OBS Kulturkvarten här. Författaren till boken heter Björn Wahlroos och är framgångsrik affärs- och finansman. En som gjort sig rik på att förbättra för alla. Med detta en förment förespråkare av liberal kapitalism.

Denna bok recenseras alltså av en rabiat kommunist! En i varje andetag hatare av kapitalism.

Så fräscht alltså, man undrar hur tanken var där.

Någon slags balans?

Något som aldrig tas hänsyn till i övriga åsiktsbrytningar där man gärna låter folk av samma åsikt ”debattera” aktuella ämnen.

Ett exempel på detta i public service, i detta fall TV4, är när i en morgonsoffa Erik Hörstadius sade något kritiskt om feminism. En åsikt som inte delades av debattörerna (Bengt Westerberg och en kvinnlig feminist) eller de båda programledarna vilket syns på deras anleten. I stället för att debattera saken visar de att detta gick utanför rutinen och de blev ytterst generade alla utom Hörstadius. Tyvärr finns inte länken till denna morgonsoffa kvar. Länken finns men den innehåller inget!

Men det är inte bara i public service de stora övergreppen på demokratin utföres. Även dagspressen är tid till annan plattform för bakåtsträvarna. Så och DN.

En kvinna som jag tidigare beundrat jättemycket för sitt mod och frispråkighet är Ann Heberlein. Jag har läst flera av hennes böcker och massvis av artiklar skrivna av henne. Men, när hon yttrade sin uppfattning att den som ritar en streckgubbe utför ett värre brott än den som hotar att döda den som ritar eller till och med dödar den som ritat, då föll min beundran i stycker!

En annan kvinna jag hyser stor beundran för är den före detta muslimen och Somaliskan Ayyan Hirsi Ali. Hon har skrivit en bok, Heretic (avfälling som blir ”Reformera Islam” på svenska) som jag just nu läser. Den är recenserad av Ann Heberlein i DN här. Recensionen är positiv och manar till läsning av boken men anmälaren kan inte undgå att med styrka trycka på det faktum att förtrycket mot muslimer inte lyfts fram i boken av Ayyan Hirsi Ali.

Jag har sett samma undflyende kommentar av Nalin Pekgul, en annan kritiker av det islamistiska i religionen.

Eftersom jag läser boken, är nästan färdig, förstår jag inte vad Heberlein menar. Förtrycket är ju beskrivet i boken, jättetydligt! Det är bara det att förtrycket som författaren ser är det förtryck som islamister och konkurerrande islamgrupperingar utövar på andra muslimer. Det förtryck som Heberlein och kanske Pekgul ser tillhör den i Sverige anbefallda retoriken i identitetspolitiken om rasifiering och det förtryck som finns i de patriarkala strukturerna. Ja alltså den vite heterosexuelle Europeiske mannens patriarkala och strukturella förtryck. En mening som alltså trycks obligatorisk att uttrycka om man skall behålla sina kompisar på lattebaren.

Det finns nog en sådan i Lund också.

Vi ses!

*en metafor som jag gärna använder.

Varför är vi så många? Vi män alltså?

Jag är en stor anhängare av evolutionsteorin och har på ett ytligt sätt studerat densamma genom att bland annat läsa Richard Dawkins fantastiska böcker i ämnet. Han är faktiskt professor i Biologi även om han uttrycker sig rent filosofiskt i sina böcker om religionskritik, böcker vilka jag naturligtvis också har läst. Men det är det biologiska jag fastnat för. Hur fantastisk utvecklingen varit från den, om än mycket komplicerade encelliga organismen till den mångfald av organismer som existerar idag. Hur gener har muterat och förändrats genom eonerna och hur olika grenar av utvecklingen kommit till beroende av miljöer och livsförhållanden.

Det är fascinerande att se hur många versioner av principiellt samma sak, exempelvis ögat, som utvecklats för att på optimalt sätt tjäna sin art.  Detta gör att de egenskaper som den samlade mänskligheten har erhållit är optimala för tidsperioden och miljön vari arten människan lever i alla sina varianter. Av alla hominider är det homo sapiens sapiens som står som enda överlevare. Kanske på grund av konkurrens om miljö, eller att andra arter varit oförmögna att ställa om sitt beteende till skiftande miljöer, så har homo sapiens sapiens varit ensamma hominider på jorden de senaste 10-20.000 åren. Homo floresiensis verkar vara den sista av övriga arter hominider.

Jag är säker på att vi har nedärvda egenskaper som tillägnats oss och bevarats hos oss som art eftersom det gynnat utvecklingen och artens bestånd. En sådan egenskap är att vi, som däggdjur normalt, föder levande ungar. Dessutom föder vi för djurvärlden extremt outvecklade ungar. Det tar lång tid att lära in det som behövs för att vara människa. Exempelvis blir arten inte könsmogen förrän vid 12-13 årsåldern och en födsel är mycket komplicerad eftersom homo sapiens redan vid födseln utrustats med stor hjärna för att kunna lagra all nödvändig information. Kvinnors bäcken är utformade alldeles speciellt för detta trots att kvinnor är väldigt små i förhållande till artens manliga individer. Att inte kvinnor är större för att kunna utföra mindre komplicerade födslar räknar jag som en evolutionsdetalj utformad för att bäst gynna arten och väl beprövad under lång tid.

För en tid sedan föll en del tokfeminister för en mokumentär som förklarade att kvinnor är mindre eftersom individer av hankön stjäl deras mat. Argumenten för resonemanget höll inte kan man säga.

Patriarkatet kan inte skyllas för allt elände som drabbat arten.

Genusvetenskapen förklarar ju mycket av tillståndet i relationer och förhållandet mot miljön som patriarkala strukturer, dessutom enkla att se bara man har rätt kunskap. Som hypotesen ovan att maten stjäls.

Svara då gärna på frågan vilken av de patriarkala strukturena som gör att det föds ungefär lika många hanar som honor av arten homo sapiens sapiens? Jag har inte uppfattningen att detta går att styra utan det bara blir så. Varför? Jo, enligt tesen ovan, därför att det gynnat arten!

Men, alla vet att det är kvinnor som föder barnen, att det räcker med några få män för att befrukta samtliga kvinnor och för att få arten att bestå. Varför föds det så många män? Vad är det i arten homo sapiens sapiens utveckling som har gynnats av att det föds ett lika stort antal män som kvinnor?

Det är inte så inom de flesta andra arter bland däggdjuren. Varför är det så bland människor? Kan det vara en patriarkal struktur? Knappast.

Vad säger genusvetenskapen?

Jag bara undrar.

Konsten att utföra hjältedåd.

Mina mer och mer sporadiska inlägg med ambition att innehålla både kvalitet och kvantitet får jag nog avstå ifrån framdeles. Skälet är främst tidsbrist och en överväldigande känsla av att idiotin inte går att stoppa. Ett deprimerande tillstånd som egentligen inbjuder till emigration. Då skulle man enkelt kunna strunta i angelägenheterna i det nya landet samtidigt som man kan rycka på axlarna åt vad som sker i Sverige.

Dessutom, ett ytterligare skäl är att det dykt upp så många duktiga debattörer o skribenter som väcker intresse och som tydligt demonstrerar emot idiotin som blivit statsideologi. Tyvärr, har vad jag vet, ingen av dem nått till grytorna på public service eller till de större mediehusens redaktioner. Bland de senare finns det några viktiga undantag och låt dessa bli fler.

Jag tänker emellertid försöka skriva korta inlägg med reaktioner på aktuella akuta eller pågående tokerier som jag upptäcker i media.

So folks, stay tuned!

Jag börjar med att jag läste om feminismens avståndstagande från Ayyan Hirsi Ali. Ni vet hon, kvinnan som konverterade från islam och flydde för sitt liv från hot om död och värre. Uppväxt i muslimsk kontext, könsstympad och inställd i ledet vet hon vad hon kritiserar. Hon försöker förändra inställningen till och ta avstånd från det patriarkala förtryck som hon anser finns inom stora delar av islam.

Hon använder väl inte alltid korrekta metoder, vad vet jag, men hon beskylls för det i alla fall. Men! Hon tar en betydande personlig risk i sin kamp. I stället för att hyllas av feminister för sin kamp mot patriarkala strukturer motarbetas hon av dessa av grumliga orsaker som till mesta del utgöres av identitetspolitiska kriterier.

För mig representerar Ayyan Hirsi Ali mod!

Modiga kvinnor skall hyllas, och det förstår vi i det politiska Sverige. Vi har en utrikesminister, Margot Wallström, som berömmes för sitt mod. Hon har modigt sagt sin mening om och till en kunglighet och dennes medeltida straffmetoder. Mycket modigt hör jag i debatten.

För att uppfylla kriteriet för benämning mod bör väl åtminstone vederbörande riskera något av personlig karaktär. Som livet eller förmögenheten eller möjligen folks respekt vilket i detta fall inte verkar troligt. Risken har i stället det svenska samhället, det svenska folket, Sverige fått bära. Det är väl inte mod att kunna satsa av andras tillgångar? Eller har det blivit det nu?

För att verkligen utmåla hela situationen som en dagisrevolt så har ETC, tidningen alltså, uppmanat folk att skriva på en lista för stöd åt utrikesminister Margot Wallström. Så rebelliskt! Så ini helvete rebelliskt! Typiskt Johan Ehrenberg om man säger så. Tänka sig, rebellerna står på maktens sida. Brukar det inte vara tvärtom? Det vill säga, rebellerna upprättar petitioner och listor MOT MAKTEN?

Nä! Inte i Sverige!

Men jag uppmanar, ni alla som oroar er för er plats på lattebaren om ni inte skriver på, gör det så att ni i lugn och ro tillsammans med likasinnade kan sitta där och hymla om er godhet. För tusan tag inte risken att ej skriva på! Den är för stor!

Till alla andra – kan ni så lämna landet!

Och till sist undrar jag, om alla dessa resurskrävande krumbukter är ämnade enkom för att kunna få en plats i FNs säkerhetsråd 2017-2018, hur stort är detta för det svenska samhället? Vad utgör fördelen för den normale svensken. Vad tjänar vi på detta som samhälle?  Vem tjänar på att vi har representation i ett av diplomatins och politikens mest ineffektiva inrättningar? Ja, vem? Är det värt det svårartade ödmjukandet och krypandet? Är det värt det, att behöva dämpa uttalanden på det mest förödmjukande sätt för en plats i FNs säkerhetsråd?

Knappast! Berätta annars för mig eljest vad som ligger i godispåsen för andra än Wallström/Löfven?

En del sätter likhetstecken mellan mod och dumdristighet eller varför inte ren dumhet?  Detta är nog rätt tillfälle för det, skulle jag tro.

Antalsneutral äktenskapslagstiftning.

När MUF, Centerpartiet och Grön Ungdom kräver antalsneutral äktenskapslagstiftning kan jag inte annat än skratta. Vad får dem att tänka på antalsneutrala äktenskap? Hur är deras konsekvensanalys sammanfattad. Vem är det som skall gynnas?

Ett lagstadgat ingånget äktenskap är inte så mycket ett kontrakt mellan två personer som ett kontrakt mellan dessa och staten. Man ger staten rätt att utöva lagstiftning på det gifta paret vad gäller fördelning av gemensam egendom och gemensamma barn vid bodelning på grund av separation eller dödsfall. Det är alltså familjeförhållanden som regleras mellan två vuxna sinsemellan och gentemot deras avkomma.

Om man vill leva tillsammans med mer än en person så går det bra redan nu. Men man kan inte få de lagliga fördelar och stöd från staten som ett äktenskap mellan två personer kan erhålla. Barnen i ett sådant blandförhållande kan framförallt räkna med otrygga förhållanden. Vem är till exempel målsman?

Om tanken är att en man skall kunna ha fyra fruar där alla fyra har samma äktenskapliga status så säg det. Det går att ordna praktiskt och juridiskt.

Men jag tror inte att detta är meningen. Jag tror att även tanken på att en kvinna skall kunna gifta sig med ett antal män ligger i förslaget. Då gäller det att lösa problem som exempelvis, vem som skall anses vara far till de eventuella barnen. Eller om någon i gänget vill skilja sig från övriga, hur, gör man en bodelning i sådant fall.

Eller om en annan kvinna gifter sig med en sådan gift kvinna men inte vill gifta sig med männen? Eller om en man i äktenskapet vill gifta sig med en annan man som redan är gift med en kvinna som i sin ur är gift med någon i Amerika?

Allt detta går att ordna naturligtvis, men har det i äktenskapsbalken att göra?

Svaret är nej!

Hat och hot, ett normaltillstånd.

Jag läser idag om Alexandra Pascalidou och hennes beslut att avsluta sitt engagemang i debatten. Hon beskriver det trauma som hon genomlevt och de hat- och hotmejl hon erhållit. Beklämmande i allra högsta grad, onödigt och improdoktivt. Sådant skall ingen behöva ta!

Jag tillhör emellertid inte dem som kommer att sakna Pascalidou. Hennes utgångspunkt i sin egen godhet går mig på nerverna. Att upprepat tala om sin tolerans mot allt och alla slås tyvärr med hästlängder av att vara tolerant mot allt och alla. Och detta kan man vara tyst om, det märks ändå.

Pascalidou har kritiserats från olika håll. Jag har själv twittrat kritik till henne och tyvärr bemötts av irrelevanta gensvar, kritik tas inte på allvar. Det märks att kritik inte är välkommen. Tyvärr! Åsikten är klar, den är basen för diskussionen och har man en divergerande åsikt så kan man inte vara med och debattera. Detta märks i RingP1 och framförallt i radioprogrammet Debatt i P1. Alla skall på ett mysigt sätt inneha samma åsikt och ”debattera” utifrån det.

Jag är övertygad om att alla inte tycker som jag därvidlag och jag är lika övertygad om att de som inte gör det, generellt sett, har samma åsikt som Pascalidou. Testa ett ifrågasättande!

Det misstag man gör när man som Pascalidou, alltså inte bara hon för den delen, anser sig påhoppad är att inte se sin egen position och sin egen plattform. Att vara opinionsbildare i media har blivit svårt eftersom reaktioner inte låter vänta på sig. Förr, innan internet, märkte man inget förrän man skrivit nästa dumhet. Att ignorera irritation och debatt ingick som gratifikation. Men å andra sidan hade vi andra media som motdebatterade. I dag synes det vara konsensus i det mesta och man vänder sig i stället mot en gemensam fiende, som om det vore krig mot en utifrån kommande attack.

Den stora finessen med denna gemensamma fiende är att allt ifrågasättande och alla avvikande åsikter kan hänföras till samma fiende. Och därmed lätt avfärda, förringa och förhåna denna. Se bara på knasbollar som Thomas Matsson (Expressen), Åsa Linderborg eller Fredrik Virtanen (båda Aftonbladet).

De som inte har tillräcklig plattform men ändå anser att de har något att tillföra debatten, ser sig därför överkörda av journalister som kan uttrycka sig fritt i de stora drakarna och framförallt av de journalister som har sin plattform på public service. De känner sig inte bara överkörda, de är ignorerade, marginaliserade och placerade i utanförskap. Ingen lyssnar!

De måste skrika. Desperation! Frustration!

Det är sådant som vi skall ha överseende med om de skulle ansluta sig till Islamiska Staten. Men inte om de har åsikter som befinner sig utanför åsiktskorridoren.

Sveriges nyinstallerade polischef tänker ta i med hårhandskarna och inrättar därmed en åsiktspolis.

Det känns inte precis som det som Sverige behöver.

Vi har en koncentrisk maktfördelning med den verkställande makten i mitten, regeringen. Utanför detta har vi en ring med rättsapparaten och polisen, den yttersta ringen består av media och public service. Allt har sitt ursprung i den gemensamma nämnaren Södermalmskan! Alla är kompisar och alla attacker initieras inifrån och riktas utåt. För att det är utanför cirkeln de befinner sig, De som är kritiska. Fienden! Några är Sverigedemokrater, andra är genuina liberaler, jämställdister och demokrater. Men det är dessa som gemensamt betecknas som fienden. Det är dessa som skall bekämpas, det är dessa som skall ignoreras.

Jag vet inte om Alexandra Pascalidou håller med om detta sista. Men det skulle förvåna mig mycket om hon inte gör det.

Det är inte Alexandra Pascalidous skuld på något sätt att hon fått mottaga hat- och hotmejl. Inget offer skall ha skuld alls. Men kritik skall man tåla. Man skall besvara och debattera. Lyckligtvis har ännu inget av dessa hot, som vi egentligen inte vet något om, mynnat i någon allvarlig händelse. Skulle det göra det är det naturligtvis inte den attackerades fel. Aldrig!

Inte i Paris!

Inte i Köpenhamn!

Aldrig i Sverige!  Inte ens ifall det existerar en kultur inom maktringen och inom public service där man anser att en grupp själv skulle ha skuld till antipatier gentemot gruppen.

Så Alexandra Pascalidou, stå upp mot hatet, anmäl hoten och behandla människor utifrån deras vilja att göra gott. Förringa inte, exkludera inte, låt dem vara emot och fråga varför.

Jag hoppas du kommer igen!

P.S.     Jag läser precis Malin Ullgrens artikel om hat och hot mot journalister i allmänhet och Alexandra Pascalidou i synnerhet. Tendentiös rappakalja minst sagt.

I en tid när man inom journalistkåren applåderar initiativ som Politism lista på vad som får länkas till eller den uppståndna och nu nerlagda sajtkoll.se med avsikt att censurera webben, blir man inte förundrad över Malin Ullgrens utspel. Dessutom glömmer hon att utanför den cirkel som hon agerar i finns en annan som också innehåller skribenter, opinionsbildare och journalister. Skall de tystas med som Johanna Frändén tyckte om Alice Teodurescu?

Ehsan Fadakar, public service och hotet mot demokratin.

Jag såg programinslaget Allt fler befinner sig i ”mediabubbla”  i SVT. Ehsan Fadakar fick som socialistisk opinionsbildare helt oemotsagd föklara vad han ser som hot mot demokratin. Ett hot som Fadakar också beskriver i slutet av inlägget.

Nä, Ehsan Fadakar, det är inte det som är problemet för demokratin. Problemet för demokratin är bland annat att en svensk public service sänder ditt program utan en enda fråga, utan en enda kommentar. Med andra ord det du berättar skall uppfattas som sanning.

Ehsan Fadakar är bekymrad över att tillgången till alternativa ”nyhetskällor” (min term) används som enda nyhetskälla. Bloggar, twitter, facebook, flashback anses exempelvis kunna bringa ”fel” värderingar hos människor. Att de ser en åsikt som stämmer med deras egen världsbild och därigenom missar de ”rätta” värderingarna. Ungefär så ser hotet ut mot demokratin.

Ehsan Fadakar ser alltså samma hot mot den rådande ordningen, ungefär så som man betraktade allt annat än statlig information i DDR, Sovjetunionen , Kuba eller Kina som hot mot den demokratiska ordning som råder eller har rått i dessa länder.

Som om det vore problemet! Hotet alltså, mot demokratin.

Hotet mot demokratin består inte av att människor får vilseledande information, hotet består i att människor inte har kunskap nog att ifrågasätta den information de erhåller. Det är en brist hos, exempelvis, public service att inte reflektera över vad Ehsan Fadakar säger och ställa en fråga. Likväl som det är en brist hos besökare på sociala medier att inte kunna ifrågasätta informationen där. Oavsett vilka algoritmer som leder vart.

Bristen finns inte på internet, bristen finns i utbildningssystemet och börjar i förskolan. Vi slarvar alldeles för mycket med folks utbildning och kunskapsförvärv. Lyckligtvis finns det undantag men trenden är avskräckande. I stället för kunskaper som bas för ifrågasättande av information skall det i stället vara normbrytande och meningslös hen-indoktrinering. Man har missat att kunskap förmedlas av dem som själv har den och inte genom sök på internet. För då hamnar man nämligen just i den situation som Ehsan Fadakar beskriver. Men hans oro verkar vara mest att hans åsikter ifrågasätts, och helt i demokratisk anda skall han så.

Hotet mot demokratin är istället att de likriktade åsikterna är så likriktade att journalister i dagspress och i public service är väldigt överens med regering och ministrar. I stället för rikta kritik mot den gruppen riktar man en enad front mot något annat, utanför, ett hot som man aldrig kommer att ta debatt med. Enbart förneka, förringa och förlöjliga.

Hypotesen som Fadakar driver, vill han påvisa med hjälp av egen facebook-sida med namnet Caroline Svensson. Jag letar efter denna sida, hittar 98 stycken Caroline Svensson men ingen som passar på beskrivningen. Min tilltro till Ehsan Fadakar och hans verklighetsbeskrivning är tyvärr inte större än att jag tror han ljuger. Inte om sidan utan om vad han berättar om sidans kommentarer. Vad har SVT research gett?

Att människor söker annan information än den som Ehsan Fadakar och hans journalistkollegor anser vara ”rätt” är faktiskt demokrati. Inte ett hot mot den! Inte ens algoritmerna som leder folk till olika sidor eller okunnigheten om dessa leder till demokratins förfall. Det är den fundamentala bristen på engagemang för utbildning och kunskap i svenskt utbildningsväsen som är det stora hotet mot demokratin.

Och okunnigheten inom befolkningen gynnar även sådana som Ehsan Fadakar. Algoritmerna leder även till hans åsikter och ifrågasättande av dessa förhindras också av okunnighet.

Bland annat inom public service!

 

 

En stad av nästan Göteborgs storlek.

 

Jag läser idag Anders Lindbergs artikel i Aftonbladet om rasister som vill prata volymer i asylinvandringen. Jag läser också Johan Westerholms krönika om vem dessa är.

Jag undrar hur båda kan ha rätt? Vad gör Anders Lindberg i sitt liv som skall förenkla för Sverige att ta emot hundratusen asylflyktingar per år? Mer än att peka ut andra som rasister?

Jag tänker här ställa en fråga jag närt sedan en tid. Baserat på otillräcklig kunskap som min fråga är, hoppas jag genom era kunskaper få tillrättalagt saken.

Migrationsverket spår en asylinvandring under de kommande fyra åren på runt 400.000 personer. Med anhöriginvandring medräknad.

Bara för hanteringen och handläggning på Migrationsverket kommer detta att uppskattningsvis kosta fyttrtioåtta miljarder kronor under denna tid.

400.000 människor, inte ens jag kan skriva ut det i bokstäver, är många människor. En stad i storlek mellan Malmö och Göteborg ungefär. På en höft.

Även om de anlända kommer att fördelas ut på olika kommuner kommer det att vara krav på ny infrastruktur, vägar, kommunikationer, el, tele, vatten och avlopp. För en stad som kommer att bli Sveriges tredje största i storlek. Dessutom skall det arrangeras vård skola och omsorg för en hel stad. Hur många poliser behöver en stad av denna storlek? Rättsväsende? Har man dessutom planer på att det skall vara bekostat av interna skatter på inkomster av privat verksamhet, så kommer det att bli bland de största arbetsgivarna i världen som skall skapa dessa jobb. Men det kommer att gå, det har Anders Lindberg på Aftonbladet konstaterat.

Bra!

Vad kostar det att driva en stad i Göteborgs storlek? Jag kan meddela att det kostar, trots egna inkomster och skatteintäkter, fyra och en halv  tilläggsmiljarder för Malmö stad att gå runt. Alltså fyra miljarder måste skjutas till för att Malmö skall gå runt. Pengar som genereras i andra kommuner.

Hur mycket behöver skjutas till för att den nya staden måste gå runt? Alltså en stad som inte har egna inkomster alls?

Jamen, kan jag höra, de fördelas ju ut på alla kommuner? Kommer kostnaden då inte att bli samma? Fast fördelad lite annorlunda. Att det skulle bli billigare finns det ingen anledning att tro.

Det enda som skulle kunna bli billigare är att man som i andra länder, upprättar flyktingläger, inhägnade med vakter. Utan vatten, avlopp, el, och värme för att inte tala om avsaknad av kommunikationer, vård skola och omsorg.

Så kommer vi inte att göra i Sverige, så vill ingen av oss göra med dem som kommer hit. Då blir det bara att betala kalaset. Vi har ingen annan utväg. Frågan är bara var vi skall ta pengarna ifrån?

Det är faktiskt inte nog med att vi har en stad som är rikets tredje största och som de första året inte kan försörja sig själv. De måste dessutom integreras för stora pengar. Lära sig systemet, lära sig språket. Det kommer att gå, det har vi redan visat. Bra!

Och detta är bara för fyra år. Tänk om det fortsätter efter detta med samma intensitet?

Antalet ankommande flyktingar är såklart väldigt osäkert men kan dessutom ytterligare utökas med något hundratusen om våra besökande EU-migranter blir varse att de kan söka asyl i Sverige och under den utredningstid som asylärenden tar, leva på statens bidrag i statliga baracker. De får, om jag förstår det rätt, inte bidra alls med något arbete.

Men som sagt jag ställer frågan, är det någon som kan förklara för mig om det finns något att oroa sig för, att allt blir bra, bara vi höjer skatten?

Jag undrar!

 

 

Kontextualiserad antisemitism .

På Toklandets blogg kan man idag läsa om haveriet på Sveriges Radios Studio1, bland annat. Min reaktion finns där bland kommentarerna och var direkt och spontan. Jag vill ändå utveckla med detta inlägg på min blogg.

Alla vet väl vad som hände? Helena Groll gjorde en intervju med Israels ambassadör i Sverige, angående morden i Köpenhamn där en synagoga och ett möte för yttrandefrihet attackerades. En oskyldig man dödades och en, här kommer det, ifrågasatt oskyldig judisk man dödades också. Helena Grolls fråga till ambassadören var, ”does the jews themselves have any responsibility in the growing antisemitism?” Ambassadören blev arg och visade det, varvid på hans svar Groll tre gånger frågade ”Why?” Har alltså judar en egen skuld i den antisemitism som finns i dag. Nota bene, en ung judisk man hade precis mördats i Köpenhamn. Att hon frågar så, och ihärdigt yttrar ”varför?” är inget olyckligt misstag, det är en medveten, mycket medveten, politisk uppvisning i vad svenskt ställningstagande är. Det vill säga public service självpåtagna uppgift att fostra och bilda även utländska ambassadörer. En i radiohuset medveten kultur och policy.

Mitt förra inlägg handlade just om detta, fast riktade sig mera till P3 i allmänhet och Emmy Rasper i synnerhet. Hon har inte behagat att besvara inlägget kan jag tillägga.

Emellertid, Helena Groll måste vara besviken. Hon har med all säkerhet agerat helt efter den agenda och den policy som skall spegla journalistiken på public-service-organet Sveriges Radio. Hennes chefer förstod att det var dags att göra ett offer. Och det blev Helena Groll som fick bära hundhuvudet.

Min mening är att så gör man inte som chef. De borde ha sagt att Helena Groll agerade helt enligt instruktionen, ”Vi tänker så. Alla här på Sveriges Radio. Annars hade vi inte fått jobb här och kunnat upprätthålla mångfaldspolicyn”! Och sedan borde hela gänget avgått!

Men det säger något ännu mer om policyn när den första frågan som Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt fick av SVT-journalist var: ”Hur kommer detta att påverka situationen för Danmarks muslimer?” Så välbetänkt när en oskyldig dansk man och en (o-)skyldig judisk man just mördats.

Andra blindskär som Toklandet avslöjar produceras av journalisten Jonna Sima vars ignorans inte lyckas snappas upp av hennes följare utan måste ifrågasättas av andra som med automatik då också blockas. Simas krumelurer för att kontextualisera (att sätta in ett skeende i ett sammanhang) och därmed ursäkta dödandet i Köpenhamn är skrämmande! Helt världsfrånvänt och skrämmande. Precis som om antisemitism är en modern företeelse.

Jag kan berätta att hur mycket den postmodernistiska tyckareliten i public service än önskar få sina åsikter bli fakta, så är det inte så! Historien är fasansfull på denna punkt.

Antisemitismen började inte alls 1948. Hitler och stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini hade möten och diskussioner redan 1941 hur judarna skulle förhindras att fly från det ockuperade Östeuropa. Man hade även diskussioner om hur utrotning av Levantens judar skulle kunna åstadkommas.

Att Ungerns värste bödel, Reinhard Heydrich före kriget som Gestapo-chef var med om att bilda samarbete med muftin borde man väl känna till. Kanske också att muftin av Himmler utnämndes till SS-Gruppenführer (generallöjtnant). Muftin rekryterade muslimska frivilliga till SS-brigaderna, främst från Balkan.

Och mycket mycket mera.a, Islamister

Fast antisemitismen började inte då heller, varken 1941 eller 1938. Den fanns långt tidigare men lyckades peaka, som det heter, i samband med andra världskriget.

Är det månde denna kontext vi skall se händelserna i eller vilket tidsavsnitt skall vi ta?

Frågan går i alla fall till Sveriges Radios chefer, hur står det till med er mångfaldsrekrytering och er policy?

Egentligen?

 

Post Navigation